KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE
DEN
FJÄRDE
BASFÄRDIGHETEN
SJ U RÖSTE R OM VÄR D E R I NGAR , LÄRAN D E OCH I NTE R N ET
9
Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling arbetar för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft och öka sysselsättningen i landet genom att:
• stödja kunskaps- och kompetensutbyte mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut och
det svenska näringslivet
• finansiera forskning vid mindre och medelstora högskolor samt nya universitet
• främja användandet av IT
KK-stiftelsen bildades 1994 av medel från löntagarfonderna. Det ursprungliga stiftarkapitalet,
3,6 miljarder kronor, har placerats i första hand i aktier i svenska företag. Vid ingången till år
2000 hade kapitalet vuxit till 7,3 miljarder varav cirka hälften reserverats i avtal som sträcker
sig flera år framåt i tiden.
I N N E HÅLL
4
6
FÖRORD
INLEDNING
C H R I ST E R I S A KS S O N
8
DEN SÖKANDE MÄNNISKANS REVANSCH
BODIL JÖNSSON
16
SLUTLIGEN MÅSTE DET HANDLA OM INTERNETVETT
ST I G R O L A N D R AS K
24
ETT BARN SOM INTE MÖTS AV NEJ
HAR INGEN ATT MÄTA SIG MED
L E N A K ATA R I N A SWA N B E R G
30
SKOLAN KAN ÅTERUPPRÄTTA
BEGREPPEN NU, JAG OCH VI
H E LLE KLE I N
36
RENSA UT FRASMAKERIET UR LÄROPLANEN
TÄNK SJÄLV, TÄNK SJÄLV, TÄNK SJÄLV!
TO R B J Ö R N TÄ N N SJ Ö
42
DEN GAMLE GRINDVAKTENS FÖRLORADE MAKT
E R I K FICHTE LI US
48
JÄMSTÄLLDHET ÖVER ALLA GRÄNSER
L E N N A R T KO S K I N E N
VI DRUNKNAR
I INFORMATIONSFLODEN
I den andan skriver en krönikör i The Atlantic
Journal bland annat följande:
"Hur mycket du än försöker, kommer du efter i
utvecklingen. Det är en ständigt ökande press för
att orka med tempot... man förlorar fotfästet.
Vetenskapen gör nya upptäckter i en takt som
gör att man hopplöst famlar efter i häpnad. Allt
går för högtryck. Mänskligheten klarar inte mycket mer." Året är 1833.
177 år senare känner säkert många av oss sympati för skribenten, samtidigt som vi ler åt de
dagsaktuella formuleringarna. Under de senaste
åren antas den information som finns tillgänglig
på webben ha tiofaldigats. Årligen! Vi översköljs
av data och information i en takt som gör att vi
lite till mans kan önska oss tillbaka till 1833, till
ett lugnare och mera reflekterat förhållningssätt.
Oberoende av skillnaderna i informationsflödet
mellan artonhundra- och tjugohundratal vet vi att
det finns ett utbrett intresse bland många lärare
att fördjupa diskussionen om hur man lär elever-
na att hantera informationsfloden. Hur eleverna
söker, sorterar och värderar den information de
finner.
Därför har vi bett sju skribenter tänka till över
rubrikerna lärande, värderingar och Internet. Det
har blivit sju mycket olika reflektioner. Vi tycker
emellertid att de alla väl fyller sin plats i diskussionen om hur skolan kan utveckla en fjärde
basfärdighet.
Vi hoppas att du ska tycka det samma, och
önskar dig och dina kollegor en spännande läsning!
HANS GENNERUD
Informationschef
5
FRÅN ETT FÖRVETET TILL ETT NYFIKET BARN
6
I denna skrift ska vi färdas från den verklighet
som ett förvetet barn hade att bemästra i mitten
av 1900-talet till en dröm om en skola med eleven i centrum. Ja, i centrum i ordets rätta bemärkelse.
Vår start är Bodil Jönssons halländska barndom,
då ett nyfiket barn var förvetet. Det går inte att
missförstå detta nedsättande omdöme. Ännu
värre var det att vara vuxen sökare. Jag känner
igen det Bodil Jönsson skriver: Kring sökare
fanns en air av mystik och onyttighet, de var liksom inga riktiga människor.
Vi ska sluta i motsatsen: i en skola anpassad till
ett IT-samhälle i en internationell och gränslös
värld. I en sådan skola, skriver Lennart Koskinen,
måste eleven vara utbildningens subjekt. Ja, vilken chock för elever som kommer från den gamla
skolan, där de hela sitt medvetna liv har omyndigförklarats. Plötsligt förväntas de ta stort eget
ansvar och egna initiativ.
Stig Roland Rask tror sig kunna leva ett gans-ka
lyckligt och harmoniskt liv, även om han skulle tro
att USA har 52 delstater eller att Hollands
huvudstad heter Haag. En dylik villfarelse kan
möjligen vara pinsam om den avslöjas i samband
med Trivial Pursuit eller Jeopardy, men den utgör
inget hot mot demokratin.
I dessa formuleringar blir resan åter igenkännande. Det gick rätt sakta under många år och skolan var sig lik mycket länge; på mer än ett sätt var
klassrummen fyrkantiga, bänkarna var desamma
under decennier och gav samma intryck oavsett
hur de möblerades. Tekniken att mata eleverna
var densamma: läraren i centrum, läraren bäst i
klassen, läraren som alltid ställde frågor som han
visste svaren på. Det är först nu, sedan bara
några år, som vi sitter i snabbtåget. Det är nu vi
känner osäkerhet, det är nu skolan utmanar, det
är nu vi inte vet om vi ska hinna med. Det är
också nu frågorna kommer. Vad är rätt och fel?
Var går gränsen?
Finns den skolan?
Nej, det säger inte Lennart Koskinen. Men han
argumenterar för den och för att elevens främsta drivkraft ska tillåtas vara nyfikenhet och vilja att
lära.
Jag vill nog ändå påstå att vi kan se tecken på en
sådan skola – i alla fall i denna skrifts texter och
förhoppningar. Bodil Jönsson skriver: I dag har
själva kunskapen hamnat i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels kunskapen
själv, dels redskapen för att hantera kunskap.
Hon vill kalla detta en revolution, denna vridning
över till den sökande människan, ett förvetet
barn.
Konsekvensen blir slutsatsen att Internet utmanar
skolan. Vi påstår att Internets möjligheter rent av
hotar skolan som rikets enda gemensamma uppsamlingsplats. En sådan utveckling går att föreställa sig, och säkert också att leva med. Men vi
inser att Internet dessutom hotar våra barn och
ungdomar, och därmed hotas våra unika värderingar och föreställningar.
Vi söker skydd. Vi säger nej, vi söker motargument och nya strategier. Inte nödvändigtvis för att
sätta stopp, utan för att finna rätt väg, rätt balans.
Den källkritik som skolan ägnar sig åt bör ligga
nära etiken, den handlar om att granska och vär-
dera. Det är där faran för manipulation ligger och
det är där skolan har ett stort ansvar att utveckla
medvetenhet, menar Stig Roland Rask.
När vi talar om gränser i det nya landskapet berör
vi det svåra. En del lär bli pessimistiska. Men
Lena Katarina Swanberg betraktar ordet nej som
en förälders viktigaste verktyg. Under sina egna
barns skoltid förstod hon att skolan inte orkade
med just det ordet. För henne var skolan upptagen av att bejaka tidsandans undanröjande av
gränser. Hon ser att skolan vill vara snäll och
helst förknippas med lust istället för krav. Men då
gör skolan det enfaldiga misstaget att tro att krav
alltid betyder överkrav och att förutsättningen för
lust att lära innebär att barnet alltid får göra som
barnet vill.
Det finns en annan påtaglig risk: Vi ser på tv och
datorskärmar hur bomberna faller över Irak eller
Kosovo. Vi är där samtidigt och ändå inte. Men
om vi ständigt är on-line orkar vi då i längden bry
oss? Risken är att denna hypermediala kultur
skapar likgiltighet, skriver Helle Klein. I ett ljummet on-linesamhälle kan vi bli ljumma inför det
som sker runt omkring oss.
Informationsöverflödet gör att vi stänger av våra
sociala känselspröt och blir likgiltiga för våra
medmänniskor. Nufixeringen kan leda till världsflykt och egocentrism.
Än så länge finns en gemensam värdegrund för
skolan. Men vilket värde har den? För Torbjörn
Tännsjö är dess begrepp till intet förpliktande fraser.
Ändå kan naturligtvis fraser också vara farliga,
särskilt om någon börjar ta dem på allvar. Vi lär
inte behöva frukta något sådant i vårt land, men
han tycker ändå att det är tröttsamt att behöva
lyssna till fraser. Det vore bättre om allt frasmakeri rensades ut ur läroplanen, en gång för alla,
skriver han.
Bundenhet, reglering, styrning.
Motsatsen är frihet.
Kan vår nya teknik, rätt använd, skapa en god,
utvecklande och kreativ frihet i vår gemensamma
skola?
Det är förmodligen den fråga vi ställer i den här
skriften.
Erik Fichtelius spårar tecken utanför skolan. Förr
åt regeringen lunch klockan 13, enbart för att
hinna lyssna på Lunchekot. Numera kan regeringen äta lunch när den är hungrig, utan att
behöva böja sig för Ekots sändningstider. De
statsråd som vill passa Ekot hör med lätthet den
senaste sändningen på nätet när de vill. De kan
till och med välja bort inslag de inte har intresse
för, eller reportrar de inte har förtroende för.
CHRISTER ISAKSSON
Redaktör
7
DEN SÖKANDE
MÄNNISKANS
REVANSCH
I Bodil Jönssons halländska barndom sades att ett nyfiket barn var
förvetet – och det var inte riktigt
fint att vara det. Ännu värre var det
för vuxna som var sökare – kring
dem fanns det en air av mystik och
onyttighet, de var liksom inga
riktiga människor.
I dag har själva kunskapen hamnat
i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels
kunskapen själv, dels redskap att
hantera kunskap.
Ja, skriver Bodil Jönsson, en
revolution är denna U-sväng,
denna 180-graders vridning över
till den sökande människan. Hon
önskar att många fler ska kunna se
180-gradersomsvängningen i
vitögat, acceptera dess revolutionära karaktär och samtidigt våga
säga att det är dessa värden som
vi skall ta med oss från det gamla
till det nya.
Min fröken i småskolan hette Edit. Hon hade
håret i en knut; det skulle nog småskollärarinnor
ha på den tiden. Att Fröken Edit kunde allt som
jag skulle lära mig i vår skolsal – var hon övertygad om. Och inte bara hon. Det visste också mina
föräldrar och det visste jag och det visste mina
klasskamrater.
Tanken på Fröken Edit och min småskolesal dök
upp när jag läste Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt ([1]). Han hävdar (som sociologer ofta gör) att det är kulturen som driver fram
tekniken. Inte tvärtom, teknologin som omvandlar
kulturen, vilket jag (och många av mina kollegor
inom naturvetenskap/teknik) ofta anser. Vi ser ju
hur det som nyss bara fanns i laboratoriet plötsligt
omvandlar vardagen för gemene man. Hur bredband, distansarbete och mobilitet blir till ändrade
förutsättningar i de många människornas liv.
Med Fröken Edit-exemplet blev det emellertid
väldigt tydligt för mig hur kultur åtminstone kan
omöjliggöra en teknologi. Inte skulle vi kunnat ha
en dator och än mindre en Internetanslutning i
min skola. Det viktigaste skälet för detta är inte
att de ännu inte existerade. Nej, det är att de var
mentalt omöjliga. Det fanns ju per definition
inget att söka utanför Fröken Edits huvud. Ja, det
var faktiskt inte meningen att vi skulle söka ens i
det, för det hörde till situationen att det var
Fröken Edit som skulle välja vad hon ville delge
oss och när. En enda gång minns jag att jag ställde en sökande fråga till fröken och det tog en
ände med förskräckelse. För mig.
Men det är en annan historia, och den skulle föra
för långt från huvudspåret. Det skall börja i Stig
Roland Rasks Med eller utan filter ([2]). På
Fröken Edits tid, ser jag, hade det varit en omöjlig formulering: hon var ju både källan och filtret,
allt i ett, och det enda hon hade sitt filter till var
9
10
att avgöra vad som var lämpligt att barnen fick
höra och veta och lära sig och i vilken ordning.
heller hade jag några befästa sammanhangsföreställningar. Jag hade ju bara lärt mig det jag hade
lärt mig, och det utan någon variation.
K R AT TA S C E N E N
Det var Fröken Edit som stod för innehåll och hon
som stod för struktur. Innehållet kunde en lärare
klara på den tiden då hembygdskunskap stod högt
i kurs. Men nu när det handlar om Global hembygdskunskap ([3]) är det självklart att informationen är i det närmaste oändlig och kan sökas, av
var och en. Det som däremot inte ändrats i lärarrollen är att läraren skall hjälpa till med struktur.
Med sammanhangsföreställningar. Lite som en
cirkusdirektör skall han varit på den virtuella scenen i förväg, ha tänt lampor och krattat manegen.
Slagit an en stämning och gett en rytm via orkestern. Hela tiden hjälpa så att den studerande får
något att hänga upp tankarna på.
Huvudfrågorna som vi människor och speciellt
barn ställer sig hela tiden är ju egentligen tämligen
enkla: det är ”Vem är jag?” och ”Hur hänger
världen samman? I stort? Och med mig?” Aldrig
förr har människor haft så stora möjligheter som
nu att få svar på detta. Tänk först på detta med
förbättrade möjligheter att utveckla sin självbild.
Självbilden är ju väl så viktig för elevens skolprestationer som separata intellektuella förmågor
([4]). Men självbilden skaffar man sig inte i
vakuum; den skaffar man sig via andra människor. Den vanliga spegeln kan tala om för dig hur
du ser ut, men det är människors återkoppling på
dina handlingar och tankar som ger basmaterialet
i din självbild.
Fröken Edit gav få bidrag till min självbild (utöver
den där fatala gången då jag ställde en egen
fråga). Vad hon bidrog med var att forma in mig
i den rådande auktoritära landsbygdskulturen.
Och jag var inte olycklig där, långt ifrån. Men att
jag var någon, det visste jag inte mycket om. Inte
Det är variation snarare än repetition som är all
inlärnings moder. Jag har skrivit mycket på rubrikens tema i Den obändiga söklusten ([5]). Här ger
jag bara några exempel och går sedan vidare: Jag
har fått mycket återkoppling på Den obändiga
söklusten. Människor som säger t.ex.: ”Ja, men
tänk på konsertpianisten?! Som han repeterar!”
Visst. Han är ett bra exempel, också för mig, men
inte för att han repeterar, inte. Vad han gör under
sina repetitioner är att han varierar, hela, hela,
hela tiden. Vi kanske inte hör det; han själv hör
det mycket bättre, fast inte säkert allt. Men det är
hans variationer kring det centrala som befäster
och utvecklar hans förmåga.
DÅ L I G B A L A N S
Ett annat exempel: I vintras en isig dag gick jag till
jobbet. Äntligen har jag börjat acceptera att jag
nog alltid haft en halvtaskig balans, och att det är
den som yttrar sig i att jag cyklar mer med styret
än med ändan, och att jag alltid är rejält rädd i
isgateväglag. När jag gick där och njöt av lyxen
att slippa cykla, blev jag omcyklad av en balansfantast. Min första tanke var: Hans bakhjul
svänger ju ut åt sidorna precis som mitt – fast
värre. Och min nästa: Tänk vad han lär sig.
Genom att han redan har så bra balans, genom att
han vågar ta ut svängarna, lär han sig hela tiden
mer och mer. Varje ny variation, varje ny parerad
sladd förbättrar hans förmåga. Medan jag i min
krampaktiga frökencykling praktiskt taget aldrig
lärde mig något – för jag vågade ju aldrig variera.
Den lärare som tar till sig variationens betydelse
för inlärningen, har lättare att hitta sin roll som
lärare i IT-eran. Kanske har hon också lättare att
se hur merparten av det vi kallar för pedagogik
har handlat om fostran och undervisning, inte om
den sökande människan. Givetvis fanns det på
Fröken Edits tid ingen anledning för skolan att
problematisera relationen mellan kunskap och
information: Det som var fröken Edits kunskap
skulle bara på effektivast möjliga sätt stämplas in
i mig och andra. Metoderna för detta var helt
annorlunda än dem som behövs när lärare nu
skall möta sökande människor – och själva vara
sökare. Den vetenskap som kunde stöttat är den
ännu inte formade sökologin ([5], [6], [7]), den
som börjar med det sökande, inte med det mottagande.
Det är vår kultur som måste utveckla denna, för
inte förrän nu har det varit möjligt att fullt ut
tänka tanken. Jag återvänder än en gång till min
halländska barndom: Där sades ett nyfiket barn
vara förvetet, och tro mig, det var inte riktigt fint
att vara det. Ännu värre var det för vuxna som
var sökare – kring dem fanns det en air av mystik
och onyttighet, och de var liksom inga riktiga
människor.
F Ö R LO S S N I N G
Gör nu ett tankeexperiment. Frammana bilden av
ett nyfött barn (helst förstås en egen upplevelse av
en sådan situation) ([5]). Alla vuxna runt omkring
är tagna av stundens högtid. Det som känns är en
primitiv, jättestark känsla: Man unnar det lilla
livet allt gott, man vill ta hand om henne aldrig så
mycket, man vill ge henne allt man har, lära henne
allt man kan. På denna synnerligen positiva tahand-om-vilja baserar vi sedan vår föräldragärning, dagis, skolor, universitet…. Ja, även KKskrifter som denna. Paradigmet baseras på att det
är den-som-kan som unnar den-som-ännu-intekan att få möta kunskapen. Det är liksom sändaren som söker sin mottagare för hon vill honom
allt gott. Och det är naturligtvis inget fel i det.
Frågan är bara: Är detta det enda?
Gå tillbaka till förlossningssalen igen. Finns där
verkligen inte någon som inte är intensivt upptagen av att unna någon annan allt gott? Jo, en. Det
nyfödda barnet. Det har börjat sitt sökande på
egen hand. Så gott det kan vrider det sitt stora
huvud, krafsar med en hand, rör på en fot.
Sökandet har börjat. Och sökandet fortsätter
under barnaåren. Sedan har kulturen ända fram
till våra dagar försökt forma vuxenskapet till att
sökandet i stort sett skall vara över vid inträdet i
det vuxna.
Men samtidigt: Under hela efterkrigstiden har den
västerländska kulturen blivit mindre och mindre
auktoritär. Ja, man har t.o.m. formulerat att nyfikenhet är bra för inlärning (dock är det väldigt
sällan som man tänkt på fri nyfikenhet – i mycket
stor utsträckning har det handlat om att försöka
inspirera den studerande till att bli nyfiken på just
det man vill att hon precis då skall lära sig). Och
spelrummet, det mentala rummet, har uppenbarligen vidgats så mycket att en allmän datorisering
och internetisering inte längre stoppas av något
kulturellt tabu. Vad vi upplever är konsekvenserna av att det inte längre finns någon betrodd
Fröken Edit. Det är detta som är ena grundbulten.
Och vad händer? Jo, något med ett fabulöst
genomslag äger rum. Vi sitter redan med facit på
hand: Vi kan se hur mycket pengar och hur mycket tid som människor ägnar denna egentligen
urdåliga prematura datorteknik bara för att
genom den få utlopp för sin söklust. När sökaren
i människan fick sin chans, så tog hon den. Den
var oemotståndlig och lika primitiv som någonsin
ta-hand-om-lusten.
Vi är alltså beredda att stå ut med all datorteknikens användarovänlighet eftersom vi ändå vinner
så mycket på den. Det viktigaste var att var och en
11
12
fick chansen att lite mer bli någon. Fick frågeföreträde. Kunde kräva återkoppling. Gå vidare.
Speciellt viktigt, åtminstone för mig, är det att
detta inte alls gäller bara för den intellektuella eliten. Se t.ex. Vad vi lärt oss av Isaac ([8]). Det sker
också starka omsvängningar i andra kulturer. I
Lasse Bergs och Stig T. Karlssons I Asiens tid
([9]), kan man läsa om vad självbildsförändringen betyder för demokratin: ”Demokrati innebär
att man äger sig själv… Det var friheten som kom
till oss. Man fick tänka själv.”
R E VO L U T I O N
Ovan skrev jag att det är avsaknaden av en i sitt
sammanhang förbehållslöst betrodd Fröken Edit
som är den ena grundbulten i det som nu händer.
Den andra grundbulten handlar om själva kunskapen: om hur den hamnat i ett nästan supraledande återkopplat tillstånd mellan dels kunskapen själv, dels redskap att hantera kunskap.
Glad blir jag om du läser följande stycke långsamt
och kanske flera gånger:
Alla tidigare tekniska genombrott har föregåtts av
kunskapsgenombrott som inneburit att människan fått redskap att bättre hantera det materiella
(att så fröer, att tillverka brons, att trycka böcker,
att bemästra energi och därmed materia, att hantera elektromagnetism för t.ex. telefon och TV).
Gången har alltså ofta varit kunskap – redskap –
teknologi – materiabemästring – kulturförändringar. Men nu, nu har kunskapen lett därhän
att människan kan göra redskap som kan appliceras direkt på kunskapen själv. Ingen omväg, alltså, via det immateriella. Återkopplingen kunskap
– redskap – kunskap är nästan som en supraledning.
Det var detta som fick mig att sätta titeln Den
urgamla drömmen - att knäcka lärandets gåtor på
ett radioprogram 1999 ([6]). Det svindlar med
andra ord i mig inför detta stora som händer just nu.
Ja, en revolution är den, denna U-sväng, denna
180-graders omsvängning över till den sökande
människan. Men TTT, Tankar Tar Tid ([10]). Det
är så sällan man naglar fast grundbultarna auktoriteternas (Fröken Edits) försvinnande och den
supraledande kunskapsutvecklingen. Oftare, mycket oftare, framställs det pågående som förändringar av en gammal verklighet, inslag som skall tuktas
utifrån den gamla föreställningsvärlden. Det är
nästan som närden första bilen försågs med tömmar.
Jag skulle så gärna vilja att det var många, många
fler som såg 180-gradersomsvängningen i vitögat.
Accepterade dess revolutionära karaktär. Och
samtidigt lyfte upp: Det är dessa värden som vi
skall ta med oss från det gamla till det nya. Jag
har skrivit om detta tidigare i läroplanskommentaren till Skolans värdegrund ([11]). Där
skrev jag inte om de allomfattande, oftast djupt
upplevda mänskliga rättigheterna i skolsammanhang. Inte för att de inte är viktiga utan för att jag
inte ansåg mig ha något att tillföra i de sammanhangen. I stället koncentrerade jag mig på fyra
egenformulerade värdegrunder:
1. Varje elev har rätt till en skola inriktad på en
långsiktigt hållbar utveckling både vad gäller dess
resultatinriktning och dess process.
2. Varje elev har rätt att utveckla sin respekt för
de egna frågorna, sin förmåga att ställa dem och
sin insikt att när man väl formulerat frågan, brukar det gå att hitta svaren.
3. Alla elever i skolan har rätt till ett språk som är
deras. Även elever utan tal- och skriftspråk skall
få ett språk att beskriva sin konkreta vardag: en
mångfald av konkreta, personnära, digitala bilder.
4. Man har – som räven säger i Lille prinsen –
ansvar för dem man tämjt. Kunskap är tämjd
information. En kunskap är alltid någons. En av
skolans värdegrunder skall vara erbjudande av
möjligheter till utövandet av mästerskapet att
lära. I skolan skall det finnas mästare på detta,
förebilder som är bra på att lära och bra på att
visa elever hur det går till när man lär sig. Dessa
mästare, lärarna, har i dag ett annat huvudforum
för sitt yrkesutövande.
P E R S O N L I GT A N SVA R
Jag hänvisar till ([11]) för kommentarer till punkterna. Och jag noterar med viss förvåning och stor
tillfredsställelse att det är samma fyra punkter
som jag fortfarande skriver om. För det är ju så
det skall vara med värden: de skall vara längre än
den flyktiga vardagens futiliteter.
Alla dessa fyra värden är lättare att arbeta mot i
en ITistisk era. Men vi tycker nog ändå alla att det
känns riskfyllt med auktoriteternas abdikation,
och det är två små ord som förtjänar att särskilt
problematiseras: ansvar och tillit.
Jag hade för ett antal år sedan förmånen att få
träffa Dalai Lama. Vi var några stycken, och vi
skulle formulera varsin fråga till honom. Min löd
ungefär så här: ”De senaste åren har det ena politiska systemet efter det andra fallit. Före fallen
heter det alltid att det är saken, inte personen,
som är det viktiga. Men efter fallet finns det inte
någon kvar som försvarar ’saken’. Detta har fått
mig att inse och att formulera att ett ansvar är alltid personligt. Hur tänker du om det?”
Att frågan etsat sig fast i mig beror nog mer på
situationen än på Dalai Lamas svar (det innebar i
stort sett att han också hävdade det personliga
ansvarets unika ställning). Jag ser sedan dess
behovet av det personliga ansvaret överallt och
hur situationen förändras när den övergår från
personlig till anonym och vice versa.
Vad är det t.ex. som gör att lagen om förgångsrätt
vid övergångsställen slog igenom så starkt och
ändrade stadstrafikbeteendet? Jo, att man kan se
varandra i ögonen och att båda parter vet vem
som har ansvaret: bilföraren. Vad skulle det göra
för skillnad om ditt namn kom upp på bilens
nummerskylt när du satte dig bakom ratten? Stor,
tror jag. Då blev det ju uppenbart för alla (och
därmed starkare också för dig) att det var du som
körde. Då var du inte en anonym bilförare i flocken utan hade att på ett helt annat sätt leva upp till
det personliga ansvaret.
Jag har ibland i offentliga samtal noterat hur
många menat sig hålla med mig när jag tagit upp
det personliga ansvaret, Men de gör det bara
genom att peka på det individuella ansvaret. Så
menar jag inte. Ett personligt ansvar kan ofta vara
gruppens: ”det är vi, det är de, det är ni”. Det kan
vara lika viktigt som att det är mitt, ditt, hans,
hennes. Det viktiga är att inte tappa taget om att
ett ansvar alltid är någons.
Och i detta finns en avgrund på Internet i dag; den
avgrund som gör att människans sämre tendenser
till våld och sex florerar ohämmat. Det talas
mycket om att tillhandahållaren är anonym. Själv
tror jag att den viktigaste haken är att användaren
är anonym. Att vi något så när stävjar dessa företeelser i det levande livet beror på att det här finns
mer av upplevt personligt ansvar. Det är t.ex. inte
så självklart enkelt för en betrodd familjefar att
söka sig till hårdporr och prostitution; han är ju
han, han syns som sig själv, och hans egen övriga
självbild utövar en stark egenkontroll. Men på
nätet är han en icke-person, och där finns ofta
ingenting och ingen som kontrollerar honom.
13
14
Samhället i levande livet har vi bl.a. för att kunna
skydda oss mot dessa våra mindre önskvärda kulturfördärvande böjelser. Vilket samhälle som
efterhand kan utvecklas genom nätet har jag
ingen aning om. Men jag tror att dess bevekelsegrunder måste vara desamma som de i det levande livet, och jag tror att den kanske viktigaste
metoden blir att också på nätet göra personen
synlig. Skolan har en viktig roll i detta.
A T R U ST I S A M U ST
Jag har tidigare markerat att två av de viktiga redskap som skolelever behöver är 1) goda sökmöjligheter, dvs. goda möjligheter att ställa sina frågor utifrån sina upplevelser, och 2) god återkoppling, dvs. adekvata svar. Bådadera kommer efterhand att tvingas fram av den sökande människan,
men de kan bli av olika kvalitet. Den människa
som inte bara får information utan också möts
med en tilltro, kan på ett mycket bättre sätt ta till
sig information och omvandla den till kunskaper
och känslor. Vilket i sin tur kan förändra hennes
upplevelser av t.ex. mänskliga sammanhang,
demokrati, kultur. Eller fördjupa hennes självinsikter och förmåga att bättre ta fatt på bakomliggande faktorer till varför hon kanske inte kan det
ena eller det andra.
Sett i traditionella medicinska termer kan mitt
pläderande för tillit (från läraren till eleven) möjligen ses som en hypotes om en omvänd placeboeffekt. I den traditionella placebosituationen är
det ju tilltron till läkaren eller medicinen som utövar sin verkan. Här är det lärarens tillit till eleven
som påstås ge effekt, både genom det direkta
bemötandet och genom hur tilliten manifesterar
sig i de erbjudna redskapen. För det blir ju lärarna som skall arbeta med mycket av elevernas redskap, och visst avspeglar det sig i utformningen av
dessa vilken bild man har av sina elever.
Tillit finns inte bara mellan människor. Det finns
också inom en människa, t.ex. hos en elev eller
hos en medlärare. En oöverträffad formulering av
optimismens roll, som jag ofta återvänder till,
gjordes av Dietrich Bonhoeffer när han satt i koncentrationsläger och hans förestående avrättning
inte kunde vara särskilt avlägsen. Trots detta
kunde han skriva att optimism inte är något som
man härleder ur en situation. Optimism är ett förhållningssätt. Optimism innebär att man inte lämnar ifrån sig framtiden till pessimismen utan tar
den i anspråk för hoppet.
DE LAKTIG
För länge sedan skrevs avhandlingar på temat de
mundi, dvs. om världen. Ungefär så stort känns
det att försöka skriva i detta sammanhang: Att
med skolan som målgrupp försöka skriva något
om information, kunskap, värden, värderingar.
Med andra ord: Jag har glatts och jag har bävat
medan jag skrivit det ovanstående. Jag tror ju alls
inte att jag kan tänka några tankar åt dig, och jag
är livrädd för att skriva någon något på näsan.
Vad jag kan göra är bara att visa dig några av
mina mönster, några av mina sammanhangsföreställningar. Alltså visa: Så här ser det ut för mig.
Är det användvärt för dig, dvs. kan du haka upp
några egna exempel på det?
Nu kommer strax referenslistan, och den kan i
förstone synas väldigt egotrippad för jag refererar
nästan enbart till mig själv. Till mitt försvar kan
först hävdas att du via referenserna kan hitta referenser till andra. Men viktigare är att jag inte bara
vill ge dig chansen att se dessa lösryckta nedslag
jag kan göra här. Jag vill visa dig åtminstone en
kaskad av nedslag. Jag vill i det lilla visa dig att
också jag redan varit utsatt för situationen
”Välkommen, Bodil, Du har 272 olästa meddelanden” – och det efter bara en kvarts frånvaro
från datorn. Jag vill berätta för dig hur sådana
situationer kan hanteras ([5]). Jag vill i det stora
göra dig delaktig i några av mina funderingar om
skillnaden mellan information och kunskap, jag
vill presentera kunskapsreaktorn och lärandet för
dig ([5]).
Ja, du kan kanske också hitta annat som du tycker är läsvärt utöver referenslistan på www.certec.lth.se/bodil. Det är ju så här det skall vara i
hypertextmiljöer. Inte kan jag veta vad du är
intresserad av. Men förhoppningen är – ungefär
som på en konstutställning – att olika läsare skall
kunna få olika utbyten.
<
Referenser
[1]
Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt,
Daidalos, 1998
[2]
Stig Roland Rask, Med eller utan filter,
KK-stiftelsens skriftserie nr 5, 1999
[3]
Bodil Jönsson, Lars Philipson,
Global Hembygdskunskap, Teknisk Tidskrift, 1993
[4]
Ruth Bauth, Bodil Jönsson, Arne Svensk,
Ge oss bara redskapen, Natur och Kultur, 1995,
http://www.certec.lth.se/dok/geoss
[5]
Bodil Jönsson, Karin Rehman,
Den obändiga söklusten, Brombergs
[6]
Den urgamla drömmen – att knäcka lärandets gåtor,
radioprogram mars –99,
http://www.certec.lth.se/bodil/
denurgamladrommen/index.html
[7]
Learning by searching, installationsföreläsning 1999,
http://www.certec.lth.se/bodil/
forelasningar/installation.html
[8]
Bodil Jönsson, Lars Philipson, Arne Svensk,
Vad vi lärt oss av Isaac, Certec 1998,
http://www.certec.lth.se/dok/vadvi
[9]
Lasse Berg, Stig T. Karlsson,
I Asiens tid, Ordfront 2000
15
[10] Bodil Jönsson, Tio Tankar om Tid, Brombergs, 1999
[11] Mitt kapitel i Ständigt. Alltid!,
Kommentar till Läroplanen, beställningsnummer
99:459, med titeln Värdegrunder i skolan.
Finns direkt tillgängligt på
http://www.certec.lth.se/bodil/dok/standigtalltid.pdf
Författare: Bodil Jönsson
Vem är det?
Professor vid Certec, Centrum för rehabiliteringsteknisk forskning, Lunds Tekniska Högskola. En av de lärda i TV-programmet Fråga Lund. Skrifter, bl. a. Gas, vätska, fast fas (1986),
Framtidens skola (1994), Ge oss bara redskapen (1995)
Livsstil och miljö (1996), Tio tankar om Tid (1999).
SLUTLIGEN MÅSTE DET
Jag kan leva ett ganska lyckligt och
harmoniskt liv även om jag tror att
USA har 52 delstater eller att
Hollands huvudstad heter Haag, skriver Stig Roland Rask. En dylik villfarelse kan möjligen vara pinsam om
den avslöjas i samband med Trivial
Pursuit eller Jeopardy, men den utgör
inget hot mot demokratin.
Den form av källkritik som skolan bör
ägna sig åt, speciellt i anslutning till
Internets informationsutbud, ligger
närmare etiken, den handlar om att
kunna granska och värdera värderingar. Det är där faran för manipulation
ligger och det är där skolan har ett
stort ansvar att utveckla medvetenhet.
Internet utmanar oss på många olika sätt. Inte
minst har dess intåg i den svenska skolan tydliggjort och illustrerat detta. Det som först sker är
att våra etiska värderingar sätts i gungning. Vi
tvingas till reflektion och eftertanke. Man kan
nästan säga att vi lite yrvaket tvingas att åter formulera våra demokratiska värden. Vem är jag?
Vad vill jag? Vilket samhälle vill jag leva i? Vilka
värden är så basala och grundläggande att de
skall värnas och försvaras?
Naturligtvis kan man invända att Internet inte
innehåller något i grunden nytt som inte tidigare
publicerats och distribuerats av andra media.
Därmed kan man också påstå att nätet inte har
skapat några nya etiska problem. Det som hänt är
att olika former av innehåll kan kommuniceras
via ännu en kanal.
T HANDLA OM INTERNETVETT
Ett nytt medium har med sin nya teknik gjort att
närhet och tillgänglighet har ökat. Material som
vi t.ex. bedömer som tveksamt eller direkt olämpligt har därmed kommit närmare.
Samtidigt kan man i positiv mening konstatera att
Internet initierar och stimulerar till ett samtal som
berör mycket grundläggande och basala värderingsfrågor. Kanske är det t. o. m. så att nätet satt
i gång ett funderande kring centrala etiska perspektiv som vi borde påbörjat för länge sedan,
men som vi inte haft tillräckligt starka och provocerande motiv för. Internet har utan tvivel försett
oss med detta bränsle.
Nätet har också förnyat vår medvetenhet om
behovet av källkritik. Det informationsutbud som
idag sköljer över våra barn och ungdomar är
enormt i sin omfattning och har stora skillnader i
kvalité och tillförlitlighet. Dessutom är det tydligt
laddat med attityd, värdering och livsstil. Detta
upplevs som stressande och frustrerande av
många inom skolan. Rollen som ensam och
ansvarsfull förmedlare av den enda, goda och
sanna kunskapen är utmanad och ifrågasatt.
Internet har på ett påtagligt sätt förändrat strukturerna för informationsutbyte. Gränserna mellan
sändare och mottagare har suddats ut.
Nyhetsmonopol och informationshierarkier har
fått ge vika. Monologer har blivit dialoger.
Skolan har av tradition varit van att ha kontroll.
Läraren över det undervisningsmaterial man har
använt sig av och skolbibliotekarien över de böcker som har köpts hem och tillhandahållits. På personalkonferenserna har man kunnat diskutera
huruvida man skall tillmötesgå elevrådets önskan
att prenumerera på Frida och Veckorevyn till elevcaféet. Helt plötsligt är situationen en annan. All
information finns numera tillgänglig. Det blev
inte så verkningsfullt att ha åsikter om vilka tid-
ningar som skall finnas i elevrummet om allt (och
lite till) finns åtkomligt på varje uppkopplad
dator.
Till sist utgör Internet i sin förlängning också ett
hot mot hela vårt traditionella skolbegrepp.
Många djupt rotade dogmer kring hur lärande går
till utmanas och ifrågasätts. Skolan har inte längre monopol på kunskap och information. Allt
finns numera tillgängligt. Överallt och alltid.
SAMAR B ETE
Det vi först möter är etiken. Den engagerar och
utmanar. Samtidigt är begreppet ingalunda enkelt.
Definitionerna är många, skiftande och individuella. Ordet berör och stör, oroar och provocerar.
Somliga uppfattar det t. o. m. som hotfullt. Som
om etiska överväganden utgör ett hinder för en
optimering av den personliga lyckan. Som om etiken reducerar mina möjligheter till livsupplevelse.
Antag att vi har två grupper av människor med
t.ex. tio personer i varje. Dessa grupper ställs
sedan inför ett antal uppgifter, problem, prövningar och svårigheter. Den ena gruppen ställer
sig hela tiden frågan Hur löser jag det här?
Medan den andra gruppen får uppgiften att hela
tiden fråga Hur löser vi det här tillsammans?
När samtliga stationer är avklarade skulle man
med största sannolikhet finna att gruppen som
samarbetade hade klarat sig bäst, och även om
man utvärderar på individnivå skulle man få
samma resultat. De har kunnat utnyttja och
använda sig av alla de skiftande kompetenser och
förmågor som finns inom gruppen, när det gällde
att bemästra situationer gruppen hamnade i.
Något förenklat kan vi faktiskt påstå att etiken
utgör svaret på frågan Hur löser vi det här tillsammans? Ur sökandet efter det gemensamma
bästa utvecklades mycket tidigt koder och riktlinjer kring vad som var goda och mindre goda lös-
17
18
ningar och vad som gynnade och missgynnade
den samhällsgemenskap som såg sina första konturer. Dessa erfarenheter utvecklades till seder och
vanor och utgör bakgrunden till både det grekiska ordet etik och det latinska moral. Med den
tolkningen borde inte begreppet etik vara speciellt
provocerande. Möjligheten till konstruktiv debatt
borde ligga öppen.
D E T VAC K R AST E
När skolan formulerar sin etik handlar det naturligtvis om en kompromiss. I det offentliga skolväsendet ska alla känna sig hemma, oavsett religion,
politisk hemvist eller ideologisk tillhörighet.
Ordet kompromiss är dock ganska tråkigt och i
det här fallet också en aning missvisande. När
läroplanernas skrivningar formulerades ägnade
författarna sig inte i första hand åt kompromisser,
utan snarare åt att försöka hitta minsta gemensamma nämnare mellan olika ideologier och synsätt. Läroplanens text att människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor
och män, samt solidaritet med svaga och utsatta
är de värden som skolan skall gestalta och förmedla uttrycker en gemensam nämnare som definitivt inte är liten. Tvärtom, den är riktigt stor.
Som jag ser det är den t. o. m. störst. Den beskriver fem av grundpelarna i den humanistiska människosynen, vilken jag menar är det största och
vackraste som mänskligheten hittills har skapat.
Våra medicinska innovatörer och tekniska uppfinnare får finna sig i att ställa sig i andra ledet.
Att vi utifrån olika värdegrunder har kunnat enas
om att dessa grundvärden skall gestaltas och förmedlas i den svenska skolan tycker jag är både
rörande och stort.
Denna teoretiska samsyn ska vi vara rädda om.
När vi sedan kommer till praktisk applicering och
tillämpning lär våra tolkningar naturligtvis gå
isär. Därom är jag mycket medveten.
PA R A D OX E R
De etiska perspektiven på Internet i skolan är
komplexa och mångfacetterade. På ett tydligt och
påtagligt sätt tvingar nätet oss till eftertanke och
reflektion. Genom sitt öppna informationsutbud
utmanar nätets innehåll våra etiska värderingar.
Samtidigt används Internet i våra skolor just som
stimulans för det etiska samtalet. Internet är ett
lysande verktyg i den etiska debatten för att hitta
material till skolans arbete med just värderingsfrågor.
Samma dubbelhet har många andra etiska problem och infallsvinklar. Nätet erbjuder t.ex. nya
möjligheter att studera och avslöja nynazismens
tankar och idéer. Tidigare var de mycket svåra att
komma i kontakt med. Samtidigt utgör Internet
en möjlighet för olika antidemokratiska krafter
att sprida sin propaganda och bygga ut sina nätverk. Samma sak gäller andra kriminella verksamheter, t.ex. pedofilernas aktiviteter. I och med
Internet har polisen fått en enastående möjlighet
att komma åt dessa nätverk och infiltrera i deras
verksamheter. Antalet avslöjanden och gripanden
har mångdubblats de senaste åren som en följd av
detta. Samtidigt innebär nätet en fara i det här
avseendet. I den anonymitet som nätet erbjuder
finns möjligheter för människor med tveksamma
avsikter att gå in i debatter och mejlutbyten under
falska premisser och förespeglingar. Här finns
anledning till ökad medvetenhet och vaksamhet.
C E N S U R , P O L I CY, E T I K
Skolans sätt att hantera dagens situation visar på
tre fokus på tre olika nivåer. Inte minst blir detta
tydligt vid en internationell utblick. Några väljer
att koncentrera sin blick på olika typer av censuroch filtreringsprogram, andra väljer att ha sitt
fokus på utvecklandet av regelsystem och policyn
för Internetanvändningen, medan den tredje
falangen i första hand talar om att försöka
utveckla den enskilde individens inre etiska kompass. Det finns anledning att fundera kring fördelar och nackdelar med dessa olika förhållningssätt
och perspektiv.
F I LT R E R I N G S P R O G R A M
Inte minst i USA är det mycket vanligt att söka
tekniska lösningar på etiska problem. Den amerikanska marknaden är fylld av olika former av
digitala barnvakter som kan installeras i den
enskilda datorn eller i skolans server och på så
sätt göra det svårare att nå vissa former av s. k.
oetiskt material. Därmed reduceras risken att
överraskas av oönskade och ovälkomna träffar.
Dessutom hävdar somliga att det kan vara ett sätt
för vuxenvärlden att sätta gränser. Skolan har ett
guidande och vägledande uppdrag. Tekniska filter
är måhända ett trubbigt sätt att peka ut en riktning, men kan ändå möjligen ge en signal om var
vuxenvärlden står.
Samtidigt är dessa censur- och filtreringsprogram
både grovmaskiga och trubbiga. De bromsar och
släpper igenom på ett tillsynes ganska godtyckligt
sätt. De kan därför ifrågasättas utifrån ett stort
antal utgångspunkter. Bara det faktum att de
erbjuder tekniska lösningar på etiska problem kan
ge tvivelaktiga signaler kring individens ansvar.
Det skydd de ger är dessutom betydligt sämre än
reklamens löften. Den trygghet de erbjuder är därmed falsk. Vad får det för konsekvenser om vuxenvärlden invaggas i falska illusioner som leder
till reducerat ansvarstagande? Nästan alla censurprogram är också präglade av en amerikansk syn
på vad som är oetiskt, dvs. de handlar nästan uteslutande om att stoppa sexsidor. Vem skall vara
åsiktspolis och avgöra vad som är oetiskt eller
inte? Erfarenheten visar också att de snarast lockar och stimulerar till överträdelser; det är en större merit att knycka äpplen i en trädgård som har
ett högt staket. Av olika skäl stoppar de även
sidor som definitivt inte innehåller bristande etik.
Detta reser allvarliga frågor rörande yttrandefriheten. Vem har rätt att inkräkta på grundlagsskyddade rättigheter? Och framför allt – de tekniska lösningarna tar definitivt inget ansvar för
det långsiktiga utvecklandet av den enskildes inre
etiska kompass.
En något tillspetsad slutsats av detta resonemang
kan formuleras så här: Det är naturligtvis helt OK
att installera censur- och filtreringsprogram i skolans datorer, bara man är helt på det klara med att
det inte är en lösning!
OT I L L ÅT E T
Den svenska skolan har i ganska liten utsträckning använt sig av tekniska censursystem. Den
svenska modellen är snarare utvecklandet av
regelsystem och användarpolicyn. Regler och
policyn ska i detta sammanhang inte uppfattas
som synonymer utan snarare som varandras motsatser. Reglerna talar om vad som är otillåtet,
medan en policy är fokuserad kring frågan vad
som är tillåtet. En kuriositet är att den svenska
skolan förmodligen använt mångdubbelt mer tid
till att fundera över frågan hur man inte skall
använda Internet, än att fundera kring vad man
skall ha nätet till. Det låter som en tveksam, och
komisk, prioritering.
Kritikerna kan hävda att god etik inte skapas med
hjälp av regler. Det är möjligen sant. Dock kan
god etik uttryckas med hjälp av regler och lagtexter. Detta får vi inte glömma. Skolans uppdrag att
gestalta och förmedla grundläggande etiska värderingar kan och bör ta sig många uttryck.
Genomtänkta regler kan vara en ingrediens i detta
19
20
vägvisande. Bekymret med regelsystemen är att de
ofta blir så fixerade vid ordet inte. Nämn en sak
som är otillåten, och du lär få räkna upp alla. Det
resulterar i ändlösa och tråkiga förbudslistor.
Vi tröttnade på denna trista uppräkning av negationer, berättade en lärare. Till slut skrev vi bara:
Internet får användas – dock inte till vad som
helst.
Det låter trevligare att börja med ett positivt
påstående, nickade jag instämmande. Om ni skriver att Internet får användas till nästan vad som
helst, säger det samma sak och ni blir av med ett
sista inte, tipsade jag generöst.
Vi har faktiskt diskuterat i ännu radikalare termer, avslöjade läraren. Vi funderar på att reducera meningen till enbart de tre första orden:
Internet får användas!
Om några år är vi säkert där, konstaterade jag
eftertänksamt. Vi behöver bara lite tid att vänja oss.
Vi skiljs åt och jag går för att ringa ett samtal. I
skolans telefonhytt registrerar jag att där står det
ingenting om vad telefonen inte får användas till.
Ingenting om att eleverna inte får ringa falsklarm,
ingenting om att telefonen inte får användas för
olaga hot, ingenting om förtal och hets mot folkgrupper. Det står heller ingenting om att den som
använder telefonen bör hålla sig till sanningen,
vårda sitt språk och försöka hålla fritt från alltför
grova uttryck.
Denna informationsbrist är inget uttryck för slapp
moral, det handlar snarare om att vi inkluderar
telefonerandet i de koder och oskrivna lagar som
finns för mänsklig kommunikation. Vi har inte
bedömt det som motiverat att påminna om ett
helt regelverk i telefonhytten.
När jag avslutat mitt samtal konstaterar jag att på
dörren står det bara Telefon. Det nämns inte ens
att den får användas. Skylttillverkaren har helt
enkelt förutsatt att folk begriper det.
I framtiden kan skolan förmodligen ta bort alla
speciellt utformade regler för Internetanvändningen. Nätet kommer att inlemmas i våra generella koder för mänskligt umgänge. Det räcker att
skriva Internet.
Till dess vill jag slå ett slag för begreppet användarpolicy, som har en bättre klang än regelsystem.
Det är viktigt att beskriva vägen och inte bara
prata om dess diken. Oavsett terminologi är det
viktigt att det vi skriver är väl förankrat och väl
motiverat. Finns ett regel- eller policydokument
gäller det att få så hög acceptans som möjligt för
dess innehåll. Detta uppnås i första hand genom
att involvera eleverna i utvecklandet av domumentets formuleringar. Men det kräver å andra
sidan att kraven verkligen är motiverade. Det
finns ibland en tendens till överdriven dramatisering. Oetiskt material är förmodligen inte farligare på skärmen än i pressbyråkiosken.
S KY D DA E L L E R F Ö R B E R E DA
Inför detta nya informationsflödes risker kan vi
inta olika förhållningssätt. Perspektiven på dessa
kan dessutom varieras på en mängd sätt. Till det
viktigaste hör att vi inser värdet av att hitta en
balans mellan att beskydda och förbereda.
Skolan kan ibland uppfattas som en värld för sig,
hänvisad till sina egna inre regler och strukturer.
Detta synsätt finns också inom skolans väggar.
Fram träder bilden av en skola som är till för sin
egen skull och som relaterar sina problem till sig
själv. En skola som skapar sin egen skyddade
verkstad och bygger upp sin egen låtsasverklighet.
Lisa och Kalle ska sitta framför datorn i 70 minuter, konstaterar vi oroligt och undrar vad kommer
de att träffa på där.
Hur kan vi skydda dem?
Denna fråga utgör ofta utgångspunkten för skolans funderande kring de etiska aspekterna på
Internetanvändandet. Men är frågan rätt ställd?
Har den rätt fokus? Eller bör den kanske formuleras annorlunda?
Lisa och Kalle ska möta livet i 70 år. Vad kommer
de att träffa på där? Hur kan vi förbereda dem?
Är den utgångspunkten mer korrekt? Slår den an
en mer konstruktiv ton? Skapar den en mer framkomlig väg för samtal och debatt?
Inför det lilla barnet dominerar skyddsaspekten
fullständigt. Vår enda tanke är att så långt som
det är möjligt förhindra att barnet utsätts för de
faror som lurar. Så småningom kommer dock ett
annat förhållningssätt in. Barnet ämnar inte vara
barn hela livet utan avser att bli vuxet. Därmed
har vuxna även ett förberedelseansvar som innebär att barnet skall medvetandegöras om livets
farligheter och lära sig att hantera dem. Det är
mycket viktigt att vi har båda dessa perspektiv för
ögonen när vi diskuterar Internet i skolan. Med en
ensidig fokusering på skyddsaspekten riskerar vi
att fostra en omedveten och därmed sårbar ung
människa till en taggig vuxenvärld.
Skolan får aldrig tappa sitt fokus. Den är inte till
för sig själv. Skolan syftar alltid fram till avvinkningen. Det är då det verkligen visar sig om eleven
är utrustad med tillräckligt mycket kunskap, medvetenhet och sådana inre förmågor att hon kan
navigera sig fram i tillvaron. Att behålla detta
fokus är svårt men nödvändigt. Att förbereda för
denna skilsmässa är skolans egentliga uppgift och
uppdrag. När eleverna lämnar skolan är de definitivt utom räckhåll för de censurerande programmen och skolans regelverk har upphört att
vara bindande. Då måste de förlita sig på den
kunskap och medvetenhet som de har med sig.
Oavsett åsiktsskillnader om hur vägen fram till
avvinkningen av eleven ska se ut, är vi nog överens om att utvecklandet av inre kompasser måste
vara det långsiktiga målet. Frågan handlar därmed inte om vilka filter vi kan installera i datorerna, utan vilka etiska filter vi kan installera i
eleverna.
I NTE R N ETVETT
I den svenska skolans hanterande av Internet hittar vi alla nivåer; från upprörda rop på censur till
aningslöst lättsinne. Jag tror att det finns anledning att söka balansen mellan olika former av
uttryck, t.ex. balansen mellan skyddsaspekten och
förberedelseuppdraget, förhållandet mellan
Internet och informationssamhället i stort, balansen mellan varningsropen och avdramatiserandet.
För var hamnar vi om vi alltför ofta ropar vargen
kommer? Vart leder samhället oss om vi skapar
klyftor mellan ungdoms- och vuxenvärlden? Vad
händer om den sköra tilliten mellan barn och
vuxna går förlorad?
Slutligen handlar det om att utveckla Internetvett.
På samma sätt som vi försöker utveckla trafikvett,
båtvett och badvett. Livet innehåller ett antal
faror och farligheter. Till detta faktum måste vi
utveckla ett förhållningssätt. Svårare än så är det
inte. Eller rättare sagt: Så oerhört svårt är det.
VÄ R D E R A VÄ R D E R I N G A R
Vid första påseendet kan begreppen etik och källkritik tyckas ligga långt från varandra. Etik handlar om värderingar, källkritik handlar om att
granska fakta. Ligger de båda begreppen kanske
närmare varandra än vi först tänker?
Den traditionella källkritiken söker svaret på frågan om sant eller falskt. Genom att utveckla olika
metoder för att granska ett dokument, strävar vi
efter att kunna bedöma dess tillförlitlighet. Etik
handlar också om rätt och fel, men på ett annat
21
22
plan. En etisk utsaga kan inte anses vara sann eller
falsk i någon absolut eller objektiv mening. Där får
man använda andra begrepp, t.ex. giltig eller inte
giltig utifrån vissa givna premisser, human eller
inhuman utifrån en speciell människosyn, försvarbar eller inte försvarbar utifrån givna grundförutsättningar.
När eleverna på Internet söker svaren på om USA
har 50 eller 52 stater, eller om Hollands huvudstad heter Amsterdam eller Haag, hittar de förmodligen båda svaren. Här kan man verkligen
prata om vikten att analysera källans trovärdighet
och kanske framför allt att vända sig till tryckta
och mer tillförlitliga medier.
Samtidigt tycker jag att denna akademiska syn på
källkritik, d. v. s. relaterad till ett faktapåståendes
sanningshalt, inte alltid är den allra viktigaste. På
forskarnivå naturligtvis, men knappast i den
svenska ungdomsskolan. Jag kan leva ett ganska
lyckligt och harmoniskt liv även om jag tror att
USA har 52 delstater eller att Hollands huvudstad
heter Haag. En dylik villfarelse kan möjligen vara
pinsam om den avslöjas i samband med Trivial
Pursuit eller Jeopardy, men den utgör inget hot
mot demokratin.
Den form av källkritik som skolan bör ägna sig åt,
speciellt i anslutning till Internets informationsutbud, ligger närmare etiken, den handlar om att
kunna granska och värdera värderingar. Det är
där faran för manipulation ligger och det är där
skolan har ett stort ansvar att utveckla medvetenhet.
Det kan låta bestickande, ja, nästan som en sanning, när Sverigedemokraterna på sin hemsida
säger att "ett etniskt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en etniskt heterogen statsbild-
ning". Det är en svår men nödvändig konst att
tolka och se avsikterna bakom ett dylikt påstående. När samma parti föreslår "ett repatrieringsprogram av icke assimilerade invandrare" handlar
det inte bara om att förstå de svåra ordens innebörd, utan också om att ha fantasi och inlevelseförmåga nog att se hur det samhälle skulle se ut
som omsätter detta i praktisk politisk handling.
Skolans arbete med dessa begrepp i relation till
Internet innebär enligt min mening att begreppen
etik och källkritik ligger nära varandra. Den känsla för källkritik som skolan bör försöka förmedla
bör ha tydliga etiska dimensioner. Det handlar
helt enkelt om att utveckla elevernas förmåga att
värdera värderingar.
A N Y T I M E – A N Y P L AC E
Till sist berör Internets intåg också de mest fundamentala beståndsdelarna i begreppet skola.
Skolan som institution och organisation bygger på
att den är en unik plats där människor med kunskap finns, och där information därmed finns att
hämta. Information kan som bekant erbjudas och
tillhandahållas och skiljer sig på så sätt från kunskap, som är mer sublim och subjektiv. Kunskap
kan bara erövras. Den kan aldrig överföras till ett
objekt, utan måste alltid erövras av ett subjekt.
Information finns utanför. Kunskap sitter inuti.
I dag finns all information tillgänglig överallt och
när som helst. Den som lär sig att hitta den och
omvandla den till kunskap har i någon mening
gjort sig oberoende av den låsning till tid och rum
som den traditionella skolan med sina scheman,
timplaner, klassindelningar och salsfördelningar
innebär. Världen ligger öppen. All kunskap är
möjlig. Anytime. Anyplace.
En amerikansk undersökning visar att mer än
hälften av alla som deltog i distansundervisning
på högskolenivå samtidigt var inskrivna vid traditionella universitet. När skoldagen var över gick
de till sina rum, kopplade upp sig och fortsatte
sina studier med exempelvis en kurs som den
aktuella skolan inte hade i sitt utbud. Möjligheterna är många och till synes obegränsade.
Förmodligen har vi bara sett början. Fokus förskjuts från ut till in. Från utbildning till inlärning.
Från skolans utbud till elevens intag – eller som de
ordrika engelsmännen skulle ha sagt from teaching to learning.
I Alaska har man av lätt insedda skäl satsat hårt
på att utbilda på distans. De geografiska förutsättningarna med långa avstånd, små isolerade
byar och dåliga kommunikationer, skapar goda
förutsättningar för ett flexiblare tänkande, som
stöds av ett system med en personlig skolpeng
som möjliggör för eleven att fritt välja skola. Men
också elever som bor granne med traditionella
skolor i större samhällen har skrivit in sig på distansskolor. De tycker sig få bättre assistans och
studiero hemma än när de går över gatan till skolan. Detta blir naturligtvis en svår och provocerande situation för den traditionella skolan. Att
ifrågasätta dogmen att skolan är det optimala sättet att få kunskap är omtumlande. Tanken att det
finns elever som är så sugna på att lära att de inte
hinner gå till skolan är svår att uthärda. För sin
inre syn kan man se hur marken gungar under de
gamla skolbyggnaderna. Asfalten krackelerar på
skolgårdarna. Sprickor uppstår i de stolta tegelfasaderna.
skapsöverföring? Hur kommer det att påverka
den speciella form av kunskap som vi kallar värderingar? Blir det möjligt för framtidens skola att
värna en humanistisk människosyn, demokratiska
ideal och etiska värderingar i en situation då det
mediala flödet blir allt mer intensivt och allt tydligare laddat med värdering, attityd och livsstil?
Enligt läroplanen skall skolan arbeta i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen
tradition och västerländsk humanism. En mening
värd att analysera länge och noga. Lägg märke till
att av alla möjliga tempusformer för verbet förvalta har här valts perfektformen. Varför valdes
inte presensformen förvaltas? För mig väcker
valet av tempus frågan vem som förvaltar i dag.
Möjligen är det ansvaret ditt och mitt.
I så fall är det ett uppdrag som heter duga.
Uppfordrande och mycket, mycket inspirerande.
<
Författare: Stig Roland Rask
T I L L S I ST
Synen på hur lärande går till håller på att förändras. I framtiden kommer roller, regler och relationer att se helt annorlunda ut. Vi kommer bl. a. att
se en uppluckring när det gäller lärandets koppling till tid och rum. Vad innebär det för vår kun-
Vem är det?
Lärare, projektledare för skolutvecklingsprojektet Etik &
Internet på Fredriksdalskolan i Lidköping, numera
temaansvarig på KK-stiftelsen för Etik och källkritik på
Internet, med uppdrag att samla och sprida erfarenheter från stiftelsens skolsatsning. Författare till
Med eller utan filter, nr 5 i KK-stiftelsens skriftserie.
23
ETT BARN SOM INTE
MÖTS AV NEJ
HAR INGEN ATT MÄTA
SIG MED
Som mamma till fyra barn födda
mellan 1972 och 1979, kom Lena
Katarina Swanberg att betrakta
ordet nej som en förälders viktigaste verktyg. Inte minst sedan
hon förstått att skolan inte orkar
med just det ordet. För henne är
skolan upptagen av att bejaka tidsandans undanröjande av gränser.
Hon säger att skolan vill vara snäll
och helst förknippas med lust i
stället för krav. Men, säger Lena
Katarina Swanberg, då gör skolan
det enfaldiga misstaget att tro att
krav alltid betyder överkrav och att
förutsättningen för lust att lära
innebär att barnet alltid får göra
som barnet vill.
Och det värsta är att jag fortfarande minns läraren i religionskunskap. Hennes magra kropp,
hennes platta skor, hennes absoluta välvilja när de
begåvade gossarna längst fram än en gång bad
henne berätta om Moralisk Upprustning, MRA.
Inte vet jag om hon förstod att gossarna drev med
henne.
– Men gossar, sa hon, alltid lika förtjust, nu igen?!
Förstod hon, gjorde det henne i vilket fall som
helst detsamma. Det jag minns är den här lärarens
brinnande övertygelse, hennes obändiga lust att
delge oss den. Varje gång sveptes klassen i fullständig tystnad, och på rasten efteråt var det alltid någon som tyckte att hon hade rätt. Aldrig de
begåvade gossarna längst fram, självsäker övre
medelklass, från födseln inplacerad på tydligt
utmärkta spår. Alltid någon mer vilsen typ längre
bak, någon som ständigt testade gränserna för att
se om de fanns, någon som sökte ett regelsystem
att hålla sig till eller någon som möjligen, egentligen, ville säga emot. Ofta hon som såg det självpåtaget obligatoriskt att cykla två kilometer för
att kompensera ett kaloriintag motsvarande en bit
25
26
ost. En klass med tonåringar rymmer obegränsad
samt osorterad mängd vishet, stöddighet och förvirring. MRA, Oxfordrörelsen som den också
hette, befann sig någonstans på den extremhögra
kristen-flanken och det spelade väl egentligen inte
så stor roll vad religionstanten sa, medan hon till
de begåvade gossarnas ohöljda glädje återigen
ställde ena plattfoten på lärarstolen och började
predika sitt ångande Rätt och osande Fel.
ÖV E R T YG E LS E N
Detta är det förfärliga. Det spelade faktiskt inte
någon roll alls vad hon sa.
Det som däremot betydde något, och som varje
gång gjorde att någon i klassrummet tog hennes
predikan till sig, var hennes absoluta övertygelse
om att det hon sa var Sant. Hon ville ge oss sin
Sanning, för hon hade äntligen funnit den.
Lidelsen var det som fick oss alla att lyssna, ingenting annat. Hon kunde precis lika gärna ha
varit övertygad nazist. Övertygad kommunist.
Övertygad vegan. Vem som helst med ett tydligt
Rätt och ett lika tydligt Fel hade fått oss att lyssna, vem som helst med en regelbok att hålla sig till
medan hormonerna och den osäkra vuxenidentiteten fick tillvaron i övrigt att svaja fritt.
Under tolv skolår och fem år på universitet och
högskola kan jag inte minnas någon annan lärare
som haft hennes glöd. Varför minns jag ingen med
ett lika passionerat förhållande till det fria ordet,
till individens fria val, till religiös och politisk
tolerans och kulturell mångfald?
Och varför minns jag ingen i klassen som sa nej,
när de begåvade gossarna längst fram än en gång
fick lust att göra precis som de ville? Varför sa jag
inte nej själv, jag som ändå impregnerats hemifrån
och varje gång mådde fysiskt illa av det besatt
leende budskapet från MRA?
Som mamma till fyra barn födda mellan 1972 och
1979, kom jag att betrakta ordet nej som en förälders viktigaste verktyg. Inte minst sedan jag förstått att skolan inte orkar med just det ordet.
Skolan har så länge varit upptagen med att bejaka
tidsandans undanröjande av gränser, att dess
lärarkår tappat bort den auktoritet som växer ur
mognad och kunskap. Skolan vill vara snäll.
Skolan vill inte förknippas med krav utan med
lust. Skolan gör det enfaldiga misstaget att tro att
krav alltid betyder överkrav. Att förutsättningen
för lust att lära innebär att barnet alltid får göra
som barnet vill.
U TA N N E J – I N G E T J A
Men utan ett tydligt nej, klargörs aldrig innebörden av ett från djupet kommet, ärligt menat, ja.
Om inte läraren förmår säga nej, kommer någon
annan eller några andra i klassrummet att ta sig
rätten att bestämma. Utan ett tydligt nej finns till
slut varken den vuxnes självrespekt eller respekt
för det lilla barnets sårbarhet och det större barnets växande förmågor. Ett barn som inte möts av
ett nej har ingen att mäta sig med, ingen att övertyga, ingen att skämmas inför, ingen att argumentera med, heller ingen att skylla på och hänvisa till
den stund när det jämnåriga grupptrycket kräver
det livsfarligt omöjliga. Den stunden kommer. En
förälders plikt är att emellanåt tjänstgöra som
storskurk. Att tillhandahålla ett definitivt och
oåterkalleligt nej, som barnet eller tonåringen kan
knuffa framför sig som sköld.
– Du vet, min dumma skitmamma är ju hopplös,
hon skulle bli galen...
– Äh, jävla farsan kommer bara och hämtar mej.
Det är ingen idé.
Garantier finns inte. Ingen har sagt att det ska
vara lätt. Men brist på nej väcker i längden bara
förakt. En sorg och en övergivenhet. Utan den
vuxnes motstånd finns ju ingenting. Om det inte
spelar någon roll hur ett barn får ihop orden, bara
det skriver, hur ska då barnet kunna stava den dag
det inte är gulligt längre att stava fel? Om det inte
spelar någon roll vad barnet har på sig, varför ska
då tonåringen avstå från bomberjackor, kamouflagefärgade kläder och nazistsymboler tatuerade
på armen? Om det inte spelar någon roll hur barnen äter, talar, hälsar, ser på en eller ens vad de
tycker, tänker, skriker, hävdar, vart de går eller gör
med sina liv – vad ska barnet då ha den vuxne till?
Till att köpa ännu mera pizza? Vuxenvärldens
hjälplösa vanmakt är ett svek. Vrålet efter motstånd finns från början. Ingen är så förtjust i
regler och rutiner som ett litet barn, de skänker en
känsla av kontroll. Gränsen blir tryggt synlig.
– Min mamma säger.
– Fröken säger att alla måste gå ut.
G RÄNSE R SPRÄNGS
Så småningom måste gränserna sprängas. Det hör
också till. Att om och om igen testa var gränsen
går är del av barnets socialiseringsprocess.
Gränsen måste gå någonstans, hur ska en ung
människa annars veta när hon överskrider den?
Oavsett kulturell bakgrund detta enkla, gemensamma: Vi ska både ta hand om varandra och låta
varandra vara i fred. Värdegrunden, som det
numera så stiligt heter, måste tydliggöras.
Men alla dessa ord. Detta vår tids märkvärdigiserande kring varje barns inlemmande i den mänskliga flocken. Är flocken tillräckligt lös i konturerna, motsägelsefullt förvirrande, kommer det att
avspeglas i barnen. Några, de mest begåvade och
de mest sårbara, kommer att hitta sina gränser
någonstans i samhällets utmarker, ty även de mest
hårdföra mänskliga gemenskaper fyller sin
omfamnande, gränssättande funktion.
Ett barn är inget oskrivet blad, men ordet nej står
inte självklart inskrivet av sig självt. Utan ett
inplanterat nej kommer barnet att ha svårt att säga
ordet själv, både till sig själv och till andra. När
den dagen kommer, och det gör den. Att ha en
stark, egen, inre auktoritet är något helt annat än
att underordna sig ett auktoritärt styre. Det gäller
att veta skillnaden. Så djupt ska skillnaden sitta att
reaktionen sker instinktivt. En nittonåring som
står i en Göteborgsförort och ser kamrater sätta
eld på några stolar bakom ett diskotek, måste inifrån sig själv veta att det är möjligt och rätt att
säga nej. Att gå tvärs emot viljan hos den som just
då ter sig betydligt starkare. En femtonåring som
ser sina kamrater med våld slita kläderna av en
berusad trettonårig flicka måste veta att ibland är
det nödvändigt att säga nej. En tonåring som ser
sina kamrater dränka John Hron i en sjö, måste ha
ett behov att vråla nej. Känna ett inre tvång att
förhindra det som sker, tillgripa ett inlärt nej, om
inte det instinktiva motståndet är nog. En mobbad
elvaåring måste få upprättelse och en elvaårig
mobbare måste hållas tillbaka. Alltmer sexuellt
förödmjukande initiationsriter i gymnasieskolor
måste avbrytas långt innan föräldrar beslutar att
hålla sina tonåringar hemma för att skydda dem
från övergrepp. Någonstans måste varje barn ha
tillgång till en vuxen som orkar säga nej. Särskilt
barn som är sårade i sin själ.
G RÄNSE N FI N NS
Livet är inte lätt jämt. Man ska ha hört sina
vuxna säga ett klart och tydligt nej för att klara
det själv när det verkligen behövs, och tillvarons
konflikter ter sig oöverstigligt svåra. För ordet nej
är en del av respekten människor emellan. Man
ska ha lärt sig att säga ordet, man ska finna det
naturligt och nödvändigt, särskilt när det verkligen gäller.
Annars? Annars går det åt helvete.
27
28
Men om en kvinnlig lärare accepterar att bli kallad hora i skolkorridoren, hur ska då en trettonårig flicka veta när det är dags att säga ifrån? Om
en mamma tillåter sin son att skrika feta subba till
henne, varför ska sonen avstå från att skrika
samma sak på skolgården? Eller långt senare till
sin fru? Om en mörkhyad rektor accepterar att bli
kallad nigger i matsalen, hur ska då den somaliske flyktingpojken orka hålla emot? Om en skola
tillåter eller uppgivet accepterar att ett barn mobbas från första till nionde klass, hur ska då mobbarna lära sig var gränsen går? Eller den mobbade nånsin i sitt liv sluta känna sig övergiven? Om
de begåvade gossarna längst fram tillåts härja,
fritt, vem sätter gränsen? Var går den i en tid när
gränsupplösningen blivit norm?
Gränsen går där vuxenvärlden sätter den. Exakt
där. Om tidsandan skyggar för gränser, är det
desto viktigare att varje enskild individ vet var
gränsen går. Det måste alltid finnas ett nej. Och
just där har vuxenvärlden svikit. Vuxna har i hög
grad velat fortsätta att vara barn själva. I ett halvt
sekel har vuxenvärlden i accelererande hastighet
varit otroligt förtjust i att säga ja. Till sig själv, till
barnen, till upphävande av samhälleliga normer
och tabun, till utövande av våld, till droger, till
mobbning, till enstaka snattande, till att fler ger
sig på en ensam, till trimmande av mopeder, till
att en stark slår en svag, till oförskämdheter mot
äldre, till svordomar mot lärare, till utslungade
könsord över matbordet, till karatesparkar på
skolgården, till sexuella provokationer i klassrummet, till framkallande av fysiskt äckel...
H OT E N K L A R E
Regler är förvisso till för att brytas. Men först
måste man veta att regeln finns. Vuxenvärlden har
på grund av egen osäkerhet och bekvämlighet, i
det falska kamratskapets och den stora trötthe-
tens tecken sagt ja till det mesta som den vrålande samtiden råkat kicka i barnens väg. Lämnat
ifrån sig ett tungt ansvar, man är väl inte mer än
människa? Lassat över ansvaret på barnen, men
du sa ju att du helst ville bo hos mamma! Rätt
ofta har vuxenvärlden sagt ja med tvekan. Ett
utmattat ja, möjligen efter en kort stunds hysteriskt, vanmäktigt uppror.
– Men inte en minut efter tre! Men absolut inte
hårdporr! Men inte starköl! Men ingen får ha
kniv! Men bara hasch! Men bara för den här
gången! Men inte fortare än i femtio! Men bara
om du läser läxorna sen! Men inte i soffan!
Det är tröttande att argumentera sig genom en
tonårstid. Det är frestande att rycka på axlarna.
Hoppas på det bästa. Och det går både fortare
och lättare att säga ja än nej. Särskilt om man är
osäker om vad som är rätt. Det är även lättare att
hota än att vara konsekvent. Kanske är det faktiskt även på sitt vis lättare att vara förälder till
flera barn än till få, det blir helt enkelt inte utrymme till för mycket tjafs om alla ska hinnas med. På
Irland, där barnaskarorna är betydligt större än i
Sverige, slog det mig en gång hur självklart större
barn tar hand om mindre syskon. Uppfostrar dem
in i flocken. Bär på dem, drar dem i vagn, släpper
in dem i gänget, leker med dem, munhuggs med
dem, sätter dem på plats, låter dem hållas och är
vana vid att de finns. Utgår från det.
V E M S ÄG E R N E J ?
Sverige är ett ålderssegregerat land redan från
vaggan, normalt har ett barn högst ett syskon.
Kom inte och tala med mig om dagisgruppen eller
sammanhållna klasser i grundskolan. Ett syskonskap är något helt annat. Det innebär ett livslångt
förhållande, gills vare sig det är levande eller dött
och vartefter livet framskrider ändras perspekti-
ven. I en tid när generationer räknas i decennier,
när femtioåringar vägrar att bli äldre ens på steget
in i pensionen, plastpappor och styvmammor bildar allt snårigare släkter, förskolepersonal och
lärare byter jobb lika ofta som andra och vi fortfarande väntar på att få se den första tonåringen
som växt upp med sex timmars video som barnvakt, är syskonskap en ovanligt stabil, mänsklig
relation. En bror är en bror. En syster är en syster.
De kommer inte plötsligt att förvandlas till biologiska enheter i en komplicerad värld, sådär som
en mamma kan börja kallas biologisk, eller en
pappa. Och jag tror ju att det afrikanska talesättet, att det krävs en hel by för att uppfostra ett
barn, behöver en mindre romantisk tolkning än
det vanligtvis får. För byn som omger barnet i dag
befinner sig i en brytningstid. Dess gamla tillhör
en värld som inte mera är, dess vuxna vet förtvivlat ofta inte på vilket ostadigt ben de ska stå och
barnen lever i en kakafoni av intryck och motsägelsefulla attityder, förmedlade inte minst via allt
fler, alltmer okontrollerade massmedier. På den
tiden skolan var till för de snälla, tysta och lydiga
eleverna, pågick en daglig nedvärdering av dem
som var tvärtom. Nu, när tidsandan och därmed
även skolan gynnar framfusighet, gåpåaranda,
hög röst och smarta lösningar, vem lyfter fram
dem som är snälla, tysta och lydiga? Vem säger
äntligen nej, när de begåvade gossarna längst
fram högljutt kräver vad de för tillfället råkar
anse vara sin rätt?
29
<
Författare: Lena Katarina Swanberg
Vem är det?
Journalist och författare. Lena Katarina Swanbergs
senast publicerade böcker är Till bords under 100 år,
Sorgfågel – Annika Östberg berättar sitt liv samt Zent.
Vi ser på tv och datorskärmar
hur bomberna faller över Irak
eller Kosovo. Vi är där samtidigt och ändå inte. Men om vi
ständigt är on-line, orkar vi då
i längden bry oss? Risken är
att denna hypermediala kultur
skapar likgiltighet, skriver
Helle Klein och refererar till
artisten Stakka Bo, som i en
intervju talat om informationsentropi. Entropi är ett fysikaliskt begrepp: När man blandar varmt och kallt går det
inte att skilja dem åt. Det blir
ljummet. I ett on-linesamhälle
kan vi bli ljumma inför det
som sker runt omkring oss.
Informationsöverflödet gör att
vi stänger av våra sociala känselspröt och blir likgiltiga för
våra medmänniskor.
Nufixeringen kan leda till
världsflykt och egocentrism.
SKOLAN KAN ÅTERUPPRÄTTA
BEGREPPEN NU, JAG OCH VI
Vi gick utmed Bornholms stränder. Novembermörkret sänkte sig trots att det ännu var tidig
eftermiddag. Höststormen rörde upp havet och
vågorna piskade mot klipphällarna. Vi talade om
livet och kärleken.
Plötsligt insåg min vän och jag att de stenar vi
gick på var gravstenar. Någon hade stjälpt ett
stort lass med gamla gravstenar på stranden. Det
kändes märkligt men scenografin stämde. Det var
allhelgonahelg i slutet av 1980-talet. Gravstenarna såg övergivna ut. Flera hade spruckit eller
var kluvna mitt itu. Sprickorna liknade munnar.
Det var som om de ville tala, som om de ville
säga: Glöm oss inte!
MODEOR DET
Bilden av de bortkastade gravstenarna på
Bornholm kommer för mig när jag funderar på
dagens samhälle. Nutidsmänniskan har svårt med
minnet. Nuet tycks ha tagit över både dåtid och
framtid. I takt med globaliseringen ökar osäkerheten. Verkligheten blir alltmer svårgripbar.
Samhället tycks vara statt i ständig förändring.
Allt kan hända och allt kan göras, men allt kan
också försvinna utan förvarning. "Om trygghetssökarnas dagar var trista och enahanda, så är
sömnlösa nätter de fria människornas förbannelse", skriver Zygmunt Bauman i boken Vi vantrivs
i det postmoderna (Daidalos). Bauman beskriver
vår tid som avregleringens tid, där inget kan vetas
med säkerhet och "allt som vets kan vetas på ett
annat sätt". Flexibilitet är vår tids modeord.
Konsten att glömma anses mer betydelsefull än
konsten att minnas. Den omställningsbara och
flexibla människan har inte plats för minnen.
Bauman liknar den postmoderna människans
minne vid ett videoband "alltid redo att suddas ut
för att kunna ta emot nya bilder och med anspråk
på livslång garanti bara tack vare denna förunderliga förmåga till ändlös självutplåning".
När allting koncentreras till nuet och allt blir
snabba flashar och snapshots utan bestående värden får vi ett samhälle utan minne. Glömskans
medborgare tappar lätt sin identitet.
"Hur kan man avgöra vad som är av bestående
värde hos en själv i ett samhälle utan tålamod",
undrar sociologen Richard Sennett i boken När
karaktären krackelerar (Atlas).
Skolan är den unga generationens centrum för
identitetsbildning. Genom att lära mig med och av
andra blir jag någon. Bara den som känner sig
själv kan känna med andra. Den här texten kommer att handla om tre ord: Nu, Jag, Vi. Med
informationsrevolutionen följer förändringar i
uppfattningen av tiden och jaget, vilket i sin tur
leder till svårigheter att upprätta ett vi. En central
fråga för det moderna samhället är hur vi värnar
förmågan till empati i den mediala höghastighetskulturen. Empati och bildning hör ihop. Kunskap
skapas i ett socialt sammanhang. Vi lär oss tillsammans. Vetandet skapar förståelse. Förståelse
skapar nyfikenhet på att lära mer.
N U E TS D I K TAT U R
Med informationstekniken kom tidsupplösningen. Nuet blev plötsligt relativt.
Mitt nu är NU, men ditt nu är kanske inte förrän
sen och hennes nu var då.
På IT-iska heter nu realtid. Det är en kollektiv
erfarenhet av nuet. Detta nu är oberoende av rummet, gränsöverskridande. Det gamla nuet har förpassats till den subjektiva, högst personliga och
rumsligt bundna sfären.
Verkar det krångligt? Tänk efter. När du hämtar
upp Rapports nyhetssändning över nätet bestämmer du själv när det som hänt ska hända för dig.
Du skapar själv ditt nu. Men när du kopplar upp
dig till Aftonbladets chatt sker diskussionen i realtid. Då delar du nu-känslan med många andra.
31
32
I den digitaliserade världen blandas tempus. Då,
nu och sen kastas om i en väldig röra. Du bestämmer själv din tid. Tiden blir så att säga tidlös. I
cyberrymden skapas ett "alltiduniversum", som
Manuel Castells skriver i sin trilogi Informationsåldern (Daidalos). Castells pekar på två tendenser: å ena sidan tidlösheten och å andra sidan
samtidigheten. Tidlöshet innebär en sammanblandning mellan då och nu. En historiebok är
skriven kronologiskt. Men på nätet bestämmer vi
själva i vilken ordning vi vill uppleva skeenden.
Samtidighet, den andra tendensen, hör samman
med hastigheten. Finansmarknaderna knyts ihop
till ett världsomspännande nät där transaktioner
sker sekundsnabbt utan hänsyn till dygnsrytm
eller öppettider på banken. Den minimala tidsåtgången är central för profitskapandet.
Men också krigen ingår i samtidighetens schema.
Vi ser på tv och datorskärmar hur bomberna faller över Irak eller Kosovo. Vi är där samtidigt och
ändå inte. Men om vi ständigt är on-line, orkar vi
då i längden bry oss?
Risken är att denna hypermediala kultur skapar
likgiltighet. Artisten Stakka Bo har i en intervju
talat om informationsentropi. Entropi är ett fysikaliskt begrepp: när man blandar varmt och kallt går
det inte att skilja dem åt. Det blir ljummet.
Stakka Bo varnar för ett on-linesamhälle där vi
blir ljumma inför det som sker runt omkring oss.
Informationsöverflödet gör att vi stänger av vår a
sociala känselspröt och blir likgiltiga för våra
medmänniskor. Nufixeringen kan leda till världsflykt och egocentrism.
Nufixeringen uppmuntrar också valfriheten. I
cybervärlden är jag fri att välja mina gemenskaper. Passar en diskussionsgrupp inte längre min
smak drar jag snabbt vidare till någon annan. Jag
kan finna gelikar från världens alla hörn. Mina
specialintressen bejakas i den virtuella gemenskapen. Men i en värld där jag ständigt är fri att
välja, där jag kan gå in och ut ur sammanhangen
med blixtens hastighet, skapas svårligen några
bestående värden eller långvariga relationer. I stället regerar en sorts "klickandets moral". Jag
klickar snabbt och smidigt bort sådant som stör
mig, sådant som är obehagligt eller jobbigt.
I den fysiska möteskulturen, i föreningsliv eller i
skolan tvingas jag umgås med personer jag tycker
är dumma eller har konstiga åsikter. Obehagligheter kan inte klickas bort. Jag måste tvärtom lära
mig att hantera konflikter och öva mig i förståelse
för andra människors sätt att tänka och tycka.
Nätkulturen både möjliggör och försvårar empatin. Risken är att nätmedborgarna formas till
människor utan ansvar. Vi kan haspla ur oss vad
som helst på nätets mötesplatser utan tanke på
konsekvenserna. Blir det för obehagligt kan vi ju
bara klicka oss till en annan plats.
IT-utopisterna talar entusiastiskt om de virtuella
gemenskaperna där människor med samma intressen kan komma samman. Men de talar sällan om
hur vi ska leva med dem som inte delar våra värderingar. Demokratin behöver levande samtal och
möten mellan olika intressen och värderingar.
Dess livsnerv heter pluralism, inte endräkt.
Skolan har en central uppgift i att återupprätta
tiden och bilda motvärn till nufixeringen.
Kunskap famnar över dået, nuet och framtiden.
Bildning är att se sammanhang och samband både
bakåt och framåt i tiden. Historien blir på så sätt
levande och människan en medskapare. Bara den
som minns kan ta ansvar.
V E M Ä R J AG ?
I takt med globaliseringen och gränsöverskridandets utbredning blir frågan om vår identitet och
tillhörighet alltmer akut. När HumanistiskSamhällsvetenskapliga Forskningsrådet utlyste en
essäpristävling för unga forskare på temat hembygd blev gensvaret översvallande positivt.
Intressant var att i nästan alla essäer förekom
ordet jag påtagligt ofta. Hembygden blev lika
mycket en sorts inre föreställningsvärld som ett
yttre geografiskt avgränsat område.
Sökandet efter identitet kan ta sig otäcka uttryck
som en nymornad etnocentrism, där vi ställs mot
de, i Hells Angelsklubbars outlaw-syndrom och i
nazigängens våldsförhärligande hatverksamhet.
Hembygden blir så en bastion som måste försvaras mot främlingar. Identitetsskapandet blir ett
murbyggande.
"Att vara utan väggar är inte frihet, det är hemlöshet", skriver den finlandssvenske poeten Claes
Andersson. Den existentiella hemlösheten tar sig
sådana uttryck som växande intresse för New Age
och nyandlighet. Men också, som sagt, mer extrema och otäcka uttryck som politisk och religiös
fundamentalism.
Längtan efter sammanhang är stark hos den postindustriella medborgaren. Det finns ett sug efter
existentiella frågor i dag. Existens förutsätter
någon form av tillhörighet. Existens kommer av
det latinska verbet existo som betyder träda ut,
komma fram, dyka upp, visa sig, vara sedd. Tänk
på ungarnas tittut-lek: Ha, ha jag ser dig, jag ser
dig! Jag finns för jag är sedd. Det är ett grundläggande behov att vara sedd i en annan människas
ögon.
Att äga människovärde är att vara fri och ansvarig. Förutsättningen är att jag blir sedd och
respekterad för den jag är. I mötet med andra blir
jag till. Utanförskapet kränker i djupaste mening
människovärdet. Ansiktslösheten gör människan
till offer eller undersåte. Men människan är en
skapande varelse. Tillsammans med andra skapar
hon mening. Vi måste bilda mening för att kunna
avge vår mening.
Inte minst i ett ständigt brusande informationsflöde, där världsbilder och värderingar sköljs över
oss, är behovet av att bringa mening i allt kaos
stort. Informationssamhällets fragmentisering av
tillvaron försvårar meningsskapandet. Skolan bör
vara en infrastruktur för meningsbildning. Kanske
är det just i dagens informationsteknologiska
revolution, detta modernitetens crescendo, som de
gamla folkbildningsidéerna åter kan komma till
pass? Folkbildningen bär på ett underifrånperspektiv: Folket bildar sig självt. Bildning och
demokrati hör ihop. Folkbildningens fader
Richard Sandler har sagt att bildningen hjälper
människan "att bli större än hon är". I folkbildningstraditionen som bars upp av nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelsen vid 1900-talets början
sågs bildning som en livshållning. Rektorn vid
Brunnsviks folkhögskola, Torsten Fogelqvist, talade om tre olika människotyper: De sökande, de
sovande och de färdiga. Att skapa färdiga människor är ett dogmatiskt bildningsideal. Folkbildning får inte handla om att skapa färdiga
människor utan växande och vardande människor". Den sökande människan står som ideal. I
folkbildningstraditionen återkommer ofta orden
självtillit och självaktning. Genom kunskap skulle
människor få självförtroende och bli myndiga
medborgare.
Bildningsprojektet hade på så sätt lika mycket en
existentiell dimension som en strikt materiell nyttoaspekt. Frågan är om dagens utbildningsorganisation ser till hela människan eller om det är det
snuttifierande, fragmentariska innantillärandet
som tagit överhand?
33
34
D E T N Ö DVÄ N D I G A V I E T
Informationssamhället är förrädiskt. Å ena sidan
har informationstekniken kortat avstånden mellan beslutsfattare och medborgare. Å andra sidan
finns ett inbyggt lydnadsförhållande: Makten
talar nedåt. Någon där uppe informerar den andre
där nere. Människor görs till objekt för elitens
information. Här i ligger vår tids viktigaste maktfråga: Vem informerar, vem blir den informerade?
I denna över- och underordningens relation härskar ordergivningen. I ett jämlikt meningsutbyte
sker däremot en dialog. I en dialog deltar minst
två subjekt. Den judiska filosofen Martin Buber
talade om Jag-Du-relationen i motsats till en JagDet-relation, där den tilltalade görs till objekt.
I dagens samhälle sker inget jämlikt meningsutbyte. Kommunikation handlar alltför ofta om att en
starkare informerar, det vill säga behärskar och
kontrollerar, en svagare. Målet blir då inte gemensam förståelse utan underordning.
I en dialog däremot ligger ömsesidigheten, två
eller flera subjekt möts. "Den som inte existentiellt lär känna ett Du kommer heller aldrig att lära
känna ett Vi", menade Buber och lade till att "Vi
är ett samtal". Bildningen liksom demokratin
behöver gemenskap, ett vi, där dialog kan ske.
I år är det världsutställning i Hannover. Nu är det
datachipsen och megabiten som står i centrum.
Om solidariteten sägs inte mycket. Vi befinner oss
i globaliseringens gränsöverskridande värld.
Traditionella gemenskaper som familjer, folkrörelser, nationer och företag upplöses. Det internationella kapitalet agerar kortsiktigt och aggressivt. IT-revolutionens höghastighetskultur utmanar långsammare processer som demokratin.
"Kan solidaritet finnas i en värld där människor
mer och mer framträder som individer och där de
avgörande gemenskaperna tycks finnas utom synhåll, i slutna styrelserum, i politiska organ bortom
demokratins räckvidd eller i själva marknadens
stora, gåtfulla opersonlighet", frågar idéhistorikern Sven-Eric Liedman i essäboken Att se sig
själv i andra – om solidaritet.
Idén om solidaritet är en idé om gemenskap. Det
är i det civila samhället, i föreningar, frivilligorganisationer och nätverk men också i skolan som
ömsesidigheten föds. Där övar vi oss i empati, att
se med den andras ögon.
Vid världsutställningen i Paris år 1900 summerades 1800-talets vetenskapliga och teknologiska
framgångar. Ångmaskinen, elektriciteten och järnvägen var symboler för utvecklingsoptimismen.
Men förvånande nog rörde högtidstalen också ett
begrepp som solidaritet.
Skolans roll som gemenskapsbyggare och i den
meningen gränsöverskridare är oerhört viktig i en
tid av segregation och upplösning av det gemensamma. Datorpedagogiken får inte leda till individualisering och fragmentisering. Skolans rum må
ha flytande gränser i framtiden. Men det är fortfarande i en gemenskap vi lär oss bäst och finner
sammanhangen.
Det är nödvändigt att visa de unga hur människan
ingalunda är sluten i sig själv utan tvärtom del av
en helhet från vilken hon inte kan skiljas annat än
i tanken: Hur samhället lever och verkar i henne
och hur det utgör den bästa delen av hennes natur,
föreläste sociologen Emile Durkheim.
Individen blir till i relation med andra. Etik handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Etiken
har så ett socialt ursprung. Den är inte en gång för
alla given utan något levande som förändras och
ser olika ut i olika kontexter. Det är i gemenskapen som värden uppstår.
I ömsesidigheten ligger att vi också har makt över
varandra. Detta skapar ett krav från min nästa att
hantera min makt rätt. Etik bör således uppfattas
som något relationellt.
institution där tiden, jaget och vi:et kan återupprättas. En utmaning för dagens skola handlar om
att odla de ungas förmåga till empati!
…
GUNGNING
Jag skulle önska att också pedagogiken betraktades som relationell. När skolans kunskapsmonopol ifrågasätts genom Internets väldiga och snabba utbredning och lärarrollen är i gungning är det
lätt att hemfalla åt enkla pluggskoleidéer.
Katederundervisning och en dogmatisk kunskapssyn tycks åter vara på modet. Det måste helt
enkelt bli mer ordning så att eleverna verkligen lär
sig något, resonerar de skrämda som ser sin gamla
maktposition rämna. Likadant resonerar organisationer som upplever kris och medlemsras: Vi
måste bli tydligare och ha en starkare ledare, lyder
ett vanligt recept.
Men det är en farlig väg att gå. Det är inte mer av
auktoritär ordergivning eller entydighet och dogmatism som det nya samhällets medborgare behöver. I stället är det förmågan att ifrågasätta och
tänka kritiskt. Undervisningen måste framhålla
komplexiteten framför förenklingen. Det är tvivlet som livshållning framför trosvisshetens enögdhet som skolan ska bäras upp av.
Läraren blir då handledare, inte sanningsägare.
Hon vägleder genom att stärka individens egen
nyfikenhet och förmåga att välja mellan rätt och
fel. Hon bygger gemenskap och skapar så en dynamisk lärandemiljö där kunskap är något man får av
andra och delar med sig av. Hon blir länken mellan
då och nu, mellan erfarenhet och nyvunna insikter.
Precis som etik inte är en fråga om att bli god i sig
själv utan att göra gott mot sin nästa, bör pedagogik handla om att stärka eleven inte läraren.
Skolan bör i teori och praktik visa att bildning
och solidaritet hör ihop. Skolan måste bli den
Åter till allhelgona. Novemberkvällen är kylslagen. Kyrkogårdarna strålar av ljuslyktors sken.
De tända gravljusen är ett budskap till den stressade cybermänniskan: Tag dig tid att minnas!
Bortom informationsålderns flyktighet finns en
tillvaro av minnen, samband och samhörighet.
Relationer bygger broar mellan då och nu. Så
besegrar kärleken döden. För det är som Jacques
Werup skriver:
" Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."
<
Författare: Helle Klein
Vem är det?
Journalist, biträdande chef för Aftonbladets ledarredaktion. Författare till boken Längtan efter mening.
Medverkat i en rad debattböcker, t.ex. Internet som
den förlängda tidningen (1998) och Vetvärt (1998).
35
RENSA
UT TÄNK SJÄLV!
FRASMAKERIET
UR TÄNK SJÄLV!
LÄROPLANEN
TÄNK SJÄLV!
Torbjörn Tännsjö misstänker att lagstiftarna inte vill säga något
bestämt med talet om att skolan ska vila på en bestämd värdegrund.
Sådana begrepp ser han som till intet förpliktande fraser. Men också
fraser kan vara farliga, särskilt om någon börjar ta dem på allvar.
Även om vi inte behöver frukta att något sådant ska hända i vårt
land, tycker han att det ändå är tröttsamt att behöva lyssna till fraser.
Det vore bättre om allt frasmakeri rensades ut ur läroplanen, en gång
för alla. Det är för övrigt en slutsats, som Torbjörn Tännsjö tror att
alla kritiskt tänkande lärare och elever för länge sedan har kommit
till, helt på egen hand.
37
38
Myndigheterna ålägger den svenska skolan två
olika mål: Skolan ska utveckla elevernas förmåga
att kritiskt granska fakta och förhållanden, men
skolan ska också lära ut en gemensam värdegrund. Är dessa mål förenliga? Nej, inte om de tas
på allvar. Man behöver bara bedriva en smula kritiskt tänkande, för att inse detta.
Vad ska förstås med en förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden? Rimligen handlar det
om att söka sanningen utan skygglappar. Varje
invand föreställning ska kunna ifrågasättas. Det
ska också finnas utrymme för slutsatsen att på
vissa områden är det en öppen fråga vad som är
sant och falskt.
Vad är då en värdegrund? Rimligen en principiell
moralisk hållning, en morallära, som kan motivera konkreta moraliska och praktiska ställningstaganden. Ett principiellt och slutgiltigt svar på frågan varför man bör handla si eller så i den eller
den situationen.
R EG LE R
Visst finns det normer, regler och förhållningssätt,
som skolan måste lära ut och se till att få respekterade. Inget samhälle, och inte heller något
utbildningsväsende, vore möjligt, om inte olika
regler för den sociala samvaron upprätthölls. Vi
får inte tillgripa varandras privata egendom, vi får
inte mörda, ljuga och bedra. I skolan är det oacceptabelt med fenomen som mobbning, oavsett
om den som mobbar är lärare eller elev och oavsett om den som mobbas är lärare eller elev. Det
går inte an att fuska vid prov. Det gäller att lyssna och vänta på sin tur vid muntlig konversation.
I skolan får varken förkomma könsmässig eller
etnisk diskriminering. Det krävs i skolan ömsesidig respekt, för varandra och för varandras särskilda kunskaper.
Man kan diskutera hur mera bestämt sådana
regler (i ett visst sammanhang) bör vara beskaffade. Man kan diskutera i vilken utsträckning sådana regler måste vara fästa på papper, ha formen av
lagar och förordningar, eller i vilken utsträckning
de kan ses som underförstådda. Man kan också
diskutera i vilken utsträckning de måste backas
upp med hot om straff och andra sanktioner, då
de inte efterlevs. Men att vissa regler behövs och
att vissa avvikelser från dem måste leda till någon
form av påföljd, är en självklarhet.
STAT E N S SVA R
Intet av allt detta har emellertid något direkt att
göra med någon värdegrund. En värdegrund kan
emellertid tjäna som motivering för en viss form
av reglering av den sociala samvaron. Varför får
vi inte tillgripa varandras egendom, varför får vi
inte ljuga och bedra eller mobba varandra?
Vill vi få ett genomtänkt svar på den frågan tvingas vi till sist söka oss till en värdegrund, en morallära. Värdegrunden/moralläran är det yttersta
argument vi tillgriper, då vi vill motivera våra
svar. Men till vilken värdegrund/morallära bör vi
söka oss?
Här har statsmakterna i vårt land ett svar. Så här
står det i läroplanen för den obligatoriska skolan:
Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet
och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition
och västerländsk humanism sker detta genom
individens fostran till rättskänsla, generositet,
tolerans och ansvarstagande.
Är detta en rimlig värdegrund? Är det över huvud
taget en bestämd värdegrund?
Är det kanske flera? Eller är det kanske bara
några till intet förpliktande fraser?
TÄ N K SJ Ä LV !
Det är inte lätt att säga. Olika personer lägger nog
in olika betydelse i det citerade avsnittet. Men låt
oss anta att vi ska ta det på allvar och försöka förstå vad det betyder. Är det i så fall en rimlig värdegrund som framträder? Är den sann? Är den
självklart sann? Låt oss titta bara på några inslag
i den.
Vad innebär det t.ex. att människolivet är okränkbart? Betyder det att självmord alltid är moraliskt
förkastligt? Betyder det att en kvinna som väljer
att avbryta en graviditet genom abort handlar
moraliskt fel? Betyder det att det är moraliskt
oförsvarligt om en läkare går med på att ge en
dödande injektion till en döende och svårt plågad
patient? Rimligen betyder det allt detta och mer
därtill. Men är detta försvarbara moraliska ställningstaganden?
Tänk själv innan du besvarar den frågan!
Vad innebär det att visa solidaritet med svaga och
utsatta? Innebär det att vi i den rika världen är
förpliktade att avstå allt vårt överflöd, för att plågorna för svältande och drabbade människor i
tredje världen ska lindras? Kanske? Jag är benägen att tycka att det är en rimlig tolkning av formuleringen. Är det i så fall uttryck för en rimlig
moralisk grundhållning?
Hur vet vi att det är detsamma för alla människor? Tänk själv innan du besvarar dessa frågor!
Läs inte vidare förrän du bildat dig en egen
mening om saken!
F R I TO L K N I N G
Här följer nu mitt svar på de frågor jag ställt.
Tanken att människolivet är okränkbart är en
orimlig moralisk tanke, som bara hävdas av vissa
religiösa fanatiker, med påven i spetsen. De tror
att vi fått våra liv som gåva av Gud och att vi inte
har rätt att göra vad vi vill med den gåvan. Vi får
t.ex. inte ta våra liv, ens om de blivit till en börda
för oss själva och andra. Men detta är grymt.
Visst är det försvarligt om t.ex. en svårt plågad
och döende patient väljer att ta sitt liv, eller begär
och får hjälp av en läkare att avsluta sitt liv! Det
är i vart fall vad jag tänker om saken.
Tanken att vi ska visa solidaritet med dem som är
svaga och utsatta gillar jag. Men det är en kontroversiell uppfattning. Den kan inte rimligen
delas av maktägarna i vårt samhälle (de som skrev
läroplanen). De gör ju inget alls eller mycket litet
för att lindra världssvälten.
Tanken att alla människor har lika värde är slutligen i grunden oklar. Den kan tolkas lite som man
vill. I vissa tolkningar är den rimlig (det bör råda
en formell likhet inför lagen, t.ex.), i andra orimlig (Hitler och Ghandi har samma rätt till social
erkänsla och tacksamhet).
Vad tycker du själv?
Vad innebär då hänvisningen till ”den etik som
förvaltats av kristen tradition och västerländsk
humanism”? Står detta uttryck för något bestämt,
eller är det bara en högstämd fras?
Vad innebär det till sist att alla människor har lika
värde? Vad innebär det över huvud taget att en
människa har värde? Hur fastställs detta värde?
Det är inte lätt att säga. Med den etik som förvaltats av kristen tradition är det näraliggande att
associera just till den ovan nämnda tanken att det
39
40
mänskliga livet är okränkbart. Detta i motsättning till exempelvis andra djurs liv (som människan får göra vad hon vill med). Så har rader av
kristna tänkare uttryckt saken.
Är det så vi ska uppfatta saken står vi alltså inför
en bestämd, men i mitt tycke oacceptabel, värdegrund, som statsmakterna vill att skolan ska
hävda.
även om det förstås går att precisera dem ytterligare i olika riktningar. De är alla oförenliga. Det
innebär att högst en av dem kan vara riktig. Men
de har samtliga kompetenta företrädare inom
modern moralfilosofi. Vad kan vi dra för slutsats
av den saken?
GALET
Men detta är inte en rimlig moralisk grundhållning, vill alltså jag påstå. Vad tycker du själv?
Några tänker hur som helst på andra sätt. Och det
innebär problem för tanken att skolan ska ha en
bestämd värdegrund.
Såvitt jag förstår måste vi, när vi tänker kritiskt på
saken, dra slutsatsen att det är något galet med tanken att en bestämd värdegrund ska läras ut av skolan. Det är för det första knappast möjligt att lära
ut en bestämd värdegrund (det går inte att tvinga
på en kritiskt tänkade elev någon uppfattning på
den här punkten). Det är inte heller önskvärt. Det
går ju utmärkt bra för människor med olika grundläggande moraliska uppfattningar att leva fredligt
tillsammans i ett samhälle. De är t.ex. överens om
att man inte får mörda varandra, men de ger mycket olika slags motiveringar för den slutsatsen. Och
det är till sist något förmätet i att den svenska
grundskolan skulle slå fast att någon bestämd
morallära är den riktiga, då sakkunskapen på
området (moralfilosoferna) är i grunden oense. Det
den ena håller för sant bestrider den andre i lika
bestämda ordalag. Någon hävdar att människolivet är okränkbart, en annan bestrider detta, någon
hävdar att det är moraliskt förklastligt att leva i
välmåga medan andra svälter, andra ser detta som
moraliskt oproblematiskt, o.s.v., o.s.v.
Jag har nyligen skrivit en liten introduktion till
den normativa etiken (T. Tännsjö, Grundbok i
normativ etik, Thales, 2000). I den boken går jag
igenom sju olika grundläggande moraliska synsätt, som de har presenterats av filosofer i olika
tider. Jag granskar argument för och emot dem.
Till skillnad från vad som presenteras i grundplanen för den obligatoriska skolan är dessa moralläror klart utmejslade och tydligt formulerade,
Skulle statsmakterna för övrigt göra allvar av sin
strävan att lära ut en bestämd värdegrund/morallära som den riktiga och gällande (t.ex. läran om
människolivets okränkbarhet) skulle man vara
tvungen att lägga ned filosofi- och livsåskådningsundervisningen i dess nuvarande form och avskeda
alla lärare inom denna specialitet. Dessa lärare är
nämligen utbildade just på att stimulera sina elver
till kritiskt ifrågasättande, särskilt beträffande
H U MAN ISM
Men kan inte detta intryck mildras av tillägget om
”västerländsk humanism”? Jag vet inte. Jag vet
inte vad som åsyftas med det uttrycket. Ordet
”humanism”, som det har används i västerlandet,
har ju främst syftat på en särskild bildningssträvan, med ett särskilt intresse för den grekiska och
romerska antiken. Men det kan förstås också tolkas som uttryck för en tanke att människan har en
särställning, t.ex. framför andra kännande djur. I
så fall rimmar humanismen väl också med hur
många kristna tänkare sett på saken. De har tyckt
att det är värre att plåga människor än djur, ja,
t.o.m. att det inte är något problem alls, då människor plågar och utnyttjar djur.
grundläggande moraliska frågor. De är vana att
uppmana eleverna att själva komma fram till en
genomtänkt uppfattning om självmordet, dödshjälpens och abortens moraliska status. De ser inte
på sig själva som propagandister.
41
T R ÖT TS A M T
Visst skulle man kunna ersätta dessa lärare med
propagandister och predikanter, som försökte
indoktrinera eleverna i den kristna och humanistiska etiken (hur man nu skulle välja att utforma
den), men jag tror som sagt att dessa predikanter
skulle ha föga framgång. De skulle möta motsträviga elever, vana att söka information på egen
hand, vana att ställa kritiska frågor och fullt
beredda att säga emot. Den tid är förbi, då ett
samhälle kan sluta sig kring en kyrka, en filosofi,
eller en värdegrund.
Min misstanke är att lagstiftarna redan insett
detta. Med talet om att skolan ska vila på en
bestämd värdegrund vill de inte säga något
bestämt. Det handlar om till intet förpliktande
fraser. Få är beredda att ta någon av dessa fraser
på allvar och ingen är förmodligen beredd att ta
dem alla på allvar. Men också till intet förpliktande fraser är farliga. De kan åtminstone bli farliga,
om någon skulle ge dem en mera bestämd innebörd och verkligen börja ta dem på allvar.
Och även om vi inte behöver frukta att något
sådant ska komma att ske i vårt land, är det ändå
tröttsamt att behöva lyssna till fraser. Det vore
bättre om allt sådant frasmakeri rensades ut ur
läroplanen, en gång för alla. Det är för övrigt en
slutsats jag tror alla kritiskt tänkande lärare och
elever för länge sedan har kommit fram till, helt
på egen hand.
<
Författare: Torbjörn Tännsjö
Vem är det?
Professor i praktisk filosofi, författare, samhällsdebattör.
Bland skrifterna Moral realism (1990), Conservatism for
our time (1990), Populist democracy (1992), Tvång i
vården (1995), Hedonistic Utilitarianism (1998)
DEN GAMLE GRINDV
FÖRL
Lunchekot har länge varit en
viktig källa till information för
den svenska regeringen. Förr åt
inte regeringen lunch förrän
klockan 13, för att man skulle
hinna lyssna på Lunchekot.
Numera kan regeringen faktiskt
äta lunch när den är hungrig,
utan att behöva böja sig för
Ekots sändningstider.
Regeringslunchen är nu återigen klockan 12, och hungriga
statsråd med Göran Persson i
spetsen behöver inte vänta på
maten. De statsråd som vill
höra på Ekot hör ändå med lätthet den senaste sändningen på
nätet när de vill. De kan till och
med välja bort inslag de inte
har intresse för, eller reportrar
de inte har förtroende för.
VAKTENS
ORADE MAKT
”
Hej!
Jag gick in på Aktuellts hemsida för att skicka ett
mail till en av era reportrar, Erik Fichtelius, men
det fanns inga e-mail adresser någonstans. Är
denna allmänna adress den enda man kan skriva
till om man vill framföra beröm eller kritik?
Hursomhelst så tycker jag att Aktuellts politiske
utsände Erik Fichtelius verkar ha en fördomsfull
syn på Miljöpartiet. Jag tycker han återger delar
av Miljöpartiets kongress på ett nästan hånfullt
sätt, och vinklar till det så att det ska låta så
knäppt som möjligt.
T.ex. sade han att en prioritering låg på att vilda
djur skall förbjudas på cirkus. Det stämmer ju
inte. Det låg inte bland dom prioriteringarna som
Mp hade valt ut. Det var ett av besluten tillsammans med många andra. Det sa han bara för att
förlöjliga partiet på nåt sätt verkar det som. Erik
utstrålar verkligen inte neutralitet som jag tycker
en journalist bör göra. I mina ögon är han oseriös. Likartat har det varit på tvåan, fast lite bättre.
Fyran däremot har gjort fina, neutrala, nyfikna
reportage från kongressen. En ung kvinna intervjuade intresserat de båda språkrören. Kände
inga fördomsfulla vibbar där inte. Fyran gjorde
dessutom ett personligt reportage hemma hos
Birger eftersom han avgår. Det tycker jag var passande.
Miljöpartiet är ju ett relativt ungt parti och jag
tycker ofta att Mp inte tas på allvar, speciellt inte
bland medelålders manliga politiska journalister.
43
När jag ser Erik Fichtelius och den andre herren
med glasögon på TV2 (kommer ej ihåg hans
namn) ser jag två förstelnade politiska nyhetsrapportörer som bygger upp sina reportage på klyschor. Jag skulle önska att det fanns mer intresse
och nyfikenhet och nytänkande politiska journalister. Inte dessa gamla desillusionerade reliker.
Fram med lite friska fläktar tack! Eller så får dom
skärpa till sig!
Jag hoppas att ni läser detta mail, kanske ger mig
en liten kommentar. Det skulle jag uppskatta.
Skicka gärna detta mail vidare till Erik F eftersom
jag inte har hans mailadress.
Tack så mycket!
Anna
”
Det här e-postmeddelandet letade sig fram till mig
i början av juni. Inte särskilt smickrande kritik
från en kritisk tittare. Hon hade uppenbarligen
följt rapporteringen från Miljöpartiets kongress i
flera kanaler – och dessutom kunnat jämföra med
grundmaterialet från kongressen, eftersom hon
tyckte vi gav en orättvis bild av skeendet.
Jag tycker att Anna var orättvis mot mig, och jag
svarade henne också och motiverade varför jag
valt som jag gjort i det stora materialet på kongressen. Kraven på förbud mot vilda cirkusdjur
var ett av Grön ungdoms centrala krav, och de
vann en seger mot partistyrelsens mer försiktiga
linje. Detta gav i sin tur en bild av djurrättsaktivisternas starkare ställning i partiet.
44
MAKTFÖR SKJ UTN I NG
E-postväxlingen oss emellan belyser den fundamentala maktförskjutning i medievärlden som skett
på senare år. Min gamla makt som massmedial
grindvakt är bruten. IT-tekniken innebär en revolution som för makten ut till folket från de en gång så
inrökta och inkrökta nyhetsredaktionerna.
Redaktionernas grindvakter är väl identifierade i
tidig journalistikforskning. Det är den gamla sortens redaktör med makt att välja och välja bort
vilken information medborgarna ska få ta del av.
Grindvakten som sitter i redaktionens mitt och
väljer och vrakar bland inkommande depescher
och telegram, som delar ut uppdrag till reportrar
och bestämmer vad som ska komma på löp och
förstasida, eller sändas i nyhetsprogrammen.
Gamla reliker skulle tittaren Anna kalla dem.
De hör till en svunnen tid. Jag åkte nyligen taxi
med en äldre chaufför som plötsligt började berätta om hur han i sin ungdom arbetat i Klarakvarteren som telegrambud. Han var anställd på TT,
Tidningarnas telegrambyrå, och en gång i timmen
hade han cyklat ner till tidningarna i Klara och
delat ut telegram med de senaste nyheterna från
världens alla hörn.
En gång i timmen anlände alltså ett ungt bud personligen med nyheterna på papper direkt till
några utvalda redaktörer. Det låter som stenåldern, men det är inte längre sen än att de som
gjorde jobbet fortfarande lever. Men yrket telegrambud har sedan länge upphört att existera och
Klarakvarteren har rivits. Telegrambuden ersattes
på 50- och 60-talen av nymodigheter som telex
och teleprinter.
Det var en seglivad teknik. Ännu i mitten av 80talet fick nyhetsredaktionerna i Sverige och andra
länder sina nyheter just på teleprintrar. Det var en
slags fjärrstyrda skrivmaskiner, vanligen placerade i skrubbar på nyhetsredaktionerna, som automatiskt tog emot och skrev ut telegrambyråernas
material. Jag minns dem själv från min tid på radions nyhetsredaktion Ekot, som hade teleprintrar
fram till skiftet mellan 80- och 90-tal. En vanlig
teleprinter klarade ett original och tre genomslagskopior. Telegrambuden hade ersatts av särskilt anställda teleprintervaktmästare som sorterade upp telegrammen i högar och delade ut dem
till ansvariga redaktörer ungefär en gång i halvtimmen. Bara Ekot hade närmare 15 printervaktmästare som arbetade i skift. Redaktionssekreteraren fick det vita originalet, utrikesredaktören fick den blå kopian, telegramredaktören en
ljusröd kopia medan den finska redaktionen fick
den sämsta och sista mörkröda genomslagskopian. Att få läsa inkommande telegram var ett privilegium som gav makt, status och lön.
Reportrarna ute i korridorerna hade själva ingen
koll på nyhetsfloden.
M A K T R E VO L U T I O N
Ännu i slutet av 80-talet var nyhetsflödet således
förbehållet en liten krets grindvakter. Men makten började glida ur deras händer när en del
reportrar ute i korridorerna fick egna dataterminaler. Ekot och andra nyhetsredaktioner inom
radio och TV började skaffa nyhetsdatorsystem.
Därmed fick vanliga reportrar ett vapen som gjorde att de kunde gripa makten från de mäktiga
redaktionssekreterarna.
Reportrar med egna terminaler i nyhetsdatorsystemet fick plötsligt läsa inkommande telegram,
hela tiden. Informationen var inte längre så exklusiv. De enskilda reportrarna kunde dessutom kontrollera körordningen, och omedelbart märka om
det egna inslaget var på väg att halka ut ur nästa
sändning. Reportern kunde då springa ut på jouren och argumentera för sin nyhet. Från en dag till
en annan kunde alla medarbetare läsa redaktionssekreterarnas överlämningar till varann, med
bedömningar av inslag och prioriteringar av vem
som skulle göra vad.
Delaktigheten och idéflödet ökade på hela redaktionen. Detta var en veritabel revolution. Reportrarna tog makten. Men det tog tid innan alla fick
terminaler. Nyhetsredaktionerna inom radio och
TV var inte fullt datoriserade förrän under andra
halvan av 1990-talet. Det är märkligt hur fort det
sedan har gått. Modern nyhetsproduktion i radio
och TV skulle i dag vara helt omöjlig utan datorer.
Men nu efter millennieskiftet pågår den riktigt
stora maktrevolutionen. Datorerna har inte bara
flyttats ut i reporterkorridorerna, utan även ut i
hem och kontor hos alldeles vanliga människor.
Det som ännu i mitten av 80-talet var en exklusivitet för några få redaktörer på landets nyhetsredaktioner har nu blivit tillgängligt för alla medborgare med persondator. Miljontals svenskar har
tillgång till Internetuppkoppling och numera kan
alla människor läsa inkommande telegram från
världens alla byråer. Gratis för det allra mesta,
tillgängligt via tusentals sajter. Tidningar, radiooch TV-bolag, företag, organisationer, partier –
snart sagt alla erbjuder information i olika former
på nätet. Den som vill och kan betala får snabb,
kvalificerad och exklusiv specialinformation, men
det mesta kostar inget för mottagaren. Folket får
makten över informationen på ett helt nytt sätt.
Det riktigt avgörande är att mycket mer än de traditionella nyhetstelegrammen ingår i denna folkliga maktarsenal. På nätet finns redan tusentals tidningar och tidskrifter från hela världen.
Medborgarna har därmed tillgång till ett pressarkiv som överglänser det medieföretagens anställda
hittills i praktiken haft ensamrätt till i bibliotek,
klipparkiv och på mikrofilm.
G Å T I L L N ÄT E T
Denna uppsjö av journalistiskt bearbetat material
är dock bara en bråkdel av vad som nu görs tillgängligt av originaldokumentation. Den medborgare som inte längre vill nöja sig med det journa-
listiska referatet av vad som sagts eller skrivits
kan själv gå till källan. Företag, myndigheter,
organisationer och politiska partier lägger ut sina
originalhandlingar för alla att ta hem och läsa på
nätet. Den utredning som står omnämnd i tidningen finns i sin helhet i cyberrymden.
Kommunfullmäktiges protokoll och kommunalrådets tal finns på kommunens hemsida.
Produktionsplaner och bokslut för ortens stora
företag finns på nätet. Statsministerns tal, regeringens propositioner och oppositionens motförslag finns där fritt tillgängligt och möjligt att
kopiera.
Det här är den verkliga revolutionen, handlingstillgängligheten på nätet.
Den kritiska tittaren Anna är inte längre beroende
av mitt och mina kollegors referat från miljöpartiets kongress. Hon kunde följa hela kongressen
på nätet – och hon kan i efterhand lätt ta del av
motioner och protokoll. Det här hittar hon t.ex.
lätt på miljöpartiets hemsida när hon klickar på
kongressmaterial:
Motion 2:13
Alla djur ska ha rätt till sina naturliga
beteenden.
Kongressen beslutar
1. att djurhållning på cirkusar, av alla djur utom
sådana som finns i tamt tillstånd i Sverige,
förbjuds,
2. att djurparker, där vilda djur inte lever i
sina naturliga miljöer och i tillräckligt stora
utrymmen för att utföra sina naturliga beteenden, förbjuds,
3. att även cirkusar skall omfattas av djurskyddslagen,
4. att djurskyddslagen skärps enligt intentionerna
i att-sats 1 och 2 ovan.
Här står svart på vitt vad kongressen beslutade.
45
46
Vad som inte framgår är att det var Grön ungdom
som drev kravet – och att de vann över partistyrelsen.
med hjälp av den nya teknologin. Detta innebär
en maktförskjutning från nyhetsförmedlare till
mottagare.
Den stora poängen är ändå att Anna och alla
andra tittare lätt kan granska mitt referat. Dels
om jag valt rätt och relevant bland allt som fanns
att välja bland, dels om jag refererat korrekt.
Medborgaren får därmed alternativ till det journalistiska referatet, och dessutom möjlighet att
kontrollera det han läst eller sett på TV. Skulle jag
systematiskt missbruka min yrkesroll blir jag lätt
avslöjad av tittarna, som dessutom får bättre och
bättre möjligheter att välja bort mig som referent.
De etablerade varumärkena kommer att vara oerhört värdefulla på framtidens mediemarknad.
Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets värde
ligger i de etablerade namnen, med en lång historia som trovärdiga och profilerade nyhetsförmedlare. Detsamma gäller för Ekot, Rapport, Aktuellt
och många andra i en varierande skala. Till detta
kommer att den enskilde reporterns namn och
rykte kommer att väga allt tyngre, när läsare/lyssnare/tittare får möjlighet att själva välja vems
referat de vill ta del av. De betydelsefulla varumärkena kommer att tillhöra både de etablerade
paketerarna (redaktionerna) och de individuella,
profilerade reportrarna.
N YA K R AV
Därmed inte sagt att jag inte behövs, men kravet
på mig att vara korrekt ökar. Handlingstillgängligheten på nätet kompletterar den journalistiska produkten, men konkurrerar inte ut den.
En god journalist gör ett sakligt och relevant urval
av intressanta nyheter, och sätter in dem i ett sammanhang. Det är inte möjligt för varje svensk att
följa varje detalj på en politisk kongress. Det kan
vara bekvämt att låta en journalist man litar på
göra en del av jobbet åt sig. Behovet av nyhetsjournalistik kommer inte att minska bara för att
informationsmängden ökar. Snarare tvärtom!
Efterfrågan på sådana som sorterar, väljer, paketerar och presenterar nyheter ur denna växande
nyhetsflod kommer rimligtvis att öka dramatiskt.
Denna pågående maktrevolution och teknologiska förändring kommer att ställa helt nya krav på
journalistiken. Publiken kommer att kunna
avslöja och välja bort rapportörer som ger falska
eller icke konsekvensneutrala nyhetsreferat.
Allmänheten kommer att kunna välja kommentatorer som ger insikt, bakgrund och kunskap. Den
kritiska och krävande delen av publiken kommer
att få större och snabbare genomslag för sina krav
Det gör det än viktigare att hålla på de gamla
journalistiska dygderna. Avsändarens trovärdighet och avsikter blir oerhört viktiga i den nya
mediemiljön. Vem är egentligen avsändaren? Vem
ska man lita på i informationsbruset? Jo, den som
står oberoende och ägnar sig åt journalistik i stället för PR eller propaganda. Nyhetsförmedling är
något annat än att sprida information för att sälja
en vara eller övertyga om en åsikt. Det finns faktiskt en poäng i att någon annan än partiledningen berättar om vad som hänt på en kongress,
någon som står fri och oberoende till det den rapporterar om. Gränsdragningen mellan nyhetsjournalistik och andra former av informationsspridning blir avgörande för trovärdigheten. Reklam
och PR har sin legitimitet, men ska inte tillåtas
snylta renommé från journalistiken.
DN I NTE DN
Nyhetsmedierna kommer att finnas kvar samtidigt
som de förändras. DN är DN även om tidningen i
framtiden i växande utsträckning distribueras elek-
troniskt. Men DN kommer ändå inte att vara DN,
därför att på nätet kan DN också vara ett radioprogram, ett TV-program och ett världsomspännande arkiv med dagsaktuella länkar till skriftlig
originaldokumentation. Det är numera en självklarhet i journalistiken att ge elektroniska länkar
till mer information i större artiklar.
På nätet smälter tidningar, radio, TV, film och
dokumentation samman till ett helt nytt medium.
Ett medium som kan kontrolleras av den som tar
del av det, inte nödvändigtvis av den som producerar det.
Makten hamnar hos den läsare, lyssnare och tittare som numera på nätet själv kan bestämma vad
och hur hon vill ta del av något, och när. Till och
med regeringen kan få större makt över sina
medievanor.
het den senaste sändningen på nätet när de vill.
De kan till och med välja bort inslag de inte har
intresse för, eller reportrar de inte har förtroende
för. Om de nu över huvud taget väljer Ekot av alla
nya möjliga informationskällor. Text-TV är ingen
ovanlig nyhetskälla i regeringskansli och riksdag,
för att inte tala om alla alternativ på nätet.
47
Den kritiska tittaren Anna har fått mer makt över
den information hon tar del av. Ministern har
också fått det. Den som har förlorat makt är den
gamle redaktören, såna som jag. Och det kanske
inte är så tokigt..?
<
Lunchekot har länge varit en viktig källa till information för den svenska regeringen. Under Tage
Erlanders dagar åt inte regeringen lunch förrän
klockan 13, för att man skulle hinna lyssna på
Lunchekot. Gemensamma dagliga luncher för
statsråden är en av den svenska regeringens viktigaste tillfällen att talas vid mer informellt. Här
fattas många av de reella besluten.
Thorbjörn Fälldin, med sina rötter i bondekulturen, ville dock inte vänta länge på maten, så han
tvingade sina kollegor att äta lunch redan klockan 12, något som Olof Palme och Ingvar Carlsson
åter ändrade på när socialdemokraterna kom tillbaka till makten. Regeringen återtog lunchandet
efter Lunchekot.
Men numera kan regeringen faktiskt äta lunch när
den är hungrig, utan att behöva böja sig för Ekots
sändningstider. Regeringslunchen är nu återigen
klockan 12, och hungriga statsråd med Göran
Persson i spetsen behöver inte vänta på maten. De
statsråd som vill höra på Ekot hör ändå med lätt-
Författare: Erik Fichtelius
Vem är det?
Journalist och politisk reporter på Aktuellt, SVT. Undervisar i journalistik vid universitet och högskola. Skrivit reportageböcker om
Ljusnan, Ghana, Västsahara m m, böcker om persondatorer,
Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler (1997).
49
JÄMSTÄLLDHET
ÖVER
ALLA GRÄNSER
I en skola anpassad till IT-samhället i en internationell och
gränslös värld, måste eleven
vara utbildningens subjekt.
Vilken chock för elever som
kommer från den gamla skolan,
där de hela sitt medvetna liv har
omyndigförklarats, att plötsligt
förväntas ta stort eget ansvar
och egna initiativ. Elevens
främsta drivkraft redan i skolan
måste få vara nyfikenhet och
vilja att lära, både för de olika
kunskapsformernas egenvärde
och som en förberedelse för
framtiden.
LpO 94 har högt ställda mål när det gäller skolans fostrande uppgift. Social mognad, emotionell
utveckling och etisk medvetenhet, rättskänsla,
tolerans och ansvarstagande är några nyckelbegrepp.
Som ledning för de lärare som ändå kan känna sig
vilsna, talar läroplanen också om att "skolans
värdegrund skall bygga på den etik som förvaltats
av kristen tradition och västerländsk humanism."
Då LpO utarbetades i slutet av 80-talet och början
av 90-talet var Internet bara ett spektakulärt
begrepp, "en fluga som snart skulle försvinna".
Fortfarande godkänner de flesta rättstavningsprogrammen för skolbruk inte ordet Internet som faktiskt existerande.
Men vi befinner oss i dag på 2000-talet och
många av skolans elever kommer sannolikt att
leva med den värdegrund de nu tillägnar sig till
något av detta sekels sista decennier. Den framti-
50
da teknikutvecklingen kommer knappast att sakta
farten. Tvärtom står vi bara i början av nästa
revolution i form av kopplingen mellan bioteknik
och IT, artificiell intelligens och utvecklingen av
s.k. supermedvetanden. Hur skall 90-talets värdegrund hantera morgondagens tekniska landvinningar vi ännu vet mycket lite om? Det är dagens
utmaning!
I FN-deklarationen går också kravet på jämställdhet betydligt längre än läroplanen. I § 2 står det:
"Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad
av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk,
religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller
ställning i övrigt."
Eller annorlunda uttryckt. Vad i den kristna traditionen och den västerländska humanismen är
användbart som livstydande mönster för framtiden? Finns det över huvud taget en någorlunda
allmängiltig värdegrund som kan vägleda eleverna
både i dag och i framtidens samhälle?
En liknande tanke finns också i Nya testamentet:
"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri,
man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus." (Gal
3:28) Människolivets okränkbarhet bygger i den
kristna traditionen på tanken att alla människor
är delaktiga i Guds skapelse och därmed på sätt
och vis Guds barn. Om Gud är helig är också
Hans barn heliga, och borde därmed vara okränkbara.
M Ä N N I S KO SY N E N
Människosynen i LpO 94 bygger på fem grundstenar:
1. Människolivets okränkbarhet
2. Individens frihet och integritet
3. Alla människors lika värde
4. Jämställdhet mellan män och kvinnor
5. Solidaritet med svaga och utsatta
Dessa grundstenar är lätta att koppla till både
kristna och humanistiska grundtankar. FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna är det
mest kända och auktoritativa humanistiska dokument världen känner. Redan i den första paragrafen slår deklarationen fast att alla människor är
födda fria och lika i värde och rättigheter. Man
kan fråga sig varför läroplanen utelämnar ett så
viktigt tillägg som det om rättigheter. Att bara
tala om lika värde förpliktigar knappast till något.
Har det kanske att göra med att stora grupper
invandrare förvisso tillerkänns samma värde som
svenskar, men knappast samma rättigheter?
Aktiv solidaritet med svaga och utsatta är även
det en central kristen tanke. Inom den humanistiska traditionen poängteras snarare just allas rättigheter att förverkliga sig efter sina förutsättningar. Subjektet inom kristendomen är alltså snarast de starka som skall visa solidaritet och kärlek, medan det humanistiska subjektet är den
svage själv som skall ges möjligheter till självförverkligande. Läroplanen kan kanske tolkas på
både sätten.
Internet erbjuder för första gången i världshistorien ett forum där en jämställdhet över alla gränser
kan bli verklighet. Tjänsterna erbjuds alla, oberoende av kön, religion, ideologisk uppfattning,
nationalitet eller samhällsställning. Dessutom verkar mediet snarare gynna än missgynna barn och
ungdomar i skolåldern, som annars oftast har
hamnat utanför debatt och påverkansmöjligheter.
På nätets diskussionssidor är det argumentens
slagkraft som gäller och inte vem som framför
dem. Hindren är tillsvidare – som alltid – av ekonomisk art. Alla har inte tillgång till den nya tekniken. Genom att datorer med uppkoppling blir
allt vanligare i skolor, på bibliotek och i andra
offentliga rum minskas dock efter hand den svårigheten.
K U N S K A P S SY N E N
Skollagens portalparagraf borde rimligtvis vara
den viktigaste tolkningsnyckeln till en förståelse
av läroplanens värdegrund. Varje tolkning som
strider mot den eller motverkar dess syften borde
tas under allvarlig omprövning. Enligt den är den
genom samhällets försorg bedrivna skolans uppgift "att främja elevernas utveckling till harmoniska människor och dugliga och ansvarskännande
samhällsmedborgare." Här sägs inget om att
skedmata eleverna med färdigtuggade kunskaper.
Inget om skriftliga och muntliga prov vars faktiska (inte avsedda) funktion är att tala om för ett
stort antal elever att de inte räcker till, inte duger.
Portalparagrafen säger inget om att skolan skall
utformas så att den starke vinner och att den
svage får finna sig i att antingen bli utstött eller –
ännu värre – bortglömd, osynlig. Lagens formulering "elevernas utveckling" måste tolkas inklusivt, gällande alla elever.
Därför differentierar läroplansförfattarna skolans
kunskapssyn på ett sätt som – om den togs på allvar – ger betydligt större möjligheter för personlig
utveckling för alla. Fyra slags kunskaper nämns
explicit: Faktakunskap, förståelsekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetskunskap.
Skolans traditionella utbud av faktakunskaper är
inget att säga om, utom att kunskapsexplosionen
i världen har gjort det allt svårare för läraren att
avgöra just vilka avgränsningar och prioriteringar
man skall göra. Alltför ofta leder den svårigheten
i stället till att man försöker ta med så mycket
som möjligt, vilket ofelbart leder både till en större ytlighet och ökad stress.
Skolans problem har beskrivits som att man inte
undervisar för lite, men att alltför lite av alla de
förnämliga kunskaper som har lämnat lärarens
mun fastnar som bestående kunskaper. Den aktiva glömskan ökar med både stressen och mängden. Frågan blir då om det gamla encyklopediska
kunskapsidealet inte måste åtminstone delvis
överges; särskilt som aktuella fakta snabbt går att
finna på nätet.
Viktigare blir i stället färdighetskunskapen.
Färdigheten att finna de kunskaper man behöver.
Den fjärde basfärdigheten vid sidan av läsa, skriva och räkna har ibland kallats S-kunskap: Söka,
samla, sovra, sortera, strukturera, systematisera
och sammanställa. Den kunde kanske kompletteras med P-färdigheter som att producera, poängtera, profilera, prioritera och inte minst presentera de kunskaper man har kommit fram till.
Skolans avnämare i form av högre studier, forskning och dagens arbetsmarknad är definitivt mer
betjänta av sådana färdigheter än delvis obsoleta
fakta från en svunnen skoltid. Självklart behövs
faktakunskaper, till och med i stor mängd, redan i
skolan.
Varje ämne har sina bestående basfakta. Avsikten
är inte att nedvärdera dessa, utan insikten att
dessa inte får prioriteras på bekostnad av den fjärde basfärdigheten, något som tyvärr alltför ofta är
fallet i dag. Förståelse och insikt är av ett fundamentalt annat slag än mekanisk inlärning. Den
senare drabbas av den aktiva glömskans skarpa
tand, medan den förra på ett helt annat sätt blir
bestående. Det man en gång har förstått har man
51
52
förstått har man förstått... Den kognitiva forskningen och inlärningspsykologin lär oss hur förståelsen engagerar inte bara vissa minnesspår i
hjärnan, utan engagerar känsla, vilja och tanke på
ett mycket mer bestående vis.
Det bästa sättet att skapa förståelse är att kunskapen blir till svar på elevens nyfikenhet och sökande. Det är när man har arbetat med en fråga som
engagerar och till sist finner lösningen, som förståelsen och i bästa fall insikten biter sig fast.
Livsfrågepedagogiken har alltid visat sig överlägsen, men också självupplevda svar på frågor som
inte är av samma existentiella karaktär fungerar i
hög grad på samma sätt. Att upptäcka att man kan
finna svar på sina frågor är dessutom av avgörande betydelse för det egna självförtroendet, ett
avgörande inslag i uppgiften att främja elevernas
utveckling till harmoniska människor och dugliga
och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Den mest försummade och lägst värderade kunskapsformen i den gamla skolan var det läroplanen kallar förtrogenhetskunskap. "Händernas
kunskap" var till för dem som inte klarade den
"fina" bokliga kunskapen. Fortfarande värderas
s. k. manchettyrken betydligt högre både statusoch lönemässigt än hantverkarens yrkesskicklighet, hur nödvändig den än är. Övningsämnen som
gymnastik, bild, musik och slöjd har alltid fått stå
tillbaka för de faktabaserade ämnena.
Den i dag intressantaste förtrogenhetskunskapen är
att kunna hantera de möjligheter IT-samhället kan
erbjuda. Att knäppa på datorn och ta fram sin epost är en färdighet, men att kunna söka sig fram,
associera och kreera, bygga hemsidor och tänka i
cybervärldens tankebanor kräver just förtrogenhetskunskap. Den är både fingrarnas, ögonens,
tankens och känslans särskilda kunskapsform.
Förutom de fyra nämnda kunskapsslagen diskuterades i läroplansarbetet behovet av en särskild
kunskapsform, kallad livskunskap. Den skulle
inkludera fostranmålen från Lgr 80, men dessutom gå mycket längre. Diskussionen om EQ, den
sociala och emotionella intelligensen hade gjort
det tydligt hur skolan och dess tidigare värdegrund hade utgått från en ensidigt reduktionistisk
människosyn. Rationellt tänkande och praktiska
färdigheter var mänskliga egenskaper skolan skulle utveckla, medan hennes värderingar, liksom
hennes känslomässiga och sociala utveckling inte
var något skolans gamla människosyn särskilt
lyfte fram, skollagens portalparagraf till trots.
I dag när maskiner, robotar och datorer klarar av
både fysiska och rationella uppgifter både bättre
och snabbare än den gamla mänskliga arbetskraften, blir behovet av just sådana specifika färdigheter och förmågor som bara människor klarar av
så mycket tydligare. Intuition, empati, fantasi,
kreativitet, lojalitet och mänsklig kommunikation
som vänskap och kärlek är allt mer efterfrågade
egenskaper som inte ens den mest utvecklade
dator kan prestera. Inte heller kan den göra moraliska och andra värderingsmässiga bedömningar
om t.ex. rättvisa, jämställdhet eller solidaritet. I
det elektroniska samhället är risken uppenbar att
sådana frågor glöms bort om inte skolans människo- och kunskapssyn aktivt lyfter fram dem.
Livskunskapen kom inte explicit med i läroplanen, men indirekt poängterar den behovet och ger
utrymme för utvecklandet av den.
N Y SY N PÅ E L E V E N
I arbetslivet går man i dag allt mer från en syn på
människor som opersonlig arbetskraft eller utbytbar personal mot en medarbetarskapets filosofi.
Särskilt tydligt är detta i den s.k. nya ekonomin.
Företagens värde sitter i medarbetarnas kunskaper, erfarenheter och sociala, emotionella och värderingsmässiga kompetens. Tar företagen inte
hand om sina medarbetare flyttar det lättrörliga
humankapitalet. I klartext innebär detta ett myndiggörande av människan, för övrigt både en
djupt kristen och humanistisk tanke, som det inte
fanns plats för i det gamla industrisamhället med
sina låsta hierarkiska strukturer.
Vad betyder detta för skolans syn på eleven – och
läraren? Om dagens elever i morgon skall uppfattas som myndiga, ansvars- och initiativtagande
subjekt för ständigt nya arbetsuppgifter kan inte
heller skolan hålla fast vid sin gamla uppifrånoch nerstruktur, där läraren är undervisningens
allsmäktiga subjekt, medan eleven är undervisningens maktlösa objekt. Varför skall vi lära oss
det här-frågor kan inte längre besvaras med för att
jag har sagt det eller det kommer på provet. Den
vanligaste frågan på åtminstone högstadiet och
gymnasiet är som känt fortfarande just: Kommer
det här på provet?
I en skola anpassad till IT-samhället i en internationell och gränslös värld, måste eleven vara
utbildningens subjekt. Vilken chock för elever
som kommer från den gamla skolan, där de hela
sitt medvetna liv har omyndigförklarats, att plötsligt förväntas ta stort eget ansvar och egna initiativ. Elevens främsta drivkraft redan i skolan måste
få vara nyfikenhet och vilja att lära, både för de
olika kunskapsformernas egenvärde och som en
förberedelse för framtiden.
Det i sin tur innebär naturligtvis en ny lärarroll.
Redan i dag är läraren inte självklart den som alltid är bäst i klassen, särskilt gäller detta på ITområdet. Kunskaper han/hon inte har, kan eleverna lätt hitta på nätet. Skall läraren kunna gå från
att vara mer eller mindre auktoritär till att vara
verklig auktoritet, handlar den nya lärarrollen om
att kunna använda sin livserfarenhet och sitt
metodiska tänkande i mötet med eleverna.
Läraren blir då mer av koordinator, katalysator,
motivator, inspirator och coach för elevernas kunskapsinhämtning, än en traditionell pratmaskin.
I samförstånd med eleverna leder och fördelar han
arbetet, svarar på frågor och ställer själv kritiska
frågor (i stället för att ställa frågor han redan vet
svaret på), ger tips, stöttar och uppmuntrar eleverna. Läraren blir mer ledare än chef, och som
sådan en naturlig förebild i elevernas sökande
efter en egen vuxen identitet.
Detta kan naturligtvis låta övermäktigt. Ändå är
jag övertygad om att en sådan lärarroll på sikt
också kan bryta det omänskliga mönstret av otillräcklighet, stress och utbränning många lärare i
dag är fångade i. Både för eleven, läraren och
samhället öppnar en samsyn mellan IT-samhällets
behov och den nya värdegrundens utmaningar en
möjlighet till en skola för framtiden värd namnet.
<
Författare: Lennart Koskinen
Vem är det?
Teologie dr, etik- och skolforskare, med erfarenhet
som samhällsdebattör och arbetslivspräst. Har gett ut
skrifter om etik och livsåskådningsfrågor, t.ex. Vad är
rätt? Handbok i etik, Tro på framtiden och Nya lilla
katekesen.
53
RE DAKTÖR: CHR ISTER ISAKSSON
FOTO: PATRI K LI NDSTRÖM, UTOM SIDAN 48: MATS H E MLI N. FOR M, I LLUSTRATION ER OCH FOTOMONTAGE: OLA HÖGLU ND.
R EPRO OCH TRYCK: R E DN ERS, OKTOB ER 2000.
ISSN 1403-3224
BESTÄLL
KK-STIFTELSENS SKRIFTSERIE:
1 Hur det ena ger det andra
Småföretag och högskola utvecklar ny kunskap tillsammans. (Utgången)
2 Den nödvändiga konsten att lära, lära om och lära nytt
Reportage från skolor som prövar nya sätt att utveckla lärandet med datorn som verktyg.
(Utgången)
3 Knark, porr och nynazism – etik på Internet
Ny teknik utmanar våra etiska värderingar. (Utgången)
4 Skolbok ITiden
Lärares bästa lektionsidéer. (Utgången)
5 Med eller utan filter?
Personliga funderingar kring etiken, pedagogiken, källkritiken och vuxenrollen när Internet
kommer till skolan.
6 Läs- och skrivmöjligheter
Hur IT hjälper elever med läs- och skrivsvårigheter.
7 Kulturkrockar och Sällskapslådor
Åtta historier om vad som händer när kulturen möter informationstekniken.
8 Enkla verktyg för svåra hinder
Om nya hjälpmedel för barn med funktionshinder.
9 Den fjärde basfärdigheten
Sju röster om värderingar, lärande och Internet.
Skrifterna kan beställas på www.kks.se/publikationer
www.kks.se [email protected]
Box 3222 103 64 Stockholm
Tel 08-545 211 00 Fax 08-24 75 09