Predikan söndag före pingst 2015
Gott folk! Vandringsfolk! Vägens folk! Vad är vi för typ av folk
egentligen, vi som är kyrkan, Guds folk? Ett ganska bra svar kan vara
“ett väntans folk“. Vi är ett folk som lever utifrån löften. I texten från
Sakarja utlovas en framtid där inget mörker ska finnas mer, där friskt
vatten ska strömma fram. Och Herren ska vara kung över jorden.
viskande närvaro, ett ansikte som möter mitt ansikte i samma höjd, ett
barn i en krubba. Just när man tror att man har fångat Gud, slinker han
liksom ur greppet. Det är för att Gud inte är en bekväm Gud, som vi
kan använda som vi vill. Gud vill gott på riktigt. Gud vill förändring på
riktigt. Gud vill kärlek på riktigt. Och vi är inbjudna till det.
I texten från romarbrevet utlovas att det lidande vi genomgår i livet
ingenting är i jämförelse med den glädje som väntar oss. När vi delar
Kristi lidande, ska vi också dela hans härlighet.
Väntansfolket. Den största väntan av dem alla är väntan på att Jesus
ska komma tillbaka. Vi har väntat i 2000 år snart. De första kristna
trodde antagligen att Jesus skulle återvända redan under deras livstid.
Likadant har varje generation av kristna någon gång undrat: kommer
han åter under vår livstid? Och väntan kvarstår. Varför dröjer han?
Människor svälter, jordbävningar slår sönder samhällen och galna
militanta fundamentalister avrättar både vuxna och barn. När man hör
om förföljelser och orättvisor är det obegripligt varför Gud inte bara
blåser av orkestern. Andra gånger, när vi grips av världens skönhet, av
godhet och kärlek, kan det kännas outhärdligt att allt en dag ska ta
slut. Men det är Guds sak. Det står utanför vår kunskap, utanför vår
kontroll.
Och i evangelietexten utlovar Jesus den Helige Ande till lärjungarna.
"Jag försvinner", säger han, "så att den helige Ande, hjälparen, kan
komma."
Det är mycket väntan. Hur ska vi förstå den? Sitter Gud liksom och
tjuvhåller på saker för att hålla oss på tårna? Varför var lärjungarna
tvungna att vänta tre dagar på Jesu uppståndelse? Varför dröjde det
mellan Kristi himmelsfärd och den helige Andes ankomst? Vad skedde
under de dagarna, som motiverade väntan?
Det tycks tydligt att något sker som vi liksom inte kan greppa. Något
utanför våra ramar, utanför vår begreppsvärld, ja, kanske utanför våran
värld. Ingen människa såg början av Jesu uppståndelse, bara den
inomvärldsliga delen, slutet, resultatet, av uppståndelsen. Hur började
den? Ingen människa såg heller slutet av Jesu himmelsfärd, bara
början, den inomvärldsliga. Vart slutade den? Hur togs han emot?
Det finns en mängd frågor man kan ställa till Gud om väntan. "Herren
vet när den dagen kommer". Det blir tydligt att vi inte kan fånga, förstå,
styra och reglera Guds verklighet. Vi har inte att bjuda in Gud till vår
vision, vårt agerande i världen. Det är tvärtom. Gud agerar i världen,
och vi är inbjudna att ta del av det. Att liksom ställa oss i strömmen, ta
del i Guds mission i världen.
Vi är mästare på att springa egna vägar. Att försöka förstå,
systematisera och förklara. Men Gud låter sig inte fångas. Han är
samtidigt hela universums skapare, upprätthållare och konung, och en
Men inte utanför vår föraning. Vi står inte utan uppgift. Vi står inte utan
hjälp. Ja, det är sant att bara Gud vet vilken dag som den världen ska
få ett nytt ansikte och Kristus bli allt i alla, vilken dag det är då inget
lidande ska finnas mer, och Gud själv ska torka alla tårar.
Men det är inte i tomhet vi väntar.
"Hjälparen, sanningens ande som ska vittna om mig", säger Jesus.
Gud har s.a.s. låtit en rännil av det där friska vattnet som ska flöda en
dag få rinna in i världen. En rännil av nåd, kärlek, närhet, tröst, ledning
och kraft. Den bär med sig en doft av Guds rike, om det som en dag
ska vara verkligt överallt.
Guds mission i världen är verklig. Den porlar och doftar av liv. Det är
inte en väg som tar en oskadd genom livet. Det är inte ett skydd, ett
vaccin mot världens lidande och ondska - snarare tvärtom. När vi
ställer oss i Den Helige Andes ström väntar inte lugn, utan motstånd.
Den här världens ondska kommer då att slå emot oss. Vårt ärende
Predikan söndag före pingst 2015
väcker ilska och avsky. Talet om korset är en dårskap för världen,
säger Paulus. "Man kommer att döda er och tro att man frambär ett
offer åt Gud", säger Jesus.
I Syrien och Irak dödas kristna i en guds namn. Hos oss i väst kastas
våg efter våg av sekularism och religionsförakt mot de troende i
upplysningens namn. Religionsutövning i hemmet liknas vid kränkning
av barns rättigheter. Nej, det är inte bekvämt att ha med Gud att göra.
Men det är gott. Det är sant. Och det är vad vi är skapade till, var och
en av oss människor. Det är så vi kan finna vår plats, det är så världen
kan få nytta av oss.
Men hur öppnar vi oss för Den Helige Ande då? Hur ställer vi oss i
Andens flöde? Är det speciella övningar och sånt som gör en till en
andlig supermänniska, någon slags spirituell guru?
Nej. Tvärtom. Det är när vi lägger ner vår prestation, vårt
självrättfärdigande, som Gud kan få nytta av oss. När vi försöker be
rätt, använda fina ord, spela något inför Gud, då ställer vi oss snarare i
vägen. Men när vi lägger ner armarna utmed sidorna, och suckar:
"Gud, jag behöver dig, rör vid mig" utan förbehåll, då kan Gud verka i
oss.
Det finns en gammal andaktsbok för ungdomar som heter "Jesus på
McDonalds." Den innehåller en massa små berättelser om Jesus i
vardagen, och i en av berättelserna får läsaren följa med när Jesus går
till arbetsförmedlingen. Han är till stort besvär för den stackars
handläggaren, för han passar liksom inte in i mallarna för
arbetssökande. Hon missförstår honom t.ex. och söker på tjänster som
"fräsare", när han har beskrivit sig själv som "frälsare". Hela
berättelsen slutar med att handläggaren uppgivet utbrister: "Nej, vi har
verkligen inga jobb för en frälsare!" Jesus svarar lugnt: "Är du säker på
det?" och möter hennes blick. Något klickar till i handläggaren och hon
säger: "Jo. Det ska gudarna veta, vi behöver verkligen en frälsare.“
Jesus säger att han ska sända "sanningens ande, Hjälparen". Ensam
är inte stark. Vill du ha med hjälparen att göra, behöver du först inse att
du behöver hjälp. Att leva i Andens flöde är inte att klättra till allt högre
nivåer av insikt, utan att upptäcka mer och mer hur det är att falla i
Guds hand. Det är en kamp varje dag att vända livet till Gud - vår
gamla människa som vill prestera och vara duktig i världens ögon finns
ständigt där, liksom uppgivenheten, själviskheten och mycket annat.
Men den Helige Andes flöde är. Går vi vilse, hoppar vi av eller kommer
vilse, är vi välkomna att på nytt ställa oss i den klara, rena, livgivande
strömmen.
Vi ber.
Tack Jesus för din Ande. Tack för att vi inte behöver förstå, utan för att
det är din mission som vi får ta del av. Tack för att du har en plats för
oss, en tanke med oss.
Hjälp oss nu att falla i din hand. Att släppa taget och landa hos dig. Låt
oss få ta del av och bära vidare din ström av liv. Stärk vår tro på dig,
Jesus, dra oss närmre dig, och lär oss att inte springa i förväg, utan
vänta på din ledning, följa din vilja. I Jesu namn. Amen.
