Hjälparen kommer
Då vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
Oljeberget och som ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. Och
när de kom dit gick de upp till det rum i övre våningen där de
brukade uppehålla sig – Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus,
Thomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon ivraren och
Judas, Jakobs son. Alla dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med
några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder.
(Apg 1:12-14)
Idag har vi kommit till söndagen före pingst, söndagen i Kristi
himmelsfärdshelgen. Det här är en härlig långhelg när man gärna är ledig,
så det blir liksom gärna så att jag får predika oftare på den här söndagen än
någon annan söndag. Men det är gott att få dela Guds ord.
Vi är alltså inne i Kristi himmelsfärdshelgen. I torsdags var det Kristi
himmelsfärdsdag – fyrtio dagar efter påsk, till minne av den dag när
Kristus återvände till Gud efter fullbordat uppdrag, som vi sjunger i
psalmen:
Du Faderns verk fullbordat har
och till din Faders boning far,
men är osynlig hos oss kvar
när skyn dig från vår åsyn tar.
(PoS 522:2)
Och här i Opalkyrkan brukar vi ju inte ha någon gudstjänst på torsdagen,
och därför har jag brukat predika på söndagen om Kristi himmelsfärd och
vad den betyder. Men egentligen handlar den här söndagen inte om att
blicka bakåt till himmelsfärden, utan att se framåt mot pingst. Vi hörde hur
Jesus sade till lärjungarna: Om bara några dagar – om tio dagar, vid pingst
– ska ni bli döpta i den helige Ande. Vänta på det som Fadern har lovat.
Hjälparen kommer.
Vänta. Vad förknippar du med det ordet? Uttråkning? Är det kanske så att
många i vår generation har blivit så beroende av ständig stimulans att det
innebär ett direkt lidande om man för en tid inte är sysselsatt? Men i
Bibelns språk, när det står ”vänta på Herren”, där har ”vänta” en helt annan
1
klang. I hebreiskan är det samma ord att ”vänta” och att ”hoppas” eller ”se
fram emot”. Så blir det när man har tillgång till sin ande därinne: en aktiv
väntan istället för passivitet.
Men jag undrar, nu när vi står vid söndagen före pingst och ser fram emot
pingsten: vad brukar pingsten betyda för dig? Nästa söndag kommer vi att
läsa i bibeltexterna att för lärjungarna var det ett stormsteg framåt i deras
andliga liv, de blev uppfyllda med den helige Ande och fick en helt ny
närhet till Gud: ”Guds Ande lever i oss! Vi hör honom tala! Vi får leva så
nära honom och göra det vi vet att han älskar!” Och de fick en ny kärlek till
bön, till lovsång, till Guds ord. Så blir det när Anden kommer nära.
Men själv måste jag bekänna att pingsten ofta har gått mig obemärkt förbi.
Vi läser bibeltexter om pingstens under, vi sjunger lite sånger om den
helige Ande – ”Ande, du som livet ger, fall nu över mig” – men det händer
liksom inget. Känner du igen det här? Har du också känt en frustration över
ett sådant glapp mellan ord och verklighet? En längtan djupt därinne som
aldrig blir mättad?
Jag tror att det är så här: Var och en av oss lever på exakt den nivå av
närhet med Gud som vi vill leva på. Om Gud känns långt borta, så är det i
allmänhet för att vi – av en eller annan anledning – tvekar att släppa honom
inpå oss. För att vi har byggt upp barriärer mot att bli berörda. För att vi
nöjer oss med ett begränsat och tryggt och stagnerat liv. Med gudstjänster,
med osjälviskt tjänande. Men utan närhet till den helige Ande.
Det finns en text i Hesekiel 33 som jag har stannat upp inför, där Gud talar
med profeten om folkets gudstjänstbesök. Han säger: De talar med
varandra och säger: Kom och hör, vad det är för ett ord som nu
kommer från Herren. De kommer till dig som de brukade göra och
sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord men gör inte efter
dem. De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar
efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik den som sjunger
kärleksvisor med vacker röst och spelar väl. De hör dina ord men gör
inte efter dem. (Hes 33:30-32)
Hesekiels församling gick gärna på gudstjänst, men när de väl var där
väntade de sig underhållning. De ville gärna bli berörda av sånger om
kärlek, det var trösterikt att höra lite om Guds kärlek och veta att han finns
– det är något vi människor så innerligt behöver. Men när Kärleken med
2
stort K kallade på dem, när han ville fylla deras hjärtan och locka deras liv
med i kärlekens dans, till att verkligen leva nära den helige Ande, då var
det en annan sak. Då drog de sina hjärtan åt sig. Det kändes tryggare att,
som det står, ”sträva efter orätt vinning” och ägna sig åt egna projekt i sitt
eget liv till sin egen glädje. Oberoende. Trygghet. Ensamhet.
Är vi som Hesekiels församling? Hur många predikningar har du hört i ditt
liv? Två? Tvåhundra? Tvåtusen? Känner du att du börjar kunna det här, att
det inte kommer något nytt – att det inte finns något mer att upptäcka?
Jag säger som Peter Halldorf: Lyssna till helgonen! Lyssna till dem som
älskar Gud, de som levde förr och de som lever idag. David viskar: ”Inför
ditt ansikte mättas jag av glädje” (Ps 16:11) – inför Ansiktet som söker
ditt ansikte, som kallar på din skygga själ: ”Du min duva i
bergsklyftan… låt mig få se ditt ansikte, låt mig få höra din röst! Ty
din röst är så ljuv, och ditt ansikte så skönt” (HV 2:14). Detta, ni
Jerusalems döttrar, detta är vår brudgum och Gud.
Och jag tror du har hört hans röst förut – om så bara en viskning – den
rösten som kallar på dig, som berör de allra djupaste skikten i din själ. Vi
hör den i en predikan som väcker vår längtan – men sen går vi ut till
kyrkfikat och glömmer alltihop. Gud sade till Hesekiel: ”De hör dina ord
men gör inte efter dem.”
Så frågan är, nu som på pingstdagen: ”Bröder, vad ska vi göra?” (Apg
2:37) Och svaret är, nu som på pingstdagen: ”Omvänd er… så att era
synder blir förlåtna. Då ska ni få den helige Ande som gåva” (Apg
2:38).
Omvänd er. Till vad? Vad gjorde lärjungarna de här tio dagarna mellan
Kristi himmelsfärd och pingst? Vad var deras förberedelse för att bli
uppfyllda av den helige Ande? Det står att de, män som kvinnor, ”höll
endräktigt ut i bön”. Uthållighet. Bön. Endräkt.
Uthållig bön. Söndagsgudstjänsten är bra för att hålla vårt andliga liv vid
liv, men det räcker inte för att växa på djupet. För det skulle jag
rekommendera en bönegrupp, precis som apostlarna hade en bönegrupp i
där i Övre salen. Där två eller tre samlas, där är Han mitt ibland oss. Och
sedan morgon- och kvällsbön, famna dagen med närvaro inför Gud.
3
Och sedan endräkt. Vad är det? Det är gammalt ord, och det är inte samma
sak som overall eller sparkdräkt. Endräkt är ett gammalt ord för goda
relationer, för hjärtats närhet. Det står längre fram att de troende ”var ett
hjärta och en själ” (Apg 4:32). Om vi ska nå enhet med Anden, så går det
hand i hand med mänsklig enhet i Anden. Jag kommer fortfarande ihåg en
församlingsdag runt 2000, när Anna undervisade om att vårt nät av goda
relationer blir som ett segel för Andens vind att föra församlingens skepp
framåt.
Men motsatt – om vi har dåliga relationer som vi inte gjort upp med, då är
det ett hinder för Andens liv i våra hjärtan. Jesus sade: ”Därför, om du
bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har
något emot dig, lämna då din gåva där framför altaret och gå först och
försona dig med din broder. Kom sedan och bär fram din gåva” (Matt
5:23-24). 7
Vill du komma närmare Gud? Då bör du se över alla dina relationer och
fråga dig: Är jag arg på någon? Har jag en konflikt med någon? Finns det
något agg mot någon som stelnat till bitterhet? Oförlåtelse är en själslig
cancer.
Har jag förakt i mitt hjärta mot någon? Förakt är motsatsen till kärlek, det
är också ett hinder för Andens liv. Aposteln Petrus tar upp det här som
exempel i äktenskapet: ”Ni män… visa era hustrur aktning som
medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade” (1 Pet
3:7). Om vi ger näring åt förakt, till exempel mot vår allra närmaste, då blir
det garanterat ett hinder för vår bön. Men om vi visar aktning, respekt,
lyssnande, då får vi uppleva samma kontakt i bönen. Om våra hjärtan är
öppna för människor, så är de också öppna för Gud. Det ligger ett
mysterium i det här. Aposteln Johannes säger: ”Ingen har någonsin sett
Gud. Men om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek
har nått sitt mål i oss.” (1 Joh 4:12)
Därför behöver vi inte gå och slå vakt om vårt eget, vi behöver inte vara
missunnsamma och snåla. Bibeln säger: ”Gud ger Anden utan att mäta”
(Joh 3:34). Det finns oändligt med välsignelse till dig också, både Guds
kärlek och jordens resurser – det räcker för dig och för mig, det räcker för
alla som ber.
4
Moder Teresa sade: Vi ska inte vara skålar som låter sig fyllas med Guds
välsignelse och sedan håller kvar den. Nej, vi ska vara rör som låter
välsignelsen rinna vidare över andra i samma takt som vi får den – då har
vi ett ständigt inflöde, då lever vi i den helige Ande, då har hans kärlek nått
sitt mål i oss.
Men vad är det som hindrar det inflödet av Guds Ande i våra hjärtan? Vad
är det som hindrar väckelsen? Svaret är: Det är den synd vi tolererar inom
oss. Precis som vatten rinner in och fyller ett tomrum, så är Guds Ande här
och väntar på att få flöda fram i ditt hjärta – om du böjer det i ödmjukhet
och låter honom få lyfta ut synden. Som Luther sade: ”Där syndernas
förlåtelse är, där är också liv och salighet.”
Och det finns en märklig kraft i att bekänna sina synder också för en
människa, en Kristi representant. Det kan ske i själavård och bikt, det kan
ske i bönegemenskap med en nära och förtrogen likasinnad vän. Våra
praktikanter som var här en månad berättade om vilken lättnad och renhet
och frihet de fick när de bekände sina synder för varann. Jakob skriver:
”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni
blir botade.” (Jak 5:16).
När det finns ödmjukhet och öppenhet och genomskinligt delande, då
bryter Guds Ande udden av synden och skammen och den inre
ensamheten. Då blir vi ett hjärta och en själ. Då blir vi rätt beredda inför
pingsten när Hjälparen kommer och kan ta emot honom i våra liv.
5
