Engraulis encrasicolus
Ansjovis
NE
NA
LC
DD
Fiskar
NT
VU
EN
CR
RE
Ej tillämplig (NA)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Clupeiformes (sillartade fiskar), Familj: Engraulididae
(ansjovisfiskar), Släkte: Engraulis, Art: Engraulis encrasicolus - ansjovis (Linnaeus, 1758) Synonymer: Clupea
encrasicolus Linnaeus, 1758 , Engraulis encrasicholus
Kännetecken
Ett omisskännligt överbett och långa käkar som ledar långt bakom ögat gör ansjovisen lättidentifierad bland
Västkustens fiskar.
Totallängd 20 cm, vanligen 12-15 cm. Kroppen är långsträckt och oval i tvärsnitt. Buken är rundad utan spetsiga
kölfjäll. Nosen är markant framskjutande och överkäken når långt bakom ögat. Fjällen är tunna och löst sittande. Två
rader med fjäll löper ut på stjärtfenan. Fenorna är korta och smala. Ryggfenan är placerad långt bakom bukfenorna.
Nedre delen av första gälbågen har 27-43 gälräfständer.
Ryggen är mörk medan undersidan är vitaktig. Längs mitten av kroppssidan löper ett silverglänsande eller stålblått
band som försvinner med ökande ålder, och som upptill är kantat av ett smalt, mörkt band.
Ett flertal underarter har urskiljts, och så sent som 2004 beskrevs en population i Medelhavet som en ny art.
Medelhavets ansjovis är mer genetiskt variabel än de flesta marina, pelagiska fiskar - kanske som en följd av
levnadssättet och den korta generationstiden. Det finns dock inga distinkta skillnader som motiverar att mer än en art
urskiljs i Europa.
Fenstrålar och fjäll: D iii.13-15, A ii.15-16, P i.15-16, V i.6. Fjäll längs sidan 44-50. Bukfjäll normala (inga spetsiga
kölfjäll).
Utbredning och status
Ansjovis förekommer regelbundet men relativt sällsynt vid den svenska västkusten, och den har påträffats enstaka
gånger i Östersjön; bland annat i Stockholms skärgård 1869, vid Tosteberga i Skåne 1858 samt i Finska viken 1891
och 1949. Arten finns i övrigt längs västra Atlantkusten från södra Norge till Angola samt i Medelhavet och Svarta
havet.
Ekologi
Ansjovis är en pelagisk stimfisk som vanligen uppehåller sig i ytvattnet under sommaren, medan den lever på ned till
100-150 (i extremfall 400) meters djup under vintern. Den kan tolerera salthalter mellan 5 och 41 ‰, vilket innebär
att den tidvis kan utnyttja laguner, estuariemiljöer och flodmynningar som livsmiljö. Europeisk ansjovis rör sig norrut
under sommaren. Svenska ansjovisar har landats mellan juni och december, men främst sommartid. Födan utgörs
huvudsakligen av planktiska kräftdjur och fiskägg samt larver av fiskar, blötdjur och rankfotingar (havstulpaner).
Ansjovis blir könsmogen och leker redan i slutet av första levnadsåret. Leken sker nära land under april-november.
En hona kan producera 13 000-20 000 ägg, vilka avges i omgångar under den veckolånga leken. Äggen är ovala och
svävar/flyter på 50 meters djup eller grundare. Äggen kläcks efter 1-3 dygn, och de nykläckta larverna är 3 mm
långa. Ansjovis är kortlivad och leker bara två gånger. Livslängden är normalt 2 år, i vissa bestånd upp till 4 år. Det
finns inget som tyder på reproduktion i svenska vatten.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Övrigt
Namngivning: Engraulis encrasicolus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Clupea encrasicolus. Systema Naturae,
10:e upplagan, 1: 318. Artepitetet stavas ofta encrasicholus i litteraturen, vilket språkligt sett är det korrekta men
ändå felaktigt, eftersom det är originalbeskrivningens stavning som gäller. Svensk synonym: sardell.
Etymologi: enkrasikholos (gr) = ansjovis.
Uttal: [Engrávlis enkrasíkolus]
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
