Undersökning av uppkomsten av experimentella gliom
Karl Norqvist
Gliom är den vanligaste och mest dödliga hjärntumören. Det är okänt vilken celltyp som ger
upphov till gliom. Undersökningar av tumörvävnaden tyder på att ursprungscellen troligtvis
antingen är en astrocyt, en celltyp vars uppgift är att upprätthålla hjärnans struktur, eller en
icke färdigutvecklad cell (neural progenitorcell).
De genetiska förändringar som ligger bakom gliomutvecklingen kan delas in i två
huvudgrupper:
1) Signaler som säger åt cellen att dela sig. Signalerna förmedlas av två olika proteiner, Akt
och Ras. Akt och Ras är muterade i gliom, vilket gör att cellerna delas ohämmat.
2) Förlust av cellens naturliga ”vilopaus”. Celler som växer går igenom cykler av alternerande
tillväxt (replikation, celledelning) och vila. Celler som inte längre växer har gått in i en
permanent vilofas där ingen celldelning sker, kallad G0. Vilofasen kan förloras genom att
generna ink4 och arf, som kodar för de proteiner som är involverade i kontrollen cellcykeln,
muteras och därmed sätts ur spel. Sådana mutanta celler vilar inte, utan fortsätter att dela sig.
För att ett gliom skall uppstå verkar det krävas mutationer i båda huvudgrupperna.
I den här studien har målet varit att undersöka vilken roll Ink4 och Arf spelar var för sig vid
uppkomsten av gliom. För att kunna studera detta har jag haft tillgång till celler från möss
som saknat antingen ink4- eller arf-genen. Cellerna har jag sedan infekterat med viruspartiklar
innehållande generna ras och/eller akt. Syftet med infektionerna var att akt- och ras.-generna
skulle tas upp av de infekterade cellerna, som då skulle börja producera stora mängder av
Ras- och Akt-proteinerna och därmed motsvara den andra huvudgruppen av mutationer som
krävs för uppkomsten av gliom.
För att försäkra mig om att infektionerna fungerat utvann jag protein från cellerna och
separerade dem i en gel. Från gelen överfördes proteinerna sedan till ett membran, till vilket
antikroppar riktade mot ”tillfört” Akt och Ras tillsattes. Tyvärr såg jag inga förhöjda nivåer av
varken Ras eller Akt, vilket tyder på att infektionerna inte fungerat.
Om infektionerna fungerat skulle jag ha gjort tillväxtförsök, där cellerna utan ink4- eller arfgenen infekterade med samma kombinationer akt och ras som tidigare jämförts.
På så sätt skulle jag förhoppningsvis få svar på vilken av ink4- eller arf- generna som bidrar
mest till uppkomsten av gliom.
Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2004
Institutionen för biologisk grundutbildning och Institutionen för genetik och patologi, Uppsala
Universitet
Handledare: Lene Uhrbom
