Uppsats Sharif n Lindström 2011-06

1
Vår globala strävan efter hållbara liv och samhällen kan inte lösas på
samma medvetandenivå som skapade dem.
2
Tack till
Mattias Kärrholm, vår handledare som verkligen har uppmuntrat oss till
att söka vår egna väg och samtidigt varit lyhörd och gett oss det vi behövt
i varje fas.
Stefan Sundén som, 2004, öppnade dörren till Deleuze filosofi. Utan det
hade detta inte varit möjligt.
Slutligen vill vi tacka våra familjer Elin, Katarina, Noam och Dario för att
ni stöttat oss och stått ut i denna intensiva period.
3
Titel
Stadens interna och externa samutveckling: ett icke-dualistiskt perspektiv
på problemet hållbar stadsutveckling
Abstrakt
Vi har sett ett behov av att lyfta fram tillvaratagandet av människors
potential som en nyckelfaktor för hållbar utveckling. Med bakgrund i en
doxologisk kunskapssyn har vi intagit rollen som bricoleurer, där vi
utifrån ett heuristiskt angreppssätt och ett pragmatiskt användande av
teori-U, eklektiskt hanterat teorier från olika forskningsfält. Först har vi
undersökt hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom
metaforer och hur det påverkar våra städer och våra liv. Därefter har vi
med stöd av komplexitetsteori, kaosteori och systemteori undersökt
staden som en helhetsmetafor. Tillsist, med hjälp av i huvudsak Ken
Wilbers integralfilosofi och Gilles Deleuze eklektiska filosofi når vi vår
syntes om det vi kallar Stadens interna och externa samutveckling som på
sätt och vis sätter stadens metaforer i ett sammanhang.
Title
The City´s Internal and External Co-evolution: A Non-dualistic Approach
to Sustainable Urban Development
Abstract
We have seen a need to embrace human potential as a key factor for
sustainable development. With a background in a doxological
epistemology we have taken the role of the bricoleur, and based on a
heuristic approach and a pragmatic use of Theory U we have dealt with
different research fields in an eclectic fashion. First, we have investigated
how people´s perceptions of the city are channeled through metaphors
and how it affects our cities and our lives. Drawn on complexity theory,
chaos theory and systems theory, we examined the city as a whole.
Finally, using Ken Wiber´s Integral Philosophy and the philosophy of
Gilles Deleuze we reach our synthesis called The City´s Internal and
External Co-evolution, which puts metaphors of the city in a context.
Nyckelord: hållbar utveckling, stad, metafor, självorganisation, ickedualism
4
5
Innehållsförteckning
1. Inledning .................................................................................... 7
1.1 Bakgrund............................................................................................. 7
1.2 Syfte och disposition.................................................................... 8
2. Kunskapssyn och forskarroll ........................................... 11
2.1 Doxologi............................................................................................ 11
2.2 Doxisk koherens ............................................................................ 13
2.3 Bricoleuren och bricolaget .................................................. 15
3. Metod ........................................................................................ 17
4. Stadens metaforer ................................................................ 23
4.1 Den kreativa och sociala staden .......................................... 23
4.2 Staden som maskin ........................................................................ 25
4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet................... 28
4.3.1 Den Goda Staden .................................................................. 28
4.3.2 Den individualistiska staden ........................................... 30
4.3.3 Social hållbarhet och deltagande ............................ 32
4.3.4 Ekosystemmetaforen och ett globalt
rättviseperspektiv ........................................................................... 33
4.4 Staden som ett flerfaldigt ontologisk objekt............ 36
5. Staden som helhet ................................................................. 39
5.1 Miljöutrymme och gränsvillkor ........................................... 40
5.2 Om oss ................................................................................................ 42
5.3 Staden som en komplex helhet .............................................. 45
5.3.1 Systemteori ............................................................................. 45
5.3.2 Komplexitetsteori och kaosteori ................................ 46
5.3.3 Staden som ett dissipativt system ................................ 47
5.3.4 Staden som ett självorganiserande system .......... 49
6. Stadens interna och externa samutveckling................... 56
6.1 Mot det interna och externa .................................................. 56
6.2 Stadens interna och externa samutveckling ................. 59
Källförteckning ................................................................................... 65
6
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Brundtlandrapporten från 1987 och principerna om social, ekologisk och
ekonomisk hållbarhet utgör ofta utgångspunkten för arbetet mot en hållbar
utveckling. Brundtlandskommissionen slår fast att hållbar utveckling är en
global utveckling som:
[…] tillgodoser nuvarande generationers behov utan att äventyra
kommande generationers möjligheter att tillgodose sina egna behov.
(WCED 1987:43 i Jagers 2005:11)
Bruntlandsrapporten präglas av en positiv framtidstro, att människor kan bygga
en välmående och rättvis värld. Men där det krävs att det upprättas ett nytt
tidevarv präglat av internationellt samarbete grundat i villkoret att varje
människa idag och i framtiden har rätt till ett drägligt liv. Fullskalig hållbar
utveckling kräver genomgripande samhällsförändringar, en
[…] förändringsprocess där resursanvändning, val av investeringar,
inriktning på teknologisk utveckling och institutionella förändringar är
sådana att de blir förenliga med nuvarande och kommande generationers
behov. (WCED 1987:9 i Jagers 2005:12)
Brundtlandsrapporten har blivit kritiserad för sin tilltro till global tillväxt,
teknikutveckling
och
tekniköverföring
som
en
lösning
på
hållbarhetsproblematiken (ibid.). Brundtlandsrapporten kan förstås som en
ideologi som erkänner allvaret av den globala situationen men som inte kräver
radikala förändringar av de ekonomiska och politiska ramverken som påverkar
den ekologiska situationen. Brundtlandsrapportens tilltro till global ekonomisk
tillväxt som en väg till ekonomisk utjämning och ekologisk hållbarhet är föga
trovärdig. En sådan syn på utveckling kan ses som ett uttryck för
kapitalackumulation, som alltid inneburit en ojämn och ojämlik process och gett
upphov till polariseringar, lokalt som globalt. Kritiken bygger på att
världsmarknad och teknikutveckling är ett nollsummespel. Om alla människor på
jorden skulle ha en västeuropeisk levnadsstandard skulle det krävas ytterligare
tre jordklot för att försörja oss (Hornborg 2010:83f).
Uppmaningar till förändringar i resursanvändning, institutionella system,
investeringar och teknologiska innovationer, utgör enligt Brundtlandsrapporten,
medlen för att uppnå hållbarhet. Bruntlandsrapportens framtidstro och dess
uppmaningar till förändring bygger på att erhållen kunskap och kännedom om
nya medel relateras till ett specifikt syfte som sedan ska materialiseras och
implementeras genom åtgärder. Ett sådant förhållningssätt kan relateras till en
konstruktivistisk kunskapsuppfattning. Kontentan av detta är att vad som är
7
”bra” är relaterat till syfte, vem som använder medlen, och till valet av
förändringsprocess (Wallén 2010:16). Användandet av medel, menar vi, är inte
den åtgärden som är viktigast för att uppnå hållbar utveckling, istället är det vårt
tänkande, vårt beteende och vår världsbild, kopplat till medlen, som bör
förändras. Betoningen på användandet av medel kanske förbiser individer och
gruppers handlande, påverkan, potential och ansvar för att uppnå hållbarhet.
Risken är att skapandet av kunskap kring hållbarhetsfrågor fokuserar på just
förändringar i resursanvändning, institutionella system, investeringar och
teknologiska innovationer och ger dem en upphöjd status. Detta ger skenet av att
förändring endast eller framför allt måste ske på exempelvis institutionell nivå,
där individen blir en mottagare som enbart ska reagera på förändringar.
Brundtlandsrapportens budskap är svårt att relatera till den enskilde individens
roll i förändringen mot en hållbar utveckling. Hållbarhetsarbetet präglas av ett
tänkande som kan urskilja ekologiska, sociala och ekonomiska system, dess
interna relationer och sambanden dem emellan. Även en allt mer integrerad och
holistisk syn på utveckling återfinns inom hållbarhetsarbetet, där arbetet syftar
till att överbrygga sektorstänkande och genom ett fågelperspektiv visa på hur
saker och ting hänger ihop. En integrerad syn handlar också om att inkludera
medborgarna och deras erfarenheter, kunskaper och kompetens i
planeringsarbetet för att öka den demokratiska grunden för utveckling.
Medborgardeltagande kan leda till att exempelvis boende får inflytande över
lokala nyttigheter men också leda till att medborgare får en ökad förståelse av
prioriteringar av gemensamma resurser (Boverket et al. 2011:18f).
Synen på vad mänsklig utveckling är identifierar vi som en viktig fråga som kan
relateras till förändringsprocesserna för en hållbar värld och hållbara städer.
Kanske kan det även vara så att vi i strävan efter en hållbar värld begränsar oss i
vår uppfattning om hur mänsklig utveckling sker och därmed även missar att se
andra aspekter som kan bidra till positiva inslag i hur förändringsprocesserna
fortskrider. I denna studie vill vi fördjupa oss i vad en integrerad syn på
hållbarhet och utveckling kan innebära. En stor potential finns inom människan
och i det kollektiv hon ingår i. Denna potential menar vi inte får gå förlorad i
arbetet för en hållbar utveckling, snarare är det en nyckelfaktor för att kunna nå
längre och djupare inom hållbarhetsarbetet i det vi, med inspiration av Gilles
Deleuze, vill kalla den interna och externa samutvecklingen.
1.2 Syfte och disposition
Vårt syfte är att undersöka hur synen på hållbar stadsutveckling ser ut och hur
den kan relateras till förändringsprocesserna för hållbara städer och därmed
världen i stort. Vidare vill vi undersöka hur ett icke-dualistiskt ontologiskt
perspektiv kan bidra till att lösa problemet hållbar stadsutveckling. För det
behöver vi diskutera mänsklig utveckling i stort och försöka utvidga synen på
8
hållbar stadsutveckling till att också inbegripa filosofiska ontologiska aspekter.
Genom att undersöka hur människors uppfattning om staden kanaliseras genom
metaforer som påverkar formandet av våra städer och våra liv, hoppas vi kunna
skapa en kunskapslänk som belyser människans varseblivning om sig själv och
hennes omvärld.
Vid ett tillfälle under vårt första utbildningsår efterlyste vår lärare Guy Baeten
en samhällsutopi. Tanken på en utopi kändes till en början stötande och
skrämmande då vetskapen om tidigare utopier resulterat i förtryckande och
totalitära samhällen i värsta fall och väldigt homogena samhällen i bästa fall,
som exempelvis modernismens tidsålder. Under åren som gått sedan dess har
dock en ambivalens inför utopier kommit att bytas ut mot en brådskande känsla
av att tecknandet av en utopi allt mer känns som en nödvändighet. Den
underliggande känsla som förebådar en utopi grundas i upplevelsen av att vår
utveckling inte är genuint progressiv utan snarare står och trampar i ett status
quo som vilar på en ontologi som inte förmår ta tillvara på människors potential
utan istället placerar vår tillvaro i ett hörn. Denna undersökning kan därför också
ses som ett slags ontologiskt förarbete som kan ligga som grund för en utopi.
Utifrån Albert Einsteins uttalande ”The world will not evolve past its current
state of crisis by using the same thinking that created the situation.” (Braungart
& McDonough 2009). Menar vi att vår globala strävan efter hållbara liv och
samhällen inte kan lösas på samma medvetandenivå som skapade dem.
”Revolution sker inte när samhället antar ny teknik, det sker när samhället antar
nya beteenden” (Shirky 2009. vår översättning).
Den här uppsatsen är skriven i en essäistisk stil och bygger på ett eklektiskt
användande av teorier för att skapa ett bricolage. Vår uppsats skiljer sig således
från mer konventionella uppsatser i den meningen att vi ser alla teorier som vårt
empiriska material vilket innebär att vi inte ämnar göra någon särskild analys på
vissa. Snarare förhåller det sig så att den mängd av teorier som denna uppsats tar
upp bildar tillsammans med oss ett tankekollektiv som genom vårt resonerande
skapar vårt bricolage. Vi ämnar göra det genom ett tankekollektiv som består i
huvudsak av oss själva, Mats Rosengrens doxologi, Clark E. Moustakas
heuristiska angreppssätt, Otto C. Scharmers teori-U, Gareth Morgans
organisationsmetaforer, flerfaldig ontologi utifrån John Law, komplexitetsteori,
kaosteori, systemteori, Ken Wilbers integralfilosofi samt Gilles Deleuze och
Manuel De Landas eklektiska filosofi. Till vårt material hör också statliga
rapporter om hållbar stadsutveckling från bland annat Trafikverket och
Boverket. Genom vårt bricolage hoppas vi kunna bidra med nya perspektiv till
urbanforskningsfältet.
9
I kapitel två diskuterar vi kunskapssyn och forskarroll. Här söker vi ett
förhållningssätt till ett kunskapande där vi själva kan vara en aktiv del. Mats
Rosengrens doxologiska kunskapslära ger oss möjligheten att eklektiskt använda
teorier och där vi själva, som bricoleurer, kan vara innovativa och aktiva.
I kapitel tre redogör vi för vårt heuristiska angreppssätt och det pragmatiska
användandet av Otto C. Scharmers teori-U. De metoderna har möjliggjort och
varit av central betydelse för vår klarsynthet och uppkomsten av idéer.
I kapitel fyra undersöker vi hur statliga ontologier påverkar synen på hållbar
stadsutveckling. Här hjälper Gareth Morgans organisationsmetaforer oss att
belysa människans varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Kapitel fyra
undersöker således stadens metaforer.
I kapitel fem vidgas vårt perspektiv om tid och rum samt orsak och verkan. Här
introducerar vi evolutionsteori, komplexitetsteori, kaosteori och systemteori i
syfte att belysa en allt mer framträdande metafor där staden ses som en helhet.
I kapitel sex, vårt avslutande kapitel, tecknas konturerna av en ontologi för en
potentiell utopi som vi kallar Stadens interna och externa samutveckling. Här
sätter vi kapitel fyra och fem i ett nytt perspektiv och återknyter till Mats
Rosengrens doxologi.
10
2. Kunskapssyn och forskarroll
Om människan är en central del i den hållbara stadsutvecklingen så är det också
centralt för denna studie. Därför är det viktigt för oss som individer i staden att
vi är på det klara med vår egen forskarroll och kunskapssyn. Hur vi resonerar
kring vår egen forskarroll och kunskapssyn är förknippat med den kunskap vi
kommer att skapa och därmed också den diskussion och förhoppningsvis
påverkan vi kommer att ha på den hållbara stadsutvecklingen.
2.1 Doxologi
Mats Rosengren lyfter i sin bok Doxologi (2008:11ff, 97ff) fram hur kunskap
och kunskaper kan uppfattas vara fluktuerande, mångskiktade och ibland
motsägelsefulla. Därför menar Rosengren att vi måste vända oss bort från alla
anspråk på absolut visshet och entydighet som länge varit uttrycket för den
dominerande epistemologin. Doxologin förespråkar således en vändning bort
från den klassiska platonska motsättningen mellan den epistemiska säkerheten,
episteme, hur det egentligen ligger till, och doxa, vad vi tror om världen och oss
själva. Doxologin betonar att episteme har sitt ursprung i en ständigt föränderlig
doxa och därför är episteme egentligen inget mer än ett motsägelsefullt försök att
göra sanningsanspråk. Människor har tendenser till att tänka och agera med
säkerhet och övertygelse om vad som är sant. Samtidigt finns det, inte minst
inom vetenskapen, en skepsis till att objektiv kunskap finns. Doxologin vill reda
ut denna paradoxala situation genom att definiera kunskap som något som
förklarar och redogör för både människors ageranden samt övertygelse om vad
som är sant. Följaktligen en kunskap som redogör för såväl praktiska,
handlingsrelaterade som teoretiska samt diskursiva och argumentativa
trosföreställningar.
Enligt doxologin är kunskap inte något tinglikt utan något relationellt
(ibid.:102). Den består av nätverk av komplexa relationer som involverar tre
faktorer. Dessa faktorer är: (1) individen som söker kunskap, (2) de sociala,
historiska, diskursiva, epistemiska situationerna samt (3) kunskapsobjektet. Det
handlar inte om en enkel relation mellan det kunskapssökande subjektet och
kunskapsobjektet. Från läkaren och mikrobiologen Ludwik Fleck hämtar
Rosengren begrepp som beskriver denna tredje part i kunskapsprocessen, utöver
subjektet och objektet, den redan befintliga kunskapen. Tankestil är det
diskursiva-historiska sammanhanget och tankekollektiv är det socialhistoriska
sammanhanget. Centralt är att kunskap är ett resultat av en social process som
når utanför individens gränser och sker i växelverkan mellan gammal och ny
kunskap. Tankestilen presenterar en världsbild. Men i sin koppling till
tankekollektiven och dess formeringar kan dessa tankestilar alltid förändras.
Relationen tankestil och tankekollektiv är cirkulär, båda är förutsättningar för
11
varandra och påverkar varandra (ibid.:35ff). Tankestilar och tankekollektiv utgör
de system där kunskap produceras, reproduceras, formas och transformeras
utifrån en vilja och ett begär av oss människor som kunskapssökande varelser
(ibid.:10,102). Rosengren hänvisar till Flecks syn att människan är helt igenom
social, då en människas väsen inte går att separeras från de relationer som
förenar henne med andra människor, med hennes språk, tradition och historia.
Fleck framhäver att vad som tänker i människan är i själva verket den sociala
gemenskapen. Detta påminner om Claude Lévi-Strauss strukturalistiska
utgångspunkt om att det inte är författaren som skriver, utan att det skrivs i
författaren, vilket inte ger något utrymme för individen att skapa något.
Rosengren ställer sig bakom synen på att det inte finns något absolut skapande
subjekt och inga unika tankar men menar att genom att föreställa sig, inbilla sig
och fantisera har individen ändå kapaciteten att skapa (ibid.:44f).
Tankestilar och tankekollektiv kan relateras till Thomas Kuhns begrepp
paradigm och Michel Foucaults begrepp epistem. Båda dessa försöker fånga det
dominerande sättet att tänka för en epok eller en disciplin. Paradigmens
grundantaganden är inte knutna till sociala och historiska kontexter (ibid.:37f).
Paradigm bygger på grundläggande teoretiska generaliseringar, metafysiska
föreställningar, outtalade tillvägagångssätt och normer om bra och dålig
forskning. Enligt Kuhn finns ett mönster för hur vetenskapen utvecklas där
paradigm etablerar sig som dominanta och som trycker undan alternativa
paradigm. Det som teorin inte kan lösa skjuts åt sidan. Men då allt inte kan lösas
inom paradigmet, då alla frågor inte kan besvaras, hamnar paradigmet i kris.
Detta möjliggör en vetenskaplig revolution och ett paradigmskifte (Hartman
2004:177ff). För Foucault är kunskap en produkt av diskurser och diskursiva
formationer. Diskursen är för Foucault ett uttryck som betecknar hur en viss
uppsättning språkliga kategorier förhåller sig till ett objekt och hur vårt sätt att
beskriva detta objekt påverkar hur vi uppfattar eller förstår det. Diskursen skapar
således en version av objektet som dessutom kommer att konstituera det
(Bryman 2011:474). Rosengren (2008:37f) menar att tankestil är ett begrepp
som framstår som mer lokalt och mindre omfattande i jämförelse med pardigm
och epistem.
Doxologin betraktar kunskap som relationellt och oskiljaktigt producerad och
lokaliserad i och genom handlingar, utförda av de praktiker som producerar och
upprätthåller den. Att läsa med en epistemisk intention menar Rosengren är alltid
att producera ny kunskap. Rosengren menar vidare att världen snarare skapas än
upptäcks och att kunskap, då den är relationell, ej är objektiv i en traditionell
mening. Därför behöver inte produktionen av kunskap, utifrån en doxologisk
förståelse, vara sann eller objektiv. Istället betonas inom doxologin kunskap som
intressant i förhållande till specifika kunskapsanspråk, paradigm, epistemiska
domäner, diskursiva fält eller tankekollektiv. En doxisk sanning förstås således
12
inte i termer av korrespondens utan som en slags koherens vilket innebär att
varje sanning måste utgå ifrån, eller ta hänsyn till, eller motsäga, bekräfta,
utveckla, kritisera etcetera de alltid redan existerande sanningarna och
trosföreställningarna inom tankekollektivet. Följaktligen kan den doxiska
sanningen aldrig vara absolut eller evig. Doxa aktiverar således även alltid dess
motpart episteme vilket innebär att praktikern i sitt kunskapsskapande alltid
möter begrepp, kunskapssyner och ontologiska föreställningar både hos sig själv
och genom den forskning eller skapande process som bedrivs (ibid.:102ff).
Vidare menar Rosengren att en doxisk sanning, liksom kunskap och fakta är
produkter av vårt mänskliga mätande som möjliggörs genom logos. Vår
produktion av doxa, genom logos, är därför alltid historisk och socialt situerad
och förändras därmed i tiden, och hela tiden (ibid.:24f, 105ff). Rosengren
(2008:23ff) lyfter fram människan som alltings mått, och menar då inte den
enskilda människan som mått utan om människan i allmänhet. Människans mått,
logos, är dels människans förmåga att tillgodogöra sig omvärld och språk och
dels på det sätt som människan inrättar sig i den värld som logos presenterar för
henne. Det sistnämnda kan också kallas för diskurs. Inspirerad av Bourdieu
menar Rosengren att logos/diskursen, både människans förmåga samt inrättande,
är det kitt som håller oss samman, och även som splittrar oss, men ändå det som
skapar mening och formar vår värld.
Hur denna skapelse av doxa och förändring alls är möjlig genom logos lämnar
Mats Rosengren inga svar på, men han öppnar upp för ett ifrågasättande för om
det verkligen är logos och människans mätande som gör det möjligt att skapa.
Istället riktar han sin fortsatta uppmärksamhet på vilken roll som skapelsen,
poeisis, och föreställningsförmågan har hos människan. Rosengren hämtar
inspiration hos Cornelius Castoriadis och tänkandet att skapandet, inte
rationalisten, är människans essens. Castoriadis använder begreppet
l’imagination vars innebörd innebär ett skapande som inte bara ger möjligheten
att skapa nya varianter utan förmågan att framställa helt nya former.
L’imagiantion manifesteras i de mest elemäntära bland sinnesintrycken.
Rosengren funderar över hur skapelse och l’imagination kanske är nödvändiga
begrepp för doxologin och hur ett tänkande utifrån skapelse och l’imagination
kan forma en ännu, för Rosengren, oanad doxologi (ibid.:107f).
2.2 Doxisk koherens
Utifrån den doxologiska uppfattning som vi redogjort för i 2.1 finner vi vikt i att
diskutera skapandet av kunskap som ett resultat av forskarens logos i koherens
med kunskapsteorier, diskurser, tankestilar, tankekollektiv och värderingar.
13
Forskare som säger sig tillhöra olika fält, exempelvis humaniora och
naturvetenskap, försvarar ofta olika paradigm grundade i metafysiska
föreställningar och epistemologiska inriktningar, exempelvis hermeneutiken och
positivismen. Ludwik Fleck talar om en naiv forskare som är fast i sin egen
tankestil, det vill säga fast i ett episteme och en trångsynt universalism
(Rosengren 2008:35ff). Men forskningsrapporter som bygger på kvalitativ
forskning kan även genomsyras av mer otydliga relationer till epistemologiska
fält (Barbier 2010:1). Valet av teorier och metoder samt påståenden i analysen är
inte alltid relaterade till en redovisad epistemisk intention.
Kvalitativ forskning präglas ofrånkomligen av medvetna eller omedvetna
värderingar som ofta kan härledas till en epistemologisk och ontologisk
förförståelse. Värderingar präglar så gott som alla delar inom
forskningsprocessen, från valet av forskningsområde till de presenterade
slutsatserna. Hur forskaren ska relatera till dessa värderingar finns det olika
åsikter om. Émile Durkheim (1858-1917) försvarade det som benämns som
objektivitetsprincipen där forskaren ska ha en fullständig kontroll över sina
värderingar. Mycket av dagens samhällsvetenskapliga forskning ansluter sig inte
till den uppfattningen då den tycks omöjlig att uppfylla och i vissa fall inte heller
önskvärd. Istället framhävs en forskning där forskaren skall vara
självreflekterande och uppvisa reflexivitet. Reflexivitet kräver således ett
reflekterande i syfte att stärka medvetenheten över den påverkan som
värderingarna kan tänkas utöva på forskningsprocessen (Bryman 2011:43ff).
I egenskap av två ihopkopplade kunskapssökande individer utgör vi tillsammans
med den litteratur vi läser ett tankekollektiv som har inneburit och innebär ett
omformande av våra tankestilar, och krav ställs, som sagt, på oss att uppvisa
reflexivitet. Ett medvetandegörande av forskarens tankestils begränsningar och
möjligheter är alltså önskvärt för oss om vi vill uppnå vårt syfte med denna
uppsats. Utan en epistemologisk medvetenhet kan det vara svårt att skapa
validitet och ännu hellre en variation och ett rikare, mer medvetet, användande
av teorier från olika paradigm och epistem. Eftersom vi förhåller oss eklektiska i
vårt användande av teorier bör det lyftas fram att trots epistemisk medvetenhet
och reflexivitet så finns det inte något helt förutsättningslöst skapande. Pål
Repstad (2007:131f) framhäver att det kanske inte heller är önskvärt att gå in i
ett fält utan några tankar och enbart med en generell nyfikenhet då det ofta leder
till att man inte kommer fram till något som är värt att förmedla. Filtreringen av
information, som kan vila på exempelvis sympatier, antipatier, moraliska och
estetiska grunder, är oundviklig. Vidare betonar Repstad att poängen med ett
öppet medvetet sinne inte är att man ska gå in i ett fält utan någon vetenskaplig
eller vardaglig förförståelse, utan att man ska vara beredd att ändra denna allt
eftersom man får nya erfarenheter. Under den kvalitativa forskningsprocessen
sker det en ständig sammansmältning mellan teori och empiri, ungefär som när
14
en konstnär förhåller sig till sin tomma duk, sig själv och sina medium, och det
landskap som breder ut sig framför honom/henne.
För att vår doxologiska utgångspunkt ska generera en kunskap som uppfyller
syftet med denna uppsats behöver vi något som ger oss möjligheten att utmana
och medvetandegöra våra ontologiska och epistemologiska förförståelser.
Rosengrens avsikt med att föra fram Flecks tankekollektiv och tankestil i
relation till Kuhns paradigm är att öppna upp paradigmens statiska gränser som
placerar kunskap i lådor och behandlar kunskapen som ting. Tankestil och
tankekollektiv avser att betona kunskap som något koherent och mer temporärt,
kanske även som något trendaktigt. Betoningen på föränderlighet i doxologin ser
vi som något positivt och intressant då det ger utrymme för möjligheter att skapa
något nytt. Men doxologisk kunskapssyn riskerar att kapas och kanske till och
med missbrukas om vi lever i ett samhälle där människors utrymme och
möjligheter begränsas.
2.3 Bricoleuren och bricolaget
Med bakgrund i det doxologiska kunskapsbegreppet blir det möjligt för oss att
inta rollen som bricoleurer, tusenkonstnärer. Bricoleuren har en oregelmässigt
sammansatt repertoar av verktyg (Lévi-Strauss1984:28f) och arbetar inom och
mellan konkurrerande överlappande perspektiv och paradigm (Denzin & Lincoln
2005:6). Bricoleuren konstruerar teorier genom att arrangera och omarrangera,
genom att förhandla och omförhandla, med en uppsättning av verktyg som den
har till hands. Bricoleuren är konstnären som tar ett kliv tillbaka mellan
penseldragen och tittar på målarduken. Efter en stunds kontemplation bestäms
vilket drag som närmast ska göras. Det finns en karaktär av konversation i
bricoleurens arbetssätt.
Bricoleurperspektivet tillåter oss som forskare att använda verktyg vi har från
flera sammanhang. Det kan vara verktyg hämtade från den
samhällsvetenskapliga forskningen, andra vetenskapliga discipliner men även
från andra sammanhang än det vetenskapliga. Detta möjliggör att skapa
gränsöverskridande förståelse som överbryggar epistemologiska och ontologiska
världar. En viktig utgångspunkt hämtad från Rosengren (2008:35f) är att
kunskapsrelationen inte bygger på en enkel relation mellan en kunskapssökande
individ och ett objekt som individen söker kunskap om.
Som bricoleurer tillåts vi vara eklektiska i syfte att beröra det nya, det historiska
och det meningsfulla. Vi tillåts skapa ett bricolage. Vårt mytopoetiska bricolage
ger oss möjligheten att innovativt och kreativt ifrågasätta världens former och
samtidigt mer fritt förändra den och oss själva. Om vi vill, tillåts vi använda det
skönlitterära språket för vårt syfte. Vi tillåts även medvetet ställa frågor utan att
15
behöva ge svar då vårt bricolages giltighet vilar i sitt eget epistemiska rum
(Rosengren 2010:163ff).
16
3. Metod
I boken After Method: Mess In Social Science Research (2010) diskuterar John
Law begränsningarna i dagens vedertagna samhällsvetenskapliga metoder.
Mycket som finns i verkligheten som man vill förstå kan vara tillfälligt och
föränderligt, svårt att definiera, kategorisera och fånga. Risken med att använda
samhällsvetenskapliga metoder när man vill beskriva komplexa och diffusa
saker genom att försöka skapa ett tydligt sammanhang eller förenkling, istället
skapar en röra av det. Law ifrågasätter om det verkligen är så att vi alltid måste
veta allt och lyfter fram behovet av nya sätt att relatera till något på. Kanske
behövs ovanliga eller okända metoder för samhällsforskningen. Law
exemplifierar och menar att förståelse kan uppstå genom förkroppsligad kunskap
som hunger och smärta eller genom personliga känslor som öppnar upp oss för
passion, intuition och rädsla. Enligt Law har mycket av detta redan gjort intåg
inom exempelvis antropologin, sociologin, cultural studies och feministisk
forskning, men när metod diskuteras i allmänhet är det en begränsad repertoar
som tas upp (Law 2010:2f). I vår studie, där vi vill lyfta fram människans
potential och varseblivning i relation till hållbar stadsutveckling, finns ett
särskilt behov att finna metoder som gör att vi kan hantera dessa dimensioner
själva. Vi behöver således metoder som gör oss uppmärksamma på vår egen
varseblivning och som till fullo tar till vara på vår egen potential. Vi har valt att
ha det heuristiska angreppssättet som utgångspunkt och teori-U som pragmatiskt
verktyg.
I boken Heuristic Research: Design, Methodology and Application (1990)
redogör Moustakas för det heuristiska angreppssättet. Heuristik relaterar till en
process där inre sökande är en nyckel i upptäckten av grunden till en erfarenhet
eller upplevelse. Forskaren själv och hennes medvetande är närvarande genom
hela processen i samband med att hon får en fördjupad förståelse av fenomenet
som studeras. Inom heuristiken finns det en orubblig koppling mellan vad som
finns där ute, vad som framträder i verkligheten, och vad som finns inom
forskaren i form av reflekterande, känsla, tanke och medvetenhet. En kreativ
process med personlig självupptäckt och växande självmedvetenhet är en uttalat
central del inom den heuristiska forskningen (Moustakas 1990:9ff).
När en forskare bearbetar en fråga eller ett problem går hon in i det fullt ut och
fokuserar på det med all sin uppmärksamhet. Frågans grundläggande
problematik söks självreflekterande och meditativt. Inom heuristisk forskning är
forskningsfrågan vanligtvis kopplad till sökandet att förstå sig själv och den
värld man lever i. I relation till fenomenologisk forskning behöver den
heuristiske forskaren en mer personlig erfarenhet av fenomenet som studeras
(ibid.:11ff).
17
Några centrala termer för den heuristiska forskningsprocessen är dialog (eller
själv-dialog), tyst kunskap och intuition. En dialog med fenomenet syftar till att
låta det tala direkt till sin egen erfarenhet och bli ifrågasatt av den. Att tydliggöra
ens egen medvetenhet på detta sätt är steg ett inom heuristisk forskning. Nästa
steg är att ta tillvara på den tysta kunskapen som finns inom en och inte kan
uttalas direkt i ord. Den tysta kunskapen är den grundläggande kapaciteten hos
forskaren själv. Enligt Moustakas (ibid.:22) bottnar all kunskap i tyst kunskap.
Bryggan mellan den tysta kunskapen och den uttalade, uttryckta kunskapen är
intuitionen. Alla försök att sätta något till en helhet kräver intuition. Att nå in i
den tysta kunskapen och låta intuitionen flöda är viktigt för att en
forskningsfråga ska börja ta form och få betydelse (ibid.:16ff).
Ibland finns det tillfällen när man försöker komma på något, minnas något eller
lösa ett problem, men något svar vill inte fram. Men när man ger upp tanken på
att komma på det dyker helt plötsligt svaret upp. Det är i det inre, i den tysta
dimensionen och i intuitionen som arbetet att lösa problemet fortsätter, på nivåer
utanför det omedelbara medvetandet. Denna potential tar det heuristiska
angreppssättet fasta på (ibid.:28f).
Mening är inom heuristiken relaterat till en specifik världsbild och då till
relationen mellan självet, andra och världen. Inom heuristik betonas en pendling
mellan att finna mening i sig själv och i ett öppet möte med det empiriska
materialet. Den samlade erfarenheten, eller resultatet, av den heuristiska
arbetsprocessen kallas för en kreativ syntes och betonar skapandet av kunskap
och forskarens personliga roll i undersökningen. Validering inom heuristisk
forskning sker därför utifrån en subjektiv grund, forskarens bedömningar och
tolkningar. Forskaren kontrollerar och bedömer om slutsatserna har nödvändig
och tillräcklig mening för det som studerats. Att upprepa bedömningar och
fortsätta reflektera och gå tillbaka till det empiriska materialet stärker
valideringen. Vad som presenteras som sant, eller relevant, och vad som tas bort
som osannolikt, eller icke-relevant, är i slutändan grundad i personlig kunskap
och bedömning (ibid.:25ff).
Vidare lyfter Moustakas (ibid.:38f) fram några skillnader mellan heuristisk
metod jämfört med annan metod, framförallt fenomenologisk. Istället för att
undersöka samband mellan orsak och verkan försöker heuristisk forskning finna
fenomenets själva mening genom att belysa det från ett förstapersonsperspektiv.
Fenomenologisk forskning uppmanar till en viss avskildhet från det studerade
medan heuristisk forskning betonar det sammankopplade och relationella.
Heuristik kan karaktäriseras genom att kunskap ses som en kreativ upptäckt, en
syntes som inkluderar intuition och tyst kunskap hos forskaren. När
fenomenologin tappar personen i processen handlar heuristisk forskning hela
tiden om en person som erfar. En fenomenologisk undersökning söker kunskap
18
om strukturen och essensen i erfarenheten hos en grupp människor. Då den
fenomenologiska analysen grundar sig på förståelse så måste forskaren förstå de
motiv och trosföreställningar bakom människors handlingar (Hartman
2004:194f). Men trots den fenomenologiska forskarens behov av att ha
förståelse för de bakomliggande orsakerna till handlingar går det här ändå att
uppfatta en tydlig uppdelning mellan forskarsubjektet och studieobjektet. Hos
den heuristiska forskaren är däremot distinktionen mellan subjekt och objekt mer
upplöst då hon relateras direkt till frågans eller problemets formulering och blir
en del av fenomenet som studeras.
Vi finner det heuristiska perspektivet intressant i sin fokusering på att lyfta fram
intuitionens centrala roll. Det heuristiska perspektivet inspirerar även till att
välja en forskningsfråga som berör oss och som betonar relevansen av vår
personliga utveckling i arbetsprocessen.
Utifrån Theory U: Leading from the Future as It Emerges av
organisationsteoretikern C. Otto Scharmer (2009) hämtar vi vår metod teori-U.
Denna hjälper oss att i vårt arbete att komma bortom vår egna epistemologiska
förförståelse, våra fördomar, vår cynism och framför allt vår rädsla som relaterar
till det som varit för att istället ge plats till det som kopplar till den framtid som
vill bli till.
Scharmers teori-U är ett teoretiskt och metodologiskt försök, som grundas i
systemteori, att svara på de globala institutionella utmaningarna som vi står
inför. Teori-U betonar att vårt skapande påverkas av var vi riktar vår
uppmärksamhet och hur vi riktar den. Scharmer menar att vad som hindrar oss
från att mer effektivt närvara och handla i situationer beror på att vi inte är
tillräckligt närvarande och i kontakt med den inre plats som ger upphov till
uppmärksamhet och intention (Scharmer 2009).
Scharmer beskriver hur systemteorins epistemologiska och ontologiska grunder
har utvecklats under 1900-talet där kunskapens grund genom Edmund Husserl
har gått från en uttalad kunskap, oberoende kontext, till en tyst förkroppsligad
kunskap, förankrad i kontext. Genom Martin Heidegger har ontologins grunder
rört sig från att världen betraktats som en abstrakt uppsättning ting till ett
konkret varande i världen som alltid är relaterad till kontext. Verkligheten är i
det avseendet inte ett ting utan snarare en tillblivelseprocess. Scharmer
konstaterar att dagens mainstream-systemteori vilar på dessa epistemologiska
och ontologiska grunder, i förankring i kontext och verklighetens tillblivelse.
Scharmer menar att Husserl och Heidegger brottas med tanken till att förstå
källan för var vår uppmärksamhet och kunskap springer ur samt våra kollektivt
antagna sociala strukturer och processer. Detta resulterar i frågan om vem som
blir närvarande och agerar genom oss när vi engagerar oss i djupa sociala och
19
kollektiva aktiviteter (Scharmer 2009:106ff). Genom att känna och även agera
utifrån vårt varande och tillblivande som är ett kan ett skapande av vår framtid
och vår kunskap bli till mer medvetet i vårt arbete.
För 2300 år sedan gjorde Aristoteles en distinktion mellan den vetenskapliga
kunskapen om vad, episteme, och den praktiska och tekniska kunskapen om hur,
phronesis, techne. Han uppmärksammade också de två inre principer som
föregår episteme, phronesis och techne, nämligen medvetenhet, nous, och
visdom, sophia (Scharmer 2009:28).
Källan till nous och sophia kallar Scharmer för blind spot (2009:22). Vår
översättning blir blind fläck, vilket är en ganska passande översättning i detta
sammanhang då ordet fläck enligt svenska akademiens ordbok har en äldre
betydelse som både en punkt, men också som en mindre stad eller plats (Saob
2011). Scharmer (2009:10, 22, 27f, 260) beskriver blind fläck som den inre plats
eller källa varifrån en individ, människa eller ett system verkar. Blind fläck avser
strukturen och källan till vår uppmärksamhet, den som ger förutsättningar för
vårt agerande och skapande över huvud taget. Den blinda fläcken är närvarande i
alla sammanhang men den är ständigt dold för våra kognitioner. Den är även
källan till all vår uppmärksamhet och intention. Men den blinda fläcken kan
även uppfattas som just den blinda fläck som döljer tillblivelseprocesser. Vi ser
exempelvis resultatet av våra tankeprocesser men är vanligtvis omedvetna om
den fundamentala process som gör det faktiska skapandet. Denna definition
skiljer sig, i vår mening, en aning från l’imaginiation som vi tolkar är den
kognitiva plats som relaterar till det medvetna, omedvetna och blind fläck. Vi
tolkar att l’imaginiation ligger närmre ett medvetet skapande än vad blind fläck
gör.
Vidare framhäver Scharmer betydelsen av att det ”vad” och ”hur” som ska bli
till är beroende av tillståndet av den inre plats eller källa, vars grund vi verkar
genom. Alltså beroende av källan och kvalitén av vår uppmärksamhet på den
(ibid.:27f). Relationen mellan oss som observatörer och en observerad verklighet
kallar Scharmer för the field structure of attention (ibid.:11). Vi översätter detta
begrepp till uppmärksamhetsfält. Uppmärksamhetsfält avser att relatera till
kvalitén på hur vi deltar i världen. Kvalitén beror således på från vilken plats
eller position vår uppmärksamhet har sitt ursprung, i förhållande till den
kontextuella gränsen för observatören och den observerade. Vi tänker oss att
logos tangerar Scharmers beskrivning av uppmärksamhetsfält.
Scharmer (ibid.:10, 260) identifierar fyra olika platser eller positioner som ger
upphov till olika kvalitét eller uppmärksamhetsfält. (1) Jag- i- mig:
vad jag uppfattar grundar sig i mitt vanliga sätt att se och tänka, (2) Jag- i- det:
vad jag uppfattar med mina sinnen och intellekt vidöppet, (3) Jag- i- dig:
20
vad jag lyssnar på och känner inifrån med mitt hjärta på vid gavel, (4) Jag- inuet: vad jag förstår från källan eller botten av min varelse, det vill säga att
närvara och delta i, med öppen vilja. Dessa fyra olika uppmärksamhetsfält
varierar alltså beroende på om platsen för vår uppmärksamhet och intention
kommer ur: vanor (Downloading), öppet sinne (Open mind), öppet hjärta (Open
Heart) eller öppen vilja (Open Mind). Varje enskild handling, individuell och
därtill kollektiv i form av en grupp, organisation eller ett samhälle kan antas utgå
från dessa fyra olika sätt. Men så länge vi inte riktigt är närvarande i processen
att bli till så sker tänkandet, konverserandet, organiserandet och koordinerandet i
den blinda fläcken.
Scharmers (ibid.:38ff) teori U redogör för relationen mellan uppmärksamhetsfält
och de sju kognitiva uppmärksamhetsplatserna. Nedan beskriver vi kort de sju
kognitiva uppmärksamhetsplatserna som hjälper oss att medvetandegöra vår
egen uppmärksamhet under skapandet av vårt bricolage. Viktigt är dock att
betona att teori U är en levande fältteori och inte en mekanisk linjär process.







Nedladdande (downloading): återuppförandet av gamla mönster – att se på
världen utifrån ens invanda tankesätt.
Seende (Seeing): ett upphävande av ett dömande själv som ser verkligheten med
fräscha ögon – det observerande systemet är separerat från den som observerar,
ett upprätthållande av subjekt och objekt.
Kännande (Sensing): att ansluta till uppmärksamhetsfältet öppet hjärta och
närvara i situationen fullt ut – gränsen mellan observatören och det observerade
kollapsar, systemet börjar se sig själv. En icke-dualism uppstår.
Närvarande (Presencing): att ansluta till den djupaste källan där framtidens fält
börjar blir till – att se genom källan.
Kristalliserande (Crystallizing): vision och intention – att föreställa det nya från
framtiden som uppstår och vill bli till.
Prototypande (Prototyping): levande mikrokosmos för att undersöka framtiden
genom att göra – anta det nya genom att ”vara i dialog med universum”.
Förståelsen för denna aningen udda definition kan förhoppningsvis bli tydligare
för en läsare efter läsandet av denna uppsats.
Utförande och förkroppsligande (Performing and embodying): det nya i praxis
och infrastruktur – förankra det nya i de större samutvecklade ekosystemen.
Även denna punkt kräver en förståelse som först kan framträda efter läsandet av
uppsatsen.
Dessa sju kognitiva uppmärksamhetsplatser skulle man kunna tänka sig som ett
hus med sju olika rum eller platser. De flesta organisationer och institutioner
idag, använder sig oftast av bara några av dessa rum. Det är i denna bemärkelse
21
som vi vill lyfta fram teori-U som en metod för att mobilisera framförallt vår
egen potential för skapandet av vårt bricolage.
Teori-U har gett oss möjligheten att följa våra intentioner och kunna komma
med något nytt genom att vi fann modet att befinna oss på osäker mark. Det
heuristiska angreppssättet tillsammans med teori-U gav oss tryggheten att leva
mot randen till kaos och där varat och tillblivandet blev ett. Rent praktiskt
resulterade det i att vi ändrade vår disposition, våra uppfattningar, vårt vanliga
sätt att arbeta, vår relation till varandra och framför allt gav det upphov till en
känsla där detta arbete kändes som ett nödvändigt positivt tvång. Vidare förde
det oss in i nödvändigheten att bejaka de stora filosofiska metafysiska frågorna
som exempelvis relationen mellan materia, liv och sinne och som sedermera
resulterade i mötet med mycket för oss sedan tidigare okänd litteratur. Det har
sannerligen varit en resa som tagit fram det bästa inom oss och synliggjort det
sämsta och som nu ställer våra liv i en skarp förgreningspunkt där vi vet att detta
bara har varit en början till ett fortsatt liv där detta förhållningssätt kommer att
prägla oss i alla sammanhang. Framöver vill vi behålla samma trygghet och
förmåga att bejaka varat och tillblivandet som ett, som vi haft i denna
arbetsprocess. Om så, kommer livet te sig som den lek som vi så gärna vill se för
hela mänskligheten. Men vi är också medvetna om att uppkomsten av ett sådant
liv för alla kräver att vi är innovativa aktivister i vår vardag.
22
4. Stadens metaforer
I detta kapitel ämnar vi skapa en kunskapslänk som belyser människors
varseblivning om sig själv och hennes omvärld. Detta gör vi genom att
undersöka hur människor använder metaforer för att förhålla sig till och
begreppsliggöra staden. Metaforbegreppet blir centralt för detta kapitel då vår
förståelse av städer baseras till stor del på metaforer. De påverkar hur vi
behandlar staden och hur den kommer att utvecklas (Nyström 1999:67).
Användandet av metaforer innebär ett sätt att tänka och uppfatta som
genomsyrar hela vår världsbild. Metaforer har stort inflytande över vetenskapen,
språket men även hur vi tänker och uttrycker oss i vardagen (Lakoff & Johnson
2003). Användandet av metaforer gör att vissa tolkningar lyfts fram medan
andra hamnar i bakgrunden (Morgan 1999:10). Det innebär att ofullständiga
perspektiv skapar insikter om staden utan att fånga in helheten. De insikter som
en förståelse av stadens metaforer ger bär vi med oss för att kritiskt kunna
reflektera kring, och öppna upp för nya perspektiv. Även om metaforer innebär
en begränsad förståelse av staden kan ändå en kunskap om metaforerna ge
viktiga insikter om vissa aspekter av staden som metaforerna belyser.
4.1 Den kreativa och sociala staden
Peter Hall beskriver i sin bok Cities in Civilization: Culture, Innovation, and
Urban Order (1999: 3ff, 611) att städer först och främst är oordnade och
kreativa platser, att städer, under deras gyllene tider, är innovativa miljöer och
kreativitetens vagga. Vidare betonar Hall att de städer som upplevt gyllene tider
också erfarit den under en kort period, inte längre än 50 år och ofta betydligt
kortare än så. Ändå har dessa tider varit avgörande för civilisationens långa lopp.
Genom historien har vissa städer i vissa omvandlingsperioder agerat som
acceleratorer av kreativitet i den meningen att ny teknik, organisationer och
institutioner skapades för att lösa grundläggande socioekonomiska,
administrativa och politiska problem. En som lyfter fram kreativitetens betydelse
för städer idag är Richard Florida. Han menar att mänsklig kreativitet är den
mest grundläggande ekonomiska resursen och att dagens samhällsomvandling i
grunden bygger på mänsklig intelligens, kunskap och kreativitet (Florida
2006:9).
Peter Hall målar upp en bild av kreativitet och innovation som något dramatiskt
och sällsynt. Men detta är inte hela bilden. Det finns också en annan form av
kreativitet, en vardaglig kreativitet, en mindre kreativitet som finns i skuggan av
en större kreativitet. Inom stadens dynamiska utveckling sker det även en
inkrementell eller stegvis innovation som kompletterar en radikal innovation.
Staden sover inte mellan dess kreativa gyllene tider. Michel de Certeau har ett
begrepp som han kallar taktiker som betonar vardagliga praktikers
23
förändringsmöjligheter. Taktikerna är en typ av vardaglig kreativitet som kan
öppna för ett mer fragmenterat och instabilt uppluckrande av de sociala
rummens regler (Wikström 2007: 168f).
I Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004) betonar Jane Jacobs denna
lokala och vardagliga skala och efterfrågar en stadsplanering som utgår från det
sociala livet som finns på plats. Städer är för Jacobs levande, dynamiska platser
med social mångfald och där människor ska förverkliga sina planer. Människor
är inte statiska figurer som bara existerar, de är levande och förändras under
livets gång. Omväxlande och blandade stadsdelar är en förutsättning för att
människor kan stanna i området trots att deras liv förändras. I stadsdelarna är det
också viktigt med låga hyror och småskaliga verksamheter. Själv kallar hon sin
utgångspunkt för ett verklighetsperspektiv där hon rör sig i stadsmiljöer och
observerar hur staden fungerar. Jacobs är kritisk till planeringssektorns
uppifrånperspektiv och intellektuella och ideologiska lösningar. Ett av Jacobs
huvudargument är att städerna behöver en invecklad och tät mångfald av
verksamheter som stöttar varandra ömsesidigt, både socialt och ekonomiskt.
Stadsplaneringen behöver lära sig att skapa förutsättningar för denna mångfald
och att skapa grogrunder för inofficiella planer, idéer och uppslag som kommer
från otaliga människor och privata initiativ (Jacobs 2004:36, 164). Socialt
nätverk och gemenskap kan vara komponenter i en metafor där staden ses
byggas upp av nära relationer mellan individer och verksamheter, som en familj.
I Livet mellem husene (2003) betraktar den danske arkitekten Jan Gehl staden på
ett liknande sätt som Jacobs. Han betonar den mänskliga skalan och livet som
befinner sig i miljön mellan byggnaderna, i stadens utemiljöer. Där har
människorna sina aktiviteter, de förflyttar sig, handlar samt möter, upptäcker och
betraktar varandra. Livet enligt honom sker till fots. Utifrån Gehl ser vi att
staden kan förstås utifrån social kontakt, den enskilda människans sinnen och
människokroppens rörelse i stadsrummet.
Vi har här presenterat tänkare som betonar hur kreativitet och innovation har
betraktats som acceleratorer i städers utveckling och att städer kan ses präglas av
lokalt liv, gemenskap och sociala kontakter. Detta är dock inte den enda
förståelsen av staden. Inledningsvis nämnde vi hur Peter Hall betraktar städer
som drivande i civilisationens utveckling. En fråga är då på vilka grunder en
sådan utveckling kan byggas. Detta är relevant inte minst inom hållbar
utveckling. Vi ska nu presentera en metafor för staden som är intimt förknippad
med de framväxande industristäderna, nämligen maskinen. Metaforen präglar
mycket av det Jane Jacobs kritiserar och är relevant än idag.
24
4.2 Staden som maskin
Inledningsvis nämnde vi hur en metaforisk förståelse kan genomsyra en hel
världsbild. De kan vara stora ideologiska paket som kan prägla hela samhällen
och kanske hela mänskligheten. I Cities In Civilization (1999:611ff) lyfter Peter
Hall fram flera exempel på hur dominerande ideologiska tankar präglar städers
framväxt. Relationen mellan det politiska och det ekonomiska systemet har lett
till olika lösningar i historien. Det industrialiserade London på 1800-talet
präglades av en laizzes-fairepolitik där staden endast stod för polis och den
nödvändigaste infrastrukturen. Resten sköttes av privata entreprenörer. För att
jämna ut de värsta skillnaderna mellan människor i 1800-talets London
applicerades moraliska tankegångar från framförallt den utilitaristiska juristen
och filosofen Jeremy Bentham. Det innebar att medborgarna fick en tydlig
uppsättning hinder och incitament för deras aktiviteter. Men för de flesta
människorna manifesterades 1800-talets London genom slum, fattighus och
fängelse.
London växte kraftigt i samband med industrialismens blomstring i Västeuropa.
I Places and Regions In Global Context: Human Geography (2003:439)
associerar Knox och Marston växande städer med växande ekonomier.
Urbanisering förknippas med ekonomisk utveckling och att staden är motorn för
den ekonomiska tillväxten. Den tekniska utvecklingen som möjliggjordes genom
urbanisering påverkade både städer och landsbygd. När jordbruket
effektiviserades flyttade människor in till städerna för att arbeta i de växande
industrierna.
Staden som motor eller maskin är en stark metafor. Utbyggnaden av
industristaden utgick från den nya arbetsdelningen och arbetarbostäder och
stadsdelar byggdes i anslutning till fabriksanläggningar. Livet i staden präglades
av industriarbetet. Det finns otaliga skildringar av livet i de smutsiga 1800talsstäderna runt om i Europa. Ett svenskt exempel är Per Anders Fogelströms
fiktiva men realistiska Stockholmsskildring Mina drömmars stad. Fattigdom
med hårda och långa arbetsdagar kom att prägla tillvaron starkt.
Hjulen drevs av svett och hunger, av människor som fick livnära sig på
skummjölk, potatis och magra sillar. Trötta och sjuka slavar som bodde i
dragiga kyffen ökade farten medan deras hustrur tiggde om kredit i
bodarna […] Utkanternas arbetarkaserner och träkåkar fylldes till
bristningsgränsen, åkrarnas och vägarnas folk trängdes in, slipades av,
nöttes ner, ingick i stadens grå proletariat. (Fogelström 1998:132)
Citatet visar på hur hela staden illustreras som en fabrik. Fattighusen, slummen,
hjulen och fabrikerna manifesterar staden som maskin och påverkar både
människornas förståelse av staden och synen på vad deras roll i staden är.
25
Misären i industrialismens arbetarstäder var utgångspunkten för alla de
stadsplaneringsideal som växte fram i början av 1900-talet (Hall 2002:7).
Parallellt med städernas utveckling har människans och medborgarens ställning
också stärkts. Människan har blivit mer fri och självständig och många
undertryckta grupper har stärkt sin ställning. Men även om den enskilda
människans liv kom att bli högre värderat så kom maskinmetaforen även att
prägla det modernistiska projektets omformande av 1800-talsstaden (Nyström
1999:67). Jane Jacobs kallar städerna för jättelika laboratorier där experimenten
med stadsplaneringen ibland lyckas och ibland misslyckas (2004:28). Det
svenska folkhemsbygget under mitten av 1900-talet betraktas inte sällan med det
perspektivet. Den höga produktiviteten i industrin och ökad konsumtion var
drivkrafter till att alla invånare i folkhemsstaden kunde börja få en jämlik
levnadsstandard (Hall 1999:613). I samband med 1933 års bostadssociala
utredning sattes ett stort forskningsprojekt igång i Sverige för att rationalisera
och effektivisera bostadsbyggandet. Man gjorde analyser av människors
situationer i boendemiljön för att utveckla bostäder som kunde avlasta
husmödrarnas arbetssituationer. De modernistiska förespråkarna sökte ultimata
lösningar för en god bostads- och levnadskvalitet. Resultatet blev många
bostadsområden med enkla praktiska bostäder men som snart uppfattades som
monotona och sterila. Mycket av de arbetsmässiga, sociala och hygienmässiga
problemen som fanns i de trånga äldre husen hade dock lösts (Bäck & Palmblad
2004:19).
Enligt Gareth Morgan i boken Organisationsmetaforer (1999:11) kan
maskinmetaforen för en organisation ses som sammankopplade delar där alla har
sin roll. Att använda det synsättet på en stad leder, som all metaforisk förståelse,
till en reduktionistisk bild av staden. Ekonomi och produktion präglar staden
som maskin som vi har beskrivit den. Företagen står för produktion av varor och
arbetsplatser. Människans roll blir att försörja sig genom arbete och hålla
produktionshjulet igång via konsumtion. Det människorna har fått tillbaka är en
högre materiell välfärd och ett större utbud av varor, tjänster och upplevelser att
konsumera. Även familjesammansättningar, arbetet i hemmet och könsrollerna
kan ses genom denna metafor.
Det kan anmärkas att studierna i samband med den bostadssociala utredningen
gjordes i människornas vardagsmiljöer, just det Jane Jacobs förespråkar. Men
samtidigt ledde planeringen till precis det som Jane Jacobs attackerar, det vill
säga utspridda och funktionsuppdelade städer. Det visar på styrkan i de
metaforerna för staden man bär med sig. Bottnar intentionen i en reduktionistisk
maskinmetafor tas bara hänsyn till vissa aspekter av staden och människan. De
metoder man använder sig av är endast en del av det som påverkar resultatet.
26
Detta perspektiv på maskinstaden är förstås en enkelsidig historieskrivning. Men
den belyser också ett djupt rotat synsätt på samhället och staden, och som
präglar människors syn på sig själva och sina roller i staden. I boken OneDimensional Man: Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society (1991)
är Herbert Marcuse kritisk till den ensidiga synen på människan som präglar vad
han kallar den avancerade industriella civilisationen. Han säger att det är ”[e]n
bekväm, smidig, vettig, demokratisk ofrihet [som] råder i den avancerade
industriella civilisationen, ett bevis på ett tekniskt framskridande.” (Marcuse
1991:1, egen översättning). Marcuse ser hur människan reduceras och förtrycks
in i en mekanisering av socialt nödvändiga aktiviteter, och företag förvandlas till
allt effektivare och större koncerner. Fria tankar berövas i ett samhälle där
individers behov tillfredsställs och transformeras för att upprätthålla en
organisation som bidrar till att tona ner en människas egentliga potential, menar
Marcuse. Ett exempel på det kan vara hur actionfilmer och våldsbetonade TVspel ger möjlighet till att kanalisera energier hos människor som annars skulle
kunna användas till att förändra samhället. När det gäller människans frihet och
vilja menar Marcuse att vi befinner oss i ett status quo. Det är istället den
tekniska utvecklingen som står för framstegen i samhället. All opposition och
allt frihetsbegär undergrävs och ryms inom den befintliga organiseringen av
samhället, en samhällsorganisation som står för den stabiliserande kraften i
utvecklingen. Detta gäller både kapitalistiska och socialistiska länder menar
Marcuse.
När det gäller individens roll finns en annan viktig aspekt av den växande
industrialiserade staden. Det är nedbrytandet av de sociala relationerna och
moralkoderna som tillhörde det rurala samhället eller småstaden. Detta brukar
kallas för övergången från Gemeinschaft till Gesellschaft. Mer familjära och
gemensamma sociala koder och kontrakt ersätts i städerna där varje människa
står för sig själv (Hall 1998.:613). Det visar på en övergång från människan som
till stor del var en kollektiv varelse till att mer bli en individuell varelse. Inom
filosofin och idéhistorien relateras ofta idén om individen till framväxten av
humanismen under upplysningsepoken. Människan gjorde sig till herre över sitt
eget liv och kunde forma sig till den gestalt hon önskade. Hon skilde sig både
från gud och från naturen. Naturen blev något som människan kan forma genom
rationalitet, medvetande och intellekt. (Gustavsson 1988:44f, Hardt & Negri
2003:72f). Framväxten av en fri individ som vi förstår den idag kan också
relateras till utvecklingen av det moderna kapitalistiska samhället och den fria
marknaden. Individualism relateras till ekonomiskt egenintresse. Men det finns
stora motsättningar i ett sådant samhälle. Dominans, kontroll och disciplin har
blivit en central del av det kapitalistiska samhället då de flesta materiella och
ekonomiska medlen ägs av en liten del av befolkningen. (Fuchs 2002:52f). Detta
är en viktig aspekt som kan appliceras på vår beskrivning av synen på
27
industristaden. Men den ojämna fördelningen av resurser har även
fortsättningsvis lett till konflikter mellan människor och regler och
gränskontroller finns fortfarande för att upprätthålla samhällssystemen. Med
utgångspunkt i Marcuse relaterar maskinmetaforen som sagt inte bara till det
kapitalistiska samhället. Individen kan betraktas som en komponent i ett
maskineri även i ett socialistiskt samhälle. För att återigen koppla till Jane
Jacobs kan kombinationen av en stark maskinmetafor och en ideologi som
genomsyras av konkurrensinriktade individer med ekonomiskt egenintresse göra
det svårt att uppnå hennes vision där socialt liv och ömsesidigt beroende
verksamheter ska prägla staden.
Staden som kreativa och innovativa acceleratorer; staden utifrån lokalt liv,
gemenskap och sociala kontakter; staden som maskin; staden utifrån konkurrens
mellan individuella ekonomiska intressen, alla är de viktiga metaforer och
aspekter att ta med oss när vi nu går in på några perspektiv inom den samtida
hållbara stadsutvecklingsdiskussionen.
4.3 Hållbar stadsutveckling under 2000-talet
Den moderna industriella eran och välfärdsstaten har som bekant genomgått en
stor kris. Den konstant ökade tillväxten och de stigande levnadsstandarderna i
västvärldens länder har vänt till ökad fattigdom och nya klyftor mellan grupper i
samhället. Globaliseringen har lett till en rörlighet på både människor, kultur,
information och kapital. Det har både skapat nya möjligheter och svårigheter.
Våra samhällens livsstilar, framförallt de västerländska, har visat sig tära på
jordens miljö och klimat allt för hårt och det har börjat slå tillbaka mot oss
själva. Många människor lever också i stor fattigdom och misär. Vi ska här gå in
på några samtida diskussioner om hållbar stadsutveckling och se vilka metaforer
och idéer som präglar dagens hållbarhetsarbete. Detta gör vi bland annat genom
att lyfta fram exempel från några aktuella svenska rapporter om hållbar
stadsutveckling.
4.3.1 Den Goda Staden
Den modernistiska planeringen i Sverige satte inte bara fysiska avtryck i staden
utan även organisatoriska. Den funktionsuppdelade modernistiska staden
byggdes genom ett tätt samarbete mellan kommunala och statliga
planeringsorgan och byggherrar utifrån framtagna byggnadsstadgor. Då mycket
av den organiseringen har varit intakt fortsätter vi att bygga glesa och
funktionsuppdelade städer. Även de privata aktörerna inom bygg- och
planeringssektorn är funktionsuppdelade organisationer där ett fåtal stora aktörer
dominerar (Andersson 2011:42, 47).
28
Den Goda Staden är ett stort svenskt samverkansprojekt som pågått mellan 2005
och 2010 med tjänstemän från Trafikverket, Boverket och Sveriges Kommuner
och Landsting samt planerare och politiker från Norrköpings kommun, Uppsala
kommun och Jönköpings kommun. Målet har varit att utveckla processer där
trafik- och bebyggelseplanering samspelar och där olika krav, behov och
intressen samordnas för att åstadkomma en långsiktig hållbar utveckling
(Trafikverket 2010). Ansatsen i rapporten Så får vi Den Goda Staden speglar
ambitionen inom politik och planering att arbeta utifrån att överskrida
geografiska och sektoriella områden.
Samordning mellan olika offentliga och privata aktörer i olika skalor är något
som rapporten trycker på starkt. Privat medfinansiering av infrastrukturprojekt är
en annan uppmaning. Infrastruktursatsningar kan leda till attraktiva byggtomter
som privata byggherrar sedan kan exploatera. Denna typ av besluts- och
finansieringssamarbete mellan offentliga och privata aktörer brukar kallas Public
Private Partnership, PPP. I och med industristadens kris har inte heller städernas
pengar räckt till att stå för både välfärd och stadsutveckling. Därför har
partnerskap med privata aktörer blivit en viktig del i det arbetet, oavsett om
städernas politiker önskat det eller inte (Harvey 1989).
Enligt rapporten är det först och främst stora omvandlingar av städernas fysiska
strukturer som måste till för att uppnå klimatmål och få den goda staden. Detta
arbete menar man måste skynda. Kostnaderna för detta är höga och det kan
innebära konflikter. Därför måste många aktörer involveras och skapa en
gemensam ambition. I rapporten står också att en helhetssyn och samordning
kräver en stadspolitik (Trafikverket 2010:14). Vi är intresserade av vad denna
stadspolitik bygger på för tankar, om de kopplar till några av de metaforer och
idéer vi redan presenterat eller om det skapas helt nya metaforer. I rapporten står
det:
De växande städerna är inte bara viktiga i sig själva och för sina
medborgare. De har också stor betydelse för nationell tillväxt och global
miljöpolitik. De fungerar som tillväxtmotorer i regionen och de är viktiga i
nätverk med andra städer. (Trafikverket 2010:14)
Globaliseringen gör att Sverige inte kan behålla standardiserad och
kopierbar produktion som grund för framgångsrik export.
Produktportföljen måste ständigt förnyas, vilket tvingar oss att satsa mer
på innovationer. De framväxande nya företagen är specialiserade och
samverkar med andra för att ta fram innovativa lösningar. Att finnas i en
miljö
tillsammans
med
andra
företag
som
behövs
för
produktionsutvecklingen blir allt viktigare för dem som vill ligga i täten på
utvecklingen. Det är ingen tillfällig tendens, utan en följd av
globaliseringen och den utveckling som tog sin början med
industrialismens genombrott. (Trafikverket 2010:5)
29
Detta citat speglar väl rapportens syn på staden och visar på hur stark
maskinmetaforen är än idag och hur utveckling och framsteg relateras till
innovation, ekonomisk produktion och konkurrens. Transportutvecklingen
betraktas också som en drivkraft bakom stadstillväxten. Detta har skapat
förstorade arbetsmarknadsregioner och bra förutsättningar för hushållens
möjligheter för boende och arbete på skilda orter (ibid.:6). Synen på människan
utgår från den ekonomiska produktionen. Rapporten nämner också att staden är
en plats för ett mångfacetterat socialt liv, att det finns kultur och att det sker
möten, men detta perspektiv är mycket begränsat i rapporten (ibid.:10). I
rapportens diskussion om att skapa fysiska förutsättningar för ett mer hållbart
resande framhävs behovet av ett bredare perspektiv som inkluderar ändrat
beteende hos resenärerna så att de fysiska satsningarna får den verkan som
önskas. I rapporten presenteras två sätt att uppnå förändringar i resandebeteende.
Det första är genom information och kommunikation där människor får kunskap
om nya färdsätt. Det andra är genom tvång, till exempel avgifter (ibid.:33f).
Synen på staden och människan i Så får vi Den goda Staden kan sammanfattas
med att maskinmetaforen är stark. Med ett uppifrånperspektiv och fokus på stora
samverkande infrastruktursatsningar som medel finns här en liknande attityd
som har burits av de maktallianser som präglat svensk planering under 1900talet. Den enskilda människan är inte involverad i strävan efter en förändrad
utveckling, att vilja ändra sina beteenden och ta ett ansvar. Istället fortsätter vi
leva, som Marcuse säger, i ett status quo där vi fyller våra roller i ett samhälle
som i huvudsak ses drivas av elitens och teknikutvecklingens förmåga att skapa
nya förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Denna ekonomiska tillväxt ska idag
präglas av en grön teknikutveckling. Detta tydliggörs i Vinnovas rapport
Framtid med växtvärk: Kan hållbara städer möta klimatutmaningarna?
(2011:29f, 43) Där menar man att hållbar stadsutveckling utgörs av marknader.
Internationellt sett identifieras tre delmarknader (1) ombyggnad, (2) ny stad och
(3) slumförbättring. Sektorer, eller marknader, som ska arbeta med detta är (1)
bygg- och anläggningsverksamhet, (2) energi, vatten och avfall, (3) offentliga
tjänster, (4) kommunikation och transporter och (5) stadsplanering. I rapporten
nämns också att Sveriges handelsminister har, med hjälp av Världsnaturfondens
underlag, bedömt de globala investeringarna i miljöteknik de närmsta 30 åren till
350 miljarder dollar.
4.3.2 Den individualistiska staden
I samma rapport av Vinnova relateras hållbara städer till ekonomisk tillväxt,
värdeskapande, konkurrenskraft, kreativitet och innovation. Begreppet Placemarketing nämns.
30
När städerna blir tillväxtmotorer i samhället kommer de, snarare än
nationer, att konkurrera med varandra om attraktiv arbetskraft och
företagslokaliseringar. Internationella företag flyttar produktion och
investeringar till tillväxtmarknader. Städer i den rika världen blir samtidigt
allt mer tjänstebaserade med tyngdpunkt i kunskapsutveckling. I båda
fallen driver det konkurrens mellan städer om attraktiv arbetskraft som kan
ge upphov till ökad kreativitet, innovation och tillväxt. […] Det finns
indikatorer på att ”kreativa” städer specialiserar sig inom globala nischer
och att ”mindre kreativa” halkar efter. (Vinnova 2011:24-25)
Detta citat styrker det att staden i den samtida debatten anses vara en viktig
skala, inte minst för ekonomisk tillväxt. Men vi vill även lyfta fram en annan
tendens, den växande stadspolitiska skalans fokusering på sig själv. Idéer om
konkurrens och interurban tävlan gör att städer fokuserar på sig själva och vad
just de kan göra för att vinna framgångstiteln genom att knyta till sig innovation
och skapa tillväxt.
Nan Ellin (1999:100ff) ser hur traditionella gränser bryts ner i den samtida
världen, att datateknologin har enorma möjligheter och att globala flöden
accelererar allt snabbare. Samtidigt ser Ellin att reaktioner relaterade till
inåtvändhet präglar förhållandet till den förändrade världen. Den postmoderna
vetenskapen har bidragit till ett kunskapssökande som fokuserar på lokala och
specifika fenomen. Inom den antropologiska forskningen började man studera
sin egen grupp eller sig själv. Att studera andra skulle helt enkelt vara omöjligt.
Inom stadsplanering har segregerade områden för vissa befolkningsgrupper,
temaområden och grindade bostadsområden vuxit fram. Mentaliteten hos
husägare präglas av en anti-utvecklingsrörelse. Människor som inte vill ha något
byggt i sin närhet kallas för NIMBYS, Not In My Back Yard. Ellin ser hur en
sådan separatism ger en känsla av trygghet men samtidigt skapas en ignorans
mot andra och mindre tolerans mot skillnader.
Det kan verka märkligt att en öppnad global värld skulle leda till inåtvändhet.
Men Ellin ser hur de nya snabba globala förändringarna skapar en känsla av
tomhet, oro och osäkerhet (ibid.:100). Om den komplexitet som den globala
världen innebär är svår att greppa vänder man sig istället till koncept som man
kan hantera. Här kanske ett systemteoretiskt perspektiv, som vi kommer in på i
kapitel fem, på tillvaron vara till hjälp. Även den samtida stadspolitiken präglas
av individualism i applicerandet av koncept för hållbar utveckling.
Platsmarknadsföring är ett sätt att hävda sig i den globala konkurrensen om
kapital. Den hållbara stadspolitiken reduceras till de aspekter som kan locka
kapitalstarka företag och individer. Richard Floridas idéer om en kreativ klass
som drivande i den ekonomiska utvecklingen har åstadkommit en hype att locka
denna grupp till sin stad, oavsett stadens politiska styrning (Peck 2005). Staden
reduceras till ett företag eller en konkurrerande individ. Denna tendens går att
31
relatera till ett samhälle där det individualistiska och idén om konkurrens är
djupt rotat.
4.3.3 Social hållbarhet och deltagande
Samtidigt som den ekonomiska utvecklingen fixerats vid städer har sociala
problem i samhället också lyfts fram som stadens interna problem. Även om
orättvisor och segregation relaterar till globala och nationella dimensioner så har
det i stor grad blivit en stadspolitisk, lokal, angelägenhet. Begreppet social
hållbarhet står för det arbetet som ska leda till bättre förhållanden för människor
i städer, minska utanförskapet och öka jämställdheten. Boverket har arbetat fram
ett kunskapsunderlag för social hållbar stadsutveckling som definierar det som
följande:
En socialt hållbar stadsutveckling bör kännetecknas av sådant som att
hänsyn tas till olika gruppers behov, att förutsättningar för människors
möten förbättras och att jämställdhet mellan kvinnor och män främjas.
[…] begreppet socialt hållbar stadsutveckling […] beteckna[r] en
utveckling av staden mot ökad integration och minskad
boendesegregation, men begreppet avser också de medvetna
utvecklingsinsatser som syftar till att främja integration eller motverka
boendesegregation. (Boverket 2010:21)
Boverkets rapport menar att invånares engagemang i olika typer av
deltagandeprocesser i många fall varit en lyckad metod. Även behovet av en
gemensam identitet lyfts fram. Kulturaktiviteter och skapandet av en lokal
historia är något som anses kunna ge människorna en kollektiv självkänsla samt
höja områdets status utåt sett (ibid.:57f). Famljemetaforen har en betydande roll
inom förståelsen för staden utifrån en social hållbar stadsutveckling. Att bygga
en gemensam identitet är inte bara något som lyfts fram i stadsdelsutveckling
utan det är även en ambition inom både stads- och regionplanering.
Boverkets rapport menar vidare att detta arbete har nästan uteslutande avgränsats
till utpekade bostadsområden och att stadsdelarna har betraktats som isolerade
öar. Rapporten lyfter fram behovet av ett perspektiv som ser hela staden. Hittills
har det perspektivet handlat om ambitionen att med fysisk planering länka
samman vissa stadsdelar. Rapporten är osäker på om ett sådant arbete har någon
effekt när det gäller att bryta boendesegregationen (ibid.:37, 67). En nyckel till
att kunna få ett bredare samhälleligt perspektiv och kunna se nytta i arbetet
kräver att man kan börja göra samhällsekonomiska värderingar av effekterna av
segregationsbrytning och förnyelseprojekt. Det finns en hel del svårigheter i att
kunna urskilja och mäta effekterna ekonomiskt, exempelvis geografiskt och
tidsmässigt. Men samhällsekonomiska konsekvensbedömningar behöver
utvecklas:
32
Risken är överhängande att beslut tas baserat på ”känslor” och
”tyckanden” snarare än utifrån adekvata antaganden när nu kunskap om de
ekonomiska konsekvenserna saknas. I brist på ekonomisk analys riskerar
de begränsade resurserna att användas ineffektivt. Denna risk är
naturligtvis särskilt relevant när vi talar om offentliga insatser och om de
gemensamma samhälleliga resurserna. (ibid.:199)
Rapportens strävan är att kunna lyfta perspektivet på arbetet inom social
hållbarhet från en lokal till en samhällelig nivå. Det intressanta i sammanhanget
är att det är en reducering av den sociala hållbarheten till den ekonomiska
domänen som är nyckeln till att se nytta i förnyelseprojekt och legitimera
satsningar.
Medborgardeltagande, som vi redan nämnt, har blivit en växande del inom
politiken och planeringen. Den enskilda människan har fått en roll i en mer
gemensam beslutsprocess. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport
Medborgardialog som del i styrprocessen (2011) görs en genomgång av olika
metoder och processer för att involvera medborgare i beslutsprocessen. Syftet
med dessa dialoger är:
[a]tt det ska leda till nytta. Nytta för medborgarna, nytta för de
förtroendevalda och nytta för organisationen. Nytta kan vara att stärka
demokratin eller att öka effektiviteten i verksamheten eller både och. […]
Alla medborgardialoger handlar om att skapa tillit och förtroende för de
förtroendevalda och organisationen och är inget som ska behandlas
lättvindligt […] Samhället tjänar på ett större medborgarengagemang där
vi tar ett gemensamt ansvar för de värderingar vi vill ska råda. (Sveriges
Kommuner och Landsting 2011:26)
När vi stöter på resonemang som citaten från Boverkets samt Sveriges
Kommuners och Landstings rapporter känner vi att det är något som saknas. Vad
ska värderingarna som Sveriges Kommuner och Landsting talar om bottna i och
hur mycket reflekterar vi kring detta? Kan vi lita på adekvata antaganden när vi
riskerar att reducera vår världssyn genom metaforer som maskinen? Marcuses
One-Dimensional Man träder fram för oss och vi upplever förståelsen av oss
människor och våra samhällens utveckling som begränsade. Vad är tänkt röra sig
framåt i utvecklingen och använder vi verkligen vår fulla potential som
människor genom det sätt som vi är organiserade idag? Är tanken att vi som
människor själva ska utvecklas?
4.3.4 Ekosystemmetaforen och ett globalt
rättviseperspektiv
Vi har hittills framför allt gått igenom sociala och ekonomiska aspekter på
staden. Men en del av dagens diskussion om hållbar stadsutveckling innehåller
33
också ekologiska dimensioner. I denna tradition finns perspektiv som ser staden
som exempelvis trädgård, lunga och ekosystem. Trädgården anspelar på att
staden skapas och förvaltas av människan medan lunga och ekosystem anspelar
på mer biologiska aspekter. Staden som lunga relaterar till växters och vattens
förmåga att rena luften medan staden som ett ekosystem relaterar till djurens och
växternas beroenderelationer och sammankoppling för att upprätthålla en
biologisk mångfald. Stadens grönområden och vattendrag anses ha stor
betydelse då de bidrar till att sänka temperaturen, rena luften, dämpa buller, ta
hand om dagvattnet och bevara stadens biologiska mångfald. Detta brukar kallas
ekosystemtjänster. Begreppet syftar på ekologiska funktioner och processer som
bidrar till människans välstånd. I detta finns, förutom biologiska, även sociala
och ekonomiska värden. Forskning har visat hur mycket grönska och vatten kan
påverka exempelvis temperaturer och luftkvalitéer. Ekologiska system i städer
påverkas stort av våra mänskliga aktiviteter. Samtidigt påverkas vi av de
ekologiska systemen. Därför talas det även om social-ekologiska system då det
sociala och det ekologiska livet är beroende av varandra. En potentiell
ekosystemtjänst för staden är matproduktion. Förutom ekologiska fördelar ses
detta kunna ge sociala fördelar i form av känsla av platstillhörighet och social
interaktion (Civilutskottet et al. 2011:78ff).
Ett ekosystems förmåga att hantera och vidareutveckla sig efter störningar, till
exempel ett förändrat klimat, kallas resiliens (Civilutskottet et al. 2011:83). En
resilient stad är en motståndskraftig stad som, liksom ett ekosystem, hanterar
kriser och som kan återhämta sig efter katastrofer. I synen på den resilienta
staden ryms inte bara biologiska, utan även ekonomiska och sociala
dimensioner. En ekosystemsmetafor blir att prägla synen på staden. I Resilient
Cities: Responding to Peak Oil and Climate Change (2008) ser Newman et al.
hur möjligheten att skapa resilienta städer kommer ur utmaningarna som Peak
Oil och klimatförändringarna innebär. En mängd konkreta åtgärder, framför allt
tekniska, presenteras för att nå detta mål. Författarna verkar väl medvetna om att
ekosystemmetaforen måste förvandlas till den starkaste i samhället för att dess
mål ska uppnås. Newman et al. menar att en gemensam vision först måste
byggas upp där samtliga aktörer i samhället måste medverka, även enskilda
människor. Ronald Wennersten, som också framhäver den resilienta staden ser
också att andra aktörer än politiker kommer att arbeta för en utveckling mot
resilienta städer. Sådan governancestyrning kommer även att involvera
samarbeten mellan företag och intresseorganisationer (Civilutskottet et al.
2011:10). För att mobilsera medborgare anser Newman et al. att
utbildningsprogram är det viktigaste redskapet men man lyfter också fram alla
de krafter underifrån som kräver denna omställning av städerna. Man nämner
olika lokala miljögrupper och framväxten av nätverk och plattformar på internet
(Newman et al. :133f).
34
Tidigare talade vi om en individualistiskt inåtvänd stad. Genom
ekosystemmetaforen får inåtvändhet en annan innebörd. Det innebär en
omställning för att förbättra den biologiska miljön, både lokalt och globalt.
Newman et al. (ibid.:136ff) använder begreppet lokalism. De menar att även om
vi fortfarande kommer att ha regionala och globala sociala och ekonomiska
relationer är lokalism en nödvändig förändring. Mat och material är två viktiga
områden som måste produceras lokalt. I inledningen av rapporten Hållbara
städer: med fokus på transporter, boende och grönområden skriver Ronald
Wennersten:
Övergången från ohållbara till mer hållbara och resilienta städer måste
successivt utvecklas på ett evolutionärt sätt där dagens öppna och globala
system för energi och material antagligen kommer att gå mot mer lokala
och regionala flöden och ekonomier. […] Utvecklingen av s.k. short
circuit-ekonomier där samhällen bygger en oberoende lokal ekonomi som
kan leverera varor och tjänster om den vanliga ekonomin kollapsar, har en
potential att öka medvetenheten och skapa kreativitet på lokal nivå. […]
Det står nu klart att trots den stora potentialen till utsläppsminskningar
som finns i nya tekniska lösningar och renare drivmedel så kommer detta
inte att räcka för att skapa ett hållbart transportsystem vid ökade
trafikmängder i staden. Det är därmed av yttersta vikt att vi även minskar
resandet. (Civilutskottet et al. 2011:10)
Ekosystemmetaforen präglas av en syn där staden, och de sociala och
ekonomiska aktiviteterna som finns där, måste kunna överleva på egen hand. Att
resandet måste minska blir, ur detta perspektiv, ett måste som inte kan kollidera
med andra intressen.
Som ett komplement till det ekologiska och lokalistiska ekosystemperspektivet
kan man betrakta staden som en del i ett globalt socialt beroendesystem. I
artikeln Staden i världen (2011) talar Josefina Syssner om en globalt socialt
hållbar stad. Vi har tidigare talat om arbetet med social hållbar stadsutveckling
och deltagande inom stadens, eller framförallt stadsdelens gränser. Syssner
(2011: 18ff) menar att det inte är tillräckligt. Generationsrättvisa, social rättvisa
och medborgardeltagande som är tre komponenter inom den sociala hållbarheten
måste också förstås i ett vidare geografiskt perspektiv. Syssner menar vidare att
man måste lära sig att fatta beslut utifrån en global hållbarhetsetik. I en allt mer
ramstyrd och mindre detaljstyrd politisk organisation finns det utrymme att utgå
från ett etiskt grundat beslutsfattande. Syssner ansluter sig till tanketraditionen
som säger att när man handlar på ett visst sätt, förändras man till att tänka på ett
visst sätt. Politiker som fattar beslut utifrån en global hållbarhetsprincip ser sig
då som människor som står för den globala hållbarhetens etiska värden. Ett
handlande utifrån en global hållbarhetsprincip gör beslut och motivering av till
exempel kollektivtrafiksystem och etik i kommunala upphandlingar lättare.
35
Likaså kan arbetsvillkor i andra länder bli en kommunal angelägenhet och
mottagning av flyktingar blir lättare att motivera då det inte betraktas som ett
integrationsproblem utan istället blir flerspråkighet och internationella kontakter
högt värderade kapital. Syssner öppnar upp för en möjlighet att skapa en
förändring även på en individuell nivå, där människor kan skapa förändring
genom sina handlingar och genom att ändra uppfattningen om sig själva. En
fråga som dock uppstår är huruvida vi är kapabla att se dessa globala
beroendemönster i samband med de handlingar vi utför och de beslut vi fattar.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att ett flertal perspektiv på staden, som
kan förstås genom användandet av metaforer, präglar synen på staden. Först
talade vi om staden som kreativ och innovativ. Fokus på staden och dess sociala
relationer får oss att tänka på staden som en familj. Staden som en maskin har vi
lyft fram som en dominerande metafor i det moderna samhällets fokus på
ekonomisk produktion. Ett annat ekonomiskt perspektiv är att se staden som
individualistisk och konkurrerande, som ett företag. Staden som ett ekosystem
hänger ihop med idéer om resilienta städer. Avslutningsvis har vi visat hur
staden som ett globalt beroendesystem förknippas med en etisk diskussion om
den globalt rättvisa staden.
Vi ska avsluta detta kapitel med en diskussion kring stadens ontologi för att
samla upp dessa metaforer och perspektiv inför kommande kapitel.
4.4 Staden som ett flerfaldigt ontologisk objekt
I artikeln Enacting the Social (2003) menar John Law och John Urry att
forskningsmetoder är performativa. Det innebär att de har effekt och gör
skillnad, de akterar verkligheter. Vad metoderna kan upptäcka, kan de också
skapa (Law & Urry 2003:3). Användandet av begreppet aktera, enacting,
framhäver just forskningsprocessens karaktär av performativitet och prestationen
i att aktivt göra en verklighet (Law 2004:56f). Vissa verkligheter är också lättare
att aktera än andra, de är mer direkt uppenbara än andra. Verkligheten, enligt
Law och Urry, är i den bemärkelsen både verklig och producerad (Law & Urry
2003:5). För att exemplifiera detta resonemang kan vi dels se staden direkt med
vår kropp och våra sinnen. Relaterat till Jan Gehls perspektiv ser vi då staden
som byggnader, de människor vi möter och de dofter och ljud som finns där.
Däremot kan vi inte observera staden som en tillväxtmotor i rummet. Det krävs
en abstrahering till en nivå bortanför våra direkta sinnen för detta. Likväl är
staden en tillväxtmotor eftersom vi väljer att se den och förstå den som det och
formar och planerar den efter det.
I kapitel två och tre har vi lyft fram hur skillnader i metoder och
forskartraditioner har avgörande betydelse för forskningsresultatet. Nu adderar
36
vi även ett flerfaldigt producerat ontologiskt objekt. Law och Urry (ibid.:6)
menar att en flerfaldig verklighet inte innebär att verkligheterna är
osammankopplade med varandra, snarare handlar det om ett överlappande
verklighetsskapande vilket gör att verkligheterna som akteras också överlappar
och interagerar med varandra. Vi skulle kunna se världen som frakterad mellan
olika akteranden men det innebär inte att världen är totalt relativistiskt och att vi
alla lever i vår egen värld. Nej, vi menar snarare att vi lever i en överlappande,
fraktionerad värld som vi tillsammans akterar utifrån vår förnimmelse om den
som baseras på vårt medvetandes utveckling och vår uppmärksamhetsplats. Med
Laws ord så är världen ”more than one and less than many” (Law 2004:62). Vi
återkommer till detta till viss del i kapitel fem, men i framförallt kapitel sex.
Law (ibid.:65ff) talar också om begreppet ontological politics. När vi akterar
olika verkligheter väljer vi att aktera vissa och undergräva andra. Det ger det
ontologiska även en politisk karaktär. Det är i detta sammanhang som teori-U
kommer in i bilden och ger oss möjligheten att aktera en värld fri från rädsla.
Staden och en hållbar stadsutveckling är komplexa objekt, det visar inte minst
genomgången av stadens metaforer. Morgan (1999:12ff) menar att användandet
av fler metaforer kan skapa nya sätt att se och förstå. Det är en viktig kompetens
att kunna handskas med konkurrerande och motsägelsefulla perspektiv.
Användandet av en metafor för staden, att hantera det som ett singulärt objekt,
riskerar att reducera stadens komplexitet och inte ge den bild som krävs för i så
hög grad som möjligt förstå de utmaningar som städerna har i en hållbar
utveckling. Law (2004:24, 65) menar att jämte de som beaktar flerfaldiga objekt
kommer de att finnas de som insisterar på och förutsätter att producera, singulära
objekt. Detta ligger nämligen djupt rotat i vad Law kallar den euro-amerikanska
metafysiken som bland annat präglas av uppfattningen att verkligheten finns
utanför oss själva, självständig i relation till oss och våra handlingar och
uppfattningar. Detta dualistiska synsätt motarbetar tanken att verkligheter
akteras där vi som subjekt hänger samman med, och är helt avgörande för, vilka
objekt som framträder. Utifrån den euro-amerikanska metafysiken finns det
processer som tar bort osäkerheten i forskningspraktikens akterande till förmån
för stabila och separata objekt. Även om singulära objekt alltid kommer att
produceras så menar Law att risken framförallt är den att existerandet av
flerfaldiga objekt inte erkänns.
I denna studie betraktar vi staden som ett flerfaldigt ontologiskt objekt. Alla de
metaforer och perspektiv vi redogjort för i detta kapitel är akteranden av olika
stadsobjekt. Utifrån olika tanketraditioner och med olika tillvägagångssätt har
planerare och forskare identifierat staden som något som kan förstås som allt
ifrån familjer till maskiner och ekosystem. Dessa metaforer figurerar mer eller
mindre i samhället och i allmänna debatter, och vid varje användande av en
37
metafor reproducerar vi staden utifrån detta synsätt. Staden är alltså alla
metaforer. De utgör en del av stadens flerfaldiga ontologi.
38
5. Staden som helhet
Som vi redogjort för i föregående kapitel så skulle inte städer finnas utan sociala
relationer. Vi har visat på människans inverkan på städer, där metaforer har
påverkat planeringen och utvecklingen av städer. Vi har också redogjort för det
vi kallar staden som ett flerfaldigt ontologiskt objekt och visat på hur objektet
staden kan uppfattas som överlappande perspektiv, eller flerfaldiga objekt, som
alla bidrar till att förklara dess identitet. Utifrån de globala utmaningar som vi
står inför kan vi konstatera att de metaforer som vi väljer att betrakta staden
som, inte är tillräckliga och resilienta för vår fortsatta överlevnad. De har inte
heller den accelererande förändringspotential som är nödvändig för att svara mot
de kriser vi möter och kommer att möta. Även vår egen syn på oss själva,
huruvida vi är en konkurrerande eller en samarbetande varelse eller både och,
samt vår uppfattning om identitet, bör ifrågasättas utifrån en idé om resiliens och
förändringspotential.
För att möta de utmaningar vi står inför behöver vi förstå staden som en
komplex helhet. Manuel De Landa beskriver i sin bok A New Philosophy of
Society: Assemblage Theory and Social Complexity (2006) staden som en helhet,
en helhet som inte är metaforisk och är svår att förklara eftersom vi inte har ett
annat objekt som kan motsvara stadens komplexitet. Bilderna som metaforerna
erbjuder är endast ett sätt att förhålla sig till helheten. Komplexitetsteorier med
ett ursprung inom kemin kan man numera se allt mer i kultur och
samhällsvetenskaperna, som De Landa själv är en del av. Komplexitetsteorin
söker gå bortom metaforer, likt en icke-metaforisk rörelse av komplexitet som
gör intrång i samhällsvetenskapliga kulturvetenskapliga analyser (Urry 2005:1).
Om vi skulle likna staden vid en myrstack eller en bikupa, som på många sätt
svarar mot en komplexitet bortom staden som maskin, så skulle en sådan
metafor bortse från människans kognitiva egenskaper samt medvetande om sin
egen medvetenhet, då så vitt vi vet myror och bin inte har liknande egenskaper,
även om de har en intelligens och innehar ett system som inbegriper
kommunikation (genom den kända bidansen), fysiska strukturer och ickelinjäritet. Vad vi behöver är ett betraktelsesätt på staden som tar hänsyn till
människans alla aspekter, alla de processer som sker inom staden på olika skalor
och människans och stadens relation till ett större sammanhang. Ett sådant
betraktelsesätt kan vi inte med enkelhet nämna vid en metafor, utan vi måste
resonera kring relationen mellan människa, stad och värld. Vi kan sedermera
inte hävda att en stad eller ännu värre, ett samhälle är si eller så, exempelvis att
samhället är ”kapitalistiskt”.
Vår ambition med detta kapitel är dock att ge en bild av staden som en sorts
helhetsmetafor. Vi är medvetna om att en sådan är reduktionistisk, vilket vi
återkommer till i kapitel sex, men vi vill med hjälp av evolutionsteori,
39
komplexitetsteori, kaosteori och systemteori diskutera staden som en sorts
helhetsmetafor som är mer komplex än de metaforer vi diskuterat i kapitel fyra.
Detta kapitel kommer således att bjuda på en eklektisk samling av teorier, i
syftet att driva vår röst framåt och för att gradvis placera in staden och
människan i ett sammanhang som skiljer sig från kapitel fyra, det vill säga från
staden som linjära dualistiska metaforer till staden som en icke-linjär komplex
metafor.
5.1 Miljöutrymme och gränsvillkor
I boken Den stora förnekelsen (2011:15) lyfter Anders Wijkman och Johan
Rockström fram sina tvivel på om dagens politiska system överhuvudtaget är
moget att ta sin an de utmaningar som globaliseringen, befolkningsökningen,
klimatförändringen, fattigdomen och överkonsumtionen innebär. Vi delar deras
tvivel.
Idag påverkar människan storskaligt många av de viktiga biofysiska processerna
på jorden. Livet på jorden är beroende av ett intimt samspel mellan atmosfären
(det lägre luftlagret kring jorden), stratosfären (den högre atmosfären med dess
skyddande ozonlager), biosfären (den ”levande” delen av jorden med dess landoch vattenbaserade ekosystem), geosfären (den fasta delen av jorden) och
kryosfären (de stora istäckta temperaturreglerande biotoperna). Människans
ekologiska fotavtryck har snabbt ökat efter andra världskriget. Befolkningen
växer, ekonomierna växer, men jorden växer inte vilket innebär att det finns ett
tak för hur mycket människan kan ta ut av jordens resurser. Nobelpristagaren
Paul Crutzen menar att vi befinner oss i en ny geologisk era, antropocen, där vi
människor utgör den största geologiska kraften på jorden. Konsekvenserna av
nästan sju miljarder människors sätt att leva är numera starkare än de naturliga
biofysiska och geologiska processerna (ibid.:68f). Den tidigare eran, holocen,
som sträcker sig tillbaka till starten för den senaste varma mellanistiden för tio
tusen år sedan har varit en ovanligt stabil era mätt i temperatur under de
hundratusen år, som utgör hälften av den tid vi människor funnits på jorden som
modern art. Nu har vi alltså själva rubbat en sådan sällsynt stabilitet som utgjort
förutsättningarna för våra civilisationers utveckling, välfärd samt hela biosfärens
förutsättningar för liv. Mot denna bakgrund borde vi ha goda skäl till att göra
vad vi kan för att bevara de allmänna förutsättningar för liv och utveckling som
holocen erbjuder (ibid.:71ff).
Även utan klimatförändringarna står människans samhällen och städer för en
stor utmaning vad gäller en fortsatt utveckling. FN:s utvärdering Millenium
Ecosystem Assessment, MEA, från 2005 visar att två tredjedelar av jordens
viktigaste ekosystem som utgör grunden för den sociala och ekonomiska
utvecklingen, utnyttjas över sin förmåga. Ekosystem som genererar funktioner
40
och tjänster som exempelvis reglering av klimat och vattenflöden, pollinering,
rent vatten och mat. Vår ekonomi äter sig in i natursystemen och minskar deras
förmåga att leverera tjänster i framtiden, vilket innebär att våra framtida
generationers förutsättningar för välfärd begränsas. Problemet försvåras
ytterligare av klimatförändringen. I en tid som planeten, på grund av människans
beteende, uppvisar sitt svagaste ekologiska tillstånd sedan industrialiseringens
start i slutet på 1700-talet uppskattar MEA och IPCC, Intergovernmental Panel
on Climate Change, att mångfalden steg för steg kommer att minska i en
varmare värld vilket leder till att motståndskraften, resiliensen, minksar. Detta i
en situation där vi behöver bästa möjliga resiliens hos de biologiska systemen
för att balansera och buffra de utsläpp av växthusgaser som människan genererar
(ibid.:73f). Miljöproblemen skapade av vårt beteende är numera på global skala
och det finns vetenskapliga belägg för att människan i antropocen numera
ändrar förutsättningarna för mänskligt liv på jorden (ibid.:79). Jane Jacobs
betonar i sin bok Morallära för 2000-talet (1995) värdet i att vi kollektivt måste
skapa en morallära (kulturellt/socialt system) och regler för kommersiellt utbyte
(socialt system) som möjliggör överlevnad.
Tim Jackson har i sin bok Prosperity Without Growth (2009) betonat
problematiken kring tillväxt och hållbarhet där han konstaterar att den
konventionella tillväxten inte är hållbar ur en miljö- och klimatsynpunkt. Han
ger svar på debatten om negativ tillväxt, degrowth, där han fastslår att en sådan
inte heller är en lösning av både sociala och ekonomiska själ. Wijkman och
Rockström ansluter sig till Jacksons konstaterande, vilket även vi gör. Eftersom
dagens tillväxtmodell innebär att vi sågar av den gren vi sitter på behöver vi en
förändring i vad vi uppfattar som utveckling och som varken handlar om tillväxt
i konventionell mening eller negativ tillväxt. Wijkman och Rockström ställer
frågan om varför inte mer görs för att förhindra den destruktiva utveckling som
vi befinner oss i. Oavsett en mängd av nya lagar och regler förmår vi inte ändra
utvecklingen. I deras bok lyfter de fram filosofen Ervin Laszlos åtskillnad
mellan kunskap och medvetenhet kopplat till klimatförändringarna. Många
människor har kunskap om problemet men saknar en djupare medvetenhet om
problemet. Klimatförändringen kan därmed upplevas som något abstrakt och
bidra till att man avstår från att handla rent praktiskt (Wijkman & Rockström
2011:20f). Här menar andra, bland annat Kjell Aleklett (Aleklett 2011),
professor i fysik, globala energisystem vid Uppsala universitet och president för
ASPO, Association for the Study of Peak Oil & Gas, att det är viktigt att
framhäva att vi måste anpassa oss till Peak Oil, en resursbrist med andra ord som
talar direkt till människors plånbok. Alla studier visar att Peak Oil är en realitet
som också ska tas på allvar och användas som incitament, men vi anser att det
trots allt är viktigare att tala om att det krävs en ökad medvetenhet om hur allting
hänger ihop och om hur våra egna handlingar påverkar helheten. George Lakoff,
41
amerikansk professor i kognitiv lingvistik, menar att ”fakta som inte passar in i
vår föreställningsvärld betraktas som ovidkommande eller rentav galna” (George
Lakoff i Wijkman & Rockström 2011:22) och kan därför verka som en
motverkande faktor vid förändring.
Med denna bakgrund som betonar vårt beteendes relation till förutsättningar för
liv går vi nu in i avsnitt som sätter detta i ett sammanhang.
5.2 Om oss
Vi kan nog alla komma överens om att en människa är en medveten varelse som
också är reflexiv och därmed medveten om sig själv. Hon är social, skapande,
kreativ, innovativ, troende, kulturell, kroppslig, naturligt aktiv, arbetande,
redskapsanvändande, levande, verklig, sinnlig, hyffsat förutseende, visionär,
fantasifull, samarbetsvillig, önskefull, god, hoppfull och en symbol- och
språkanvändande varelse som har förmågan att i mångt och mycket skapa sin
egen historia och strävan efter frihet och autonomi. Om hon i grunden även är
egoistisk och kompetativ råder det olika uppfattningar om.
För fyra miljarder år sedan svalnade vår planet och de urtida oceanerna
expanderade. Den nya idén om livets början, tiden före en ökning av molekylär
komplexitet på jorden, bygger på en hypotes om att vissa molekyler sattes
samman och bildade primitiva membraner som spontant formade stängda
bubblor. Inom dessa bubblor ägde den molekylära komplexa evolutionen rum.
Denna nya bild står i kontrast till den fullständigt relativistiska bild som
redovisade en evolution som började i en strukturlös kemisk soppa där
molekyler spontant skulle utvecklas till allt mer komplexa strukturer. Biologen
Herald Morowitz såg att de primitiva membranen skapade två skilda miljöer, en
utsida och en insida, där skillnader i sammansättning kunde utvecklas. Dessa
membran, eller bubblor, gav en stängd mikromiljö där direkta kemiska
reaktioner kunde ske, vilket innebar att molekyler som vanligtvis är sällsynta
kunde formas i stora kvantiteter. Dessa molekyler inkluderade själva materialet
för att skapa membranet självt, vilket gradvis medförde att membranet växte.
Vid någon tidpunkt så blev tillväxtprocessen så stor så att de stabiliserande
funktionerna inte längre kunde bevara membranets integritet. Detta innebar att
bubblan sprack och bildade två mindre bubblor. Bubblorna var genomsläppliga
öppna system som tillät ett flöde av energi och materia genom membranet
samtidigt som deras inre var relativt stängda miljöer där nätverk av kemiska
reaktioner fick äga rum (Capra 2010:22f).
Människan är ett djur som är besläktat med allt liv på jorden. DNA och RNA
fungerar likadant i alla organismer. Den traditionella bilden om vad liv och
livsmiljöer är har drastiskt förändrats. Vi vet numera att det finns liv i stenar, så
42
kallade endoliter, såväl vid ytan av jordskorpan liksom åtskilliga kilometer ner i
berggrunden. Arkéer är en livsform som finns i havssedimenten ned till flera
kilometers djup. Även i is huserar organismer, och is är långt mycket vanligare i
solsystemet än flytande vatten. I Mars stora ispoler och underjordiska
koldioxidfickor och på Saturnus måne Enceleadus som sprutar ut vatten,
förorenat med stora mängder organiska molekyler, rätt ut i rymden, finns högst
potentiella livsmiljöer. Det finns fler exempel på utomjordiska möjligheter till
liv där organiska molekyler frodas, exempelvis i de stora gasnebulosorna som
ger upphov till bland annat solsystem. Även människans medvetande ser man
som en högsta funktion i vad vi kallar liv. Medvetandet hänger ihop med hur vi
uppfattar världen. Medvetandet är en produkt av evolutionen och som sådan är
den självklart av betydelse för vår överlevnad. Vårt medvetande styr vår syn av
världen omkring oss. Logiskt tänkande, liksom en jag-uppfattning, är delar i det
hela och viktiga för oss, men är snarare bieffekter och inte vad som
ursprungligen gjorde ett medvetande fördelaktigt i evolutionen. Det är inte
längre science fiction att biologiska varelser kommer att kunna skräddarsys. Vi
har länge genmanipulerat grödor och i fjol, maj månad 2010, lyckades Craig
Venters och hans medarbetare skapa en form av artificiellt liv. På kemisk väg
skapade de DNA som sattes in i en bakterie. Resultatet blev en ny levande art av
bakterie vars DNA skapats av människan. Men det var inte ett helt nytt
artificiellt liv som skapats då själva DNA-sekvensen som kom till med mindre
förändringar och tillägg lånat ifrån en annan levande bakterie. Dessutom sattes
detta DNA in i en cell med alla nödvändiga komponenter på plats utan själva
genomet. Det är ändå intressant att evolutionen frambringat en varelse med
insikt att påverka och som på sikt kanske även skapar liv till fullo. En varelse
som tillsammans med allt annat ständigt utvecklas hela tiden vare sig vi försöker
påverka utvecklingen eller inte. Med människans nya förmåga kommer också ett
ansvar (Ernberg et al. 2010:170f, 186ff, 194).
Bilden av vad liv är har förändrats genom tiderna och som visats ovan har vi nu
en allt mer bred bild på vad liv är. Det råder diskussioner i samband med
dödshjälp, om huruvida en människa räknas som död i klassisk bemärkelse, då
hennes celler lever i många dagar efteråt. De finns de som vidgar synen på liv
till att omfatta hela jorden som en enda stor superorganism som ger
förutsättningar till ett biosfäriskt liv. En jord som är en del av ett levande
universum där kosmos ständigt transcenderar och inkluderar sig själv i en
ständigt ökande komplexitet. Denna teori representeras av det som kallas GAIAteorin som kom till av James Lovelock redan på 1970-talet, där GAIA, jorden, är
en superorganism som består av avgränsade system bestående av dels levande
organismer och icke levande strukturer i form av materia (Lovelock 1995:15).
Från ett GAIA-perspektiv, presenterat av Elisabet Sahtouris som är
evolutionsbiolog, så är vi människor ett experiment eller en ung art som
43
fortfarande är i strid med oss själva och andra arter. Vi har fortfarande inte lärt
oss att balansera vår egen existens i samklang med den jord som en gång gav
upphov till oss. Till skillnad från de flesta andra arter så är vi inte biologiskt
programmerade till att veta hur vi ska bete oss, istället är vi ett experiment i den
fria viljan. Även Sahtouris kritiserar vår uppbyggnad av samhället som om det
vore en maskin. Hon spekulerar i hur det hade varit om vi hade byggt våra
samhällen utifrån tanken om en organism samtidigt som hon inser att fysiken
som gav upphov till maskintanken även har varit förutsättningen för att kunna
finna den kunskap inom biologin och kemin som alltmer underbygger GAIAteorin. Vidare menar hon att varje varelse är en del av en större varelse och som
sådan bör hennes intressen vara i samklang med de intressen som tillhör den
större varelse som hon är en del av. Sahtouris gör dock en historisk passage för
att visa att det inte är första gången som varelser skapar problem för sig själva
och hela GAIA-systemet, men där samarbete blivit lösningen till sist. Vidare
framhäver hon att de celler som utgör vår kropp började sin utveckling med
samma typ av exploatering bland bakterier som vår mänskliga imperialism gjort.
I själva verket uppfann de urtida bakterierna under deras kompetativa fas,
teknologier för energiproduktion, transport och kommunikation, inklusive ett
World Wide Web som än idag är i bruk. De använde sedan de teknologierna för
att binda sig i samarbeten som gjorde vår egen existens möjlig. På samma sätt
använder vi våra egna versioner av dessa uppfinningar för att, kanske på sikt,
förena mänskligheten i ett enda globalt samhälle som kan göra ännu ett nytt steg
i jordens utveckling möjlig. Sahtouris poängterar att om vi tar hänsyn till det
evolutionen lär oss kan vi hoppas att få det nya globala samhället att sätta
samarbete framför konkurrens. Hon menar att det enda vi behöver, då vi redan
utvecklat nya system som gör det möjligt, är en förändring i förståelse, motiv
och vilja att använda systemet medvetet för att vår art ska uppnå en mer mogen
och kooperativ fas (Sahtouris 2000:1ff).
Vare sig man vill tro om jorden utifrån GAIA-teorin eller inte så kan man förstå
utifrån Sahtouris exempel ovan att man inte bara kan anta, utifrån ett
ovanifrånperspektiv, att samhället är ett system, utan att redovisa denna
systematik som en framväxande, eller tillblivande, egenskap hos vissa
dynamiska processer. Istället bör vi som Manuel De Landa skriver i sin bok A
Thousand Years of Nonlinear History (2009):
[…] take into account that the larger-scale structures that emerge from the
actions of individual decision makers, such as formal organizations or
informal networks, have a life of their own. They are wholes that are more
than the sum of their parts, but wholes that add themselves to an existing
population of individual structures, operating at different scales
(individual institutions, individual cities, individual complexes of cities,
and so on). (De Landa 2009:271)
44
5.3 Staden som en komplex helhet
När man talar i termer om helheter så talar man om system (Brunner &
Klauninger 2003:23). Som vi även diskuterat i föregående kapitel kan vi nog
fortfarande påstå att maskinmetaforen med dess linjära samband än dock är
ganska dominerande, vilket resulterat i en obalans utifrån ett systemteoretiskt
perspektiv. Ett skifte till att se på staden som ett system är inte helt
oproblematiskt. För det första finns det en rad olika systemteorier och som inom
de flesta fält en mängd olika perspektiv. För det andra är dessa ofta baserade på
ett funktionalistiskt tankesätt. Ett tankesätt som många gånger exkluderar saker
beträffande kultur, meningsproduktion och mänsklig själ och ande. Men det
betyder inte att systemteorin ska förkastas. Vi vill ta vara på den, i synnerhet
teorier om dissipativa strukturer och självorganisation. Vi kan inte på något sätt
påstå att våra kunskaper är heltäckande och därför försöker vi röra oss försiktigt
och ödmjukt mellan dessa teorier för att skapa vårt bricolage. I följande avsnitt
gör vi en kortare inledning till systemteorin, komplexitets- och kaosteori för att
därefter se på staden som ett dissipativt system och ett självorganiserande
system.
5.3.1 Systemteori
Från Rosengrens (2008) doxologiska kunskapssyn har vi redan lyft fram
ifrågasättandet av distinktionen mellan subjekt och objekt och att tankestil och
tankekollektiv skapar en komplex relation mellan den som studerar och det som
studeras och gör all kunskap till situerad och föränderlig.
Ur den cartesianska dualismen grundades den filosofiska rationalismen.
Dualismen har sitt ursprung i Platons särskiljande mellan idéernas eviga värden
och sinnenas förgängliga värden. Platons dualistiska idéer vidareutvecklades av
Descartes (1596-1650) som separerade den materiella världen, res extensa, från
medvetandet/andligheten, res cogitas. Dualismen uppstod i kontrast mot
empirismen som företräddes av Spinoza (1632-1677) och Leibniz (1646-1716),
och möjliggjorde ett tänkande där förnuftsmässiga antaganden och
gränsdragningar var rimliga utan en empirisk grund. Dualismen präglas av ett
utvecklingstänkande och har varit en direkt förutsättning för det moderna
samhällets framväxt. Systemteorin vilar på uppfattningen om att subjekt och
objekt hänger oupplösligen samman, monistisk. Systemteorin ifrågasätter inte
skillnaden mellan medvetandet/andligheten och det materiella men vänder sig
emot den rationalistiska idén om att det finns faktiska gränser mellan andliga
och materiella fenomen. (Lundahl & Öquist 2002:33)
Ordet system kommer från grekiskan och betyder sammanställning (ibid.:57).
Begreppet används på två olika sätt inom olika discipliner. Inom datalogin talar
45
man om computer systems som kan relateras till hårdvara, mjukvara och nätverk
som en uppsättning tekniker och informationssystem. Systemvetenskapens
användning av begreppet härstammar från ett äldre och mer generellt bruk av
termen som härstammar från början av 1940-talet under beteckningen
systemtänkande. Även om begreppet systemtänkande är ett relativt nytt begrepp
så har grundtanken om att allting påverkar och påverkas av allting annat i dess
omgivning ett ursprung som sträcker sig 5000 år tillbaka till dåtidens Kina.
Systemtänkandet symboliserades med Yin/Yang, två motsatser eller energier
som tillsammans bildar en helhet (ibid.:34). Begreppet system avser även en
analytisk kategori som genom sin konstruktion möjliggör en identifiering av
interaktioner inom en bestämd tid och plats (Stoehrel 2010:231). Ett
systemtänkande innebär att se världen i termer av helheter, relationer,
funktioner, sammanhang och mönster (Lundahl & Öquist 2002:36). Ett system,
eller en grupp av objekt, naturliga eller artefakter, växelverkar och helheten är
större än summan av delarna. Helheten har således andra egenskaper än vad som
återfinns i delarna. Uppbyggnaden, eller strukturen av ett system och dess
växelverkan upprätthåller en viss funktion där funktionen bestämmer systemets
gränser. Med struktur menas här en skapad eller en redan existerande hierarkisk
skiktning av systemet i olika nivåer (Wallén 2010:28ff).
5.3.2 Komplexitetsteori och kaosteori
Komplexitetsteorin är en sammanfattande benämning på den vetenskapliga gren
som behandlar komplexa system såsom exempelvis människan och cellen. Till
skillnad från enklare mer linjära system som kan utvecklas mer organiserat och
kontrollerat så är komplexa system mer icke-linjära, spontana, oordnade och mer
levande. De befinner sig på randen till kaos, där systemen har tillräcklig
stabilitet för att vara resilienta och uthålliga, men samtidigt förändringsbenägna.
Randen till kaos är där komplexa system kan vara spontana, adaptiva och
levande. Komplexitetsteori har sitt ursprung inom fysik, biologi, kemi och
ekonomi och har nära kopplingar till kaosteori.
Oregelbundna och oförutsägbara, kaotiska processer, kan beskrivas genom
kaosteorin. Dessa processer kan inte förutsägas eller räknas fram vart de ska ta
vägen härnäst, i alla fall inte i detalj. Men under den icke-linjära oregelbundna
ytan kan vissa mönster och regelbundenheter dock utläsas. Denna
regelbundenhet består i att om man lägger in mätdata över processen från olika
tidpunkter i ett koordinatsystem ser det ut som att de flyttar sig, om än
regelbundet, kring en punkt och bildar en typ av attraktor som kallas konstig
attraktor. Ur en filosofisk synvinkel kan ett kaotiskt system sägas vara
oförutsägbart men också innehålla ett inslag av determinism, det vill säga, det
utvecklas mot ett mål men det går alltså inte att förutsäga dess väg dit. Kaotiska
processer är mycket känsliga för minimal påverkan som kan leda till att hela
46
systemet byter egenskaper, det vill säga byter konstig attraktor. Fenomenet där
små förändringar i initialvärden ger upphov till oförutsägbara och stora
förändringar eller en dynamisk instabilitet kallas kaos. Detta fenomen benämns
vanligen som fjärilseffekten och är ett centralt grundbegrepp inom
kaosforskningen. Namnet kommer från titeln på ett föredrag som Edvard
Lorentz höll 1972 med titeln: Predictability: Does the Flap of a Butterfly´s
Wings in Brazil set off a Tornado in Texas? där han föreslog att vindpusten från
en fjärilsvinge kan ge stora förändringar i vädret på sikt (Ernberg et al.
2010:122f).
En konstig attraktor är paradoxal då den är både stabil och instabil samtidigt.
Den tvingar även ett systems beteende att hålla sig inom vissa ramar men
eftersom systemet motsätter sig determinism så är det som sagt omöjligt att
förutsäga nästa steg. Däremot kan systemets generella organiseringsmönster
utläsas. Detta simultana tillstånd av både stabilitet och instabilitet förklarar när
ett system är på randen till kaos. Ett icke-linjärt deterministiskt systems förmåga
att självreglera sig när det påverkas av störningar görs genom så kallade
återkopplingsprocesser. En återkopplingsprocess kan förklaras med när
information om resultatet av en åtgärd matas tillbaka in i beslutsfattandet, eller
regleringsprocessen för att påverka nästa åtgärd. När information om ett gap
mellan förväntningar och utfall matas tillbaka till systemet för att dämpa
avvikelser från förväntningarna så är återkopplingen negativ. Positiv
återkoppling sker således när information om ett gap mellan förväntningar och
utfall matas tillbaka för att förstärka avvikelserna från förväntningarna. Vid
randen till kaos där information flödar in i systemet och när de interna
systemkomponenterna interagerar med varandra, så skapar växelspelet mellan
negativ och positiv återkoppling nya organiseringsmönster. Randen till kaos är
ett tillstånd där systemets inre komponenter spontant självorganiseras utan
någon formel för att skapa ordning och struktur. Denna paradox, där ordning
växer fram ur kaos under särskilda villkor är i fokus för teorin om dissipativa
(avledande) strukturer (Benne 2006:46ff).
5.3.3 Staden som ett dissipativt system
För att kunna se på staden som ett dissipativt system behöver vi först en
övergripande förståelse om termodynamiken som är av central betydelse för
förståelsen kring system. Livet kan uppfattas styras genom kemiska reaktioner
och där termodynamiken slår fast om de processer som omvandlar energi till
levande organismers arbete, organisering och evolution. Livsprocesserna
begränsas av det utrymme som termodynamiken medger samtidigt som den
förser livet med grundläggande spelregler.
47
Termodynamiken har tre huvudsatser men vi väljer att endast förhålla oss till
den andra huvudsatsen som är relevant för vårt syfte. Den andra huvudsatsen
slår fast att ett system slutet mot omgivningen bara kan förlora sin energi, som är
nödvändig för att genomföra ett arbete, och därmed minskar systemets interna
organisation och förmåga att genomföra ytterligare arbete. Ett exempel är ett
brinnande vedträ som kan användas för att värma vatten. När ett vedträ brunnit
upp kan det inte längre genomföra jobbet och det kan inte heller vända på
processen och gå från aska till vedträ igen. Med detta får tiden en riktning då
utveckling åt ett håll endast är möjlig, medan den i motsatt riktning är omöjlig.
Man har definierat ett begrepp som bestämmer sådana riktningar, entropi. I ett
slutet system avskärmat från sin omgivning innebär de möjliga processerna en
ökning av entropin, medan det omöjliga skulle innebära en minskning. I en
sådan sluten situation kan entropin alltså bara öka. Alla processerna inom ett
sådant system kommer till ett stopp och uppnår ett tillstånd av jämvikt. Detta är
dock en idealiserad situation då ingenting är helt avskärmat från omgivningen.
1977 vann Ilya Prigogine Nobelpriset i kemi för sitt arbete med dissipativa
strukturer, som visade att ordning kunde uppstå ur oordning. Hans upptäckter
banade väg för viktig forskning inom självorganiserade system. Vidare visade
Prigogines irreversibla termodynamik att termodynamikens andra huvudsats
bara gällde slutna system och där öppna system alltid påverkas av omgivande
energi och materia. Med andra ord så medför livet alltid en energiomsättning,
skapande av organisation och således mer ordning, vilket innebär en minskad
entropi som dissiperas eller avleds till omgivningen samtidigt som ny energi
tillförs från omgivningen (Ernberg et al. 2010:47ff).
Som vi tidigare nämnde så uppstår ordning och organisationsmönster när
systemet är på randen till kaos. Kaostillståndet som i sin tur uppnås genom att
positiv återkoppling förstärker små variationer i omgivningen och därmed
förhindrar systemet att väga upp och återgå till jämvikt. Långt från
jämviktstillstånd sönderfaller systemets ursprungliga form av alla interna
störningar utan att systemet för den sakens skull dör. Istället får systemet
möjligheten att omstrukturera dess interna strukturer på en högre nivå av
komplexitet, som bättre är anpassad till miljön. För att systemet ska kunna skapa
ny ordning och utveckla strukturerna, måste dess interna komponenter vara
självreproducerande, det vill säga att några komponenter skapar nya av samma
slag. Detta sker genom en nödvändig växelverkan som överför och replikerar
information mellan komponenterna och är en av grundförutsättningen för
självorganiserade system. En form av kemisk kommunikation (ibid.:21,48,114,
190f).
Prigogines experiment med kemiska lösningar som visade sig vara dissipativa
strukturer uppvisade alltså på kommunikativa egenskaper vilket tvingade
vetenskapen att ändra uppfattningen om vad som ansågs definieras som liv
48
(Benne 2006:52). Prigogines teorier förändrade radikalt uppfattningen om
strukturer, en förändring från stabilitet till instabilitet, från ordning till oordning,
från jämvikt till icke jämvikt och från att vara till att bli till. Centralt för hans
visioner var en samexistens av struktur/förändring och stillhet/rörelse (Capra
1997:175). Många ser hans arbete som en brygga mellan naturvetenskap och
samhällsvetenskap. Vi vill dock reservera oss för att det finns en viss fara med
att överföra dessa naturvetenskapliga upptäckter, som är oerhört välkomnade, till
samhällsvetenskaperna. Vi återkommer till detta i kapitel sex.
Utifrån teorin om dissipativa strukturer kan vi se att även staden är en dissipativ
struktur. Förståelsen för det är viktigt då mänskligheten i allt större utsträckning
bor i städer vilket innebär att staden som system har en avgörande roll. I sin bok
Integral City: Evolutionary Intelligences for the Human Hive (2008)
argumenterar Marilyn Hamilton för att staden är en dissipativ struktur då den är
ett öppet system där de strukturella igenkännbara organisationsmönstren till stor
del upprätthålls samtidigt som energi, materia och information flödar genom
staden och dissiperas av den genom exempelvis sopor, kemikalier och
koldioxidutsläpp. Precis som dissipativa strukturer så förändras staden samtidigt
hela tiden och vi kan inte förutsäga exakt på vilket sätt den gör det men vi kan,
vid en särskild tidpunkt, säga att staden en gång var, numera är, och vad vi
förväntar oss att den ska vara.
Även byggnaderna i en stad är dissipativa strukturer. I byggnaderna får vi in
vatten, värme och el som sedan konsumeras och förvandlas. Sedan en tid tillbaka
betonades behovet av att vi behöver en byggstandard för att svara på problemet
med bland annat koldioxidutsläpp och gifter i material. Efter sex år av hårt
arbete, där för övrigt teori-U användes, så tillblevs den standard som vi idag
kallar LEED, Leadership in Energy and Environmental Design (Senge et al.
2005). De finns de som går ännu längre än LEED-certifieringssystemet för att
skapa hållbara lösningar. Idag jobbar International Living Future Institute1 med
att skapa ett ramverk för design, konstruktion och de symbiotiska relationerna
mellan människor och alla aspekter av den byggda miljön.
5.3.4 Staden som ett självorganiserande system
Självorganisation är en process där systemet reproducerar sig själv utifrån sin
egen logik och sina egna komponenter för att upprätthålla sin egen existens.
Självorganiserade system har sin egen orsak och verkan. I ett självorganiserande
system uppstår ny ordning genom en interaktion mellan delar från det gamla
1
se https://ilbi.org/lbc/v2-0 för information
49
systemet. En ordning som inte kan reduceras till de enskilda delarna det vill säga
ett system som är mer än summan av delarna. I ett självorganiserande system,
kallas den process som ger upphov till ordning för emergence, framträdande, på
svenska, men som vi vill kalla för tillblivande, då begreppet mer betonar just att
något blir till (Fuchs 2007:863). Begreppet tillblivande har inom filosofin
utvecklats av bland annat filosofen Gilles Deleuze (Deleuze & Parnet 1977).
Självorganiserade system karaktäriseras av en mängd olika egenskaper. Vi har
inte för avsikt att rada upp samtliga karakteristika, utan vi väljer de som är
relevanta för vårt syfte. Även om vi kanske inte sätter alla i ett sammanhang så
finns det dock en poäng att nämna dessa då det förstärker bilden av
självorganiserade system. Kvaliteterna hos självorganiserade system
kännetecknar även staden. Ur Christian Fuchs (2007: 863f) redogörelse för
självorganiserade systems egenskaper väljer vi därför nedanstående, för att
därefter föra en diskussion utifrån dessa:





Komplexitet: självorganiserade system är komplexa system. Begreppet
komplexitet har tre nivåer av betydelse: (1) I komplexa system återfinns
självorganisation och tillblivande, (2) Komplexa system är inte
centralstyrda, det vill säga deras organisering sker mer distribuerat genom
ett nätverk av kopplingar mellan systemets delar. (3) Det är svårt att
förutsäga och modulera ett komplext systems beteende, även om man har
god kännedom om delarna och kopplingarna dem emellan. Ett systems
komplexitet beror på antalet delar inom systemet samt antalet kopplingar
dem emellan, det vill säga systemets struktur.
Kritiska värden: om vissa kritiska värden av styrparametrar uppnås, äger
strukturomvandling rum och systemet går in i en fas av instabilitet och
kriticitet.
Fluktuationer och intensifiering: små störningar, variationer, inom systemet
intensifierar sig själva och initierar skapandet av ordning.
Återkopplingar och cirkulär kausalitet: återkopplingar sker, som vi redan
redogjort för, i alla självorganiserade system. Med cirkulär kausalitet anser
man att alla händelser är cirkulära, allt har både orsak och verkan. Händelser
är både orsak och verkan samtidigt.
Men det finns inga enkla
orsakssamband och ingen början och inget slut i den cirkulära orsakskedjan.
Alla delar eller händelser är beroende av varandra.
Förgreningspunkt: när en fluktuation (variation, störning) intensifieras går
systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Tillblivandet
av vissa möjliga utvecklingsvägar sker och systemet måste fatta beslut.
Detta innebär en dialektik av nödvändighet och slump. Förgrening innebär
en fasövergång från stabilitet till instabilitet.
50






Urval: i en kritisk fas, en förgreningspunkt, sker ett val mellan flera
alternativa utvecklingsvägar.
Tillblivandet av ordning: i en kritisk fas tillblivs nya kvalitéer i det
självorganiserade systemet. Denna princip kan benämnas som ordning
genom fluktuationer eller som ordning ur kaos. Ett självorganiserande
system är som sagt mer än summan av dess delar. De egenskaper som är
resultatet tidsliga och rumsliga differentieringar av ett system kan inte
reduceras till egenskaperna hos komponenterna i systemet. Interaktionerna
mellan komponenterna resulterar i nya egenskaper hos systemet som varken
kan förutsägas helt eller hittas bland komponenternas egenskaper.
Interaktioner på mikroskala resulterar i nya kvalitéer på systemets
makroskala. Tillblivandet av ordning omfattar både ett (a) nerifrånupptillblivande (en störning som gör att systemets delar samverkar på ett
sådant sätt att minst en ny kvalité på en högre nivå uppstår) och en (b)
nedåtkausalitet (när nya egenskaper i ett system har blivit till, så har dem ett
inflytande, tillsammans med de andra makrostrukturerna på den nivån av
systemet, således möjliggörs och begränsas beteendet hos systemets delar).
Denna sistnämnda process kan beskrivas som ett toppstyrt tillblivande om
det uppstår nya kvalitéer bland vissa delar (dessa som själva också ses som
helheter eller system).
Informationsproduktion: självorganiserade system är informationsproducerande system.
Inre villkor: självorganiserade system påverkas av deras inre förhållanden
och sin miljös gränsvillkor.
Hierarki: självorganiseringen av komplexa system producerar hierarki i två
distinkta betydelser: (1) tillblivandenivån är en hierarkiskt högre nivå, den är
och har ytterligare nya tillblivande egenskaper som inte kan hittas på den
lägre nivå som innehåller komponenterna. Den övre nivån innebär ett
upphävande (Aufhebung i den Hegelska bemärkelsen) av den lägre nivån.
(2) Självorganisering resulterar i en evolutionär hierarki av olika
systemtyper, där dessa är hierarkiskt ordnade i den meningen att de övre
nivåerna är mer komplexa och har ytterligare tillblivande kvaliteter.
Enhet i mångfalden (generalitet och specificitet): ett självorganiserande
system kännetecknas av ett antal distinkta kvaliteter som skiljer den från
andra självorganiserade system. Varje typ av självorganiserande system
delar också allmänna principer och egenskaper med alla andra typer av
självorganiserande system. Både generalitet/enhet och specificitet/mångfald
är egenskaper hos självorganiserande system.
När det gäller frågan om komplexitet så ser vi att staden uppvisar samma
tendenser. Utifrån uppfattningen att vi ser människor som en del av staden, som
51
ett kriterium för en levande stad, ser vi att varje enskild människa är ett
komplext system eller en helhet. Principerna om tillblivande och hierarki kan
lättare förklaras genom begreppet holon, som myntades 1967 av fysikern Arthur
Koestler (1905-1983) i hans bok The Ghost in the Machine (Benne 2006:58).
Varje enskild del eller aktör, människa i detta fall, kan ses som en holon. En
holon är alltså simultant en del/helhet inom andra holoner i ett ändligt
gränsöverskridande. Med andra ord så är varje holon samtidigt både subholon
(en del av en annan holon) och en superholon (den innehåller själv holoner).
(Wilber 2001:54). Holoner etablerar således ekologier av system på olika skalor;
mikro och makro. Tillsammans bildar dem en holarki (ibid.). Utifrån ett
systemteoretiskt perspektiv antas ofta att ett exempel på en holarki kan vara:
människa – familj/klan – grupp/stam – organisationer: arbetsplatser/hälsovården/
skolväsendet – stad – region/ekologisk omgivning – land – värld. Utifrån detta
perspektiv tolkar vi att staden är en helhet som inte kan tudelas utan att göra en
viss skada på helheten. Detta perspektiv förmedlas ofta genom
ekosystemmetaforen som vi lyfte fram i kapitel fyra. Denna är till viss del sann.
Även om systemteoretikerna och ekologerna är väl medvetna om en ickelinjäritet så finns här dock ett problem som har att göra med ett inte helt
rättvisande, och kanske även ett missvisande, användande av hierakier. Vi
återkommer till detta i kapitel sex.
Staden som ett mänskligt system kan man även kalla ett näste av holoner, vilket
man förstår om man ser att staden består av en mängd helheter (Hamilton
2008:27ff, 62, 65). Utifrån principerna om självorganisation kan man anta att
samhället, staden och vi människor blir mer och mer komplicerade i takt med
evolutionens ofrånkomliga utveckling. Med Ken Wilbers (2001) ord så
transcenderas och inkluderas allting genom ett ständigt tillblivande. Tillvaron är
en föränderlighet som är ofrånkomligt komplex och dynamisk (Colebrook
2010:78). Utifrån principerna om självorganisation och teorin om dissipativa
strukturer ser vi att de nästlade holonerna genom interaktion upprätthåller sin
egen existens och andras. Detta möjliggör att vi ser värdet av kollektivet, både
på lokal och global skala, eftersom det är genom kollektivets interaktioner som
staden som system har möjlighet att förnya sig. Det sociala hos människan är
således centralt för vår överlevnad och utveckling. Eftersom holonerna
(exempelvis människor, institutioner) i en stad påverkas i enlighet med principen
om inre villkor så beror resiliensen hos staden som superholon på sina
subholoners inre villkor och sin omgivnings inre villkor. Omgivningen för en
stad kan vara det närmsta ekosystemet (miljön) kring staden, regionens nästlade
holarkier och så vidare. De globala kriserna, såväl ekonomiskt, socialt och
ekologiskt tydliggör att stadens resiliens, till och med överlevnad, är förbunden
med hela jordens inre villkor.
52
Principen om enhet i mångfalden tydliggör vikten av att bevara en enskild
identitet samtidigt som att tillåta en mångfald i systemet. Om bevarandet av
identitet, som vi kan likna vid stabilitet lånat från teorier om dissipativa
strukturer, är ett funktionalistiskt tredjepersonsperspektiv, så kan detta, utifrån
ett subtilt fenomenologiskt förstapersonsperspektiv, förstås som en
självbevarelsedrift kopplat till Spinozas begrepp conatus (Spindler 2009:25f).
Stadens identitet/holonens stabilitet beror således på balansen mellan en ökad
specificitet/mångfald och infinnandet av en generalitet/enhetlighet.
När en fluktuation (variation, störning) intensifieras i ett självorganiserande
system går systemet in i en kritisk fas där utvecklingen är relativt öppen. Vissa
möjliga utvecklingsvägar uppstår i en förgreningspunkt och ur ett urval bland
flera alternativa utvecklingsvägar måste systemet fatta beslut. Denna process
visar att staden inte är någonting som utvecklas omedvetet, helt i blindhet. Den
beror snarare på att medvetna, kunskapsbärande aktörer och kreativa sociala
relationer tillsammans genererar handlingar och beslut som både har planerade,
förutsägbara och oavsiktliga konsekvenser. Det senare beror på att verkligheten
är komplex och icke-linjär. Detta står i kontrast till det neoliberala användandet
av teorin om självorganiserade system. De neoliberala förespråkarna,
exempelvis Friedrich August von Hayek (1899-1992), menar att människan inte
på något sätt kan skapa och forma verkligheten. Istället ansluter sig Hayek till en
förenklad darwinistisk tanketradition kring evolutionen där människans tillvaro
endast handlar om konkurrens och naturligt urval. Det är i denna bemärkelse
som de neoliberala förespråkarna vill se en avveckling av reglerande
samhällsfunktioner till fördel för en fri kapitalistisk ekonomi, som de tror skapar
ett självorganiserande samhälle som vilar på Adam Smiths (1723-1790) idé om
den osynliga handen vilken förespråkar att ifall vi alla agerar och konkurrerar
utifrån vår egen vinnings skull, så gynnar det överlevnaden för hela
mänskligheten (Fuchs 2010:26ff). Trots det uppenbara i att vi, de sista 20 åren,
har avreglerat samhället samtidigt som vi fått en global marknadsekonomi som
inneburit kris efter kris vill vi notera att denna tro fortfarande råder men byter nu
skepnad i form av en metafor som bygger på en ekocentrerad kapitalistisk
ekonomi, där strävan om hållbar utveckling riskerar att kapas och undergrävas
på sikt. Med andra ord ser vi hur hjulen med hjälp av teknologiska innovationer
snurrar runt och runt, där en riktigt progressiv hälsosam utveckling inte får
chansen att prövas. Argumentet att många människor har lyfts ur fattigdom är
fullt legitimt men det fråntar inte det faktum att den neoliberala logiken bygger
på fel antaganden både när det gäller hur evolutionen sker och om att
individuella och kollektiva avsiktliga interventioner skulle vara skadliga. Detta
är väldigt viktigt att ha i åtanke för att kunna förhålla sig kritiskt till hur våra
städer och människorna i dem utnyttjas för att upprätthålla en maktordning där
53
politik och kapitalistisk ekonomi lever i symbios. Denna syn skapar i viss
bemärkelse passiva individer och tar inte tillvara på människors potential.
Christian Fuchs diskuterar sociala självorganiserade system som istället för
konkurrens betonar samarbete, deltagande, gräsrotsengagemang, respekt,
solidaritet, ansvar och tolerans. Social självorganisation förespråkar ett
nedifrånperspektiv där kunskapsbärande och aktiva människor har kapacitet att
handla och förvandla samhället. Samarbete i denna kontext sträcker sig till att
inte bara ske inom vissa domäner av samhället utan att det snarare sker som ett
universellt socialt fenomen. Samarbete är en specifik typ av kommunikation där
aktörer uppnår en gemensam förståelse för sociala fenomen, skapar ett
samordnat användande av resurser så att nya systemegenskaper på alla nivåer i
staden och i samhället i stort tillblivs. Ett gemensamt agerande och ett
engagemang i ömsesidigt lärande gagnar alla aktörer då alla känner sig tillfreds i
det sociala system som de tillsammans skapat. Konkurrens innebär att vissa
individer och grupper gynnas på bekostnad av andra där en orättvis tillgång till
sociala systems strukturer medför att det i stadens rum skapas exempelvis
segregationspoler,
otrygga
miljöer,
ojämlika
arbetsplatser
och
arbetsförhållanden, olika möjligheter till inflytande, socioekonomiska klyftor,
och organisationsmönster som leder till en inskränkning av barn och vuxnas
möjligheter att få leva ett liv som kan upplevas som en fridfull lek.
Margaret Wheatley lyfter fram i sin bok Finding Our Way: Leadership For an
Uncertain Time (2007) med stöd i kaosteori och kvantfysik, hur organisationer
kan fungera ansvarsfullt och självorganiserande och där kreativitet och
engagemang frodas utan ovanifrånstyrda kontrollmekanismer. Hon menar på att
framtida organisationers överlevnad kommer att avgöras beroende på om
huruvida människas potential tas tillvara på eller inte. Vidare menar hon att
potentialen hos människor inte kan frambringas genom rutiner och policyarbete.
Att styra, anpassa och planera världen efter ens egen agenda, menar Wheatley,
går helt emot principerna om självorganisation. Hon betonar vikten av att delta i
tillblivandet, att förvänta sig att bli överraskad och att glädja sig åt det
mysterium som det innebär och framförallt ge upp inför det man inte vet och
aldrig kommer att veta, med andra ord, genom att sätta sig själv i rörelse, lära sig
leva med instabilitet, kaos, förändring och överraskning. Vidare menar Wheatley
att i en värld som inte kan förutses är det bäst att se planer och åtgärder som
processer eller diskussionsunderlag som kan ge upphov till att upptäcka
gemensamma intressen som kan tydliggöras och bidra till att förstärka relationen
till andra människor och ny information. Vi behöver mindre vördnad för planen
som ett objekt för resultat och istället rikta mer uppmärksamhet på de processer
vi använder för planering och mätande. Genom att vi lär oss leva och arbeta i en
föränderlig värld så belönas vi med nya beteenden. Vi blir mer ödmjuka, mer
54
nyfikna kring skillnader, mer respektfulla inför andra och mer öppna inför livets
överraskningar (Wheatley 2007:112f, 124).
Ett förändrat beteende, som det vi har diskuterat ovan genom Fuchs och
Wheatley, bär på potentialer som kan ge upphov till en typ av revolution som
kan svara på de utmaningar som vi i inledningen av detta kapitel diskuterade.
Clay Shirky (2009) betonar att det inte är antagandet av ytterligare ny teknologi
utan snarare just ett förändrat beteende som gör det möjligt. Vidare menar han
att sociala förändringar genom exempelvis sociala medier oftast sker genom de
enklare verktyg som exempelvis e-mail, mobiltelefoner och web-sidor då dessa
är tillgängliga för många. Shirky betonar potentialen i att samarbeta genom att
illustrera hur komplexiteten ökar mångfaldigt i relation till antalet deltagare.
Exempelvis så ger 5 deltagare 10 relationskopplingar, 10 deltagare ger 45
relationskopplingar medan 15 deltagare ger 105 relationskopplingar. Vidare
menar han att en delad insikt kring en sakfråga annars tillåter osamordnade
grupper att arbeta mer snabbt och effektivt. Den här typen av social insikt har tre
nivåer, enligt Shirky: (1) när alla vet något, (2) när alla vet att alla vet och (3)
när alla vet att alla vet att alla vet något. Denna typ av delad insikt är ett
nödvändigt steg mot ett genuint socialt samordnat agerande (Shirky 2009:27,
159f, 163).
Men för att en förändring i beteende, som den vi beskrivit ovan, ska vara möjlig
utifrån Shirkys teorier, på ett genomgripande samhällsplan, exempelvis inom en
stad, menar vi att det krävs, förutom ett tänkande som integrerar människor,
även en utveckling mot ett icke-dualistiskt tänkande som vi, i vårt fall, framför
allt hämtar från Gilles Deleuze.
55
6. Stadens interna och externa samutveckling
6.1 Mot det interna och externa
I kapitel fem, förde vi en kortare diskussion om hierarki. Vi redovisade också
hur hierarkier är ett grunddrag hos självorganiserade system. Många olika
teoretiker från olika vetenskapliga discipliner har lyft fram problematiken med
hierarkier. Hierarkier ses som dominerande och rangordnande som trycker
undan andra värderingar och marginaliserar särskiljande åsikter, individer och
grupper. I ett hierarkiskt samhälle skiktas angelägenheter efter intressen. Ändå,
menar Wilber, talas det om hierarkier vitt och brett inom exempelvis
systemteorin och sociologin. Hierarkier verkar finnas överallt. Motståndarna till
hierarkin föreslår istället ett samhällsskick byggt på pluralistiskt och jämlikt
samspel mellan alla parter. Systemteoretikerna står för ett enhetstänkande där
alla varelser är jämlika noder i livsvärlden, samtidigt som de menar att man inte
kan upprätthålla en helhet utan hierarki. De har de rätt i, eftersom vi vet att all
evolutionär utveckling sker asymmetriskt så till vida att processen inte sker
omvänt. Apan blev till människa, ekollon växer till ekar och en tanke hos en
människa blir till, och inte tvärtom. Följaktligen så ser vi en komplex utveckling
från exempelvis celler till organ, från organ till organismer och så vidare. Detta
utvecklingsscenario ser vi överallt, exempelvis inom kognitiv och moralisk
utveckling. Vi kan använda oss av metaforer som nivåer och strata, dock med
en viss försiktighet, då vi vet att utvecklingen inte är linjär utan komplex (Wilber
2001:23ff).
Som vi redan redogjort för i kapitel fem så skapar en lägre holarki
förutsättningarna för en existerande högre holarki samtidigt som den högre
holarkin påverkar möjligheterna för den lägre. Den högre holarkin vet vi har
tillblivits, transcenderats, genom den lägre. Med andra ord så inkluderar den
högre holarkin den lägre men inte tvärtom. Sedemera har vi en evolutionär
hieraki (hierarki II) som måste skiljas från en socialt skapad hierarki (hierarki I).
Wilber menar att antalet nivåer eller strata som en hierarki består av bestämmer
huruvida den är grund eller djup. Antalet holoner på varje nivå kallas för spann.
För att tydliggöra denna relation använder vi oss av tankeexemplet: Om vi
tänker oss en tid i det unga universum då det bara fanns atomer och inga
molekyler, så hade atomer ett litet djup men ett enormt spann. När molekyler
först hade tillblivits så hade de ett större djup men ett mindre spann. Här kan vi
se en vertikal dimension och en horisontell dimension. Ju större en holons
vertikala dimension (ju mer nivåer eller strata den innehåller), desto större djup
innehar holonen. Ju mer holoner det finns på en strata, desto vidare spann. Detta
är viktigt då det betonar att det inte bara är antalet utan snarare djupet som
styrker dess komplexitet, rikedom och kvalitativa tillblivande (ibid.:27, 64).
56
Vidare poängterar Wilber att för varje på varandra följande evolutionära nivå
följer ett större djup och mindre spann. Ju större djup en holon innehar desto
bräckligare är dess existens eftersom dess existens är beroende av alla
holonserier inom den. Eftersom de lägre holonerna är komponenter inom de
högre så kan de högre aldrig vara fler. Därför innebär ett större djup alltid ett
mindre spann. Detta kallar Wilber för utvecklingspyramiden. Men självfallet, i
takt med evolutionens gång, så har vi alltid ett ökat totalt spann (ibid.: 64f).
För att återgå till kapitel fem och problemet med hierarkier. Vad
systemteoretikerna och ekologerna gärna gör för att möta de sociala, ekologiska
och ekonomiska utmaningar vi står inför är att skapa ett sätt för oss att se och
känna att vi är sammanvävda i ett enda nätverk av liv. Ofta hävdar de att vi
behöver en ekocentrisk världsuppfattning. Istället för att se världen som en
pyramid, så förespråkar de ett nätverk där människor är ett inslag i nätverket,
med andra ord att människor är en del av biosfären som holon. (Detta gör
systemteoretikerna trots att de vet att världen är komplex och att människan är
en högre livsform än biosfären). Men om vi tänker oss att vi skulle förinta alla
människor så skulle biosfären kvarstå, men inte tvärtom, vilket innebär att
biosfären är lägre och grundare. Vad många systemteoretiker och ekologer gör,
enligt Wilber, är att de förväxlar ett stort spann med ett stort djup vilket leder till
att de skapar holistiska metaforer som i själva verket är regressiva och som
innebär att vi hamnar i en grundare ände av kosmos. I själva verket är
människan en djupare och högre verklighet. Med andra ord genomgår
systemteoretikerna och ekologerna misstaget att vara biosfäriskt absolutistiska
och reduktionistiska då de inte ser till hela människans djup och därmed vår
potential. Sedermera innebär, enligt Wilber, att ju mindre djup en holon har
desto mer fundamental är den för kosmos eftersom den är en komponent till så
många andra holoner. Ju större djup en holon har desto mindre fundamental är
den eftersom färre andra holoner är beroende av den för sin existens. Däggdjur
är till exempel inte särskilt fundamentala holoner eftersom varken atomer,
molekyler eller celler beror på dem. Å andra sidan, menar Wilber att, ju mindre
fundamental holonen är desto mer signifikant är den för universum då mer av
universum reflekteras genom den. Med andra ord så är mer av kosmos internt för
den, som en del av dess egna väsen. Relativt sett är däggdjuren väldigt
signifikanta då de representerar och rymmer atomer och molekyler och celler; de
signifierar mer av kosmos (ibid.:70f).
Vidare begår systemteoretikerna och ekologerna misstaget att förklara det
Habermas kallar livsvärlden, människans varseblivning som vanligtvis studeras
genom fenomenologin, och kulturella relationer och intentioner som kan
studeras genom hermeneutiken och etnometodologin, genom det Wilber kallar
för subtil reduktionism (ibid.:135ff). Wilbers kritik bottnar alltså i att många
systemteoretiker subtilt smugglar in resonemang som bör förklaras med
57
fenomenologin eller hermeneutiken. Konsekvensen är att systemteorin reducerar
en fenomenologisk och hermeneutisk verklighet, som mödosamt måste tolkas
utifrån ett första person singular- och ett första person pluralperspektiv, till ett
funktionellt förklarande i tredjepersonsperspektiv.
Som vi tidigare har varit inne på i 5.2 så är vårt medvetande den högsta formen
av liv som vi känner till, vilket innebär, som även Wilber bekräftar, att ett större
djup och signifikans hos en holon innebär ett högre medvetande, eller med
Wilbers ord: ”the spectrum of evolution is a spectrum of conciousness”
(ibid.:65). Djuret har sedermera en annorlunda yttre verklighet än människan
medan livlös materia inte riktigt har någon yttre verklighet alls. Det är inte så att
det finns en verklighet eller ett varande som sedan genomgår skillnad och
blivande, snarare finns det ett öppet och evigt blivande (eller blivanden) ur vilket
vissa världar utformas. Som vi redan i kapitel två diskuterat så finns det snarare
olika stilar som var och en utgör en öppning ut till ett oändligt plan av andra
stilar. Den stad vi planerar och tänker om är händelser inom livet som
producerar verklighetens innebörd som låter livet förändras och bli till. Därmed
är, precis som systemteorin fastslår, vårt förhållande till världen dynamiskt. Liv
är i ständig förändring och skapande utan någon underliggande grund, detta
kallar Deleuze för immanensplanet. Varje akt av handling, liv, förnimmelse och
tänkande upprättar en gräns mellan utsida och insida, eller det externa och
interna. Vi människor tänker oss ofta, som vi diskuterat i kapitel två, en sinnenas
insida som återger, avbildar eller mäter verkligheten som en faktisk värld utanför
oss. Detta skulle innebära en tudelning mellan insida och utsida, det interna och
externa, subjekt och objekt, eller det virtuella (representationer) och det faktiska
(verkligheten). Men Deleuze menar att distinktionen mellan det externa och
interna vilar på specifika händelser inom ett enskilt existensplan. Detta
existensplan, eller vår verklighet, kan vi tänka oss som en virtuell totalitet.
Varanden aktualiseras ur denna virtuella totalitära helhet och varje
aktualiseringshändelse skapar en insida och en utsida. Anledningen till att vi
upplever oss själva som subjekt och allt annat och alla andra som objekt, är för
att i varje akt, i varje förnimmelse och i varje möte sker ett tillblivande, och i
denna skillnadshändelse mellan en holon som en gång var och en holon som blir
till, transcenderas och inkluderar sig själv, skapas det Deleuze kallar för veck.
(Colebrook 2010:77ff).
Om vi ser på människan som en varelse som lever i ett dualistiskt förhållande till
en omvärld i en linjär verklighet, eller som det österländska tänkandet som
förstår ett icke-dualistiskt och ett icke-linjärt tänkande men som till viss del
förnekar det virtuella existensplanet och förklarar det som något orent till
förmån för ett varande bortom det virtuella, så reduceras människan. Därmed
begår vi också misstagen att skapa metaforer, som exempelvis är
intressebaserade likt den allt mer växande ekocentrerade, som ligger på en
58
grundare nivå och som ständigt kommer vara en källa till ångest och det vi vill
kalla hierarki I.
6.2 Stadens interna och externa samutveckling
We no longer believe in a primordial totality that once existed, or in a final
totality that awaits us at some future date. We no longer believe in the dull
gray outlines of a dreary, colorless dialectic of evolution, aimed at forming
a harmonious whole out of heterogeneous bits by rounding of their rough
edges. We believe only in totalities that are peripheral. And if we discover
such a totality alongside various separate parts, it is a whole of these
particular parts but does not totalize them; it is a unity of all those
particular parts but does not unify them; rather it is added to them as a new
part fabricated separately. (Deleuze & Guattari i De Landa 2009:271)
Som vi redan diskuterat i kapitel fem och i 6.1 så adderas de tillblivande
strukturerna till mixen av de redan tidigare existerande. De tillblivande
strukturerna transcenderar och inkluderar de befintliga strukturerna och
interagerar med dem men lämnar de aldrig bakom sig som någon form av
tidigare evolutionär nivå (dock, i vissa fall, så kan det skapas förutsättningar för
vissa strukturers försvinnande). De sista tre- eller fyrahundra åren har vittnat om
en stark homogenisering av världen. Med andra ord har världen stratifierats och
stabiliserats allt för mycket vilket gör vår värld mindre resilient. Vi har
exempelvis sett hur det engelska språket och den anglo-amerikanska kulturen
starkt har påverkat övriga kulturer. Det ekonomiska systemet har kommit att
genomsyra vår tillvaro allt mer och spridit sig globalt. För att ändra detta skulle
världen behöva ett inslag av heterogenitet. Men det betyder inte att vi ska splittra
upp världen i små minoriteter som ska verka som egna autonoma slutna enheter.
En sådan väg skulle inte bara resultera i fler friktioner och konflikter, de skulle
även resultera i små homogena nationer, regioner eller städer (De Landa
2009:271f). Man kan inte genomföra en heterogenitet utan någon form av
samordning som omskapar vår fragmenterade, reduktionistiska, mekaniska och
linjära syn på staden till något helt, integrerat, naturlig och flödande. Deleuze
(Colebrook 2010) kallar samordning för assemblage och Sahtouris (2000) kallar
det meshwork. En samordning i staden integrerar, möjliggör nya hierarkier
(hierarki II) och självorganiserade nät av relationer genom att anpassa olika
kapaciteter, funktioner och platser så att de kan bidra till ett syfte och till
varandra. Vi behöver samordna hierarkier och skapa hierarkier av samordningar.
Men tillblivandet av nya samordningar och hierarkier behöver inte betyda att vi
har skapat ett segment av ett samhälle med mindre förtryckande struktur. Det är
hur vi gör denna samordning av heterogena element som avgör resultatet. En
destratifiering kan gynna alla politiska färger, och även fascister. Närvaron av en
digital samordning, som vi varit inne på i kapitel fem, är ingen garanti för att en
59
bättre värld ska kunna utvecklas. En ökad mängd av samordningar har en
destratifierande effekt, men vi bör ta hänsyn till hastigheten och intensiteten av
implementerandet av en destratifiering genom en samordning och hierarkisering.
Anledningen till varför vi ska vara hänsynsfulla är, om det nu skulle vara så, att
fjärilseffekten, som vi presenterade i kapitel fem, är sann. Att bevara den
befintliga stratifieringen, det vill säga vår befintliga organiserade världsordning,
är inte det värsta som kan hända, det värsta som kan hända om vi rakt av ger upp
våra strukturer, är att vi faller in ett kaos som innebär vår civilisations självmord.
Istället bör vi göra som Deleuze och Guattari föreslår:
[…] lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it
offers, find an advantageous place on it, find potential movements of
deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow
conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by
segment, have a small plot of new land at all times. (Deleuze & Guattari i
De Landa 2009:272f)
Dessa försiktighetsåtgärder är nödvändiga i en värld där de flesta upplever
verkligheten linjärt och dualistiskt. Utöver detta faktum finns också vetskapen
om att vår värld styrs av en icke-linjär dynamik, som vi i kapitel fem förklarade,
vilket innebär att ett detaljerat förutsägande om orsak och verkan och kontroll är
omöjligt. Om man även tar i beaktning alla de icke-linjära kombinationerna av
hierarkier (hierarki II) och samordningar som holoner bland holoner och holoner
inom holoner kan man förstå att det är omöjligt att förutsäga vilka egenskaper
som denna mängd kombinationer kan tillblivas som. Därför behöver vi, som De
Landa förespråkar, en mer ödmjuk och experimenterande attityd gentemot
verkligheten och en ökad medvetenhet om potentialen av självorganisation (De
Landa 2009:273). En självorganisation som inbegriper 14,5 miljarder år av
utveckling. Vi bör lära oss av historien om inte annat så av jordbävningarna i
Japan, terrorismen, revolterna i Nordafrika och Mellanöstern och den globala
ekonomiska kris som vi förmodligen endast sett början av.
Även om världen är icke-linjär och långt ifrån ett tillstånd av jämvikt, snarare ett
tillstånd mot randen till kaos, så har det västerländska samhället skapat en
homogenitet som fick våra strukturer att objektivt börja bete sig linjärt med
egenskaper som gick att förutsäga och kontrollera. Med andra ord har vi skapat
en värld som motsvarar våra teorier så att våra teorier på sätt och viss också blev
självuppfyllande profetior. Genom ett homogeniserande av strata har vi således
skapat en grundare värld som mänskligheten egentligen är för djup för att leva i.
Detta innebär att vi återigen hamnar i en grundare dimension av kosmos och att
vi utvecklas i motsatt riktning. Återigen har vi att göra med en potentiell källa
till ångest och risk för patologiskt beteende, exempelvis maktbehov,
konsumtionsbehov och som vi nu ser även får konsekvenser för andra former av
liv och för klimatet. Det är ingen slump att Freuds idéer föddes i
60
industrialismens tidsålder och det är ingen slump att vi idag har något som kallas
för utbrändhet. En annan tanke vi har kring utbrändhet är hur det är kopplat till
frågan om identitet. En vanligt förekommande föreställning om identitet är att
identitet uppfattas vara något som skapas genom sociala processer och möten, i
ett samspel, och som formas och upplevs alltid i förhållande till något annat som
man inte är, följaktligen alter möter ego. Denna föreställning är på sätt och vis
en form av dualistisk och kumulativ identitetsuppfattning som kanske påminner
om vårt vedertagna sätt att se på en person som ett objekt och kunskap som ett
ting. Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv tänker vi oss att ovanstående
identitetsuppfattning upprätthålls och förstärks i ett dualistiskt kapitalistiskt
samhälle vilket vi tänker oss kan vara en källa till stress. Med andra ord kanske
det handlar om att vi uppfattar vår identitet som en holons
stabiliseringsmekanismer och organisationsmönster under det konstant
föränderliga tillblivandet, snarare än att bejaka vår identitet som varat och själva
tillblivandet som ett. Det senare skulle innebära en befrielse från ett dualistiskt
tänkande där vi ständigt försöker sätta etiketter på våra medmänniskor för att
istället se att varje människa är konstant föränderlig och att vi alla finner en
trygghet i, och ser potentialen av, att leva mot randen till kaos. För att bryta upp
med en homogeniserad värld uppmanar De Landa oss att förändra vårt sätt att
tänka:
Changing our way of thinking about the world is a necessary first step, but
it is by no means sufficient: we will need to destratify reality itself, and we
must do so without the guarantee of a golden age ahead, knowing full well
the dangers and possible restratifications we may face. (De Landa
2009:274)
Vi bör inte vara allt för rädda för en destratifiering då det trots allt är så att våra
barn som springer och sjunger i våra parker och skejtar på våra gator är ett
resultat av destratifiering.
Det viktiga är att vi skapar en stad som struktureras för att gynna en
medvetandeutveckling utifrån flera existensplan som möter flera virtuella
verkligheter. Som vi redogjort för så är den ontologiska verkligheten hos
människan fler än en men mindre än många. Detta innebär att vi inte kan planera
våra städer utifrån en viss medvetandenivå, eller ett visst virtuellt existensplan,
utan att vi också måste utgå ifrån de verkligheter som tillhör ett annat virtuellt
existensplan.
I
enlighet
med
självorganisationsprinciperna
och
komplexitetsteorin så behöver vi en ekonomi som bärs av konkurrens men som
skiljer sig från den konkurrens som vi redogjort för i kapitel fyra och fem, som
vi kallar konkurrens I. Ett exempel på det kan vara olika städers tävlan om
vilken stad som är den mest miljövänliga och hållbara. Det är bara en tidsfråga
innan man börjar tävla i sociala frågor. Även om konkurrens I accelererar
61
utvecklingen mot mer miljömedvetna städer så kommer det att visa sig att nya
maktstrukturer i nya skepnader leder till nya problem på grund utav en planering
som inte tar hänsyn till Hierarki II. Det är en konkurrens som bottnar i en
verklighetsuppfattning som är dualistisk. Vi behöver det vi vill kalla konkurrens
II som ersätter konkurrens I. En konkurrens som mer påminner om den
diskussion vi förde i avsnitt 5.3.4, kring samarbete kontra konkurrens, men där
konflikt egentligen aldrig kan uppstå utan snarare skulle uppfattas som kreativa
bidrag från olika uppmärksamhetsplatser och virtuella existensplan. En
konkurrens II som vilar på icke-dualism och som bygger på idéer och
innovationer som tar hänsyn till jordens resurser, gynnar människors
medvetandeutveckling, och skapar en helhetens ekonomi.
I kontrast till det vi kallar innovation I som syftar till att olika aktörer i staden,
organisationer, individer, försöker vara innovativa för egen vinning, behöver vi
en innovation II. Som vi redan nämnt, är evolutionen ett spektrum i medvetande.
Därför tänker vi oss en innovation II som syftar till att skapa en global resiliens
och nya metoder som kan hjälpa oss i vår strävan mot att skapa nya sätt att leva.
Men som inte endast sker genom nya tekniska lösningar utan även sker genom
nya sociala metoder. Exempelvis så bör skolan vara en plattform för att lära
barn, ungdomar och vuxna att mobilisera sina egna potentialer och lära känna
varat och tillblivandet som källa till en intuitiv kunskap. En sådan kunskap
förenat med ett djupare medvetande kommer att vara absolut nödvändigt för att
kunna hantera den komplexitet och den stress som vi oundvikligen kommer att
möta. Ett samhälle som istället sluter sig, så som vi kan se på många håll idag,
kommer att visa på patologiska tendenser som innebär ett försvagande av
resiliensen. Dalai Lama sa vid sin senaste vistelse i Lund den 16 april 2011
”Ensamhet har sina rötter i självupptagenhet. Intressera dig för andra så blir du
inte ensam!” (Rydén 2011). Detta kan även relateras till diskussionen, i kapitel
fyra, om den individualistiska staden, som uppenbart vilar på konkurrens I och
innovation I.
Mänskligheten kan inte längre bära, på sina axlar, den globala orättvisa som
råder idag. Tiden, då bilden om människan som agerar för sin egen vinning
skull, är förbi. Vår nya moral och etik måste växa fram i relation till ett djupt
medvetande eftersom ett djupt medvetande även inkluderar de grundare.
Samhället och våra städer bör därför ordnas utan hierarki I men utifrån en
medvetenhet om hierarki II.
Marxismen, liksom kapitalismen, gav oss verktyg att etablera maktrelationer och
hierarki I. Men det möjliggjorde också en evolutionär acceleration av
medvetandet där vi nu står inför en föränderlig tillvaro mot randen till kaos. Men
det är mot randen till kaos som vi kan självorganisera oss för en fortsatt
medvetandeutveckling, men vi behöver använda oss av fler innovativa metoder
62
som bejakar varat och tillblivandet, exempelvis teori U och meditation samt
vetenskapliga angreppssätt som strävar efter att inte vara reduktionistiska, som
exempelvis IMP, Integral Methodological Pluralism. Med hjälp av bland annat
dessa metoder kan vi accelerera vår evolutionära utveckling in i en tid och ett
rum utan dualism. Genom att släppa vårt dömande och vår cynism kan vi öppna
upp för en öppen vilja och kärlek.
Utifrån en Deleuziansk förståelse om det interna och externa i samutveckling,
kan vi röra oss mot ett samhälle, utan politiska organisationer och hierarki I som
bottnar i en medvetandenivå som är grundare än den som redan nu är tillbliven.
Med ett Deleuzianskt tänkande kan vi sedermera röra oss mot ett samhälle och
ett medvetande som inte kan förklaras i totalitära och dualistiska termer eftersom
varat och tillblivandet är ett. Ett samhälle som kan ta tillvara på människors
potential och där temporära och rörliga ledarformer utan inslag av hieraki I kan
ha betydelse.
I tider av tvivel och rädsla kan det mod som vi såg prägla revolterna i Nordafrika
och Mellanöstern vara en inspirationskälla. Deras mod vilade å andra sidan på
en total osäkerhet om det som komma skall. Men ändå fanns en total övertygelse
om tryggheten i att leva mot randen till kaos som med nödvändighet, enligt
principerna om dissipativa strukturer och självorganisation, också innebär
självklarheten i ett tillblivande. Ett tillblivande som innebär en djupare
verklighet. Vi såg fjärilseffektens verkan när den unge tunisiern Mohamed
Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regimen och som resulterade i den
gnista som tände en våg av revolutioner och upplopp i arabvärlden. Människorna
i Nordafrika och Mellanöstern har accelererat allas vår möjlighet mot en
potentiell framtid av icke-dualism och ett enande av varat och tillblivandet.
Redan nu kan ett ökat deltagande i samhället genom exempelvis utnyttjandet av
web-baserade open-sourceverktyg och plattformar gynna självorganisering.
Centralstyrda plattformar som Google och Facebook utgör ett endast ett hot för
världsuppfattningar som vilar på dualistiska grunder. Dagens organisationer
möter ofta problem i form av revirtänk, prestige och svårigheter med
engagemang och gemensamma mål som alla bottnar i ett allt för dualistiskt
tänkande och för stela och stabila strukturer. Vi är övertygade om att inom varje
enskild människa bor en aktivist som vi inte ska vara rädda för ska störta någon
form av världsordning, snarare bör vi skapa ett samhälle som tar tillvara på
denna potential.
Som komplexitetsteorin har lärt oss är samhället icke-linjärt och alldeles för
komplext för att kunna förklaras genom metaforer. Den insikten bör vi ha med
oss när vi fattar beslut och gör prioriteringar baserade på intentioner som vilar på
en icke-dualistisk verklighetsuppfattning, konkurrens II och innovation II. Vi
63
vill understryka att denna utopiska vision inte vilar på politiska, ideologiska och
intressebaserade grunder, utan snarare i en övertygelse om att evolutionen har
sin gång, vilket innebär möjligheten att medvetandet blir mer medvetet om sig
själv. Denna evolution som med en sorts Darwinistisk dynamik av konkurrens
och naturligt urval (Capra 2010:24) kommer att erbjuda oss möjligheter till att
välja vilken väg vi vill ta. Vi står inte under en deterministisk utveckling, utan
det är upp till oss själva att välja väg.
Vi behöver förstå att språket, liksom verkligheten, är dynamiskt och förvandlas
när vi använder det i mötet med varandra. Ingenting är statiskt, därför behöver vi
inte besvära oss med känslan av maktlöshet inför en värld som kan tyckas
hopplös. Vi behöver etablera en vision i samhället som ger mening åt var och en.
En vision som bygger på medvetenheten om att ens egen existens förnimms
utifrån flerfaldiga virtuella existensplan och uppmärksamhetsplatser.
Vad vi alla vet historien lärt oss, samt i enlighet med systemteorin,
komplexitetsteorin och kaosteorin, ser vi att i takt med att vi får ett högre
medvetande (djupare holoner) också skapar nya organisationsmönster,
egenskaper och kapaciteter. Med De Landas ord: ”when playing with Life one
quickly discovers that most initial patterns disappear after a few generations”
(De Landa 2011:23).
Fullt medvetna om blivandets kraft har denna uppsats skrivits i oss.
Verkligheten har förvandlats genom skrivandet och skrivandet har förvandlats
av vår förnimmelse av verkligheten, vår fantasi och kreativitet. Och möjligheten
finns att även du som läsare har förvandlats. Genom bricolagets skapande i oss
har vi tagit vårt ansvar!
64
Källförteckning
Aleklett, Kjell. 2011. ”Vi måste anpassa oss till
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-framtidensagenda_6106221.svd (2011-05-17)
Peak
Oil”
Andersson, Monica. 2011. ”Den mångfunktionella staden kan återskapas” i
Urbaniserad värld: Nya steg mot hållbara städer. 2011. Stockholm: Global
Utmaning, s. 41-48
Barbier, Pierre-Yves. 2010. Cognitive Processes Involved in Thinking
Meditaition Practice and its Impact on Qualitative Research Methodology:
Bridging Phenomenology and Grounded Theory Analysis to Build a Qualitative
Research Situation Model. New Brunswick: University of Moncton
Benne, Beatrice. 2006. Managing AEC Project Organizations at the Edge of
Chaos: An Analysis of AEC Projects Adaptive Capacity from a Living Systems
Perspective. Ann Arbor: UMI
Boverket. 2010. Socialt hållbar
Karlskrona: Boverket
stadsutveckling:
en
kunskapsöversikt.
Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet. 2011.
Slutrapport av regeringsuppdraget till miljö- och kulturmyndigheter om
samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling (Ku2009/1620/KV).
Braungart, Michael & McDonough, William. 2009. Cradle to Cradle: Remaking
the Way We Make Things. London: Vintage Books
Brunner, Klaus A. & Klauninger, Bert. 2003. “An Integrative Image of Causality
and Emergence” i Arshinov, Vladimir & Fuchs, Christian, red. 2003.
Emergence, Causality, Self-Organization. Moskva: NIA-Priroda. s. 23-35
Bryman, Alan. 2011. Samhällsvetenskapliga metoder. Uppl. 2:1. Malmö: Liber
Bäck, Katarina & Palmblad, Samuel. 2004. Bland funkiskåkar och betonghus:
Det modernistiska Kronoberg. Växjö: Smålands museum
Capra, Fritjof. 1997. The Web of Life: A New Synthesis of Mind and Matter.
London: Flamingo
Capra, Fritjof. 2010. ”Complexity and Life” i Capra, Fritjof & Juarrero, Alicia &
Sotolongo, Pedro & van Uden, Jacco, red. 2010. Reframing Complexity:
Perspectives from the North and South. Litchfield Pk: Emergent Publications. s.
3-25
65
Civilutskottet, Trafikutskottet och Miljö- och jordbruksutskottet. 2011. Hållbara
städer – med fokus på transporter, boende och grönområden. Stockholm:
Civilutskottet, Trafikutskottet och Miljö- och jordbruksutskottet
Colebrook, Claire. 2010. Gilles Deleuze: En introduction. Göteborg:
Bokförlaget Korpen
De Landa, Manuel. 2006. A new philosophy of society: assemblage theory and
social complexity. London: Continuum
De Landa, Manuel. 2009. A Thousand Years of Nonlinear History. New York:
Zone Books
De Landa, Manuel. 2011. Philosophy and Simulation: The Emergence of
Synthetic Reason. London: Continuum
Deleuze, Gilles & Parnet, Claire. 1977. ”Un entretien, qu'est-ce que c'est, à quoi
ça sert?” i Spindler, Fredrika & Holmgaard, Jan, red. 2004.
Göteborg/Stockholm: Glänta/Ailos. s. 5-14
Denzin, Norman K., Lincoln, Yvonna S. 2005. The Sage Handbook of
Qualitative Research. 3rd ed. Thousand Oaks (CA): Sage Publications
Ellin, Nan. 1999. "Shifting Metaphors for the City and Culture: Ecology and the
Border," i Nyström, Louise, red. 1999. City and Culture: Cultural Processes and
Urban Sustainability. Stockholm: Swedish Urban Environment Council. s. 1222
Ernberg, Ingmar & Blomberg, Clas & Jörsäter, Steven & Wennborg, Anders &
Århem, Peter & Malmnäs, Per-Erik & Aurell, Erik & Cöster, Joakim. 2010. Vad
är liv: i kosmos, i cellen, i människan?. Stockholm: Karolinska Institutet
University Press
Florida, Richard. 2006. Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos
Fogelström, Per Anders. 1998. Mina drömmars stad. Bonniers
Fuchs, Christian. 2002. Concepts of Social Self-Organisation. Vienna: Vienna
University of Technology
Fuchs, Christian. 2007. “Self-Organizing System” i Bevir, Mark, red. 2007.
Encyclopedia of Governance. London: SAGE. s. 863-864
Fuchs, Christian. 2010. Internet and Society: Social Theory in the Information
Age. New York: Routledge
66
Gehl, Jan. 2003. Livet mellem husene: Udeaktiviteter og udemiljøer.
København: Arkitektens Forlag
Gustavsson, Bernt. 1988. Världsbilder: Synen på människa, samhälle, natur.
Wahlström&Widstrand
Hall, Peter. 1999. Cities in Civilization: Culture, Innovation, and Urban Order.
London: Phoenix Giant
Hall, Peter. 2002. Cities of Tomorrow: An Intellectual History of Urban
Planning and Design in the Twentieth Century 3rd ed. Oxford: Blackwell
Publishing
Hamilton, Marilyn. 2008. Integral City: Evolutionary Intelligences for the
Human Hive. Gabriola Island: New Society Publishers
Hardt, Michael & Negri, Antonio. 2003. Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta
produktion och Vertigo förlag
Hartman, Jan. 2004. Vetenskapligt tänkande: Från kunskapsteori till metodteori.
Lund: studentlitteratur
Harvey, David. 1989. ”From managerialism to entrepreneurialism: The
transformation
in
urban governance in
late capitalism”.
Geogr.
Ann. 71 B (1), s 3-17
Hornborg, Alf. 2010. Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och
miljö. Göteborg: Daidalos
Jackson, Tim. 2009. Prosperity Without Growth. London: Earthscan
Jacobs, Jane. 1995. Morallära för 2000-talet. Stockholm: Ratio
Jacobs, Jane. 2004. Den amerikanska storstadens liv och förfall. Göteborg:
Daidalos
Jagers, Sverker C. 2005. “1. Hållbar utveckling som politik” i Jagers, Sverker
C., red. 2005. Hållbar utveckling som politik: Om miljöpolitikens grundproblem.
Malmö: Liber AB, s. 5-25
Knox, Paul L. & Marston, Sallie A. 2003. Places and Regions In Global
Context: Human Geography 2nd ed. Upper Saddle River: Pearson Education, Inc.
Lakoff, George & Johnson, Mark. 2003. Metaphors We Live By. Chicago:
University of Chicago Press
Law, John & Urry, John. 2003. ”Enacting the Social”, Department of Sociology
and the Centre for Science Studies, Lancaster University, Lancaster LA1 4YN,
67
UK,
http://www.comp.lancs.ac.uk/sociology/papers/Law-Urry-Enacting-theSocial.pdf (2011-05-19)
Law, John. 2010. After Method: mess in social science research. London & New
York: Routledge
Lévi-Strauss, Claude. 1984. Det vilda tänkandet. Lund: Arkiv förlag
Lovelock, James. 1995. Ages of Gaia: A Biography of Our Living Earth. New
York: W.W. Norton & Company
Lundahl, Christian, Öquist, Oscar. 2002. Idén om en helhet: Utvärdering på
systemteoretisk grund. Lund: Studentlitteratur
Marcuse, Herbert. 1991. One-Dimensional Man: Studies in the Ideology of
Advanced Industrial Society 2nd ed. Boston: Beacon Press
Morgan, Gareth. 1999. Organisationsmetaforer. Lund: Studentlitteratur
Moustakas, Clark E. 1990. Heuristic Research: Design, Methodology, and
Applications. Thousand Oaks (CA): Sage Publications
Newman, Peter & Beatley, Timothy & Boyer, Heather. 2009. Resilient Cities:
Responding To Peak Oil and Climate Change. Washington, DC: Island Press
Nyström, Louise. 1999. City and Culture: Cultural Processes and Urban
Sustainability. Stockholm: The Swedish Urban Environment Council
Peck, Jamie. 2005. “Struggling with the Creative Class”. International Journal
of Urban and Regional Research, 29 (4), s. 740-770
Repstad, Pål. 2007. Närhet och distans: Kvalitativa
samhällsvetenskap. Uppl. 4:1. Lund: Studentlitteratur
metoder
i
Rosengren, Mats. 2008. Doxologi: En essä om kunskap. Åstorp: Retorik förlaget
Rosengren, Mats. 2010. De symboliska formernas praktiker: Ernst Cassirers
samtida tänkande. Göteborg: ArtMonitor
Rydén, Daniel. 2011. “På resande fot” Sydsvenskan Söndag 24 april 2011. s. 1523
Sahtouris, Elisabet. 2000. EarthDance: Living Systems In Evolution. Lincoln:
iUniversity Press
Saob. 2011. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2011-04-15) ange ”fläck” i
sökfältet. Välj sedan den översta länken ”FLÄCK.sbst1”
68
Scharmer, Otto. 2009. Theory U: Leading from the Future as It Emerges. San
Francisco: Berret-Koehler Publishers, Inc
Senge, Peter M. & Scharmer, Otto C. & Flowers, Betty Sue. 2005. Presence: An
Exploration of Profound Change in People, Organizations, and Society. New
York: Crown Business
Shirky, Clay. 2009. Here Comes Everybody: The Power of Organizing Without
Organizations. London: Penguin Books Ltd.
Spindler, Fredrika. 2009. Spinoza: multitud, affekt, kraft. Göteborg: Glänta
produktion
Stoehrel, Veronica. 2010. Komplexitetsteorins betydelse för vår uppfattning av
verkligheten. Högskolan i Halmstad: Res Cogitans 2010 no. 7, vol. 1, s. 230-25
Sveriges Kommuner och Landsting. 2011. Medborgardialog som del i
styrprocessen. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting
Syssner, Josefina. 2011. ”Staden i världen” i Urbaniserad värld: Nya steg mot
hållbara städer. 2011. Stockholm: Global Utmaning, s. 18-24
Trafikverket. 2010. Så får vi Den Goda Staden. Trafikverket
Urry, John. 2005. “The Complexity Turn” I Theory, Culture & Society, 22 (5), s.
1-14
Vinnova. 2011. Framtid med växvärk:
klimatutmaningarna? Stockholm: Vinnova
Wallén, Göran.
Studentlitteratur
2010.
Vetenskapsteori
Kan
och
hållbara
städer
forskningsmetodik.
möta
Lund:
Wheatley, Margaret J. 2007. Finding Our Way: Leadership For an Uncertain
Time. San Francisco: Berrett-Koehler Publishers, Inc.
Wijkman, Anders & Rockström, Johan. 2011. Den stora förnekelsen.
Stockholm: Thomas Magnusson Medströms Bokförlag
Wikström, Tomas. 2007. ”Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i
Flemingsberg” i Katarina Nylund, red. 2007. Periferin i centrum:
gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.
s. 145-179
Wilber, Ken 2001. Sex, Ecology, Spirituality: The Spirit of Evolution 2nd ed.
Boston: Shambhala Publications
69
70