EU:s dörr mot Latinamerika

EU:s dörr mot Latinamerika Dagens kolumn skriver jag från Latinamerika där jag befinner mig på en arbetsresa. Spanien är geografiskt långt borta, men upplevs ändå väldigt nära. Överallt blir jag påmind om det gamla moderlandet Spanien. I butiker dominerar spanska varor och längs alla gator och torg finns skyltar om spanska företag. Även i kulturutbud och debatt är det spanska inflytandet mycket starkt. Men störst är naturligtvis inflytandet på språket. Spanska eller kastilianska som det också kallas är det näst största språket i världen och modersmål för över fyrahundra miljoner människor varav de flesta lever i Latinamerika. At följa med i nyheter och kultur är alltså inga problem om man är spansktalande. Liksom alla världsspråk har spanskan visserligen utvecklats i flera olika varianter. Språkvetare anser att det var den mjukare andalusiska dialekten av spanskan som spreds till Kanarieöarna och kolonierna och därför har alla latinamerikanska dialekter en likhet med andalusiskan. Men varje land har utvecklat sin egen dialekt av spanska där uttalet och även en del ord och uttryck numera skiljer sig från den spanska som talas i Spanien. Renast spanska hittar man i Burgos i hjärtat av det gamla Kastilien. Den tydligaste spanskan i Latinamerika hittar man i Colombia, anser många. Men trots alla dialekter förstår alla spansktalande varandra precis som stockholmare förstår skåningar. Det finns en gemensam standard för spanskan. Tidigare var det Real Academia Española, den spanska kungliga akademien, som satte normerna för språket genom publicering av grammatikor och ordlistor. Numera sker detta arbete i ett intensivt samarbete mellan alla de spanska språkakademierna. Totalt finns i dag 21 länder som har spanska som modersmål. Det var länge sedan intresset för Spanien var så stort i Latinamerika som det är i dag. Samtidigt är det var länge sedan intresset för de forna kolonierna var så stort i Spanien som i dag. Tidigare har gamla konflikter men också Spanska ”storebrorsfasoner” gjort att framför allt intresset från latinamerikanernas sida till att stå närmare Spanien varit svalt. Vändpunkten var firandet av 200-­‐årsjubileet för de sydamerikanska koloniernas självständighet som skedde för tre år sedan. Vid de möten som då genomfördes höll den dåvarande spanska socialistiska regeringen under José Luis Rodríguez Zapateros ledning en mer kompromissvillig och öppnare profil än vad som skett tidigare. När konservative José María Aznar var premiärminister gjorde han sig ovän med alla latinamerikanska presidenter med sitt arroganta sätt. Aznar ville diktera vad som gällde och ansåg att Spanien skulle bestämma över för de i hans ögon efterblivna kolonierna. Vid de möten som hölls under 2010 kom makthavarna i alla latinamerikanska länderna fram att den gemensamma identiteten var viktig att befästa. Spanien som då var ordförandeland i EU lyckades även få in ett toppmöte mellan Latinamerika och EU:s ledare i agendan. Det var då Spanien befäste sin position som EU:s port mot Latinamerika. Sedan dess har samarbetet mellan Spanien och Latinamerika fortsatt och fördjupats. Att det numera är en konservativ regering i Spanien och att den radikala vågen lever kvar i Latinamerika har inte kastat grus i maskineriet. I bakgrunden till Spaniens intresse för de forna kolonierna finns naturligtvis ekonomiska realiteter. I Spanien är man mycket medveten om Latinamerikas växande betydelse i världen. Brasilien har utvecklats till en stormakt men även länder som Mexiko och Colombia kliver framåt med expressfart och är i kraft av sina stora folkmängder snart ikapp och förbi många av de europeiska ekonomierna. Det finns pengar att vinna på ett ökat samarbete. Spanien har redan en stark närvaro i Latinamerika genom sina stora multinationella företag och banker. Det finns också flera Sydamerikanska företag som byggt upp betydande satsningar i Spanien. I Sverige har dock mycket av Latinamerikas växande betydelse gått obemärkt förbi. Under de senaste regeringsperioderna har den svenska utrikespolitiken i stället riktat sina ansträngningar mot det gamla Östeuropa. En talande bild är utrikesminister Carl Bildts besök i Spanien och Latinamerika som räknas på ena handens fingrar, samtidigt som han verkar pendla till länder som intresserar honom. När jag talar med gamla svenska latinamerikarävar, som ofta också har en fot i Spanien, är alla förvånade över det kompakta ointresset från svenska statens sida. Det logiska vore att satsa på Latinamerika. ”Det är ju nu det är dags för payback”, som någon sa. Det är nu Sverige kan dra nytta av den ”goodwill” för Sverige som finns i Latinamerika. Men inte bara de ekonomiska banden utan också de mänskliga relationerna ger Spanien ett försprång framför övriga Europa nu när Latinamerika drar ifrån. I Latinamerika lever miljontals spanjorer och deras ättlingar. En gång lämnade de Spanien för att söka lyckan i Amerika. Spanien var ett utvandrarland ända fram till 1970-­‐talet och de senaste åren har det nu en gång börjat strömma spanjorer till de forna kolonierna. Samtidigt finns miljoner latinamerikaner i Spanien. De lämnade i sin tur nyligen sina hemländer för att söka lyckan i Spanien under den blomstrande högkonjunkturen i början av 00-­‐talet. Trots den ekonomiska krisen och svårigheterna att finna jobba väljer de flesta att stanna. © THOMAS GUSTAFSSON/TG MEDIA