landöversikt - Sweden Abroad

LANDÖVERSIKT HONDURAS (februari 2012)
INTRODUKTION
Honduras, Centralamerikas till ytan näst största land, är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika. Landet har en
relativt kort sammanhängande demokratisk historia sedan år 1980, men det var först under början av 1990-talet som
en demokratiseringsprocess utan militärens inflytande kunde påbörjas. Statskupper, utländska interventioner,
naturkatastrofer och ett traditionellt beroende av banan- och kaffeexport är faktorer som har motverkat en mer
bestående ekonomisk utveckling.
BASFAKTA REPUBLIKEN HONDURAS (SJÄLVSTÄNDIGT FRÅN SPANIEN 15 SEPTEMBER 1821)
Nationell befolkning:
7,8 miljoner (uppskattning 2012)
Huvudstad:
Tegucigalpa
Befolkning huvudstad:
Drygt 1,1 miljoner (Tegucigalpa, inklusive systerorten Comayagüela)
Yta:
112 492 km2 [Sverige: 449 964 km2]
Befolkningstillväxt:
2,0 procent (2008)
Språk:
Spanska (officiellt), engelska samt urfolkens minoritetsspråk
Religion:
Katolicism (80%) och protestantism
Valuta:
Lempira (HNL) = 100 centavos
Växelkurs:
1 SEK = 2,75 HNL (februari 2012)
BNP/capita 2011:
3 939 USD (köpkraftsjusterad)
Regeringsparti:
Partido Nacional – PN
President/statschef:
Porfirio Lobo (55% av rösterna i valet i november 2009)
Utrikesminister:
Arturo Corrales
Valdeltagande 2009:
61% (enligt officiella uppgifter)
Nästa val:
November 2013 (president- och parlamentsval)
Parlament:
En kammare med 128 direktvalda mandat
Största politiska partier:
Partido Nacional (PN), 71 mandat
Partido Liberal (PL), 45 mandat
Partido Demócrata Cristiano (DC), 5 mandat
Partido Unión Democrática (UD), 4 mandat
Partido de Innovación y Unidad-Social Demócrata (PINU), 3 mandat
HISTORIK
Delar av dagens Honduras utgjorde historiskt den sydöstra delen av mayacivilisationen. Mayariket, bestående av
Guatemala samt delar av dagens Mexico, Belize, El Salvador och Honduras hade sin höjdpunkt under vad som kallas
den senklassiska perioden från år 600 – 850 e.Kr. Då Christofer Columbus nådde landets karibiska kust år 1502 var
mayarikets blomstringstid således sedan länge förbi, men ruinerna i staden Copán vittnar än idag om
mayacivilisationens storhet. Honduras har fått sitt namn av kustområdets djupa vatten- Honduras betyder nämligen
just djup.
Efter ett relativt hårt motstånd från Lenca-folket koloniserade spanjorerna till slut Honduras under 1500-talet.
Lencafolkets ledare Lempira, som lett 30 000 man i hårda strider mot de spanska erövrarna och som mördades under
fredsförhandlingarna 1538, har sedan dess kommit att bli en nationell symbol. Detta kommer bland annat till uttryck
i att landets valuta bär hans namn. Omkring år 1570 upptäcktes silver- och guldfyndigheter nära Tegucigalpa, vilket
gav upphov till en maktkamp mellan de spanska kolonialherrarna samt britter och holländare. Spanjorerna
fokuserade främst på Honduras inre områden medan britterna tog kontrollen över det karibiska kustområdet där
mahogny utvanns med hjälp av afrikanska slavar från de västindiska öarna. Honduras blev självständigt från Spanien
1821 och landet förklarade sig självständigt 1838, efter en kortare tid som medlem i den centralamerikanska
federationen. Landets kustområde var dock inledningsvis ett brittiskt protektorat som varade ända fram till 1859 då
det återlämnades till Honduras.
1
GEOGRAFISK OCH DEMOGRAFISK ÖVERSIKT
Honduras landskap är till tre fjärdedelar präglat av bergskedjor och vidsträckta höglandsslätter mellan 300 och 2 870
meter över havet. Låglandet, kustområdena och floddalgångarna har ett varmare tropiskt klimat. Medeltemperaturen
är som högst i maj (12-33C°) medan februari är den svalaste månaden (4-27C°). Regnsäsongen infaller normalt sett
mellan maj och november. Landets topografi försvårar utbyggnaden av kommunikationer och infrastruktur.
Tropiska stormar har resulterat i återkommande översvämningar med skador på infrastrukturen, exempelvis orkanen
Mitch i oktober 1998, som resulterade i att närmare 7000 människor miste livet och omkring 1,5 miljoner blev
hemlösa. Ytterligare ett stort problem är skogsskövling, som om den fortsätter i samma takt som nu (3 000 km2/år),
kommer att få allvarliga konsekvenser för landet i framtiden.
Omkring hälften av befolkningen bor på landsbygden och de två i särklass största orterna är huvudstaden
Tegucigalpa som tillsammans med systerorten Comayagüela har drygt en miljon invånare samt San Pedro Sula med
cirka en miljon invånare. Över 40 procent av befolkningen är under 15 år och befolkningstillväxten är 2 procent per
år. Omkring 90 procent av invånarna är mestiser och cirka 7 procent utgörs av urfolk och afrokaribisk befolkning,
uppdelad på nio olika folkgrupper, däribland Garífuna, Lenca, Miskito, Jicaque, Paya och Tolupane.
Omkring två tredjedelar av befolkningen i Honduras lever i fattigdom och omkring 40 procent lever i extrem
fattigdom. Fattigdomen är mer utspridd på landsbygden (75%) än i städerna (50%). Fattigdomen har inte minskat
nämnvärt under de senaste tio åren. Den skeva inkomstfördelningen - i kombination med en regressiv skatte- och
fördelningspolitik - har resulterat i en näst intill oförändrat svår situation för landets många fattiga. Länken mellan
ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning är
mycket svag i Honduras.
POLITISKT SYSTEM
Enligt landets demokratiska författning från 1982 ligger den verkställande makten hos presidenten, den lagstiftande
hos parlamentet och den dömande hos domstolarna. Presidenten, som är både stats- och regeringschef, väljs vart
fjärde år i direkta val och får inte ställa upp för omval. Regeringen utses av presidenten. Den lagstiftande
nationalförsamlingen, Asamblea Nacional, har en kammare med 128 ledamöter. Dessa utses i allmänna val som hålls
samtidigt som presidentvalet. Honduras förvaltning är indelad i 18 departement som leds av guvernörer utsedda av
presidenten. Departementen är uppdelade i distrikt som i sin tur är indelade i 298 kommuner.
DEN INRIKESPOLITISKA UTVECKLINGEN
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick Honduras en politisk liberalisering; stat och kyrka
skildes åt och de idag två största partierna, Liberala partiet (PL) och Nationella partiet (PN), bildades. Under första
hälften av 1900-talet etablerade sig amerikanska fruktbolag i landet och till slut hade de tre största bolagen skaffat sig
kontroll över omkring tre fjärdedelar av landets totala jordyta lämpad för bananodling. Detta fick såväl ekonomiska
som politiska konsekvenser; ekonomiskt eftersom Honduras var världens största bananexportör (två tredjedelar av
dess totala intäkter kom från bananexport), och politiskt eftersom företagen ifråga allierade sig med olika inhemska
politiska aktörer. Tiden efter självständigheten kom generellt sett att präglas av instabilitet och ett föga demokratiskt
styrelseskick. Uppror, statskupper och militärdiktaturer avlöste varandra. År 1932 tog PN:s grundare Tiburcio Cariás
Andino makten i landet, starkt uppbackad av den amerikanska regeringen och det största fruktbolaget, United Fruit
Company. Detta maktövertagande innebar startskottet för en hårdför diktatur som inte mildrades förrän José Ramón
Villeda Morales utsågs till president 1957. Under dennes tid vid makten påbörjades en viss modernisering av
samhället. Fackföreningar och bondeorganisationer bildades och presidenten genomförde jordbruksreformer,
stiftade sociala välfärdslagar, samt förde Honduras närmare en centralamerikansk ekonomisk integration.
Från början av 1960-talet och fram till 1980 pendlade makten mellan civilt och militärt styre. År 1982 ersattes det
sista officiella militärstyret då liberalernas kandidat Roberto Suazo Córdova segrade i presidentvalet. Den som de
facto styrde landet var dock överbefälhavaren Gustavo Alvarez Martínez under vars styre fackföreningsledare och
vänstersympatisörer förföljdes.
1980-talet kom att präglas starkt av den latinamerikanska skuldkrisen, samt av regional instabilitet och internationella
interventioner. Honduras samtliga grannländer, Nicaragua, El Salvador och Guatemala, befann sig antingen mitt
uppe i interna väpnade konflikter eller åtminstone i en turbulent inrikespolitisk fas. Det som framför allt kom att
påverka utvecklingen i Honduras var den interna väpnade konflikten i Nicaragua eftersom östra och norra delarna av
landet kom att bli bas för den USA-stödda contras-rörelsen i Nicaragua. Sandinisterna hade störtat den
nicaraguanske diktatorn Anastasio Somoza Debayle 1979, varpå enorma amerikanska pengaflöden slussades in till
contrasrörelsen i grannlandet Honduras i syfte att störta den nya, vänsterinriktade regeringen i Nicaragua. USAstödda militära aktiviteter för att destabilisera sandinistregimen genomfördes sedan från contrasbaser på honduranskt
2
territorium. 1986 avslöjades att detta stöd hade finansierats bland annat genom amerikansk vapenförsäljning till Iran
(den s.k. Iran-Contras affären). Den honduranska regeringen omarbetade senare sin strategi och vägrade att förnya
det militära avtalet med USA, varmed contrasstyrkorna ombads lämna landet.
1990-talets inrikespolitik kännetecknades främst av de utmaningar som de ekonomiska problemen gav upphov till:
organiserad kriminalitet och korruption. Carlos Flores Facussé (Partido Liberal) tillträdde som president 1998, och
bortsett från stora ekonomiska bakslag efter orkanen Mitch 1998, kunde vissa förbättringar skönjas efter dennes
mandatperiod. En avpolitisering av rättsväsendet initierades, den sociala sektorn stärkes något och militärens
politiska inflytande reducerades. Med vallöften om att minska brottsligheten, förstärka demokratin och bekämpa
korruptionen tillträdde president Ricardo Maduro Joest (Partido Nacional, PN) den 27 januari 2002. Hans år vid
makten kom dock att präglas av social oro och ökande kriminalitet. Samtidigt innebar hans regeringstid en ökad
satsning på fattigdomsbekämpning, och ett antal politiska och ekonomiska reformer genomfördes. Vissa framsteg,
om än marginella, gjordes bl.a. inom hälsa och utbildning.
I de allmänna valen i november 2005 gick Partido Liberal segrande ur striden. Partiets presidentkandidat Manuel
Zelaya Rosales utsågs till ny president, medan partiet erhöll en minoritet av mandaten i parlamentet. Under
mandatperioden svängde regeringens politik kraftigt. Zelaya etablerade goda kontakter med Hugo Chávez i
Venezuela, och ansökte i augusti 2008 om medlemskap i det venezuelanska samarbetsinitiativet ALBA.
Oppositionen och landets företagare beskyllde Zelayas nya politik för att vara vänsterpopulistisk.
Inför de allmänna valen 2009 sökte president Zelaya stöd att tillsätta en konstituerande församling för att reformera
landets författning. De planerade författningsreformerna syftade delvis till att möjliggöra omval till presidentämbetet,
vilket inte sågs med blida ögon av bl.a. landets företagarelit. Frågan skapade kraftiga politiska spänningar, social oro
och protestaktioner under våren 2009, och den 28 juni 2009 avsattes president Zelaya genom en statskupp, då han av
militären under pistolhot blev förd ut ur landet. Statskuppen var orkestrerad av företrädare från den privata sektorn,
militärens ledning, högsta domstolen, riksåklagaren, delar av kongressen samt ledningarna för de katolska och
evangeliska kyrkorna. Presidentämbetet överlämnades till kongressens talman, Roberto Micheletti (PL), som tillsatte
en de facto regering. Det internationella samfundet fördömde med få undantag statskuppen och landet uteslöts
omgående från Organisationen för Amerikanska Stater (OAS).
Roberto Michelettis tid vid makten (28 juni 2009 till 27 januari 2010) präglades av kraftiga spänningar mellan
anhängare till den avsatte presidenten Manuel Zelaya och statskuppens anhängare, med frekventa demonstrationer
och protestaktioner. Landets internationella politiska och ekonomiska isolering till följd av statskuppen blev påtaglig.
De allra flesta bilaterala och multilaterala biståndsgivare, däribland EU-länderna, fryste sitt pågående
utvecklingssamarbete med landet och flera internationella kreditgivare fryste vidare krediter till landet, vilket
sammantaget gjorde att ekonomin påverkades negativt. Trots kraftiga protester från det internationella samfundet
samt flera medlingsinitiativ (bl.a. under ledning av den f.d. fredspristagaren och Costa Ricas tidigare president Oscar
Arias) förblev Michelettis de facto regering kvar vid makten ända tills den demokratiskt valde presidenten Porfirio
”Pepe” Lobo Sosa (PN) tillträdde den 27 januari 2010. Manuel Zelaya återvände i hemlighet till Honduras i
september 2009 och tog sin tillflykt till Brasiliens ambassad där han sedan satt instängd under sju månader tills den
tillträdande presidenten Porfirio Lobo undertecknade ett avtal med Dominikanska republikens president i januari
2010 som gav Zelaya fri lejd till Dominikanska republiken. Manuel Zelaya accepterade avtalet och avreste till
Dominikanska republiken den 27 januari 2010, samma dag som Lobo tillträdde som president.
Porfirio Lobos mandatperiod har präglats av strävanden att normalisera landets relationer med omvärlden samt söka
minska de inhemska spänningarna i det polariserade honduranska samhället. Presidenten har kritiserats för att ha
delat ut ett antal tunga chefsposter inom halvstatliga affärsdrivande verk till f.d. militärer som var aktiva i
statskuppen. Dessutom finns det en växande kritik mot presidenten inom det egna partiet, och han har vid
upprepade tillfällen anklagats av inflytelserika partimedlemmar för att göra alltför långtgående eftergifter till det
internationella samfundet.
I februari 2011 godkände kongressen Lobos förslag att ogiltigförklara konstitutionens förbud mot folkomröstningar.
Beslutet var anmärkningsvärt mot bakgrund av att det var just Zelayas ambition att ändra i grundlagen som var en av
de främsta orsakerna till statskuppen mot honom, och anledningen till att såväl kongressen som högsta domstolen
försvarade kuppen ifråga.
President Lobo tillsatte strax efter sitt tillträde en regering med ministrar från samtliga fem politiska partier och var
drivande i tillsättandet av en sannings- och försoningskommission med mandat att utröna bakgrunden till
statskuppen 2009. Tvår år senare, i maj 2011, kom slutrapporten som fastslog att kuppen var illegal och att den hade
iscensatts av Roberto Michelettis. Zelaya hade visserligen agerat provokativt, enligt kommissionen, men detta gav
inte kongressen rätt att avsätta den sittande presidenten. Kommissionen föreslog också åtgärder för hur militären ska
3
hållas utanför politiken i framtiden, och gav förslag på att en president som bryter mot grundlagen ska kunna avsättas
genom ett riksrättsförfarande.
I maj 2011undertecknade Zelaya och Lobo ett avtal, i närvaro av Colombias president Santos och Venezuelas
president Hugo Chavez, med innebörden att Zelaya tilläts återvända till Honduras. Uppgörelsen resulterade i att
Honduras i juni samma år kunde återta sin plats i den amerikanska samarbetsorganisationen OAS. Även de personer
som ingått i Zelayas regering och som därefter gått i exil försäkrades om att kunna återvända utan att riskera rättsliga
efterspel. Zelaya möttes vid sin ankomst av tusentals anhängare. Han höll ett tal som uppmuntrade till fredligt
motstånd mot regeringen och betonade samtidigt behovet av att stärka demokratin och få slut på våldet i landet.
EKONOMI
Honduras ekonomi anses vara en av de minst konkurrenskraftiga i hela Latinamerika, bl.a. till följd av att
utvecklingsnivån på landets humankapital är låg (knappt fem års skolgång i medeltal) samt bristfällig infrastruktur.
Näringslivet domineras av jordbruk, tillverkningsindustri och handel. Ekonomin är den näst minsta i Centralamerika
efter Nicaragua, både sett till landets totala BNP samt BNP per capita. Baserat på ett avtal från 2004 och som följd
av att landet nått den så kallade slutpunkten (Completion Point) inom IMF:s och Världsbankens
skuldlättnadsinitiativ (HIPC) åtnjöt Honduras kraftiga skuldlättnader under 2000 talets första år, vilket medförde att
statsskulden reducerades avsevärt.
De traditionellt sett mest betydelsefulla exportprodukterna är kaffe och bananer. De traditionella exportvarornas
andel av BNP har emellertid minskat från 40 procent i början av 90-talet till att nu utgöra mindre än 20 procent.
Melon, ananas, socker och räkor är exempel på ”nyare” icke-traditionella exportprodukter. Den strukturella
ekonomiska trenden under 2000-talets inledning var att tjänstesektorn gradvis ökade medan industrisektorn
minskade. Turismen har ökat successivt och blivit en allt viktigare del i den honduranska ekonomin.
I övrigt är den största förändringen framväxten av en maquila-sektor, som utgörs av legosömnadsfabriker med
utländska insatsvaror för återexport belägna i skattebefriade zoner. Maquila- industrin sysselsätter omkring 100 000
arbetare och svarar för ungefär hälften av det totala exportvärdet.
Den relativt starka tillväxten under 2000-talets första år berodde till stor del av en relativt stark maquila- industri, en
stark byggsektor samt ökande penningförsändelser från utlandet som höll uppe privatkonsumtionen.
Penningförsändelser, s.k. remesas, uppgår till omkring 20 procent av BNP och är den enskilt viktigaste källan till
utländsk valuta, och är dessutom nödvändig för den makroekonomiska stabiliteten eftersom inflödet av kapital
hjälper till att uppväga det stora handelsunderskottet. Tillväxttakten avtog kraftigt under andra hälften av 2008 samt
under 2009 på grund av den globala ekonomiska avmattningen som hade negativ påverkan på hela den honduranska
ekonomin. Honduras nära ekonomiska förbindelser med USA, både i form av handelsutbyte samt
penningförsändelser, gjorde att den amerikanska recessionen direkt påverkade landet genom bl.a. minskad export,
minskad turism och minskade penningförsändelser. Det uppskattas att omkring 200 000 arbetstillfällen försvann
under denna period (omkring 6 procent av arbetskraften).
Den internationella isolering som följde av statskuppen i juni 2009 fick också allvarliga konsekvenser för den
honduranska ekonomin, bl.a. genom frysta krediter och fryst bistånd. När de facto regeringen Micheletti lämnade
makten i januari 2010 var statsfinanserna i ett dåligt skick, med ett omfattande statsfinansiellt underskott som till stor
del hade finansierats genom inhemsk upplåning. Akut låg kapitaliseringsgrad i en av landets medelstora banker, Banco
de los Trabajadores, ägd av delar av fackföreningsrörelsen och ett antal kooperativ, ledde till att staten gick in och tog
över banken i slutet av 2010 för att undvika konkurs.
Först under 2010 inleddes en långsam ekonomisk återhämtning, uppbackad av gradvis ökande remitteringar samt
ökad kredittillväxt. Jordbruk, fiske och tillverkningsindustrin - driven av ökad efterfrågan från USA - var de sektorer
som uppvisade den snabbaste återhämtningen, liksom transport- och kommunikationssektorerna. Ökande priser på
framför allt bränsle och livsmedel bidrog till att Riksbankens inflationsmål på sex procent överskreds redan i slutet av
2010 med en dryg procentenhet. Byggsektorn är den sektor som fortfarande inte uppvisar några tydliga tecken på
återhämtning.
För att täcka underskottet i budgeten, och för att tillmötesgå kraven från internationella låneinstitut, genomfördes en
skattereform i mars 2010: skatterna på tobak, alkohol och nya bilar höjdes samtidigt som beskattningen av höga
inkomster från affärsverksamhet ökade. Presidenten lyckades samma år återknyta relationerna med internationella
kreditgivare samt med det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet, och har därmed kunnat täcka delar av
budgetunderskottet.
Den 1 oktober 2010 godkände IMF dessutom ett s.k. Stand by Agreement. Avtalet, som uppgår till 202 MUSD löper
under 18 månader och är en nödkreditlina att använda vid statsfinansiell kris. IMF-avtalet inkluderar bl.a. reformer
inom finanssektorn, reformer av statliga pensionsprogram, minskade offentliga utgifter, ökad produktivitet hos
4
statliga företag samt ökad skatteuppbörd. Avtalet öppnar även möjligheter för ytterligare krediter från bl.a.
Världsbanken och IDB. I början av december 2011 godkände Världsbanken och IFC gemensamt en s.k. country
partnership strategy (CPS) för Honduras 2012-2014 som inkluderar ett utvecklingspolitiskt lån, s.k. development policy credit
(DPC), till ett värde av 86 MUSD.
Honduras har en relativt öppen ekonomi där exportvärdet uppgår till omkring 38% av BNP. Främsta exportländer
är: USA (67%), El Salvador (5%), Guatemala (4%). Främsta importländer är: USA (52%), Guatemala (7%), El
Salvador (5%), Mexiko (4%), Costa Rica (4%).
MAKROEKONOMISKA INDIKATORER
2006
2007
2008
2009
2010
2011*
6,0
6,3
4,2
-2,1
2,4
3,7
3 450
3 702
3 860
3 737
3 786
3.939
10 917
12 349
13 925
14 268
15 340
17,0
Inflation (%-genomsnittlig ökning/år)
5,6
6,9
11,4
5,5
4,8
6,5
Skattekvot (% av BNP)
17,7
16,3
16
14,4
15,1
-
Budgetbalans (% av BNP)
-1,4
-2,9
-2,4
-6,2
-3,9
-4,0
Statsskuld (% av BNP)
31,7
19,6
20,2
23,7
26,1
29,7
- varav utländska lån
27,9
16,4
16,7
17,2
17,6
- varav inhemska lån
3,8
3,2
3,5
6,5
8,5
Utl. direktinvesteringar (% av BNP)
n.a.
n.a
6,3
3,7
3,5
5,3
Handelsbalans (% av BNP)
-32,9
13,8
n.a
-19,3
-
-19,7
Bytesbalans (% av BNP)
-1,9
-9,9
-12,9
-3,2
-6,3
-6,8
Realränta, utlåning (%)
10,9
16,6
17,9
19,1
15,5
18,1
BNP (real tillväxt i %)1
BNP/capita (USD) köpkraftsjusterad,
källa: EIU
Nominell BNP (MUSD)
Källor: IMF, Economist Intelligence Unit (EIU), IMF, Världsbanken, Honduras centralbank (BCH)
* Data för 2011 är prognoser
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER (MR)
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Honduras har under 2010 och 2011 fortsatt att präglas av
efterdyningarna från statskuppen den 28 juni 2009.
Under de facto-regeringen Roberto Michelettis tid vid makten, från statskuppen fram till den demokratiskt valde
presidenten Porfirio Lobo tillträde den 27 januari 2010, genomfördes flera inskränkningar i de grundläggande
medborgerliga och politiska rättigheterna. Brott mot de mänskliga rättigheterna omfattade bl.a. enstaka mord,
godtyckliga frihetsberövanden, grym, omänsklig och nedsättande behandling av frihetsberövade personer,
undermåliga förhållanden i lokaler för frihetsberövade, otillräcklig, ineffektiv lagföring av brott, godtyckligt
användande av undantagstillstånd, oproportionell användning av våld mot demonstrationer, kriminalisering av
protester, ökad militarisering, övergrepp mot kvinnors rättigheter, ökad rasdiskriminering och ett flertal godtyckliga
inskränkningar i yttrandefriheten.
Statskuppen uppenbarade och förstärkte ett flertal redan tidigare existerande allvarliga strukturella problem vad gäller
att garantera de mänskliga rättigheterna, och ökade de politiska och sociala spänningarna i landet. Polariseringen i det
honduranska samhället fördjupades.
President Lobo har sedan sitt tillträde tagit initiativ till ett antal processer som syftar till att förbättra situationen för
de mänskliga rättigheterna i landet, bl.a. genom inrättandet av en nationell plan för att främja de mänskliga
rättigheterna, initierandet av en presidentkommission för mänskliga rättigheter samt en begäran till FN att upprätta
ett kontor i landet för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Lobo var även drivande i tillsättandet av den
sannings- och försoningskommission som utredde händelserna före, under och efter statskuppen 2009. Lobo har
Real BNP är ett volymmått som tar hänsyn till effekten av olikheterna i prisutveckling på exporten och importen. Detta innebär att real BNP
justeras med hänsyn till vunnen eller förlorad köpkraft.
1
5
dessutom varit initiativtagare till skapandet av ett nytt ministerium för justitiefrågor och mänskliga rättigheter
(Ministerio de Justicia y Derechos Humanos).
Den generella situationen för de mänskliga rättigheterna i Honduras är emellertid fortsatt komplicerad.
Våldssituationen är extrem och ingen annanstans i Latinamerika mördas så många människor (cirka 57 mord per
100 000 invånare). Utomrättsliga avrättningar förekommer. Landets fängelser är överbelagda och präglas av
oacceptabla förhållanden. Människorättsaktivister, fackföreningsmedlemmar, åklagare och domare samt medlemmar
av den s.k. motståndsrörelsen, har utsatts för hot, attacker och mord. Flera mord på journalister har förekommit
under det senaste året. Rättssäkerheten är svag och en tilltagande organiserad brottslighet med kopplingar till
narkotikahandeln har genererat en våldsvåg i framför allt de norra delarna av landet. Polisen är som institution
mycket svag och präglad av utbredd korruption, och fortsätter att utgöra ett problem när det gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna.
Situationen för ekonomiska och sociala rättigheter samt enskilda gruppers rättigheter uppvisar få framsteg.
Inkomstfördelningen är bland de mest ojämlika i Latinamerika, och mer än hälften av befolkningen lever i fattigdom.
Tillgången till hälso- och sjukvård är begränsad, och såväl mödradödligheten som den kroniska undernäringen bland
barn är hög. Våld inom familjen är vanligt förekommande, och antalet kvinnomord har ökat under året. Barnarbete
förekommer frekvent, framför allt inom jordbruk och inom den stora informella sektorn. Människohandel av
framför allt unga kvinnor och barn är ett växande problem. Landet tar endast emot ett fåtal flyktingar årligen. Urfolk
drabbas ofta av exkludering och diskriminering, och tvångsförflyttningar av urfolksgrupper har skett under året för
att ge plats åt storskaliga infrastrukturprojekt utan att urfolkens rätt till konsultationer respekteras. HBT-personer är
ofta utsatta för diskriminering. En majoritet av landets personer med funktionsnedsättning har begränsad tillgång till
utbildning, arbetsmarknad och sociala stödåtgärder.
För mer detaljerad information, se Utrikesdepartementets årliga rapport om de mänskliga rättigheterna i Honduras
på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter: www.manskligarattigheter.gov.se
INTERNATIONELLA RELATIONER
Politik
Allt sedan de stora amerikanska fruktbolagens tid har relationen till USA spelat en nyckelroll för utvecklingen i
Honduras. Förutom att USA är Honduras största handelspartner beräknas drygt en miljon honduraner arbeta i USA.
Relationen mellan länderna har tidvis varit komplicerad, bland annat till följd av amerikansk truppnärvaro, utvisning
av illegala honduranska immigranter samt förekomsten av narkotikasmuggling genom Honduras till den amerikanska
marknaden. Honduras relation till de centralamerikanska grannländerna har historiskt inte varit utan komplikationer,
framförallt till följd av dispyter över oklara gränsdragningar.
Statskuppen den 28 juni 2009 innebar ett bakslag för Honduras internationella relationer. Kuppen resulterade i att
Honduras uteslöts från både OAS och det centralamerikanska organet för regional integration, SICA, under ett års
tid. Dessutom lades förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Centralamerika (se nedan) tillfälligt på is
tills dess att en demokratiskt vald regering hade tillrätt. I det politiska efterspelet till statskuppens blottlades
meningsskiljaktigheter mellan de latinamerikanska länderna när det gäller frågan om erkännande av Honduras
regering samt landets återinträde i regionala organ.
Ekonomi
Honduras är medlem i den Centralamerikanska Gemensamma Marknaden (CACM) och har undertecknat
frihandelsavtal med USA, Mexico, Chile, Dominikanska republiken och Taiwan, samt ett partiellt frihandelsavtal med
Panama. Förhandlingar om frihandelsavtal pågår med Caricom och Kanada.
Honduras var med och förhandlade fram ett Associeringsavtal mellan Centralamerika och EU. Förhandlingarna inleddes
formellt i oktober 2007 och avtalet undertecknades under EU-LAC toppmötet i Madrid i maj 2010, efter att
förhandlingarna tillfälligt lagts på is efter statskuppen den 28 juni 2009. Associeringsavtalet utgörs av tre pelare: politisk
dialog, utvecklingssamarbete och frihandel. Avtalet är det första bi- regionala associeringsavtalet för såväl Centralamerika
som EU. Vad gäller handelspelaren ger associeringsavtalet de centralamerikanska länderna fritt tillträde till den europeiska
marknaden för omkring 90 procent av samtliga centralamerikanska exportprodukter. För de mer känsliga exportvarorna
(t.ex. bananer) ger avtalet de centralamerikanska länderna gradvis minskade tullsatser eller gradvis ökade exportkvoter (t.ex.
socker, ris och nötkött). Innan avtalet kan träda i kraft måste det emellertid godkännas av samtliga av EU:s medlemsstaters
parlament, Europaparlamentet samt de centralamerikanska ländernas respektive parlament. Det finns förhoppningar om att
delar av avtalet kan träda i kraft i slutet av 2012.
Förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Centralamerika har sannolikt utgjort en mycket positiv katalysator
för den ekonomiska integrationen i Centralamerika. Särskilt EU:s krav att de centralamerikanska länderna ska förhandla som
6
ett gemensamt block med en gemensam röst har bidragit till ökat förtroende länderna emellan, vilket borde underlätta den
fortsatta integrationsprocessen. En annan viktig orsak till att den ekonomiska integrationen har fortsatt att avancera är att
den privata sektorn är allt mer positiv till ökad regional integration.
CAFTA-DR, frihandelsavtalet mellan CA-5, Dominikanska republiken och USA, trädde ikraft i Honduras 2006. CAFTADR ökar tillträdet till den amerikanska marknaden för många av landets exportprodukter. Bland de sektorer som har
gynnats mest kan nämnas export av textilier, skor och processade livsmedel. Avtalet innehåller även ramverk för vidare
reformer inom immaterialrätt, tvistlösning och tullregler.
Under Manuel Zelayas regering stärktes relationen med Venezuela. Som det andra centralamerikanska landet efter
Nicaragua gick Honduras 2008 med i ALBA, ett latinamerikanskt energi- och handelssamarbete som initierades av
president Hugo Chavez år 2004. Dessförinnan hade Honduras, i hopp om att få tillgång till billiga krediter för köp av
olja, gått med i Venezuelas energisamarbete Petrocaribe i december 2007. Honduras lämnade dock ALBAsamarbetet kort efter statskuppen den 28 juni 2009 under de facto regeringen Roberto Micheletti. Honduras är
alltjämt medlem i Petrocaribe.
SVERIGE OCH HONDURAS
Sveriges ekonomiska relationer med Honduras
Sveriges handel med Honduras är begränsad. Under 2010 föll handeln kraftigt, med totala exporter till ett värde på
166 MSEK och importer runt 145 MSEK, enligt Exportrådet och SCB. Men 2011 uppvisade en mer positiv trend,
med en betydelsefull ökning på 43 procent i importen från Honduras till Sverige mellan januari och september, samt
en mindre ökning om 4 procent i exporten till Honduras under samma tidsperiod.
De främsta svenska exportprodukterna till Honduras är telekommunikationsutrustning som utgör ca två tredjedelar
av exporten och den viktigaste importprodukten är kaffe som utgör nästan all import från landet. Närvaron av
svenska företag är begränsad, endast Ericsson och Oriflame är representerade. Andra svenska företag företräds
genom dotterbolag i något av grannländerna.
Sektorer med utvecklingspotential för Sveriges del är bl.a. skogssektorn, infrastruktur, och miljöteknik. Ett verktyg
som kan underlätta investeringar i Honduras är det riskkapital Swedfund ställer till förfogande för svenska
investeringsprojekt i Centralamerika. Ambassaden planerar inga handelsfrämjande aktiviteter i Honduras inom den
närmaste framtiden.
Sveriges utvecklingssamarbete med Honduras
Sverige har bedrivit utvecklingssamarbete med Honduras sedan 1980-talet. Under 90-talet och i synnerhet efter
Mitchkatastrofen 1998 ökade det svenska biståndet kraftigt. År 2001 det till 324 MSEK, av vilka cirka 150 MSEK
användes till återuppbyggnad av infrastruktur som förstörts av orkanen Mitch. Sverige har efter regeringens beslut
om landfokusering av det svenska utvecklingssamarbetet avslutat sitt bilaterala utvecklingssamarbete med Honduras,
och Sidas sektionskansli i Tegucigalpa stängdes den 31 augusti 2010.
Besöksutbytet mellan Sverige och Honduras
Besöksutbytet mellan Sverige och Honduras har varit begränsat. I februari 2004 besökte dåvarande biståndsminister
Carin Jämtin landet. I maj samma år besökte ministern för presidentkansliet, Luis Consenza, Stockholm i samband
med förberedelserna inför ett större möte mellan biståndsgivarna och regeringen som ägde rum i Honduras en
månad senare. Honduras kardinal Rodriguez besökte Sverige under sommaren 2005. I november 2005 besökte
jämställdhetsministern Marcela Suazo del Mar Stockholm för möten med bland andra dåvarande biståndsminister
Carin Jämtin och jämställdhetsminister Jens Orback.
7