Fältbiologen 3/2007

3 -307
07
Döden
lurar överallt
A
nders Borg. Nummer ett på listan över före detta fältbiologer vars samvete
skrumpnat samman och dött i vuxen ålder. Levererade en budget hösten 2007 som
var en käftsmäll till naturvården och en kniv i ryggen på tusentals utrotningshotade
arter. Reservatsbildningen får 450 miljoner kronor mindre under tre år, något som
strider mot EU -direktiv och FN-konventioner.
| Fältbiologen 3/007
Känns det gött att förråda din ungdoms björnar och sångsvanar Anders?
innehåll
20
De kommer aldrig tillbaka 8
Död och förintelse på gigantisk skala
Livet på liket 14
En dag får de dig också
Frystorkning 16
16
Revolutionerande begravningsmetod
Hafwstjädern ropar 20
Phalacrocorax flyger igen
14
26
8
Alltid i Fältbiologen
Tips och notiser 5
Vi vet allt 28
Smaskigt recept, läsardikt och Sally Mann
Strandskydd och grönblåa däggdjur
Debatt 6
Krönika 29
Minikikare och bäverattacker
Konstnär med dåligt samvete
Hotspot 7
På stan 29
Stora vyer, husbilar och valar
Vi vill bli mosade av klövdjur
Förlaget 25
Aktuellt & internt 30
Nya snygga linnen
Minifältis 26
25
Rapporteringar från land och rike
5
30
Spela ett spel med döden
FÄLTBIOLOGEN
REDAKTIONEN
är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer
per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra
intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro
77 64 82-2. Märk talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen
Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar
sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej.
Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, John Green, Aron Hejdström, Miriam
Löwenstein och Jennie Wadman.
Mail till redaktionen: [email protected]
Gäller det prenumeration, kontakta föreningens kansli: [email protected]
Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle.
Ansvarig utgivare: Jennie Wadman
OMSLAG
TRYCKINFO
Fram: Aron Hejdström
Sidan 2: John Green & Jennie Wadman
Bak: Foto: Frida Klingberg, Östra kyrkogården, Göteborg
Tryck: Risbergs Information & Media AB
Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt
Upplaga: 4500 exemplar
Fältbiologen 3/007 | 3
ledare&notiser
Redaktionen tipsar: Vi vill ha din hjälp att skapa denna tidning. Har du intr
Dagsländan och
kreosotbusken
E
n dagslända lever högst några dagar efter att den
avslutat sitt larvstadie. Vissa arters liv varar bara några
timmar vilket är allt som behövs för att de ska para sig
och sedan dö. För människan ter sig deras liv extremt korta
och förbifladdrande. Men ur dagsländans perspektiv är varje
sekund ett ögonblick att ta vara på, lika långt för dem som
ett år är för oss. Människan är en långsam koloss som oändligt segt rör sig genom århundranden.
I södra Kalifornien växer en kreosotbuske som genom kloning fortsatt leva i över 10000 år och som fortfarande vägrar
att dö. När den ser på en människas liv är det kanske som
att titta på en film i snabbspolnings-läge. Tjattrande rusar vi
omkring, planlöst och förvirrat innan vi plötsligt faller ihop
och dör utan att ens upplevt en timme av buskens liv.
Döden är slutet. Döden var slutet för Sebastien, Ilya, David
och flera andra som dött när de kämpat mot miljöförstöring
och rovdrift på planeten. Överkörd av tåg med radioaktivt
avfall, mördad av nazister vid antikärnkrafts-läger, krossad
av fallande träd under gammelskogs-avverkning.
Döden kommer vara slutet för dig och mig, oavsett om
det blir lugnt i en säng eller på en barrikad. När du dör kommer du aldrig mer få se de månghundraåriga tallarna djupt
inne i de sista gammelskogarna eller kravla omkring på en
fjällbrant och försöka hitta det sällsynta halvgräset Arvid.
Du kommer aldrig mer få en chans att storma ett möte
med bestämmande slipsklädda gubbiga gubbar, kasta ut
dem och säga att nu får det fan vara slut på den här skiten
eller stå mitt i vägen för avverkningsmaskinerna och tjafsa
med polisen.
Du kommer aldrig mer få ragla upp innan soluppgången
för att du hoppas att sällsynt fågel nr 7 flyger in från havet
den här morgonen fast den inte gjorde det igår och du kommer aldrig igen hångla i ett nät högt uppe mellan träd mitt
i natten.
Men döden är också en början. Döda träd ger livsrum,
näring och hem åt en mångfald av svampar, mossor, lavar
och insekter. Döda djur blir mat åt andra djur. Diptera calliphoridae, spyflugorna, är bland de första som hälsar på en
död kropp, mänsklig eller djurlig, för att lägga sina ägg,
framförallt i ansiktet. Där lever larverna, även kallade likmaskar, på de ruttnande kropparna som får påhälsning av
allt fler insekter och asätare innan de slutligen brutits ner i
jorden igen.
Så kommer även våra kroppar att fortsätta i kretsloppet.
På lite olika vägar beroende på om man kremeras, frystorkas
eller nåt annat.
”Vem är du?”, frågar en gravallvarlig Max von Sydow-riddare när detta nummer av Fältbiologen kommer skridande
över stranden.
Fältbiologen nr 3 2007 svarar: ”Jag är Död’n.”
| Fältbiologen 3/007
Lars Axelsson
redaktionen
Skogsstyrelsen styr upp
Skogsstyrelsen genom sin Generaldirektör Göran Enander
tar steg i rätt riktning. De föreslår ”reviderade mål och nödvändiga satsningar för att bevara den biologiska mångfalden
i skogen. Målet för arealen skyddad skogsmark inom ramen
för “Levande skogar” måste utökas. År 2020 ska 1,6 miljoner hektar produktiv skogsmark, motsvarande omkring 7
procent av all skog i Sverige, vara skyddad som naturreservat eller liknande. Förslaget innebär en ökning med 450 000
hektar jämfört med gällande delmål för år 2010.”
Skogsbolagen skriker förstås rakt ut. Bland annat Jerker
Karlsson, VD för SCA Skog, tycker tydligen inte att det
duger att redovisa vinster som tex 2 miljarder kronor före
skatt för årets andra kvartal, utan häver ur sig saker som
”Den äldre skogen måste ransoneras i avvaktan på att de väl
växande ungskogar som anlagts under det senaste halvseklet
blir mogna för avverkning om några decennier.”
Med andra ord vet Jerker att han och hans kompisar i skogsindustrin överavverkat skogen och för att fortsätta casha in
lär de nu hugga ner gammelskogen i väntan på att det händer nåt med plantagerna. Hållbar utveckling någon?
Nu finns Fältbiologen på internet. Där kan du ladda ner alla
nummer från och med 2003 i formatet PDF samt läsa om
redaktionen.
resse för färg, form, layout eller fotografi? Då är redaktionen rätt plats för dig. Kom på nästa möte vettja! Om du istället gillar att laga god näringsrik mat så är du varmt välkommen att bli vår personliga matlagare.
Dikt från en läsare:
I världens utkanter,
långt från kafferep
och tanter,
låg en skog,
där människan bara
tog.
Träden togs i all
hast,
och förvandlades fort
till plast.
Allt vi ser,
är ett verk av
vad naturen ger.
Hugg ner blommor
och blad,
så de rika kan
bygga ett bubbelbad.
När fåglarna dör,
vi ej deras fågelsång hör
och ingenting stör.
Då tar insekterna över
och dödar varenda klöver.
När naturen försvinner
är det ingen som vinner.
Tova Svensson, Löberöd
tipsochnotiser
Läskigt likgiltigt
Ordspråket ”här ligger en hund begravd”, brukar indikera att något fuffens är på gång.
Men vad säger man när liket inte har begravts, och det verkligen handlar om ett lik?
Sjukt kanske, fast forskarna vid den rättsentomologiska avdelningen på Tennessees
universitet skulle säga: vetenskapligt. Dessa forskare har nämligen hägnat in en bit
tätvuxen skog med stängsel och taggtråd och sedan dumpat döda människor därinne!
Målet är att lära sig den naturliga förruttnelseprocessen hos den mänskliga kroppen så
att man kan fastställa hur länge någon varit död vid till exempel ett mord. För er som
vill se bilder på ruttnande kropparna har fotokonstnären Sally Mann givit ut boken
”What remains”, där hon traskat runt och fotograferat i vetenskapens lik-skog!
Kiskamavaara räddades
Vid Kiskamavaara, tre mil öster om Kiruna ligger en
urskogsartad skog. Vid ett fältbesök i somras hittade
Naturskyddsföreningen hundratals exemplar av femton rödlistade arter, bland annat svampen kritporing (CR). Den 25 september upptäcktes att skogen på uppdrag av markägaren avverkades av Sveaskog. Naturskyddsföreningen lyckades stoppa
avverkningen samma dag genom att skapa uppmärksamhet i
media, kontakta Sveaskog och framförallt ha en lista med artfynd. Tänk om Sveaskog äntligen skulle ta och börja försöka
leva upp till sin egen miljöpolicy?
foto:arkivet
Fältbiologens mattips
Folk gör vad som helst för att bli av med de spanska skogssniglarna som invaderar trädgårdslanden.
Hacka av huvudet med spaden! Häll på salt! Låt dem drunkna i öl! Sätt elstängsel runt trädgården!
En enda kan ge upphov till 200 nya! utropar min mamma och häller kokande vatten över sniglarna.
Det finns otaliga makabra tips på hur man bäst har ihjäl den fruktade snigeln. I sommar kom dock det
bästa hittills, efter en orgie av saltande, kokande och hackande kan du äta upp din fiende.
Hur du tillagar en mördarsnigel:
Lägg sniglarna du samlat i din trädgård i en sil, häll över salt och skölj dem sen intensivt.
Koka sniglarna snabbt 6-7 gånger, på så sätt blir du av med det värsta slemmet. Koka
därefter sniglarna i en timme tillsammans med morötter, lagerblad och lök. Gör ett snitt i
buken på de nu grå och förkrympta sniglarna och krafsa ut innandömet. Sådär, garanterat
döda och färdiga att hacka sönder och steka med mycket kryddor.
Fältbiologen 3/007 | debatt
På barrikaderna för minikikaren!
H
ög kvalité, högt pris. Låg kvalité, lågt pris. Sådan är de flestas
grundhållning till allehanda varor, även min. Det finns dock undantag.
Ett är prisskillnaden mellan stora och små
kikare.
Att tillverka stora linser av en viss kvalité kostar mer än att tillverka mindre av
samma kvalité, en större lins är svårare att
få jämn. Därför kan de mindre kikarna i
en serie av kikare vara billigare än de större
bröderna, mycket billigare.
Det starkaste argumentet för stora kikare, upplever jag, är möjligheten att få
ett bra förhållande mellan förstoring och
frontlinsens diameter . Då man har en låg
förstoring och en stor frontlins får man
nämligen en ljusstark kikare, något som
dels förhöjer upplevelsen, dels underlättar användande i skymning. Mina erfarenheter är dock sådana att bra kvalité på
linserna är nog så viktigt som att kikaren
släpper igenom mycket ljus.
Att en minikikare är liten gör dessutom
att man oftare väljer att ta med den än en
stor kluns. Den följer med i vardagen och
blir inte kvar hemma även om inte skådning är prioriterat då man reser bort. Så
det man förlorar i form av några enstaka
skymningsminuter får man igen tusenfalt i vardagsupphöjande kikarbeväpnade
ögonblick!
Även då man går in för att skåda fågel blir dagen mycket häftigare om man
slipper det där extra kilot om halsen. En
bra utformad kikare är också mycket
bekvämare att ha i handen och kan hållas i enhandsgrepp, detta ger mer tid med
okularen för ögonen och därmed blir det
du som får se den där skrikörnen som de
andra missade eller är den som hänger i
när bävern äntligen bryter vattenytan.
Att låna ut min kikare har dock inte alltid varit det självklara nöje det kan tyckas
måste vara, av någon anledning – som
kanske går att koppla till att det är en minikikare – så krävs att man har gjort en
mycket precis okularinställning innan man
börjar ratta in skärpan. Okularinställning
är den anpassning användaren gör av kikaren gentemot sina ögon genom att vrida
det ena okularet mellan en plus- och en
minusmarkering, en inställning användaren behåller. Då en ev. ”låntagare” tittar i
min kikare utan att först göra sig omaket
med den berörda inställningen kan denne
chockeras över gröten som skådas istället
för den åtrådda tranan. Sedan förefaller
detta med optik att vara en imagefråga,
”riktiga skådare” har inte minikikare, en
bild som förefaller rotad då vissa inte riktigt tar någon med en 8x 22 kikare om halsen på allvar.
Man kan alltså få riktigt bra kvalité till
ett humant pris om man investerar i en bra
minikikare. Det gäller dock att hitta en
bra, det finns många dåliga. Just eftersom
det är billigt att producera små linser går
det att göra riktigt dåliga små kikare till
inga priser alls, sådana dyker upp överallt.
Så till viss del gäller satsen i ingressen, hög
kvalité högt pris, de medeldyra till dyra
märkena är de jag tycker att man ska satsa
på. Deras minimodeller kostar faktiskt
bråkdelar av vad deras stora gör. ...
Erik Börjesson
Felaktig bäver-information!
Hej!
Hej Upprörd!
I Fältbiologen nr 2 2007 hävdas i artikeln
”Det bruna djuret” att bävern har som
kostvana att livnära sig på ”barn som förirrat sig från människobyn”!
Det är mig oförståeligt att en tidning
som hävdar sig vara Sveriges främsta organ för natur och miljö-intresserad ungdom far med inkorrekta uppgifter på ett
sådant flagrant sätt!!
Kul att någon reagerar på något som står i
vår tidning, det är inte så jättevanligt.
Vi tycker det är viktigt att du gör oss
uppmärksamma på vårat fel.
För att citera Nerikes Allehanda den åttonde augusti i år: ”Den senaste bäverattacken inträffade förra helgen, ett 100tal meter nedströms om den kommunala
badplatsen vid Norsviken i utkanten av
Lindesberg. En familj som hade gått ner till
en brygga på västra sidan av ån upptäckte
att en bäver simmade en bit ut i ån. I vattnet befann sig två mindre barn, två och ett
Upprörd
| Fältbiologen 3/007
halvt och fem år gamla, deras mamma och
deras mormor.
Bävern attackerade mormodern. Köttsår
efter klor eller tänder samt en rejäl smäll från
svansen innebar att mormodern fick föras
till sjukhus. Närpolischef Magnus Luhr berättar att det även finns en tidigare rapport
om att ett barn attackerats i Bottenån.”
Det korrekta av oss hade förstås varit att
utöka listan med inte bara barn utan även
mormödrar. Vi ber om ursäkt.
Redaktionen
Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt
överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i
Norden med spännande djur, växter och landskap.
hotspot
Fjordar och fjäll
Hav möter berg. Valar möter clownnäbbade lunnefåglar. Tyska
monsterhusbilar löper amok på smala bilvägar. Välkomna till Lofoten,
Norges natursköna gamla fiskeutpost.
text:LarsAxelsson
bild:JohnGreen
N
är tekniken för telekommunikation kom till Norge fick även
Lofotens avlägsnaste öar telegrafer mycket tidigt. Det var för att snabbt
kunna meddela när fiskstimmen nalkades.
Fisket är en fortfarande en huvudindustri
och sysselsätter cirka 4000 människor på
Lofoten, men nu flockas även turiststimmen kring öarna. Lofotens naturscener är
vad som lockar besökarna.
De för Norge karakteristiska och vackra
fjordarna ligger kant i kant med fjälltopp
efter fjälltopp. Mellan berg och hav vindlar sig smala vägar fram mellan samhällena. Sommartid kryllar det här av husbilar
från hela Europa. Men förstås också en del
andra som med hjälp av sin liftartumme,
Lofotens kollektivtrafik eller organiserad
resa med Fältbiologerna tar sig fram desto
billigare.
De flesta turistande husbilar lämnar
sällan bilvägarna och längs dessa finns stora
betongparkeringar ordnade där husbilarna
samlar sig för natten för att ha någonstans
att ta vägen. Så vill du slippa den mest turist
iga känslan ska du ge dig en bit bort, där
det går, från de mest välanvända vägarna
och campa någonstans där man får vara
ifred med havsörnarna och lunnefåglarna.
Att hitta någonstans att övernatta kan vara
knivigare än vad man är van vid. Norge
har allemansrätt, men ibland kan det vara
svårt att hitta utrymme att tälta på som
inte är en fjällsluttning eller ett hav. Några
skogar att tala om kommer du tillexempel
inte att hitta här, så ett tips kan vara att
kolla upp olika potentiella övernattningsplatser i förväg på en karta.
Tyvärr är det omöjligt att ta sig ut till
de lite mer avlägsna öarna utan att betala
multum för färjor, särskilt jobbigt blir det
om man vill ut i de yttersta utknaterna och
får betala för en plats på självaste snordyra
Hurtigrutten.
Till Lofoten tar du dig kollektivt först
med Norrlandståget till Narvik, sedan
med norska bussar. På www.nordtrafikk.se
finns tidtabeller och information. ...
Fältbiologen 3/007 | 7
Utrotning
varar för
alltid
text:LarsAxelssonochJohnGreen
bild:SaraForsberg
För 257 miljoner år sedan inträffade den största artdöden i Jordens
historia. Cirka 95 procent av alla sjölevande arter och 70 procent av
landlevande ryggradsdjur dog ut. För 65 miljoner år sedan försvann 15
procent av alla sjölevande arter i ett annat fall av massdöd, de allra flesta
dinosaurierna strök med. Idag är vi mitt uppe i en liknande katastrof.
Den största artutrotningen på 65 miljoner år har bara börjat.
| Fältbiologen 3/007
utrotning
utrotning
utrotnin
utrotni
för alltid
D
utrotning
en tidiga gryningen i trakten
kring nedre Dalälven. Diset står
högt på de grova trädstammarna
i den svala marsmorgonen. Det ligger
rester av snö på marken. Älven forsar och
någonstans inne i bruset hörs ett klickande läte som från en hackspett. En vitryggig hackspettshane sitter i en gammal asp
och lockar efter en hona att få spendera
våren med. Lätet upprepas om och om
igen. Solen går sakta upp medan hanen
fortsätter. Med tiden blir ramsorna allt
ojämnare – hanen är orolig. Med rätta.
Det finns nämligen inga honor kvar att
locka på. Han är den siste i sitt slag.
DNA-strängar böjs och vindlar inuti
vargens celler. Generna har förts vidare
genom generationer till varje ny individ.
Men det finns inte vargar med tillräcklig
genetisk mångfald att para sig med för att
skapa nya kombinationer av DNA . Alla
har könsceller som är släkt och inaveln blir
allvarligare och allvarligare. Resistansen
mot sjukdomar blir sämre och ärftliga defekter slår lättare till. Men det finns inga
andra att bilda nya flockar med, vargarna
är hänvisade till varandra och DNA-spiralerna dras åt till snaror.
På 60 -talet infördes herbicider för att
bekämpa ogräsen i jordbruket. De blomrika odlingslandskapen försvann snabbt
när ogräsen som röjdes undan var det
mesta utom de grödor som monokulturen
skulle frambringa. Biotoperna likriktades
och utrymmet för mångfald krymptes
ner. Man har fått för sig att det lönar sig
mer att skapa monokulturer och satsa på
ett fåtal arter än att upplåta utrymme åt
ett mer krävande myller. Fälthumlan försöker hitta de blommor som en gång var
så vanliga källor till pollen för dess larver,
men att hitta tillräckliga mängder rödklöver som tillåts gå i blom, att hitta vallört,
bosyska eller oxtunga är nu mycket svårt.
Fälthumlan är inte ensam. Bland annat två tredjedelar av Sveriges rödlistade
växter hör hemma i odlingslandskapet
liksom hälften av alla rödlistade insekter,
samt en tredjedel av alla de utrotningshotade fågelarterna.
– där det innan kunde finnas ett femtiotal
på bara en kvadratmeter.
På den andra, den rena artnivån, krymper antalet arter ständigt. Eftersom deras
livsmiljöer och genetiska mångfald ständigt hotas på olika sätt på den majoritet
av jordens yta.
Den tredje nivån utgörs av den genetiska
mångfalden. De individer som är kvar men
har en för liten population blir genetiskt
utarmade, inavlade, när de blir isolerade
i små öar av naturreservat och oförstörda
områden. Eller helt enkelt saknar en tillräckligt stor population för att hitta någon
att fortplanta sig med. När avkomman får
genuppsättningar från föräldrarna som är
för likartade ökar risken för ärftliga defekter och att en sjukdom slår ut alla med för
lika genuppsättningar.
I arternas mångfald av genetisk variation och DNA-koder finns resultatet av
miljarder år av evolution. Man kan säga
att alla arter på Jorden utgör en enorm
genbank där resultatet och minnet av denna extremt långa process. För varje art som
dör ut försvinner en liten bit ur banken för
alltid, en bit av minnet som aldrig kommer att komma tillbaka. Evolutionen kan
eventuellt återbilda mångfalden, så som
skett sen dinosaurierna dog ut. Men det
tar väldigt lång tid. Penicillinet har fått sitt
namn av mögelsvampfamiljen Penicillium
utrotning
Detta illustrerar hur den biologiska
mångfalden hotas på tre olika nivåer.
Mångfald av habitat, mångfald av olika
arter samt genetisk mångfald.
På samtliga nivåer ser läget sämre ut för
ett osannolikt stort antal arter för varje år
av oansvarig exploatering av jorden som
äger rum.
Den första nivån, handlar om hur livsmiljöer förstörs. Värdefulla livsmiljöer
krymper och ersätts med odlingar som
ofta innehåller bara någon enstaka art
utrotning
Fältbiologen 3/007 | i vilkas gener vi funnit bekämpandet av
bakterier och sjukdomar. Ingen vet vilka
forskningsframsteg som vilar oupptäckta
i den stora genetiska minnesbanken och
som går förlorade när bit för bit av minnet
raderas.
Uppskattningar på hur många arter
det finns på Jorden brukar hamna kring
tio miljoner, men det har gjorts teoretiska
beräkningar på mer än hundra miljoner.
Antalet kända och namngivna arter på
Jorden är ungefär en och en halv miljon. Av dessa kända arter är 16306 arter
betecknade som utrotningshotade på den
globala rödlistan. Och då är forskningen
väldigt långt ifrån fullständig.
Stora utrotningskatastrofer har ägt rum
fem gånger tidigare i Jordens historia. I
den senaste för 65 miljoner år sedan dog
de flesta dinosaurier ut och femton procent av alla havslevande arter. Den takt
med vilken arter utrotas idag gör att vi är
mitt uppe i en likadan katastrof nu.
Forskare som den brittiske professorn
Norman Myers kallar det för ”Den Sjätte
Utrotningen.” Den här gången är det varken meteoriter eller vulkanutbrott som är
orsaken utan en annan art som ger sig på
alla andra. Forskare är oense om i hur stor
grad människor utrotat arter i förhistorien. Flera rapporter stödjer dock tanken
om att människor varit bidragande faktorer i utdöendet av till exempel den ullhåriga mammuten och andra stora däggdjur. Under de senaste hundra åren har
människans påverkan på de andra arterna
i ekosystemet ökat exponentiellt och det
finns inga direkta tecken på att det förhållandet kommer att förändras.
Uppskattningar om hur stor påverkan
är talar om att mellan tre arter i timmen
och femtio arter per dag utrotas direkt eller indirekt av Homo sapiens. De flesta
upptäcktes aldrig av människan innan
det var för sent. Med evolutionens ögon
sett är det bara en blinkning. Men för oss
är det en växande katastrof i samma eller
större klass som klimatet.
– Många tänker på artutrotande som
att människor jagar, säger Claes Hellsten,
biolog från Gränna. Men de flesta arter
försvinner när man förstör deras livsmiljö.
Storkar var väldigt vanliga i Skåne tills
10 | Fältbiologen 3/007
man dikade ur 90 procent av markerna.
Mellanspett var väldigt vanlig i Småland
ända tills det blev tillåtet att hugga ner
ekarna.
Johan Nitare som arbetar på Skogsstyrelsen i Jönköping berättar om samma
sak.
– Skogsbruket spelar en mycket stor
roll i utarmningen av biologisk mångfald.
I Sverige har ekosystemet genomgått en
mycket mycket stor omvandling och det
mesta är snart ödelagt. Av skogslandskapet finns bara fragment kvar i olika reservat. Det är oerhört söndrat.
– Vad de hotade arterna behöver för att
överleva är fungerande nätverk av livsmiljöer, säger Per Angelstam, professor
vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Man
måste ha naturliga processer i landskapet,
översvämningar, bränder, hävd av kulturlandskapet så att livsmiljöer bevaras och
skapas.
Processerna ser olika ut för olika
naturtyper. Tillexempel vill många utrotningshotade skogslevande arter ha en
skog som får växa och dö från skott till
liggande ruttnande låga, vilket inte blir
produktivt för skogsindustrin. Arter som
levt på slagna ägnar och i buskar vid åkerkanter försvinner när jordbruket inte längre bedrivs på det sättet eller tar hänsyn
till arternas krav. Globalt är de tropiska
regnskogarna de artrikaste miljöerna i
världen och när de ersätts med monokulturella odlingar av tillexempel eukalyptus
eller soja försvinner förutsättningarna för
otroligt många arter. De flesta känner vi
inte ens till.
– Internationellt sett ligger Sverige före
de flesta i vårt arbete med att bevara biologisk mångfald, säger Johan Nitare. Vi
har en lång tradition av forskning, sen
Linnés tid och allt det. På internationell
nivå ligger man efter vad det gäller till exempel så kallade lägre arter, lavar, mossor
och svampar.
Men den kunskapen riskerar att stanna
vid att vara en vetskap om vilka arter vi
kommer att förlora. För trots att Sverige
skrivit under FN-konventionen om biologisk mångfald och satt upp egna miljömål
som tillexempel att skydda 900 000 hektar
skogsmark till år 2010, så är det miljömål
som inte kommer att nås om inte extra
insatser görs. Trots att man är medveten
om vad som behövs sänker regeringen anslagen för reservatsbildning och skogsbolagen fortsätter att hugga gammelskogar,
eftersom virkespriserna är höga och det
finns pengar att tjäna.
I dag är det bara en procent av skogen nedanför det fjällnära området som
har skydd i naturreservat och liknande
medan fyra procent är frivilligt avsatta.
– Dessutom, säger Per Angelstam, räcker
inte det för att nå de mål som skogs- och
miljöpolitiken ställer upp. I genomsnitt
tio procent av skogen behöver avsättas för
artbevarande om man vill lyckas rädda
arter. Och detta kräver både skötsel och
återskapande av livsmiljöer som det intensivt brukade landskapet inte kan leverera.
– Det finns ett tröskelvärde för hur
dåligt läget kan bli för en art, förklarar
Johan Nitare. Om det bara återstår 20
procent av en population ligger den nära
en tröskel. Överskrids den kan det rasa
utför mycket snabbt. Tillfälligheter kan
leda till total utrotning.
En liten population har mycket svårare
att anpassa sig till slumpmässiga förändringar i miljön som inte hade någon större
påverkan på den stora populationen. En
hård vinter kan tillexempel få förödande
konsekvenser.
– Om man drar en parallell med försurningen för 20 år sen, säger Per Angelstam.
I alla kemiska system finns det en buffert som kan hantera att något surt eller
basiskt tillförs. Man kan tillföra ganska
mycket surt till en i huvudsak basisk lösning innan hela lösningen blir sur.
Men pH-värdet förändras exponentiellt
– ökningen ökar hela tiden trots att man
tillsätter något i samma takt. Det finns
ett tröskelvärde vid vilket hela systemet
förändras drastiskt. På samma sätt är det
med den biologiska mångfalden. Det kan
finnas cirka 20 procent av den ursprungliga mängden död ved i en skog för att de
flesta arter ska klara sig. Minskar man
mängden till tio procent kan många arter
riskera att dö ut lokalt. Exakt var gränsen
går är ganska svårt att säga för varje art,
och skiljer sig åt mellan arter.I det svenska
brukade skogslandskapet finns mindre än
fem procent kvar. Det betyder att även
Fältbiologen 3/007 | 11
om naturreservaten behövs mer än någonsin krävs det inte att man måste göra
om hela Sverige till ett enda stort reservat
för att rädda en biologisk mångfald. Man
behöver skaffa sig en större förståelse för
hur mångfalden fungerar och utnyttja åkrar, skogar och hav på ett sätt
som bevarar livsmiljöer,
arter och genpooler. Att
återskapa förutsättningar
för biologisk mångfald är
en gemensam utmaning
för många länder och regioner med en lång historia av intensivt
nyttjande av landskapets naturresurser.
Men det är bråttom. De flesta hotade
arter ligger mycket risigt till idag.
Man måste förstå att utdöende oftast
är en långt utdragen process, inte en enskild händelse. För många arter har
denna process redan gått allt
för långt för att kunna hejdas. Livsmiljön, tillexempel i
form av grova och döda träd,
är helt enkelt inte tillräcklig. Exempelvis
har forskare i Finland beräknat att över
1000 arter kommer att försvinna från
Finlands skogar även om man inte hugger ett enda träd till. Man brukar kalla
denna skara av redan dödsdömda arter för
ett områdes utdöendeskuld.
– Alla arter på rödlistan
med status (CR) eller
(EN) är utdöendeskulder,
suckar Claes Hellsten. De
är redan väldigt svåra att
rädda som det är.
Denna process illustreras idag tydligt på lokal nivå. Jämför vi
artinnehållet under 1800-talet med dagsläget i t.ex. en viss socken kan vi finna att
uppemot hälften av arterna nu är borta.
Motsvarande minskning på läns- eller
riksnivå är ännu inte alls så stor därför att
de flesta arterna finns kvar åtminstone i
någon skog eller i någon hage. Men dessa
skogar och hagar är idag ofta för små och
allt för isolerade. Arterna försvinner därför successivt från skog till skog och från
1 | Fältbiologen 3/007
hage till hage. Det är detta man menar
när man talar om utdöendeskuld. Även
om arterna finns kvar idag är de en skuld
som måste betalas för hur de och deras
livsmiljöer behandlats tidigare.
Exempelvis så finns det en risk att även
om man behöll alla kända lokaler med
rosenticka skulle den dö ut på cirka 300
års tid, en långsam genetisk degenerering
eftersom den blivit så utarmad och fragmenterad redan.
– Jag tror att det är kört för idén med
att bevara alla inhemska arter, säger Claes
uppgivet. Att de ska bevaras är målet i
riksdagen, EU och FN. Men det är körtDet finns inte resurser avsatta för det.
Så varför skallar inte fler rop på gator
och torg?
Ett problem kan vara att hela diskussionen om den biologiska mångfalden
blir för abstrakt. Vad betyder egentligen
biologisk mångfald? Vem begriper vad
det egentligen innebär med rödlistan?
Det kan också vara svårt att förstå hur
utrotningen av mångfalden hänger ihop,
från den lilla utrotningshotade bladmossan till hela livsmiljöer. Ett exempel på
det är Naturskyddsföreningens projekt
för att rädda den vitryggiga hackspetten
från att dö ut i Sverige. Folk har kritiserat Naturskyddsföreningen för att slösa
miljoner i bidragspengar på en enda art
som det ändå inte är säkert kommer klara
sig. Samtidigt som den lever och frodas i
Baltstaterna och i Norge.
Men det handlar inte om att just den
vitryggiga hackspetten plötsligt försvinner, utan att hackspettens livsmiljö förstörts. Och försvinner den livsmiljön,
gamla skogar med många lövträd, så
försvinner även andra arter som också är
beroende av just den sortens skog. Med
andra ord är den vitryggiga hackspetten
en paraply-art; där den trivs finns förutsättningar för många andra hotade arter.
Det finns de som hävdar att det ändå
är kört för arter som är så extremt hotade
att de dör ut i vilket fall som helst och
de tycker inte att det finns någon anledning att arbeta för att bevara dem, som
till exempel den före detta skogsbolagsVD:n och numera professorn Mårten
Benz. De ignorerar alltså de arter som
finns i skuggan av ”paraplyet.” För att inte
tala om vilken logisk kullerbytta det finns
i resonemanget att eftersom en art redan
förmodligen kommer att dö ut, är det lika
bra vi fortsäter på samma sätt som gjorde
att vi hamnade i den situationen.
Vi vet heller inte hur det påverkar hela
Jordens ekosystem att en art går bärsärkagång och accelerar artutrotningen till en
hastighet långt över den naturliga. Vi vet
för lite om hur ekosystemen hänger ihop.
Vi vet inte hur utrotningen kommer att
påverka andra arter och i sin tur hela ekosystem. Artutrotningen har jämförts med
att dra bultar ur ett flygande plan. När
första bulten dras ur händer ingenting.
När andra bulten dras ut händer heller
ingenting. Men förr eller senare nås den
kritiska gränsen bortom vilken allting faller i bitar.
Jordens artrikedom finns inte till för
oss, utan har utvecklats för sin egen skull.
Men den är en del i ett ekosystem, precis
som vi är och även om
det kan vara svårt för
många att tänka sig att
en art existerar för sin
egen skull, är det även
för vårat eget bästa att vi
bevarar den biologiska mångfalden. ...
Fotnot: Rödlistan är förteckningen över arter vars
existens är hotad på olika sätt. Den internationella rödlistan drivs av Internationella naturvårdsunionen och hittas på www.redlist.org Den svenska rödlistan sköts av ArtDatabanken vid Sveriges
lantbruksuniversitet och hittas på deras hemsida
www.artdatabanken.se (CR), (EN), (VU) och
(NT) är mått på hur hotade olika arter är, där (CR)
är högst och står för Akut Hotad och (NT) lägst
och står för Missgynnad.
Kadavret
Charles Baudelaire
Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?
Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.
Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.
…
Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.
Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!
Fältbiologen 3/007 | 13
foto:JennieWadman
Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.
…
Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.
foto: Pennsylvania Department of Conservation and Natural Resources, Bugwood.org
Livliga lik
De följer i dödens spår och skänker nytt liv till de allt
som har dött. En smått makaber fauna som har sin
självklara plats i kretsloppet.
Necrobia Violacea
text:MiriamLöwenstein
D
et kan röra sig om minuter innan
flugorna landar och börjar lägga
sina ägg. En död kropp är full av liv
– på ett sätt mer liv än när personen levde.
Trots det är det få som lockas att undersöka den sprudlande faunan.
Några hundra olika insektsarter kan
dra nytta av en kropps förruttnelseprocess och hjälpa till med nedbrytningen.
Insekterna kan delas in i flera grupper.
Det skiljer sig hur fort de olika arterna
kommer till kroppen efter att den dött, en
del livnär sig direkt på kroppen, andra är
mer intresserade av andra insekter. Vilka
insekter som kommer åt kroppen om den
ligger ute eller inomhus skiljer sig också
åt. Det berättar Anders Lindström som är
Sveriges enda rättsemontolog.
Det betyder att han bland annat undersöker insektsfaunan på lik för att till
exempel fastställa hur länge personen
varit död och om kroppen har flyttats.
Anders Lindström är konsult åt
Rättsmedicinalverket som ibland kan be-
1 | Fältbiologen 3/007
höva hjälp med att bestämma omständigheterna runt någons död med hjälp av
insekter. Till vardags är han forskare på
Sveriges Lantbruksuniversitet, där han
arbetar med bin.
Spyflugor är absolut vanligast, särskilt på lik som ligger utomhus, de är först
på plats och det finns över 1000 arter i
hela världen. I Sverige finns ett 50-tal arter. Tillsammans med andra flugarter lägger de ägg i kroppen och ur dem kläcks
det vi till vardags kallar likmaskar.
Asbaggar och dödgrävare är andra som
snabbt brukar dyka upp. Dödgrävarna
har fått sitt namn efter att de gräver
ner mindre kroppar. Sedan slåss de och
dem och den vinnande hanen och honan parar sig. Honan stannar hos ägggen tills de kläcks och matar larverna
tills de färdiga skalbaggarna kryper upp
ur jorden, själv dör hon inne i kroppen.
Tummelplatsen
för
insekter
utnyttjas också av arter som inte
är intresserade av själva liket.
– Det finns kvalster som lever på flugägg
men de är så små att det har svårt att ta sig
till kroppen på egen hand. Dödgrävarna
kan vara fulla med kvalster som lever på
flugägg och på så vis hjälper de skalbaggarna i konkurrensen med flugorna. När
dödgrävarna kläcks hoppar kvalstren över
till nästa generation och följer med till
nästa kropp, säger Anders Lindström.
Ostflugor (Piophilidae) brukar dyka
upp när kroppen har legat ett tag, deras
larver är mycket små och kan ta sig in i
skelettet genom hål för blodkärl. Där inne
lever de gott på benmärgen. Vanliga fläskängrar (Dermestidae) bosätter sig gärna i
håret som bryts ned långsamt, utomhus
är det i stället släktingen rävänger som
flyttar in.
– Rävängern är väldigt vacker. I våras
hittade jag ett kadaver i skogen där jag
kunde samla in mängder av dem. Även
släktet Necrobia, köttbaggar på svenska,
är himla fina. De är blanka och finns i
flera färger, berättar Anders Lindström.
Glansbaggar (Nitidulidae) kommer efter
festen och utnyttjar det allra sista av kroppen, när nästan bara skelettet är kvar letar
de upp senfästen att gnaga på.
Vilka insekter som lever i döda kroppar påverkas naturligtvis av faunan, det
ser olika ut på olika platser i världen men
även inom Sverige finns det skillnader.
I södra Sverige, upp till Dalarna, är
den grönskimrande flugan Lucilia sericata
vanlig, överlag gäller det att insekterna
norrut blir mer bundna till människor
för att hålla värmen och få tag på mat. En
typisk norrländsk art är Calliphora uralensis, den är hårig, relativt stor, blå och
trivs bäst på skuggiga platser. Flugor och
skalbaggar brukar inte vara kända för sin
skönhet, särskilt inte när de kravlar omkring på ett ruttnande lik. Men Anders
Lindström har flera favoriter.
– Lucilia arterna är vackra, kopparglänsande och gröna. Svängflugor (Sepsidae)
som framför allt finns på äldre kadaver
ser ganska roliga ut när de springer omkring på kroppen och viftar på vingarna
för att locka till sig honor. Dödgrävarna
och asbaggarna är stora och spektakulära,
en riktigt stor kortvingeart är Creophilus
maxillosus (Staphylinidae), säger han.
En del av spyflugorna bryr sig inte om
en kropp är levande eller död, det de dras
till är lukten och förruttnelsen och de kan
därför angripa misskötta och variga sår.
På sommaren kan får kan drabbas av flugor som lägger ägg under den varma, fuktiga pälsen eftersom huden luckras upp av
fukten.
Anders Lindström berättar att hans fru
arbetar som veterinär och under sommaren får hon ibland in kaniner som har fått
fluglarver i anus. De gräver sig långt in
och det går inte att få ut dem igen, kaninen måste avlivas.
Fluglarver används ibland av läkare på
levande patienter för att rensa bort död
hud ur sår, då är det viktigt att ta bort
dem innan de blir så stora att de kan äta
levande kött. Men det är precis samma arter som lever på får, kaniner och kadaver.
– Är en kropp levande och vid god hälsa
är det inte intressant för flugorna, skulle
du hälla blod på magen eller smörja in dig
med avföring kommer de säkert och lägger sina ägg, förklarar Anders Lindström.
Vår rättsemotolog hjälper gärna
till att avliva ett par myter om processen kring döden, de flesta tycker han är
ganska underliga. Som att kroppen blir
23 gram lättare direkt efter att man dött,
en del menar att det är själen som lämnar
kroppen.
– Det sägs att det skulle kunna vara
Rödbandad dödgrävare, Necrophorus
investigator
luften i lungorna som pressas ut, men
den väger inte så mycket. Då är det
troligare att det är urin eller avföring,
allt sådant kan släppa när man dör.
Urin är ganska tungt, det blir ungefär 23 milliliter och det är inte mycket.
Anders Lindström råkar ofta ut för människor som tror att likmaskar finns i kroppen latent från födseln och kläcks när vi
dör. Han tycker att det är en obegriplig
de kommer utifrån och det har varit känt
sedan mitten av 1600-talet.
– Likmaskar är ett djur som de flesta
aldrig ser, det kanske är därför det har blivit så mytomspunnet, gissar han.
Vi människor är noga med att plocka
undan kroppar men det är inget hot mot
insekternas fortlevnad, det finns gott
om djurkadaver i det vilda. Möjligtvis
har likflugans bestånd minskat, Anders
Lindström berättar att likflugan är specialiserad på kroppar som ligger under
marken, den utvecklades för att ta vara på
kaniner, rävar och grävlingar som kan dö
under jord. När människor begravs hela
är det vanligt att man ser flugorna ovanför gravplatser. De lever på ruttet fett men
är inte beroende av människokroppar.
Insekter som bryter ned död materia
finns över hela världen och är livsviktigt
för att ekosystemet ska fungera. Annars
skulle jorden snabbt översvämmas av lik,
djurkadaver och döda växter. ...
Korta fakta om livet efter döden:
0-2 dagar. Ingen förruttnelse, men nedbrytningen har startat inifrån. De första
spyflugorna anländer till kroppen. De
lägger sina ägg främst i mun, näsa, ögon,
öron och eventuella sår.
2-12 dagar. Måttlig förruttnelse, kroppen
är nu uppsvälld av gaser och luktar illa.
Köttflugor, husflugor, asbaggar och kortvingar är några av de arter som nu brukar
ha hittat fram. Ligger kroppen inomhus
kan den istället torka ut och mumifieras,
det gillar ängrar.
12-20 dagar. Uttalad förruttnelse där
köttet blir mjukt och krämigt, vissa delar
svartnar. Liket stinker ordentligt, fluglarverna kryllar och får sällskap av skalbaggslarver.
20-40 dagar. Grav förruttnelse, kroppen
börjar torka ut och fluglarverna har satt i
sig det mesta av mjukdelarna. Spyflugorna
börjar ge sig av och ersätts av bland annat
Piophilider.
40-50 dagar. Skelettering, lite torkad
hud men mest ben och senor finns kvar.
Skalbaggar som Cleridae och Nitidulidae
letar envetet efter näring. Piophiliderna
festar fortfarande inne i benmärgen.
De som lever på lik under en viss period av sin livscykel kallas necrofager.
Rödbandad dödgrävare, Necrophorus
investigator, är en skalbagge som gräver
ner och lägger ägg i kroppen.
Insekter som inte lever direkt av kroppen
utan på andra insekter som dras dit kallas
parasiter eller predatorer. Några exempel
är:
Kortvingar (Staphylinidae) är skalbaggar. Kortvingearten Creophilus maxillosus
är en av Sveriges största kortvingar.
Svängflugor, (Sepsidae), jagar också på
kroppen och larverna lever på liket. De
små, svartglänsande bruna, något myrlika flugor, de har ofta en mörk fläck nära
vingspetsen. De svänger de utåtriktade
vingarna på ett karakteristiskt sätt.
Djur som kan äta av kroppen eller insekterna på den men inte måste för att
överleva kallas omnivorer. Det kan vara
getingar och myror.
En extra grupp är insekter som råkar
befinna sig i, på eller i närheten av kroppen och har den som del i sin naturliga
omgivning.
Fältbiologen 3/007 | 1
Frystorkning
– ett miljövänligt alternativ?
text:JennieWadman
bild:EmmaHanquistochSaraForsberg
Det finns en sak i livet som alla någon gång ställs inför – döden,
vårt sista ekologiska fotavtryck. Hur vi än valt att leva livet så finns
det idag ingen möjlighet att själv välja i vilken utsträckning miljön
påverkas när vi dör.
N
är det kommer till begravningar
så finns det en dast två alternativ.
Antingen kremeras kroppen och
blir till aska, eller så begravs kroppen hel i
en kista två meter under marken.
Men ett nytt alternativ är på väg. År
2005 godkände regeringen en försöksverksamhet med frystorkning, så kallad
promession, ett alternativ till kremering
och jordbegravning.
– Promession bygger på en kombination av olika tekniker som förbereder
kroppen för en naturlig förmultning till
skillnad mot vad som sker i dag, säger
initiativtagaren och biologen Susanne
Wiigh-Mäsak.
Kortfattat kan man säga att detta sker
1 | Fältbiologen
3/007
Fältbiologen
3/007
| 1
genom att man sänker ned kroppen i flytande kväve, något som gör kroppen så
skör att den sönderfaller genom mekanisk
vibration till ett organiskt pulver. Efter
torkning begravs sedan stoftet 50 centimeter under marken där det förmultnar
och förvandlas till jord inom ett år.
Huvuddelen av promessionen består
av kryoteknik baserad på flytande kväve;
en biprodukt från syrgastillverkningen.
Syrgas som sjukhus över hela världen använder sig av. Vid tillverkning av ett kilo
syrgas bildas fyra kilo kvävgas. Gasen
används idag bland annat inom livsmedelsindustrin som skyddsatmosfär, till
frysning, däckåtervinning och till att avlägsna målarfärg.
Det finns fyra stora gasbolag i hela världen som tillverkar syrgas och alla fyra är
väldigt intresserade av nya användningsområden för kvävgasen då den ständigt
produceras.
Själva nedfrysningen går till så att kroppen fryses ned i en enkel spånkista ihoplimmad med miljövänligt lim. Kistan är
densamma som kroppen ligger i under
bårtäcket eller innanför ädelträfodralet på
begravningen, samma sorts kista som vid
en kremering. Efter nedfrysningen som
tar ett dygn förs kistan med kroppen in i
promatorn. Det är här det flytande kvävet
kommer in i bilden. Temperaturen sjunker till 196 grader under 1-2 timmar. En
nedfrysning som gör kroppen och kistan
så skör att de efter en mekanisk vibration
på mindre än sextio sekunder sönderfaller
till ett pulver.
Det som drar mest energi under hela
promessionen är den vakumbehandling
på 12 timmar som torkar pulvret. En
torkning som är nödvändig för att hanteringen av kroppen skall bli hygienisk
genom att förhindra dålig lukt och göra
bakterier och virus inaktiva.
Både Fonus och Svenska Begravningsbyråernas Förbund har tagit avstånd från
Promession. De kritiserar metoden för att
vara både energikrävande och våldsam.
Susanne bemöter kritiken:
– Tanken med Promessionstekniken
har aldrig varit att den skall vara mindre
energikrävande. Den energiåtgång som
går åt är jämförlig med den energimängd
som går åt vid en kremering. Det vill säga
samma mängd energi som det går åt att bo
kvar hemma i några dagar. Och jag anser
att det for lov ta denna energimängd för
att personen skall få ett bra slut. Jag kan
även tillägga att det enligt en engelsk undersökning, är begravningsgästerna som
kommer i bil som utgör den största energiåtgången under en normal begravning.
Susanne fortsätter att bemöta kritiken
mot att tekniken skulle vara våldsam med
att säga att kritikerna refererar till tekniken som får kroppen att sönderfalla.
– Denna vibration skapas av en så kall-
Promession
Energi
Hög, dock kan miljövänlig
energi användas.
Luft
Ingen påverkan.
Vatten
Ingen påverkan.
Jord
Yta
Kremering
Hög, motsvarande 23 liter
eldningsolja/gas samt ½ kilo
aktivt kol per kremering.
Negativ påverkan via
rökgaser, CO2 &
kvicksilverutsläpp*.
Positiv påverkan då jorden får
ett tillskott av mull och järn.
Medelstora ytor tas i anspråk.
Möjligheter att återanvända
gammal gravmark. Låga krav
på dränering och rening.
Ingen påverkan.
Ingen påverkan.
Små ytor tas i anspråk.
Jordbegravning
Liten påverkan.
Ingen påverkan.
Bidrar till övergödning,
samt utsläpp av formalin i
storstäder.
Negativa formalin utsläpp,
främst i storstäderna.
Stora ytor tas i anspråk.
Höga krav på dränering
och rening.
* Krematorierna står för 1/3 av sveriges totala kvicksilverutsläpp
lad powerplate, samma platta som används för att stimulera muskler. Jag har
valt den då det för mig är den värdigaste
och mest hygieniska metoden.
Ett annat problem som tagits upp
är att smittorisken skulle vara högre då
kistan efter en Promession endast grävs
ned 50 centimeter under markytan.
Socialstyrelsen intygar dock att det inte
innebär någon ökad risk för smittospridning. De dementerar även riskerna med
att djur skulle kunna gräva upp stoftet.
Susanne och hennes företag Promessa
AB har tagit patent på hela metoden för
promession. Detta innebär att alla som
ansöker om att få bygga ett promatorium måste följa de regler som Promessa
AB satt upp kring begravningsmetoden.
Det gäller allt ifrån att endast använda
miljövänliga rengöringsmedel inne i promatoriet till att inte använda några bekampningsmedel eller konstgodning pa
kyrkogarden.
– Hela det här begravningssättet bott-
nar i en djup biologisk kunskap. Genom
patentet och reglerna tvingar vi uppköparna att genomföra alla steg kring begravningen på ett miljövänligt sätt. Vi har
dessutom tagit patentskydd på stoftkistan
i sig självt för att man inte skall råka ut
för misstaget att ta vilken kista som helst,
eller en låda av papper tillexempel. Något
som skulle haverera hela nedbryttningsprocessen.
Vid Promession är graven en halv meter
djup. Ett 10 centimeter tjockt jordlager
läggs i botten, därefter sänks en ny kista
ner och begravs under 20 centimeter luftig jord.
Denna kista är 20 centimeter hög och
tar upp cirka en kvadratmeter. Kistan består av stärkelse från ekologisk majs och/
eller potatis och stommen är konstruerad
av ett järnskelett som fungerar som ett
mineraltillskott till jorden då det sönderfaller.
– Kistan behövs för att det handlar om
människor, säger Susanne då jag frågar
Fältbiologen
Fältbiologen3/007
3/007| 17
| 17
henne varför de använder en sådan. Hon
menar att det handlar om värdighet.
– Hade det varit en ko hade jag harvat
ner pulvret i jorden”, säger hon. Men nu
handlar det om människor och då bör
man handla med värdighet.
I praktiken kommer de första människorna förmodligen att frystorkas redan
inom ett år. Detta då man vid Jönköpings
krematorium planerar att ta en anläggningi bruk så fort man utvärderat testanläggningen som provas utanför Göteborg
under vintern.
– Under förutsättning att allting fungerar som det ska, och att ett beslut tas
hos länsstyrelsen så planerar vi att ta
emot en anläggning under 2008, säger
Göran Rundqvist som är projektledare
för promessionstekniken inom svenska
Fältbiologen
3/007
| 1
1 | Fältbiologen
3/007
kyrkan och ansvarig för anläggningen på
Jönköpings krematorium.
– Jag befarar dock att det kan ta längre
tid då det handlar om en kommunal upphandling, vid sådana har en tendens att
dra ut på tiden.
Om det går enligt planerna så innebär
promatoriet i Jönköping att det kommer bli möjligt att begravas på ett, enligt
Susanne Wiigh-Mäsak, mer ekologiskt
hållbart sätt redan inom ett par år. Samt
även ett steg närmare en revolutionerande
miljöfärbättring världen över.
– Den teoretiska marknaden är hisnande, säger Susanne. Uppemot två procent
av jordens sex miljarder människor dör
varje år. Det blir 120 miljoner människokroppar om året som behöver någonstans
att ta vägen.
I Sverige avled år 2006 cirka 91 000 per-
soner. Ungefär 70 procent av dessa kremerades och begravdes i urna eller ströddes
ut i antingen minneslund eller på enskild
plats. De återstående 30 procenten jordbegravdes.
På Svenska Kyrkan har det inte gått
att få tag på någon som kan prata om
förmultningsprocessen. På deras hemsida står följande att läsa: ”Vid en jordbegravning sänks kistan med den avlidne
ned i en grav i jorden för att förmultna”.
Enligt Susanne Wiigh-Mäsak är inte förmultning något att tala om under en vanlig jordbegravning i kista.
– Två meter under marken, på det djup
där kistorna begravs, saknas det syre som
är en av förutsättningarna för att en förmultning skall äga rum. Men trots att vi
med dagens kunskaper vet att det behövs
syre för att någonting skall multna, så
begraver vi de döda på ett djup där syre
saknas. Vi utsätter därmed de döda kropparna för en förruttnelseprocess.
– Det är syrebristen i kombination
med storleken som gör att kroppen inte
förmultnar vid en vanlig jordbegravning,
säger Susanne. Med så stora kroppar som
vi människor har så startar det alltid en
förruttnelse om vi inte först sönderdelas
till mindre delar så att syret kan komma
åt alla kroppens delar.
– Det är alltså viktigt att komma ihåg
att det frystorkade pulvret skulle ruttna
på 2 meters djup på grund av att syret
saknas. Detsamma gäller för en kropp
som ligger ovan jord eller i de övre jordlagren med hög tillgång av syre. Trots den
höga syrehalten ruttnar kroppen eftersom
kroppen är intakt. Det räcker alltså inte
med det ena eller det andra. Förmultning
av en död människa kräver en kombination av sönderdelning av kroppen, syrerik
jord samt mikro- och makroorganismer.
Därför ser jag promessionen som ett modernt och etiskt sätt att omvandla kroppen
till mindre beståndsdelar för att få den att
förmultna och återgå till kretsloppet.
Susanne berättar för mig om en norsk
präst hon träffat några år tidigare. Han
frågade henne om hon hade någon aning
om vad det betydde för honom att ha sagt
fel i hela sitt liv som präst. “Av jord är du
kommen, till jord ska du åter varda”. En
annan präst som hon talat med berättade
att han skämdes. Att man som präst, efter
7 års utbildning inte fått någon utbildning i vad som händer efter begravningen
från en biologisk synvinkel.
– Människan är toppen på ett isberg
av allt material vi plockar ut ur jorden. Jag
anser att vi måste börja med människan
för att skapa förståelse för varför vi till
exempel behöver kompostera och återvinna. Det är lättare att förstå och ställa sig
positiv till kompostering och återvinning
för annat organiskt material om det är
någonting som man gör med sina nära
och kära efter att de gått bort.
Susanne avslutar med att säga att hon
tycker att det är ett systemfel att inte återgå till jorden efter att vi dör.
– Men visst, hade det handlat om en
handfull människor på jorden hade det
inte varit något problem. Men nu är vi
sex miljarder människor – och då spelar
det roll. ...
Fältbiologen3/007
3/007| 1
| 1
Fältbiologen
Dödens fågel
back in black
text:LisaBehrenfeldt
foto:AronHejdström
0 | Fältbiologen 3/007
För 200 år sen förförljdes skarvarna tills de utrotats från svenska vatten.
Nu har de svarta fåglarna återvänt och fast det är få som önskar dem
välkomna hit igen har skarvarna kommit tillbaka för att stanna.
D
e här fåglarna är duktiga på att
dyka och jag har sett hur de
håller till nära fiskeredskapen,
konstaterar Tore Johnsson bestämt. Han
är fiskare till yrket och fiskar torsk, piggvar och flundra längs Ölands östra
kust.
– Jag fiskar i ett område där skarvpopulationen breder ut sig i oerhörd fart. När
de blir fler behöver de förstås mer mat,
och de är smarta, säger han och tillägger,
och det här är inget som jag bara tycker,
det är vad jag ser. Jag har fiskat här i 35
år.
Tore berättar om bit- och huggmärken i fiskarna han får upp i näten och
hur han sett skarvar komma upp med
fisk nära redskapen. Det går i dagsläget
inte att säga exakt hur stor förlust skarvarna orsakar fiskaren, bland annat för
att det är svårt att avgöra om det är skarv
eller säl som varit vid näten. Tore har
varit med vid forskning på sälskador och
berättar att för att få en siffra på den
verkliga skadan sälarna orsakar räknar
man antalet skadade fiskar i nätet gånger
sju. Sitter det tio skadade fiskar kvar i nätet har sälarna troligen fått med sig 7080 fiskar därifrån. Antagligen kan man
räkna på samma sätt med skarvarna.
Skarvarna fiskar på ganska grunda
vatten, ner mot 20 meters djup, och de
kan flyga upp till tre mil för att komma
till sina fiskevatten. En skarv äter ungefär ett halvt kilo fisk om dagen och de är
mycket skickliga fiskare. Av alla fiskätande
fåglar som förföljer sitt byte under vattnet
tillbringar skarven minst tid i vattnet.
Oftast inte mer än 15-30 sekunder.
– Skarvarnas fjädrar är inte vattenavstötande i samma grad som hos
andra sjöfåglar och när fjädrarna blir blöta
minskar vattenmotståndet, berättar Henri
Engström som är fågelskyddssekreterare
i Sveriges Ornitologiska Förening och
biolog med flera år av skarvforskning
bakom sig.
– Om du sett hur till exempel pingviner simmar så är de som korkar i vattnet,
eftersom de har massor med luft i
fjädrarna.
Det här gör att skarvarna är snabba i
vattnet men i gengäld måste de torka
fjädrarna för att inte bli nerkylda. Det är
då de sitter med karakteristiskt utspärrade vingar, likt ett svart kors. Förr tog
man det som ett tecken på att en sjöman
skulle dö om man såg en skarv sitta så.
Skarven har aldrig varit en omtyckt fågel
i Sverige.
– Sedan gammalt har skärgårdsbor
upplevt skarvarna som konkurrenter till
fisket och de har därför varit hårt utsatta för förföljelser, berättar etnobiologen
Ingvar Svanberg.
– I och med att gevär blev vanliga i
skärgården blev de föremål för en hänsynslös jakt som ledde till att man i slutet av 1800 -talet helt hade lyckats utrota
skarvarna från Sverige och Danmark.
Samma öde har mött skarvpopulationer på flera andra håll i Europa.
Den svarta fågelns historia är full av förföljelser.
1948 kom skarvarna tillbaka till
Sverige. Länge var det inte mer än en liten
koloni i Kalmarsund men på 1980 -talet
tog ökningen fart och i vissa områden
har skarvarna ökat med 30 % årligen sen
början av 1990 -talet. Det västeuropeiska
beståndet är antagligen större än det
varit någonsin i historien och 2006 var
antalet skarvar som häckar i Sverige uppe
i 45 000 par. Det innebär omkring 200 000
skarvindivider som plötsligt dykt upp och
i kolonier av tusentals fåglar spritt sig till
insjöar och längs kusterna i Västerhavet
och Östersjön.
Skarvarnas koncentrerade spillning
och kvistbrytning gör att träden de byggt
sina bon i efterhand dör. Som skellett
står träden kvar tills de faller. Då bygger
skarvarna sina bon på marken istället.
I en motion till riksdagen från år 2000
argumenterar Nils-Fredrik Aurelius
(m) och Leif Carlson (m) för att jakten på skarv ska utvidgas. De beskriver
en allmänt spridd åsikt om skarvarna:
”Det karaktäristiska för skarvkolonierna
är att fåglarna genom sin spillning förstör sin egen livsmiljö. Träden avlövas och
dör. Spillningen gör att vissa grynnor
och skär blir omöjliga att leva på för den
övriga faunan och mycket svåra att gå
iland på för människor. När ett område
förstörts drar skarvflocken vidare till
nästa. Man kan med fog hävda att den
alltför stora skarvexpansionen hotar den
biologiska mångfalden inom många områden…”
Det är ett sätt att se på saken. Man kan
också välja att upptäcka att skarvkolonierna ofta återfinns på öar som redan tidigare
varit häckningsplatser för andra sjöfåglar
och att de stora skarvkolonierna utgör ett
skydd mot rovdjur för till exempel tärnor
och grisslor. Eller som Sten Söderlund,
som är tillsynsman i Stockholms norra
ytterskärgård,
– Vi har 10-15 000 öar här och skarvarna häckar på tre. Däremot har de flesta
öarna sommarstugor och bryggor som gör
att man inte kan gå iland.
Fältbiologen 3/007 | 1
Skarven blir könsmogen vid två-tre års ålder och under häckningen anlägger den en speciell fjäderdräkt med en stor vit fläck på låret.
Skarven är som mest reproduktiv mellan fem och tio års ålder och kan som äldst bli upp mot tjugo år.
Skarvarna har i alla fall kommit
tillbaka och 200 år senare är det få som
jublar över att en utrotad art på nytt lyckats etablera sig. Att en art som tidigare
varit rödlistad nu klassas som livskraftig.
I mångas ögon är skarven fortfarande en
glupsk fågel som konkurrerar om fisken,
skitar ner och förstör.
Skarven tillhör gruppen pelikanfåglar
och det finns ett 40 -tal arter i världen.
Mest spridd är storskarven som finns representerad i samtliga världsdelar utom
Sydamerika och Antarktis. Storskarvarna
delas upp i sex olika raser och hos oss
häckar mellanskarven Phalacrocorax
carbo sinensis som främst är knuten till
insjöar och brackvattenmiljöer. När mellanskarvarna lämnar Sverige i augustiseptember flyttar de flesta till områdena
kring Medelhavet men några övervintrar
också i södra Östersjön. I februari-mars
återvänder de för häckning. Den mer
marina rasen storskarv Phalacrocorax
carbo carbo häckar närmast vid Norge och
Storbritanniens kuster men uppehåller sig
ofta vid isfria vattendrag på den svenska
sidan under vinterhalvåret.
I Sverige har skarvarna uteslutande
jagats för att utrotas men bland annat i
| Fältbiologen 3/007
Norge har man tagit tillvara på skarvköttet och på andra platser har man utnyttjat
skarvar som ”fiskeredskap”.
– Tama skarvar vid fiske är en intressant sedvänja känd från många håll i världen, berättar Ingvar Svanberg. I Europa
har jag träffat på den i Makedonien, det
förekommer också i södra Kina och på
sina håll i Japan. Förr fanns det faktiskt
en Master of Cormorants vid hovet i
England, det vill säga en person som, likt
en falkenerare, skötte om kungens skarvar vilka användes vid fiske.
När skarvarna fångar sina byten sväljer de dem vanligtvis under vattnet. Bara
stora och besvärliga byten tas med upp till
ytan. En skarv som används vid fiske har
en lina om halsen som hindrar den från
att svälja fisken den fångar, så att den istället kan tas om hand av fiskaren.
Bakom mellanskarvens nyvunna framgång i Europa ligger framför allt två faktorer, minskat jakttryck och exceptionellt
goda födoförhållanden. Skarvarna har
dessutom få naturliga fiender vid sidan av
människan, även om havsörnar på flera
håll börjat upptäcka vilken födoresurs en
skarvkoloni är.
Det minskade jaktrycket beror på
att mellanskarven blev fredad i hela
Västeuropa när den 1979 fördes upp i
EG:s fågeldirektiv. I och med att Sverige
gick med i EU 1995 fridlystes arten även
här. Grunden till de goda födoförhållandena ligger framför allt i övergödningen
av hav och sjöar. Mycket näring i vattnet
leder till en ökad mängd växt- och djurplankton som i sin tur ger en ökad mängd
småfisk. Skarven är en generalist när det
gäller födoval och inte specialiserad till
att fånga någon särskild sorts fisk. När
Henri Engström analyserat maginnehållet i skarvar för att ta reda på vilka fiskar de äter är svaret är att de framför allt
äter småfisk. I en skarvmage hittade han
ofta över 100 fiskar i storleken 4-15 gram.
Precis den sortens fisk som det nu finns
massor av i Östersjön, och inte direkt de
fiskar som yrkesfiskarna vill ha upp.
– Skarvfrågan är lite som rovdjursfrågan, kraftigt överdriven i många fall,
konstaterar Henri, skadan behöver inte
alltid vara särskilt stor, det handlar om
upplevelsen hos fiskaren.
Sen några år tillbaka deltar han i en
europeisk skarvforskningsgrupp där syftet är att sammanställa så mycket kunskap som möjligt om skarven och försöka
förstå de underliggande konflikter som
kringgärdar arten. Målet är att finna lösningar på konflikterna. Ett arbete, som
han säger, det egentligen inte behövs naturvetare till utan snarare psykologer och
beteendevetare.
Det är framför allt två problem som
yrkesfiskarna upplever, effekter på frilevande fiskbestånd och att fisk i nät skadas. Tore Johnsson, som fiskar vid den
Öländska kusten, är säker på vad han sett
och vad han tycker:
– Ska man ställa det på sin spets är frågan vilka vi ska ha kvar, sälar och fåglar
eller yrkesfiskare? Jag kämpar för min yrkeskår, det är inte tal om att utrota hela
skarvpopulationen men den måste kraftigt decimeras, säger han med ett tonfall
som det inte är idé att argumentera emot.
– De äter otroligt mycket fisk. Jag vet
inte vad de har för berättigande egentligen.
När det gäller skador på fisk i näten kan
Henri hålla med om att det kan bli kännbart för den enskilda fiskaren.
– Av de fiskare som deltagit i studier har
de som redovisat mest skador berört omkring 10 procent av den samlade fångsten.
Det är också ett stort etiskt problem att
många skarvar drunknar i fiskeredskap.
Frågan är hur man väljer att se på saken,
vi delar trots allt livsrum med andra arter,
även om fiskare ibland kan tycka att de
äger ensamrätten.
När det gäller skarvarnas påverkan på
de fria fiskbestånden menar Henri att det
är ett för enkelt resonemang, man märker
att fisken har minskat, ser massor av fåglar och räknar på hur många ton fisk de
konsumerar tillsammans. Det är sant att
i vissa områden tar skarvarna mer fisk än
yrkesfiskarna men en fisk i en skarvs mage
innebär inte automatiskt en fisk mindre i
fiskarens nät. Man kan jämföra med att
gallra i en skog. Att ta bort småträden
innebär att de som är kvar får chans att
växa sig stora. Skarvarna tar framför allt
mindre fiskar.
– Jag tror att det är ett mänskligt sätt
att se på saken, säger han, man ser enkla
samband. En stor fågel som äter mycket
fisk måste vara till skada. Diffusa saker
som övergödning, som man dessutom
själv är del av, är svårare att se.
När det gäller effekter på de fria
bestånden har olika forskare komSkarvar gillar grönska. Sitt bo bygger
de gärna i grenklykor eller nära träd, där
bomaterialet är lättåtkomligt. Både honan
och hanen ruvar äggen och passar ungarna,
som vanligtvis är tre eller fyra till antalet.
mit fram till olika resultat. Henri har
doktorerat med en forskning på
hur etablerandet och växandet av
skarvkolonier
i
insjöar
påverkat
fiskbestånden. Hypotesen var att en
ökad mängd skarvar i en sjö skulle minska mängden fisk, men det fanns inget
sådant samband. Troligen har skarvarna
i Östersjön än mindre påverkan på fiskbestånden eftersom de där inte lever bara på
stationär fisk utan till betydande del även
äter migratoriska fiskar som till exempel
sill. När dessa kommer in till kusten avlastas tillfälligt trycket på den stationära
fisken.
Olle Hjerne, som är marinekolog vid
Stockholms universitet och framför allt
jobbar med fiskeriekologi i Östersjön, har
en delvis annorlunda uppfattning.
Han berättar att han har gjort enkla beräkningar baserade på hur många skarvar
det finns, hur mycket en skarv äter per
dag och hur länge de stannar i Sverige.
Längs Östersjökusten häckar det
uppskattningsvis 30 000 skarvar och man
räknar med att det totala antalet individer är ungefär fem gånger fler, det innebär
omkring 150 000 skarvar. En skarv äter
i genomsnitt 400 gram fisk om dagen
Fältbiologen 3/007 | 3
En solig dag går torkningen av vingar snabbt, så snabbt att skarven gärna tar ett mer noggrant
bad och tvättar av sig skit och ohyra.
och de stannar i Sverige halva året. Räknar
man på detta kommer man fram till att
de tillsammans konsumerar ungefär 10
000 ton fisk på ett år.
Den siffran kan jämföras med att
svenska yrkesfiskare i Östersjön drar
upp ungefär 3 500 ton årligen i kustområdena och att fritidsfisket, som
har en större påverkan vid kusterna,
svarar för omkring 10 000 ton. Det
innebär att fiskarna och skarvarna tar nästan lika mycket fisk.
– Jag tycker att beräkningar som dessa
är intressanta för att de visar skarvarnas
| Fältbiologen 3/007
potentiella effekter, säger Olle Hjerne,
det behövs dock fler undersökningar dels
av skarvarnas födoval och dels av fiskpopulationerna längs kusten för att kunna
säga om skarvarna verkligen har effekt
på bestånden eller inte. Men det är ju ingen som tvivlar på att fisket påverkar fiskpopulationerna.
– De födoanalyser som Henri Engström
gjort i sjöar visar att skarvarna mest äter
mindre fiskar, fortsätter Olle, men då behöver de ju i så fall också äta fler för att
komma upp i sina 400 gram. Vi vet att
en ovanligt god årsklass av fisk ofta kan
följas tills de växt sig tillräckligt stora
för att fångas och då ge ovanligt stora
fångster.
Detta visar att en ökad dödlighet
av fisken, på grund av till exempel skarvkonsumtion, inte skulle kompenseras helt
genom till exempel ökad tillväxt eller överlevnad för de återstående fiskarna, utan
tvärtom skulle påverka framtida fångster.
Än så länge vet vi som sagt alldeles för lite,
men så småningom kommer vi vara tvungna att ta ställning till den svåra frågan hur
mycket säl eller skarv vi vill ska finnas. Om
vi människor ska kunna överleva i ett globalt perspektiv måste vi utnyttja våra naturresurser på ett smart sätt. Vi vill kanske
inte att sälar och skarvar ska äta upp hälften av den fisk som vi själva skulle kunna
utnyttja, och som vi i så fall måste ta från
något annat område istället.
När Sverige gick med i EU fredades skarven med motiveringen att den var upptagen i fågeldirektivets lista över hotade
arter. 1997 togs arten bort därifrån, men
allmän jakttid kan inte införas så länge arten inte har förts in på listan över jaktbara
arter. Än så länge tillåts bara skyddsjakt
som beviljas av länsstyrelserna. För att få
bukt med skarvarna är det utökade jaktmöjligheter som många förespråkar.
– Fiskarna har satt press på politikerna
att agera och jakt är en snabb och enkel
lösning att ta till i brist på annat, konstaterar Henri, vi har väldigt generös skyddsjakt i Sverige, fast ändå är det bara en
droppe i havet när vi årligen skjuter uppåt
5000 skarvar från ett bestånd på 200 000
individer. Ingen har ens bemödat sig med
att följa upp effekterna av jakten, utan det
bygger mer på psykologi och politik än på
kunnande.
– Skarvarna gynnas av övergödningen
i sjöarna och Östersjön, fortsätter Henri,
den dag politikerna börjar ta ansvar och
se till att övergödningsproblemet minskar
kommer skarvarna säkert också att minska. Och då kommer några bli glada över
det också.
Östersjön är förändrad och varesig
vi vill det eller ej så är skarvarna tillbaka
för att stanna. Det sägs också sen gammalt
att när ”hafwstjädern ropar illa och flyger
ifrån hafwet, så hafwa the alltid at wänta
storm och owäder.” ...
Äntligen!
förlaget
Foto:JohnGreen
Vänster: skogsmyra, höger: stensöta
Fältbiologernas kanske snyggaste linnen någonsin är här. De finns i två modeller och
med två olika motiv. De är rättvisemärkta och gjorda i ekologisk bomull. De finns i storlekarna XS,
S, M, L, XL och XXL. Två olika stilar erbjuds, ”Tank top” – en lite tajtare modell med s k brottarrygg, samt ”Old man style” – klassisk modell. För beställning se nedan.
Fältbiologernas förlag
– din ostflugelarv i benmärgen
Medlemspris: 20:-
Ur sortimentet:
Ekologiskt linne
Handboken för unga miljöhjältar
Lavarna och luftmiljön
Luftföroreningar & försurning
Mata vinterfåglar
Mossflora
Norrlands bållevermossor
Svenska skogsbiotoper
Svenska sniglar
Sveriges smådäggdjur
Vårtecken
120 (120)
49 (95)
69 (139)
59 (85)
59 (115)
79 (159)
19 (49)
29 (55)
29 (56)
79 (139)
59 (89)
Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Alla priser inkluderar porto och expeditionsvgift. Beställningen skickas med B-post inom tvåFältbiologen
veckor. Önskas3/007
leverans med A-post, uppge det vid beställning. Beställ via telefon: 026-610 670 mail: [email protected] eller online: www.faltbiologerna.se
| minifältis
Djuren som vet
Textochillustration:LisaBehrenfeldt
I den svenska folktron finns det fu
hur olika djur ger tecken till människ
väntar i framtiden. Till exempel om
dö. Försök att gå genom skogen utan
av de dödsvarslande djuren!
Tvestjärten är
ett lömskt djur. De kan
krypa in i örat och fortsätta
in i huvudet där den
förökar sig så mycket
att huvudet till
slut sprängs.
Från vilket håll
såg du vårens första
sädesärla? Jag hoppas för
din skull att det inte var det
svarta bröstet på fågeln du
såg för det betyder sorg. Att
först se stjärten är
mycket bättre.
Hör du suset
av flaxande vingar i
natten? Det är nattkorparna
som är ute och flyger. I södra
Sverige trodde man att det var
onda eller olyckliga döda som
flög upp ur sina gravar
och svävade omkring utan ro i
skepnad av korpar.
Olyckskorpar.
Hör du ugglan?
Den skriker ”klävitt,
klävitt, klä-i-vitt”
som en död inför
begravningen.
Stopp!
Hörde du något?
Det var väl inte en hackspett?
Dess trummande, särskilt på
husväggen, betyder att den
”hackar ut någon”
som ska dö.
Å nej! Du
hör vårens första
gök gala från söder.
Södergök är
dödergök.
| Fältbiologen 3/007
Lästips: Svensk folktro
A-Ö av Ebbe Schön
Se upp!
Det är farligt att
döda en spindel. Då
slår man ihjäl
själva lyckan.
ullt av historier om
korna om vad som
någon kommer att
n att stöta på något
Ser du
skatorna? De är
djävulens fåglar och till
den som fört ond levnad
kommer de flygande i
en stor flock när
döden nalkas.
Akta dig för
fladdermöss! Eftersom de
flyger nattetid står de förstås i förbund
med mörka, onda makter. Fladdermössen
tillhör djävulen och kan orsaka död och
olycka. (Fast om du vågar stryka
fladdermusblod över ögonen
kommer du att få förmåga
att se i mörker.)
Aargh!
Massor av myror!!
Var vaksam, för de står i
förbindelse med det underjodiska. Kommer stora mängder
in i huset förebådar det
stundande
dödsfall.
Vänta!
Du tänkte väl inte
plocka ljung? Det är farligt
att plocka och ta in i huset.
Vållar fattigdom eller
till och med
död.
En söt ekorre?
Tror du ja men det betyder
otur att möta en ekorre. Den
röda färgen är ett tecken på trolldomskraft och en ekorre som
kommer fram till huset varslar om
dödsfall. (Men ett tips, det kan
bota svindel att äta ekorrhjärna.)
Fältbiologen 3/007 | 7
Vad innebär det att strandskyddet
skall ses över och varför vill vissa
kommuner att det ska gå att göra inskränkningar i det?
/Rebecka
Varför finns det inga däggdjur med
grön eller blå päls? Det finns ju gott om
fåglar med gröna och blå fjädrar.
/Elin, Jonas och Emil vid pizzamiddag
Strandskyddet är en del av miljöbalken
och syftar till att skydda våra stränder
p.g.a. deras värde för växt och djurliv
och den stora betydelse dom har för friluftslivet. Skyddet gäller alla stränder
och reglerar hur dom kan exploateras.
I dagsläget är det länsstyrelserna som
ansvarar för strandskyddet och det är
dom som har rätt att upphäva eller utvidga det för ett visst område eller ge
dispens för enskilda fall. Länsstyrelsen
kan delegera rätten att ge dispens från
strandskyddet till enskilda kommuner.
På senare år har man diskuterat förändringar av strandskyddet och förslag
på hur dom skulle kunna se ut finns i
Miljödepartementets utredning “Ett
förnyat strandskydd” (Ds 2005:23).
Efter den utredningen har frågat dragit
ut på tiden och inget konkret har hänt
även om det gjorts en hel del utspel.
Borgarregeringen har som ambition att
lägga en proposition om nytt strandskydd under 2008.
Vad en ny lag om strandskydd skulle
kunna innebära beror nog mer på länsstyrelserna och kommunerna än på själva
lagtexten, i Miljödepartementets förslag
finns förslag som skulle kunna innebära
en skärpning av strandskyddets tillämpning men också sådant som skulle kunna
öppna för en uppluckring av det. En av
dom tänkbara förändringar som nämnts
oftast är att införa ett geografiskt differentierat strandskydd, det skulle kunna
ge en del glesbygdskommuner nya utvecklingsmöjligheter men det skulle
också kunna innebära att stränder säljs
ut till ingen eller obefintlig nytta.
Första steget i att svara på denna spännande fråga är att ta reda på om det verkligen
inte finns några däggdjur med blå eller
grön päls.
Naturen är otroligt mångformig och
färgglad, så det är vanligare att saker finns
än att de inte gör det. När det gäller grönt
tänker jag först på sengångare, som i det
vilda är tydligt grönskimrande. Fast det
är lite fusk, eftersom deras färg beror på
att alger växer mellan de löst sammanfogade hårcellerna i pälsen. Däremot har
dödskalleapor gulgrön päls och grön markatta olivgrön päls av sig själva. Det gröna
hos markattorna uppkommer genom att
små, olikfärgade ringar sitter runt varje
hårstrå.
Mest fantastiskt är nog ändå att det
finns guldmullvadar som är grön-metallicfärgade i pälsen! De lever nästan bara
under jorden, så det är troligtvis en bieffekt av att pälsen behöver vara mycket tät
för att stå emot väta och smuts.
Hur står det då till med blå däggdjur?
Grönt är ofta kamouflagefärg och därför billigt, medan blått är kostsamt och
vanligt för att imponera på det motsatta
könet. Bland vilda däggdjur kommer jag
bara på dem som har blå hud, svagt hos
blåvalen, och knallblått hos mandrillen.
Om man börjar leta bland tama djur finns
det faktiskt kaniner med blå päls. Det visar att det inte fysiskt omöjligt, men antagligen för kostsamt för att förekomma
naturligt, utan avel.
| Fältbiologen 3/007
Mandrill
AKTION OcH
PÅVERKAN
Kristina Johansson är aktiv i Fältbiologerna
i Göteborg. Hon har studerat två år på
Globalverkstan och är projektledare för sociala
rörelser och ideella organisationer.
Linda Birkedal är en gammal fältbiolog som
nu arbetar som naturguide och projektledare
för Ungdomsforum på Miljöstrategiska
enheten i Lund.
Jonas Forsberg har följt miljödebatten sedan
han var 16 år gammal och har därmed lärt
sig en hel del.
VI VET ALL
Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! [email protected]
DJUR OcH
NATUR
Vilka är de vanligaste olagliga aktionerna man gör som miljöaktivist och
vad brukar straffen bli? Vilket är det
hårdaste straffet en miljöaktivist fått i
Sverige de senaste åren? /Ida
De allra flesta miljöaktioner som jag har
hittat när jag sökt handlar om trafikaktioner, blockader av olika slag vid exempelvis
vägbygge. Blockader som upplöses, det vill
säga att personerna i blockaden frivilligt
avlägsnar sig från platsen får sällan straff,
på lagspråk kallas blockad ofta för egenmäktigt förfarande. Om du väljer att inte
avlägsna dig från platsen vid en blockad
kan det räknas som ett brott som kallas
ohörsamhet mot ordningsmakt, alltså om
du inte gör som polisen säger. Både egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot
ordningsmakt brukar på sin höjd ge böter
som straff. Däremot får sabotage generellt
hårdare straff än andra aktioner.
Ett exempel på miljöaktion där ett 1års lång straff delades ut var när en person
skrev i tidningen Ekologisten om miljöaktioner och blev åtalad för uppvigling,
alltså att personen försökt uppmuntra till
att göra olagliga aktioner. Straffet sänktes
sedan till villkorlig dom och samhällsstraff
men är nog ändå det hårdaste straffet som
delats ut i Sverige för miljöaktioner de
senaste åren. En annan miljöaktivist har
även blivit gripen för uppvigling när den
pekade ut riktningen mot skogsmaskiner
vid en skogsaktion.
foto:MaleneThyssen,www.mtfoto.dk/malene
foto:JohnGreen,YlvaHazellochKennethSvedlund
MILJÖ OcH
POLITIK
IvarjenummerharFältbiologenengästsomskriveromnaturochmiljö.
Nere däruppe
W
hy are you driving when you can fly?” she said. “Don’t
you love to fly? I love it, it’s the sexiest thing there is.”
“This is a religious journey,” I said “planes aren’t religious yet. Cars are religious. Maybe planes will be next.”
“Planes are sexy”
“That’s right, the way cars used to be. But cars are religious now
and this is a religious trip.”
I Don DeLillos roman Americana så ger sig huvudpersonerna
ut på en resa genom nordamerika i bil. Dialogen ovan är med en
kvinna de träffar längs vägen. Americana kom ut 1971 sen dess
har flygplanens sexighet hunnit mattas ut ordentligt.
Jag har alltid älskat flygplatser, alltid älskat flygplan, älskat bilden av mig själv på flygplan. När jag var liten reste min familj
mycket och flyget var något särskilt i transporternas hierarki.
Man klädde sig fint, planerade noga väskans innehåll, kände sig
utvald när flygvärdinnan log mot en.
Numera är flyget reducerat till bussnivå och flygplatser är
hetsiga taxfree-zoner där flygpersonal är underbemannade och
slitna. Då har vi inte börjat prata om utsläppsnivåer ännu.
När jag skriver den här krönikan är det fredagskväll och jag
sitter på ett plan mellan Stavanger och Sandefjord. Jag har just
diskuterat flygbränsle med en oljeplattformstekniker bredvid
mig.
Jag har varit i Stavanger en månad i samband med ett projekt
och det är omöjligt att inte bli insvept i oljans makt över den byn.
Statoil är gud i kyrkan där, det var bara en fiskeby innan oljan
upptäcktes på sextiotalet. Nu är det den snabbast växande (och
rikaste) regionen men Norges olja kommer att ta slut inom ett
eller två årtionden.
När jag blev tillfrågad om att skriva den här krönikan, så kollade jag upp tidigare krönikörer. Jag läste bland annat Emil Jensens
krönika om hans turnéer på cykel och fick skamkänslor. Under
juni och juli hade jag praktiskt taget klippkort på Kastrups flygplats, var där såpass ofta att jag började hälsa på securitypersonalen. Barcelona, Berlin, Oslo, Lofoten, Amsterdam - i jobbets
tjänst har jag maxat min utsläppskvot för flera hundra år framöver. Men hur ska jag göra? Tiden räcker inte till och mina konstnärsinkomster är ju inget att skryta med så lyxiga tågalternativ
känns långsökt.
När jag skulle lämna Stavanger kollade jag alternativ för resan
till Sandefjord. Tåget skulle ta tio timmar och kosta 868 kronor, flyget tog trekvart och låg på modesta 657 kronor. Valet var
enkelt, men inte samvetet. Att jag sopsorterar känns ynkligt i
sammanhanget. Tidigare i år blev jag intervjuad av den engelska
tidskriften Stirred up och halvt på skoj, halvt på allvar avslutade
de med att fråga:
“You´re all over the place. Do you compensate for your carbon emissions?“ Jag svarade defensivt och cyniskt med “Yes, I
smoke.”
Vad tycker ni? Ska jag ha stryk?
Jonas Liveröd är konstnär, curator och
designer. Han befinner sig antagligen med
gnagande samvete på ett flyg någonstans
på väg till eller från arbete.
www.jonasliverod.com
påstan
Ny stad i varje nummer:
Umeå
Hur vill du dö?
Ludwig Åhfeld
Bli gnagd sönder av en råtta.
Jessica Idefors
Jag skulle vilja bli kliven på av en älg.
Om man går mellan en hona och
ungarna och så blir man nedtrampad.
Emmy Anjou
Att spring in och rädda någon i ett
brinnande hus innan man dör, tillexempel. Så man känner att man gjort
nåt bra.
Jenny Eliasson
Jag vill dö på direkten. Typ bli skjuten
i hjärtat så det går fort och man
slipper lida.
Sandra Holmberg
Bli påkörd av en bil. Eller nej, i så fall
av en lastbil så man dör på en gång.
Fältbiologen 3/007 | textochfoto:LauradeJong
Fältbiologerna fyller 60 år den 5:e November 2007,
det firar vi med buller och bång under riksårsmötet i
Östersund. Då är det nämligen dags för det sextionde
årsmötet genom tiderna. Från den 31/12 till 5/1 är det
fest och framtidsplanering i Sveriges vinterstad.
(I alla fall om man skall tro Jämtarna själva.)
Förutom de vanliga årsmötesbetsyren med val av
styrelse och planering av kommande verksamhet, så
utlovas även nyårsfirande, 60-årskalas, exkursioner,
aktioner och såklart massor av snö.
Detta kommer bli nåt att berätta för barnbarnen så
boka dina tågbiljetter redan idag! Reseersättning
utgår för billigaste färdsättet. Anmälan skickas
till [email protected]
Mer information kommer hem i brevlådan.
30 | Fältbiologen 3/007
internt
Avlägg rapport!
Det sista uppslaget i Fältbiologen har länge varit föreningens interna sidor. Enligt årsmötesbeslut
ska Fältbiologernas helt interna tidning komma mera sällan, och saker som rapporter från
klubbar hamna här. Så har du, din klubb, ditt crew eller miljögrupp haft ett schysst möte, fått
tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat en blockad av en kolgruva? Skriv en kort
text och berätta. [email protected] är adressen.
Budgetsläpp eller hjärnsläpp?
20 september presenterade den borgerliga
regeringen sitt budgetförslag som bland
annat innebar 450 miljoner mindre för att
skydda den redan hårt ansatta biologiska
mångfalden i skogen.
Fältbiologer från skogsnätverket och
Stockholm rände runt finansminister
Anders Borg under hans promenad mot
regeringskansliet med flygblad som förklarade hur regeringens förslag förstör för
naturvården, samt innehöll ett öppet brev
till miljöministern Andreas Carlgren.
Samtidigt hängde aktivister från tyska
miljöorganisationen Robin Wood upp en
banderoll rätt över vägen från två lyktstolpar där regeringen uppmanades att stoppa
statliga Vattenfalls framfart. (läs mer på
robinwood.se)
Carlgren haffades när han lämnade regeringskansliet för att bege sig
till Eskilstuna. Fältbiologskvadronen
rushade hans bil och tryckte flygbladet i
hans hand.
Dagen efter budgetsläppet hittas ännu en
avverkad gammelskog. Denna gång på
mark som ägs av statliga Fastighetsverket
i Halmape utanför Jokkmokk. Våran
kritik mot regeringen fortsätter – är det
detta de menar när de vill ha ”alternativa
skyddsformer”? De klarar ju inte ens av att
skydda den skog staten själv äger...
Skogsnätverket med supporters
Tjafsa inte med våra lavar!
I Tännforsens naturreservat i norra
Jämtland har förhandling hållts mellan Tännforsens turiststation och
Fältbiologerna.
Kostymklädda dignitärer på hög juridisk
nivå lyssnade till o-kostymerad fältbiolog
från Östersund snacka lagar, paragrafer
och artdöd och förklara varför ett igloobygge som hotar ett stort antal rödlistade
lavarter (varav två (CR) och fyra (VU))
inte kan tillåtas. (De akut hotade (CR)
lavarena är dels hårig skrovellav, lobaria
halii som vid Tännforsen har Sveriges rikaste förekomst, och dvärgblylav, parmelia
parvula, som vid Tännforsen förekommer
med fruktkroppar, apothecier, vilket är
väldigt sällsynt i hela världen)
Motpart var Tännforsens turiststationen
som tycker det är helt på sin plats att konstruera en igloo (med plats för 150 personer att lyssna på konsert och sedan dricka
ett glas i baren) utan att ha några fakta att
stödja sig på varför det skulle vara ofarligt
för de hotade lavarna. Turiststationens
advokat snackade mycket om oväsentliga
saker men hade inte så mycket att komma
med när vår representant åberopade lagar
och paragrafer som borde förbjuda ett sådant projekt.
Turiststationens ägare Bertil menade
också att han ”inte skulle kunna utrota de
där arterna ens om jag försökte,” ett uttalande som visar på en otrolig inkompetens och som han förstås fick äta upp. Vi
saknade aldrig svar på tal och med lite tur
kommer en dom levereras som kan bli en
framgång för de som försöker hejda artutrotningen.
Östersunds Fältbiologer
Fältbiologernas riksstyrelse
Ordförande
Linda Nordström: 0971-38030, 070-2541148
Vice ordförande
Christina Svanfeldt, 073-7788898
Kanslisekreterare
Sofie Karlsson: 013-148742, 070-9991731
Du kan alltid nå styrelsen på
Fältbiologisekreterare
telefonnumren här brevid.
Ditte Green-Petersen: 076-1053067
Dag, natt, kafferast, skördetid,
Anställdasekreterare
under polisförhör. När som
Elisabeth Lindvall: 070-356 22 47
helst. Alla i styrelsen har också
Kassör
Kristina Johansson: 030-3225530, 070-5395517
en egen e-postadress: fornamn.
Sekreterare
[email protected].
Sigrid Esbjörnsson, 070-3953614
Vill du nå hela styrelsen
Miljösekreterare
kan du maila till styrelsen@
Erik Lensell: 040-938549, 076-8377422
faltbiologerna.se
Kommunikationssekreterare
Jenny Luukkonen: 070-3688961
Pedagogisk sekreterare
Hilde Christiansen-Meijer: 013-58037, 070-5141817
Internationell sekreterare
Styrelsen, från vänster: Jenny Luukkonen, Hilde Christiansen-Meijer,
Sara Svensson: 030-3229877, 073-4069368
Sofie Karlsson, Linda Nordström, Kristina Johansson, Erik Lensell, Ditte
Fältbiologen 3/007 | 31
Green-Petersen, Sara Svensson. På bilden saknas Odd Kjellberg och
Elisabeth Lindvall. Foto: John Green
POSTTIDNING B
Fältbiologerna
Brunnsgatan 62
802 52 Gävle
ADRESSUPPDATERING
111 015 300
Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen
vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till
postkontoret.
110 06 Stockholm
Ute i naturen
Inne i miljödebatten
Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa
eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne
i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga
politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige.
Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2