Sönd e Nyår, 1 årg
1Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var
det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom
sällan. 2Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han
inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. 3Tempellampan var ännu
inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod.
4Då ropade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade han, 5och han sprang
bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade:
”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Då gjorde han det. 6Än en gång
ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag,
du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Nej, min son, jag har inte ropat. Gå
och lägg dig igen.” 7Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu
inte fått ta emot hans ord. 8För tredje gången ropade Herren på Samuel,
som åter steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Nu
förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, 9och han sade till
Samuel att lägga sig igen. ”Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala,
Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick tillbaka och lade sig.
10Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel,
Samuel!” och han svarade: ”Tala, din tjänare hör.” (1 Sam 3:1-10)
2 Hur ljuvliga är inte dina boningar, Herre Sebaot!
3 Min själ längtar och trängtar
till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
4 Sparven har funnit sig ett hem
och svalan ett bo
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min kung och min Gud.
5 Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela
6 Saliga är de
som har sin styrka i dig,
som har dina vägar i sitt hjärta.
7 När de vandrar genom tåredalen✱
gör de den rik på källor,
och höstregnet✱ täcker den
1
med välsignelser.
8 De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
9 Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela
10 Gud, se vår sköld,
se på din smordes ansikte!
11 En dag i dina gårdar
är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren✱
i min Guds hus
än bo i de gudlösas tält,
12 för Herren Gud är sol och sköld,
Herren ger nåd och ära.
Inget gott nekar han dem
som vandrar i fullkomlighet.
13 Herre Sebaot,
salig är den som förtröstar på dig. (Ps 84)
Har du varit med om att någon har ropat efter dig, på sistone? Mamma! Pappa!
Ni som har firat jul med barn och barnbarn: Mormor! Farfar! Hur känns det att
bli ropad eller kallad efter? Det beror kanske på hur ofta man brukar bli det?
Och tonläget. ;-) Tony! Tony? Tony!?
Samuel var kanske i 12-13-årsåldern när vår text idag utspelade sig. Kanske en
del av er minnas att han hade kommit till som ett Guds bönesvar? Hans namn
betyder faktiskt ”Gud hör” – ”Schmuel”. Redan när mamman bad om honom
hade hon lovat att skänka honom tillbaka till Herren för att Samuel skulle tjäna
Gud. Så kom Samuel att växa upp hos prästen Eli i tabernaklet i Shilo. Jag vet
inte hur bra koll ni har på den här texten. När jag först läste den tyckte jag att det
var så konstigt att Samuel och Eli sov inne vid arken. Jag såg Jerusalems tempel
framför mig och tänkte på att in i det allra heligaste fick ju översteprästen gå
bara en gång om året för att offra, där fick inga pojkar sova. Så hur kunde det gå
för sig att Samuel och Eli hade sina sovplatser därinne?
Jag vet inte om du tycker att sånt här är spännande? Jag gjorde lite mer
efterforskningar och fann att vi befinner oss någon gång kring 1060 f Kr och det
finns ännu ingen kung i Israel och inget tempel i Jerusalem. Utan arken med
lagens två tavlor förvaras i helgedomen i Shilo, där Samuel alltså växer upp.
Och jag tycker att det är vackert och lite mysigt hur pojken och den gamle vågar
släppa all kontroll och sova intill det allra heligaste, det som allra mest konkret
uttryckte Guds närvaro i sitt folk. [Rulla ut liggunderlag och lägg ut sovsäck] De
2
måste ha varit trygga med sin Gud, trygga att våga vara inför Honom som enkla
människor, att verkligen ha sina liv inför Honom. Något där de kanske kan vara
föredömen för oss? Långt senare, vid Jesu tid, då när lagtavlorna inte ens fanns
i templet hade man väldigt omfattande säkerhetsrutiner för vem som fick närma
sig det allra heligaste och när och hur – knappast något som ligger nära Samuels
och Elis förtröstansfulla trygghet. Så förändring skulle komma, men inte riktigt
än.
Har du någon gång känt dig så där förtröstansfullt hemma hos Gud, som Samuel
och Eli verkade ha det? ... Minns du när det var? Jag minns andaktsstunder där
jag rent fysiskt krupit in under altaren, haft som en liten trygg koja där under
Guds beskyddande vingars skugga. Inte som barn, utan som vuxen. För mig har
det nog varit en hjälp till överlåtelse att kunna göra så, en konkret bön om hjälp
att få vila i att Gud är större och bär. Det finns ett så vackert ställe i Psalm 84...
Sparven har funnit sig ett hem
och svalan ett bo
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min kung och min Gud.
Små och bräckliga har sparven och svalan funnit ett mäktigt skydd för sig och
sina ägg och ungar. Jag har förstått att här i församlingen är det ett bibelord som
ni efterlever på ett väldigt fint och vackert sätt... [Titta in under altaret] Har alla
tittat in under altaret? Annars finns tillfälle att göra det om en stund. Där finns
bilder på församlingens barn och unga ända sedan tjugo år tillbaka. Jag tror att
det var er pastor Anna som började med det sättet att symboliskt överlåta
församlingens ungar under Guds beskydd. Men jag vet inte om ni har fortsatt
göra så. Det är en jättefin bönehandling tycker jag. Stort att kunna kika in under
Herrens altare och se sin egen bild där, en bild av vårt hemmahörande hos Gud.
Men vi ska gå tillbaka till Samuel och Eli. Det var natt och de låg och sov.
Tempellampan brann stilla. Då kallade Gud på Samuel. (Samuel!) Och vi kan
undra: Varför väckte Gud Samuel när han låg och sov? Varför talade inte Gud
till Samuel i dagsljus, när han ändå var vaken och kanske mer fokuserad på
Gud? Nu valde Gud en tid när Samuel alls inte var beredd och ett sätt att tilltala
honom som Samuel inte förstod. Finns det någon poäng med att Gud valde
natten?
Ett svar på den frågan är att: vi vet inte. Men vi kan fundera. Natten är en tid för
vila, för mörker och så för andra sinnen än på dagen – mindre synintryck och
kanske mer hörselintryck. En tid när människan inte riktigt råder och har
kontroll. Men Gud ser och vet och vad som sker i mörkret. Teologiskt står natten
också för en tid av andligt mörker – när man inte ser Gud. Själens dunkla natt,
3
som Johannes av Korset skriver om. En tid när det inte är så lätt för oss att själva
se Gud, en tid när Han håller sig dold. Tänkte ni förresten på att det stod att
Samuel inte kände Herren och att Herrens ord ännu inte hade blivit uppenbarat
för honom? Så fastän Samuel gjorde tjänst inför Gud verkar det som att Samuel
egentligen inte kände Gud. Det kanske gäller oss också, att vi ibland tjänar Gud
utan att vi riktigt känner Honom? Och det verkar inte som att Herren behövde
någon särskild beredskap hos Samuel. Snarare tvärt om. Hur pigg är du om du
blir väckt mitt i natten?
Men den här natten för Samuel blev inte riktigt som andra nätter. Kanske var
Samuel van att den gamle skumögde Eli brukade ropa på hjälp om han behövde
något eller skulle gå upp på natten? När Herren ropar verkar Samuel i varje fall
ta för givet att det var Eli som ropade. Annars kan man ju tänka att Samuel
borde känna igen och kunna skilja Elis röst från någon annans? Eli var ju en
sorts fosterfar för honom. Men det är ju inte så lätt att känna igen Herrens röst,
det är vi säkert fler som har brottats med? Och Samuel kände ju inte Herren så
det var inte så lätt för honom att veta. Samuel kilade bort till Eli och sade: ”Här
är jag, du ropade på mig!” (Eli kanske inte såg honom?) "Här är jag, du ropade
på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och
Samuel gick och lade sig. Gud fick vara ihärdig med sitt kallande på Samuel.
Tredje gången som samma sak hände förstod Eli att det var Gud som kallade på
honom. Och han gav Samuel instruktioner. Gå och lägg dig igen. ”Och om
någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör.” Och
Samuel gick tillbaka och lade sig. Undrar hur det kändes för Samuel? Om han
funderade på vad detta skulle betyda, som jungfru Maria gjorde? Det var en
ganska mekanisk instruktion han hade fått från Eli - ett färdigt svar. Förstod han
att det var Gud som hade ropat på honom, och att Han kanske skulle ropa igen?
Jag vet inte om du och jag haft ro att somna om?
Och det står så fint vad som hände...10Då kom Herren och ställde sig där och
ropade som förut: ”Samuel, Samuel!” Herren liksom tassade fram som på
mänskliga ben och fötter och ställde sig i tabernaklet. Frågan är hur han
verkligen ropade på Samuel... Han kanske snarare kallade. Det är samma ord på
hebreiska. Hur lät hans tonläge, det undrar jag? Vad tror du? Jag föreställer mig
Hans röst som öm, halvviskande som en mors röst när hon väcker sitt sovande
barn. Och Samuel svarar: ”Tala, din tjänare hör.” Och han är där, inför Herren
Gud och lyssnar. Och det verkar som att det var allt Gud önskade av Samuel just
då. Inga fina svar eller fromma övningar. Vi vet inte vad han fysiskt hör eller ser
av Gud. Men det han får höra är en profetia om prästen Elis ogudaktiga söner,
hur Herren ska straffa Elis släkt. Ingen lätt sak att få veta. Och hur det fortsätter
kan ni läsa själva när ni kommer hem. ;-)
4
Nu stannar vi upp en liten stund i vår värld innan vi avslutar. Samuel och Eli
bodde hos Gud. Har du och jag något liggunderlag i det allra heligaste?
Någonstans eller något sätt där vi kan vila hos Gud, släppa kontrollen och
kanske till och med somna inför Honom. Något som är bara ditt. Och Guds. En
andaktsplats? En tid som bara är er? Eller vetskapen om det där hemmahörandet
hos Gud som kan plockas fram vid olika tider och på olika platser? Det kan vara
olika för oss. Jag tror att vi är inbjudna till det. Tack vare Jesus. Utvalda att
komma Gud nära. Som prästen Eli och Samuel som bodde i Herrens hus.
Det kan också vara så att vi lever i Guds tempel, sover invid arken just intill
Guds största närvaro, men inte riktigt är medvetna om det. Vi kanske är så vana
att höra ihop med Gud att vi lite tappat perspektivet? Men i själva verket bor du
på ett liggunderlag i det allra heligaste.
Och ibland kommer tider när det kan verka väldigt tyst och stängt från Guds
håll, fastän vi själva längtar efter Hans närhet. Han kanske tröttnade på mig och
drog vidare? Och det kan vara så svårt att veta om problemet är att Gud inte
kallar på dig. Eller kallar Han, men du vet inte att det är Hans röst, utan tror att
det är Eli eller någon annan? Ibland kanske vi väntar oss ett annat röstläge från
Gud än det Han väljer att tala till oss med? Som för Samuel, när han trodde att
det var Eli som ropade. Guds röst kan knappast ha låtit särskilt övernaturlig om
Samuel misstog den för Elis? Men när Samuel lyssnade åt fel håll, fortsatte
Herren ropa och kalla. Gud gav inte upp. Han hade tålamod med Samuel. Och så
har Han också tålamod med oss.
Vi har en Gud som låter oss komma nära. En helig Gud som tar oss till sig och
låter oss bo med Honom och inför Honom. Det kan vara på lite olika sätt för
oss... Kanske du har fått något till dig, en tråd att nysta vidare på med Herren?
Vi ska alldeles strax få möjlighet att stanna upp inför Gud i en stund av bön och
lovsång. Det finns tillfälle att tända ljus, (förbön?), kom gärna fram till altaret
och titta under det, man kan sätta sig en stund här vid altaret, eller pröva ett
liggunderlag om man vill. Eller man kan bli kvar i bänken. Alla sätt är bra. Här
råder frihet. :-)
Vi ber... Gode Herre, Tack! Tack att du öppnar din famn för oss. Det är
verkligen sant som det är skrivet i ditt ord, att Salig är den som du utväljer,
som får komma dig nära
och bo i dina gårdar.
Det är så stort. Herre, ske det verk i oss som du vill göra. Hur du vill dra och
leda oss. Och vi ber dig, ta emot vårt enkla tack och lov till dig! Vi ber om
nåden att få glädja dig. I Jesu namn! Amen.
5
6
