Nr. 2 Årgång 35
maj 2011
Medlemstidning för
Göteborgs Astronomiska Klubb
www.goteborgsastronomiskaklubb.se
2
AURORA 2/2011
:
Christian Vestergaard
Claes-Göran Carlsson
Jan Persson
Jan-Gunnar Tingsell
Göran Kajler
Olof Karmedal
Ingemar Ewaldz
Gunnar Sporrong
Sven-Göran Lätt
Joaquin Vijil
Christer Brattås
Hans Almgren
Saied Amini
Anders Winnberg
(ordf.)
(vice ordf.)
(kassör)
(sekr.)
(observatorieförv.)
(ledamot)
(ledamot)
(ledamot)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(medlemsadm.)
Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in
•
200 kronor till plusgirokonto: 4 77 03 - 4.
•
ungdom till och med 19 år: 100 kronor
•
familj: 300 kronor
•
skola/bibliotek/institution: 500 kronor*
Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 20)!
Som medlem får du:
- tillgång till klubbens bibliotek
- gå på 3 - 4 populärvetenskapliga föredrag per termin
- gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke
- komma med på “star parties” på olika ställen i landet
- rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och
Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF)
Är du inte medlem så passa på att betala redan idag.
Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar!
Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som betalar
grundavgift till GAK )
Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 190:Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år.
Hemsida: www.astro.su.se/sas
Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år.
Hemsida: www.saaf.se
* Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information!
E-postadresser: [email protected]
Bidrag till denna tidskrift kan sändas till [email protected]
Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst!
3
AURORA 2/2011
Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan.
- Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan.
- På Aurorasidan hittar du texten:
”
- Klicka på länken. I år (2011) skall du ange
och lösenordet
Nästa nummer beräknas utkomma i början av september 2011.
MANUSSTOPP: 1 augusti 2011
Omslagsbilden visar huvudkupolen på Saltsjöbadsobservatoriet utanför Stockholm.
Foto: © Christian Vestergaard
Årsmötet samlades i Slottsskogsobservatoriet den 20 mars 2011 med ett femtontal
medlemmar närvarande.
Det blev inte några stora förändringar i styrelsen, trots en ambition att få en föryngring
till stånd. Flera ledamöter hade ett år kvar av sitt mandat från årsmötet 2010. Namnen
på de aktuella styrelsemedlemmarna finns på sidan 2 i detta nummer.
Under året har medlemsantalet uppgått till omkring 130 personer, vilket är en ökning
under året med ett fyrtiotal personer. Detta beror dels på att orföranden genom sina
många kontakter engagerat många mycket intressanta föreläsare, dels på att Gunnar
Sporrong lockat trettiotalet deltagare till höstens studiecirkel för nybörjare. En
förutsättning för att få delta var att vara medlem i GAK, i övrigt var kursen avgiftsfri.
Kursen fortsätter också under våren 2011. En eventuell fortsättningskurs och/eller
upprepning av nybörjarkursen diskuteras.
Den ekonomiska redovisningen anger att likviditeten varit stabil under året.
Klubbens hemsida har numera runt 2500 besökare varje månad.
Aurora har utkommit med fyra nummer under året i en upplaga på 200 exemplar.
Klubbobservatoriet har under året genomgått en renovering av spaltluckorna i kupolen
och bland annat har teleskopet kompletterats med nya okular.
Årsmötet avslutades med ett föredrag av docent Malcolm Fridlund, ESA, över ämnet
Exoplaneter och liv i universum.
4
AURORA 2/2011
(förk. TBO) invigdes 1973
och är beläget vid Oxie,
drygt en mil utanför Malmö.
Det var Sveriges första
allmänna folkobservatorium
som drevs av en amatörastronomisk förening.
Observatoriet bestod av 2
stycken 8-tums SchmidtCassergrein teleskop och en
Celestron 3500 mm SCT.
Båda teleskopen var motoriserade med en wedge-platta
och var således ekvatoriella.
Syftet med observatoriet är att utbilda allmänheten genom att ha öppet hus varje
stjärnklar måndagskväll men även hålla skräddarsydda visningar av pedagogiskt
utbildad personal för barn från förskolor upp till gymnasieskolor.
Föreningen som bedriver verksamheten vid Tycho Braheobservatoriet är
Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe, som har döpt observatoriet efter renässansens
mest kända astronom och som spelade en avgörande roll i historien inom debatten om
det heliocentriska systemet.
Under observatoriets existens har byggnaden varit med en brand 1996 som ödelade
observatoriet. Malmö kommun bidrog direkt med återuppbyggandet av observatoriets
huvudbyggnad från grunden. Observatoriet har varit med om två stycken inbrott (den
senaste 2007) där litteratur, datorer och annan verksamhetsberoende materiel
försvann.
Dagens observatorium har två separata observatoriehus med avdragbara tak över två
stycken förhållandevis nya teleskop, båda med en apertur på 350 mm (Celestron och
Meade LX200GPS). Det ena är avsett för visningar och används för visuella
observationer och det andra är avsett för specialarbeten eller bidrag till vetenskapliga
observationer och är permanent utrustat med en Apogee CCD-kamera. Båda teleskopen har införskaffats genom bidrag från olika sponsorer. Anledningen till att
observatoriet inte har valt kupolformade tak är ett medvetet val för att möjliggöra
publika visningar för grupper inomhus runt ett teleskop.
AURORA 2/2011
5
De nuvarande observatoriecheferna (tillträde i mars 2010) är Niklas Henricson och
Arne L Ohlsson som har införlivat verksamheten med nya aktiviteter såsom kurser
inom astrofotografering, fjärrstyrda observationer, förnyelse av visningsverksamheten,
förnyelse av optiska instrument och tillbehör, vetenskapliga projekt (Romaockultationen, Perseiderna 2010, Solförmörkelsen 2011). De har också medverkat i
svensk press och astronomiska tidskrifter.
De närmaste målen för
observatoriet är att förnya
utrustningen
för
det
fjärrstyrda teleskopet, men
även
installera
ett
radioteleskop (en Alt-Az
motoriserad parabolantenn
med 2,1 m i diameter) som
skänktes av Institutionen för
Astronomi
vid
Lunds
Universitet
och
som
ursprungligen tillverkades
av Onsala observatoriet.
Observatoriet
kommer
under våren 2011 få en ny
6
AURORA 2/2011
byggnad som är mycket större än den äldre huvudbyggnaden samt en parkeringsplats.
Anledningen är att dagens skolklasser är flera och även större i antalet barn än förr,
vilket ställer nya krav på visningsverksamheten på TBO.
Verksamheten på TBO är uppdelad i olika grupper, en amatörastronomisk och en för
allmänheten. Den amatörastronomiska verksamheten är också uppdelad i grupper:
Solgruppen, som har uppgiften att observera solsystemets olika fenomen såsom
solförmörkelser, ockultationer, månförmörkelser, mm. och brukar anordna resor
utomlands för att observera totala solförmörkelser (senaste under juli 2010 på
Påskön), och Teleskopgruppen, som är avsedd för amatörastronomer som är inriktade
på deep sky-observationer och astrofotografering. Båda grupperna anordnar
regelbundna möten och kurser för föreningens medlemmar.
Vi välkomnar hjärtligt alla astronomiintresserade föreningar och det är bara att ta
kontakt med oss.
Observatoriets webbplats finns på: www.tbobs.se, Telefon: 040-54 70 12 eller 076-21
20 602.
Niklas Henricson
AURORA 2/2011
7
!
"
#
Följande artikel är en del av ett projektarbete vid en gymnasieskola i Östersund
Astronom är ett yrke som kan verka lite mystiskt och nästan overkligt. Vad är det för
några egentligen? Vad gör de hela dagarna, och varifrån kommer de? Kan man ens bli
astronom bara sådär?
En bit utanför Göteborg ligger den svenska nationella forskningsanläggningen för
radioastronomi, Onsala rymdobservatorium. Vackert beläget ute vid havet på Råö står
något som ser ut som en enorm parabolantenn och en gigantisk golfboll. I själva
verket är det två teleskop som samlar in radiostrålning från rymden och som tas emot
och tolkas av astronomer.
Så hur jobbar de då, dessa stjärnskådare? Sitter de hela dagarna och tittar upp i himlen
och kliar sig på hakan? Nja, som astronom och forskare i allmänhet, gäller det att
producera vetenskapliga artiklar. Först blir man engagerad i ett forskningsprojekt med
ett tydligt mål och söker pengar från olika institut för att kunna bedriva den. Man
måste motivera varför just det här projektet är värt att satsa på. När hela processen
med planering och finansiering är klar, är det dags att börja observera. Man gör
mätningar inom de områden man vill studera med hjälp av teleskop. Härnäst börjar
själva huvudkapitlet i forskningen där uppgiften är att på bästa sätt analysera och tolka
de data man får. Det är här det riktigt spännande kommer in, eftersom man tar reda på
något som ingen hittills vetat svaret på. För att nå ut med resultaten måste man sedan
skriva en vetenskaplig artikel där man presenterar dem. Ju fler som sedan refererar till
ens artikel, desto mer ansedd blir man som forskare och man får lättare att söka pengar
till ny forskning.
Astronom är ett väldigt internationellt yrke, och det märks inte minst i fikarummet på
Onsala. Där samsas en mängd olika nationaliteter om kaffebryggaren och micron, men
alla tillhör samma stjärnskådande släkte och känner en samvaro däri. Med olika
sorters teleskop utspridda över hela världen kan man inte alltid sitta på kontoret.
Ibland gäller det att resa iväg till t.ex. Chile och samla data under en begränsad tid,
eller på konferensresa där forskargruppen träffas. På så sätt knyter man kontakter
världen över.
Vissa av astronomerna på Onsala Rymdobservatorium har gått raka spåret. En av dem
är Kay Justtanont, ursprungligen från Thailand, som berättar att hon som tonåring
bestämde sig för att bli astronom, och sedan dess har det varit raka spåret.
Förvånansvärt många har dock bara ”råkat” bli astronomer. Henrik Olofsson läste till
elektroingenjör med endast några tillvalskurser som var relaterade till astronomi. Han
hade flyt och halkade in på ett examensarbete ute på observatoriet, och sedan fick han
en förfrågan om att doktorera. Den mest fascinerande historien har nog i alla fall
8
AURORA 2/2011
Carina Persson. Efter en samhällsinriktad gymnasietid gick hon på teaterskola,
sysslade med lokal-tv, jobbade i kosmetikaffär och liknande tills hon som trebarnsmor
bestämde sig för att börja läsa till högstadielärare i matematik och NO. Det var här
hon upptäckte att fysik inte var så svårt, vilket slutade med att hon läste till astronom,
något hon egentligen alltid velat.
”Om någon hade sagt till mig då att jag skulle doktorera i fysik hade jag sett till att få
den inlåst på mentalsjukhus” skrattar hon. Av alla yrken hon har haft är det här det i
särklass mest spännande, tycker hon. Att få perspektiv på sin tillvaro och försöka
förstå universum och därigenom sig själv gör det värt alla år i skolan.
Ingen forskar för pengarna. De flesta är medvetna om att de med samma utbildning
skulle kunna fördubbla lönen genom att jobba inom industrin istället. Dessutom är det
alltid osäkert om de får fortsätta forska efter det nuvarande projektet. Vad är det då
som gör att alla jag pratar med varmt rekommenderar yrket, och säger att de inte kan
tänka sig att göra något annat? Svaret är att de alla är alldeles för nyfikna. De vill vara
med och ta reda på nya saker, veta mer om vår tillvaro och förstå samband. De har en
passion för naturen och vill vara med och bryta ny mark.
När man läser rubriker om vad ny forskning har visat eller vad astronomer har kommit
fram till är det lätt att tro att det är några framavlade övermänniskor i rum av borstat
stål på NASA som har skådat ut i universum med avancerade rymdteleskop och med
ofattbart avancerad teknologi beräknat saker vi vanliga människor aldrig kan förstå.
Men så är det inte. Det är helt vanliga människor som råkar vara omättligt nyfikna på
hur allting fungerar, och tillsammans hjälps åt att trycka gränsen för vad vi vet och
vad som är möjligt att genomföra ett litet snäpp framåt. Några av dem sitter i
fikarummet på Råö och konstaterar att så här mycket snö har det aldrig varit i
november förut.
Jonas Modin
9
AURORA 2/2011
$ %"
&
&
&
Så upplevde jag när jag tittade på Orionnebulosan med min SPC-6 newtonreflektor
och min Vixen tele-extender för första gången på början av tvåtusentalet.
Varför, undrar någon, att jag upplevde nebulosan på detta sätt? Ovannämnda
instrument, var mitt första instrument, som jag köpte begagnat, i skick som nytt, av en
äldre man i Småland i mitten av nittiotalet. En klassisk sextummare med slidfokuserare. Då fanns det inte okular med höga förstoringar med stora eye reliefer. Visst
fanns det, men till svindyra priser såsom
Nagler, tills nu i detta nya årtusende när
Baader, Orion och andra fabrikat med
tvåtums okular med 20 mm eye relief.
Jag hade en billig Barlow men bilden
blev aldrig skarp. Så köpte jag en
apokromatisk barlow. En Meade 140 2x
med tre element som jag hittade på
Mariestadsträffen. Detta var visserligen
ett bättre alternativ, men ändå inte riktigt
bra den heller. I alla fall i mitt tycke.
Men så en dag surfade jag in på
Rymdbutikens sida. Ägaren Claes Tunälv
hade en Vixen tele-extender på lager så
jag beslöt mig att införskaffa den. Jag
läste om den i ett nyhetsbrev som Claes
utgav på den tiden (SPC-6 news) då SPC6:an ju kom ut på marknaden.
Där fanns det bl.a. en annons om denna
extender och förklaring hur den fungerade som jag ännu har i ägo. Jag åkte jag ut till
Öresjö utanför Trollhättan med min kollega Anders för att utvärdera den. Jag tog
också med min Meade barlowlins och testade båda. Först med Meade och sen Vixen.
Efter att jag satt på okularet på extendern och tittade på nebulosan, insåg jag att detta
var en Barlow av kvalité med ett stort K. Den behöll både skärpa, kontrast, som man
inte alls hade en Barlow framför okularet.Min kollega som inte är intresserad av
astronomi sade detsamma. Att det kan skilja sej så mycket, fast Meade 140:an var en
apokromatisk sådan?! Jag sålde SPC-6:an för några år sen på TS-dagen i Sätila. Med
köpet följde Meade-barlowen men jag behöll Vixen-extendern! Hur skulle jag nu
kunna sätta den på diagonalen när man ska skruvade fast extendern? En natt vaknade
jag och funderade på detta. Varför inte tillverka en adapter som man stoppar extendern
i? Ett stålrör som jag fann i skrotlådan på jobbet som hade just passform att stoppa den
i. Och yttre måtten passade just precis i tvåtumsdiagonalen. Jag kapade den i lagom
längd och där satt den som handen i handsken! Helt perfekt. Men stålröret var en
aning för tungt, så en trevlig kollega Asko som jobbade i verksta´n sade att han kan
svarva en åt mej av aluminium.
10
tillverka en adapter i alla fall.
AURORA 2/2011
Jag gav honom måtten och Asko svarvade då
två stycken! En åt mej och en åt en annan
astronomivän Reino som hade köpte en Vixenextender efter att ha sett resultatet i min
refraktor. Jag har haft många trevliga
observationer med min Vixen-extender, och
kommer att ha i fortsättningen också! Man
behöver inte skaffa sej en Vixen-extender och
svarva en adapter som jag gjorde. Det har
kommit ut i tele-extendrar i marknaden som
både passar i 1,25 och tvåtums diagonaler.
T.ex. Meade har Tele extrendrar i 2x, 3x och
5x. i 1,25”, och 2” i 2x. Tele-extender
exemepelvis som jag även har i ägo, en Meade
2x i 1,25” fattning. Se bild. Det är en bra
barlowlins med väldigt bra prestanda och
kvalité. Om någon är ute efter en bra barlow så
kan jag rekommendera Meaden så slipper man
Seppo Kouva
Trollhättan
'
(
)*
Jan Sandström
Ända sedan våra första förfädrer och förmödrar samlades kring lägereldarna har
säkerligen vi människor fascinerats av stjärnorna och undrat vad de var. Likadant har
vi i olika kulturer och tidsåldrar projicerat våra myter och gudasagor på stjärnorna och
de ”vandrare”, planeterna som vi såg gå sin tysta ban mot en bakgrund av vissa
bestämda stjärnor. Detta tillsammans med solen och månen. Likaledes fungerar våra
hjärnor så att vi vill se mönster även där det egentligen inte finns några. Det var en del
av förklaringen till hur våra 88 stjärnbilder kom till.
Vad som är viktigt att komma ihåg är att stjärnorna som ingår i konstellationerna inte
har något fysiskt samband med varandra. Tar vi exempelvis den röda superjättestjärnan Betelgeuse i Orions högra skuldra så ligger den ca 500 ljusår från jorden.
De tre stjärnorna som utgör Orions bälte, Mintaka, Alnilam och Alnitak så ligger de
alla ca 1500 ljusår bort. Det innebär att Betelgeuse faktiskt ligger närmare jorden än
de tre i bältet. Det är så vi får se våra stjärnbilder.
Olika kulturer har sett olika stjärnbilder på himlen. Exempelvis gjordes det på 1500talet ett försök att kristna hela stjärnhimlen. De tolv stjärnbilderna i zodiaken fick bli
de tolv apostlarna etc. Anledningen till att vi idag har 88 stjärnbilder är att den
Internationella Astronomiska Unionen år 1930 helt enkelt enade sig om de här 88 och
deras inbördes gränser. De tolv stjärnbilderna som ingår i zodiaken (djurkretsen) och
som astrologerna bygger upp sina irrläror omkring utgör som sagt bakgrund till solens,
AURORA 2/2011
11
månens och planeterna vandring runt himlavalvet. Anledningen till det får vi söka i
solsystemets tillblivelse för 4600 miljoner år sedan. Det var så att den nybildade solen
omgavs av en skiva bestående av gas och stoft, ungefär som en cd-skiva. I den här
skivan uppstod det här och var förtätningar som med gravitationens hjälp drog ihop
sig och växte och så småningom blev våra åtta planeter med tillhörande månen,
asteroider, kometer etc. Eftersom planeterna bildades i samma banplan är det ju inte så
konstigt att de rör sig mot en bakgrund av likadana stjärnor. Att vi tycker att solen och
månen också vandrar mot bakgrunden av de här tolv (egentligen tretton om man
räknar med stjärnbilden Ormbäraren) beror helt enkelt på att vi ända fram till 1500talet levde i ett geocentriskt universum, där vår kära jord troddes vara universums
centrum och att allt kretsade kring den. Nu vet vi bättre.
Slutligen när det gäller stjärnbilder i största allmänhet är det viktigt att komma ihåg att
alla stjärnor har egenrörelser. Även om vi inte hinner märka så mycket av det under
våra korta människoliv så förändrar sig stjärnbilderna ständigt. Karlavagen som är en
del av Stora Björn (Ursa major) kommer att se helt annorlunda ut om 100 000 år för
att ta ett exempel. Men åter till zodiaken. Traditionellt brukar man räkna Väduren
(Aries) som de första av de tolv. Det beror på att för ca 2000 år sedan då vår
västerländska astrologi föddes så låg vårdagsjämningspunkten, den plats där solen
korsade himmelsekvatorn från söder till norr runt den 20 mars mot en bakgrund av
Vädurens stjärnor.
Nu, 2000 år senare, så har tack vare precessionen vårdagjämningspunten flyttat sig till
Fiskarnas stjärnbild (Pisces). Precessionen är ett fenomen som tack vare solens och
månens gravitation får vår jordaxel att under loppet av 25 600 år sakta ”wobbla” runt
som en gigantisk leksakssnurra i rymden.
Väduren är en liten stjärnbild som består bara av tre stjärnor. I grekisk mytologi så får
vi veta att det en gång fanns två kungabarn, Helle och Fryxos som behandlades
fruktansvärt illa av sin elaka styvmor. Till slut sände Zeus en underbar flygande vädur
med gyllene skinn och som kunde tala för att rädda de två barnen. De fick klättra upp
på hans rygg samtidigt som han varnade dem för att titta ner. Efter en stund orkade
Helle inte hålla sig utan såg ner med påföljd att hon fick svindel och trillade av. Där
hon föll ner bildades Hellessponten, sundet som idag skiljer Europa från Asien.
Väduren flög vidare till landet Chalkis vid Svarta havets östra strand där man offrade
väduren och hängde upp det gyllene skinnet i en helig lund där det så småningom
skulle erövras av Jason och hans femtio argonauter, men det är en annan historia.
Nästa stjärnbild är Oxen (Taurus) som egentligen består av två öppna stjärnhopar,
Hyaderna som liknar ett liggande V och som ligger på ett avstånd av 170 ljusår och
där den ljusa orange stjärnan Aldebaran ligger i förgrunden på ett avstånd av 65 ljusår,
samt Pleiaderna ( Sjustjärnorna, Lilla Karlavagnen etc) belägen ca 410 ljusår bort.
Oxen som stridslystet vänder sitt huvud mot Orion brukar identifieras med den tjur
som Zeus förvandlade sig till när han rövade bort den feniciska prinsessan Europa.
12
AURORA 2/2011
Eftersom stjärnbilden är mycket gammal så låg vårdagjämningspunkten här för 4000
år sedan. Det kan kanske förklara den tjurdyrkan som har existerat sedan urminnes
tider i östra medelhavsområdet. Oxen kan också ses som den heliga egyptiska tjuren
Apis, Himmelstjuren, som dyrkades i det gamla Egypten. Kärt barn har många namn.
Den tredje och sista av zodiakens stjärnbilder som vi tar upp idag är Tvillingarna
(Gemini). En stjärnbild som faktiskt liknar ett par tvillingar där magnitud 1-stjärnorna
Pollux och Castor utgör huvudena. De här tvillingarna var resultatet av Zeus amorösa
äventyr med drottning Leda av Sparta som han förförde och förvandlade till en svan.
Samtidigt var hon redan havande med sin make kung Tyndaros. Alltnog, så
småningom födde Leda fyra barn. Två var jordiska, nämligen Castor samt
Klytaimestra (som så småningom blev gift med kung Agamemnon). Pollux eller
Polydekes, som han egentligen hette i Grekland, samt den sköna Helena var Zeus
barn. Castor och Pollux blev framstående idrottsmän och de älskade varandra högt och
rent.
När Castor blev ihjälslagen i en boxningsmatch bad Pollux Zeus om att göra också
honom dödlig under sex månader av året samt att ge Castor livet åter under de
resterande sex så att tvillingarna kunde för evigt få vara tillsammans. Castor och
Pollux är också sjömännens skyddshelgon och när S:t Elmselden förr sprakade kring
rånockarna under elektriska stormar sade sjömännen att Castor och Pollux nu var
ombord och skyddade dom. Mer om zodiakens stjärnbilder i nästa stjärnspalt.
The Sky at Night
av Patrick Moore
!"
##
$# " % & '
"#
(
BBC.s TV-serie ”The Sky at Night” har nu löpt kontinuerligt ända sedan 1957, hela
tiden under ledning av den brittiske författaren, (amatör)astronomen och profilen Sir
Patrick Moore. För alla astronomiintresserade är den buttert vänliga, auktoritative och
mycket kunniga Sir Patrick Moore en astronomiikon som trots att han numera har fyllt
90 år fortfarande är still going strong. Vart tredje år brukar man samla ihop de
viktigaste avsnittens innehåll i en astronomisk essäsamling. Det är den 13:e volymen i
serien. Vart och ett av de 42 avsnitten inleds med en bild och sedan följer i regel tre,
fyra textsidor, där Sir Patrick Moore på sitt kunniga och oefterhärmliga sätt breder ut
sig i ämnena. Från historiska aspekter till modern vetenskap. Med ålderns rätt kan väl
Sir Patrick Moore ibland bli lite excentrisk men det förlåter man honom så gärna. Få
har väl gjort så mycket för att popularisera astronomin som denne remarkable engelsman. Det enda jag egentligen skulle vilja ha haft med är en lista när programmet som
ligger till grund för episoderna sändes. Något enstaka korrekturläsningsfel har väl
också slunkit med, men okej. Det här är en både lärorik och trevlig bok att läsa. Lika
lämplig för nybörjaren som för den ärrade veteranen.
Jan Sandström
