Praktisk filosofi 4.4. Filosofins historia. Lässchema.
Litteratur: Anthony Kenny, Västerlandets Filosofi.
Allmän kommentar: Kenny fokuserar mycket på filosofernas kunskapsteori. På mina
föreläsningar kommer jag att lägga mer tyngd på moralfilosofin än vad Kenny gör.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
31/1. Platon. S 67-90.
7/2. Aristoteles. S 112-139.
14/2. Augustinus och Thomas av Aquino. S 181-190. S 248-254.
21/2. Descartes och Hobbes. S 206-210 (om Anselms gudsbevis, relevant för
Descartes-texten). S 316-344.
28/2. Berkeley och Hume. S 383-404. Liten text av mig om Humes moralfilosofi som
jag kommer att dela ut.
7/3. Ej föreläsning.
14/3. Kant. S 416-448.
21/3. Bentham och Mill. S 464-478.
28/3. Kierkegaard och Nietzsche. S 489-497.
Hemtenta deadline: 9/5. Hemtentan ligger i slutet av detta dokument, samt delas ut på de sista
föreläsningarna.
Platon
Idé-läran
Ta människans idé som exempel:
Det faktum att jag och ni alla är människor, beror på att vi alla är delaktiga i människans idé.
Människans idé är inte själv delaktig i människans idé.
Människans idé är själv en människa (och inget annat än människa).
Problem: Att vara människa är att ha del i en människans idé. Människans idé är en människa.
Därför måste människans idé ha del i människans idé. Men Platon säger att den inte har del i
sig själv. Har då människans idé del i någon sorts människans idé2.0 ? Men om människans
idé2.0 också är en människa, men inte genom att den har del i sig själv, så måste den ju
istället ha del i människans idé3.0… Det blir en oändlig serie av människo-idéer.
Varför arbetade Platon fram denna teori? Kanske
- För att kunskap måste vara säker och absolut. Den värld vi ser och hör verkar alltför
motsägelsefull och föränderlig för att vi ska kunna ha säker och absolut kunskap om
den. Sann kunskap måste gälla något annat, något evigt och oföränderligt – idéerna.
- För att kunna förklara vad vissa ord syftar på. ”Människa” t ex, i meningen ”Sofia är
en människa”, syftar ju inte på någon enskild individ eller grupp av individer.
Dialektik
En process där man först föreslår olika definitioner av ett visst begrepp. En definition föreslås,
ett motexempel ges, en ny definition föreslås som undviker motexemplet, nytt motexempel
ges… Definitionerna blir bättre och bättre och kommer närmare och närmare vad begreppet
verkligen innebär. Den slutgiltiga förståelsen av ett begrepp kan dock vara mer intuitiv till sin
karaktär och svår att fånga i ord. När man verkligen förstått vad ett begrepp innebär kan man,
i dialektikens nästa steg, korrekt applicera det på olika fenomen. När man exempelvis förstått
vad det verkligen innebär att vara rättrådig, kan man korrekt klassificera människor och stater
som rättrådiga eller icke rättrådiga.
Själen och staten
Det som gör en människa rättrådig är detsamma som gör en stat rättrådig – varje del ska sköta
det den kan bäst, och inte inkräkta på andras område. En inre harmoni ska råda.
En rättrådig stat styrs av visa filosofer, som därför fattar kloka beslut. Till sin hjälp har de
tappra soldater som håller ordning, och arbetare och bönder som besinnar sig och fogar sig
efter filosofernas styre och producerar det staten behöver.
En rättrådig människas själ styrs av det visa förnuftet som fattar kloka beslut. Till sin hjälp
har förnuftet den tappra stridbarheten som håller ordning på begären så att de inte ställer sig i
vägen för förnuftets beslut. Begären, när de är tuktade och måttfulla, ser till att människan får
det som hon behöver (i form av t ex mat).
Moral och egenintresse
Platon ser ingen motsättning mellan moral och egenintresse. En god och rättrådig människa
har en harmonisk och sund själ och mår därför bra själv. Detta är hans huvudsakliga argument.
Han tänker sig också att det är bättre för människan själv att vara vis och ha insikt i idéerna,
än att helt vara avskuren från den eviga och oföränderliga delen av verkligheten och fången i
sinnevärldens illusioner. Till sist har han religiösa argument som går ut på att en god
människa får komma till himlen mellan sina inkarnationer, medan en ond får komma till
helvetet.
Aristoteles
Materia och form
Alla föremål har såväl materia som form. Materian är helt enkelt materialet som föremålet är
uppbyggt av, medan formen är organisationen hos materian, det som gör materian till det som
det är. Om en kolbit utsätts för högt tryck och omvandlas till en diamant så är det samma
materia hela tiden, men formen har blivit radikalt annorlunda.
Själen
Om vi bortser från hans lite motsägelsefulla uttalanden om själens rationella del, så är själen
definitivt inte något övernaturligt hos Aristoteles. Själen är människans (eller hundens, eller
blommans, eller vilken levande individ vi nu pratar om…) form. Själen är alltså det sätt som
materian har organiserats på som ger individen möjlighet att ta upp näring, växa osv.
Aristoteles delar upp människans själ i fyra delar:
- Växtsjälen. Denna del av själen är gemensam för alla levande individer. Att ha en
växtsjäl innebär att materian är organiserad på ett sätt som möjliggör upptag av näring
och att kroppen förnyas.
- Djursjälen. Denna del av själen är gemensam för alla djur. Att ha en djursjäl innebär
att kroppen är organiserad så att man kan ha förnimmelser och röra sig.
- Den praktiska förnuftssjälen. Ger förmågan att medvetet och rationellt fundera över
vad man ska göra och hur man bäst ska uppnå sina mål. Bara människor har denna.
- Den filosofiska förnuftssjälen. Ger förmågan till filosofiska, matematiska, logiska och
vetenskapliga resonemang. Också unik för människan.
Människans funktion och lycka
Aristoteles tänker sig att allt i naturen har en funktion, en inbyggd målsättning som det strävar
mot. Vi kan se att människans funktion är att tänka rationellt, då detta är unikt för människan.
Människans mål är att bli lycklig (i en ”tjock” bemärkelse – Aristoteles lycko-begrepp
innebär inte bara att man har en skön känsla, utan att man verkligen blomstrar, utvecklas,
lever upp till sin fulla potential). Dessa sammanfaller då man blir som lyckligast när man får
leva ut sin naturliga funktion. Den lyckligaste människan ägnar sig åt filosofi samt använder
sitt förnuft för att utföra dygdiga handlingar (snarare än att bara göra det hon känner för).
Moraliska dygder
Alla dygder är en gyllene medelväg mellan två laster. Detta betyder dock inte att dygden alltid
ligger mitt emellan lasterna – dygden ”mod” ligger till exempel närmare lasten ”dumdristighet”
än lasten ”feghet”. Det finns ingen enkel formel som man kan använda för att avgöra vilka
handlingar som är rätt respektive fel. För att bli en god människa krävs både övning och
livserfarenhet.
Politisk filosofi
Överlag mycket konservativ. Ger dock ett argument för demokrati som är populärt än i våra
dagar – även om en upplyst despoti är det bästa statsskicket i teorin, är förmodligen demokrati
det minst dåliga som är möjligt att faktiskt genomföra.
Augustinus och Thomas av Aquino
Augustinus om tiden
Frågan vad Gud gjorde innan skapelsen är en nonsens-fråga. Både tid och rum skapas av
Gud. ”Innan skapelsen” refererar alltså inte till någonting. Med modern terminologi kan man
säga att Gud, enligt Augustinus, skapar rumtiden, snarare än att tiden redan finns och så
bestämmer sig Gud vid en viss tidpunkt för att skapa rummet. Tiden som vi människor
uppfattar den är något subjektivt.
Augustinus om fri vilja; den Pelagiska striden
Pelagius menade att människor kan välja om de ska synda eller inte. Om en människa väljer
att synda så blir hon sänd till Helvetet efter döden som straff; om hon väljer att inte synda blir
hon sänd till Himlen som belöning.
Augustinus ansåg att detta inte var förenligt med Guds allsmäktighet. Han argumenterade för
att vi bara är fria i bemärkelsen att vi kan göra det vi vill. Vår vilja är dock bestämd av Gud.
Augustinus förnekande inte att det skulle finnas samband mellan ett dygdigt liv och att
komma till Himlen, eller ett syndigt liv och att komma till Helvetet, men det är Gud som
avgör om en människa hamnar i ena eller andra kategorin.
Augustinus menade att det är rättvist att straffa den som begått onda handlingar för att hon
ville begå onda handlingar – även om hennes vilja var determinerad av tidigare orsaker
(arvssynden). Att människor hamnar i Helvetet är alltså ett utslag av Guds rättvisa. Att vissa
människor (av ingen anledning alls) ges nåden att vara goda och sedan komma till Himlen är
däremot ett utslag av Guds kärlek.
Senare sekulära filosofer skulle återuppta tanken att frihet bör förstås som förmågan att göra
det man vill göra utan hinder, snarare än som att vara någon sorts orörd rörare.
Thomas av Aquino om avsikt vs förutseende
Om jag utför en handling medveten om att den kommer att orsaka skada, så är det moraliskt
relevant om skadan endast var förutsedd eller om den var avsedd. Exempel: Om jag begår
mord, så var den andra personens död avsedd. Om jag däremot använder våld i självförsvar,
och är tvungen att döda min angripare för att rädda mitt eget liv, så kan angriparens död ha
varit förutsedd – jag kanske förstod att det våld jag tog till skulle vara dödligt – men den var
inte avsedd. Min avsikt var att rädda mitt eget liv, inte att döda. Man kan säga att avsikten är
det mål man siktar på, och enbart förutsedda effekter är bieffekter av de handlingar som krävs
för att uppnå målet.
Thomas av Aquino argumenterade för att det kan vara tillåtet att utföra en handling som man
vet kommer att orsaka skada, om följande villkor är uppfyllda:
- Skadan är inte avsedd, bara förutsedd.
- Skadan är inte ett medel för att uppnå målet, utan just en bieffekt.
- Målet är gott, och stort nog att uppväga skadan.
Denna princip är någonting vi ofta verkar använda oss av i praktiken, samtidigt som den reser
många frågor (till exempel, när är något ett medel och när är det en bieffekt?).
DesCartes och Hobbes
DesCartes om kunskap
Det är möjligt att tvivla på allt, utom sin egen existens. Jag måste finnas för att öht kunna
tvivla.
Guds existens kan bevisas, för a) jag skulle inte kunna ha idén om exempelvis fullkomlighet
om inte Gud fanns, en sådan idé kan inte spontant uppstå hos en ofullkomlig varelse, och b)
Gud är per definition fullkomlig, och fullkomlighet innebär existens.
Eftersom Gud inte skulle vara så grym att han systematiskt lurade mig, så kan jag lita på att
mitt förnuft och mina sinnesintryck ger kunskap.
En reductio-ad-absurdum-version av Anselms ontologiska gudsbevis
Definition av Gud: Det väsen som är sådant att något högre inte går att tänka sig.
Premiss 1: Gud finns inte.
Premiss 2: Om Gud inte finns så kan man tänka sig något högre än Gud; nämligen något som
har alla Guds egenskaper plus existens.
Slutsats: Det går att tänka sig något som är högre än det väsen som är sådant att något högre
inte går att tänka sig. – Logisk motsägelse.
Eftersom antagandet att Gud (enligt denna definition) inte finns leder fram till en logisk
motsägelse, så måste detta antagande vara falskt. Alltså finns Gud (enligt denna definition).
Den klassiska invändningen: Existens är inget predikat (denna invändning var såväl Gassendi
som Hume inne på, men det var Kant som först formulerade den riktigt tydligt). I logiska
resonemang fungerar inte existens på samma sätt som andra egenskaper. Argumentet blir
ologiskt just för att existens stoppas in som om det vore vilken egenskap som helst.
Hobbes om kunskap
Materialistisk världsbild. Allt vi tänker är i slutändan mekaniskt orsakat av omvärldens
påverkan på vårt sinne. Människor skiljer sig från andra djur genom att ha ett språk och kunna
sätta ord på det vi upplever, vilket tillåter oss att föra långa resonemang om orsakssamband
och göra förutsägelser och beräkningar. Människor har också, genom sitt språk, förmågan att
förlora sig i flummiga filosofiska resonemang som egentligen inte betyder något; resultatet av
att sätta ihop ord som egentligen motsäger varandra eller helt enkelt hitta på ord som inte
refererar till något.
Hobbes om rätt och fel
Vi styrs av vår självbevarelsedrift. Denna får oss att ständigt sträva efter mer makt och mer
resurser, för att få en så säker position som möjligt i tillvaron. Utan en stat kommer detta att
leda till ett ”allas krig mot alla”. Enda sättet vi kan leva i fred och samarbeta är om vi inrättar
en stat som instiftar regler som alla måste följa, och straffar de som bryter mot reglerna. Att
instifta en sådan stat till att börja med är i sig självt ett utslag av självbevarelsedrift (alla vill
fly från ”allas krig mot alla”-tillståndet), och när staten väl är på plats, leder
självbevarelsedriften till att man följer dess regler för att undvika straff.
Berkeley och Hume
Berkeley om kunskap
Vi vet att vi har idéer (detta ord innefattar alla möjliga sorters tankar och upplevelser),
eftersom vi direkt upplever att vi har det. Protesterar dock mot Hobbes tes att tankar orsakas
mekaniskt av yttervärldens påverkan på sinnena. Berkeley frågar sig hur en idé skulle kunna
efterlikna något materiellt, när filosofer som tror på både idéer och materia alltid hävdar att de
är väsensskilda. Slutsatsen blir att vi inte har några skäl att tro att det finns sådant som materia
– orsaken till en viss idé måste vara andra idéer.
Detta resonemang skulle kunna leda fram till en solipsistisk slutsats (att mitt medvetande, och
idéerna i det, är det enda som existerar). Berkeley tar dock för givet att det inte bara finns ett
medvetande utan många, och att det finns en massa idéer som inte jag har. Andra människor
har andra upplevelser, och alla upplevelser omfattas av Gud.
Hume om kunskap
Vi kan inte iaktta orsaksförhållanden. Vi kan iaktta att först händer det ena, sedan händer det
andra, men själva orsakandet kan vi inte se. Ändå är idén om orsak och verkan oundgänglig
för tänkandet. Vi kan inte heller bevisa att framtiden kommer att likna det förflutna. Om vi
hävdade att det alltid har varit så att framtiden visat sig likna det förflutna, så blir det ett
cirkel-argument. Ändå måste vi utgå ifrån detta, både för att skaffa oss vardagskunskap och
för att kunna bedriva vetenskap (vi tänker oss till exempel att om upprepade experiment har
gett ett visst resultat tidigare, så kommer slutsatsen vi drar att vara lika giltig i morgon).
Det finns inga sätt att argumentera sig fram till säker kunskap. Dock kan man alltid, om det
känns jobbigt med alla filosofiska tvivel, gå ut och ta en öl med sina kompisar, så glömmer
man snart bort alltihop.
Humes moralfilosofi
Rätt och fel är inget vi upptäcker med sinnena. Betrakta ett brott, så kommer du bara att se
människor och de handlingar som de utför – men själva felet är ingenting du kan iaktta. Rätt
och fel är heller ingenting vi kan resonera oss fram till med förnuftet. Vi har dock en naturlig
sympati med andra människor, som kan uppröras när vi ser skadliga handlingar utföras. Då
kallar vi handlingen ”fel”.
Vissa karaktärsdrag är sådana att de ofta ger upphov till nyttiga och behagliga handlingar. När
vi ser en människa med sådana karaktärsdrag så fylls vi av uppskattning, och kallar
honom ”dygdig”. Andra karaktärsdrag är sådana att de ofta ger upphov till skadliga och
obehagliga handlingar. När vi ser en människa med sådana karaktärsdrag så fylls vi av
motvilja, och kallar honom ”lastbar”.
Förnuftet spelar två roller i moraliska omdömen: För det första får det mig att inse vilka
handlingar som är nyttiga på lång sikt. För det andra får det mig att inse att två handlingar kan
vara av samma typ och därför bör ges samma moraliska bedömning, trots att den ena
handlingen orsakar större spontan upprördhet än den andra, eftersom den ena hände närmare
mig eller involverade folk jag känner.
Humes lag
Man kan inte härleda ”bör” från ”är”. Man kan inte härleda värdeomdömen från
faktapåståenden.
Kant
Kunskapsteori
Den ”kopernikanska revolutionen” – det är inte så att vår kunskap anpassar sig efter hur
världen verkligen ser ut, som tidigare filosofer trott. Det är snarare så att vår upplevelse av
världen anpassar sig efter de förutsättningar vi har för att göra erfarenheter och få kunskap.
Vi vet att vi har erfarenheter. Men hur är det möjligt? Först måste det finnas någon form av
yttervärld som kan ge material åt tänkandet (Kant förnekar alltså Descartes idé att det är i
princip möjligt med en ensam själ som tänker utan att det finns något utanför den). Sedan
måste de sinnesintryck vi får sorteras på något sätt, annars kan vi inte ha några egentliga
upplevelser. De måste sorteras i tre rumsdimensioner och en tidsdimension. Tidsdimensionen
kräver också att vi har en uppfattning om orsak och verkan; annars skulle vi inte kunna skilja
på situationer där först det ena hände och sedan det andra, och situationer utan förändring men
där vi först betraktar det ena och sedan det andra. För att kunna tänka på och resonera om
våra upplevelser måste vi också sätta ord på dem, och ha vissa allmänbegrepp
som ”alla”, ”inte” osv.
Eftersom vi kan vara säkra på att världen (som vi upplever den!) har tre rumsdimensioner och
en tidsdimension samt att händelser är ordnade enligt mönstret orsak-verkan, kan vi skaffa oss
säker vetenskaplig kunskap (om världen som vi upplever den).
Det är på grund av att vi så att säga projicerar vissa egenskaper på världen runt omkring oss
som geometrin, en vetenskap som bygger på rena förnuftsresonemang snarare än empiri, ändå
säger oss hur den empiriska världen ser ut. (Exempel: De bevis vi har för att vinklarna i en
triangel tillsammans har 180 grader är rent förnuftsmässiga/matematiska – ändå stämmer det
att verkliga trianglar i världen har vinklar med tillsammans 180 grader.)
Fri vilja och moral
Kant var på sätt och vis kompatibilist – han ansåg att världen var deterministisk, men att vi
ändå har en fri vilja. Han var på sätt och vis inkompatibilist – han ansåg att man inte kan vara
fri bara för att man gör vad man vill så länge ens handlingar bestäms av naturlagarna.
Den fria viljan och moralen: Vi måste betrakta oss själva som fria när vi handlar. Därför
måste vi följa den fria viljans lag i våra handlingar. Den fria viljan måste ha en lag, eftersom
den kan orsaka saker/få saker att hända, och orsak och verkan är alltid lagbundet. Men den
fria viljans lag kan inte vara något som påtvingas den utifrån, för då vore den inte fri. Den fria
viljan måste alltså följa sin egen lag. Att följa sin egen lag innebär att man bara handlar
utifrån maximer som man kan vilja skulle bli allmänna lagar. (Kant verkar tänka att en lag
inte är en riktig lag om den inte gäller alla, och att skäl för handlingar med nödvändighet
måste vara universella). Det kategoriska imperativet är alltså den fria viljans lag.
Moralen och det kategoriska imperativet
Det kategoriska imperativet i en version: Handla endast efter den maxim [ungefär: princip för
handling] som du kan vilja upphöja till en allmän lag.
Kategoriska imperativet i en annan version: Behandla alltid mänskligheten, i dig själv såväl
som i andra, som ett mål i sig själv, aldrig endast som ett medel.
Det finns imperfekta och perfekta plikter, plikter mot sig själv och mot andra. Man måste
handla av rätt skäl för att ens handling ska vara moraliskt rätt. Att hjälpa en annan människa
är rätt om man gör det för att det är det rätta/för att hon behöver hjälp. Det har inget moraliskt
värde om man gör det bara för att man känner sig så snäll, eller för att man förväntar sig
gentjänster i framtiden.
Bentham och Mill
Olika former av utilitarism
-
Regelutilitarism: Handla på en regel som skulle maximera nyttan om alla följde den.
Handlingsutilitarism: Utför de enskilda handlingar som maximerar nyttan.
hedonistisk utilitarism: Nytta=Lycka. Lyckan har intrinsikalt värde
preferensialistisk utilitarism: Nytta=Preferens-uppfyllelse. Uppfyllandet av
preferenser/önskningar har intrinsikalt värde
objektiv-lista-utilitarism: Nyttan består av en rad olika fenomen. Exempelvis har lycka,
skönhet, vishet intrinsikalt värde, för alla agenter, oavsett om de bryr sig om lycka,
skönhet och vishet eller inte.
Bentham
Hedonistisk handlingsutilitarist. Psykologisk teori: Vi styrs i huvudsak av egenintresset.
Sympatin är olika stor hos olika personer, men för det mesta starkt begränsad. Det är upp till
lagstiftningen att åstadkomma harmoni mellan egenintresse och den moraliska plikten att se
till allas lycka.
Lycka är en känsla, att må bra, att uppleva njutning. Vad man njuter av spelar ingen roll i den
utilitaristiska kalkylen.
John Stuart Mill
Också hedonistisk handlingsutilitarist, men med en annan syn på lycka. Högre, sofistikerade
intellektuella nöjen är mer värda än enkla, primitiva kroppsliga nöjen.
Oklart om de är mer värda pga att de i praktiken ger upphov till starkare och mer varaktiga
lyckokänslor, eller om de helt enkelt är mer värda bara för att sådana upplevelser är bättre,
punkt slut.
Psykologisk teori: Sympati spelar stor roll, liksom vårt intresse i abstrakta värden som frihet,
dygd m m.
Lycka är det enda vi begär för dess egen skull. Att vi begär hälsa, dygd, vacker musik m m för
dess egen skull är inget motargument, då dessa är ingredienser i lyckan. Lyckan är alltså inte
bara en enkel känsla, utan har många beståndsdelar. Glider ibland mot antingen
preferensutilitarism eller objektiv-lista-utilitarism.
Beviset för att lycka är det enda som är begärligt för sin egen skull, är att lyckan är det enda
som vi begär för dess egen skull. Eftersom min lycka är begärlig för mig, och din lycka är
begärlig för dig, så är allas lycka begärlig för alla.
Det finns inga strikta bevis för utilitarismen, även om man kan argumentera för den. Å andra
sidan finns kanske inga strikta bevis för något alls, annat än tautologier. Mill skiljer
mellan ”verkliga slutledningar” och ”verbala slutledningar”. ”Verbala slutledningar” är
ungefär detsamma som vi i normala fall brukar kalla deduktion. Mill menar att i sådana
slutledningar så är slutsatsen bara en omformulering av det som stod i premisserna; man lär
sig inget nytt med den metoden. ”Verkliga slutledningar” är induktiva. All verklig kunskap
måste vilja på induktion. Dock är det lite oklart vilken status dessa slutledningar har hos Mill;
vilar de i slutändan på säker kunskap om att det måste finnas orsak och verkan och en
regelbundenhet hos naturen, eller hänger de i någon mån i luften, som hos Hume?
Kierkegaard och Nietzsche
Kierkegaard
Stadier i en människas personliga utveckling:
1. Följer massan.
2. Esteten: Värdesätter den egna njutningen, vägrar att ta ansvar. I längden blir man inte
riktigt lycklig av att bara eftersträva nya njutningar hela tiden (jfr Platon om personer
som styrs av sina begär).
3. Etikern. Värdesätter att leva moraliskt. Tar ansvar och uppfyller sina samhälleliga
plikter. Mer självmedveten än den som bara följer massan. Får dock dåligt samvete av
sin ofullkomlighet.
4. Den religiöse. Uppnår ultimat självförverkligande genom att hänge sig åt religionen,
bestämma sig för att tro på Gud, trots att hon inte har några rationella skäl därtill.
Nietzsche
Det finns inga värden, och det finns ingen oberoende sanning. Allt är relativt. Man kan se på
saken från den ena eller andra synvinkeln, men det är allt.
Moralens historia
1. Nobel moral. Ärlighet, styrka, att ta vad man vill ha hyllas. Fokuserar på vad som är
bra/gott – det som är dåligt definieras som det bra/godas motsats.
2. Prästmoral. Verksamhetslustan vänds inåt istället för utåt; att betvinga sina egna begär
snarare än att betvinga världen omkring sig blir idealet.
3. Slavmoral. Att vara ödmjuk och snäll hyllas. Det som sågs som dygder under den
nobla moralen ses nu som synder. De svagas sätt att ta makten över de starka genom
att ge dem dåligt samvete för sin styrka. Fokuserar på vad som är ont – det som är gott
definieras som det ondas motsats.
Fyra olika typer av moralkritik
1. Estetisk kritik. Är ett visst moralsystem spännande eller trist? Ur denna synvinkel
framstår slavmoralen som överlägsen den nobla moralen. Människor som förställer sig
och intrigerar är mer intressanta och spännande än de som är helt ärliga.
2. Kritik av andra moralsystem utifrån vad som verkar vara Nietzsches egna system,
enligt vilken alla mer konkreta moraliska principer och ideal bör bedömas efter hur
hälso-främjande de är. Hälsa ska här förstås som något väldigt dynamiskt, aktivt,
kreativt och energiskt. Utifrån denna synvinkel är den nobla moralen mycket bättre än
slavmoralen. Slavmoralens ”gurus” som exempelvis Jesus beundras för sin kreativitet
i att skapa ett helt nytt moralsystem, men denna morals efterföljare är sjukliga och
passiva.
3. Kritik av moralsystem utifrån hur konsekventa de är. Den nobla moralen är
konsekvent, medan slavmoralen är motsägelsefull – hyllar kärlek men drivs egentligen
av hat och avundsjuka mot ”starka” människor, till exempel.
4. Så kallade ”debunking explanations” av moralen – vi har inga skäl att tro att något
moralsystem visar oss den moraliska sanningen, då vi kan hitta psykologiska och
sociala förklaringar till hur systemet ifråga har uppkommit.
Praktisk filosofi 4.4. Filosofins historia. Tentamen.
Välj ut fyra frågor att besvara bland 1-6; alla ska besvara den sjunde. Skriv en till tre sidor per
fråga. Använd ett vanligt typsnitt, t ex Cambria eller Times New Roman, storlek 12 och 1,5
radavstånd.
Deadline är 9:e maj. Mejla er tenta till mig som antingen doc- eller pdf-fil på
[email protected] . (Observera att det är fyra konsonanter i rad i mitt
efternamn; jag har ibland varit med om att studenter klagat på att min mejl inte ”funkar”, och
så visar det sig att de skrivit ”jeppson” el dyl.) Kom ihåg att skriva in både namn och
personnummer i dokumentet.
Varje fråga ger max 5 poäng. 25-23 poäng, A. 22-20 poäng, B. 19-16 poäng, C. 15-12 poäng,
D. 11-9 poäng, E. Under 9 poäng, eller 0 på någon fråga, F.
När jag skriver att ni ska diskutera ett argument eller en teori ”kritiskt” menar jag inte att ni
ska såga argumentet eller teorin, utan lyfta fram både de positiva sidor (en teori kanske ger en
väldigt bra förklaring av något fenomen, ger intuitivt rimliga moraliska förhållningsregler, är
intresseväckande eller något annat) och de negativa sidor (en teori kanske gör påståenden som
verkar stämma dåligt med verkligheten, är motsägelsefull, ger moraliska förhållningsregler
som verkar förkastliga eller helt enkelt inte ger någon vägledning alls) som ni finner hos den.
1. Redovisa några av argumenten som Platon och Aristoteles har använt sig av för att
visa att det ligger i mitt egenintresse att vara rättrådig/dygdig. Diskutera argumenten
kritiskt.
2. Finns det någonting vi kan veta säkert? Och omvänt, finns det någonting som vi alltid
kommer att sakna kunskap om? Redogör för och diskutera kritiskt Descartes, Humes
och Kants ståndpunkter i denna fråga.
3. På vilket sätt menar Hume att moralen är beroende av våra känslor, och varför anser
han detta? Redogör för hans teori och diskutera den kritiskt.
4. Redogör för Benthams och Mills utilitaristiska teorier. Vilka likheter och skillnader
finns det mellan Bentham och Mill? Vems moralteori verkar rimligast? Diskutera
kritiskt.
5. Förklara vad Kant menar med att det både är sant att allt har en orsak, och att det finns
helt fria handlingar.
6. Redogör för och diskutera några olika synvinklar som Nietzsche respektive
Kierkegaard anser att man kan anlägga på vad som är värdefullt i livet och hur en bra
människa ska vara. Finns det någon möjlighet att diskutera värderingar från en helt
oberoende, objektiv ståndpunkt? Eller måste man alltid utgå ifrån andra värderingar
när man kritiserar vissa?
7. Välj ut någon filosofisk teori som vi diskuterat under kursen och som du anser vara
extra intressant; redogör för den och diskutera den kritiskt.
