Käre användare!
Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Illustrerad Vetenskap Historia
(www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part.
Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.
Med vänlig hälsning
Redaktionen
FOLKMORD
Delacroix gjorde
massakern till konst
Den romantiske målaren Eugène
Delacroix från Frankrike presenterade
år 1824 sin tolkning av de blodiga
händelserna på ön Chios. Till höger
syns den turkiske paschan (guvernören) till häst. Han drar en ung grekiska
efter sig medan hon försöker ta sig
loss från repet. I förgrunden ligger en
döende grek. Han har förlorat sin
familj, sina kläder, sin värdighet.
BRIDGEMAN
Turkisk sultan
utplånade grekisk ö
Under grekernas frihetskrig mot Osmanska riket på 1820-talet blev
120.000 invånare på ön Chios massakrerade, fördrivna eller sålda
som slavar. Bara 900 öbor överlevde. Folkmordet upprörde européerna
och tvingade stormakterna att skapa ett fritt Grekland.
GREKLAND/1821
AV MORTEN RENDSMARK
Sedan 1450-talet
har Grekland
varit en del
av Osmanska
CHIOS
riket. Grekerna
GREKLAND
lever under
förödmjukande
förhållanden i
sitt eget land. Flera
upprorsförsök har slagits ned
genom tiderna, men inspirerade
av den franska revolutionen reser
sig invånarna igen år 1821.
”D
öda alla män över 12 år!
Döda alla kvinnor över 40
och alla barn under två!” Så
löd ordern från den turkiske sultanen
Mahmud II i april 1822. Därmed beseglade han 120.000 människors öde på
den grekiska ön Chios.
Tusentals turkiska soldater landsattes på ön. De kom med krigsfartyg som
hade korsat det smala sundet mellan
det turkiska fastlandet och Chios.
Soldaterna gick i land på stränderna
söder om staden Chios och sedan gick
de bärsärkagång bland husen.
Spädbarn kastades skrikande upp
i luften och spetsades på sablar, kvinnorna utsattes för massvåldtäkter och
männen höggs ned, sköts, brändes eller
genomborrades med lansar.
Blodet forsade på stadens gator. Floden rann ut i havet, som färgades rött.
Till och med de spetälska på stadens
sjukhus höggs ned med kroksablar.
Unga kvinnor, flickor och pojkar drevs
samman och fördes ut till de turkiska
krigsfartygen där de stuvades in i lastrummen. Fångarna var värdefulla: de
kunde säljas på slavmarknaderna i Turkiet och Mellanöstern.
Ett grekiskt ögonvittne berättade
senare om den fruktansvärda dagen då
han som pojke skildes från sin mor i
hamnen. Moderns sista ord till honom
blev att han skulle vara en duktig och
flitig gosse. ”Kom ihåg”, sa hon, ”att de
som köper dig knappast har överseende
med dina fel och brister, som din far
och jag. Läs dina böner varje dag och ge
aldrig upp hoppet.”
När turkarna inte kunde hitta fler att
döda eller ta till fånga i staden Chios,
slaktade de husdjuren, tände eld på husen och plundrade kyrkorna.
Grekiskt uppror mot Turkiet
Vid den här tiden hade Grekland i mer
än 300 år varit en del av det turkiska
Osmanska riket som sträckte sig från
Balkan till stora delar av Mellanöstern.
Men 1821 gjorde grekerna på Peloponnesos uppror mot det turkiska herraväldet. Bönder med liar, högafflar och
yxor anföll de turkiska soldater, köpmän, godsägare och ämbetsmän som
bodde i landet med sina familjer. Mer
än 30.000 turkar dödades under bondeupproret, de flesta av dem var civila.
Grekerna skaffade sig kontrollen över
städerna Korinth, Athen och Thebe,
vilket fick upproret att sprida sig ytterligare. På många öar, bland andra Samos, vände sig grekerna mot turkarna.
Grekiska handelsfartyg byggdes om till
krigsskepp och otaliga greker som hade
tjänstgjort i den turkiska flottan deserterade nu och anslöt sig till upproret.
Den turkiska flottan förlorade därmed
sina mest erfarna sjömän och tvingades
ersätta dem med oerfarna hamnarbetare.
Under 1821 lyckades upprorsmakarna
samla en flotta som kunde sättas in mot
öarna i Egeiska havet. Men Chios låg
bara en mil från den turkiska kusten och
här kunde den grekiska upprorsflottan
inte hindra turkarnas flotta.
Öborna hade sultanens förtroende
Innan frihetskriget bröt ut var Chios det
Egeiska havets pärla. Ön hade en nära
relation med sultanens hov i Istanbul.
Som skickliga sjö- och handelsmän hade
chioterna i århundraden haft en särställning i hans imperium. Dessutom hade
Chios Medelhavets största produktion
av mastix,ett bakteriedödande harts
som bl.a. användes som tuggummi vid
sultanens hov.
I det stora hela åtnjöt de driftiga chioterna många fördelar under det turkiska
styret. De hade en hög grad av självstyre
och fem män från öns ledande familjer fungerade som ett öråd med ansvar
för ekonomi, administration och skatteindrivning. De stiftande också lagar och
regler för handel och skeppsfart.
Bara ett par tusen civila turkar bodde
på ön, och de flesta tjänstgjorde på fästningen i staden Chios. Den turkiske
paschan (guvernören) lade sig sällan i
öbornas förehavanden och han sände
ytterst sällan ut sin garnison på patrull
eller inspektion till ön. Soldaterna och
Bonniers Världens Historia 5 • 2007
39
EGEI
GREKLAND
Efter upproret blev
södra delen av Grekland självständig år
1832. Inte förrän
1947 fick landet de
gränser det har i dag.
SK A
HAV
TU R K I E T
Under 1600-talets
storhetstid sträckte
sig Osmanska riket
ända till Österrike.
I första världskriget
stod landet på tyskösterrikisk sida och
löstes upp 1920.
ET
CHIOS
Bara 900 invånare
överlevde massakern
på Chios år 1822.
THEBE
ATHEN
KORINTH
PELOPONNESOS
CHIOS STAD
SAMOS
Öborna från Samos,
som utlöste upproret
på Chios, blev en
del av Grekland
först år 1912.
SMYRNA
(IZMIR)
CHIOS
SAMOS
sommarhusen uppe i bergen. De flesta
ville helst gömma sig tills oroligheterna
var över.
Upprorsmakarna anföll fästningen
i staden Chios där cirka 2.000 turkar
hade förskansat sig. Men rebellerna var
dåligt utrustade. Under skottväxlingarna
med turkarna tog deras gevärskulor slut
och de tvingades därför samla ihop de
begagnade kulor som turkarna hade avfyrat mot dem.
Rebellerna från Samos insåg att fästningen var omöjlig att inta. I stället
plundrade de bland sina landsmän. De
stal smycken, dyra kläder och andra värdesaker från husen på Chios. Den 8
april drog de hem till Samos igen.
Turkarna härjade i tre månader
Brittisk poet blev
grekisk hjälte
B
erättelserna om massakern på
Chios väckte upprörda känslor hos
européerna. Många skänkte pengar
för att stötta grekernas frihetskamp,
och den brittiske poeten lord Byron
beslöt sig för att själv gå ut i krig.
Sommaren 1823 reste han till Grekland och anslöt sig till upprorsledaren
Alexandros Mavrokordatos. Ur egen
ficka donerade Byron 4.000 pund till
den grekiska flottan. Men frihetskampen led av interna splittringar och
Byron upptäckte snart att han befann
sig mitt i ett inbördeskrig.
De stora framstegen upplevde grekerna först när England, Frankrike och
Ryssland gick samman mot turkarna.
År 1832 tvingade de tre stormakterna
fram ett grekiskt kungadöme som i
början bara bestod av Peloponnesos,
områdena kring Athen och ögruppen
Kykladerna.
Byron fick dock aldrig uppleva
grekernas seger. Han dog av en svår
förkylning 1824, åtta år tidigare, men
han hyllas än i
dag som frihetshjälte i
Grekland.
Den brittiske
poeten lord
Byron var
politiskt
engagerad
och deltog
i den grekiska
frihetskampen.
officerarna stannade i fästningen och i
staden Chios.
De muslimska turkarna lade sig heller
aldrig i religiösa frågor. Öborna fick behålla sin grekisk-ortodoxa tro; de hade
en kristen biskop och flera hundra kyrkor och kloster.
Turkarnas milda politik på Chios
ledde till att öborna bodde på Egeiska
havets rikaste ö med stora intäkter från
sjöfart och handel. Den rika överklassen
på ön bodde i stora villor, hade sommarhus i bergen och gott om tjänstefolk.
På andra platser i Grekland skulle en
grek till häst helst sitta av om en turk
kom ridande mot honom – dessutom
fick grekiska ryttare inte bära sporrar.
Men den sortens förnedrande regler
hade sultanen befriat chioterna från.
De var Osmanska rikets mönstergreker
som hade fogat sig och därför belönades
de med stor frihet.
Chioterna lämnades åt ett ytterst blodigt öde. Sultanen kände sig bedragen
av sina trofasta greker på Chios. Även
om bara några tusen öbor hade deltagit
i upproret var sultanen rasande. Tre dagar efter det att rebellerna från Samos
lämnat ön, landsatte turkiska krigsfartyg
7.000 man på Chios. En del av dem var
snabbinkallade reserver, som bl.a. bestod av dömda brottslingar. De hade fått
order att ödelägga hela ön.
I tre månader härjade turkarna. Enligt den grekiske historikern dr K. Frangomichalos mördades omkring 25.000
chioter, 15.000 dog av skador eller sjukdomar eller begick självmord.
Cirka 52.000 chioter fördes bort som
slavar, medan 23.000 hann fly i skepp
och mindre båtar till andra öar i Egeiska
havet eller till det grekiska fastlandet.
Bara 1.800 lyckades gömma sig och på
så vis överleva massakern.
Chios ville bli turkiskt
Dansk konsul hjälpte öbor på flykt
När det grekiska frihetskriget bröt ut år
1821 vägrade chioterna helt enkelt att
delta. De skickade sina ledare till upprorsmakarna och bad att få lämnas utanför stridigheterna. De ville hellre lyda
under den turkiske sultanen än riskera
livet i ett tvivelaktigt uppror.
Efter den begäran såg de grekiska
upprorsledarna chioterna som fegisar.
Två gånger försökte rebellerna landsätta
styrkor på ön för att tvinga fram ett uppror. Det första försöket misslyckades,
men andra gången hade de större framgång. I mars 1822 gick en styrka på
4.000 greker från ön Samos i land. De
uppviglade några chiotiska bergsbönder
till uppror men de flesta öbor stängde in
sig i sina hus och de rikaste flydde till
Några chioter sökte hjälp hos konsulerna
från de europeiska länderna. Den danske
konsuln på ön försökte upprepade gånger stoppa massakern och hjälpte chioter
att fly. Men detta avslöjades av turkarna
och paschan lät då arrestera, tortera och
avrätta den danske konsuln.
Öns brittiske konsul förrådde däremot de öbor som vädjade om hjälp. Han
lovade att ordna flyktbåtar mot betalning. I stället överlämnade han flyktingarna till turkarna.
I mitten av juni låg Chios i stort sett
i ruiner. Sultanen skonade bara de 46
byar där bönderna odlade den dyrbara
mastixen. Sultanen ville inte vara utan
sitt tandvårdande tuggummi. Men de
grekiska upprorsmakarna var redo för
ett nytt angrepp. Natten till den 19 juni
kom två grekiska skepp till Chios från
grannön Psara. De smög sig in bland
skeppen i den turkiska flottan som låg
för ankar utanför staden Chios. Just den
19 juni var sista dagen i muslimernas
fastemånad ramadan och därför var turkarna på fartygen upprymda och inte
särskilt vaksamma.
Turkiskt flaggskepp sattes i brand
Grekerna satte eld på sina egna skepp
och seglade dem rakt in i de två turkiska
flaggskeppen. De grekiska fartygen var
fyllda med krut, svavel och torrt gräs. Det
första skeppet missade målet och brann
upp utan att orsaka någon skada. Men
det andra fastnade vid kapten Ali Pashas
flaggskepp. Det brinnande grekiska
skeppets bogspröt stack in i en öppen
kanonlucka på flaggskeppet och lågorna
slickade utefter relingen. Besättningarna
på de två grekiska skeppen hoppade i
räddningsbåtarna och försvann ut i den
mörka natten.
Enligt loggboken på Ali Pashas flaggskepp fanns det 2.286 personer ombord
– sjömän och soldater samt hundratals
chiotiska kvinnor och barn som satt inlåsta i lastrummen.
Seglen, relingen och ett stort lager
med kanvastält stod snart i lågor. I tre
kvart brann skeppet och ingen vågade
komma till undsättning eftersom ammunitionlagren exploderade med jämna
mellanrum. Kapten Ali Pasha och många
av hans män omkom och fångarna i lastrummen hade inte en chans. Förlusten av flaggskeppet krävde hämnd. De
turkiska trupperna gick därför till angrepp mot de tidigare fredade mastixbyarna. De 46 byarna brändes ned till
grunden och byborna dödades. Därmed
var Chios helt ödelagt. Nästan 120.000
greker hade levt på ön. Efter massutrotningarna fanns det bara 1.800 kvar. De
hade gömt sig undan turkarna, men nu
kostade hungersnöd och epidemier hälften av dem livet.
Sultanen ångrade massakern
Kort efter massakern insåg sultan Mahmud att han begått ett ekonomiskt mistag. Han förlorade avsevärda tull- och
skatteintäkter från Chios, och dessutom
avstannade mastix-produktionen.
Sultanen erbjöd därför de chioter som
flytt att återvända. Han utsåg en ny pascha, som efter att ha besiktigat de nedbrända byarna sa: ”Jag skulle gärna vilja
återbefolka denna öken”.
En del av de landsflyktiga bönderna
återvände. Men de rika chioterna – köpmännen och skeppsredarna – bosatte sig
i andra europeiska länder eller i USA.
Där startade de nya verksamheter och
ordnade insamlingar för att köpa slavarna fria, men bara ett fåtal av dem gick
att finna och friköpas. Chios blev aldrig
mer någon livlig och välmående ö. Enligt en turkisk folkräkning år 1831 fanns
det bara 8.558 kristna män på ön, 791
muslimer, 16 romer och 69 judar. Det
fanns nästan inga grekiska kvinnor. De
flesta hade för länge sedan sålts på slavmarknader och de grekiska bönderna
på Chios hade inte råd att köpa tillbaka
sina fruar och barn.
Européerna var upprörda
I de andra europeiska länderna ledde
massakern på Chios till en våg av sympati. Men Frankrike och England tvekade länge att stödja frihetskampen. De
båda stormakterna fruktade att ett svagt
Turkiet skulle fresta Ryssland att erövra
landet och därigenom skaffa sig tillgång
till Medelhavet.
Inte förrän 1827 enades de tre kristna
stormakterna om att skicka en gemensam flotta till Grekland. Den överraskade en stor turkisk flotta vid Peloponnesos, där cirka 50 av 70 turkiska skepp
antingen sänktes eller tvingades på
grund.
Den turkiska flottan hämtade sig aldrig efter det sjöslaget, och året därpå
tvingades Osmanska riket ingå ett avtal
med stormakterna om bildandet av ett
självständigt kungadöme i södra Grekland. Den grekiska nationalförsamlingen
valde en bayersk prins till kung.
LÄS MER:
●
Helen Long: Greek Fire – The Massacres of Chios, Abson
Books 1992 ● John Perikos: Chios Gum Mastic, J.Perikos 1993
John Webster: Lord Byron and the Greek War (lydbog), Pathfinder Audio 2002
●
●
http://freespace.virgin.net/c.mcclernon/Chiots.pdf
Chio
s
i dag
Ön återfick
aldrig sin storhet
Efter massakern år 1822 låg
Chios i stort sett öde. Den turkiske
sultanen försökte locka tillbaka de
många chioterna till ön, och nya
invånare lockades med löften om
billig mark. Men sultanens initiativ
hjälpte inte mycket, Chios förblev
i det närmaste utdöd. Först när ön
åter blev grekisk i början av 1900talet började repatrieringen, men än i
dag är antalet invånare bara 60.000
– hälften så många som under öns
storhetstid i det Osmanska riket.
CORBIS
I dag har Chios bara hälften
så många invånare som under
sin storhetstid före 1822.
Bergsbyn Anavatos på norra Chios bär tydliga spår efter massakern. Husen har stått
tomma sedan trupperna 1822 nådde fram till byn och dödade alla som bodde där.
Bonniers Världens Historia 5 • 2007
41
