Tanganyikaciklider
De två sidorna hos släktet
Telmatochromis
Text och foto: Patrick Tawil. Översättning: Malin Lindqvist
S
o m l ä s a r e av
Ciklidbladet
behöver du inte
övertygas om att cikliderna är en av de mest
förvånansvärt mångformiga och
intressanta familjerna bland alla
fiskar, ja kanske bland ryggradsdjuren över huvud taget.
Däremot kanske du inte håller
med mig om, beroende på vilket
geografiskt område du föredrar,
att Tanganyikasjön, med sina
många grupper och uråldriga
släkten är den mest intressanta.
Men, om du, i likhet med mig, är
en av entusiasterna som föredrar
denna fantastiska uppvisning av
den evolutionära historien hos
ciklidfamiljen, så kanske du ändå
blir förvånad över att priset för
den största koncentrationen av
extremer tillfaller ett släkte som
varken är särskilt sällsynt, färggrant eller populärt, nämligen
släktet Telmatochromis.
www.ciklid.org
Telmatochromis dhonti
Ett släkte, två extremer
De två sidorna av släktet Telmatochromis
har fascinerat mig ända sedan jag stötte på
det för första gången. Första gången handlade det om Telmatochromis brichardi (då
T. bifrenatus) i en artikel på 70-talet som
handlade om släktet Julidochromis. Detta
inledde mitt intresse för Tanganyikacikliderna. Det fick mig att för första gången
gå in i en affär i Néréa i Frankrike, som
uteslutande handlade med afrikanska ciklider. Här fick jag till min förvåning lära mig
att den smäckra och graciösa T. bifrenatus
- som fick till och med Julidochromis att
se robust ut - tillhörde samma släkte som
kraftiga fiskar med grymma munnar, som
T. temporalis och en fisk kallad T. caninus.
Detta originalnamn, som baserade sig på
artens hundlika uppsyn, var sällsport passande. Poll (1986) ansåg dock denna art
vara synonym till en tidigare beskriven art,
och därför kallas den nu Telmatochromis
dhonti.
Ärligt talat undrade jag vad som fick någon
att skaffa denna stora, svartaktiga fisk
med sin fula mun. Som kontrast framstod
T. brichardi både som ett alternativ till
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
Julidochromis regani, dock spensligare
och mindre aggressiv, både inom arten
och mot andra arter, och som passande i
mindre akvarier.
Faktum är att i ett sällskapsakvarium
klarar denna fisk inte att hävda revir gentemot de flesta andra tanganyikacikliderna
vilket man bör ha i åtanke. En T. dhontihane däremot är inte rädd för någonting
och hävdar sitt revir gentemot i stort sett
vilken tanganyikaciklid som helst av
samma storlek eller till och med större.
Jag kommer särskilt ihåg en konfrontation mellan en 18 cm T. dhonti och en 30
centimeters Lobochilotes labiatus (Tawil
1987). Likaså, om du sticker ner handen i
närheten av ett lekpar, bör du inte bli förvånad om du får ett bett helt plötsligt. Det
känns ungefär som en elstöt.
Taxonomisk placering
Fiskar med så olika morfologi, den ena av
dem dessutom ljusbeige med bruna ränder,
den andra svartaktig, kan de höra till
samma släkte? Jag var övertygad om att det
måste ha skett ett misstag. Men alla arterna
i släktet Telmatochromis känns igen på sin
11
T. dhonti och T. dhonti i närbild
tanduppsättning, unik hos lamprologiner,
där alla tänder, eller de flesta, har tre kusper
eller knölar i den inre raden. Även om den
yttre raden huvudsakligen har koniska
tänder, är de ändå tillplattade och visar spår
av längsgående kusper. Dessutom, om man
bortser från formen på huvuden och käkar,
visar alla Telmatochromis-arter samma
långsträckta fenor och kroppsform. De har
också ett särskilt färgmönster gemensamt.
Detta består av tre lodräta ränder, inte alltid
framträdande (hos T. vittatus försvinner
ofta den mellersta), och ett svagt rutmönster kring de lodräta ränderna på mellersta
delen av bålen. Dessa detaljer, som kan
verka obetydliga, kan ändå vara av vikt
för att förstå det evolutionära släktskapet
mellan arterna, eftersom selektionstrycket
här är mindre än på exempelvis munnens
morfologi, som ju är starkt beroende av den
ekologiska nisch fisken upptar.
Som antyds ovan består släktet av två väl
definierade grupper, dels de ”randiga”
smala arterna och de ”brunaktiga hundarna”. Den första som importerades,
prototypen för de randiga arterna, var
Telmatochromis brichardi. Denna lilla fisk
med sina fina tecknade, om än inte klara
färger, har fördelen att kunna anpassa sig
till de allra flesta Tanganyika-akvarierna,
under förutsättning att den inte slutar som
middag åt stora rovfiskar som Lepidiolamprologus. Inte fullt så blyg som Julidoch12
romis föredrar den dock trånga skrevor för
leken. Den är visserligen inte någon obligat
snäcklevare, men den använder gärna
tomma snäckskal från landsnäckor, musslor och naturligtvis Neothauma-snäckor.
De randiga arterna
Innan Louisy (1989) beskrev Telmatochromis brichardi från Usumbura i
Burundi, hade den importerats länge som
Telmatochromis bifrenatus, en art, som
beskrevs redan 1936 av Myers, och som
karaktäriseras av två lodräta ränder längs
bålen. Dessa ränder är helt klart lika de
ränder som det närstående släktet Julidochromis har, liksom andra lamprologiner,
men den tredje randen vid basen av stjärtfenan räknas inte med.
Typlokalen för den äkta T. bifrenatus är
Kigoma, längre söderut, men den har sällan
importerats därifrån, om ens någonsin.
Själv hade jag sett denna art en enda gång,
någon gång runt 1980, tills Yves Fermon
fångade några vid Uvira 2007, vilka
sedan blev basen i den franska stammen.
Frånsett den mellersta lodräta randen är T.
bifrenatus mycket lik T. brichardi, förutom
ett något rundare huvud och mindre distinkt gräddvitt och brunt mönster. Några
färgfläckar på huvudet, speciellt ett blått
”komma” under ögat, kompenserar en i
övrigt dov färgsättning.
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
Den äldsta beskrivna randiga arten är
Telmatochromis vittatus (Boulenger 1898)
som därmed är typart för släktet, och alltså
har prioritet över T. temporalis som typart
även om denna senare uppgavs som sådan
av Regan. Ser man till färgen är T. vittatus en kopia av T. brichardi, men skiljer
sig i några smärre morfologiska detaljer,
en större längd på 10 cm, ett kort, rundat
huvud med klart korta käkar (till skillnad
från de mer eller mindre normallånga
käkarna hos T. brichardi och T. bifrenatus),
och mungipor som pekar nedåt.
T. vittatus har troligen rekordet för största
kvot mellan kroppslängd och huvudets
längd bland tanganyikacikliderna, i hela
familjen endast överträffade av de reofila
släktena Gobiocichla, Teleogramma och
de äkta Lamprologus. Därav följer den
avlånga bandlika kroppsformen, som
ju får den att se ännu smäckrare ut. De
tillplattade, koniska tänderna i den yttre
tandraden är karaktäristiska och hör ihop
med den vegetariska dieten, ett undantag
bland lamprologinerna som annars nästan
uteslutande livnär sig på ryggradslösa smådjur och småfisk. Till sin hjälp har då de
senare huggtänder framme i munnen. De
används inte bara till fångst av små organismer i vattnet, utan dessutom använder
i stort sett alla lamprologiner dem till att
försvara revir och avkomma.
www.ciklid.org
Telmatochromis vittatus importeras från
flera olika lokaler i Zambia, (där också
typlokalen finns), Tanzania och Kongo.
En del geografiska variationer förekommer
med olika rundning på till exempel nosen.
Ett flertal snäcklevande dvärgformer finns
på alla lokaler och dessa kallas ofta Telmatochromis sp. aff. vittatus (ibland med
ordet ”shell” som tillägg), eller identifieras
som T. brichardi, men liksom fallet är med
T. temporalis (se nedan), är det troligt att
dessa dvärgformer har utvecklats oberoende av den i Burundi funna T. brichardi.
Å andra sidan, en annan randig art av
större storlek har föreslagits som ”distinct”,
nämligen Telmatochromis sp. ’schackbrett’
(schackbräde), också kallad T. sp. ”Congo”,
eller T. sp. aff. ”Congo”.
Denna art som upptäcktes av Heinz
Büscher (1998) vid Longola, nära Tembwe
II, har storlek, huvud och proportioner
liknande T. vittatus, men med en mer
beige-brun färgsättning. Övre halvan av
kroppen är svagt rutmönstrad, därav det
provisoriska namnet.
T. bifrenatus
”De bruna hundarna”
Med Telmatochromis temporalis lämnar
vi de randiga arterna för att ta oss en titt
på ”hundarna”, som i allmänhet är jämnt
brunfärgade. Här finns i ännu högre grad
problemet med självständigt utvecklade
former med likartade utseenden men som
inte verkar härstamma från en gemensam
anfader. Dessa former är ekotyper, som
härstammar från en generaliserad moderpopulation och som är anpassade till en
speciell ekonisch i en given geografisk
omgivning.
T. vittatus, Tanzania
Den mest klassiska och mest vitt spridda
ekotypen, inte bara inom Telmatochromis,
utan inom flera släkten lamprologiner,
(exempelvis Altolamprologus) är den
snäcklevande dvärgformen. I allmänhet
är det bristen på tillgängliga territorier
inom klippregionen, för att de antingen
är få från början eller redan är upptagna,
som gör att vissa individer försöker sig
på att leva mer eller mindre ute på öppen
sandbotten eller i alla fall i mellanzonen
mellan klippregionen och sandbotten. De
minsta av dessa former har fördelen att de
kan gömma sig under mindre stenar eller
inuti ett snäckskal, vilket ju inte större
exemplar kan.
När det gäller de snäcklevande formerna
är det selektiva trycket så stort att det
sp. aff. = en art som liknar
www.ciklid.org
T. sp, Tembe
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
13
går mycket fort för en tydligt avgränsad
ekotyp att uppstå ur moderpopulationen.
Utan att känna till någon vetenskaplig
studie av detta fenomen, skulle jag tro
att några decennier räcker. Utmaningen
ligger i att bestämma när en sådan ekotyp
har skiljt ut sig tillräckligt för att betraktas
som en självständig art. Troligen går det
ganska fort, eftersom det är nödvändigt
för snäcklevare att välja en partner av rätt
storlek (liten), vilket medför att de fort
isoleras reproduktivt från resten av populationen, och därmed blir ”arter” enligt
den biologiska definitionen. Detta får till
följd, åtminstone teoretiskt, att varje självständigt utvecklad ekotyp som skiljer sig
tillräckligt från moderpopulationen, kan
utgöra en kryptoart.
T. temporalis, norra Kongo
De(n) snäcklevande ekotyp(erna) av T. temporalis, vanligen kallad(e) T. sp.”tempralis
shell” är därför, var och en, potentiella
egna distinkta arter, om vi inte beaktar att
de utgör en gemensam genpool, vilket ju
betyder att de passar in i den biologiska artdefinitionen. Ett sådant polyfyletiskt (flera
ursprung) ursprung för en art (som också
hittas när arter uppstår genom hybridisering mellan distinkt olika arter, som fallet
är med Neolamprologus marunguensis)
visar på utmaningen och godtycket som
finns vid varje definition av artbegreppet.
Taxonomin för några snäcklevande ekotyper
T. sp. cf. burgeoni
T. vittatus x temporalis
14
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
Så vitt jag vet importerades den första av
dessa snäcklevande ekotyper först från
Nyanza-Lac under 80-talet, under namnet
Telmatochromis burgeoni. Den beskrevs
formellt av Poll (1942) men hänfördes
då till de randiga typerna. Jag kommer
ihåg att Brichard arbetade länge med att
återupptäcka och föda upp den här arten,
eftersom den kunde anses som mer attraktiv än de bruna individerna av arten.
Under en konferens i Frankrike i början av
80-talet föreslog han som trolig nominattyp för arten en fisk från Kongo, med eleganta blå skuggningar på huvudet. Så här
i efterhand tror jag att det antingen var T.
bifrenatus eller en obestämd fisk, som kan
ses i hans sista bok (Brichard, 1989, s. 155)
där man tydligt kan se tre linjer, men som
är kompaktare än T. bifrenatus. Dessa likheter med en äkta randig Telmatochromis
påverkade mig så att jag, när jag skrev en
liten artikel om icke namngivna arter inom
släktet (Tawil, 1988) förkastade namnet T.
burgeoni för denna lilla ”temporalis shell”
från Nyanza-Lac.
En belgisk ciklidfantast, Jean Bolline,
skickade mig senare några foton på halvwww.ciklid.org
T. sp. aff. dhonti orange
www.ciklid.org
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
15
Ovan: T. dhonti, par
Nedan: Hane som stajlar sig.
16
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
www.ciklid.org
vuxna individer, där ränderna på den
ljusbruna kroppen hos denna lilla Telmatochromis framträdde tydligt. Jag hade
själv redan märkt, att ränderna syntes
som ”vattenstämplar” på alla temporalisliknande individer av släktet, men här var
ränderna tillräckligt framträdande, även
mot den bruna bottenfärgen, för att epitetet
”randiga” trots allt kunde tillskrivas dessa
fiskar. Eftersom holotypen för T. burgeoni,
som slumpen ville, kom från Nyanza-Lac,
var det oundvikligt att examinera den i
museet i Tervuren där den fanns. Där fick
jag se att denna holotyp är ett halvvuxet
exemplar, som trots att den var konserverad, hade tydliga tvärgående ränder på en
ljusbrun till gul kropp. Denna holotyp var
det enda beskrivna exemplaret, men jag
bestämde mig ändå för att kika närmare
på exemplaren märkta Telmatochromis
temporalis. Till min förskräckelse insåg jag
att många burkar med exemplar av denna
art, särskilt bland de juvenila exemplaren,
innehöll möjliga mellanformer av T. temporalis, Burundi med ett rundat, konvext
huvud, och Telmatochromis dhonti (caninus), med en mer konkav och långsträckt
nos. Bland de senare fanns holotypen för
en art som satts som synonym till T. temporalis, nämligen T. lestradei.
Tyvärr tappade jag bort anteckningarna
jag förde under den vecka jag undersökte
och om-examinerade T. burgeoni. Dessutom insåg jag inte bara att den nordliga
T. temporalis, exporterad av Brichard,
skiljde sig geografiskt från typlokalens
(Mpulungu, förre detta Kinyamkolo),
den hade också en annorlunda nosform,
kortare, rundare och mer lik de randiga
arterna, än de sydligare exemplaren, och
också de snäcklevande formerna.
Jag stod inför det faktum att det var
omöjligt att reda ut dessa problem genom
att bara undersöka formalinkonserverade
exemplar, särskilt som de flesta var för
unga för att artens proportioner klart
skulle framträda. Därför var det inte förvånande att Hanssens & Snoeck (2001)
senare kunde belägga att T. lestradei och
T. temporalis är synonymer, med tillägg
även av T. burgeoni. Liksom en senare
studie (Takahashi m fl., 2009) har visat är
verkligheten ute i fält än mer subtil än så.
Hanssens & Snoeck (2003) beskrev en
annan art ur T. temporalis-komplexet, med
ursprung i Zambia, Tanzania och Kongo,
som något liknar T. temporalis men är
slankare och har en mun med korta käkar,
vilket ledde till artnamnet T. brachygnathus (med korta käkar) Denna art verkar i
www.ciklid.org
T. dhonti
många avseenden överbrygga gapet mellan
de smäckra ”randiga” arterna och ”hundarna”, och det är frestande att betrakta
den som en relikt form som i mycket liknar
ursprungsarten till de båda typerna.
Jag är dock tveksam till att betrakta den
så, eftersom om T. brachygnathus verkligen är en mellanform mellan dessa båda
typer, är den då en relikt form som överlevt
jämsides med sina ytterst utvecklade och
specialiserade kusiner? Dessa utvecklade
överlevnadsstrategier, antingen på grund
av behovet att försvara sina territorier rent
fysiskt (i likhet med de flesta lamprologiner) eller för att ett obemärkt utseende
tillåter dem att blanda sig med yngel av den
respektingivande Lepidiolamprologus utan
att bli hotade. T. brachygnathus har tillika
utvecklat en avvikande specialisering, som
till exempel utnyttjandet av aufwuchs, en
nisch som lamprologiner sällan utnyttjar
utan lämnar till tropheiderna. Eller är den,
å andra sidan, en naturlig hybrid, som uppstått vid flera, oberoende tillfällen, inom
blandade populationer av Telmatochromis
av temporalis- och vittatus-typer. Att
bestämma vilket scenario som är det rätta
kommer troligen att kräva fler studier av
dess ekologi, beteende och genetik.
Föda och reproduktiv parasitism
Som framgår ovan, och tvärtom mot vad
utseendet ger vid handen, och det faktum
att andra snäcklevande lamprologiner är
mycket aggressiva i förhållande till sin
storlek (vem har inte blivit biten av en
liten Lamprologus ocellatus, som vaktar
boet?) är de smäckra, randiga Telmatochromis inte särskilt sårbara i Tanganyikas
ekosystem. Som visades vid fältstudier
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
(Konings, 1998) lever de små, randiga
Telmatochromis ofta ett parasitiskt liv i
boet hos stora lamprologiner, blandar sig
med deras avkomma för att dra nytta, inte
bara av skyddet utan också av att få middagen serverad, när de livnär sig på sina
beskyddares rom. Denna intressanta överlevnadsstrategi påminner mig om leddjur
som parasiterar på sociala insekter, t ex
myror, genom att leva i deras stackar och
bon, och är förstås helt motsatt den hos den
stora och kraftfulla T. dhonti.
Paradoxalt nog ger den obemärkta färgteckningen hos randiga Telmatochromishannar dem en ytterligare fördel, som
också har med parasitism att göra, nämligen reproduktiv parasitism. Med reproduktiv parasitism förstås tendenserna hos vissa
arter, att underordnade hannar uppträder
som ”sneakers” (smygare) och befruktar
honor, vars rätta partner är upptagen, till
exempel med att jaga bort inkräktare. Jag
har vid ett flertal tillfällen haft möjlighet
att observera att små randiga Telmatochromis är lagda för att befrukta andra
lamprologiners rom, särskilt från större
Telmatochromis. Jag antar att detta är att
betrakta som någon form av ”hybridiserings-parasitism”. Vad kan fördelen med
sådan parasitism vara för en art, eftersom
den då inte kommer att fortleva? Kanske
ingen alls, men den kan vara gynnsam för
individen, eftersom dess avkomma gynnas,
oavsett hur den ser ut.
Sexuell dimorfism, lekbeteende
och polygyni
I jämförelse med de baksluga överlevnadsstrategier som de randiga Telmatochromis
använder, kan de ”bruna bestarna”, främst
17
Telmatochromis dhonti, kallas lamprologiner utan något särskilt intresse. Särskilt
eftersom den tämligen mörka färgen hos
stora hannar vid första anblicken inte är
särskilt attraktiv. Men ser man efter närmare, är dessa fiskar de mest majestätiska
och vackert formgivna i släktet. Tänk på
den klassiska varianten från norr, som
beskrevs som Telmatochromis caninus
av Poll, innan den blev synonym med
Lamprologus dhonti. Hållen i ett ljusare
akvarium, har den en elegantare dräkt,
vilket syns på fotografierna här, även om
blixten förstärker färgerna något.
Dessutom, en ny art som importeras från
Tanzania, och som har funnits tillgänglig i
flera år, har avslöjat sig ha en vacker, varmt
orange färg. Jag tror att denna form tillhör
en annan art, inte bara för sin färgsättning,
utan fastmer för sin genomgående kraftigare kropp och kortare fenor. Jag har tidigare givit den proviniensnamnet ”orange
dhonti” även om man kan påträffa namnet
”orange scribble”. Värt att uppmärksamma
är att den kan motsvara den Telmatochromis lestradei som beskrevs av Poll (1942),
även om det skulle förutsätta att den lever
sympatriskt med T. caninus, beskriven från
samma plats (Nyanza-Lac).
En annan möjlighet är att den kan motsvara
en annan synonym till T. dhonti, nämligen
Julidochromis macrolepis Borodin, 1931.
Det kan även komma att visa sig att ”orange
dhonti” är den ”äkta” dhonti, vars typ från
är från Albertville (nuvarande Kalemie) på
andra sidan sjön. Eftersom typerna är rätt
små med en normal maxlängd på 6,5 cm,
kommer examinationen av levande exemplar från detta område att vara avgörande
för vilken akvariestam som ligger närmast.
Under tiden föreslår jag att namnet ”orange
dhonti” behålls för den ena av dem, och att
den nordliga av dem, som motsvarar typen
för Telmatochromis caninus, kallas för T.
dhonti cf. caninus, eftersom det kan vara
möjligt, med hänsyn till det geografiska
avståndet, att vi har att göra med två olika
taxa, åtminstone på underartsnivå.
I varje fall skiljer sig Telmatochromis
av dhonti-typ från ”temporalis, nebula”
genom sin mer konkava, långsträckta nos,
där inte alla tänder är trekuspiga i den
inre raden. Följaktligen är dessa fiskar
mer predatorer än växtätare, och trots sitt
mer lamprologina yttre - de är mycket
lika flodlevande Lamprologus, såsom L.
congoensis - är de ytterst fascinerande,
främst genom den enorma kraft hannarna
uppvisar. Fullt inriktade på försvar av sitt
revir kan dessa hannar liknas vid stridande
kamphundar, som skiljer sig mycket från
honorna när de uppnår könsmognad.
Inte bara genom att vara betydligt större,
utan också genom sina långa, muskulösa
kroppar, massiva huvuden och generösa
fenlängd i förhållande till kroppens storlek.
Förekomsten av äkta könsdimorfism,
förutom större kroppsstorlek, är tämligen
sällsynt hos lamprologiner, och detta kan
möjligen hänföras till en tendens till polygyni, som hos Lamprologus callipterus.
Hos dessa är hannarna betydligt större och
annorlunda mönstrade än honorna, och
har sina revir fyllda med ett harem, med
varje hona i sitt eget snäckskal. De högst
rankade hannarna kan till och med stjäla
snäckskal med den inneboende honan från
sina konkurrenters revir!
Hos T. dhonti-formerna har, så vitt jag vet,
ingenting liknande dokumenterats i naturliga habitat, men i akvarium har jag enkelt
kunnat iaktta hannar på 15 cm regera över
ett harem bestående av åtta till tio honor
(3 till 4 cm), vilka alltid grälar. Även om
de inte nödvändigtvis är snäcklevande,
uppskattar honorna att ha snäckskal till
sitt förfogande, liksom andra medlemmar
av släktet gör.
Inte desto mindre, vilket är mer överraskande, ger sig vuxna T. dhonti-hannar
sällan ut i det fria, utan föredrar snabba
straffexpeditioner från ett gömställe
inom reviret. För det mesta syns bara den
grymma munnen, medan honorna är mer
synliga och jagar bort de mindre inkräktarna som hannen inte ids göra sig besvär
med. Men när hannen bestämmer sig för att
rensa sitt revir, särskilt de första dagarna,
simmar han oupphörligt, simmar smidigt
från en skreva till en annan, till skillnad
från de flesta andra lamprologiner, som är
mer stela och stationära. Han påminner
mer om en hyperaktiv Malawi-mbuna.
Trots sin smidighet drar han sig snabbt
tillbaka under stenarna och det är egentligen bara under parningsleken som man
kan beundra hans prakt. Under denna lek
går han från en kraftig best till en ömsint
älskare, och visar upp sina storslagna,
magnifika fenor.
I motsats till de flesta lamprologiner, där
beteendet under leken är identiskt för
båda könen, och någon äkta dimorfism
inte finns, låter Telmatochromis dhonti
betraktaren se en eldig tango. Faktum är att
liknande beteenden kan ses hos de mindre,
randiga arterna, men hos T. dhonti visar
honan under leken upp sin buk genom att
den blir ljusare och hon fäller ihop fenorna
på undersidan – både buk- och analfenorna.
Under tiden skakar hannen henne våldsamt
genom att simma runt henne med knyckiga
rörelser och samtliga fenor utspärrade.
Denna parningslek påminner om den
hos de sydamerikanska gäddcikliderna
av släktet Crenicichla och de afrikanska
chromidotilapiinerna, särskilt Pelvicachromis, även om deras färgprakt inte låter
sig efterhärmas.
Som jag redan nämnt, är släktet Telmatochromis inte så värst mycket att titta på,
men de är outsinligt fascinerande.
18
Ciklidbladet 2/2011 - Årgång 44
www.ciklid.org
