Remissvar på SOU 2012:92 Arbetshjälpmedel och försäkringsskydd

Dnr: 87/2013
SRF/Mikael Ståhl
08-39 92 91
[email protected]
2013-09-02
Remissvar gällande funkautredningens slutbetänkande
SOU 2012:92 Arbetshjälpmedel och försäkringsskydd
för arbete på lika villkor
SRF
Kansliet
Kontaktperson: Urban Fernquist, verksamhetsledare
E-post: [email protected]
Arbetsmarknadsdepartementet
103 33 Stockholm
Inledning
I det följande kommenterar Synskadades Riksförbund (SRF) utvalda
delar av FunkA-utredningens slutbetänkande.
Sammantaget är vi mycket positiva till de förslag som utredningen ger i
betänkandet. Till stor del håller vi också med om de analyser och
bedömningar som utredningen gör.
Vi vill dock redan inledningsvis peka på några viktiga
åtgärder/förändringsbehov som utredningen bara delvis berört. Alla
dessa har anknytning till området arbetshjälpmedel.
SRF anser att följande är helt avgörande för att öka möjligheterna på
arbetsmarknaden för personer med synnedsättning och/eller andra
funktionsnedsättningar.
- Ett perspektivskifte behövs, så att grunden för hjälpmedel och annat
arbetsmarknadspolitiskt stöd är funktionsnedsättningen och dess
eventuella konsekvenser och inte den nedsatta arbetsförmågan.
- Ett nationellt center för yrkesinriktad rehabilitering med samlad
specialistkompetens för personer med synnedsättning behöver
inrättas, där bland annat utprovning av och utbildning på hjälpmedel
kan utföras.
- Arbetssökande, arbetstagare och egenföretagare med synnedsättning
måste kunna ta direkt kontakt med de synspecialister som finns inom
arbetsförmedlingen.
- Dessa specialister måste få befogenhet att fatta beslut i ärenden som
rör inskrivna med synnedsättning, så att effektiviteten i
ärendehanteringen kan motsvara kraven på dagens arbetsmarknad.
Generella kommentarer
SRF uppskattar utredningens internationella utblick med bland annat
beskrivningen av inkluderingsavtalen i Norge. Av störst betydelse från
det norska arbetssättet är, enligt SRF, dock de fyra barriärer som man
där arbetar för att eliminera.
Som SRF lyft fram i vårt remissvar till FunkA-utredningens första
betänkande (SOU 2012:31) ger en funktionsnedsättning flera olika
konsekvenser för en individs möjligheter på arbetsmarknaden. En
eventuellt nedsatt arbetsförmåga behöver i sig inte vara det mest
avgörande för dessa möjligheter.
Istället är det ofta konsekvenser i form av yttre hinder som får störst
betydelse. I Norge har man formulerat dessa hinder i fyra barriärer:
-
Diskrimineringsbarriären.
Den diskriminering som förekommer kan vara individuell, strukturell,
direkt eller indirekt.
-
Kostnadsbarriären.
En funktionsnedsättning kan skapa en rädsla hos arbetsgivare för
merkostnader för tillgänglighet, hjälpmedel och stödinsatser av andra
anställda på arbetsplatsen.
-
Produktivitetsbarriären.
Många arbetsgivare menar att trots anpassningsåtgärder kvarstår högre
risk för lägre produktivitet hos en person med en funktionsnedsättning.
-
Attityd- och informationsbarriären.
Innebär tveksamhet och rädsla att personer med funktionsnedsättningar
är fullvärdig arbetskraft. Detta gäller såväl allmänheten, arbetsgivare,
kollegor på arbetsplatsen som hos personen själv.
För att på ett effektivt sätt kunna undanröja dessa barriärer krävs
förändringar och insatser på många olika områden som exempelvis
lagstiftning, avtal mellan parter på arbetsmarknaden, kraven och
förväntningarna på arbetsgivare, hur stödmyndigheter och stödinsatser
organiseras samt hur individen stärks inför ett inträde eller återinträde på
arbetsmarknaden.
Flera viktiga insatser och områden har behandlats av FunkAutredningen. Flera positiva förslag har också getts.
För att undanröja dessa barriärer finns det dock fortfarande stora
förändringsbehov som inte tagits upp av utredningen.
Ett av dessa är problematiken kring att termen nedsatt arbetsförmåga
ligger till grund för det stöd som personer med funktionsnedsättning kan
få för att finna, få och behålla ett arbete. Här behövs ett perspektivskifte.
Istället för att fokusera på nedsatt arbetsförmåga måste alla parter se
kompetens och möjligheter. Grunden för stöd på arbetsmarknaden bör
inte vara eventuell arbetsoförmåga utan en funktionsnedsättnings
konsekvenser. Till exempel kan behov av hjälpmedel för att kompensera
nedsatta fysiska eller psykiska funktioner vara en sådan konsekvens.
Men även arbetsgivares attityder och rädsla kan vara en konsekvens,
som är helt avgörande för individens möjligheter.
Ett annat område där förändringsbehov finns är hur väl samhället kan
stärka personer med funktionsnedsättningar att bli konkurrenskraftiga
och självsäkra individer, som motsvarar de krav som arbetsgivare ställer.
För att bättre än idag lyckas med detta måste den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen mer än idag utgå från individens egna förutsättningar
och särskilda behov. Exempelvis anser SRF att det måste finnas en
centraliserad enhet där all kompetens kring arbetslivsinriktad
rehabilitering för personer med synnedsättning ska samlas.
Som utredningen skriver har Arbetsförmedlingen under de senaste tio
åren tillförts ökade resurser för att bedriva arbetslivsinriktad rehabilitering
och det är Arbetsförmedlingen som har det operativa ansvaret för
rehabiliteringen. Mot denna bakgrund anser SRF det anmärkningsvärt att
det inte finns en centraliserad enhet för arbetslivsinriktad rehabilitering
för en grupp med så specifika behov som personer med synnedsättning
utgör. Bland de specifika behoven för denna grupp kan nämnas att få
möjlighet till långvarig och intensiv träning för att tillgodogöra sig ett nytt
läs- och skrivspråk eller att utbilda sig på hjälpmedel som ofta skiljer sig
från andra gruppers hjälpmedel. Dessa är insatser som landstingens
basrehabilitering inte kan tillgodose idag.
Kommentarer på utvalda delar av betänkandet
2.4.3 Kvotering i Gävle
Utredningen skriver att det saknas vetenskapligt stöd för att kvotering
skulle ha avsedd effekt på sysselsättningen för personer med
funktionsnedsättning. SRF vill här inte ta ställning för kvotering, då vi tror
att ovan beskrivna åtgärder har större betydelse. Men vi skulle gärna se
att lämplig myndighet eller forskningsinstitution fick ett uppdrag att mer
djupgående studera effekterna av kvotering på det aktuella området.
2.6.1 Arbetsförmedlingens konsultativa
stöd till arbetsgivare bör följas upp
Vi ser positivt på att det konsultativa stödet till arbetsgivare som erbjuds i
samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bör följas
upp och om möjligt utvärderas. SRF anser att den verksamhet som
hittills har bedrivits har varit viktig och vi tror att en fortsättning och
utveckling av denna verksamhet i många fall kan vara helt avgörande.
2.6.2 En långsiktig plan för spridning av framgångsrikt arbete
SRF håller med utredningen om att lämplig myndighet bör få i uppdrag
att ta fram en långsiktig, strategisk plan för spridning av goda exempel
på hur personer med funktionsnedsättning kan få och behålla ett arbete.
Som utredningen skriver måste en sådan plan tas fram i samverkan
mellan berörda myndigheter, parterna på arbetsmarknaden och
funktionshinderorganisationerna.
Vi understryker gärna utredningens bedömning att ett mer samlat,
strategiskt grepp på detta område är nödvändigt. Eftersom
arbetsmarknaden är i ständig förändring och nya arbetsgivare hela tiden
tillkommer vill vi också påpeka vikten av att spridning av goda exempel
måste vara en fortlöpande verksamhet och inte ett tillfälligt projekt eller
en engångsinsats.
Vi delar också större delen av utredningens bedömning av vad som bör
beaktas i det följande arbetet på detta område. Vi anser dock inte att
fokus endast bör läggas på framgångsrika arbetsplatser. Vi är
övertygade om att även lyckade exempel för enskilda personer bör lyftas
fram. Sådana individuella exempel har stor betydelse både som tips och
idéer och som förebilder för såväl arbetsgivare som personer med
funktionsnedsättning.
2.6.3 Uppföljning av bestämmelserna
om sociala hänsyn vid offentlig upphandling
SRF delar utredningens bedömning att Regeringen bör ta fram rutiner för
hur uppgifter om upphandling med sociala hänsyn kontinuerligt ska tas in
från de statliga myndigheterna. Vi anser att Regeringen måste ge
tydligare signaler att offentliga myndigheter på alla nivåer bör använda
upphandlingen som ett verktyg att indirekt förbättra möjligheterna på
arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.
Även om upphandlingar är ett indirekt verktyg, så tror vi att det är ett
verktyg med stor betydelse. Det finns flera krav som kommuner,
landsting och nationella myndigheter skulle kunna ställa i sina
upphandlingar. Det handlar exempelvis om krav på att företag som
vinner upphandlingar ska ha en fullt tillgänglig arbetsmiljö, använda sig
av kompetensbaserad rekrytering där rädsla och fördomar inte får styra
samt särskilt rekrytera personer med funktionsnedsättning så att deras
arbetsstyrka motsvarar den mångfald som finns i samhället.
2.6.4 Överenskommelser som utgångspunkt för insatser för
en mer inkluderande arbetsmarknad
Vi håller med utredningen om att överenskommelser mellan olika parter
på arbetsmarknaden för att främja anställning av personer med
funktionsnedsättningar fyller en viktig funktion och att sådana
överenskommelser bör stimuleras. Inte minst tror vi att mer centrala
överenskommelser mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer har
betydelse i detta sammanhang. Vi delar också uppfattningen att
Arbetsförmedlingen bör få uppdrag att undersöka intresset hos större
företag och utreda förutsättningarna för att dessa tillsammans med
myndigheten startar projekt/verksamheter som syftar till anställning av
fler personer med funktionsnedsättningar.
3 Förslag om arbetsmarknadsförsäkringar för anställda med lönestöd
SRF instämmer i den analys och de förslag som utredningen gör när det
gäller ett statligt ansvar för försäkringsskyddet för personer som blir
anvisade en lönebidragsanställning hos arbetsgivare som inte tecknat
kollektivavtal.
Om förslagen innebär att det öppnas fler möjligheter till anställningar
med lönestöd för personer med funktionsnedsättningar och samtidigt
minskar den administrativa bördan för små företag som anställer dessa
personer så är de positiva.
4.4.2 Försäkringsgivarnas riskbedömningar begränsar möjligheterna till
arbete på lika villkor
Att försäkringsgivare i sina villkor tillåts ha skrivningar som direkt
utesluter anställda med lönebidrag anser vi är både diskriminerande och
ett tydligt brott mot FN konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättningar.
SRF vänder sig mot att Sverige har en lagstiftning som dels inte tydligt
förbjuder diskriminering på alla områden (Diskrimineringslagen
2008:567) och dels tillåter försäkringsbolag att låta
försäkringskollektivets intressen gå före den enskilde konsumentens
intressen och till och med låter bolag avstå från att meddela försäkring
om man bedömer risken för ekonomisk förlust vara för stor
(Försäkringsavtalslagen 2005:104). Som utredningen skriver kan det inte
heller anses vara en korrekt riskbedömning att likställa en
funktionsnedsättning med en ökad skaderisk.
SRF önskar att Regeringen skyndsamt kommer till rätta med dessa
brister i den svenska lagstiftningen.
5.1 Myndighetsansvaret för bidrag till arbetshjälpmedel övergår till
Arbetsförmedlingen
SRF välkomnar förslaget att Försäkringskassans uppgift att ge bidrag till
arbetshjälpmedel förs över till Arbetsförmedlingen. Vi delar helt den
analys som utredningen gjort som pekar på flera fördelar med detta
förslag.
Vi ser också positivt på att stöd till arbetshjälpmedel regleras i en särskild
förordning, så att insatsen arbetshjälpmedel tydliggörs i den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten.
Vi håller också med om utredningens bedömning att Arbetsförmedlingen
bör se över sin organisation för att kunna möta behoven av hjälp med
anpassningar och utprovning av arbetshjälpmedel
Att varje gång man som arbetssökande, arbetstagare eller
egenföretagare med synnedsättning har behov av hjälpmedel eller
annan insats behöva gå via en handläggare på en lokal
arbetsförmedling, som ändå kommer skicka ärendet vidare till en
specialist, är tidsödande och ineffektivt för alla inblandade parter. Sådant
kan bara få till följd att individens konkurrenskraft på arbetsmarknaden
minskar på grund av onödig byråkrati och långa väntetider.
Därför anser vi att de specialister som finns för arbetssökande med
synnedsättning ska få befogenhet att fatta beslut i ärenden som rör
denna grupp. Det måste också vara möjligt att direkt kunna ta kontakt
med dessa specialister. Detta är också den ordning som Arbetsförmedlingens synspecialister själva önskar för att kunna effektivisera sitt
arbete och på bästa sätt hjälpa individen.
För att ytterligare effektivisera och snabba upp processen med
utprovning och leverans av hjälpmedel tror vi att den lagerhållning som
utredningen diskuterar skulle kunna samordnas och samfinansieras med
landstingens hjälpmedelsverksamheter. Därmed skulle tillgängligheten
till nödvändiga hjälpmedel för både arbetsliv och vardagsliv förbättras.
En sådan ordning skulle vara till fördel för såväl individen som för de
myndigheter som ansvarar för verksamheten. Inte minst skulle
återlämnade hjälpmedel, som utredningen tar upp, kunna utnyttjas
bättre.
Vi anser det också mycket viktigt att, där möjlighet finns, måste
hjälpmedel kunna provas ut och beställas även om det inte finns ett
konkret erbjudande om anställning.
Vi delar vidare bedömningen om att Arbetsförmedlingens nivå för
kostnader för arbetshjälpmedel måste kvarstå så att stödets storlek får
uppgå till 100 000 kronor per år vardera till arbetsgivaren och den
anställde. Vi anser det också avgörande att beloppet även i framtiden
måste kunna vara högre om det finns synnerliga skäl för det. Det är inte
bara viktigt utan helt nödvändigt att det även fortsättningsvis ska finnas
öppningar för ett högre tak än 100 000 kronor för avancerade och särskilt
kostnadskrävande arbetshjälpmedel.
SRF har inget emot att termen datorbaserade arbetshjälpmedel tas bort
som definition för när bidrag till hjälpmedel får överstiga 100 000 kronor.
Vi delar dock inte alls utredningens bedömning om varför begreppet kan
tas bort.
Datorbaserade hjälpmedel utgörs långt ifrån alltid av universella
standardprodukter med minskande kostnader. För personer med
synnedsättning kan tvärtom dyra produkter från en mycket smal marknad
vara helt avgörande för att kunna utföra vardagliga arbetsuppgifter.
Därmed är det inte alls ovanligt att kostnader för en komplett utrustning
för dessa personer - en punktskriftsdisplay, ett skärmläsningsprogram
och en talsyntes - uppnår 100 000 kronor.
Däremot tänker vi oss att det inte får finnas en begränsning i de fall det
kan finnas behov av särskilt kostsamma hjälpmedel som inte är direkt
knutna till en dator, men som ändå kan vara helt nödvändiga i
arbetslivet.
5.2.2 Arbetsgivaransvaret tydliggörs
Det är bra att arbetsgivarens ansvar tydliggörs i den föreslagna nya
förordningen om arbetshjälpmedel. Det får dock inte finnas möjlighet att
Arbetsförmedlingen ska kunna lämna ifrån sig ansvar med hänvisning till
arbetsgivarens arbetsmiljöansvar. Det får inte finnas någon som helst
risk för fördröjning av hjälpmedelshantering i väntan på att arbetsgivare
och Arbetsförmedling ska reda ut vem som har ansvaret för hjälpmedel
som kan anses ligga i gränslandet mellan ansvarsområdena. Som
utredningen påpekar är arbetshjälpmedel ofta en förutsättning för att
personer ska kunna finna, få och behålla ett arbete och det är därför
mycket viktigt att insatsen ges utan onödiga dröjsmål.
5.2.4 Åldersgränser är inte förenligt med att fler behöver stanna kvar
längre i arbetslivet
Vi håller helt med utredningen om att inga åldersgränser får finnas vad
gäller hjälpmedel och andra stödinsatser för personer med
funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Därför instämmer vi i att det i
den nya föreslagna förordningen om arbetshjälpmedel bör finnas en
bestämmelse om att stöd till arbetshjälpmedel kan lämnas så länge
arbetstagaren är kvar i anställningen eller så länge som den som utför
arbete som företagare eller uppdragstagare behöver stödet för att kunna
bedriva näringsverksamhet.
5.3 En strategi för utveckling och ökad kunskap om arbetshjälpmedel
Även här delar vi utredningens uppfattning och ser positivt på förslaget
att Arbetsförmedlingen ges i uppdrag att ta fram en strategi för utveckling
av insatsen arbetshjälpmedel. Vi håller med om att strategin bör
innehålla en plan för hur Arbetsförmedlingen säkerställer god kompetens
om arbetshjälpmedel, hur de samverkar med andra aktörer för att
utveckla arbetshjälpmedel samt för hur arbetsplatsanpassningar
genomförs som kommer dem till del som har störst behov för att kunna
få och behålla ett arbete. Det är också viktigt att unga personer med
funktionsnedsättning särskilt beaktas i utvecklingsarbetet.
Vi anser dock också att Arbetsförmedlingen eller annan lämplig
myndighet/forskarinstitution får i uppdrag att utreda orsakerna till de
stora könsskillnaderna vad gäller vilka som tilldelas arbetshjälpmedel.
Som utredningen skriver är det betydligt fler män inom de allra flesta
funktionshindergrupperna som får arbetshjälpmedel. Samtidigt visar
annan undersökning att kvinnor är de som i störst utsträckning anser att
de fått de hjälpmedel de behöver. Beror dessa skillnader bara på att män
och kvinnor arbetar inom olika yrkesbranscher eller kan skillnaderna
också bero på hur Arbetsförmedlingen hanterar olika ärenden? Om
skillnaderna till större delen beror på yrkesbransch ser i så fall dessa
könsmönster annorlunda ut hos personer med funktionsnedsättning än
hos befolkningen i övrigt.
7. Konsekvenser
SRF instämmer i utredningens analys av vilka konsekvenser som
utredningens förslag får. Som framgått av vårt remissvar ovan ser vi - i
likhet med utredningen - så gott som uteslutande positiva konsekvenser.
Enskede 2013- 09-17
Med vänlig hälsning
SYNSKADADES RIKSFÖRBUND
Håkan Thomsson
Förbundsordförande