SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2002
Är det alltid rätt person
som vinner?
I sportens värld har resultaten en mycket stor betydelse. Man skulle kunna säga att
resultaten är kärnan i tävlingsidrotten. Framgång eller misslyckande vid en tävling
kan förändra en idrottares liv över en natt. Men hur är det då med dessa resultat, är
det alltid den bäste utövaren som vinner? Är resultaten rättvisa, och hur ser man inom
idrotten på sina mätningar och bedömningar? Vad är det egentligen man
mäter och bedömer?
Resultatens betydelse. Fokuseringen på
Annika Johansson
Enheten fÖr
pedagogiska
matningar,
Pedagogiska
institutionen,
UmeÅ universitet
6
resultaten i elitidrotten är enorm, att
segra är det viktiga. Att komma tvåa
eller trea även om det är ett olympiskt
mästerskap, kan ibland upplevas som
ett misslyckande. Många gånger kan
skillnaderna mellan succé eller nederlag
vara ytterst marginella, vad gäller
poäng, tidsskillnad och liknande, men
likväl blir betydelsen mellan att segra
och inte segra mycket stor. Den ökade
kravnivån inom idrotten innebär hård
träning och uppoffringar av många slag
för att nå toppen, vilket tillsammans
med kommersialiseringen inom idrotten med yttre belöningar i form av
pengar och liknande samt massmedias
uppmärksamhet, förstärker betydelsen
av framgång.
För en elitidrottare är det också lätt
att identifiera och värdera sig själv utifrån de resultat som presterats, något
som också förstärks av den respons
omgivningen ger. Vid framgång är alla
nöjda medan det i motgång inte alltid
så lyckat om det sker en värdering utifrån resultaten då det blir en negativ
värdering som ofta späds på genom
reaktioner från, förbund massmedia
och liknande. Förutom detta samt
segern i sig själv, äran och de eventuella
prispengarna har resultaten inom tävlingsidrotten ofta också stor betydelse
i ett mer långsiktigt perspektiv där
resultaten kommer att ha betydelse vid
laguttagningar, uttagningar till olika
tävlingar, chans till ekonomiskt stöd på
olika sätt, hjälp med material, tränare
och liknande.
Elitidrottare och forskarstuderande. Jag
har tränat och tävlat i idrott sedan jag
var liten och den senaste tio års perioden har jag parallellt med mina forskarstudier vid Umeå universitet, tävlat
i freestylelandslaget i grenen acroski.
Genom detta har jag en mycket stor
förståelse för vilken stor betydelse
resultaten har för en idrottare och hur
viktigt det är att kvalitén på de mätningar och bedömningar som ligger till
grund för dessa resultat är hög.
För mig var nog min tredjeplats på VM
i Nagano 1997 en av de jobbigaste
händelserna i min idrottskarriär även
om det kanske låter lite underligt. Efter
att ha blivit trea på föregående VM,
och med några segrar i världscupen
i bakfickan, hade jag verkligen både
fysiskt och mentalt, tränat och preparerat mig för att denna gång prestera
ett åk som skulle vara värt guldmedaljen. När jag sedan inte nådde dit
kändes min tredje placering som ett
stort nederlag. Inget var det värt att
jag hade samma slutpoäng som tvåan
och inte heller förstod jag riktigt varför
resultatet blev som det blev. Det tog
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2002
faktiskt något år innan jag kunde
känna att min tredje plats kanske trots
allt inte var så hemsk utan att det faktiskt var en bra prestation. Att bli trea
var vid den tidpunkten dock inte värt
någonting alls eftersom jag hade fokuserat så mycket på att vinna.
Som forskarstuderande kom jag att
rikta in mig på att studera idrottens
mätningar och bedömningar och fundera lite mer på innehållet i dessa. Både
funderingar kring vad det egentligen är
man mäter och bedömer och hur tillförlitliga mätningarna och bedömningarna
egentligen är, var frågor som med vetskapen om resultatens betydelse kändes
viktiga att studera. Ett resultat inom
idrotten är så mycket mer än bara
en viss poäng eller ett visst antal
mål. Beroende på hur bedömningen
eller mätningen skett kan olika vinnare
koras och resultatet blir genom detta
förutom ett mått på utövarens prestation också ett mått på hur väl reglerna
är utformade och hur mätningarna och
bedömningarna har gått till. Dessa funderingar och studier kom att resultera
i min licentiat avhandling, Är det alltid
rätt person som vinner? (Johansson,
2001).
En avhandling om idrottens mätningar
och bedömningar. Syftet med avhand-
lingen var att studera idrottens mätningar och bedömningar med fokus på
tillförlitligheten och relevansen i dessa
mätningar och bedömningar. Framförallt problematiseras bedömningarna
och bedömningsproblem i de två
bedömningssporterna acroski och rytmisk gymnastik (RG) men även idrotter med andra mät och bedömningsätt
diskuteras i avhandlingen.
Genom att studera innehållet i bedömningssystemen i acroski och rytmisk
gymnastik (RG), vilka regelförändringar
som skett, vilka implikationer dessa haft
på idrotterna, vilka eventuella bedömningsproblem som tycks finnas, samt
genom att ta reda på vilken syn inblandade i idrotterna själva har på bedömningar och regelförändringar, har jag
fått en bild över tillförlitligheten och
relevansen i dessa sporters bedömningar.
Acroski, eller skidbalett som sporten
kallades fram till 1995, är en skidgren
där man utför akrobatik såsom volter,
axlar, piruetter samt andra akrobatiska
övningar på skidor till musik. Acroski
kan liknas vid konståkning och gymnastik fastän man har skidor och pjäxor på
fötterna och stavar i händerna. Acroski
är en av tre grenar inom freestyleskidåkning som även består av puckelpist
termer är tillförlitlighet en synonym till
reliabilitet och relevans en synonym till
validitet.
Reliabiliteten handlar om tillförlitligheten, dvs. mätnoggrannheten och
en helt reliabel mätning är en mätning
som ger samma resultat vid en upprepad mätning och oberoende av vem
som utför mätningen. En hög reliabilitet gör det möjligt att jämföra
mätningar. Genom att titta på validiteten, det andra centrala mätbegreppet, tar man reda på om mätningarna
och bedömningarna verkligen mäter det
man vill mäta, se bl.a. Burns, (2000);
Crocker & Algina, (1986); Ellis &
Fouts, (1996); Fhanér, (1968); Fraenkel
& Wallen, (2000).
Reliabilitet och validitet inom idrotten.
och hopp. Rytmisk gymnastik, eller RG
som sporten benämns i dagligt tal, är
en kvinnlig idrottsgren där gymnasterna utför sina program med handredskap till musik. Det finns fem olika
handredskap inom RG och dessa är
rep, tunnband, boll, käglor och band.
Metod. För att få veta hur inblandade i
idrotterna uppfattar regler och bedömningar i sina sporter utfördes sexton
individuella en timmes intervjuer med
två tränare, två domare och fyra utövare från de respektive sporterna acroski och RG. Material samlades även in
från historiska dokument, regelböcker,
bedömningsreglementen, domarmanualer och mötesprotokoll i de respektive
sporterna. Acroski studeras under
perioden 1986-1998 och RG under
perioden 1983-1997. De olika tidsperioderna har framförallt att göra
med vilka år bedömningsreglementena
utgavs.
En mätnings kvalitet. För att de mätningar och bedömningar som föregår
resultaten inom idrotten skall vara rättvisa är mätningarnas kvalitet mycket
viktig. Vid värdering av en mätnings
kvalitet ur ett vetenskapligt perspektiv
använder man sig framförallt av två
mätteoretiska begrepp; reliabilitet och
validitet och dessa begrepp har jag
därmed också använt när jag studerat
mätningar och bedömningar inom
idrotten. Uttryckt i mera vardagliga
Inom idrott är reliabilitetsproblemet
tydligast inom de s.k. bedömningssporterna, t.ex. gymnastik och konståkning. Reliabilitetsproblematiken inom
en bedömningssport har att göra med
domarnas förmåga att tolka reglerna
och bedöma på ett tillförlitligt sätt.
En bedömning har hög reliabilitet om
samtliga domare kommer fram till en
poäng så nära de andra domarnas
poäng som möjligt och perfekt reliabilitet skulle innebära att alla domarna oberoende av varandra gav exakt samma
poäng vid bedömning av en och samma
idrottsprestation.
Även i sporter som ishockey och fotboll finns dock detta problem. I dessa
sporter är dock problemet mer dolt
eftersom man där endast har en domare
med huvudansvar för bedömningarna.
Genom detta uppenbaras inte problemet
med tillförlitlighet på samma sätt som
i bedömningsidrotterna. Skulle man
använda sig av fler domare skulle tillförlitlighetsproblemet förmodligen uppenbara sig även i dessa sporter. I
mätidrotterna beror reliabiliteten exempelvis på mätinstrumentets mätsäkerhet, men också på den person som
avläser instrumentet.
Validitetsfrågan, är av största betydelse inom idrotten och handlar om
innehållet i idrotten utifrån vad som
är sportens idé gentemot de regler
som definierar sporten. Överensstämmer
sportens regler, och vad utövarna erhåller hög poäng för utifrån reglerna, med
det som anses vara sportens idé eller
erhåller man en hög poäng för något
annat? Med sportens idé, avses här det
innehåll som de försökspersoner jag
intervjuat, vill att idrotten skall ha.
Man kan även tänka sig att sportens
idé är det innehåll massmedia, åskådare
7
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2002
Annika utför tricket ”butterfly”.
Foto: Nisse Schmit.
och andra intressenter vill att idrotten
skall ha. Jag har dock genom mina
intervjuer fokuserat på hur inblandade
inom sporterna ser på dess innehåll.
Om höga poäng tilldelas de prestationer
som överensstämmer med sportens idé
är validiteten hög.
Regler och regelförändringar. Idrottsprestationen definieras genom idrottens
regler, exempelvis säger reglerna att
utövarna i acroski med skidor och
stavar skall och utföra ett program till
musik och att utövarna i ishockey skall
använda puck och klubba och ha skridskor på fötterna. Andra exempel på
att regler och bedömning styr idrottsprestationen är det värde som tilldelas
olika delar av idrottsprestationen. Det
är t.ex. mer värdefullt att göra en
dubbel axel än en enkel axel i konståkning och acroski. Ett valfritt program
i RG bör innehålla ett visst antal svårigheter för att inte stora poängavdrag
skall göras, och i ishockey är det värdefullare att skjuta pucken i mål än
i stolpen även om det egentligen rör
sig om en skillnad på någon enstaka
centimeter. Idrottsprestationen har ett
starkt samband med reglerna och man
kan påstå att reglerna styr prestationen.
Regelförändringar kan ha en avgörande betydelse för sportens karaktär
och betydelsen av förändringar är
därför mycket stor. Varför regelförändringar sker beror på många olika
faktorer och det är svårt att renodla
orsakerna till dessa regelförändringar då
de många gånger inte har en utan flera
orsaker. För att få en bild av varför
regelförändringar skett, vilka regelförändringar som skett, och för att kunna
diskutera resultaten av dessa förändringar, har jag trots detta gjort en
uppdelning av orsakerna till dessa
regelförändringar. En uppdelning utifrån; regelförändringar som har att
göra med reliabiliteten, dvs. förändringar som görs för att förbättra tillförlitligheten i mätningarna, exempelvis
om det får vara vilka skillnader som
helst mellan domarnas poäng, regelför-
8
ändringar som har att göra med validiteten, dvs. regelförändringar som har
med innehållet i sporten att göra, exempelvis vilka svårigheter som skall bedömas, samt förändringar som genomförs
av andra orsaker.
Resultat. Inom både acroski och RG
har många regelförändringar skett
under den studerade perioden. Regelförändringarna har i huvudsak berott
på att idrotterna har utvecklats och
nya övningar tillkommit vilket inneburit att bedömningsreglementet varit
tvunget att förändras för att det skulle
vara möjligt att särskilja utövarnas prestationer. Kravet från omgivningen på
objektiva bedömningar har också varit
en betydande orsak till vilka förändringar som gjorts.
För att få högre tillförlitlighet på
bedömningarna har man i båda sporterna gått från ett system där alla
domare dömde alla delar av prestationen till ett bedömningssystem där
bedömningen är uppdelad på olika delar
som bedöms av olika domargrupper. I
och med att domarna koncentrerar sig
endast på vissa delar av bedömningen
är tanken att kvalitén på bedömningarna
skall bli tillförlitligare. Andra åtgärder
som framförallt påverkar bedömningarnas reliabilitet är att man i bägge
idrotterna använder sig av ett bedöm-
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2002
ningssystem där man eliminerar den
högsta och lägsta domarpoängen för att
för att undvika att alltför avvikande
poäng räknas med i bedömningen. I
RG finns även regler för hur mycket
domarnas poäng får skilja sig från varandra, medan det i acroski inte finns
några regler för hur mycket domarna
får skilja sig från varandra men väl en
rekommendation om att poängen inte
får skilja sig för mycket. Tanken är att
domarna utifrån bedömningsreglementet skall kunna ge en poäng mycket
nära de andra domarnas poäng. Även
innehållet i reglerna har preciserats
mer och mer för att domarna skall
ha lättare att bedöma och värdera
de övningar som utförs. Utifrån intervjusvaren kan man dra slutsatserna att
de inblandade i bägge idrotterna ser
positivt på de förändringar som skett
med avseende på exempelvis uppdelning av vad domarna skall bedöma.
Däremot är de inte är helt överens om
effekten av de förändringar som gjorts
för att höja reliabiliteten utifrån exempelvis detaljerade regler för övningarnas utförande.
Inom både acroski och RG har
stora förändringar skett vad gäller
innehållet i idrotterna, något som
främst påverkar validiteten. I olika
bedömningsreglementen har olika delar
i bedömningen värderas olika mycket.
Både specifika övningar och relationen
mellan olika delar i bedömningarna har
varierat. I acroski är bedömningen nu
uppdelad på 50 % artistisk impression,
dvs. bedömning av utförandet, koreografin, originaliteten och 50 % tekniska
svårigheter och i RG är bedömningen
nu upp delad på komposition 50% och
utförande 50%. Att den artistiska delen
och den tekniska delen nu värderas likvärdigt inom acroski och att utförande
och komposition nu värderas likvärdigt
inom RG är en uppdelning som av
de intervjuade i bägge sporterna uppfattas som rättvis eftersom man genom
denna uppdelning måste vara bra på
allt för att kunna vinna, tidigare när
de olika delarna inte värderades lika
mycket favoriserades de personer som
endast var bra på vissa delar.
I bägge sporterna har man kontinuerligt arbetat för att förbättra både
reliabiliteten och validiteten. I acroski
anser de intervjuade att både reliabiliteten och validiteten i bedömningarna
har förbättrats under den studerade
perioden även om vägen dit inte var
helt rak. I RG däremot anser man att
reliabiliteten förbättrats men vad avser
validiteten menar man på att där fortfarande finns vissa brister.
Objektivitet kontra subjektivitet. Det
största problemet i dessa idrotters
bedömningssystem är att ha så precisa
och specificerade regler som möjligt för
att få en hög objektivitet i bedömningarna utan att samtidigt tappa det originella och personliga i de program som
utförs och på så sätt förlora det som
beskrivs som sportens idé. Vad som
skall bedömas har diskuterats mycket
inom dessa sporter och reglementena
beskriver utförligt vilka övningar som
ger vilken poäng och dessa övningar
och poäng har förändrats mycket under
den studerade tiden. Att man i bägge
idrotter specificerat reglerna för att öka
reliabiliteten i bedömningarna gav i
bägge idrotterna effekter på validiteten
som inte var odelat positiva.
Inom acroski tycks det ha varit en
period på cirka fem år inom den studerade perioden där innehållet i idrotten diskuterades och förändrades extra
mycket. Anledningen till detta tycks
framförallt ha varit att en arbetsgrupp
tillsatts för att arbeta för att acroski
skulle kunna bli en olympisk gren.
Internationella olympiska kommittén
(I.O.K) hade uttryckt vissa funderingar
kring risken för subjektiva bedömningar i acroski och för att sporten
skulle ha större chans att ta sig in
i den olympiska familjen förändrades
bedömningarna så att de skulle bli mer
objektiva genom att innehållet i programmet specificerades i detalj. Med
exakta och precisa regler för innehållet
skulle risken för subjektiva bedömningar minskas. Detta bidrog dock till
att åkarnas program blev mer och mer
lika varandras och i en sport där sportens idé handlar mycket om utstrålning, originalitet och show blev dessa
förändringar inte helt positiva. De
intervjuade menade att programmen
blev opersonliga och en acroski åkare
menade till och med att det var många
som slutade med sporten i samband
med att dessa regler styrde sporten och
dess innehåll för mycket. Följande citat
uttrycker en tränares frustration över
hur man försökt förändra sporten så
att den skall bli objektiv men samtidigt
”dödat” sporten: ... “okey we never be
objective but please let ballet skiing be
ballet skiing” (Johansson, 2001).
För att råda bot på de stereotypa
program som blev resultatet av det
styrda reglementet sattes nya diskussioner igång. Diskussionerna handlade
nu om hur bedömningssystemet skulle
vara utformat för att bedömningskriterierna inte skulle hindra utövarna
att sätta ihop kreativa program som
9
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2002
var intressanta för både dem inom
idrotten och för publiken. Kriterierna
kom genom detta att förändras tillbaka
till att programmen inte längre skulle
styras alltför mycket. De intervjuade
menar att de senare förändringarna var
bättre för sporten.
Även inom RG har reglerna för
vad ett program skall innehålla specificerats och både antalet svårigheter
och hur de skall utföras finns beskrivet
in i minsta detalj. I de olika reglementena har något olika delar prioriterats, i
något reglemente var det tekniken med
handredskapen som värderades högst
medan det i ett annat reglemente var
kroppstekniken som tycktes vara det
viktigaste. I det reglemente som gällde
vid intervjuerna tog, enligt de intervjuade, de obligatoriska övningarna sådan
tid att utföra att den mesta tiden gick
till dessa på bekostnad av originalitet
och personlighet. Även inom RG blir
därmed de aktivas program väldigt lika
varandras program och originaliteten
i programmen fick mindre utrymme.
För att visa att originalitet, virtuositet,
uttrycksfullhet, och risksvårigheter fortfarande värderades högt, och för att
kunna särskilja de absolut bästa gymnasterna, infördes ett bonuspoängsystem.
Idrotter med andra mät och bedömningssätt. Min avhandling fokuserar
på två bedömningssporter men även i
idrotter med andra mätsätt kan mätningarna ifrågasättas och problematiseras. Att vinnare utses med någon
hundradels marginal i mätningar där
tiden är avgörande, vilket inte behöver
innebära att skillnaden är mycket mer
än en tröjas tjocklek, att rekordtider
på olika banor egentligen inte kan jämföras om inte banorna är exakt lika
långa, luftmotståndet och lufttrycket
osv., exakt detsamma, visar på att inte
heller de resultat som mäts i tid, längd
eller mål är helt självklara.
Att domare kan påverkas på olika
sätt är ett faktum i idrotten medan
mätningar där klockan och måttbandet
och mätningar där mål eller poäng
avgör resultatet ofta sägs stå för rättvisa objektiva bedömningar, något som
dock är en sanning med modifikation.
Att mäta i tid eller längd kan tyckas
enkelt och problemfritt, allra helst med
de förfinade mätmetoder som elektronisk mätning, målkameror och liknande, som nu finns tillhanda vid
idrottstävlingar. Dock händer det även
i idrotter med dessa mätsätt, att ”fel”
person eller ”fel” lag vinner. Förutom
de mätfel som kan uppstå utifrån fel
10
på mätinstrumentet finns också andra
faktorer som kan påverka mätningens
värde. Målfoton och tidtagning, kan
tyckas vara exakta, dock måste även
dessa instrument läsas av och resultaten blir även där delvis beroende av
bedömning. Mål måste godkännas av
en domare och kanske måste man inse
att alla mätningar innebär ett visst mått
av bedömning och att den mänskliga
faktorn kommer att ha betydelse i princip i alla mätningar. Följande exempel
från OS i Sydney, 2000, visar hur
mänskliga bedömningar i en mätgren
där fick avgörande betydelse på resultatet och vem som tilldelades guldmedaljen i tiokamp. Erki Nool, en
tiokampare från Estland, hade fått alla
sina diskuskast förklarade ogiltiga av
funktionärerna p.g.a. övertramp, något
som innebar att han inte skulle få något
resultat i denna gren och tillika då inte
ha någon fortsatt medaljchans i tävlingen. Estlands förbund protesterade
dock mot att övertramp dömts vilket
ledde till att tävlingsjuryn friade och
ett av kasten förklarades giltigt. Detta
resulterade i att guldmedaljen i tiokamp delades ut till Nool (”Estonia
takes, 2000”).
Varför man bedömer som man gör
är även i dessa idrotter intressant att
fundera på. Varför ger man exempelvis
i ishockey lika poäng för alla mål
medan man i basket ger olika poäng
beroende på var ifrån kastet som går
i korgen sker? Varför mäter man inte
höjdhopp elektroniskt istället för att
ha en ribba som man skall hoppa
över? I tennis behöver inte nödvändigtvis matchvinnaren vara den person som
har vunnit mest bollar i matchen, och
eftersom spelarna är rankade behöver
inte de bästa spelarna mötas förrän i
kvarts- eller semifinal. I alpin skidåkning låter man de bäst rankade åkarna
starta i första startgrupp då det är
tänkt att förhållandena för dessa åkare
skall vara mest stabila och genom
det mest rättvisa. Om man exempelvis
överför detta till skolans område så
skulle det innebära att de bästa
eleverna fick det lättaste provet något
som knappast skulle accepteras i det
sammanhanget, men som är mer eller
mindre självklart inom den alpina skidåkningen.
Att den spelare eller det lag som
spelar till sig flest mål eller flest poäng
också är det lag som har spelat bäst är
kanske inte alltid riktigt sant. Åtminstone så hör man många gånger att det
lag som spelade bäst inte vann. Detta
kan då bero på att det var det laget
som förde spelet, hade flest målchanser,
hade ett mycket offensivt spel men inte
lyckades göra mål. Kanske skulle man
kunna göra en annan mätning eller
bedömning av matchen som medför att
det ”bästa” laget verkligen vann? Detta
är några exempel på att inte heller
dessa idrotters mätningar är helt oproblematiska. Proportionerna på dessa
mät- och bedömningsproblem är olika
stora men det spelar i detta sammanhang mindre roll då tanken var att
rikta uppmärksam het på att inte heller
de s.k. ”självklara” resultaten alltid är
helt självklara.
Avslutande reflexioner. Området idrottens mätningar och bedömningar är
ännu inte så väl studerat men jag
hoppas att intresset för området
kommer att öka i framtiden. Framförallt är frågan kring vilken effekt nya
regler har för en idrott viktigt att diskutera, då regler idag många gånger
kommer till för andra behov än idrottens egna. Sponsorer och massmedia
ställer exempelvis krav på idrotterna
som gör att de måste förändras och det
blir viktigt att analysera innebörden i
dessa förändringar. Vilka konsekvenser
nya regler och nya tävlingsformat får
för idrotternas innehåll och utformning
är viktigt att diskutera och relatera gentemot vad som är sportens idé. Tanken
är att avhandlingen skall bidra till att
öka intresset kring regler, och de mätoch bedömningssätt som finns inom
idrotten, så att dessa ständigt utvärderas och utvecklas till förmån för såväl
de tävlande inom idrotten, som för
åskådarna och idrotten i sig.
Referenser
Burns, R. B. (2000). Introduction to research
methods. Fourth edition. London. Sage Publications.
Crocker L., & Algina J., (1986). Introduction to
classical & modern test theory. New York: Holt,
Rinehart and Winston, Inc.
Ellis A.K., Fouts J.T. (1996). Handbook of Educational terms & Applications. Princeton: Eye on
Education, Inc.
Estonia takes decathlon gold (2000). Official site
of the Sydney 2000 Olympic Games. http://
www.olympics.com
Fraenkel, J. R., & Wallen, N. E. (2000). How
to design and evaluate research in education.
New York: McGraw Hill.
Johansson, A. (2001).Är det alltid rätt person
som vinner? Bedömningarnas tillförlitlighet och
relevans inom bedömningssporterna acroski och
rytmisk gymnastik. Akademisk licentiat avhandling. Umeå: Umeå universitet, Enheten för
Pedagogiska mätningar, Pedagogiska institutionen.
