JAG GÅR MOT EVIGHETEN, ENLIGT GUDS SÄKRA ORD ”O, vad

JAG GÅR MOT EVIGHETEN, ENLIGT GUDS SÄKRA ORD
”O, vad tiden går! Vart tar den vägen?” Vem känner inte igen de tongångarna? Alla
människor, numera även barn och ungdomar, förundras över tidens hastiga gång, och
åtminstone ibland undrar de, vart den tar vägen.
Oftast blir det bara en fråga utan att man tar reda på det rätta svaret. Men det finns ett
sådant och lyder: Mot evigheten. Tiden går mot evigheten, en tid utan slut.
I en gammal vers heter det så sant: ”Minuten ganska snällt (läs: mycket fort) försvinner,
En timmas tid går hastigt bort. En dag som drömmen snabbt bortrinner, En veckas tid är
mycket kort. En månad går och året skrider, Tänk vandringsman, vad tiden lider! På
tiden följer död, men vet: På döden följer evighet!”
Versen riktar sig till ”vandringsmannen” d.v.s. till dig eller mig eller vilken människa
som helst. Det viktiga är faktiskt inte, vart tiden tar vägen utan: Vart är jag på väg? Och
svaret är: Jag är på väg mot evigheten. Jag är en evighetsvarelse i motsats till den s.k.
döda materien och djuren och växterna. Gud lade, då han skapade mig, evigheten i mitt
hjärta, Pred. 3:11.
Men detta är inte hela sanningen, hur närgången och omtumlande den än kan vara. Jesus
har enkelt och klart sagt, hur mycket min vandring mot evigheten gäller: Antingen går
jag med de många på den breda vägen, som leder till evigt fördärv, eller med de få på
den smala, som leder till evigt liv. Evigt liv eller evigt fördärv, inget mindre, är det fråga
om, Matt. 7:13,14.
I ovan citerade vers uppmanas vandringsmannen att tänka på tidens flykt mot evigheten:
”Tänk vandringsman vad tiden lider o.s.v.” Det är detta som så ofta fattas. Människor
tänker kortsiktigt, hur de under den närmaste tiden skall få det bra eller bättre. Där stannar eftertanken. Människorna är sekulariserade, de tänker högst ett sekel framåt, men
för det mesta endast något år eller kanske ett decennium.
Från den evige Guden som skapat oss att leva evigt kommer däremot förmaningen att
tänka på evigheten, att under den flyende livstiden handla så, att man får en god och inte
en ond evighet. Varje människa har ju ansvar för sitt liv, som hon fått som en gåva att
förvalta. Efter döden skall hon göra räkenskap för sitt jordeliv inför Guds domstol.
Här påminns vi om ännu en sak som människor sällan tänker på: att de som skapade av
Gud är ansvariga inför Gud och att ingen kommer undan domen. Hade vi varit självständiga i vår relation till Gud, kunde vi ha tagit domen i egna händer. Men nu är det så,
att vi i allt är beroende av Gud. Han gav oss livet, kroppen och själen med alla deras
förmögenheter. Gud är den som håller det i gång. Jag lever och andas och är till endast
därför att han vill det och låter det ske, Apg. 17:24 - 28. Jag har i allmänhet inget som
inte blivit mig givet av Gud. Men då är jag också ansvarig inför Gud, han skall pröva
hur jag förvaltat hans gåvor. Ingen må drömma om någon självständighet eller neutralitet gentemot Gud. Det är att sätta sig i Guds ställe, att göra sig själv till Gud, att grovt
bryta mot det första budet: ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig.” Det rätta tänkesättet står skrivet i Hebr. 9:27: ”Det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas”. Tappa inte bort ”en gång”, då numera den tröstlösa österländska reinkarnationsläran rätt oreflekterat övertagits av så många sekulariserade västerlänningar.
Gud står i centrum av tillvaron. Domen sker efter hans lag. När världens ondska grinar
med sitt fula ansikte mot oss i massmedia, längtar vi inte då litet till mans efter en slutligt rättvis dom? Det onda kan väl inte få segra till sist, säger vi oss själva. Det måste
finnas en högste domare, som skipar rätt efter sin lag. Och det finns det. Vår Skapare
skall döma oss efter sin lag. Mig också.
Hur kan vi veta något om Guds lag? Svaret är, att den i stor utsträckning är inskriven i
våra hjärtan. Evangeliet om Kristus vet vi av oss själva inget om, men lagen vet vi rätt
mycket om, en omständighet som inte gör domen mot oss mildare. Vi överträder Guds
bud mot bättre vetande. I vårt samvete känner vi vad som är rätt och fel. Samvetet är en
Guds röst i vårt inre. Men vi bryr oss inte om denna Guds röst. I vår själviskhet och
ondska sätter vi oss över det vi själva mycket väl förstår är rätt, ja, vi lär andra göra likadant, Rom. 1:32. Om redan vårt eget hjärta dömer oss skyldiga till synd, gör Guds
skrivna lag i Bibeln det ännu tydligare t.ex. genom de tio budorden och Jesu bergspredikan. I Bibeln sägs det i klartext, att vi har brutit just mot Gud, vår Skapare. Därifrån kastas också ljus längst in i våra hjärtan: det bästa hos oss är smutsat av synd, även det vi
förut trodde var gott och ädelt hos oss. Vi var belåtna med det goda vi gjorde, men genom sitt Ord visar Gud oss, att det inte skedde av hjärtat, inte gärna, inte av idel kärlek
till Gud och människor, utan av fruktan för straff och obehag, eller med beräkning på
lön och beröm. Bibeln slår fast den obehagliga sanningen, att det inte finns några goda
människor. Alla är syndare inför Gud och dessutom stora och förtappelsevärda syndare,
skyldiga till evigt fördärv. Jag också är det.
Måste jag då evigt förgås? Visst inte. Gud har förbarmat sig över mig och alla människor i sin stora kärlek till oss. Det har skett en kraftmätning mellan det onda och goda,
och det goda har segrat. Jag har som alla andra evighetsvandrare fått en Frälsare, Jesus
Kristus, Guds Son. I påskpsalmen får jag med de andra återlösta stämma in med jublande glädje: ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt
elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet”.
Jesus utstod Guds eviga vrede mot min synd i sin offerdöd på korset. Han dömdes till
evig död för att jag skulle frikännas i domen och ärva evigt liv. När jag litar på detta, blir
jag räddad. Detta är kärnan i evangeliet, om vilket vi här inget annat tillägger än ”Lilla
Bibeln”: ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son för att den som tror på
honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”, Joh. 3:16.
Alltså: Jag som är skapad av Gud för evigheten och skall dömas inför hans domstol har
funnit ett hopp i Jesus, hans Son. Min evighet kan för hans skull bli salig, härlig och
fylld av glädje och frid.
Som den uppmärksamme läsaren kunnat märka, har framställningen ovan i huvudsak
byggt på Bibelns vittnesbörd. Men är Bibeln något att lita på? Kan vi säkert veta, att
Bibelns ord om tiden och evigheten, om synd och nåd, om frälsning och förtappelse är
sanna? Som Kristi lärjungar och hans församling svarar vi ett obetingat ja på de frågorna.
Jesus sade en gång: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå”,
Matt. 24:35. Så är det. Guds ord är fast och visst. Det kan inte vara annorlunda, eftersom
Gud är sannfärdig. Gud kan inte ljuga utan talar alltid sanning. Därför kallas han i Ordet
för den Sanne och för det Trofasta och Sannfärdiga Vittnet. Det innebär också, att Gud
inte kan ångra eller ändra sitt Ord. Ordet är liksom Gud själv oföränderligt, evigt detsamma.
Detta evigt giltiga Guds ord har vi i Bibeln, den heliga Skrift. Därför att Bibelns ord är
Guds ord är dess skrift helig. Den skiljer sig från och höjer sig över all annan skrift. Den
heliga skrift står i en klass för sig liksom Gud själv gör det.
Är inte Bibeln skriven av människor? Förvisso. Därför är den från en sida sett helt och
hållet mänsklig. Vanliga människor har skrivit den, och var och en av dem har satt just
sin karaktär på sitt bidrag. Men innehållet har de fått av Gud. Tankarna är inte deras utan
Guds. Ja, själva orden och uttrycken är ingivna åt Bibelns författare av Guds helige
Ande. Därför är Bibeln fri från mänskliga fel och brister. Den är ofelbar i allt den yttrar
sig om. Detta är Skriftens lära om sig själv, dess självsyn, vilket framgår bl.a. av följande bibelställen med paralleller: Lukas 1:1 - 4, 2 Tim. 3:16 och 2 Petr. 1:20,21.
Många låter sig inte övertygas av påståenden som dessa. Det är inte heller så man blir
övertygad, en verkligt troende kristen, en Jesu lärjunge. Verkligt troende blir man genom att läsa och höra Guds ord och i sitt liv leva efter det, med andra ord genom att
praktisera Ordet. Jesus har själv anvisat den vägen till övertygelse genom orden: ”Om
någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av
mig själv”, Joh. 7:17. Jesus resonerade i allmänhet inte teoretiskt med människorna om
vem han och hans ord var. Och när han ibland gjorde det med fariséerna och de skriftlärde, lät de sig nästan aldrig övertygas. Vanligen sade Jesus istället rakt på sak till människor han mötte: ”Följ mig!” När de då följde med, lyssnade på honom och såg hans
gärningar och exempel, kom de till tro. Visst fanns det sådana som tog anstöt av honom
och hans ord och lämnade honom. Men de som blev kvar sade: ”Herre, till vem skulle
vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige”, Joh.
6:69. Det är så man kommer till tro på Kristus och en fast övertygelse om Skriftens tillförlitlighet idag också. Man läser Guds ord i sin Bibel och lyssnar till bibeltrogen förkunnelse och rättar sig efter det. Då faller tvivlen och invändningarna. Man tror och förstår, att Jesus är Guds Helige och Skriftens ord det eviga livets ord. Så går Jesu löfte i
uppfyllelse: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå
sanningen, och sanningen skall göra er fria”, nämligen från lögnaktiga människotankar,
som inte är något annat än djävulens, Joh. 8:31,32.
Någon inflikar kanske uppgivet, att vi i vårt land visserligen inte lider brist på Biblar
men väl på bibeltrogen förkunnelse. Det är beklagligen sant och ett resultat av vår kyrkas oerhörda försummelser under ett par århundraden att slå vakt om en rätt prästutbildning. Men det måste inte alltid vara så. Vi kan själva, med Guds hjälp, åstadkomma
en förändring. Får vi inte kyrkans ledning med oss, gör vi det på egen hand, ja, vi har
redan börjat. Det är vår rätt och plikt att både utbilda och prästviga sådana män som Gud
i sin nåd behagat kalla till att förkunna hans Ord. Annars är hela vårt folk prisgivet åt de
onda andarnas djävulska spel och dömt till evig förtappelse. Så långt som på oss ankommer, vad gäller bön, arbete och ekonomisk uppoffring, får detta inte ske. En annan
sak är, om Gud i sitt allvisa råd har beslutat, att ta sitt Ord ifrån oss och ge det åt ett folk,
som bär dess frukt, Matt. 21:43. Men ännu tycks det inte ha gått så långt. Både här och
där finns nämligen människor som brinner för och älskar Guds ord sådant det är oss
givet i Skriften. Det finns en rad unga män som är beredda att göra prästerlig tjänst efter
samma regel som Paulus och Apollos: ”att inte gå utöver vad Skriften säger”, 1 Kor. 4:6.
Hur blev de sådana? De blev det genom att läsa och höra Guds ord och rätta sig efter
det. Så länge en människa inte gör det, saknar hon kristen övertygelse och tro. Och vad
värre är: hon menar sig vara fri, fast hon är en djävulens träl. Hon får ju tycka och tänka
som hon själv vill, så ser det ut. Hon kan forma åt sig en ”gud” som passar just henne.
Men ”utsätter” sig den människan för bibelordet och en förkunnelse som rättar sig därefter, brister allt det som tycktes så fritt och säkert. Den stolta självtillräcklighetens ballong spricker. Av hennes eget blir inget kvar utom den egna synden och ondskan, den
egna dårskapen och förtappelsevärdheten. Detta ”känns” inte bra men är ett nyttigt och
nödvändigt förstadium till tron. Tron kommer sedan, bara människan blir kvar vid Ordet. Guds Ande som bor i Ordet upprättar mig och gör mig till en kristen, en som misströstar om sig själv men så mycket mer litar på Gud och den han sänt, Jesus Kristus.
Lycklig den som aldrig överger Ordet. Då går det efter löftet: ”Trofast är han som har
kallat er, han skall också utföra sitt verk”, 1 Tess. 5:24, och: ”Han som har börjat ett gott
verk i er skall också fullborda det intill Jesu Kristi dag”, Fil. 1:6. En salig och inte en
osalig evighet skall den evighetsvandraren få som förblir i Guds ord.
Så är då jag liksom varje annan människa på väg mot evigheten enligt Guds säkra ord.
Men av det inses, hur förskräckligt det är, när de som Gud har kallat att förkunna hans
Ord i allmänhet och kyrkans ledning i synnerhet inte tydligt och klart predikar detta. Hur
allvarligt Gud själv ser på denna försummelse, framgår av Hes. 33:7 - 9. Väktarna d.v.s.
prästerna och profeterna är satta att på Guds vägnar varna den ogudaktige, där denne
vandrar på väg mot den eviga förtappelsen. Oförståndiga och oandliga människor kallar
detta varnande för att döma, medan det i själva verket är ett uttryck för Guds stora kärlek. Gud har inte lust till den ogudaktiges död utan istället till att denne omvänder sig
och får leva, v.11. Nu är det inte säkert, att den ogudaktige bryr sig om väktarens varningsord. Han skall då dö den eviga döden p.g.a. sin egen synd, men väktaren har räddat
sin själ, eftersom han driven av Guds kärlek varnade den ogudaktige. Om han emellertid
försummar att varna den ogudaktige, skall väl denne dö p.g.a. sin egen synd, men hans
blod skall Gud utkräva av väktarens hand. Detta innebär, att Gud gör väktaren medskyldig till den ogudaktiges död och låter straffet över honom bli så mycket strängare. Den
som inte vill eller vågar varna den ogudaktige, skall inte bli Guds Ords förkunnare. Han
är helt olämplig till ett så dyrt kall. Han bör besinna aposteln Jakobs ord: ”Inte många av
er bör träda upp såsom lärare. Ni bör veta, att vi skall få en dess strängare dom”, Jak.
3:1. Hur många präster och biskopar i Svenska kyrkan borde inte antingen genast avsäga
sig sitt ämbete eller också gör bot och bättring. Det sistnämnda vore det enda rätta. Annars måste de i evighet höra jämret och anklagelsen från de oräkneliga själar, som de
fört till helvetet genom sin lögnaktiga och kärlekslösa predikan.
Har däremot de präster som i dessa dagar kallar sig bekännelsetrogna varnat de ogudaktiga? Jag är rädd för att bland deras ämbetsförsummelser är ingen så allmän och svår
som just bristen på sådan varning. Av hänsyn till människor tonar de ned evighetsallvaret de också och besinnar inte, att de just på så sätt visar, hur litet kärlek det finns hos
dem till människorna. Det behövs mycket självrannsakan bland de bekännelsetrogna
prästerna på denna punkt. Om det blev bot och bättring hos dem, skulle de visserligen få
världen och de falska kristna mycket mer emot sig än idag. Men de skulle också rädda
mer än en ogudaktig och göra denne evigt salig. Detta skulle ge större glädje både hos
Gud och alla äkta kristna mer än de många som bara kom till en halv och falsk kristendom och därtill föröka den trogne prästens nådelön en gång i himmelen.
Pekka Heikkinen