Att stilla hungern i en tid av kris
I en tid när den ekonomiska krisen dominerar nyheterna är det
viktigt att påminna oss själva om att inte alla jobbar på kontor
eller i fabriker. Krisen drabbar framförallt det småskaliga
jordbruket, som 70 procent av världens hungriga livnär sig på.
Efter den kraftiga ökningen av mat- och bränslepriser under
2007-2008 är situationen på landsbygden i fattigare länder svår.
Krisen slår mot de fattiga som redan är utsatta. Pengar som
skickas hem från släktingar som arbetar i städer eller utomlands
har minskat i takt med att arbetslösheten har ökat. Fattiga på
landsbygden har redan tömt sina besparingar för att kunna köpa
mat.
Den globala ekonomiska krisen dominerar nyhetsflödet och de
politiska agendorna. Tusentals miljarder dollar används för att
blåsa nytt liv i välbärgade ekonomier, men vad görs för att
hjälpa de fattiga?
Här granskas hur den ekonomiska krisen påverkar fattigare
länder. Hur ska de mest sårbara i samhället kunna skyddas från
hunger och kronisk undernäring? Hur kan investeringar i
jordbrukssektorn minska sårbarheten inför framtida kriser? Hur
kan fattiga småbrukare tjäna på höjda matpriser? Det här är
inte den första lågkonjunktur som världen skådat. Men för att
vara bättre förberedd inför framtiden är det viktigt att dra
lärdom av hur länder har säkrat sin tillgång till mat vid tidigare
kriser (se boxarna Etiopien kämpar mot matkrisen och
Balansgång i Indonesien).
Matkris och finansiell kris
Antalet människor i världen som lider av hunger och
kronisk undernäring ökade med 75 miljoner under 2007.
FAO:s matprisindex steg i genomsnitt med 52 procent från
mitten av 2007 till mitten av 2008. I juli 2008 började
matpriserna falla, men enligt Internationella valutafonden
är globala spannmålspriser fortfarande 63 procent högre
än under 2005. De faktorer som orsakade matkrisen är
fortfarande aktuella:
•
Jordbruksproduktionen är låg.
•
Befolkningstillväxten är fortfarande hög i många av
de länder där tryggad tillgång till mat är osäker.
•
Vattentillgång och markägande är påtagliga
problem.
•
Torka och översvämningar inträffar oftare än
tidigare.
•
Investeringar i jordbruksforskning och utveckling
ligger långt under vad experter rekommenderar. De
riktas också för lite mot de grödor som är viktigast
för de fattiga.
Efter matkrisen kom den globala ekonomiska nedgången.
Fattiga står nu inför två kriser eftersom nedgången innebär
minskade inkomster och arbetstillfällen.
Situationen förvärras av att många av de åtgärder som
fattiga kan vidta för att hantera kriser redan har gjorts.
Exempelvis är det svårt att sälja tillgångar för att hålla
uppe sin konsumtion när mycket redan är sålt. Migration
försvåras eftersom rikare länder själva befinner sig i en
ekonomisk nedgång. Möjligheterna till att låna pengar
begränsas av snålare kreditmarknader.
I fattigare länder förväntas arbetslösheten öka ytterligare
eftersom exporten av basvaror och utländska
direktinvesteringar minskar. Biståndet väntas också
minska på grund av nedgången i rikare länders ekonomier.
Pengar som skickas hem från migranter uppgick under
2008 till runt 300 miljarder dollar, vilket enligt
Världsbanken motsvarar runt 2 procent av de fattigare
ländernas samlade BNP. Den ekonomiska nedgången,
främst inom bygg- och produktionssektorerna som ofta är
betydelsefulla arbetsgivare för migranter, innebär en
kraftig minskning av pengar som skickas hem till fattiga
familjer både på landsbygden och i städer.
Att skydda de mest sårbara
Vid sidan av långsiktigt bistånd till jordbruket står det klart
att de mest sårbara i samhället behöver hjälp nu.
Sociopolitiska åtgärder kan även i kristider rädda
människor undan hungerns värsta effekter.
•
Det första steget för att kunna nå fram till dem som
lider av hunger och kronisk undernäring är att veta
vilka och var de är och hur deras situation ser ut.
Genom bevakning av matpriser får regeringar hjälp
med att hålla uppsikt över områden som är särskilt
drabbade av hunger och kronisk undernäring. Sociala
skyddsnät kan fånga upp de mest sårbara. Andra
alternativ är bland annat olika program för
distribution av mat, kontantöverföring, mathjälp och
anställning (se faktarutan Brasilien utvidgar
skyddsnätet med krisen djupnar).
• Sociala program för människor som lider av hunger
och kronisk undernäring måste vara noggrant
utformade och anpassade till omständigheterna. Till
exempel kan kontantöverföringar och matkuponger
förbättra tillgången till mat där det finns fungerande
marknader och målet är förbättrad köpförmåga. Om
däremot matmarknaderna inte fungerar bra, som i
otillgängliga eller krigshärjade områden, kan det
fungera bättre med direkt matstöd eller ”mat för
arbete”.
• ”Produktiva skyddsnät” kan också spela en viktig roll.
Exempelvis har subventioner av utsäde och gödsel
och innovativa grödoförsäkringar blivit en del av det
sociala skyddsnätet i Malawi och Etiopien (se
faktaruta Etiopien kämpar mot matkrisen).
• Länder som upplever en nedgång i ekonomin på 4
procent kan räkna med en ökning av kronisk
undernäring hos barn på upp till 2 procent. För att
kunna bekämpa ämnesbrist hos barn och andra
riskgrupper, som gravida och ammande kvinnor, bör
matprogram försöka bevara eller förbättra
mångfalden i kosten. Utdelning av ämnestillskott
eller berikade livsmedel kan också rekommenderas.
För äldre barn kan skolmatsprogram behövas.
Långsiktiga åtgärder är bland annat att: ge stöd till
småskaliga livsmedelsindustrier för produktion av
kvalitetsbarnmat, stödja och uppmuntra amning,
tillhandahålla god näringsundervisning och övervaka
barns tillväxt.
Investeringar till jordbruket behövs
2008 slog den globala spannmålsproduktionen rekord med
2 245 miljoner ton. Det täcker det beräknade årliga
behovet och tillåter en blygsam påfyllning av världens
förråd. Men ökningen skedde i rikare länder som ett svar
på att man fick så bra betalt för spannmål. Där ökade
spannmålsskörden med 11 procent. I kontrast ökade
fattigare länders skördar med bara 1,1 procent. Om Kina
och Brasilien tas bort från beräkningarna gick produktionen
för de övriga fattigare länderna ned med 0,8 procent.
De fattigaste kan inte utnyttja de högre
spannmålspriserna. Bristen på insatsvaror och
marknadsmöjligheter innebär att de som behöver det mest
inte kan öka produktionen.
För att kunna hjälpa lantbrukare beräknar FAO att
jordbruket i utvecklingsländer årligen behöver 30 miljarder
dollar i investeringar. Den nivån krävs för att nå målet om
tryggad tillgång till mat som sattes i samband med
världstoppmötet 1996 (World Food Summit): att till år
2015 halvera antalet människor som lider av hunger och
kronisk undernäring. Men 30 miljarder är lite jämfört med
de subventioner på 365 miljarder dollar ges till jordbruket i
rikare länder - eller jämfört med de 1 340 miljarder dollar
som årligen spenderas på militär utrustning och de
biljarder dollar som snabbt vaskades fram under 20082009 för att stödja finanssektorn.
Investeringar på 30 miljarder dollar årligen skulle ge en
årlig avkastning på 120 miljarder dollar. Det skulle
innebära att:
• Jordbruksproduktiviteten förbättras och livsuppehället
för fattiga samhällen på landsbygden förstärks.
• Naturresurser utvecklas och bevaras.
• Infrastruktur på landsbygden utökas och förbättras
och tillgången till marknader utvidgas.
• Kapaciteten för överföring och spridning av kunskap
stärks.
• Tillgången till mat för dem som behöver det mest
tryggas genom skyddsnät och annat riktat bistånd.
Både offentliga och privata investeringar behövs. Särskilt
riktade investeringar som stödjer och underlättar för
framförallt lantbrukares privata investeringar. Exempelvis
gör en ny väg i en bördig region att privata investeringar
blir lönsamma.
Totalt 1,02 miljarder människor världen över, ungefär en
sjättedel av världens befolkning, lider av hunger och
kronisk undernäring.
Låt oss, i samband med världshungerdagen 2009,
reflektera över vad dessa siffror innebär för människorna
bakom dem.
Oavsett om det är kris eller inte vet vi hur vi kan göra
något åt hungern. Vi kan också hitta pengar för att lösa de
problem vi anser är viktiga. Låt oss samarbeta för att
hunger och kronisk undernäring erkänns som ett allvarligt
problem och lösa det.
För att lyfta fram frågorna om hunger på den globala
agendan organiserar FAO Världstoppmötet om tryggad
tillgång till mat den 16-18 november. Det kan bli
avgörande för att utrota hunger och kronisk undernäring i
världen.
Balansgång i Indonesien
Miljontals fattiga familjer på landsbygden i Indonesien är sårbara för
prisförändringar på ris, en vara de spenderar 20 procent av sina inkomster på.
Samtidigt finns det 25 miljoner bönder som driver småskalig risodling i landet.
Många av dessa saknar en tryggad tillgång till mat och ser en möjlighet att tjäna
på prishöjningarna. Det internationella priset på ris steg mellan oktober 2007 och
maj 2008 från 325 US dollar per ton till 1 000 dollar. Detta skapade följande
scenario:
I april 2008 var den privata sektorns rislager ovanligt stort. I hopp om ökade
vinster väntade lantbrukarna med att sälja sitt ris tills staten hade lagt bud på
uppköpspris. Staten skulle distribuera riset till den fattiga befolkningen och
behövde köpa mycket eftersom de hade lovat ökad utdelning till fattiga hushåll.
Samtidigt steg det internationella priset på ris och regeringens kostnader ökade.
Detta fick den privata sektorn att börja pressa regeringen att tillåta export, vilket
skapade en rädsla för att ris skulle börja smugglas ut ur landet.
För att skapa lugn meddelade regeringen att det statliga organet BULOG,
ansvarigt för upphandling och distribution av livsmedel, bara skulle höja sitt
uppköpspris med 7,5 procent mot tidigare år. Det motsvarade ungefär landets
inflation. BULOG skulle också ha ensamrätt till export men det skulle bara ske
om lagren var stora. Tidigare hade Indonesiens risproduktion ökat med 5 procent
under 2007 och med 5,5 procent 2008. Förklaringen var goda väderförhållanden,
subventionerade gödningsmedel och spridning av högavkastande rissorter. För
att förhindra prisfall efter de stora risskördarna köpte BULOG upp överskottet.
Därmed kunde priserna hållas uppe och böndernas inkomster säkras.
Indonesiens regering agerade tydligt för att stödja ökad produktion, samtidigt
som de mest sårbaras behov tillgodosågs. Genom att utvidga ett skyddsnät som
fanns innan krisen undvek man att riva upp stora hål i statsbudgeten.
Brasilien utvidgar skyddsnätet medan krisen djupnar
I början av 2008 minskade Brasiliens industriproduktion och under de tre sista
månaderna av året gick ekonomin in i en nedgång. Flera analytiker förutspår att
den nationella ekonomin kommer att ha en begränsad tillväxt mellan noll och en
procent under 2009. Under 2008 friställdes 655 000 arbetare; de flesta från
industrisektorn men över 130 000 från jordbrukssektorn.
Regeringen har genomfört flera åtgärder för att förhindra att den ekonomiska
nedgången leder till ökad hunger och kronisk undernäring:
•
Programmet för familjejordbruk, som garanterar att bönder får skälig
betalning för sina skördar, utökades från 15 till 29 grödor.
•
Försäkringsskyddet vid händelse av naturkatastrof utvidgades till att även
innefatta översvämning och kraftig nederbörd. Detta gjordes för att
421 000 lantbrukare skulle få ett bättre socialt skydd.
•
Det viktigaste programmet för ekonomisk nödhjälp i Brasilien, Bolsa
Família, utvidgades till att omfatta ytterligare 1,3 miljoner familjer.
•
Arbetslöshetsbidraget utökas från fem till sju månader och gäller för vissa
grupper av arbetare som har förlorat sina jobb sedan december 2008.
Bidraget berör runt 104 000 personer, enligt statliga beräkningar.
•
Minimilönen höjdes med 12 procent, vilket gynnade 35 miljoner
brasilianska arbetare.
Brasiliens regering har under den ekonomiska krisen visat stor beslutsamhet att
skydda sina medborgare från fattigdom och hunger. Detta kan ses som en
konkret följd av det löfte som de sydamerikanska ledarna gav vid toppmötet för
Ibero-amerikanska stats- och regeringschefer i Mondevideo, Uruguay, 2006. Där
lovade man att utrota hungern i Latinamerika och Karibien till 2025.
Etiopien kämpar mot matkrisen
Etiopien tycks ständigt befinna sig i matkris. Inte ens under år med god
nederbörd har det bergiga landet kunnat producera tillräckligt med mat för att
möta behovet, utan har gång på gång tvingats be om mathjälp. Etiopien försöker
nu på nya sätt frigöra sig från detta beroende.
Staten tillför sedan 2005 pengar till det bräckliga jordbruket genom ett program
för produktionsskydd, det största av sitt slag i Afrika. Varje år når hjälpen runt
åtta miljoner etiopier under en sexmånadersperiod. Det sker antingen genom
offentlig anställning vid exempelvis väg- och broarbeten, eller genom direkta
utbetalningar. Resten av årets sex månader livnär sig jordbrukarna på sina egna
odlingar. Huvudsyftet med programmet är att fattiga hushåll ska skaffa sig
tillräckligt med tillgångar och inkomst för att nå en tryggad tillgång till mat.
Staten uppmuntrar fattiga bönder att öka försäljningen av egenodlade grödor.
Staten stödjer också export av till exempel boskap, baljväxter, bivax och
honung.
Matpriserna steg kraftigt 2007-2008. Samtidigt minskade utländska investeringar
och pengar skickade från släktingar utomlands. Programmet sattes på prov men
visade sig kunna erbjuda skydd för de fattigaste. En färsk studie av närmare 1
000 hushåll visar att nästan all mat som togs emot i programmet konsumerades
och nästan alla direkta utbetalningar användes för livsmedelsinköp. Hushållen
var samtidigt mindre benägna att sälja sin egendom, särskilt boskap, för att
köpa mat. Därmed står de bättre rustade mot fattigdom.
Värdet på pengarna och livsmedlen inom programmet har varit lågt, och
utdelningarna oregelbundna. Bara ett fåtal hushåll har varaktigt kunnat frigöra
sig från fattigdom och deras tillgångar ökar långsamt. Staten och givare har
ändå lovat ökad finansiering till programmet som också ska innefatta
jordbruksstöd i form av rådgivning och utbildning.
