KLIMATET
FÖRE
VINSTEN
Byt system, inte klimat.
För en rättvis världsordning.
ENMÖTESCIRKEL FÖR KLUBBAR
Det som brukar kallas för klimatförändringar är jordens varierande klimat över tid.
Klimatet på jorden förändras naturligt, men den förändringen accelereras och byter
bana, på grund av människans påverkan. Ett av de största miljöproblemen vi har att
tampas med är den globala uppvärmningen. Mänskligheten utvinner årligen ca 6 miljarder ton fossila bränslen ur jordens inre. Användningen av fossila bränslen orsakar
koldioxidutsläpp som leder till klimatförändringar. Under 2000-talet förväntas temperaturen öka mycket snabbare än under det föregående seklet - ökningen kan bli så
stor som uppemot sex grader. Detta i sin tur kommer att få mycket stora konsekvenser. Miljarder människor kommer att påverkas av den globala uppvärmningen.
Klimathotet är inte något som ligger i framtiden utan de konkreta konsekvenserna av
klimatförändringarna idag är många. Havsnivån stiger dels på grund av att glaciärerna smälter, och dels på grund av att vattnet värms upp och får en större volym. Extremväder
har blivit vanligare och perioder av torka, tropiska stormar och orkaner drabbar allt oftare
hela regioner. Detta påverkar bland annat skördar, ekosystem och tillgången till dricksvatten. Idag är det fler människor som är på flykt på grund av naturkatastrofer än på grund
av konflikter och sociala problem.
Om hela jordens befolkning skulle förbruka lika mycket resurser som vi i Sverige, skulle nästan fyra jordklot behövas. Idag förbrukar 20 procent av jordens
befolkning 85 procent av världens resurser, de fattigaste 20 procenten lever i
sin tur på ungefär 1 procent av resurserna. I klarspråk betyder det här att det är
länderna i Nord som lever vidare av att länderna i Syd inte utnyttjar lika mycket
resurser. Imperialismen har gjort det möjligt för västländerna att exportera sina
miljöproblem och upprätthålla en ohållbar exploatering utan att direkt behöva
konfrontera konsekvenserna. Trots befintlig kunskap om människans påverkan
på miljön och försök till regleringar finns de miljöfarliga industrierna kvar, men
flyttas till fattigare länder i Syd. Därmed svär sig de rika länderna fria från sitt
ansvar för klimatkrisen.
Den utvecklingen förstärks av den maktförskjutning som skett från nationella till
överstatliga organ som EU, Världshandelsorganisationen, WTO och Världsbanken. Storföretagens allt hårdare motstånd mot nationell lagstiftning står i direkt
motsättning till möjligheten att utkräva ett politiskt ansvar för utvecklingen, i de
demokratiska församlingarna. Den överstatliga regleringen av handeln har också
gjort det svårare att styra produktionen med skatter och lagstiftning.
Den klimatpolitiska debatten har utvecklats raskt sedan den dök upp på allvar på
1990-talet. Inledningsvis var högerns hållning att klimatproblemen redan var lösta, eller skulle lösas i takt med att marknaden i sann nyliberal anda anpassade sig.
I viss mån förnekade man att klimatet över huvud taget var hotat. Idag vill man
visa sig handlingskraftig, men med åtgärder som i praktiken blir icke-lösningar.
Genomgående är att borgerligheten säger sig representera och förmedla konsensus, där ”vi” är de goda världsmedborgarna och fienden är enskilda miljöförstörande individer eller stater. Vänsterns roll har traditionellt varit att lyfta
de kollektiva lösningarna på klimatproblemen, och att samtidigt ha ett rättviseperspektiv snarare än att prata om att alla sitter i samma båt.
Diskussionsfrågor:
1. Var finns intressekonflikten i klimatfrågan? Vem tjänar på vad och varför?
2. Vilka är de viktigaste aktörerna för att lösa klimatfrågan? Är det individer,
enskilda stater, mellanstatliga sammanslutningar eller företag?
3. Vad innebär ett rättviseperspektiv på klimatfrågan? Är det riktigt att alla ska
förändra sin livsstil?
Sverige och klimatet
Sveriges klimatpåverkan
Sveriges klimatpåverkan är en omdebatterad fråga. Det stämmer att
koldioxidutsläppen inom landet minskade med 10 % mellan åren 1990 och
2005. Det är positivt och beror till stora delar på vad som då var en framsynt klimatpolitik, till exempel i och med införandet av koldioxidskatten.
Samtidigt döljer sig mer bakom Sveriges klimatpåverkan än vad de officiella
siffrorna visar.
Borgerliga debattörer framhäver gärna Sveriges minskade koldioxidutsläpp
som ett bevis på att ekonomisk tillväxt och minskad klimatpåverkan är
möjligt. Men det är en ytterst ensidig bild av vår påverkan på klimatet. Att
göra kopplingen att ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan kan frikopplas
varandra är att göra en tankevurpa. Det som konsumeras i Sverige men
produceras någon annanstans hamnar till exempel inte på vårt klimatkonto,
inte heller de miljöförstörande verksamheter som ägs av svenska företag
men sker utanför nationsgränserna, och inte heller flygresor utomlands
räknas med.
Sverige är ett land som förvisso över lyckats minska de egna utsläppen inom
landet, men om inte bara det som produceras, utan även det som konsumeras här så har utsläppen av växthusgaser ökat med ca 20 % mellan åren
1993 och 2005.
Förutom denna aspekt så förstärks vår klimatpåverkan nu även inom
nationens gränser. I Sverige ökar för första gången på tio år utsläppen av
växthusgaser. I den internationella miljörörelsens jämförelse av länders klimatpolitik har Sverige på några få år rasat från tionde till tjugofjärde plats.
Regeringens klimatpolitik
Den klimatpolitik som regeringen bedriver kan i snällaste ordalag beskrivas som passiv. Regeringen lyfter ofta fram att Sveriges klimatpåverkan är
relativt liten globalt. I direkta tal stämmer det. Om vi däremot tittar per
person lever svenskarna – precis som andra folk i världens i-länder – långt
över vad som är hållbart. Faktum är att regeringen stadigt försämrar klimatpolitiken på alla olika områden. Anslagen till miljön och klimatet har under
den borgerliga regeringen sänkts rejält, och kommer att fortsätta göra så
enligt höstbudgeten för 2013. I den aviseras att budgeten för miljö- och
klimat kommer att minska stadigt fram till 2017, förutom de neddragningar
som skett sedan 2006.
Världens rikaste länder har till år 2020 lovat att höja klimatbiståndet till 100
miljarder dollar per år. Men istället för att bidra och höja klimatbiståndet
har regeringen under perioden 2006-2012 halverat klimatbiståndet, från
1 miljard till 500 miljoner kronor. Det är dessutom pengar som tagits från
ordinarie biståndsbudget, och innebär alltså ingen höjning av det totala
biståndet utan en styrning av det bistånd man ger.
Regeringens främsta strategi för att nå klimatmålen är att köpa utsläppskrediter. Det innebär att minskningen av utsläpp av växthusgaser
inte behöver ske här, utan kan ske någon annanstans i världen. Poängen
med utsläppsrätter är att rika länder köper till sig miljöutrymme i fattigare
länder. Detta är dels en politik som bygger på en orättvis världsordning, där
de rika länderna kan köpa sig fria från klimatansvar. Utsläpp av koldioxid
är vad som har byggt upp välståndet i västvärlden, och en klimatomställning måste innebära att utsläppen minskar framförallt här.
Utsläppskrediter är även ett osäkert och ineffektivt sätt för att minska
människans påverkan på klimatet. Flera studier från olika länder visar att
de utsläppsminskningar som sålts via utsläppskrediter i många fall skulle ha
skett ändå.
Regeringens målsättning för att sänka utsläppen av växthusgaser är 40 procent till år 2020 (räknat från 1990 års nivåer), varav en tredjedel ska göras
genom uppköp av osäkra utsläppskrediter. Vänsterpartiet föreslår istället
att de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska till 39,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2020. Det innebär en minskning med 52
procent. Detta ska ske genom klimatinvesteringar i Sverige, så väl som ett
utbyggt klimatbistånd. Den rika världen ska betala för klimatomställningen.
Den klimatpolitiska debatten
Debatten kring klimatpolitiken har varierat mycket i intensitet och innehåll
sedan den dök upp på 1990-talet. Högern har gått från att förneka klimatproblemen, till att försöka visa sig handlingskraftig genom att presentera
individanpassade lösningar på klimatproblemen. Miljöbilspremier, ökad
källsortering och lågenergilampor lyfts fram som svaren på klimatproblemen. Det är förslag som styr fokus bort från de stora åtgärder som behövs,
och är ungefär lika effektiva som att ta en Alvedon när man har spetälska.
Det parti som ofta ses som de mest miljömedvetna i svensk politik är föga
förvånande Miljöpartiet. Miljöpartiet driver flera krav som även drivs av
Vänsterpartiet (till exempel utbyggd en utbyggd järnväg och klimatanpassade bostäder), och deras miljöpolitik vore på många sätt verkningsfull.
Samtidigt saknar de en förståelse för hur klimatproblem hänger ihop med
det ekonomiska systemet, och lyfter hellre fram individuella lösningar än
att ta i den intressekonflikt som finns kring klimatet – både nationellt och
internationellt.
Diskussionsfrågor:
1. Hur uppfattar vi Sveriges och svenskarnas miljöpåverkan? Varför?
2. Vilka är de viktigaste politiska förslagen för att göra något åt klimatproblemen?
3. Vad bör vara Sveriges roll i klimatfrågan?
4. Hur kan vi komma fram med vår bild av klimatproblematiken i den svenska
debatten?
Klimatet och kapitalismen
Klimathotet har ett nära samband med det kapitalistiska samhällets
framväxt. Industrialisering, masstillverkning och därmed masskonsumtion har gjorts möjlig tack vare möjligheten att utvinna energi
genom förbränning av fossila bränslen. Människan har såklart länge
haft kunskap om elden, men genom ångmaskinen och den moderna förbränningsmotorn fick vi helt nya möjligheter att ta tillvara
energin. En ångmaskin kunde kopplas till hundratals eller tusentals
maskiner och när elektriciteten blev mer effektiv har möjligheterna blivit nästan oändliga. För att driva dessa maskiner och motorer
krävs bränslen som är effektivare än trä och det finner man i marken
i form av bl a olja och kol som när det förbränns omvandlar syre till
växthusgasen koldioxid.
Industrialiseringens följder är egentligen något bra, det ökar produktiviteten enormt mycket och har ökat vår levnadsstandard och
livskvalité, även om det skett över jorden på ett väldigt orättvist sätt.
Ibland kan man höra att vi lever i en efterindustriell tid men industrialiseringen är inte något som redan är slutfört utan den sker
fortfarande runt om i världen, tom i allt snabbare takt vilket också
innebär ökade utsläpp. Men under de senaste decennierna har mycket olönsam industri lagts ner hos de rika länderna i nord och ofta
flyttats till länder i syd. Kvar blir dock rättigheterna till teknologin,
utvecklingen, mycket av den kunskapskrävande tillverkningen och
inte minst kapitalisterna. Detta innebär en orättvis fördelning där vissa länder i nord lätt kan minska sina utsläpp men på bekostnad av att
länder i syd måste öka sina. I takt med att kapitalismen och industrialiseringen sprider sig och växer ökar också antalet transporter vilket
leder till ytterligare ökade utsläpp.
Under klimattoppmöten som det i Warszawa i höst står konflikten
ofta mellan länder i syd och nord, där de rika länderna i nord vill att
alla länder gemensamt ska sänka sina utsläpp medan länderna i syd
inte vill ha rätten att öka sina utsläpp för att ekonomiskt lyckas komma ikapp. Detta går tillbaka till kolonialismen och imperialismen där
länder och företag från Europa och USA stulit och fortsätter att stjäla
rikedomar och naturresurser och har drivit tillbaka utvecklingen för
resten av världen. Den tydligaste följden av detta är att idag förbrukar
20 % av jordens befolkning 85 % av jordens resurser, de fattigaste 20
% förbrukar enbart 1 %.
Men kapitalismen påverkar också i högsta grad hur industrin ser ut
eftersom den alltid strävar efter profit. Vi transporterar idag både
oss själv och varor mer med bil än med tåg och vi driver bilarna
Sedan 1800-talets
mitt när industrialiseringen tog fart på
allvar har andelen
koldioxid i luften ökat
med 35 %.
med bensin snarare än elektricitet och vätgas. Det gör vi eftersom detta
kortsiktigt är mer lönsamt för kapitalismen även om vi är på väg mot
en stor katastrof. För kapitalismen kommer det aldrig att vara lönsamt
att lösa klimatkrisen förrän det är försent. Visserligen görs försök, handeln med utsläppsrätter är tex tänkt att straffa företag som släpper ut för
mycket och belöna dem som minskar sina utsläpp. Men utsläppsrätterna
är i tex EU obegränsade och straffavgifterna ganska låga (10 euro per
ton koldioxid), vilket driver ner priserna på utsläppsrätter och gör dem
verkningslösa.
För att lösa klimatkrisen behöver man lösa två problem: hur producerar
vi energi utan att släppa ut för mycket växthusgaser och hur kan vi samtidigt förbättra välståndet för världens befolkning?
I motsats till till kapitalismen som styrs av kortsiktig vinst och expansion
står ett socialistiskt samhälle. Eftersom socialismen sätter social rättvisa
och hållbar utveckling före profit innebär den också andra möjligheter
att ta tag i klimatproblemen. Demokratisk styrning och gemensamt
ägande ger bland annat utrymme för att sätta hårdare ramar för produktion och industri, och att planera mer långsiktigt.
Diskussionsfrågor:
1. Hur kan man se till att välståndet ökar i fattiga länder utan att utsläppen
blir större?
2. Skulle ett socialistiskt samhälle per definition vara mer hållbart ur ett
klimatperspektiv?
3. Vad behövs för att hejda miljöförstöringen inom det kapitalistiska
systemet?
