Å-gång söder

Å-gång söder
Den södra Å-gången följer Holjeån
genom Olofström ner till Brocenter och
har sex stopp. Den följer hela tiden asfalterade gång- och cykelbanor och passar
därför bra för barnvagn och rullstol.
Kungsfiskaren håller till längs Holjeån och ses
regelbundet mitt i byn. Oftast hör man dess
vassa vissling innan man ser en blå blixt flyga
förbi.
Stopp 1 - Pestskråp
Vid bron över Holjeån vaxer ett stort bestånd av växten pestskråp. Den blommar
tidigt på våren med violetta blommor och breder sedan ut sina väldiga blad över
marken.
Pestskråp infördes till Sverige på 1300-talet, digerdödens århundrade, av munkar
och ansågs ge ett skydd mot den fruktade pesten.
Pestskråp vid bron över Holjeån
Pestskråp - Petasites hybridus
Pestskråp är en kraftig växt med upp till en meter höga blad som närmast liknar rabarber. Den blommar
tidigt, april – maj, med blekröda blomkorgar. Arten är tvåbyggare, d.v.s. plantorna har antingen honblommor
eller hanblommor. I Sverige förekommer nästan bara hanplantor.
Pestskråp infördes av munkarna till Sverige som läkeväxt under 1300-talet, digerdödens århundrade. Numera kan den bilda vidsträckta bestånd vid bäckar och åar. Som C.F. Nyman skriver i Utkast till svenska
växternas historia (1867): ”Både genom sina stora blad och sin starka rotbildning qväfver den nästan alla
andra växter och kan bli ett svårt ogräs”.
Det är osäkert om namnet pestskråp härrör från släktnamnet Petasites eller från den medeltida användningen av växten som läkemedel. Roten kokades i vin och förtärdes och ansågs ge ett magiskt skydd mot den
fruktade pesten. Nyligen gjorda undersökningar bekräftar att pestskråp är verksamt mot vissa magåkommor,
störd gallsekretion och är kramplösande. Ett omslag av krossade färska blad befrämjar sårläkning.
Källor: Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se
Örtmedicin och växtmagi, Readers Digest AB
Den nordiska floran, Bo Mossberg
Stopp 2 - Piggtistel
Mellan de båda gångbroarna vid busstorget på Holjeåns östra sida finns en slänt
ner mot ån med en mycket exklusiv växt
- piggtistel. Växten upptäcktes 2006 och
det var första fyndet i Blekinge sedan
1800-talet. Arten är rödlistad och det
finns ca 100 exemplar i slänten.
Floran är även i övrigt mycket artrik med
flera olika arter klöver och lusern. Nere
vid åkanten växer den praktfulla svärdsliljan.
Svärdslilja
Piggtistel
Piggtistel i den artrika slänten vid
Holjeån.
Piggtistel
På slänten ner mot ån bakom busstorget, växer den ståtliga piggtisteln (Carduus acanthoides). Enligt Blekinges Flora (2006) har den inte påträffats i länet sedan 1889. Under hela 1800-talet rapporterades endast
fyra fynd. Artdatabanken bedömer arten som helt utgången i Blekinge. Den identifierades på denna plats
2007 av Jan Hinderyd. Piggtisteln finns upptagen på rödlistan (se faktaruta) där den klassas i kategorin VU
(=sårbar).
Flera andra arter har etablerat sig på sluttningen: prästkrage (Leucanthemum vulgare), oxtunga (Anchusa
officinalis), fårtunga (Anchusa arvensis), flera olika arter fibblor och klöverväxter för att nämna några. Detta
tillsammans ger slänten en stor färgprakt.
Källor: Blekinges flora, Lars Fröberg
ArtDatabanken, www.artdata.slu.se
Biologisk mångfald, Forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet
Rödlistan är en redovisning
av hur stor risk en art löper att
försvinna, dvs. utrotas. Sveriges
rödlista tas fram och revideras
av ArtDatabanken på uppdrag av
Naturvårdverket. Kategorierna
Akut hotad, Starkt hotad och
Sårbar räknas som hotade arter.
Kategorin Livskraftig rödlistas
ej.
Försvunnen - RE
Akut hotad - CR
Starkt hotad - EN
Sårbar - VU
Missgynnad - NT
Livskraftig - LC
Stopp 3 - Skavfräken
I backen norr om ishallen växer skavfräken alldeles invid cykelbanan. Växten
innehåller kisel och har använts som
slipmedel.
Här växer också ett litet bestånd av safsa
i åkanten.
Det finns gott om grova ekar längs
Holjeån och eken är ett träd med stora
naturvärden. Man brukar säga att det tar
300 år för eken att växa, 300 år för den
att dö och ytterligare 300 år som den ger
liv åt andra arter. En av dessa arter är
ekoxen vars larver lever på ekens mulm.
Blekinges landskapsdjur kan vid midsommartid ses flyga här och var längs
ån. En svamp som gärna växer på ek är
oxtungssvampen.
Ekoxe
Oxtungssvamp
Skavfräken
Skavfräken - Equisetum hyemale
Skavfräken är en ganska sällsynt, ogrenad vintergrön fräken. Den blommar i juni – oktober och blir mellan 25 – 90 cm hög. Bladslidorna har tänder som faller av tidigt och lämnar kvar vitaktiga band på stjälken.
Därav ”randigheten”.
Stjälkarna innehåller kisel vilket gör dem hårda och vassa. Detta utnyttjades i äldre tider då växten användes
som slipmedel. Den användes till det mesta: allt ifrån att fila naglar och borsta tänder, till att skura mjölkkärl
och kastruller. Hantverkare gjorde sina trä- och metallarbeten släta och blanka, och snickare bonade golvbrädor. Musiker använder skavfräken för att finjustera röret till oboe, klarinett och saxofon. T.o.m. Stradivarius
lär ha använt skavfräken i tillverkningen av sina världsberömda violiner.
Namnet skavfräken, och dess synonymer skäfte, skurgräs, skavrör osv, härrör sig från växtens användning.
Synonymen skäfte går igen i flera ortsnamn, t.ex. Skäftekärr på Öland.
Källor: Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se
Vilda växters användning förr och nu, Birgitta Carlberg
Människor och växter, Ingvar Svanberg
Den nordiska floran, Bo Mossberg
Stopp 4 - Parkslide
En bit söder om ishallen växer ett bestånd av den pampiga växten parkslide.
På östra sidan ån finns här ett ganska
stort alkärr. Alen trivs på marker som
tidvis står under vatten och när vattnet
sedan torkar bort står alen på sina typiska socklar.
Man kan här även se att ån böjer sig och
slingrar sig fram genom landskapet. Att
ån på detta sätt ändrar form och kröker
sig mer och mer kallas meandring.
Parkslide
Alkärr
Klibbalens
blad
Klibbal - Alnus glutinosa
Carl von Linné skriver i Flora Oeconomica (1749): ”Träarten har fina egenskaper: hon är lös, bräckelig och
glatt, men undergår likwäl ganska sent förruttnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus anwänd blifwer,
äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på wattnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta
största delen av staden på Ahle-stolpar,....”. Veden är mjuk och har, förutom till pålar, använts till träskobottnar och möbler.
Klibbalen, som tillhör familjen björkväxter (Betulaceae), är känd sedan medeltiden. Dess artnamn glutinosa
betyder klibbig och syftar på de klibbiga unga bladen. Honblommorna utvecklas efter fruktmognaden till
så kallade alkottar. Klibbalen skiljs ifrån gråalen (Alnus incana) bl.a. genom att honblommor och kottar har
skaft.
Alkärr
Alkärren är en starkt hotad vegetationstyp. Många har dikats ut för att användas som betes- eller odlingsmark. Alkärren, där klibbalen dominerar, bildas på marker som i perioder sätts under vatten, exempelvis vid
snösmältning, regn eller högt vattenstånd. Alen tål väl att stå med rötterna i vatten under större delen av året.
Alen har, i likhet med ärtväxter, en förmåga att binda luftens kväve. Detta sker genom kvävefixerande bakterier som lever i symbios med växten i dess rotknölar. Alen blir därmed oberoende av kvävesituationen i
marken. Den har blivit så överdådig att den avstår från att suga tillbaka kvävet från bladen innan lövfällningen. Genom att den fäller sina blad gröna, som därmed är rika på kväve, ger den ett kvävetillskott till omgivningen. I sin tur skapar detta en näringsrik miljö i alkärret som ger stor artrikedom.
Källor: Ekologi för miljöns skull, Ingemar Hjort
Nationalencyklopedin, www.ne.se
Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se
Meandring
Meandring är ett fenomen som uppstår i alla naturligt bildade åar och floder. Vattendraget får en slingrande
form genom landskapet. Det är en ständigt pågående process som med tiden flyttar å-fåran.
Vattenflödet gör att material eroderar från åbrinken där vattenhastigheten är som störst, dvs. i ytterkanten
på böjen. Samtidigt sedimenterar (deposition) material där hastigheten är som lägst, dvs. vid böjens innerkant. Sammantaget ger detta en förflyttning av å-fåran i sidled och i flödesriktningen. Graden av erosion och
deposition är också beroende av strandbrinkens sammansättning (ex. sand, lera, sten osv.).
När processen med meandring pågått tillräckligt länge kan det bildas s.k. korvsjöar (eng. oxbow lakes).
Vattenflödet har då skapat en skarp krökning av å-fåran. Så småningom kommer krökningen att skäras av
och huvudflödet får en rakare riktning. Vattenhastigheten i biflödet sänks och därmed ökar depositionen av
material. Slutligen har det deponerats så mycket material att biflödet är helt skilt från huvudfåran och en
korvsjö har bildats.
Källor: Physical Geography of the global environment, H. J. de Blij och Peter O. Muller
Stopp 5 - Sandig slänt
Söder om tennisbanorna kommer det en
ganska torr och sandig slänt på på cykelbanans västra sida. Här växer det en typisk flora för en torrbacke med jungfrulin, tjärblomster, smultron och monke
eller blåmunkar som den också heter.
På våren kan man höra kattugglans
parningsrop och i juni kan man höra
ungarna tigga.
Smultron
Hagtornsfjäril på tjärblomster
Monke (blåmunkar)
Kattuggla
Jungfrulin
Stopp 6 - Vägslänt
Vid Brocenter är det en liten slänt ner
mot cykelbanan och här växer det gott
om lupiner och harris som båda är
kvävefixerande växter, dvs de kan ta tillvara på luftens kväve. Detta sker genom
bakterier i rotknölarna. De är så effektiva
att de t.o.m. göder den omgivande marken med luftens kväve.
I kanten på sluttningen kan man även
hitta den ovanliga lilla växten jungfrukam.
Vägslänt vid Brocenter med lupiner och
harris
Harris
Jungfrukam
Lupiner
Brocenter
I grässluttningen mellan cykelbanan och Brocenter växer har-ris (Cytisus scoparius) och blomsterlupin (Lupinus polyphyllus). Likt andra ärtväxter har de förmåga att utnyttja luftens kväve vilket gör dem oberoende
av kvävesituationen i marken. Detta sker genom kvävefixerande bakterier som lever i rotknölar hos värdväxten. Bakterierna är så framgångsrika att de också kväveberikar den intilliggande jorden.
Har-riset är känt sedan medeltiden. Eftersom det är vintergrönt har det ofta använts till häckar. Enligt C.F.
Nyman (1868) användes grenarna till att göra kvastar av. Artnamnet scoparius kommer av det latinska scopa
som betyder kvist eller kvast. Det svenska namnet har-ris kommer enligt Nyman (1868) av att harar gärna
äter de späda grenarna.
Blomsterlupinen odlades från början som prydnadsväxt. Ursprungligen hör den hemma i västra Nordamerika
men är numera förvildad och vanligt förekommande i vägkanter och på banvallar. Dess artnamn polyphyllus
av grekiskans polys (många) och fyllon (blad), vilket syftar på att bladen har många småblad.
På den torra gräsytan vid infarten till brocenter kan den skarpsynte hitta den sällsynta jungfrukammen
(Aphanes arvensis). C.F. Nyman (1868) skriver: ”Det är bladens nästan kammlika delning, som gifvit
anledning till växtens benämning Åkerkamm eller stundom Jungfrukamm. För sin litenhet blef den länge
förbisedd, och ännu i (….) Linnés Flora Suecica har den endast två växtställen: Stenbrohults kyrka och
Lund.”
Källor: Ekologi för miljöns skull, Ingemar Hjort
Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se
Detta projekt ingår i det övergripande projektet Naturligt
ViS finansierat av Olofströms kommun och medfinansierat genom statsbidrag till lokala naturvårdsprojekt
förmedlade av Länsstyrelsen i Blekinge.