För Ryssland hade Bomarsund redan blivit någonting av ett problem

advertisement
Fred som provokation
Det var vid Krimkrigets slut som Åland demilitariserades. För att förstå
demilitariseringens tillkomst måste vi titta på utvecklingen under Krimkriget.
I juli 1853 ockuperade Ryssland Donaufurstendömena Moldavien och Valakiet som
hörde till det turkiska Ottomanska riket. Rysslands officiella förklaring var att de
måste skydda ortodoxa kristna i Turkiet. Men under en lång tid hade Ryssland haft
som mål att kontrollera Svarta havsområdet, framförallt farlederna vid
Konstantinopel. Även Konstantinopel, som den ortodoxa kyrkans ursprungsplats, var
av oerhört stort symbolisk betydelse för Ryssarna.
Den 5 oktober 1853 förklarade Turkiet krig mot Ryssland.
Turkiet hade varit en av Europas stormakter men vid mitten av 1800-talet hade det
blivit en sekundär makt. Turkiet kallades av Tsar Nikolai I för ”Europas sjuka man”.
Ryssland såg möjligheten att expandera sitt imperium utan att möta något starkare
motstånd, varken från Turkiet eller från andra europeiska stater.
Men Ryssland hade missförstått hur viktigt det var för Storbritannien och Frankrike
att Turkiet inte skulle bli kontrollerat eller annekterat av Ryssland. Den 12 mars 1854
skrev Frankrike och Storbritannien under en allians med Turkiet. Alliansen gick ut på
att försvara Ottomanskt territorium i Europa och Asien mot rysk aggression.
För Storbritannien var det framförallt en fråga om maktbalansen i Europa. De ville
inte att någon stat skulle kunna växa och komma i position att hota brittiska intressen,
varken i Europa eller i resten av världen. Storbritannien hade ett handelsimperium att
försvara.
Frankrike under kejsaren Napoleon III ville använda tillfället att återetablera sig som
en av Europas stormakter. Det var vid Wienkongressen år 1815, efter den stora
Napoleons sista nedgång, som Frankrike hade hänförts till en sekundär makt i Europa.
Fyra decennier senare var det dags att rita om den europeiska kartan med Frankrike i
en dominerande position.
Ryssland vägrade dra sig tillbaka över gränsen, och den 28 mars 1854 kom
krigsdeklarationen från Frankrike och Storbritannien.
Kriget hade Svarta havsområdet som fokus och koncentrerades så småningom till
belägringen av Sevastopol på Krimhalvön. Östersjösområdet var också en viktig
krigsskådeplats. Under sommaren 1854 blockerades sjöfarten kring Storfurstendömet
Finland, och Bomarsunds fästning på Åland anfölls och förstördes.
Den 8 augusti, samma dag som franska och brittiska styrkor landsattes på Åland, kom
Storbritannien och Frankrike med ett preliminärt program för fredsdiskussioner.
Programmet bestod av fyra punkter.
i) Ryssland ska avsäga sig sina politiska rättigheter i Moldavien och Valakiet samt
Serbien.
ii) Donaufloden ska bli internationellt vatten.
iii) Svarta havet ska demilitariseras och Rysslands inflytande i regionen och Europa
blir därmed begränsat.
iv) Ryssland ska avsäga sig rollen som beskyddare av ortodoxa kristna i det
Ottomanska riket.
Dessa fyra punkter kom att utgöra grunden för alla diplomatiska förhandlingar under
1854 och 1855.
Österrikes position mitt mellan Europas stora makter var svår. En allians med en av
parterna och krig med den andra skulle förstöra Österrike och man ställde därför upp
som medlare.
I november 1854 accepterade Ryssland dom fyra punkterna, och en fredskonferens
beslöts att hållas i Wien.
I Ryssland dog Nikolai I (2 mars, 1855) och Alexander II blev tsar över Ryssland.
Hittills hade Rysslands förluster i kriget varit acceptabla (Bomarsund). Mycket
hängde nu på Sevastopols försvar.
Den 15 mars 1855 inleddes fredskonferensen i Wien. Trots att det var Storbritannien
och Frankrike som kom med fredsplanen ville de inte diskutera fred medan
belägringen av Sevastopol pågick – Ryssland skulle besegras på slagfältet innan
fredsdiskussioner började på allvar. Fredskonferensens främste mål för de allierade
var att försäkra sig om Österrikes deltagande på deras sida. Turkiets intresse,
lösningen av det religiösa problemet och själva ”orsaken” till Krimkriget,
diskuterades knappt. Det var klart att krigets agenda styrdes av Storbritannien och
Frankrike. Diskussionerna bröt ihop på grund av den tredje punkten.
Den 8 september 1855 föll Sevastopols södra sida till de allierade arméerna.
Storbritanniens soldater misslyckades i anfallet medan Frankrikes soldater intog den
viktiga fästningen, Malakov tornet, och med det all ära för segern. Belägringen hade
pågått 349 dagar och kostat många tusentals människoliv. Stämningen i det brittiska
lägret på Krim och i London var inget annat än dyster. Fredsförhandlingar började
nämnas, men Storbritanniens premiärminister pratade bara om att det skulle bli ”en
otillräcklig fred” och till och med om ”faran för fred”. Och för tillfället höll
Frankrikes kejsare Napoleon med.
Efter Sevastopols fall förberedde de allierade ett nytt anfall mot Ryssland under
sommaren 1856. Förhoppningen var att en ökad takt i kriget skulle kunna orsaka
revolutioner bland det ryska imperiets många etniska minoriteter, från Polen till Krim.
Krigets ursprungliga målsättning, att försvara Turkiets territorium i Europa och Asien,
hade blivit av sekundär betydelse. Problemet var att de allierade nu började utveckla
olika målsättningar: Storbritannien föredrog ett flottanfall mot fästningen Kronstadt
och huvudstaden Sankt Petersburg, medan Napoleon drömde om ett anfall genom
Östeuropa – hans personliga mål var att återetablera det polska riket.
Nu började alliansen spricka. Den franska armén hade vunnit en stor seger vid
Sevastopol och med det bevisat Frankrikes status som en av Europas stormakter. Men
på Krim förlorade armén hundratals man i sjukdomar varje dag och det franska folket
hade tröttnat på krig. Frankrike började uppleva svåra ekonomiska problem och risken
för civil oro var stor. När Napoleon insåg att Storbritannien aldrig skulle stödja hans
planer att återetablera Polen, beslöt han sig för att sluta fred med Ryssland.
Situationen i Storbritannien var annorlunda. Landet var ekonomiskt starkt och
krigsmaskinen hade kommit i gång. Ambitionerna för kriget växte. Pressen hetsade
befolkningen och militären ville sudda ut ”katastrofen” vid Sevastopol. Landets
premiärminister, Palmerston, var övertygad att Ryssland, Europas tyrann och det
största hotet mot brittiska intressen, kunde och borde krossas militärt. Planer för anfall
mot Kronstadt och Sankt Petersburg drevs fram.
Men trots Palmerstons och folkets attityd styrdes Storbritannien av det
parlamentariska systemet. När Frankrike visade att de ville sluta fred enades
Storbritanniens regering (förutom Palmerston) och oppositionspartierna samt
drottningen mot Palmerston, krigsministeriet och den populära viljan. Om Palmerston
hade haft samma makt som Europas andra statsledare skulle Krimkriget ha fortsatt.
Den 20 november 1855 beslöt Storbritannien att gå med i fredsförhandlingarna, men
bara om de fick stipulera egna fredsvillkor som skulle ingå i den så kallade femte
punkten. Fredsvillkoren i de ursprungliga fyra punkterna inte räckte till. Freden skulle
bli ohederlig.
Den femte punkten definierades så här: ”De krigförande makterna reserverar rätten att
i Europas intresse ta fram specifika villkor utöver de som nämns i de övriga fyra
punkterna.” Trots den femte punktens oklara formulering hade Storbritannien redan
bestämt sig för de specifika villkoren, och att syftet var att förnedra Ryssland. Bland
dessa villkor fanns demilitariseringen av Åland.
Det borde förklaras att Ryssland såg sig själv som en stormakt. Vid den tiden
definierades stormakter som stater som ständigt expanderade samt att de bestämde
med absolut makt över sitt eget territorium. Om en annan stat kunde tvinga en
stormakt att acceptera förändringar som påverkade dess eget territorium, var det per
definition inte längre en stormakt. Demilitariseringen av Åland var därför inte bara
förnedrande – det var Storbritanniens förhoppning att det var för Ryssland nästintill
oacceptabelt.
Vägen till Paris och fredsförhandlingarna var inte enkel. För Frankrike och Österrike
som verkligen ville ha fred var den femte punkten mycket farlig. Och om
Storbritannien (vissa parter åtminstone) för uppenbart motsatte sig fredsplanen
riskerade de att alliansen skulle spricka. Alternativet var att kompromissa och gå med
i förhandlingarna för att försöka kapa hela processen inifrån. Då skulle Ryssland och
inte Storbritannien tvingas backa ur förhandlingarna, och kriget skulle kunna fortsätta
med alliansen intakt. Inte bara det – om Ryssland förkastade fredsplanen skulle andra
stater, som Österrike, Preussen och Sverige, bli tvungna att ansluta sig till en
aggressiv allians mot Ryssland. Storbritanniens förväntningar var således inte bara att
fredsförhandlingarna skulle leda till en fortsättning av kriget utan att kriget skulle
trappas upp ytterligare.
Den 28 december 1855 presenterade Österrike fredsplanen till Ryssland. Ryssarna
hade fram till den 18 januari att acceptera fredsvillkoren annars skulle Österrike
avbryta alla diplomatiska relationer med Ryssland vilket skulle leda till krig.
Ryssland reagerade genom att modifiera villkoren i punkt ett och totalt avslå den
femte punkten. Österrike informerade Ryssland att diplomatiska relationer skulle
avbrytas den 18 januari. Preussen informerade också Ryssland att de skulle stödja
alliansen. Storbritanniens plan såg ut att kunna fungera.
Men Ålands demilitarisering ansågs av de andra i alliansen som enbart av brittiskt
intresse, och därför i strid med alliansens ursprungliga målsättningar för kriget.
Frankrikes och Österrikes sympatier fanns hos Ryssland. Frankrike hade redan
etablerat bra diplomatiska kontakter med Ryssland, och såg fram emot fruktbara
förhållanden mellan de två länderna efter kriget. Frankrike försökte tvinga
Storbritannien att acceptera den ryska versionen av fredsplanen, och det var nu
Storbritannien som riskerade bli ensamt vid förhandlingsbordet.
Till slut var parterna i alliansen eniga, och Frankrike lovade ge sitt stöd till Ålands
demilitarisering. Samtidigt försäkrades Ryssland av Frankrike och Österrike att
Ålands demilitarisering inte skulle användas på ett förnedrande sätt.
Den 16 januari 1856 meddelades beslutet från Ryssland. Landet led av en krossande
ekonomisk kris, och revolutioner riskerade bryta ut. Tryggade av Frankrikes och
Österrikes lov om stöd accepterade Ryssland fredsvillkoren.
Den 25 februari 1856 började fredskongressen i Paris, och den 1 mars tog
Storbritannien upp frågan om Ålands demilitarisering. Men Ryssland hade redan
beslutat att acceptera villkoret. Eftersom det inte berörde Turkiet krävde Ryssland att
Ålands demilitarisering skulle behandlas i ett separat traktat mellan Frankrike,
Storbritannien och Ryssland, och som skulle kopplas till fredfördraget.
Ålandsservitutet, 30 mars, 1856
För att tillmötesgå den önskan, som uttryckts av Deras Majestäter Drottningen av det
Förenade Konungariket Storbritannien och Irland och Fransmännens Kejsare,
förklarar Hans Majestät Kejsaren av Ryssland, att Ålandsöarna icke skola befästas
och att där varken skall bibehållas eller upprättas någon anläggning av militär eller
marin art.
I allt detta ser vi en dubbel ironi. Den första och största ironin är att Ålands
demilitarisering hade sitt ursprung i ett försök av Storbritannien att förlänga kriget.
Men kopplat till demilitariseringen finns en andra ironi. Forskning i Bomarsunds
historia förklarar hur Ryssland lätt kunde acceptera Ålands demilitarisering. Sedan
1841 hade Ryssland visat att de ville minska på den halvfärdiga fästningens planerade
storlek.
År 1843 halverade Ryssland antalet soldater på Åland. Denna minskning är ett tecken
på minskade militära ambitioner i allmänhet, men också gällande fästningsbygget
eftersom soldaterna bidrog till arbetsstyrkan under byggsäsongen. Och i januari 1854
ritades en karta där ett av de viktigaste försvarstornen i Bomarsund skulle ersättas av
ett mindre kanonbatteri. Igen ser vi en minskning av både resurser och ambitioner.
Detta tyder på att Åland och Östersjön inte var lika militärstrategiskt intressanta i
mitten av 1850-talet jämfört med situationen i slutet av 1820-talet. Det område som
var mycket intressantare gällande territoriell expansion var vid Rysslands södra gräns
kring Svarta havet. Det var där, och inte i Östersjön, som Ryssland försökte utöka sitt
imperium under 1850-talet.
Problemet för Ryssland var att Bomarsunds halvfärdiga fästning redan hade slukat
enorma summor pengar och det hade varit politiskt pinsamt att plötsligt avsluta
arbetet. Då kom lösningen.
Storbritannien krävde att Åland skulle demilitariseras. Ryssland skulle tvingas att
acceptera (eller hellre förkasta) ett villkor som var tänkt att förnedra landets ledning.
Men istället sågs det som en lösning på ett problem som hade funnits i över ett
decennium. Samtidigt använde de ryska diplomaterna i Paris acceptansen av Ålands
demilitarisering som en förhandlingspunkt när andra, för Ryssland viktigare, villkor
diskuterades (territorium kring Svarta havets kust).
Ålands demilitarisering kom inte till på det sätt som många av oss tror, eller kanske
snarare vill tro. Det vore enklare om syftet hade varit fredligt. Vad betyder detta för
hur demilitariseringen uppfattas idag? Det som är viktigast är att vi har en bra
förståelse av historien, och inte baserar våra slutsatser på någon slags uppfattning om
hur det borde ha gått till.
Exakt hur Åland demilitariserades är en intressant fråga, men behöver inte påverka
hur vi ser på demilitariseringen på Åland i dagsläget. Den historiska processen är
viktigare om man vill använda demilitariseringen som en modell att applicera som en
form av konfliktlösning i andra situationer runt om i världen. I ett sådant fall måste
man fokusera på själva skapelseprocessen och det är då viktigt att förstå hur komplext
och oförutsägbart det politiska spelet kan vara.
Den här texten presenterades som en föreläsning vid ett seminarium arrangerat av
Ålands fredsinstitut och Ålands landskapsregering i Självstyrelsegården den 30 mars
2006.
Graham Robins
Projektledare i Bomarsund
Museibyrån
[email protected]
Download
Random flashcards
Create flashcards