Vägen valde dig
Titeln »Vägen valde dig« är ett citat ur boken »Vägmärken«, sidan 171,
Bonnierpocket. Samtliga citerade texter är återgivna med tillstånd.
Omslagsbilden är från Meditationsrummet i FN-skrapan i New York.
Vapnet på baksidan är Ärkebiskopens.
artikelnr: 1105010
foto: s 5 Michael Persson; s 54 Lennart Lindquist; s 61 un /dpi; Övriga
foton och omslagsbild Tord Harlin. produktion: Intellecta Uppsala. tryck:
Intellecta Tryckindustri, Solna 2005. isbn 91-974442-2-7.
Vägen valde dig
ärkebiskop kg hammars meditationer
över dag hammarskjölds »vägmärken«
Ett personligt med-delande
Är Dag Hammarskjölds Vägmärken ett språk för vår tid?
Jag vill dela med mig av det jag själv funnit som
svar på denna fråga. Det är ju vad ett meddelande i grunden innebär. Jag gör det på ett
personligt sätt, dels genom att dela med mig av
sju meditationer publicerade i samband med invigningen av Dag Hammarskjöld-leden mellan
Abisko och Nikkaluokta i september 2004, dels
genom att delge dig det föredrag jag höll vid
samma tillfälle.
Dag Hammarskjöld föddes för 100 år sedan. Denna skrift är en gåva från Svenska
kyrkan till var och en som vill läsa
den.
Det är min förhoppning att du genom detta själv ska gå till Vägmärken och finna din egen väg genom
dem, kanske för att så småningom
upptäcka att det var Vägen som
valde dig.
KG Hammar
ärkebiskop
5
1. Den längsta resan är resan inåt
M
an kan se på Dag Hammarskjölds bok »Vägmärken« som en reseskildring, en resehandbok, en vägledning. Den som gjort anteckningarna vid vägkanten, vägmärkena, har själv vandrat före. Han delar med sig av
sina tankar och erfarenheter. Kommer vi att känna igen oss?
»Sanningen« blir till en förutsättning för igenkännandet. Nedtecknarens sanning, uppriktighet, sannfärdighet. Ingenting dölja
eller förtränga, ingen låtsaslek. Läsarens sanning, din och min
sanning, ärlighet mot oss själva, och – om vi säger något – mot
varandra. Orkar vi? Vågar vi?
Resan är ingen yttre resa, ingen vandring i geografin. Inte i
främsta rummet i varje fall. Det är livets resa det handlar om.
Livet som vandring, rörelse. Livets vandring är en resa inåt, mot
livets okända djup. Och den resan kallas den längsta resan. Inte
ens en resa i yttre rymden till universums avlägsnaste galaxer är en
längre resa än den varje människa kan företa mot sitt eget innersta. Därmed blir det en hela livets resa, en resa varje dag och varje
stund, en ständig resa. Och den är inte avslutad när livet tar slut.
Livet som resa betyder uppbrott. Det betyder att lämna bakom sig, lämna tryggheten i det välkända. Det betyder att vi ständigt måste vända våra ansikten mot framtiden, ovissheten, det
stora okända. Att öppet bejaka livet som resa förutsätter grundtillit och mod att våga släppa taget.
7
Grundtilliten växer när de vägmärken vi hittills mött på vår
livsväg upplevs som sanna, som ärligt delande av gjorda erfarenheter. Som vittnesbörd av en som varit där, som sett och tänkt
och känt, och som hittat de rätta orden. Modet att följa, att gå
vidare, infinner sig som en gåva längs vägkanten.
Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten (finns det någon botten?)…
Aldrig framme – den större uppgiften är endast en högre klass i
denna skola där du närmar dig ett prov som ingen skall känna,
därför att du då är helt ensam.
»Skall nu han försöka lära mig!« Varför inte? Det finns ingen av
vilken du inte kan lära. Inför den Gud som talar i alla är du alltid i Första förberedande.
Låt mig med öppna ögon läsa den bok mina dagar skriver – och
lära.
Dessa anteckningar –? De var vägmärken resta när du nått en
punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad.
8
Trött och ensam
Trött så sinnet värker.
Nedför hällarna silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver,
Det är nu, nu, du inte får släppa.
Andras väg har rastplatser
i solen där de mötas.
Men detta är din väg,
och det är nu, nu, du inte får svika.
Gråt, om du kan,
gråt men klaga inte.
Vägen valde dig – och du skall tacka.
9
2. Ödmjukheten inför blomman i
trädgränsen öppnar vägen upp på fjället
F
örundran! Livets första steg bygger på förundran. Ett
barns grundtillit skänker den förundran som öppnar för
det som är mer, större, värt att utforska utan rädsla. Åt
den som förundras skänks upplevelsen av att vara en del av något större, en del av helheten. När vi blir vuxna förlorar vi ofta
både grundtillit och förmåga att förundras. Människocentreringens beundran ersätter. Beundra och beundras som en livets
syreförbrukning i lufttätt rum.
Ödmjukhet kan ses som en återvunnen förmåga att förundras. Djupa andetag som syresätter livet utan mig själv i centrum.
Ödmjukhet är öppenhet och mottaglighet, som en jordens mottaglighet för sådd, sol och regn.
Naturen, runt omkring oss och inuti oss, som en inbjudan att
förundras. Att se det storslagna i det lilla som vägen ut i det stora,
som nyckeln till kosmos. När skönheten i de detaljer som möter
oss inte drunknar i det oändliga utan skärper blicken för det, då
vågar jag också tro på det lillas egenvärde i det större. Litet och
stort, nära och fjärran, hör samman.
Vem är då jag? Ett stoftkorn i universum, en intighet inför de
oändliga vidderna? Kan jag vara både det och något mer? Kan
jag spegla mig i blomman i trädgränsen? Kan jag lära mig? Värde-
11
full utan att vara nyttig, värde utan nytta? En nyckel, en öppning, en möjlighet?
Kan jag tänka mig att göra storverk för mänskligheten samtidigt som jag är blind för mina närmaste? Är det inte en falsk
självbild, en självöverskattning som stänger mig ute från samband och sammanhang?
Så bär den lilla blomman på ett löfte. Det är inte farligt att se
sin litenhet. Liten är inte värdelös. All växt och mognad börjar i
det lilla. Det lilla kan bära det stora i den förundran som rymmer det oändliga, inte som prestation men som gåva. Det inre
livets fjällvidder väntar på att bli utforskade.
Det utom-mänskliga i upplevelsen av stor natur.
Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen,
stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och
säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar
fram över markerna i virvlande damm.
Att förbli en mottagande –. Av ödmjukhet. Och för att rädda din
mjukhet.
Att förbli en mottagande – och att tacka. För detta: att få lyssna, se, förstå –
12
Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.
Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten – i dig, av
dig.
Livsströmmen genom årmiljoner, människoströmmen genom
årtusenden. Ondska, död och nöd, offervilja och kärlek –. Vad
betyder »jag« i detta perspektiv? Tvingar mig inte förnuftet att
söka mitt, min lust, min makt, människors aktning för mig? Och
ändå »vet« jag – vet, utan att veta – att just i detta perspektiv är
detta det likgiltigaste av allt. En insikt i vilken Gud är.
13
3. Men från bortom fyller något mitt
väsen med sitt ursprungs möjlighet
A
tt leva som mottagare är att leva på det som skänks.
Meningsfyllt kan därför upplevas annorlunda än meningsfullt. Det förra förutsätter ett subjektskifte, att
någon eller något utanför mig själv skänker mening. Det senare
kan i värsta fall fortsätta att kretsa kring min egen person och
den mening jag själv skapar. Mitt ursprungs möjlighet kan vara
ett inre meningsgivande samband med allt som finns, ett samband som blir tydligt så fort jag släcker strålkastarljuset på mitt
eget jag.
Det som hindrar mig att leva som en mottagare är oftast min
oförmåga att leva i nuet. Antingen är jag fast i det förflutna eller
redan på väg in i framtiden. Nuet töms på närvaro. Det kan vara
smärtsamma misslyckanden som binder mig vid det förflutna.
Förlåtelse, försoning och befrielse kan möjliggöra den närvaro i
nuet som är mottagandets grundförutsättning. Men också framtiden kan hota ett öppet liv i ett närvarande nu. Rädsla, oro och
bekymmer för morgondagen är en klassisk närvarotjuv. Men
också alltför klara bilder av vad framtiden ska bära i sitt sköte
för att vara meningsfullt för mig kan omöjliggöra den lyhördhet
i varje nytt nu som behövs för att upptäcka att detta nu bär på
nya livsvägar och nyskapade livsmöjligheter.
Att leva som mottagare är att leva ett »ja«. Det är att leva i
15
»bejakelsens mottagande uppmärksamhet«. Det är att leva den
tomma skålens liv varje ny dag. Det är att ständigt vara samhörig med någon eller något som i varje nytt ögonblick fyller på
hos den som är tom men närvarande i stunden. Det är att vara
bägaren som bär på en törst och en längtan efter att bli uppfylld,
fullständig, fullbordad, hel.
Så är meningen och möjligheten, ögonblicket och bejakelsen
sammanflätade i den mottagandets livshållning som kallas nåd.
Att leva av nåd är att leva som mottagare och att leva av det som
skänks.
Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den
ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja
till någon – eller något.
Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv, därför, i underkastelse, har ett mål.
Från den stunden har jag vetat vad det är att »icke se sig tillbaka«, att »icke bekymra sig för morgondagen«.
Nuet är meningsfyllt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till
en framtid. Och dess innehåll är vårt innehåll i nuet, det varmed
vår tomhet fylles om vi förmå att taga emot.
16
Nu. Sedan jag övervunnit rädslan – för de andra, för mig själv,
för mörkret därunder:
vid gränsen av det oerhörda.
Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen
med sitt ursprungs möjlighet.
Här renas längtan till öppenhet: var handling beredelse, vart
val ett ja till det okända.
Du vågar ditt ja – och upplever mening.
Du upprepar ditt ja – och allt får mening.
Om allt har mening, hur kan du leva annat än ett ja.
Den »mystiska upplevelsen«. Alltid: här och nu – i den frihet
som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men
– denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en
stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den
som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under
bejakelsens mottagande uppmärksamhet.
17
4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva
detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig
Ö
dmjukhet som en nyvunnen barnets öppenhet och
möjlighet till förundran. Som ett ja till någon som ger
sig själv, som fyller på med livets möjligheter. Som en
beredskap inför det oväntade. Som ett ja till mening. Ödmjukhet
kan därför aldrig vara detsamma som självförakt. Inte heller kan
ödmjukhet översättas med självförnekelse eller en uppfattning
av värdelöshet. Ödmjukhet balanseras av stolthet. Ödmjukhet
förutsätter stolthet.
Det är Gud som fyller den tomma bägaren med sig själv. Det
är Gud som är drycken. Stolthet är medvetenhet om att det är
Gud som är gåvan, offret, meningen, handlingen i mitt liv, i den
ödmjukes liv. Det är Gud som är livet i mitt eget liv. Det är Gud
som är jag, mitt verkliga jag, mitt sanna ursprungliga jag, mitt
livs subjekt.
Så är tro inte språkliga formler för vad jag tänker om livet,
Gud och meningen. Tro är Guds inneboende, »Guds förening
med själen«, att vara ett med Gud. Men samtidigt är tro att leva
inför Gud, i relation till Gud, i frihet och oberoende. Hela tiden
handlar det om ett val, valet att leva öppet och mottagande,
närvarande i ögonblicket.
Tro och liv hör samman. Gud är livets, kreativitetens och kärlekens Gud. Den som säger sig tro på Gud kan inte samtidigt
19
ställa sig utanför livet, kreativiteten och kärleken. Tro är att låta
Gud vara Gud i mitt liv, låta Gud vara den handlande, låta Guds
handlingar prägla livet.
Trons liv är buret av andningens rytm, utandning och inandning, tomhet och fullhet, ingenting och allting, öppenhet för
Gud och mottagande av Gud. Trons liv är att låta ske, låta den
Guds skaparkraft som frambragt allt, också verka i mig och låta
mitt verkliga jag bli till. Trons liv är »oerhört«, det är att leva
detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig, det är att »leva
Gud«.
Inte jag utan Gud i mig.
Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.
Bägarens stolthet är drycken, dess ödmjukhet tjänandets. Vad
betyder sedan dess brister?
Var dag den första –. Var dag ett liv.
Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga,
bära och återskänka. Räckas fram tom – ty vad som gått före
skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess vidd.
– and those things which for our unworthiness we dare not,
20
and for our blindness we cannot ask, vouchsafe to give us – [och
för att det som vi i vår ovärdighet inte vågar och i vår blindhet
inte kan be om, må förunnas oss –]
Ödmjukhet är motsatsen till självförödmjukelse i lika hög grad
som till självförhävelse. Ödmjukhet är att icke jämföra sig. Vilande i sin verklighet är jaget icke bättre eller sämre, icke större
eller mindre, än annat eller andra. Det är – intet men samtidigt
ett med allt. I denna mening är ödmjukhet restlös självutplåning.
Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft
av uppgiften förkroppsliga hela dess tyngd och auktoritet är den
kallades livshållning.
21
5. Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är
du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar
– när du står inför kravet
L
ivet är krav, börda, uppdrag. Det kan vara frestande
att välja sina egna projekt och söka utrymme i livet för
att förverkliga dem. Det kan också vara frestande att försöka ställa sig utanför den livsström av förväntade handlingar
som möter mig. Men för den som vill leva ett »ja« i en »bejakelsens mottagande uppmärksamhet« är detta inga alternativ. Livets
förväntan är att bördan blir buren när den infinner sig. Ett pärlband av handlingar väntar längs livsvägen. Vi är sökta, efterfrågade, av dessa handlingar. För den som bär på behovet att vara
behövd finns här sammanhanget.
Det kan ses som en kallelse, en vigning till livet, som den pågående skapelsens behov av redskap. Det som förväntas är beredskap, uthållighet i att leva i öppen väntan utan förbehåll,
utan färdiga mallar för livets mening, utan systembygge.
Ett liv som levs i öppen beredskap och väntan på den insats
som uppenbarar sig när ögonblicket infinner sig kan synas vara
ett liv i ofrihet och beroende. Den livserfarenhet som Vägmärken vill dela med oss säger raka motsatsen. Det är när vi upphör
att söka vår frihet och vårt oberoende som detta infinner sig.
Bundenhet vid det egna jaget och dess behov av självförverkligande förväxlas lätt med frihet och oberoende. En annan sorts
23
frihet ligger i bejakandet av de krav som möter oss, de insatser
som söker verktyg.
Så kan jag själv aldrig vara mitt eget mål. Mitt livsmål är att
vara medel. Den upptäckten kan leda ända till upplevelsen att
det sker en subjektsförskjutning i mitt liv. Inte jag, utan Gud i
mig, den erfarenhet som säger mig att Gud är livet i mitt eget liv,
inte som objekt för min tro utan som subjekt i mina handlingar.
Som handen som håller verktyget i sin hand.
Att vara redskap är också att avstå från att låta sig prisas för
det verk som handen utför. Att låta Gud få äran, att på ett självklart och omedvetet sätt låta varje handling och varje andetag
ske till Guds ära är ett tecken på att redskapet funnit sin frihet i
uppdraget och inte längre behöver »söka sitt«.
Semina motuum. [Rörelsernas upphov] Den gestaltande kraften
blev i oss vilja. För att växa skönt som ett träd måste vi nå den
vila i enheten där den gestaltande viljan åter blivit instinkt. –
Eckharts »gewöhntes Wollen«.
Hur ödmjukt verktyget när det prisas för vad handen utfört.
Din egen insats »verkade det icke«, blott Gud – men gläd dig om
Gud fann bruk för din insats i sitt verk. Gläd dig om du kände
24
att vad du gjorde var »nödvändigt«, men inse att även så var du
blott redskapet för den som genom dig lade ett litet grand till
den helhet han gestaltade för sina syften.
I den tro som »är Guds förening med själen« är du en i Gud och
Gud helt i dig, liksom han för dig är helt i allt du möter. I denna
tro stiger du i bönen ned i dig själv för att möta den Andre, i föreningens lydnad och ljus, står för dig alla, liksom du, ensamma
inför Gud,
är var handling en fortsatt skapelseakt – medveten, därför att
du har en människas ansvar, men likväl styrd av den kraft bortom medvetandet som skapat människan,
är du fri tingen men möter du dem i en upplevelse som har
uppenbarelsens befriande renhet och avslöjande skärpa.
I den tro som »är Guds förening med själen« har därför allt
mening.
Att så leva, att så nyttja vad som satts i din hand…
25
6. Livet har värde endast genom
sitt innehåll – för andra
G
odhet och kärlek är livets eget krav på livet så
som vi är kallade att leva det. Eftersom liv är samhörighet är livets krav sådant som binder livets delar samman. Rätta relationer är rättvisa relationer. I rätta relationer
råder godhet och kärlek. Den som söker sig själv och sitt eget
bästa motverkar livets mening och därmed också på sikt sitt eget
bästa. Att alltid finnas till för andra är att leva beredd, i väntan
på den insats som söker oss.
Gud möter alltid som den Andre i varje möte. Som den Andre
väntar Gud på kärlek. Men Gud förenar sig också med den som
öppnar sig och är beredd att leva som en mottagare. Gud som är
kärlek blir till ett med den som tar emot. Därför ger Gud av sig
själv i mig åt sig själv i den jag möter.
Att Gud är både givare och mottagare och samtidigt mitt livs
mening låter stort. Det är stort. Alltför stort för min tanke. Men
det speglas mera i det lilla än i det stora. Det handlar mera om
att leva i självutgivande kärlek i vardagsmötena än i de »stora«
insatserna för mänskligheten. De »små« sammanhangen hamnar lätt i skuggan av de »stora«. Men verkligheten är den motsatta. Kärleken och medkänslan kan vara masken för en sublim
form av självhävdelse, om den inte formas och präglas av de
nära relationernas krav och villkor.
27
Kärleken är totalt onyttig. Den ger ingenting i utbyte. Den
bara är. Det är därför den förknippas med den som är. Samtidigt
är den ett värde, har ett värde, skänker värde. Ett värdefullt liv
är ett meningsfyllt liv, där den som är totalt utan nytta för mitt
liv ger sig själv. Gud kan aldrig vara nytta, medel för att uppnå
något. Gud är alltid mål. Den Andre, medmänniskan, kan inte
heller vara medel. Också hon, i vilken Gud möter, är mål och
blott mål. Vi kan inte använda nästan för att uppnå något. Vi
kan blott älska med en kärlek som »icke söker sitt«.
Livets stora upptäckt: jag är medel, andra är mål. Detta är
meningen.
»att behandla andra som mål och aldrig som medel«. Och mig
själv som mål endast i min egenskap av medel: att förskjuta
gränsen mellan subjekt och objekt i mitt väsen ända till den
punkt då subjektet, om än i mig, är utom och över mig – och hela
min varelse sålunda ett verktyg för det i mig som är mer än jag.
Att satsa på sin möjlighet –. Varför? Offrar han sig för andra
men för sin egen skull – i sublim egocentricitet? Eller förverkligar han sig själv för de andras skull? Skiljelinjen är den mellan
omänniska och människa. »Ett nytt bud ger jag er: Att I skolen
älska varandra.«
28
Är min kontakt med människor mer än en spegel? Vem, vad ger
mig chansen att förvandla den till en port?
Godhet är något så enkelt: att alltid finnas för andra, att aldrig
söka sig själv.
Det »stora« sammanhanget fördunklar så lätt det »lilla«. Men
utan den ödmjukhet och värme som du måste nå i ditt förhållande till dem i vilkas personliga liv du infogats kan du intet göra
för de många. Därförutan lever du i den abstraktionernas värld
där din solipsism, din makthunger och din destruktionsdrift sakna sin enda övermäktiga motståndare: kärleken. Kärleken som
är det objektlösa utflödet av en kraft frigjord i självunderkastelse
men som skulle förbli en sublim form för utommänsklig självhävdelse, maktlös mot det negativa inom dig, om den icke böjes
in under en mänsklig närhets tuktan och fylldes av dess innerlighet. Det är bättre att av hela sin själ göra en människa gott än att
»offra sig för mänskligheten«. För den mogne är detta icke alternativ utan självförverkliganden inneslutna i samma avgörande,
som ömsesidigt stödja varandra.
29
7. I din vind –. I ditt ljus –. Hur smått allt annat,
hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort
D
et yttre kan fungera som vägmärken, som vägledning för det inre livets resa. Fjällvärldens stora vidder,
hänförande överblick och dramatiska skeenden kan
omsättas till inre erfarenhet: vindens och ljusets kraft som pådrivare och bärare. Vinden bestämmer själv, blåser vart den vill,
kan inte kontrolleras. Men samtidigt kan den omsluta och nyföda, som Anden. Och ljuset lyser fortfarande, ingenting har
kunnat stoppa det. Och ljuset bär på liv.
Att leva är att vara skapad av en kraft bortom vårt medvetande och skrämmande i sin okontrollerbarhet. Men samtidigt
innebär livet för varje människa en möjlighet att se sitt eget liv
som sammanhörande med denna kraft, låta den uppfylla sig, bli
till ett med sig, låta den vara drivkraft i vilja och handlingar.
Vara vind i vinden, förvandlas till ljus av ljuset.
I vinden och ljuset går det inte att vara något på egen hand
eller att välja en egen väg. Därtill är vi för små och obetydliga.
Vår förvillelse kan vara att vi söker lyckan på det viset. Men på
den som ger upp sin egen väg väntar erfarenheten av att vara ett
med skaparkraften och bli använd av denna. Häri väntar lyckan
och den verkliga friheten. Ett med!
Resan tar inte slut. Inte ens när jag andas mitt sista andetag är
31
resan slut. Jag äger inte mitt liv. Plötsligt har enhetskänslan och
erfarenheten av att leva »ansikte mot ansikte« med Livet blivit
min egendom, och jag hamnar åter själv i centrum för min uppmärksamhet. Jag tycker inte längre att jag behöver leva i »bejakelsens mottagande uppmärksamhet«. Ödmjukheten förvandlas
till den sublima egocentriciteten och Gud blir mitt redskap för
välbefinnande.
Så har resan knappt börjat. Det är tid för omvändelse – igen!
Med barnslig förundran på nytt, omsluten av ljuset och med
vinden än kraftfullt i ryggen, än milt i ansiktet. Och åter öppnar
sig mitt väsen, åter förmås jag att släppa taget om det egna, både
det jag tror på och vad som förväntas av mig. Det krampaktiga
fasthållandet ger med sig. Det behövs inte. Och jag får åter genomströmmas av »det ständigt återskänkta undrets glans från
källor bortom allt förnuft«.
Vinden blåser vart den vill – så är det med var och en som är
född av ande.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
därmed.
Som vind –. I den, med den, av den. Av den – även som segel,
så lätt och starkt att, om än tyngt till jorden, det samlar all vindens kraft utan att hämma dess lopp.
32
Som ljus –. I ljus, genomlyst, förvandlad till ljus. Som linsen
vilken försvinner i ljuset när den samlar detta till ny kraft.
Som vind. Som ljus. Blott detta – på dessa vidder, dessa höjder.
Iklädd detta jag som skapats av likgiltigas omdömen, meningslösa utmärkelser, protokollförda »insatser« –. Insnörd i det närliggandes tvångströja.
Att träda ut ur detta, naken, på morgonljusets brant – mottagen,
osårbar, fri: i ljuset, med ljuset, av ljuset. En, verklig i det ena.
Ut ur mig själv som hinder, ut i mig själv som uppfyllelse.
Du är ej oljan, ej luften – blott förbränningspunkten, brännpunkten, där ljuset föds.
Du är blott linsen i ljusflödet. Du kan mottaga, ge och äga blott
såsom denna ljuset.
Söker du dig själv »i din egen rätt«, hindrar du oljans och luftens möte i lågan, berövar du linsen dess genomskinlighet.
Helgelse – att vara ljuset eller i ljuset, utplånad så att det må
födas, utplånad så att det må samlas och spridas.
Gud vill vårt oberoende – i vilket vi »falla« tillbaka i Gud när vi
upphör att själva söka det.
Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men
vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt
återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
33
Sidhänvisningar (Vägmärken, Bonnierpocket)
1. Ledmotivet på sid 49, därefter återfinns citerade vägmärken
på sid 81, 83, 105, 115 och 171
2. Ledmotivet på sid 65, därefter sid 65, 69, 96, 76, 129 och 68
3. Ledmotivet på sid 63, därefter sid 164, 52, 63, 99 och 97
4. Ledmotivet på sid 75, därefter sid 74, 74, 77, 117 och 139
5. Ledmotivet på sid 96, därefter sid 107, 112, 114 och 130
6. Ledmotivet på sid 131, därefter sid 48, 58, 68, 73 och 106
7. Ledmotivet på sid 128, därefter sid 102, 120, 123, 94 och 48
34
Ärkebiskopens föredrag vid invigningen av Dag
Hammarskjöldleden i Abisko i september 2004
J
ag vill hälsa från Backåkra. Vi åker dit flera gånger varje
sommar. Det är fascinerande hur likt landskapet är på platta Skåne, utöver havet och i fjällvärlden. Man ser att det är
samma sätt att ta till sig naturens tilltal. Sätt inga gränser –
låt det vara gränslöst också inåt. Härom kvällen var jag vid Dag
Hammarskjölds grav på Uppsala kyrkogård och så har jag kunnat binda det samman. Det är bara några hundra meter från där
jag bor just nu.
Det har varit fascinerande att som lundabo och skåning komma till Uppsala med Dag Hammarskjölds Vägmärken i fickan. I
det Uppsala jag mötte när jag kom dit 1997 var det få, vad jag
förstod, som läste Vägmärken. Snarare var det någon slags förlägenhet hos akademikerna som ju mycket skickligt förvaltar
arvet från fredsskaparen och konfliktlösaren Dag Hammarskjöld. Men det här med Vägmärken och den inre friden föll
ganska stumt. I Lund däremot är det få som bryr sig om att han
var generalsekreterare i FN, utan där var vi många, och där är
fortfarande många, som läser Vägmärken. Själv läste jag Vägmärken första gången som ung teolog på 60-talet – det skulle
man ju göra, det hörde till. Vi visste att Gustaf Aulén, den gamle
profeten som gick där på gatorna, höll på att skriva om Dag
Hammarskjöld. Han skulle förklara hur det var egentligen. Och
37
det behövdes nog. Jag begrep inte mycket. Precis som Aulén sa,
behöver man några års erfarenhet för att förstå någonting. Senare
på 80-talet, rätt mycket av en tillfällighet, var jag i ett pressat läge
och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då kom Dag Hammarskjölds Vägmärken in i mitt liv och nya vidder öppnade sig, ett
annat sätt att leva i kyrkan, som gav ett slags frihet. Sedan blev
jag domprost, och i anslutning till domkyrkan fanns det grupper
som kanske inte var så kyrkliga, men som kunde Hammarskjölds
Vägmärken utan och innan.
När jag blev biskop i Lunds stift i augusti 1992 ledde jag en
gudstjänst på Backåkra. Jag ville markera mitt beroende och
min tacksamhetsskuld till Dag Hammarskjöld. Jag hoppades att
journalisterna skulle fråga varför jag valt just Backåkra, och att
jag därmed skulle kunna leda in frågorna på något som jag upplevde som väsentligt. (Som kyrkoledare är man utsatt för alla möjliga frågor från journalister. Den ena frågan är ofta mer banal än
den andra och allting är ja eller nej, svart eller vitt. Helst ska man
förklara livets mysterium på 15 sekunder och får man 5 sekunder
till har man förklarat vad Gud är. Det är det vissa som kan, och
de har trumf på hand i en medial värld.) Jag hoppades att journalisterna skulle fråga om någonting annat när de nu tvingades
åka ända ut till Backåkra. Det stämde också, för dagen efteråt
försökte de förstå varför jag hade gjort det. Och så har det fortsatt.
Det är svårt att efteråt riktigt förstå den tid som var då på 50talet. Dag Hammarskjöld gick alltså och tänkte och skrev det
38
som finns i Vägmärken medan Hedenius och Tingsten dominerade svensk kulturdebatt. För mig som skåning, som aldrig riktigt
upplevt det som var självklart i Mellansverige, är det tvunget att
mycket aktivt göra detta medvetet: »Tänk att det var så!« Det
kanske också förklarar varför Dag Hammarskjöld var så tyst
om sitt inre. Han kanske insåg att ingen skulle begripa vad han
försökte säga. De språkliga redskapen fanns liksom inte, erfarenheten fanns där inte. De av oss som minns vad som hände när
boken publicerades på 60-talet har ju fått det bekräftat, att man
inte förstod. Mystikens språk om enheten med Gud och Gud i
mig, togs av vår kulturelit som nya slags förvillelser. Det behövdes 20 år till i Sverige för att det språket skulle fungera och idag
är det väldigt annorlunda. Det finns en helt annan lyhördhet för
de dimensioner som finns i Vägmärken. Det är också fascinerande att tänka på hur andra stora män gör – det är ju alltid män
(!) – när de går hem på kvällen efter en arbetsdag. Vad gör de?
Jo, många skriver noga upp vad de gjort på dagen för att ha som
stöd för sitt memoarskrivande i framtiden. Då gjorde jag det, då
sade jag det, då tänkte jag det. Kanske är det litet elakt tänkt,
men å andra sidan hade det nog inte blivit så många memoarer
skrivna om folk inte hade haft behov av denna enorma självbespegling. Dag Hammarskjöld, som verkligen hade någonting att
berätta vid dagens slut, gick hem till 73:e gatan och satt och
filade på kanske en enda rad för att fånga någonting av det han
kallade sina förhandlingar med sig själv och med Gud. Det som
är intressant är att man aldrig riktigt vet vad som är en »vem är
39
jag-fråga«, vad som är en »vem är Gud-fråga« och vad som är
en fråga om vem medmänniskan är. Egentligen är det samma
fråga. Hammarskjölds svar är att jag kan inte svara på frågan
»Vem är jag?« utan att Gud kommer med. Då förstår vi hur otroligt handikappade vi är rent språkligt. Hos de flesta människor
som hör ordet Gud far nog tanken i väg någonstans ut i molnen
eller rymden och söker något objekt i universum som man kan
tänka sig finns eller inte finns. Men att själva frågan »Vem är
jag?« förändras om det som ligger i de tre bokstäverna GUD lyfts
in i frågeställningen kan vara en avlägsen tanke. Då tror jag att
man både behöver någon slags livserfarenhet och har kommit
fram till att det språk vi har inte räcker till, att det hela tiden är
mer. Förfalskningen, förnekelsen av det i mig som är mer än jag.
Det som vi måste förklara bort för att få rutorna att stämma.
Vi får ju ofta delta i statistiska undersökningar. Fem rutor från
instämmer helt till instämmer inte alls, i värsta fall finns det sju
rutor att välja mellan. Min erfarenhet är att det är sällan en ruta
stämmer. Det finns inte språk för det som är jag. Tänk om det är
likadant med frågorna Vem är jag som människa? Vad är livet?
Vi har helt enkelt ingen ruta, inget språk som helt stämmer för
det vi försöker säga idag. Vi lever i en efterkristen tid, i en tid
som har upplevt alltför mycket av religionens negativa sidor. Det
är också en tid som känt att den frihet vi har i samhället idag,
har vi fått därför att vi har blivit kvitt allt det där som hade med
institutionaliserad religion att göra i det förflutna. Men om det
fanns ett stråk av sanning i det som vi sagt farväl till, var hamnar
40
då det? Vilket språk täcker in det? Jag tror att många människor
känner att Dag Hammarskjöld har ett språk som på ett sätt är
sekulärt och på ett annat sätt är djupt förankrat i den kristna
mystiken och i en allmänreligiös mystik, men på ett gränsöverskridande sätt. Det går aldrig att använda Vägmärkens språk för
att ringa in sig själv i en slags sanning och utestänga andra. Det
fungerar helt klart inte på det viset.
Om man nu ska försöka hitta den inre kartan i Dag Hammarskjölds Vägmärken, var börjar man då? Först vill jag säga att
åtminstone jag känner att man bör vara försiktig. Vi ska inte
systematisera Vägmärken. Det är ingen ny dogmatik. Poängen
är just att det inte fungerar för dem som har behov av att bygga
system. Det är på något sätt livet självt som han har uppfattat på
ett visst sätt: som en vind, som en ljusstråle, som en flod. Frågan
är om vi kan göra oss lyhörda så att vi kan följa med, så att vi
kan vara öppna och beredda att få ta emot den livskraften som
man också kan uppleva som ett Du. Därför ska vi inte göra system, och ändå är vi människor systembyggare. Språk är system.
Vi kan inte kommunicera med varandra utan att göra system av
vår tillvaro. Då måste man ha en självironisk distans: Vem är då
jag som håller på och låtsas och tror att jag kan hitta språk för
detta? Den distansen kan man ofta hitta i Vägmärken.
Om man likväl ska försöka ta avstamp någonstans vill jag
börja i meditationsrummet i FN-skrapan i New York. Dag Hammarskjöld åstadkom där inrättandet av ett meditationsrum. Det
invigdes i april 1957. Det är ett otroligt enkelt rum. Man blir
41
förvånad över att det är så litet. Där finns ett klippblock från
Sverige mitt i rummet med stolar runt om. En ljusstråle faller ner
på klippblocket. Där finns också en non-figurativ muralmålning
av Bo Beskow. Talet som Dag Hammarskjöld höll vid invigningen delas fortfarande ut till besökare och där står det ungefär så
här, och det är det som är utgångspunkten för mig: Vi bär alla
inom oss ett centrum av stillhet omgivet av tystnad. Det handlar
om en människosyn där varje människa bär på detta centrum,
denna stillhet, denna inre ocean. Det allra sista vägmärket som
talar om den innersta sjön, tror jag handlar också om detta centrum. Den stora frågan vid varje möte med en annan människa
är om hon är mål eller medel. Om du inom varje människa ser
ett centrum av stillhet omgivet av tystnad, kan du inte behandla
henne som annat än mål. Då går det inte att behandla henne som
medel. En sådan människosyn slår igenom i alla våra relationer.
Fredens arbete och tankarna kring freden som ju FN-huset är till
för handlar innerst inne om detta. Det är helt klart Dag Hammarskjölds övertygelse att freden finns någonstans inom var och en
av oss om vi bara kan komma åt den. För det behöver vi den yttre
tystnaden för att också komma åt den inre stillheten. Med denna
starka bild som ett slags tolkningsnyckel kan man nalkas det
övriga. Litet senare samma år, 1957, skriver Dag Hammarskjöld
om The uncarved block. Carve är när man karvar ut någonting,
det som skulptören gör, och blocket i meditationsrummet är ett
»carved« block, av människan uthugget. Nu tänker han ett steg
vidare: vi bär alla på ett »uncarved block« – ett centrum av still43
het som är en gåva, en del av det vi har fått, en del av verkligheten. Det är alltså inte av människor skapat. Det handlar om
att förbli i centrum, ditt eget och de mänskliga relationernas.
Och det handlar om att handla för de mål som detta ger ditt liv
i den utsträckning, i all utsträckning som det i varje ögonblick är
dig möjligt, och att göra det utan tanke på följderna och utan att
i något söka dig själv.
Mystikerna sade på medeltiden, att vårt göra växer ur vårt
vara. Våra handlingar växer som frukter ur vårt inre väsen. Nu
är vårt inre ett centrum av stillhet och handlingarna växer ut ur
det. Handla för det mål detta ger ditt liv i ögonblicket. Jätteviktiga ord! Nu. Ögonblick. Möjlighet. Det är sådana ord som talar
om att leva som en mottagare. Vi kan avskärmas från nuet på
två sätt; det ena är att vi är bundna av det förflutna och att vi har
behov av att bevisa oss själva, bli bekräftade i nuet, därför att vi
alltid bär historien med oss. Vi vill få godkänt: »ja, du hade rätt,
du gjorde rätt«, eller vill vi bli av med någonting. Det andra är
att vi är bundna av framtiden. Vi är så inställda på att så här ska
det bli om det är bra och så här vill jag göra, så här ska jag åstadkomma det. Därvid berövas vi möjligheten att leva nu. Det är
därför vi behöver hitta vårt inre centrum.
Så har vi de här två nyckelorden: nu och ja. »Du vågar ditt ja.
Du upprepar ditt ja«. Med detta »ja« som en trosbekännelse.
Att säga ja, inte till det jag har tänkt ut, inte till det någon annan
har talat om för mig, utan det jag i min öppenhet och nakenhet
kan ta emot av vad livet självt ger. En mottagande livshållning.
44
»Bejakelsens mottagande uppmärksamhet«. Det är en sådan där
ordsammanställning som är typisk för Hammarskjöld. Att kunna
ha trosbekännelsen »ja«. Att se sig själv som en mottagande.
Och uppmärksamheten, som är mystikens ord på att vara öppen
men inte koncentrerat bestämma vad som ska komma, utan bara
just vara naket uppmärksam. Bejakelsens mottagande uppmärksamhet.
»Gud dör inte den dag vi slutar tro på en personlig gudom,
men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.«
Vi dör när vi inte längre är mottagare, när vi inte längre kan ta
emot. Vi har ju fått för oss att vi håller liv i Gud på något sätt.
Om ingen tror på Gud, så kippar Gud efter andan. Det är för att
vi har separerat vår människosyn och tror att det är en sak vad
man tror om Gud och en annan sak vad man tänker om sig själv.
Dag Hammarskjöld fokuserar på vad det egentligen handlar om:
vem är jag? när är jag levande? när är jag bärare av liv? Jo, när
jag kan vara mottagare. Därför att det finns ett ständigt återskänkt under från källor bortom allt förnuft.
Vid pingsten 1961 ger Dag Hammarskjöld oss en reflexion
som på något sätt är ett testamente. »En gång sade jag ja till
någon eller något«, skriver han. Det har funderats mycket över
det här någon eller något. Är Gud ett vem eller ett vad? Jag tror
att för Dag Hammarskjöld är det viktigt att det är båda delarna.
Det vill säga att Gud är ett vem, och detta är tydligare i slutet av
Vägmärken än i början. Vi lever inför någon. Han blir djärvare
45
och djärvare i språket när han uttrycker att Gud blir ett vem.
Men Gud kan aldrig lämna att vara ett vad, därför att det som
är Gud i vårt liv är handling. Det är att något sker – att vi låter
något ske. En del av religionens problematik ligger i att man
egentligen separerar det ena från det andra. Ett slags tro att vi
kan leva en relation till ett vem utan att fråga vad är Gud. För att
göra en liten idéhistorisk parentes, så är det för att vi blev så
mycket greker. Grekerna frågade hela tiden efter vad som är
varandets innersta väsen, medan judarna aldrig ställde en sådan
fråga. De frågade sig: hur ser vi att Gud är här? Något sker.
Skaparguden. Det händer. Gud är i hebreisk tankevärld snarare
ett verb än ett substantiv. Mer ett verb än ett substantiv. Det har
Hammarskjöld fångat upp, och det har mystiken fångat upp. Jag
tror att det är otroligt viktigt för oss idag om vi ska hitta tillbaka
in i livsströmmen att fånga det här. Gud är ingen sak, Gud är
inget objekt. Gud är ett subjekt. Det är också viktigt för mystiken, viktigt för Hammarskjöld. Han talar om den mur som aldrig funnits, det vill säga den vi hela tiden sätter upp för att få
kontroll över våra liv. Den finns där inte, och så förskjuts gränsen mellan subjekt och objekt ända till den punkt där subjektet,
om än i mig, också är utanför mig, det vill säga mitt jag, mitt
subjekt. Gud kan aldrig vara objekt. Om det förhåller sig så
måste vi bejaka att vår tankevärld inte klarar allt. För det är klart
att när vi säger att vi tror på Gud så är Gud objekt. Vårt språk
klarar inget annat. Då måste vi inse att språket inte räcker till.
Gud kan aldrig vara objekt. Gud är alltid subjekt.
46
Egentligen kommer vi väldigt långt om vi gör tre insikter när
det gäller Gud: 1) Gud är alltid subjekt, 2) Gud är alltid mer
verb än substantiv och 3) Gud är alltid mer en fråga än ett svar.
Sedan kan vi leva resten av livet och försöka öppna oss och ta
emot den Guden.
Nu vill jag stanna vid de starka bilderna om bägaren och
kärlet och vårt väsens skål. Det som var så svårt för 60-talet att
förstå. Inte jag utan Gud i mig. Jag är kärlet. Guds är drycken.
Och Gud den törstande. Bägarens stolthet är drycken. Vad betyder sedan dess brister? Därför går vi inte runt och är stolta över
något som vi själva är. För vi är inte stolta över att det är en sådan vacker bägare, utan vi är stolta över drycken. Jag tror att
detta sätt att förstå kan hjälpa oss mycket när ödmjukhet egentligen är ett omöjligt ord i ett modernt västerländskt samhälle –
det finns ju ingenting som är mer ute än att vara ödmjuk. Det
kan man ju lätt inse, eftersom ordet ödmjukhet är så otroligt
misshandlat. På något sätt är det, för att använda Hammarskjölds ord, som att inte vara stolt över det som bägaren bär på.
Om jag säger att jag ingenting är värd, så har jag glömt bort vem
som vill bo i mitt liv. Därtill har vi ju allt detta med förtrycket av
kvinnan, där kvinnan alltid har varit mer ödmjuk än mannen.
Och mannen har talat om för henne hur viktigt det är med ödmjukhet. I ett sådant läge kan vi ju förstå att det inte går att tala
om ödmjukhet. Och ändå, ödmjukhet betyder att vara så mjuk
som jorden, som tar emot sol och regn så att det kan växa, och
inte är så hård att det bara rinner av. Utan den mjukheten blir
47
det svårt för att inte säga omöjligt. Då förstår vi att vi inte kommer åt det som har med Gud att göra om vi inte får lov att tala
om ödmjukhet, om vi inte är ödmjuka. Men då balanserar Dag
Hammarskjöld hela tiden ödmjukhet mot ordet stolthet. Ödmjuk och stolt i tro. Det är att leva detta: i Gud är jag intet men
Gud är i mig. Ödmjuk och stolt. Aldrig det ena utan det andra.
Det är när vi försöker göra något åt vår brist på självkänsla,
detta att vi ska våga se oss i spegeln och tycka att vi är något
värda utan att hamna i egofixering, som vi har hjälp av Hammarskjölds sätt att hålla ihop ödmjukhet och stolthet. Samtidigt
är han också på vakt mot sig själv, han är fruktansvärd i sin
självkritik, hela tiden undrar han om det här bara är en slags
sublim egocentricitet. Det finns ju ingenting finare än att vara
ödmjuk. »Fantastiskt, jag är såååå ödmjuk!« Det kan vara det
enorma egot som försöker sälja ut hur ödmjukt det är. Så otroligt uppskattad som Hammarskjöld var så kände han hur lätt det
kunde bära iväg. Så lätt att fästa tilltro till alla de här protokollförda insatserna. Alla talade om hur fantastisk han var. »Ett urblåst ägg flyter bra«, skriver han tidigt.
Denna självbespegling, att låta egot styra allt och vara alltings
centrum, vad är det för fel med det? Jo, det fyller ju igen skålen.
Det gör ju att det inte kommer någonting i den, därför att egot
fyller upp den. Det märkliga är att de flesta människor kan säga:
»ja, så är det«. Men när kyrkan talar om människor som syndiga så säger samma människor: »nej, nej, vi är inte så syndiga«.
Det är precis samma sak vi pratar om. Att synden är egot, själv49
bespeglingen, hela tiden »jag är mig själv nog«, »jag är Gud i
mitt liv«, »jag är subjekt i mitt liv«. Detta kallar Bibeln synd,
men det är ett förbrukat begrepp – åtminstone söder över – jag
vet att det är litet annorlunda här uppe.
Däremot är det inte passé att med hjälp av Hammarskjöld
tala om behovet av den tomma skålen. Att det är min egofixering
som gör att jag inte kan ta emot. »Var dag den första –. Var dag
ett liv –. Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att
mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom – ty vad som
gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess
vidd.« Räckas fram tom, och så växlar han språk, det står på
engelska sedan, men på svenska blir det ungefär så här: för att
det som jag i min blindhet inte kan be om, och i min ovärdighet
inte vågar be om, ska förunnas oss, det vill säga vi får ta emot
det av nåd.
Hammarskjölds språk blir ännu svårare när han börjar tala
om offret. Det är också ett sådant där språkbruk som vi har
väldigt svårt att hantera. Det finns samband mellan ordet ödmjukhet och ordet offer och offrets väg. Det blir ju begripligt när
man ser vad det är vi offrar: jo, det är jaget. Att jaget vill styra,
att jaget vill bestämma, planera in, rättfärdiga sig när det gäller
det förflutna och liksom styra och ställa över framtiden. Offret
är att låta det vara.
Jag ska avsluta med att tala om de sju stenarna på pilgrimsleden från Abisko till Nikkaluokta. Jag har spelat in några helgmålsböner som sändes i TV i oktober 2004. Det vägmärke som
50
är valt för den femte stenen är »Insatsen söker oss, inte vi insatsen«. Agneta, som är producent, sa: »Det där är nog den svåraste
för vår tids människor att förstå överhuvudtaget.« Hennes replik
gjorde att jag försökte förklara i helgmålsbönen vad det betyder.
Insatsen söker oss och inte vi insatsen. Det verkar ju som om
man är världens mest passiva person. Idag är det ju fint och viktigt att vara aktiv, att vara proaktiv, förekommande. Vi har gått
ledarskapskurser i oändlighet som lärt oss »sitt inte ner och vänta att något ska hända och reagera på det. Nej, gör upp din egen
agenda, sätt upp dina mål, och se sedan till att hela organisationen får arbeta för just de målen!« Det anses fint och riktigt om
det är på det sättet. Här har vi nu en person, Dag Hammarskjöld, som vi är medvetna om har uträttat mer än de flesta. En
del av oss får ont i magen därför att han jobbade så mycket, det
var säkert inte helt hälsosamt. Och denne person har livsinställningen: insatsen söker oss, inte vi insatsen. Hur ska vi förstå det?
Offret handlar om att kunna koppla bort sitt jag och istället
skapa den mottagande livshållning som reagerar när kallelsen
kommer. Det är klart att detta förutsätter att man tror att livet
är bärare av en uppgift, en kallelse. I den övertygelsen handlar
det om att leva beredd, och när plikten kommer handla just då.
Att leva offervägen är att leva i denna öppna beredskap. Avstå
från att bestämma agendan, men hela tiden handla på ett sådant
sätt att den man möter i handling är mål för handlingen och inte
medel. Jag åstadkommer ingenting med någon annan. Hammarskjöld använder uttrycket »surrendered«, att leva i kapitulation.
51
Offret är här och nu, alltid och allestädes. Detta att leva »surrendered«, vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig. Här har vi
skålen, bägaren – »surrendered«, kapitulerad, jag har offrat mitt
ego för att vara öppen och ta emot vad Gud av sig, det vill säga
Gud ger sig själv åt bägaren i mig, ger åt sig, eftersom Gud också
är medmänniska. Det är Gud som i medmänniskan väntar på
min handling: godhet, kärlek och barmhärtighet. Gud är på något sätt både givare och mottagare. Gud är subjekt i tillvaron.
Låter svårt och säkert omodernt. Men framtid!
Det finns flera forskare som har försökt komma bakom orden
i Vägmärken, inte för att förstå djupen utan för att se vad det är
för politiska frågeställningar som gömmer sig bakom de olika
uttrycken. Jag tror att det oftast är ett felgrepp. All texttolkning
är sådan att jag som läser lägger någonting i texten. Det gör ju
att vi alla läser på olika sätt. Det ska vi inte vara nervösa för.
Ibland är det så mycket man vill ha in i texten att det inte blir
något kvar av det ursprungliga. Men det finns ett ställe där det
kan vara relevant, och det är när han hade det jättejobbigt med
FN-organisationen. Det var i samband med Suez-krisen. Då skriver han så här, och det är ett ord till tröst för en ärkebiskop som
ibland kan tyckas ha en strulig organisation: »Det är en idé du
tjänar. Denna idé som måste segra om en mänsklighet värd namnet skall överleva. Det är denna idé som kräver ditt blod, inte
den bristfälliga skapelse i vilken den i detta historiska skede förkroppsligas.« Det vill säga det gäller att inte förväxla organisation, institution, apparat, tillfälliga uppdrag, den tillfälliga ska52
pelse som idén har blivit förkroppsligad i, med själva idén. Idéer
kan inte leva utan kropp. Men det gäller att se skillnaden på den
yttre apparaten, den yttre tillfälligheten, och den idé som denna
yttre apparat är satt att bära. Det jag tror gjorde att han klarade
av all den fruktansvärda kritik han var utsatt för många gånger
i FN, var just detta att FN som organisation inte var huvudsaken
utan idén som var att tjäna rättvisan, freden och mänskligheten.
Det har talats mycket om vad naturen har betytt för Dag
Hammarskjöld. Naturen som vägmärke, som tilltal. Naturen
som söker sin motsvarighet i ett inre kosmos, en inre vidd, och
att den verkligen kan förstås som ett tilltal. Det är klart att vandringarna i fjällvärlden fungerade som meditation. Det finns ett
vägmärke som tydligt visar att Dag Hammarskjöld också mediterade mera traditionellt. Det beskriver hur han rörde sig i de
inre rummen där allting hörde samman, väggarna upplöstes. »Så
gick jag i drömmen med Gud genom väsensdjupet: vikande väggar, öppnade portar, sal efter sal av tystnad och mörker och
svalka – av själars förtrogenhet och ljus och värme – tills omkring mig var gränslösheten i vilken vi alla flöt samman och
levde vidare som ringarna efter fallande droppar på vida, lugna,
mörka vatten.« Så kan ingen skriva som inte har erfarit något av
mystikens verklighet genom meditation. Meditation är inte
främst att sitta stilla på en kudde, utan det är att låta ske, låta sig
bli genomströmmad. Vara beredd att ta tilltalen, följa associationerna, leva i bejakelsens mottagande uppmärksamhet, vare sig
man går på fjället, bland människorna i storstaden eller sitter i
53
sin ensamhet. Enkelhet är att uppleva verkligheten, inte i relation
till oss utan i dess heliga oberoende. Enkelhet är att se, döma och
handla utifrån den punkt i vilken vi vilar i oss själva. Vi som hela
tiden har projekt på gång och vill att verkligheten på något sätt
ska bidra till vårt självförverkligande. Det handlar om att då
lämna den omgivande verkligheten fri, oberoende, och inte se
allt i relation till mig. Just detta, att inte se allt i relation till oss
själva utan i dess heliga oberoende. »Enkelhet är att se, döma och
handla utifrån den punkt i vilken vi vilar i oss själva. Hur mycket
faller då ej bort! Och hur faller då ej allt annat i läge!« Någon
slags vilopunkt. Varje människa bär på ett centrum av stillhet
omgivet av tystnad. Denna stillhet och tystnad i centrum leder
vidare till efterföljelsens väg. »Vägen, du skall följa den«. Fortsättningen av just det vägmärket visar att efterföljelsens väg är
korsmärkt: »Lyckan, du skall glömma den. Kalken, du skall
tömma den. Smärtan, du skall dölja den. Svaret, du skall lära
det. Slutet, du skall bära det.«
»Är detta ett nytt land, i en annan verklighet än dagens? Eller
har jag levt där, före dagen? Vaknade, en vanlig morgon med
grått ljus reflekterat från gatan, vaknade från den dunkelblå natten ovan trädgränsen med månsken på heden och kammen i
skugga. Mindes andra drömmar, mindes samma bergsland: två
gånger var jag på kammarna, jag bodde vid den innersta sjön
och följde älven mot källorna. Årstiderna växlat och ljuset och
vädret och timmen. Men det är samma land. Och jag börjar
känna kartan och väderstrecken.«
55
De av er som nu ska ut och vandra på pilgrimsleden, och ni
andra som kommer att göra det längre fram, eller som gör sin
egen pilgrimsled på hemmaplan (man kan ju sätta upp sju stolar
hemma i vardagsrummet med små lappar på – allt är möjligt!)
– har nu fått en liten hjälp på vägen: Vägen, du skall följa den.
En handbok för pilgrimsvandrare efter Dag Hammarskjöldleden
(utgiven av Luleå stift).
Den första stenen bär vägmärket »Den längsta resan är resan
inåt«. Meditationen vill hjälpa oss att se livet som en resa. Se att
vi kan vara vägmärken för varandra, vägledning, hjälp. Ser vi
livet som en resa betyder det också att vi gör uppbrott. Det är
det mest smärtsamma som finns för varje människa. Alla har vi
behov av trygghet och välbekanta erfarenheter. Att då känna att
nu måste vi gå vidare, nu gäller det att lämna bakom sig och se
framåt, det kan verka oöverstigligt. Då behöver vi tillit och frimodighet för att våga och orka. En sådan tillit kan vi få med
hjälp av vägmärken, andras vägvisning, reflexioner längs livsvägen, som känns sanna för oss när vi känner igen oss i dem. Det
är därför som flera av oss kan vittna om »att när jag läste Vägmärkena som ung sade de mig ingenting, men sedan kom jag
tillbaka till dem när livet gått vidare och helt plötsligt blev de
sanna.« Därför är de inte sanna på egen hand; de är det alltid i
relation till någon annan.
Det andra meditationsordet är: »Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället.« Jag var uppe i
Grövelsjön och vandrade när jag upptäckte det här. Jag la mig
56
ner i ljungen och tittade på en liten blomma och låg kvar där tills
den hade uppfyllt hela mig. Vilken gåva att få upptäcka det fantastiska i det lilla som omger oss! Att hela vår värld är full av
sådant som vi kan kommentera med: »Det var ju vackert« eller
så kan vi uppleva ett vägmärke, ett tilltal, en röst. Här är det ödmjukheten som behövs för att man ska kunna få in hela fjällvärlden i sitt inre. Och Hammarskjöld har hjälpt oss att ta den lilla
blomman på gränsen upp till den stora vidden för att vi ska öva
oss att upptäcka hur det lilla är bärare av det stora. Det var sten
nummer två, eller stol nummer två, om ni är på hemmaplan.
Nummer tre handlar om fortsättningen på att livet är en resa
och att ödmjukheten hjälper oss att ta emot. Då handlar det om
att bli varse att vi är mottagare. Att vi är tänkta att vara tomma
skålar som tar emot – mottager, bär och återskänker. »Men från
bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet.«
Detta påminner om det som kan ses som det stora sveket, enligt
Hammarskjöld. Förnekelsen av det i mig som är mer än jag. När
jag upptäcker att jag inte får in livet i alla mina fyrkanter och
förklaringar, så kan jag antingen förneka det »det finns inget
som är ’mer än jag’« eller säga: »OK, så får jag öppna mig för
det som är mer«.
Det fjärde är det vi redan har varit inne på: »Ödmjuk och stolt
i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i
mig.« Det är mystikens erfarenhet, intet och allt – nada och todo
– som spanjorerna säger efter Johannes av korset. Ingenting och
allting. Vi har det ju också i Filipperbrevet om Kristus som ut57
blottade sig själv och blev ingenting och Gud gjorde honom till
allt. Det är den här pulsen som är livets egen andning, inandning
och utandning, som den som vill äga sitt liv har så svårt för. Vill
man äga sitt liv så flämtar vi oss igenom livet. Då vågar vi inte
släppa taget, och det blir flämtande ytandning av det hela. Bara
den som vågar släppa taget och låta allt syre rinna ut ur kroppen
kommer att få uppleva att livet återvänder.
Det femte: »Insatsen söker oss, inte vi insatsen.« Det är klart
att detta hänger samman med tanken på vårt väsens skål liksom
med övertygelsen att livet är en kreativ kraft, som söker redskap
för att åstadkomma livets fullhet. Att vi inte fattar detta måste
hänga samman med att vi är så korttänkta. Om vi bara tänker
litet längre, några miljoner år sådär, så är det ju så uppenbart att
den här tillvaron klarar sig ganska bra utan oss. Vi kom ju in
väldigt sent i historien och allting har utvecklats ända fram till
intelligenta varelser som går runt här och inte bara kan reflektera över varför de finns till och vem människan är, utan de kan
också älska. Vi kan glömma oss själva, vi kan leva för varandra.
Hela vägen hit har gått utan oss och våra projekt. En insikt i
vilken Gud är, skriver Hammarskjöld, när han drar tanken genom alla årmiljonerna och tycker att det är litet fjuttigt det här
att gå runt och ha sitt eget projekt. Men inser man det, är det
kanske inte så svårt att släppa taget och säga: nej, det är nog så
att insatsen söker oss. Det är inte så att vi är här för att fixa till
det på slutet.
Det sjätte: »Livet har värde endast genom sitt innehåll – för
58
andra.« Där finns i Vägmärken några starka ord om kärlek som
är starka just därför att Hammarskjöld levde ensam och upplevde ensamheten så kolossalt svår många gånger. Plågsam men
också som en kallelse. Men vad han då blev varse var att man
kan älska mänskligheten, man kan älska alla. Man kan låta kärleken försvinna ut i stora projekt. Upptäckten är att det kan vara
mycket lättare att älska mänskligheten än att älska grannen, den
närmaste medmänniskan. Det är så lätt att låta de stora idéerna
bära vad kärlek är. Därför skriver han, att kärleken behöver den
nära relationen för att vi ska lära oss vad kärlek är och öva oss i
kärlek. Detta gäller hela tiden och hänger samman med tron,
tron kan aldrig leva på egen hand. Tro och kärlek hör samman.
Slutligen, för det sjunde, blir vi uppslukade av »I din vind –. I
ditt ljus –. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det
som ensamt är stort.«
59
Dag Hammarskjöld (1905–1961)
D
ag hammarskjöld var en kristen världsmedborgare.
Som generalsekreterare för FN levde han i spännvidden
mellan världens olika konflikter och hade samtidigt ett
behov av att utifrån sin tro reflektera över sina erfarenheter.
Hammarskjöld var relativt okänd när han utsågs till FN:s
generalsekreterare i april 1953 men gav snart ämbetet en
ny auktoritet och blev en förebild för många genom sitt
mod, sin integritet och sitt visionära tänkande. I sina förhandlingsuppdrag följde han en neutral linje och betonade
FN:s uppgift att även skydda de små staterna gentemot
stormakterna. Det blev också Hammarskjöld som utformade FN:s mandat att inrätta den fredsbevarande styrka som kommit att bli ett bestående inslag i FN:s krisåtgärder.
Under sin ämbetstid lyckades Hammarskjöld mildra följderna av tre svåra kriser
i världen: Suezkriget samt konflikterna
i Libanon och Laos. 1960 utbröt inbördeskrig i Kongo. Hammarskjöld genomdrev att FN-styrkor skulle skickas dit och han försökte personligen
medla mellan de stridande. Det var
under ett sådant uppdrag Hammar61
skjöld omkom då hans plan störtade i Ndola i nuvarande Zambia den 18 september 1961.
Hammarskjöld var samtidigt en kulturpersonlighet. Som författare och översättare efterträdde han sin far på stol nummer
17 i Svenska Akademien. »Vägmärken«, publicerad efter hans
död, har blivit en klassiker och översatts till en rad språk. »Vägmärken« är enligt Hammarskjölds egna anteckningar »en sorts
›vitbok‹ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud«.
Dag Hammarskjöld tilldelades postumt Nobels fredspris
1961.
62
