Betydelsen av vattenfärg för rumslig fördelning

Betydelsen av vattenfärg för spatial fördelning
och beteende hos mört i näringsfattiga sjöar
Johan Lind
I sjöar finns två typiska habitat: Pelagialen är den fria
vattenmassan utan vegetation där det finns gott om
plankton för fisk men inget skydd mot predatorer.
Litoralen är den strandnära zonen i sjön där det ofta finns
en del större växter som ger skydd för bytesfisk, t.ex.
bladvass, men här finns inte lika stora mängder plankton
som i pelagialen. Jag undersökte om mört tenderade att
söka föda mer i pelagialen än litoralen när färgen på
vattnet blev brunare. Detta gjordes genom provfisken
med nät i sjöar med olika vattenfärg.
Jag fann att en större andel av mört valde att söka föda i pelagialen i sjöar med hög vattenfärg
gentemot de med klart vatten. Det föreföll som om vattenfärgen var den faktor som främst styrde
mörtens fördelning mellan litoral och pelagial. Mängden rovfisk och konkurrenter till mört
minskade också med ökad vattenfärg. Den vanligaste rovfisken i dessa sjöar var abborre. Studier
har visat att det finns färre fiskätande abborrar i brunvattensjöar eftersom det finns så lite
bottenlevande insekter i sådana sjöar. Dessa är en mycket viktig föda för att abborre ska växa sig
stor nog att börja äta annan fisk. Bruna sjöar har generellt ganska få fiskarter men mört är väl
anpassad för att finna föda under dåliga siktförhållanden, vilket kan ge arten en konkurrensfördel
i bruna vatten.
Många sjöar i Sverige är så kallade brunvattensjöar. Färgen kommer av organiska ämnen som
tillförs vattnet från omgivande marker. Ljusklimatet i vattnet, som direkt påverkas av vattnets
färg, kan ha stor betydelse för hur fiskar beter sig, t.ex. vilka områden av sjön de väljer att söka
föda i. Mört är en typisk bytesfisk som gärna äter de djurplankton som finns i stora mängder i
pelagialen, men där ute riskerar den samtidigt att bli uppäten av andra fiskar eftersom det inte
finns någonstans att gömma sig. I sjöar med klart vatten finner man därför oftast mört i litoralen i
skydd av vegetationen. Men i en sjö med brunt vatten så kanske mörkret ger ett visst skydd mot
predatorer som t.ex. stor abborre. Om predatorer har svårare att jaga i brunt vatten så borde det
finnas färre av dessa i brunvattensjöar, kontra sjöar med klart vatten. I litoralen finns det också
generellt mindre att äta och mindre vegetation att gömma sig bakom i brunvattensjöar.
Den främsta anledningen för fisk att bilda stim är att minska risken att bli uppäten, för när man
omger sig av ett större antal individer så minskar risken att man själv blir attackerad. Mört bildar
främst stim i litoralen under dagtid. Jag undersökte även om stimbildningen påverkades av
vattenfärgen och fann att den minskade ju högre vattenfärgen blev, vilket motsvarade mina
förväntningar eftersom stimbildning antagligen inte var lika nödvändig om vattnets färg ändå gav
skydd mot predatorer. Sammantaget så påverkades såväl habitatval som stimbildning av vattnets
färg.
Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2005
Institutionen för biologisk grundutbildning och Avdelningen för Limnologi,
Uppsala Universitet
Handledare: Peter Eklöv