Kambodja – kvinnliga klädfabriksarbetare

Kambodja – kvinnliga klädfabriksarbetare Bakgrund Nästan 300 000 arbetare är anställda på 300 klädexportfabriker i Kambodja. Det gör dessa arbetare till en av de viktigaste bidragande grupperna till Kambodjas ekonomi. Landets fabriker ligger främst i urbana områden (Poutiainen, 2011). De flesta ligger i utkanten av huvudstaden Phnom Penh. Fabrikerna är mest koncentrerade till Dangkor, området som stod i fokus för den här undersökningen. Kvinnor utgör 80-­‐90 % av arbetarna, och de flesta har flyttat in från landsbygdsprovinser för att arbeta i huvudstaden Phnom Penh (Womyn’s Agenda for Change, 2004). En klar majoritet kommer ursprungligen från fattiga landsbygdsfamiljer med mindre risproduktion. Landsbygdsfattigdom driver kvinnor att flytta till Phnom Penh och andra städer för att tjäna pengar för att försörja sig själva och sina familjer. Klädarbetares löner försörjer 1,7 miljoner kambodjaner (Poutiainen, 2011). När de väl är i staden bidrar låg läs-­‐ och skrivkunnighet till färre alternativ för sysselsättning. Kvinnliga arbetare är alltså fortsatt mycket beroende av sysselsättning inom klädsektorn. Deras löner är låga och de har korta visstidskontrakt, vilket leder till höga nivåer av otrygghet i anställningen. Kvinnliga klädfabriksarbetare bor och arbetar under osäkra förhållanden. Kambodjanska fabriker skapade rubriker i nyheterna då över 2 300 arbetare svimmade enbart under 2011:s första halvår på grund av dålig cirkulation och övertid (Nimol och Maclsaac, 2011; Keo, 2011). Arbetare på flera fabriker gick ut i strejk, men villkoren är i stort sett oförändrade. En rapport från den internationella arbetsorganisationen ILO och Better Factories Cambodia som kom ut i augusti 2011 anmärkte på de fortsatta problemen gällande övertid, hälsa och säkerhet (Poutiainen, 2011). Nationella arbetslagar och ILO föreskriver rättigheter gällande minimilön, frivillig övertid och andra förmåner. Tillämpningen av dessa villkor är dock svag, inkonsekvent och tar i synnerhet inte hänsyn till säkerhets-­‐ och trygghetsfrågorna för kvinnliga klädfabriksbetare. ActionAid Kambodja inledde en undersökning av säkerheten för kvinnliga klädfabriksarbetare vid tre fabriker inom området Dangkor. Säkerhetsgranskningen utfördes i samarbete med en lokal icke-­‐statlig arbetarorganision, Worker’s Information Centre (WIC), och omfattade en säkerhetspromenad och kartläggning med kvinnliga arbetare, samt intervjuer och fokusgrupper med flera ansvariga. Undersökningen som utförs av ActionAid Kambodja och dess samarbetspartners omfattade ett bredare område än vad som vanligen inkluderas i forskning om klädfabriksarbetarnas situation. Undersökningen rör sig bortom fabriksgolvet för att även ta med riskerna som arbetarna möter i fabrikernas närområde i beräkningen. Klädarbetarna i den här undersökningen är precis som i övriga Kambodja oftast unga (90 % är mellan 18 och 25 år gamla), ensamstående, och inflyttade kvinnor från jordbruksprovinser. Resultat: Undersökningen som gjordes i Kambodja undersökte ett särskilt könsmässigt obalanserat förhållande i staden: kvinnor utgör över 80 % av klädfabriksarbetarna, men ändå utgör män en klar majoritet av fabriksägarna och de som är ansvariga för faktorer som påverkar kvinnors säkerhet. Förövare uppgavs vara okända män på gatan, gangsters, manliga medarbetare, byggarbetare och taxichaufförer. De ansvariga var lokala myndigheter som exempelvis kommunen, byöverhuvuden, polis och fabriksägare, fackförbund och föreningen Garment Association Manufacturing in Cambodia, samt olika andra arbetarförbund och arbetarorganisationer. Resultaten vittnade om svagheter i styre (till exempel bristande insyn och ansvar och svaga polisinsatser), dåliga bostadsvillkor, problem med fabrikerna (till exempel dålig hygien på toaletter och farliga arbetsmiljöer), bristande säkerhet på kvinnors vägar mellan toaletterna, fabrikerna och sina inackorderingsrum (till exempel dålig belysning, våld, inklusive våldtäkt, verbala övergrepp och sexuella trakasserier, rån och stöld av gäng, dålig fysisk infrastruktur som dåliga vägar) samt dålig hälsa, inklusive problem med den sexuella och reproduktiva hälsan för vilka samhällstjänsterna var otillräckliga. Tre faktorer förhöjde riskerna för kvinnliga arbetare: de är fattiga, kan inte läsa och skriva och kommer från landsbygdsområden. Därför riskerar de att bli utnyttjade av andra eftersom de har begränsad tillgång till information och olika former av beskydd. Kvinnor möter våld och otrygghet i fabriksområdet Dålig utformning, formgivning och infrastruktur sätter kvinnors rörlighet på spel runt fabriksområdet. Våldtäkt är en stor säkerhetsfråga längs vägarna in och ut ur fabrikerna och på stigarna och vägarna i deras och inackorderingsrummens närområde. Kvinnor uppgav sexuella trakasserier som en av de vanligaste formerna av otrygghet ifrån ”gangsters” och chefer, medarbetare och män längs vägarna. Termen ”gangster” användes för att beskriva män som håller till runt fabrikerna, som ofta är beroende av droger eller som konsumerar alkohol men som inte nödvändigtvis är inblandade i organiserad brottslighet. Vissa är manliga fabriksarbetare eller byggarbetare. Riskerna är högre för kvinnliga klädarbetare som arbetar kvällsskift. Elen stängs av klockan 21, och då det inte finns någon belysning blir det lätt för gangsters och andra förövare att våldta, trakassera eller råna arbetare, särskilt när de jobbar övertid. Manliga taxichaufförer och byggarbetare i en FGD bekräftade att kvinnor utsätts för störst risk på kvällen. Gatorna och stigarna är isolerade vilket innebär att det inte finns några vittnen som kan hjälpa till i farliga situationer. En kvinna sade: ”När jag måste jobba över på kvällen känner jag mig ofta rädd för rån, våldtäkt och trakasserier eftersom det är väldigt mörkt på vägen hem.” Fackförbund och icke-­‐statliga organisationer som arbetar med fabriksfrågor lyfte också fram problemen med otrygghet utanför fabrikerna: gatorna är smala och fulla av trängsel på dagen och dåligt belysta på kvällen. Arbetare på kvällsskiftet utsätts för större risker för trakasserier och våldtäkter av gäng, och gensvaret från lokala myndigheter och polisen är långsamt. Till viss del beror detta på en avsaknad av polispatruller. Som en ung kvinnlig klädarbetare sa, ”När vi lämnar fabriken är det mycket folk där. Gangsters kommer fram för att röra vid kvinnors rumpor och de skrattar och tycker att det är normalt.” Det har också funnits tillfällen då arbetare har utsatts för sexuella övergrepp av gangsters under dagtid. Bildtext: Kambodjanska kvinnliga klädfabriksarbetare kartlägger sina inackorderingsrum och områdena kring fabriken Kvinnor uppgav att verbala trakasserier var en av de vanligaste formerna av trakasserier. Exempel på det var diskriminerande och förolämpande språk, och rop åt kvinnor. Kvinnor pratade också om effekterna det har att deras äldre släktingar och familj på landsbygden där de kommer ifrån har negativa uppfattningar om dem. De berättade att äldre familjemedlemmar eller grannar såg ner på kvinnor som flyttade till staden för att arbeta. Kvinnorna anklagades för att vara lättövertalade till att bli inblandade i prostitution eller ligga med män. Två kvinnliga arbetare beskrev den negativa attityden så här: Gamla människor ser ofta ner på kvinnliga klädfabriksarbetare och tror att arbetarna måste sälja sex för att få pengar att skicka till sina familjer. Jag känner mig väldigt sårad när jag hör män säga att kvinnliga klädfabriksarbetare inte är bra kvinnor. Min före detta fästman sa att jag tyckte om att ”gå på promenad på kvällen”, men jag jobbade egentligen övertid. Avståndet från inackorderingsrummen till toaletterna är mellan 30 och 100 meter och det finns inga lampor längs vägen till toaletterna. Eftersom de var rädda för våldtäkt och andra former av våld var kvinnor rädda för att använda toaletterna på kvällen. Som en kvinna sa: ”Lamporna stängs alltid av kl. 21 och jag är rädd för att gå på toaletten på kvällen eftersom farliga män håller till runt toaletterna.” Eftersom de flesta toaletterna ligger utanför deras inackorderingsrum uppgav kvinnorna att de inte kan bada säkert och i fred på kvällen. Bildtext: En karta ritad av klädarbetare som visar de farliga områdena där de jobbar Klädarbetare tillbringar vanligtvis fem till tio minuter på att ta sig till sitt bostadsområde. Det finns inga lampor längs vägen från fabriken till bostadsområdet och vägarna och stigarna är väldigt tysta och isolerade. Huvudbelysningen finns utanför fabrikerna, med mindre lampor nära varje hyreshus. Under säkerhetspromenaden pekade kvinnor särskilt ut vissa ställen och delar av vägen, och drog uppmärksamhet till områden som var särskilt osäkra, mörka och dåligt belysta. Gravida kvinnor sades också vara mest påverkade av avstånden till toaletter och badrum. Vålds-­‐ och säkerhetsrisker lever kvar på grund av svaga polisinsatser Lokala myndigheter erkände att det fanns säkerhetsproblemen i Dangkorområdet, särskilt i form av gäng, ficktjuvar, rån, våldtäkt och trakasserier. Myndigheterna påstod att de bara kunde hantera hälften av problemen i Dangkor. Vissa områden är inte säkra eftersom vägarna är mörka och tysta och det finns gäng som vistas där. De lokala myndigheterna har rapporterat en minskning i antalet gäng som finns i området på grund av att ett program för bysäkerhet har tillämpats. Under intervjuer som genomfördes av undersökningsteamet uttryckte dock poliser på dygnet-­‐runt-­‐stationer en brist på kapacitet att arrestera förövare. Då de intervjuades uppgav polisen att de upplevde svårigheter vid undersökningar av våldtäktsfall, och sade att de kvinnliga klädfabriksarbetarna hade relationer med de anklagade förövarna. I likhet med de andra länderna visade myndigheterna också en tendens att beskylla kvinnorna själva för våldet de upplevde, till exempel genom att hävda att kvinnorna ”våldtogs” av sina pojkvänner. Kvinnliga arbetare utsätts för verbala trakasserier i form av grovt språk och rop längs vägen, detta från män, gangsters, chefer och medarbetare. Vid större trafikstockningar, särskilt mot slutet av arbetsdagen när det är trångt på gatorna, utsätts kvinnliga klädarbetare för övergrepp, till exempel oönskad beröring. Villkor i fabriken utgjorde flera säkerhets-­‐ och hälsorisker för kvinnor. Diskussioner med fackföreningar och icke-­‐statliga organisationer som hade tillgång till fabrikernas inre ökade på vår förståelse om villkoren som kvinnorna arbetade under. Fabrikerna präglades av höga temperaturer (upp till 40° C), starka kemiska lukter, damm, brist på luft, dricksvatten av dålig kvalitet på och i otillräcklig mängd, och låga antal in-­‐ och utgångsgrindar. I vissa fall finns det bara en grind. Värmen och bristen på luft i fabrikerna har lett till över 2 000 svimningsincidenter i Kambodja bara under det första halvåret av 2011 (Nimol och Maclsaac, 2011; Keo, 2011). Arbetare uppger att svimningar och yrsel är den näst vanligaste orsaken till sjukskrivning medan chefer anger dessa som den tredje vanligaste orsaken. Dessutom uppgav några arbetare att det hade hänt att nålar brutits av i deras händer. Arbetare kände sig särskilt osäkra när bränder utbröt på grund av för få ingångar och utgångar. Otillräckliga samhällstjänster med tanke på hälsoriskerna Anmälningar om våldtäkter och sexualiserat våld möttes med otillräckliga samhällstjänster inom rådgivning och sexuell och reproduktiv hälsa, bland annat samhällstjänster som förhindrar och behandlar sexuellt överförbara sjukdomar. Behovet av samhällstjänster inom sexuell och reproduktiv hälsa underströks av rapporter om infektioner som candida och trikomonaskolpit som uppstår ur ohygieniska förhållanden på toaletterna och i inackorderingsrummen. Alla kvinnliga arbetare i en fokusgruppsdiskussion var överens om att de efter första året som fabriksarbetare upplevde ”förändringar i kroppen”, exempelvis problem med mens och flytningar. En del arbetare fick inte mens på tre till fem månader. De sexuella och reproduktiva problemen sades bero på många timmars stillasittande medan de syr på fabrikerna, och ohygieniska toaletter. I Kambodja som i många andra länder uppfostras dock inte kvinnor till att prata om sin reproduktiva hälsa och sexualitet. För många kvinnliga klädarbetare är det därför en utmaning att öppet söka vård för dessa hälsoproblem och för sexualiserat våld. Kvinnliga arbetare är i allmänhet undernärda, vilket är ett problem med tanke på att de jobbar 10-­‐12 timmar om dagen. För att spara pengar och tid under lunchraster och efter jobbet köper kvinnliga arbetare ofta mat från gatuförsäljare. Den här maten exponeras ofta för flugor som bär med sig virus och damm från förbipasserande fordon, och bristen på näring bidrar till låg energi under dagen, blodbrist och allmänt dålig hälsa. Kvinnorna är antingen uttorkade eller så dricker de orent vatten som kan orsaka diarré och tyfoidfeber. En rapport noterade att arbetare i fabriker med matsalar hade 10 % mindre sjukskrivning. Kvinnors tillgång till sjukvård begränsas av höga kostnader och avstånd. Till exempel tar det en halvtimme eller mer med motorcykeltaxi för att nå sådana samhällstjänster. De många timmar som kvinnor arbetar gör det också nästan omöjligt att hitta tid att söka vård eftersom kvinnorna vanligtvis bara är lediga på söndagar. Låg läs-­‐ och skrivkunnighet gör det svårare att hitta rätt i hälsosystemet och i städernas transportsystem. På grund av dessa svårigheter förlitar sig kvinnor generellt på en liten klinik i Dangkorområdet som drivs av en icke-­‐statlig organisation, där det finns ett basutbud av service. Att spendera pengar på sjukvård eftersom de inte har lättillgängliga billigare alternativ på offentliga sjukhus gör att kvinnor hamnar i djupare skuld och fattigdom på grund av de höga räntorna som tas ut på lån. Sjukvårdspersonalen på kliniken är dessutom bara där på vissa tider och är inte utrustade att handskas med alla typer av våld som kvinnorna möter, eller alla deras sexuella och reproduktiva hälsobehov. I vissa fabriker placeras mediciner i det administrativa kontoret som arbetarna inte har tillgång till. Dålig infrastruktur resulterar i dålig hygien och översvämningar Fackföreningar och icke-­‐statliga organisationer sa att antalet rena toaletter inom fabrikerna var otillräckligt, och att det även saknades rent vatten och tvål. Dessutom var det några toalettersom saknade belysning och hade trasiga dörrar, vilket gör att kvinnorna inte är ostörda. Kvinnorna rapporterade att köerna var långa. ”Jag vill inte gå på toaletten eftersom jag måste tillbringa en massa tid med att vänta på andra. Ibland måste jag vänta [upp till] en halvtimme”, sa en kvinnlig arbetare. I inackorderingsrummen är det ofta stopp i avloppen. Under fokusgruppsdiskussionerna berättade kvinnorna att många personer använder toaletterna och att de inte rengörs. En fastighetsägare antydde att det här var de kvinnliga arbetarnas fel, och anmärkte att kvinnorna inte städade toaletterna tillräckligt. Avrinning och avlopp är också dåliga. Det här är särskilt problematiskt för kvinnor som bor i rum nära toaletterna som inte underhålls. Under regnperioden blockerades avloppsrör och kunde översvämma rum i tre eller fyra timmar. I vissa områden har översvämningar varat i 8-­‐12 timmar, vilket gör att vatten måste pumpas ut. Kvinnor känner sig inte trygga där de bor och har lite tid och plats för sig själva. Varje inackorderingsrums storlek (se bilden) är ungefär 2x2 m, och ett rum delas oftast av två eller tre arbetare. Ibland kan det vara upp till fem kvinnor per säng. Rummen är byggda av trä eller betong och rum som är gjorda med zink gör att innetemperaturerna stiger. Bristen på luft, den extrema hettan och trängseln orsakar utmattning och utgör ohygieniska boendevillkor. Husägare erbjuder endast el i rummet mellan kl. 18 och 21, och bara en lampa tillåts. Fastighetsägare har berättat om problem som misshandel och rån i rummen. Kvinnliga hyresgäster berättade att vägarna till och från rummen var särskilt osäkra. Något som ökar otryggheten är att fastighetsägarna bestämmer priserna och har rätt att be hyresgäster att flytta omedelbart. Hyrespriser utgör i allmänhet en tredjedel av kvinnornas löner. En annan tredjedel skickas ofta till familjen, vilket gör att knappt en tredjedel återstår för mat och andra utgifter. Slutsats Kvinnliga klädfabriksarbetare i Kambodja utsätts för våld och otrygghet i nästan varje område i sina liv. Kvinnliga klädfabriksarbetare är unga, fattiga och ofta kan de varken läsa eller skriva. De skickar pengar till sina familjer på landsbygden och har begränsad makt att förändra sin situatio. Såväl myndigheter, som främst manliga förövare bidrar till deras otrygghet. Otillräckligt polisarbete, trängsel i hyresområden, dålig hygien och renhållning, dålig belysning och avstånd mellan hyresrum och toaletter ökar kvinnors risk för våld, inklusive våldtäkt. De viktiga ansvariga enheterna är polisen och fabriksägare på lokal nivå, och på en nationell nivå jämställdhets-­‐ och arbetsministerier och fackföreningar. På en internationell nivå måste fabrikerna uppfylla kambodjanska och internationella arbetsnormer. Tillgänglig och billig sjukvård måste prioriteras genast, särskilt i relation till sexualiserat våld, sexuell och reproduktiv hälsa, undernäring och svimningar. Många förbättringar behövs i infrastrukturen, särskilt vad gäller förbättrat boende, belysning, tillgängliga och rena toaletter, och polisarbete.