DE MEDELTIDA KOPPARHYTTORNA VID
BRÄNN-EKEBY-BÄCKEN
2014-02-13 Rolf Blomdahl tel 0155 31515
Förord
På en kafferast 1975 då jag arbetade på Tekniska Högskolans Institution för Järnets
Metallurgi i Stockholm, mötte jag en man vid namn Erik Thollander som liksom jag kom från
Nyköping. Han var mycket intresserad av historisk metallframställning och hade
uppmärksammat att det fanns så många gårdsnamn som slutade på -hyttan i Tunabergstrakten.
Eftersom det då var tal om att bygga ett kärnkraftverk där, hade han börjat leta efter
lämningar.
Han tipsade mig om att om man svängde av Nävekvarnsvägen mot Enstaberga och sedan gick
in på en smal väg direkt till vänster så låg en hyttlämning på vänster sida synlig från vägen.
Nästa gång jag var i trakten åkte jag dit och fann lämningen direkt. Det var tidig vår, ingen
grönska skymde och en liten upphöjning syntes. Jag gick fram och såg en liten mur med starkt
värmepåverkade stenar. Det var utan tvekan en del av insidan av pipan på en hytta. Pipans
diameter uppskattade jag till en knapp meter, kanske 80 cm. På väg tillbaka mot bilen fann jag
en järnmalmsklump som vid vinterns plogning hade skrapats upp vid vägkanten. Jag har
fortfarande den kvar. Jag hade ingen kamera med vid det tillfället, men på sommaren samma
år återvände jag och tog ett par fotografier av hyttan.
Något år senare fick vi hjälp av Tore Werner att fälla träd på vår sommarstugstomt och få
dessa uppsågade på hans gård Bottenkarlhyttan. Vi pratade om de gamla hyttorna och han sa
att bara dammvallar syntes på hans ägor. Det slutade med att jag sa att när jag blir pensionär
så ska jag inventera området.
Det blev spännande när jag nyligen läste Eva Skyllbergs avhandling om Södermanlands
medeltida bergsbruk. Jag förstod då att det var Rävshyttan jag fotograferat 1975 och att
platsen för den hyttan ansågs var okänd.
Nu har jag haft turen att träffa Arne Gustavsson som känner trakten mycket väl och är
intresserad av dess historia. Vi har tillsammans letat efter hyttan, som jag besökte 1975, utan
att finna den. Men med hjälp av fotografierna och minnesbilder är jag nu säker på platsen,
men de värmepåverkade stenarna är borta.
Utan krav på vetenskaplig undersökning, men med ingenjörsmässigt tänkande, som bevisligen
redan också fanns hos en del av medeltidens befolkning, har jag nu börjat en inventering med
begränsning till koppartillverkningen vid Bränn-Ekeby-bäcken nedströms Bottenkarlshyttan
under 1300- till och med 1500-talet. Jag är ju pensionär nu…..
1
DE MEDELTIDA KOPPARHYTTORNA VID BRÄNN-EKEBYBÄCKEN
Med kristendomens införande i vårt land uppstod en stark, ekonomisk och väl organiserad
makt. Invandrande munkar förde med sig stor kunskap om teknik för metallframställning och
energiförsörjning.
Under medeltiden byggdes minst 3 500 kyrkor i Sverige. Till varje kyrka behövdes minst en
kyrkklocka. Även klostren behövde klockor för att kunna ringa till bön. Dessa göts vanligen i
anslutning till kyrkan eller klostret. Klockorna tillverkades av brons som är en legering av
koppar och tenn. Tennhalten är ungefär 10 %. Tenn kunde köpas från England. Koppar fanns
från Falun men var mycket dyrt.
Det var ganska naturligt att munkarna letade efter nya vägar att få fram koppar. De kände väl
till hur koppar framställdes ur malm och vid Näveberget, i nuvarande Tunaberg fanns det
malm i marken. Klostren skulle vara självbärande, eller som vi säger i dag vinstgivande.
Kopparframställningen var en ekonomiskt viktig verksamhet och säkert mycket lönsam trots
att små kvantiteter framställdes. Kloster fanns i Nyköping från 1280 till 1530-talet och
Vadstena kloster ägde hyttor i Näveberget.
Koppar användes också vid gjutning av grytor och vid tillverkning av smycken och spännen.
Användning av koppar till kyrktak sägs ha förekommit på kontinenten under medeltiden och
enligt vissa källor också i Sverige. Rimligen borde dessa kvantiteter vara försumbara vid
jämförelse med behovet vid klocktillverkningen.
Närheten till hamnen i Nyköping dit Hansans koggar säkert anlöpte, gör det tänkbart att en del
av den framställda metallen såldes, eller kanske byttes mot tenn. Från slutet av 1400-talet
finns uppgifter om export av järn och koppar från Nyköping.
Efter reformationen införde Gustav Vasa 1531 en klockskatt. Kanoner hade börjat gjutas i
brons som blev begärligt och kungen behövde pengar. Först drogs näst största klockan i
städernas kyrkor in. Det gav inte så mycket så det beslöts att klockskatt skulle gälla hela
landet. Församlingarna kunde få behålla sina klockor om de löste in dem med mynt. Om de
bara hade en klocka kunde de få lösa den för halva värdet. Nya klockor tillverkades därefter
inte på lång tid i Sverige.
Transportmöjligheterna var på medeltiden mycket begränsade. Man använde helst
vattenvägar, sommartid med båt och vintertid med slädar. Vintertransporterna var
betydelsefulla och på äldre kartor är ofta vintervägar utmärkta. Dessa drogs fram över myrar,
kärr och sjöar så att man slapp både upp- och nedförsbackar så mycket som möjligt. Som
dragdjur användes mest oxar. Hästar användes under medeltiden endast till att rida på.
Landtransporter var svåra, då det var ont om vägar och de som fanns liknade mest stigar
avsedda att gå på eller möjligen för att rida på.
Järnmalm transporterades ofta långa sträckor till platser där det var som mest gynnsamt att
framställa järn. Orsaken var att järnmalm innehåller ofta upp mot 70 % järn. Kopparmalmerna
är alltid fattiga och normala halter ligger runt en procent. Mineralet kopparkis ligger alltid
blandat med andra bergarter. Om man vill framställa ett ton järn går det därför åt ungefär 2
ton järnmalm. För koppar kunde åtgången bli upp mot 100 ton. Då fanns inga andra metoder
2
att anrika malmen än med handskräddning (sortering sten för sten). Det var därför nödvändigt
att tillverka koppar nära gruvan. Metallen kunde därefter i mindre transporter föras till
klockgjutningsplatserna. De tunga klockorna var svåra att flytta några längre sträckor. Därför
göts dessa så nära kyrkan som möjligt.
Vilka upptäckte då kopparmalmen? På järnåldern fanns bebyggelse och jordbruk i Kiladalen.
Gravar från den tiden visar att så var fallet. Nuvarande Tunaberg var nästan helt obebott och
bestod av Kolmårdens svårframkomliga urskog. Vid Ytterbo finns också gravar som visar att
gården fanns tidigt. Den låg då längst in i en djup vik och hade alltså vattenförbindelse med
Östersjön.
Inte långt från Ytterbo ligger idag Storgruvan och Koppartorp. Det kanske gick till så, att
personer från Ytterbo under sina jaktturer hittade ett konstigt berg. De knackade bort några
stenar och tog med sig till Nyköping när de skulle dit för att byta varor. Några handelsmän
eller munkar bytte till sig stenarna och tog med dem till dåtidens experter. När dessa förstod
att det var kopparmalm så reste de till platsen och startade gruvan. Gruvan var uppfunnen som
det hette.
Förutsättningar för kopparframställning
Munkarna konstaterade alltså att det fanns gott om kopparmalm men mycket begränsade
möjligheter att transportera tillräckliga mängder någon längre sträcka. Därför undersöktes
trakten kring gruvan noga. Fanns det möjligheter att framställa koppar där?
För att framställa koppar behövdes följande:
malm
skog att kola
slaggbildare, till traktens malm kvarts, annars vanligen kalksten
eldfast material
vattenkraft att driva bälgarna
arbetskraft
kapital
kunskap
Malm fanns i Storgruvan i Koppartorp och i små mängder utspritt i trakten som kom att
kallas Näveberget. Malmen är med dagens mått rik, ända upp till 4 % koppar och består av
kopparkis som ligger i urkalksten.
I trakten av Falun där koppartillverkningen var många gånger större än i Näveberget är
berggrunden av annan sammansättning. Man talar där om blötmalm, hårdmalm och segmalm.
Där ligger kopparkisen blandad med svavelkis, kvarts respektive talk eller täljsten. I Falun
blandade man dessa malmer för att få en lättsmält slagg. Här fanns inte den möjligheten.
Rimligen tillsatte man här kvartsrikt bergkross eller sand för att få en slagg med låg
smältpunkt.
Skogar fanns det gott om, även om det senare blev brist på skog på grund av den stora
åtgången både vid brytning av malm genom tillmakning och vid tillverkning av träkol för
hyttorna. Vid den här tiden fanns stora orörda urskogar. Ved kolades i skogarna på hösten och
kördes under vintern till hyttplatserna. Eftersom det var grov skog som kolades användes
troligen liggmilor.
3
Kvarts som slaggbildare fanns i närheten, bland annat vid Glashyttan och kalksten fann de i
närheten av Pumptorp 10 km SSV om Bränn-Ekeby. Utan tillsats av slaggbildare får slaggen
en hög smältpunkt och blir seg och svår att avskilja.
Det eldfasta material som finns lätt tillgängligt är kvarts. Eftersom kopparkisen här, till
skillnad mot i Falun, ligger inbäddad i kalksten uppstår problem. Kvarts och kalksten ger
tillsammans en lättsmältande förening vilket innebär att ugnsväggen slits mycket snabbt.
Eldfasta material kan därför ha varit ett stort problem. Kemisk analys av slagg och malm
skulle förmodligen ge mer kunskap om hur man gjorde. Fynd av bitar av ugnsväggar visar att
man använt skiffer som fogats med lera blandad med krossad kvarts.
Arbetskraft gick att flytta på. Trots digerdöden i mitten av1300-talet och brist på arbetskraft
finns bevis för att inflyttningen var stor till trakten.
Kapital som var nödvändigt för byggandet fanns inom kyrkan som beskattade befolkningen
med ett tionde. Dessutom fick kyrkan arv och gåvor.
Avgörande blev vattentillgången. Även de mest lärda trodde länge att vattnet strömmade
tillbaka till bergen genom underjorden. För hyttorna hade det förmodligen ingen betydelse.
Däremot fanns en stor rädsla att få ett genomslag i gruvorna så att man dränktes av en
underjordisk flod. Att återströmningen går via atmosfären och nederbörden anade ingen.
Till hyttornas blåsbälgar behövdes en lagom stor bäck med små fall på minst en meter. Någon
form av magasin helst som en sjö var viktigt för att man skulle kunna få tillräckligt med
vatten under en längre period och inte bara vid snösmältningen. Man inventerade därför noga
trakten runt gruvan.
Det visade sig att det fanns flera bäckar lämpliga att använda. Bränn-Ekebybäcken var kanske
den bästa och första att användas? På ena sidan bäcken fanns jordbruksmark med bofast
befolkning, på den andra stora skogar som kunde användas till bränsle och kolning. Avståndet
till malmfyndigheten var rimligt. Bäcken fick vatten från en sjö på nästan 40 meters höjd över
havet och vattnet rann genom en trång passage vid nuvarande Bottenkarshyttan. Man byggde
en fördämning där och sjön yta ökades till ungefär en kvadratkilometer. Då fick man ett stort
vattenmagasin. Genom att bygga små fördämningar på lämpliga platser nedströms hade man
bra förutsättningar att få tillräcklig fallhöjd för vattenhjul som kunde driva ett flertal hyttor.
Vid den stora dammen släpptes lagom mängd vatten ut. De små dammarna var endast till för
att få nödvändig fallhöjd för att ett vattenhjul skulle kunna driva bälgarna. Samma vatten
kunde alltså användas flera gånger.
Hur kunde ett jämnt vattenflöde åstadkommas? En jämförelse kan göras med Kvarnfallet i
Nyköping. Där fanns ända in på 1950-talet en liten kur för reglerarna. De skulle dygnet runt
hålla kontroll på vattennivån uppströms fallet och vid behov höja eller sänka dammluckorna.
Vid Bottenkarshyttans damm hade man säkert bemanning på liknande sätt. Vattnet var en
mycket viktig tillgång och kostnaden för arbetskraft var låg. Det gällde att ransonera vattnet
så att det räckte så lång period som möjligt.
4
Den lilla träbyggnaden till höger om fallet vid kvarnbron i Nyköping var till för personal som
dygnet runt bevakade vattenståndet i ån och öppnade eller stängde dammluckorna så att
vattenståndet blev konstant.
Den vanliga uppfattningen är att hyttor endast kördes en kortare period på våren och
eventuellt på hösten. Överslagsberäkning av vattentillgången visar att det borde ha varit
möjligt att köra hyttorna större delen av året. Kanske var det bara reparationer och vinterns is
som begränsade driftstiden. Beräkningarna redovisas nedan.
Beroende av fallhöjd användes olika former av vattenhjul.
SKVALTA
15%
UNDERFALLSHJUL
50-60 %
ÖVERFALLSHJUL
BRÖSTFALLSHJUL
60-70 %
80 %
Vattenhjul olika former och deras verkningsgrader enligt Schönborg
5
Överfallshjul som driver hammare och blåsbälg från Schönborg
Kunskapen om metallframställning hade munkarna själva. Det finns en dokumentation,
Bergsmanskonst, från början av 1500-talet av vadstenamunken Peder Månsson.
Munkarna tycks tidigt ha haft en otroligt och imponerande bra kännedom om hela processen
från att bygga dammvallar till att framställa koppar och de kunde organisera och leda hela
verksamheten. Idag skulle vi inte kunna framställa koppar med de förutsättningar som fanns
då. Vi använder i dag helt andra processer som inte var möjliga på den tiden och tillräcklig
kunskap om de medeltida metoderna finns inte längre kvar.
Det finns en gård i trakten som heter Munksäter. Säter-namn tillkom under vikinga- och
medeltiden och betyder utmarksäng eller skogsäng. Det kanske var där munkarna som ledde
verksamheten hade slagit sig ner?
Alla förutsättningar fanns, arbetskraft flyttade till trakten och munkarna organiserade arbetet.
Tiden för byggandet av de äldsta hyttorn är andra hälften av 1300-talet. Trots digerdöden som
tog minst en tredjedel av landets invånare ökade befolkningen på platsen.
Kopparhyttorna var igång till slutet av 1500-talet. Då kom andra processer och produktionen i
Falun ökade kraftigt. En större järnhytta anlades i början av 1600-talet och dammvallen vid
Bottenkarshyttan höjdes. Förmodligen användes sten från de gamla hyttorna som
byggnadsmaterial till den nya masugnen. Därför finns idag nästan inga spår av själva
hyttorna. Däremot finns stora mängder slagg som bevisar att verksamheten funnits där.
Slaggen, som var avfall, transporterades inte längre än nödvändigt, så hyttorna måste ha legat
alldeles i närheten av slaggvarparna. Som nämnts finns också delar av ugnsväggar kvar.
Det finns också medeltida spår av järnframställning i trakten, men om dessa rapporteras inte
här.
Var vattenmagasinen tillräckliga?
Det anses att hyttor endast kunde köras en kortare tid på våren och eventuellt några veckor på
hösten eftersom inte vattnet skulle räcka längre. På sommaren är ju mindre bäckar nästan
torra. Vad man då inte tar hänsyn till är att vattnet kan magasineras. Fanns inte naturliga sjöar
6
kunde dammar byggas eller sjöar höjas för att större magasin skulle fås. Alltså precis som vi
gör idag för elproduktion. Man gjorde så redan på medeltiden.
Enkla överslagsberäkningar kan göras för att bedöma trolig driftstid. Faktorer som är
avgörande är hur stor årsnederbörden är och vad som blir kvar om man räknar bort
avdunstning och vattnet som sjunker ner i marken. SMHI uppger att årsavrinningen är 200250 mm för trakten. Låt oss anta att den var lika stor på medeltiden.
Bäckens hela avrinningsområde är 17-18 km2. I en utredning i början av 1900-talet om
utdikning av det gamla vattenmagasinet för att skapa åkermark uppges avrinningsområdet för
detta till 1064 ha, dvs. 10,64 km2. Den senare siffran avser alltså övre delen av bäcken och är
därför lägre.
Med ovanstående siffror beräknas enkelt vattenflödet från dammen som medelvärde till drygt
100 liter per sekund. Det är betydligt mer än vad som behövs för att driva ett mindre
vattenhjul och samma vatten kunde användas gång på gång. Flera vattenfall efter varandra i
en och samma bäck ger ju den möjligheten.
Om man kunde spara vattnet och portionera ut det jämnt skulle man alltså kunna köra
hyttorna när man önskade. Nästa fråga blir därför: Kunde man magasinera tillräckligt med
vatten och hur mycket skulle vattennivån variera i magasinet under året?
Avrinningsområdet är 10,64 km2 och normal årsavrinning enligt SMHI 200-250 mm.
Den högsta siffran, 250 mm ger maximalt 2,66 milj. m3/år. Om allt detta vatten skulle
magasineras och magasinets yta skulle vara 1 km2 motsvarar detta vattenhöjden 2,66 m.
Eftersom all nederbörd inte faller på en gång utan utspritt under året skulle vattenståndet
knappast variera mer än en meter i dammen vilket måste anses ha varit hanterbart.
Allt talar alltså för att vattentillgången inte skulle vara begränsande för när man kunde köra
hyttorna. Is vintertid stoppade givetvis produktionen. Vattenhjulen frös fast då. Sedan måste
man räkna med driftsstörningar. Mekaniska problem var säkert vanliga och ibland måste
hyttorna muras om. Troligen hade man problem med eldfastheten i hyttans innerväggar.
Slutsatsen blir att vattentillgången inte begränsade driftsperiodernas längd. Det var
vinterkylan och reparationer som var begränsande för hyttdriften i Bränn-Ekebybäcken. I
andra vattendrag kunde givetvis vattenbrist råda tidvis.
Kopparprocessen då och nu
Malmen består av kopparkis som har den kemiska formeln Cu Fe S2 . Malmen består alltså av
järn och svavel, förutom den värdefulla kopparn. Principen för kopparframställning är enkel:
Om man avlägsnar de två första så återstår bara koppar. Svavlet och järnet kan avlägsnas
genom oxidering med luftens syre. Den ädlare kopparn blir då kvar. Det som komplicerar
tillverkningen är att halten av kopparkis är låg och därmed att stora mängder oönskade
bergarter måste tas bort. Med dagens teknik är det ändå inga större svårigheter, men med de
förutsättningar som var på medeltiden är det svårt att förstå att de över huvud taget lyckades.
Idag tillverkas koppar vanligen genom att malmen först koncentreras genom krossning,
malning och flotation. Mineralerna skiljs åt genom att mineralkornens ytor har olika
vätbarhet. Luftbubblor lyfter de önskade kornen upp till ett skum som avskiljs.
7
Koncentratet smälts sedan i stora elektriska ugnar och kallas då skärsten. Nästa steg sker i en
konverter där syrgas tillförs. Svavlet oxideras till gasen svaveldioxid som blir råvara till
svavelsyra. Järnet oxideras till järnoxid och bildar en slagg som flyter över den smälta
kopparen. Koppar innehåller oftast små mängder av andra värdefulla metaller som guld, silver
och nickel. Dessa avskiljes genom elektrolys och kopparn blir extremt ren, över 99,99 %.
På medeltiden fanns inte de moderna processerna. Man fick gradvis oxidera, rosta, malmen i
ett flertal steg. Smältningen skedde i hyttor. Dessa användes alltså som smältugnar och en viss
reduktion skedde av trevärt järn till tvåvärt. Det medförde att man lättare fick en lågsmältande
slagg som kunde avskiljas. Processen fick upprepas flera gånger.
Hyttor användes då och även idag för järnframställning och kallas då masugnar. Likheterna är
stora. Vid järnframställning reduceras järnoxiden i malmen (allt syre tas bort) och man får en
smälta av järn. Bild nedan visar en äldre järnhytta.
Masugn Bild och förklaring
8
Schematisk bild över kopparframställning enligt Lindström 2003 s 19.
Första steget vid kopparframställning, ända fram till 1800-talet, var kallrostning som utfördes
i ett bås, vanligt mått 5 x 2 m, och som fylldes med ved och malm. Rosten brann i upp till 8
veckor. Svavel gick bort som svaveldioxid. Den dödade all växtlighet i närheten och en
stickande lukt kunde kännas på flera mils avstånd.
Idealet var att förlägga rostgroparna i höglänta lägen och därmed torra platser. Det var vanligt
att rostningsgroparna grävdes in i kanten av slaggvarp.
9
Kallrostbås
Kallrostbås med botten fylld med ved
Kallrostbås delvis fylld med malm eventuellt varvad med ved
Kallrost i tvärsnitt ( Lindroth 1955)
Malmens volym ökade med 40 % vid rostningen. Rostbåsen lades därför nära
sulubruksugnen som var en hytta där smältningen sedan genomfördes genom en kontinuerlig
blåsning dygnet runt. Slaggen som rann ur en öppning på sidan på ugnen bestod främst av den
smälta bergarten och järnoxid. Under den bildades skärsten som bestod av koppar, svavel och
en del av järnet. Den tappades satsvis och fick stelna. Då ugnsbotten var utsliten revs sidan på
ugnen och härden rensades. I botten låg då en tung bottennas som bestod av metalliskt järn.
Sådana finner man ibland. Se bild!
Bild på bottennas upphitad vid Bottenkarshyttan och dess kemiska sammansättning.
10
Skärstenen med ca 10% koppar måste befrias från svavel. Intill hyttan låg därför en enkel
byggnad, ett vändrosthus. Den hade upp till åtta bås. I dessa rostades skärstenen i
bås efter bås, samtidigt som den slogs sönder i allt mindre bitar. Hela processen tog upp till tio
veckor och krävde stor yrkesskicklighet hos vändrostaren.
Bild vändrosthus
Det svalnade materialet transporterades sedan till råkopparhyttan. Samma hytta som för
salubruk kunde användas om bottennasen fick ligga kvar och några mindre stenar sattes in.
Med hjälp av träkol och bälgarnas luft smältes kopparn och järnet bildade en oxidrik slagg.
För att bli färdig koppar måste råkopparn garas. Garning är ett sätt att rena metallen, alltså att
få bort föroreningar. Luft blåstes mot smältan så att oädlare metaller oxiderades och därvid
förslaggades eller förgasades. Garningen utfördes oftast på annan plats än där kopparn
tillverkades.
Med de primitiva metoderna för koppartillverkning kunde man inte avskilja de ädlare
metallerna men det hade då ingen större betydelse utan var mer en ekonomisk fråga. Några
hundra år senare, då vi ännu inte själva lärt oss utvinna ädelmetallerna, ansågs på kontinenten
den svenska kopparn vara nästan gratis. Där utvann man guld och silver ur kopparn och fick
tillbaka nästan lika mycket som man betalat för metallen.
För att förhindra att blåsor bildades vid gjutning av koppar användes av Boliden ända till 1988
en ålderdomlig metod som kallas polning. Man pressade ner en färsk björkstam, en påle, i
smältan. Beskrivning av metoden finns från 1800-talet. Kanske metoden användes redan på
medeltiden? Numera spolar man ammoniak genom smältan för att driva bort lösta gaser och
därmed undvika blåsbildning.
Även om metoderna är teoretiskt enkla så var de säkert ur praktisk synpunkt mycket
komplicerade. Det var många variabler som måste stämma och hade provats ut genom
århundraden. Man visste inte vad som hände men kunde ändå med precision styra
processerna. Om vi med dagens kunskap och informationen i Vadstenamunken Peder
Månssons anvisningar från 1500-talet skulle försöka framställa koppar med medeltidens
förutsättningar skulle vi behöva många års experimenterande innan, och om, vi lyckades.
Kopparproduktionens storlek
Hur mycket koppar kan ha producerats vid bäcken? Det måste ha varit en bråkdel av vad som
producerades i Falu Kopparberg. Där var den årliga tillverkningen av råkoppar år 1523 61
ton. Gruvrasen avlöste varandra men 1545 var man uppe i en produktion på 152 ton.
Produktionen steg drastiskt på 1570-talet och 1576 var den 364 ton. 1580 producerades 546
ton råkoppar och tio år senare 637 ton. Under 15- och 1600-talen var Falun världens största
kopparproducent. Toppen nåddes 1650 då 3 089 ton råkoppar framställdes.
Förmodligen gav hyttorna vi Bränn-Ekeby inte mer än några hundra kg koppar per år. Det var
då inte konstigt att produktionen vid bäcken upphörde under 1500-talets andra hälft samtidigt
som produktionen i Falun ökade dramatiskt.
11
En överslagsberäkning kan göras för hela Näveberget:
Totalt har ca 200 000 ton malm brutits i Näveberget. Järnmalm och all brytning efter
medeltiden är då inräknad. Uppskattningsvis bröts en tiondel, dvs. 20 000 ton kopparmalm
under 1400- och 1500-talen, alltså under 200 år. Det blir 100 ton malm per år med 1-4 %
koppar, alltså 1-4 ton koppar per år för hela Näveberget.
Ett annat sätt att uppskatta produktionen är att utgå från en känd siffra från slutet av 1500talet. Gruvan i Koppartorp hade då ett största djup av 50 meter. Genom att titta på gruvkartan
kan mycket grovt volymen då bruten malm uppskattas till 10 000 m3 motsvarande 20-30 000
ton med 1-4 % koppar. Det ger 200-1 200 ton eller 1-6 ton per år i genomsnitt.
Båda överslagsberäkningarna ger ungefär samma resultat, nämligen några få ton koppar
producerades varje år. Det var ungefär en hundradel av Falu Kopparbergs siffror.
Bränn-Ekebybäcken var en av flera bäckar i Näveberget med hyttor så för den bäcken blev
produktionen förmodligen betydligt mindre än 1 ton kanske bara några hundra kilogram per
år.
Hur många kyrkklockor kan det ha räckt till? Låt oss anta att medelvikten på kyrkklockor
under medeltiden var 100 kg så ser vi att de fick ihop koppar till några klockor varje år.
Inventeringsmetoder
Munkarna inventerade trakten noggrant och letade efter bra platser att anlägga hyttor. Man
följde bäckarna och letade efter platser där man kunde dämma upp vattnet minst en meter, så
att de fick ett vattenfall som kunde driva vattenhjulet. Kraften behövdes till att driva hyttornas
bälgar. Man måste också ha ett större vattenmagasin, helst en sjö, uppströms. Plats för hyttan
måste finnas nära bäcken men ändå på torr plats. Fukt fick inte komma in i hyttan underifrån
för då skulle det vara omöjligt att få upp tillräcklig temperatur i den. Drivaxeln från
vattenhjulet gjordes av en trädstam och var därför av begränsad längd.
Om vi idag gör om samma inventering så är det möjligt att vi finner fler bortglömda
hyttplatser. Idag finns kartor med nivåmarkeringar och flygfoton. Första steget är därför att
med dessa hjälpmedel göra en första grov indelning av tänkbara och otänkbara platser.
Nivåskillnader är nödvändiga. Ett vattenfall måste finnas eller gå att skapa.
Äldre kartor visar att bäcken på några platser har flyttats främst för att få jordbruksmark. Då
får man föreställa sig hur det såg ut dessförinnan.
Besök på tänkbara platser är nästa steg. De lättaste spåren att söka efter är slagg. Slagg
bildades alltid vid hyttdrift och den transporterades inte längre än absolut nödvändigt.
Hyttorna får man räkna med är borta eller i bästa fall återstår en liten kulle. Några stenar som i
första betraktelse ser helt naturliga ut kan ha varit husgrunder eller rester av fundament till
vattenhjul eller kanske dammvallar. Alltså först leta efter slagg sedan låta fantasin leka. En
bra regel: Om mer än två stenar ligger i rad är det inte naturligt!
12
Kallrostar är enkla murade bås under bar himmel. De ligger ofta ingrävda i en slänt eller i ett
slaggvarp. Äldre hyttplatser bör innehålla kallrostbås. Något som kan vara värt att leta efter.
Kanske en stor grop finns kvar.
Under sommarhalvåret är det svårt på grund av all grönska att finna det vi letar efter. Bästa
årstiden är tidig vår, efter snösmältningen och innan växtligheten kommit igång.
Kända spår från medeltiden
Med Riksantikvarieämbetets Fornsök kan man se vad som är känt. Längs bäcken finns ett
antal kända hyttområden. Hyttor med namnen Ekeby, Bottenkarshyttan, Visäter och
Vinterhyttan är lokaliserade. Namnen Ekebo, Ekeberg, Rävshyttan, Smedshyttan och
Wlffztorp nämns också i litteraturen. Om de namnen avser hyttor som bytt namn eller är för
oss okända anses omöjligt att avgöra. De kan alltså vara hyttor vi ännu inte hittat.
Boende i trakten har också viktig kunskap. En del av denna har Riksantikvarieämbetet noterat.
I närheten av Smedshyttan har det funnits en damm i bäcken vilket noterats. Den anses ha
byggts för en tvättstuga, men kan ha haft en äldre användning.
Upplysningar som inte registrerats men kan vara av stor betydelse:
Väster om gården Rävshyttan finns en grop som kan vara spår från hyttdrift eller en
källare, förmodligen en kallrost. Intill gropen nere vid bäcken finns slagg och
värmepåverkat material bestående av bland annat skiffer och kantig kvartssand.
Man har hittat skifferplattor, en med ett runt uttag. Se bild! Liknande men
rektangulära ligger i bäckravinen nedanför ovan nämnda grop.
Bitar av skiffer förekommer på flera platser, trots att skiffer inte finns naturligt i
trakten. Det är inte takskiffer. Plattorna är för tjocka och förr hade man vass- eller
spåntak i trakten.
Vid Vinterhyttan finns ett åkerområde som kallades Dammen.
Fotografier från 1975 visar rester av en hytta vid bäcken söder om nuvarande gården
Rävshyttan. Spåren är i dag borta men 15 m därifrån finns minst en 60 cm stor bit av
en ugnsvägg
En stor del av bäcken, från Smedshyttan till mynningen i Marsviken, har okulärt besiktats
och många tecken konstaterats som visar att koppar har tillverkats. Platserna for Rävshyttan
och Smedshyttan
13
Fotografi på hyttrester nära gården Rävshyttan 1975
Närbild på rest av hyttpipan i bild ovan. Uppskattad diameter 80 cm.
14
Del av ugnsvägg
Slaggpåverkad del av ugnsvägg i bäckravinen vid Smedshyttan
15
Krossad kvarts bunden med bränd lera i bäckravinen vid Smedshyttan.
Skifferfynd
Två typer av skiffer finns vid Smedshyttan. Den ena är grå och har används i ugnsväggar.
Användningen där beror på att skiffern expanderar vid uppvärmning på så sätt gör att
väggen blir tät. Den andra är svart skiffer som används uppe på hyttkransen.
Skiffer ofta hittas vid de gamla hyttplatserna i Bränn-Ekeby. Skiffer finns inte naturligt i
Södermanland utan måste ha transporterats hit. Med tanke på hur svåra och därmed dyra
transporter var på den tiden väcks många frågor, framför allt, varifrån kom den?
I ett fall har man säkert använt skiffer som golv uppe på hyttan (hyttkransen). Ett hål med
diametern 80 cm har skurits ut. Det motsvarar förväntad diameter på pipan.
16
Fotografi på skifferplatta med cirkulärt hål. Radie ca 40 cm. Förmodligen till hyttkrans.
17
Fotografi på hyttkrans från Dalkarshyttan, Västmanland 1915. Jämför med föregående bild!
Grå skiffer finns naturligt i ......
Varifrån skiffern kommer kan vi än så länge bara spekulera om. Kanske kan kemiska
och/eller mineralogiska analyser ge svar. Skifferbrott som Grythyttan och väster om Vänern
är med tanke på transportsvårigheterna mindre troliga. Andra platser med skiffer är
Mörbylånga på Öland, Baltikum och Wales. I samtliga dessa fall skulle transporter sjövägen
ha varit möjliga. I Wales vet man att skiffer har brutits i nästan 1000 år och man har funnit ett
skeppsvrak från ca 1270 med skifferplattor.
En annan möjlighet är att skiffern kommer från Småland. Hörnebo skiffergruva, 35 km SV
Vetlanda, kan ha startats redan på 1100-talet av Cisterciensmunkarna som grundade Nydala
kloster år 1143. Cistercienserna räknas som den första klosterorden, i den bemärkelse
begreppet senare fått: en centralstyrd organisation omfattande ett flertal kloster. De tidigare
benediktinerklostren hade varit tämligen självständiga och saknat en central ordensledning.
Det kännetecknande för cisterciensorden var framför allt återvändandet till fysiskt arbete, bl.a.
jordbruksarbete. För att skapa tid för detta gjorde man sig av med många överflödiga kyrkliga
ceremonier.
Alvastra och Vreta kloster i Östergötland var cistercienskloster. Inte långt därifrån ligger
Vadstena kloster som ägde hyttor i Näveberget och där munken Peder Månsson skrev ner hur
koppar framställdes. Kanske var det som idag: skickliga säljare söker en ny marknad för sin
produkt och ”dotterbolag” tvingas använda och testa ”moderbolagets” produkter?
18
Slutsatser
Trolig lokalisering av Rävshyttan och Smedshyttan har gjorts.
Ett väl organiserat arbete ligger bakom koppartillverkningen under medeltiden i
Bränn-Ekeby. Kyrkorna behövde koppar till sina klockor och munkarna hade
förutsättningar att starta och driva tillverkningen.
Med hjälp av dammanläggningar kunde produktion ske större delen av året inte bara
en kortare tid, vilket är den vanliga uppfattningen.
Produktionen var med dagens mått mycket liten trots ett stort antal hyttor. Den kanske
räckte till några kyrkklockor per år.
Det finns mycket kvar att upptäcka längs bäcken.
Fortsatt arbete
Det skulle vara intressant om mer kunskap om metallframställningen kunde fås fram.
Följande arbetsuppgifter skulle kunna ge svar på en del frågor:
Inventering av övriga delar av bäcken för att försöka finna fler tecken på
metallframställning. Bäckravinen ska följas och spår i första hand av slagg ska sökas.
Även spår av dammar, husgrunder och rostgropar ska sökas även om dessa är svårare
att se. Trolig placering av hyttorna kan kanske bedömas.
Är gropen väster om Rävshyttan en kallrostgrop?
Utredning om tidsbestämning av hytt och gruvdrift går att göra med kopparanalyser av
slam som förts med bäckarna. Om tillräckligt mycket slam har avsatts så att varvig
lera bildats borde tidsbestämning på ett år när vara möjlig.
Kan man se strandlinjen/er vid gamla hyttdammar och på så sätt bestämma
vattennivån?
Varför användes skiffer? Varifrån kommer skiffern? Kemisk och mineralogisk
undersökning bör kunna ge svar.
Inventering av övriga bäckar i trakten.
Kemisk analys av malm, slagg och om möjligt ugnsinfodring. Kan ge svar på frågor
om foderlivslängd, slaggbildare, körsätt och vilka kunskaper man hade.
Avsökning med metalldetektor.
19
Källor
Skyllberg, Eva 2001. Södermanlands medeltid bergsbruk.
Schönborg, Birgitta. Teknikhistoria Examensarbete LIU-ITLG-EX-02/20-SE
Järvling, Börje. Torrläggningen av Salomons mosse 1912. Bränn-Ekeby nr 3, 2009
Gustavsson, Arne muntligt
Eriksson, Karl-Lennart, muntligt
Jonsson, Hasse muntligt
Anders Stenberg, muntligt
Antikvarisk kartläggning av Falu gruva och Falu stad för dalälvsdelegationens
gruvfallsprojekt. Dalarnas Museum 1989-1990.
Alf Henriksson, svensk historia.
Jan-Erik Karlström Bergsbönder
Jan-Erik Karlström Kolarekonsten
Lindroth , Diagram över Kopparproduktionen vid Stora Kopparberget 1540-1895 omräknat
enligt Jansson (1995), s. 226f. http://www.industriantikvarie.se/D-uppsats.pdf
20
