Predikan i S:t Hans kyrka Kristi Himmelsfärds dag den 5 maj 2005
Daniel 7:13-14 * Apostlagärningarna 1:1-11 * Johannes 17:1-8
nglarna undrade, stod det, varför lärjungarna stod
såg mot himlen. Enklaste svaret på den
frågan är förstås att de tittade efter Jesus som lyfts
upp "i höjden" och försvunnit ur deras åsyn. Fast Han
lyftes inte så långt, och eftersom änglar till sin natur
inte kan vara elaka och ställa spydiga frågor, så
frågade de kanske för att på det sättet tala om för de
förundrade lärjungarna att Jesus inte farit upp till
himlen utan fortfarande fanns mitt ibland dem – denna
dag och alla andra dagar intill tidens ände – fast
osynlig. Jesus var alls inte försvunnen upp i himlen
utan försvunnen bara från vår åsyn.
I nästa mening berättade änglarna att Jesus ska
komma tillbaka och att det ska gå till så som Han farit
upp till himlen. Jesus ska alltså bli synlig igen, materialiseras från den osynliga delen av verkligheten.
Kanske var det för att påminna Jesu lärjungar både då
och nu om att det tillhör en kristens identitet att vara
medveten om Jesu återkomst och också leva därefter?
Eller kanske ville änglarna hålla ihop Jesu himmelsfärd med det som hänt med Jesus under hela
Hans synliga tid på jorden. Av episteln framgår ju hur
Jesus under tiden mellan Påsken och Himmelsfärden
gick igenom och liksom repeterade det som hade hänt
och knöt ihop det med fortsättningen framöver. Jesu
himmelsfärd var inte en avslutning utan ett epokskifte i
Guds plan med världen. I den nya epoken skulle den
Helige Ande komma och ge kraft, och lärjungaskaran
– alltså den kristna kyrkan – vara Guds synliga redskap och hjälpmedel, frälsningens och evighetens
nådemedel. För att vi ska kunna vara det behöver vi
ha blicken riktad mot himlen, med fötterna samtidigt
stadigt ställda på jorden. Vi lever i världen, inte i himlen, men vi lever inte av världen utan av himlen – och
kanske var änglarnas fråga varför de stod och såg mot
himlen ett sätt att tala om att en kristens uppgift är att
göra himlen närvarande och synlig här i världen.
Jesus, vars kropp blev osynlig och numera är i himlen,
är ett med den kristna kyrkan, som är Hans synliga
kropp i världen. Därför står vi på jorden och ser samtidigt mot himlen. Så som änglarna noterade.
Hur det gick till när Jesus kom tillbaka hem till Gud
Fader berättar den gammaltestamentliga läsningen.
Den texten handlar om flera saker, men en är hur det
var när Jesus återvände till Gud Fader, den Uråldrige.
Jesus har, säger kristen tro, alltid funnits till, innan
världen skapade, till och med före all tid. När Han blev
människa i jungfru Maria avstod Han för en tid från en
del av sina egenskaper och färdigheter, framför allt att
vara närvarande överallt, att veta allt och att ha all
makt. Han "utblottade sig och avstod från allt", som det
står (Fil 2:6-7). Det Han avstod från när Han blev
människa, återtog Han fullt ut vid himmelsfärden. Då
gavs Honom makten, äran och herraväldet igen, så att
alla ska tjäna Honom, så som Daniel fick det uppenbarat för sig.
Men Jesu förhärligande började tidigare. Evangeliet idag utgör den första delen av "Jesu översteprästerliga förbön". Den bad Han på Skärtorsdagskvällen
omedelbart före sitt lidande. "Stunden har nu kommit"
sade Han till Gud Fader, "förhärliga nu Din Son, så att
Sonen kan förhärliga Dig".
Det står att Han då lyfte blicken mot himlen, Han
också. Just när Han skulle fullborda det verk som Gud
gett Honom att utföra, då såg Han mot himlen. Det är
Ä och
en poäng att det var här på jorden, mitt i den farliga
och onda verkligheten, som Han förhärligades.
Om vi sedan funderar vidare på att vi som kristna
och som församling är redskap åt Gud och Jesus i
Hans frälsningsgärning med världen, då kanske Jesus
idag ber "förhärliga nu Din kyrka, så att kyrkan kan
förhärliga Dig, Du har ju gett kyrkan makten att ge
evigt liv åt alla som Du vill". Och kanske vi, som hör
hemma i S:t Hans och som idag på vår kyrkas årsdag
har anledning att reflektera lite extra över varför vi
finns här, kanske vi till och med vågar tro att Jesus ber
för just oss och säger: "förhärliga nu mitt folk i S:t
Hans, så att de kan förhärliga Dig, Gud Fader, de har
ju makten att ge evigt liv åt dem Du vill".
För tänk om det verkligen är så att våra medmänniskors eviga liv hänger på att vi tar Jesus på allvar
och låter Gud förhärliga oss. Det var så i Sodom en
gång. Om det hade funnits ett bedjande kyrkfolk där
hade Gud skonat hela staden. Det fanns det inte. Om
vi inte låter Gud förhärliga oss så att vi kan förhärliga
Gud, så kan alltså hela Ekholmen stryka med på
domens dag.
Den uppfordrande tanken kan vi naturligtvis blunda
för, till skillnad från lärjungarna på himmelsfärdsdagen
som såg mot himlen och också från Jesus när Han
skulle fullborda det verk som Gud gett Honom i uppdrag att utföra. Fast det vore förfärligt om Guds änglar
skulle behöva säga till oss: "Varför ser ni inte mot
himlen?"
Den härlighet som skall finnas i och omkring oss är
inte vår egen, utan Guds. Det första viktiga för oss,
både som enskilda och som församling, är att hålla
oss till Jesus. När vi, som kristna eller som församling,
vill göra något är det primära att be Gud att få gå Hans
ärenden – så som Jesus själv bad på Skärtorsdagskvällen. Jesus var den gången medveten om att Gud
skulle förhärligas genom det lidande och död Han
hade framför sig. Förhärligandet går genom lidande.
Också det verk Gud skickar oss in i kan vara av
samma sort.
Att Jesus ber att Gud ska förhärliga oss innebär att
Guds Ande ska komma över oss och ge oss kraft. Då
måste vi öppna för Honom, driva ut både synden och
den egna förträffligheten, både högmodet och de egna
lustarna och i stället be. Ty Guds Ande kommer när vi
ber. När vi frestas att bli stolta över vår framgång eller
när vi plågas över synden som river sönder är det
enda framkomliga att komma till Jesus, lita på Honom
och inte på vår egen kompetens, men inte heller tilltro
vår egen synd och brist att kunna hindra Honom.
Om vi ser på Jesus är Han i himlen, i Gud Faders
härlighet – och samtidigt på jorden, med oss alla dagar
intill tidens ände.
Inte vet jag egentligen varför änglarna frågade
Jesu lärjungar varför de stod och såg mot himlen. Men
det kan ändå få påminna oss om vår kallelse att leva
himlen här på jorden, till både vår egen och andras
salighet och frälsning.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
