Örlogsstaden Karlskrona
Kapitlet är hämtat ur ”Halva kungariket är ditt” – utgiven av
Statens fastighetsverk på Gullers förlag i december 2008.
Året var 1679. På den kargiga och bergiga skärgårdsön Trossö i
Blekinge brukade en ensam bonde sin jord – än så länge på
behörigt avstånd från Stockholm och lyckligt ovetande om kung
Karl XI:s djärva planer.
Det var kungens far, Karl X, som vid freden i Roskilde 1658 såg
till att Blekinge tillsammans med Skåne och Bohuslän blev
svenskt. Hans företrädare på tronen hade redan tidigare vidgat
rikets gränser i olika riktningar och gjort Sverige till en stormakt
att räkna med.
Nu var det framför allt erövringarna österut: Karelen,
Ingermanland, Estland, Livland och Kurland som fick Karl XI att
kasta lystna blickar åt Blekinge till. Och det skulle inte stanna vid
blickar – snart stod kungen på Trossö med arkitekter,
befästningsbyggare och skeppsbyggare och förklarade att det här
var platsen för landets nya örlogsstad: Karlskrona.
Där bonden tidigare försökt tämja sin jord planerades det nu breda
gator, stora torg, monumentala hus – och inte minst:
försvarsanläggningar.
Kungen hade flera goda skäl att flytta flottan söderut.
1) Vid Blekinges kust fanns den strategiska närheten till de
svenska besittningarna på andra sidan Östersjön.
2) I Blekinges skärgård var det isfritt mycket tidigare än i
Stockholm.
3) Etablerandet av en ny svensk stad skulle dessutom påskynda
försvenskningen av de ännu lite motsträviga sydliga
landskapen med danskt förflutet.
Det skulle byggas en ny modern stad, en metropol med
internationell prägel som fick Europa att imponeras och ta efter.
Den svenska stormakten ville visa klorna.
Redan 1680 var stadsprivilegierna på plats, och 100 år efter att den
ensamme Trossöbonden tvingats flytta var Karlskrona rikets tredje
största stad och centrum för en expanderande landsända.
Tidens ledande arkitekter och planerare samlades kring uppgiften
att utforma den nya staden. Fortifikationsofficer Erik Dahlbergh
visste det mesta om befästningskonst efter gedigen utbildning i
Europa och om kungens arkitekt Nicodemus Tessin den äldres
kompetens rådde det inga tvivel. Med dem som förgrundsfigurer
kunde det helt enkelt inte gå fel.
Örlogsbasen Karlskrona fick en optimal start och har genom seklen
förvaltat och utvecklat Dahlberghs och Tessins arv på ett sätt som
1998 fick Unesco att ta upp örlogsstaden Karlskrona som objekt
nummer 560 på sin lista över omistliga världsarv. Motiveringen
löd:
”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en
europeiskt planerad örlogsstad inspirerad av anläggningar i andra
länder. Karlskrona har in sin tur tjänat som förebild för andra
anläggningar med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en
viktig roll under århundraden när storleken på ett lands flottstyrka
var en avgörande faktor i europeisk realpolitik, och Karlskrona är
den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar.”
Männen bakom Karlskrona hade alltså låtit sig inspireras av andra
örlogsstäder ute i Europa.
Generalamiralen Hans Wachtmeister – så småningom den svenska
flottans främsta företrädare – hämtade inspiration från Venedigs
medeltida varv. Chatham, engelsmännens ledande örlogsstad ända
sedan 1547, var självklart också intressant Men av allt att döma var
det till Frankrike Wachtmeister, Dahlbergh och Tessin helst och
oftast vände sina blickar. Där på kusten låg Rochefort-sur-Mer den första av 1600-talets örlogsstäder som anlagts på tidigare
obebyggd mark.
Och Tessin, som var mer intresserad av palats och stadsplaner än
fortifikationsbyggande, plockade med sig det samtida Versailles
gatunät till Blekingekustens nya stolthet.
För den flitige Erik Dahlbergh fanns ingen tid att förlora.
Örlogsstaden måste förstås skyddas – nu var det upp till hans
arkitektpenna att förse Karlskrona med befästningar värdiga en
stormaktsnation.
Försvaret av inloppet organiserades genom två anläggningar: Dels
Drottningskärs kastell på Dynan vid Aspö, dels Kungsholms fort
på Båkholmen alldeles utanför Tjurkö.
Drottningskärs kastell hade från början högst status av de båda.
Och om Dahlbergh fick säga det själv lyckades han ganska bra
med prestigebygget:
- Näpeligen något skönare SiööCastel finnas uti hela Europa, lär
arkitekten ha undsluppit sig, och än idag anses kastellet vara ett av
våra främsta försvarsverk från stormaktstiden.
Soldater från hela Sydsverige kom till Blekingekusten för att låta
landskapets granit och gråsten formas till respektingivande
fästningar. Vid den tiden var den lilla ön Dynan helt omgiven av
vatten och inte som idag förbunden med Aspö.
Donjon kallade fransmännen den tornborg som byggs med bostad
och försvar i ett enda byggnadsverk. En sådan skulle Drottningskär
ha – en donjon i tre våningar av blekingsk granit med batteridäck,
krutmagasin och förläggning.
De fyra bastionerna gavs namn efter svenska drottningar: Maria,
Hedvig, Ulrica och Christina - och inne på borggården, bakom
fästningens fem meter tjocka murar, byggdes kommendantens
bostad.
Som mest fanns här 250 soldater med uppgift att skydda
örlogsstaden. Men när försvaret av inloppet skulle förstärkas räckte
Dynan inte längre till och Drottningskärs ursprungliga huvudroll
kom att tonas ned. Istället utvecklades systerfortet Kungsholm
utanför Tjurkö till det mer betydande av de båda och tjänstgör än
idag för det svenska försvaret.
Drottningskärs kastell var krigsrustat fram till 1811, men upphörde
att räknas som aktiv befästningsanläggning först 1895.
Dahlberghs 1600-talsskapelse på Drottningskär har behållit sin
magi ända in i våra dagar - det kan besökaren som tar vägfärjan till
Aspö eller passerar med sommarens skärgårdsbåtar själv
konstatera.
Efter att under 1900-talet i stort sett helt lämnats åt sitt öde har
kastellet på senare år genomgått en varsam renovering. Därför kan
man till exempel i det restaurerade Södra krutmagasinet ta del av
utställningen om kastellets historia och världsarvet Karlskrona.
Drottningskärs kastell och Kungsholms utgjorde alltså tidigt
örlogsstaden Karlskronas yttre befästningar. I mitten på 1800-talet
blev behovet av kompletterande inre befästningar allt tydligare. I
synnerhet såg man de nya bepansrade och ångdrivna krigsfartygen
som ett potentiellt hot mot det södra inloppet.
De ursprungligen planerade sex fästningstornen stannade vid två –
kanske lika bra, eftersom de båda som restes var omoderna redan
när de stod klara 1862 respektive 1863.
Inte desto mindre utgör de båda befästningstornen Godnatt och
Kurrholmen viktiga inslag i världsarvet och de sista exemplen på
kärntorn – en fästningstyp som förekommit i Sverige ända sedan
medeltiden.
Det femhörniga tornet Godnatt är rest direkt på berget. Ingången
som vetter åt norr – leder in till en komplicerad planlösning som i
skilda plan hyste artilleri, vaktrum, krutmagasin och befälsrum.
Men underdimensioneringen var pinsamt uppenbar redan vid
invigningen 1862 - den en meter tjocka yttermuren skulle inte stå
emot ett modernt artilleri. Tiden hade sprungit ifrån det medeltida
befästningstornet som var tänkt att i skarpt läge härbärgera 150
man. Bara något decennium senare övergick Godnatt helt till att
användas som fyrtorn. Bemannat fram till 1920.
Kurrholmen, som stod färdig ett år efter Godnatt, är en betydligt
enklare byggnad. Redan vid tillkomsten bantade man ned det
cirkelrunda tornet en våning jämfört med vad som ursprungligen
var planerat, och de tänkta 20 kanonerna stannade vid tio.
1995-1996 återfick de båda tornen sina så kallade fredstak till
skydd mot väder och vind. Även interiört har restaureringar
genomförts.
Om de båda fästningstornen var strategiska misslyckanden hade
försvaret större lycka med fästningen på Västra Hästholmen. Även
den kan ses som ett resultat av oron för de nya ångdrivna
krigsfartygen. Redan i början på 1800-talet fanns det öppna
batteriställningar på holmen men det skulle dröja ända till 1879
innan en fästning dimensionerad för 150 man stod färdig. Senare
förstärktes anläggningen mot söder och kunde i början av 1900talet hysa ytterligare ett hundratal soldater.
Försvaret fanns kvar på fästningen till slutet på 1950-talet - sedan
dess har patinan och naturen förpassat fästningen till ett idylliskt
tillstånd långt från hot om vapenskrammel.
Till örlogsstadens världsarv hör också Basareholmens
artilleriverkstad som fick status av byggnadsminne i maj 2003.
Efter en svår brand inne i Karlskrona bestämde man i slutet av
1790-talet att den känsliga kruthanteringen fortsättningsvis skulle
ske på behörigt avstånd från stadens byggnader. Valet föll på
Basareholmen öster om Stumholmen.
Här växte under 1800-talet en komplett, men sluten, miljö upp
kring utvecklandet av ammunition. Många av byggnaderna finns
kvar – mest iögonfallande är den långsträckta och sektionerade
apteringsverkstaden.
Under andra världskriget var artilleriverkstadens verksamhet som
intensivast. 90 personer jobbade i treskift. Dygnet runt. Men med
freden lade sig lugnet åter över ön och trafiken till och från
Basareholmen avtog. 1986 var marinens verksamhet på ön
slutligen till ända.
Nära Basareholmen ligger Koholmen som i mitten av 1800-talet
utrustades med ett kruthus för att komplettera de tidigare
kruttornen på Ljungskär och Mjölnareholmen.
Kruthuset försågs med ett intilliggande våghus där krutet vägdes.
Den gamla vaktbostaden tjänstgör idag för sommargäster.
Söder om Stumholmen ligger en annan liten ö med en tidigare
viktig uppgift. Efter flera veckor till sjöss kunde manskapet ha
ovälkomna gäster med sig ombord – därför tvingades de stiga av
på Smörasken för avlusning. I folkmun kallades holmen också för
Lusen.
Ett vakthus, ett så kallat Corps de Garde, är bland det första som
möter besökaren efter Stumholmsbron. Ett sådant har hört till
platsen sedan staden anlades. Det första var av timmer men ersattes
snart av ett stenhus på en hög sockel. Kararaktäriskt för vakthusen,
som också byggdes på Lindholmen och Trossö, är de höga
säteritaken med utkik.
Stumholmen blev tidigt en plats för verkstäder och förråd. Ända
fram till 1970-talet hade många karlskronabor sitt arbete på
holmen men idag blandas gamla militära byggnader från 1700-talet
med flerbostadshus av nyare snitt. Många av dem restes i samband
med bostadsmässan Bo93.
Bland det moderna märks också Marinmuseet som stod färdigt
1997. Arkitekterna har framgångsrikt lånat drag från den marina
miljön i närområdet. Stora och små rum avlöser varandra i en
spännande rytm som leder fram till en hög glasad hall med stolta
galjonsfigurer.
Tidigare höll museet till i den gamla Skeppsgossekasernen på
Amaralitetstorget. Nu renoverad till en modern skol- och
kontorsbyggnad om cirka 5000 kvadratmeter, men en gång också
platsen för den unge Harry Martinssons första kontakt med vad de
sju haven hade att erbjuda.
Nära Stumholmens Marinmuseum hittar vi också det över sextio
meter långa och breda slup- och barkasskjulet från 1780-talet vars
stora spännvidd blev möjlig tack vare en konstruktion med
korsande sadeltak. Den märkliga byggnaden i tegel och korsvirke
byggdes för att vintertid hysa fler än hundra båtar av olika typer,
men fungerade under en tid också som provisoriskt sjukhus. Idag
är den en del av Marinmuseet.
De båda flyghangarerna nära bastion Kungshall tillhör
Stumholmens modernare byggnadsbestånd. Den lilla stod klar
1926, medan den stora invigdes tre år senare. Båda tjänstgjorde för
marinflygkåren.
Text: Lars Hjertberg
