Fenotypisk plasticitet hos abborre och mört ett
predatorinducerat försvar?
av
Per Jonsson
Fenotypisk plasticitet är en organisms förmåga att uttrycka olika t ex beteende eller utseende
beroende på rådande miljöfaktorer. En viktig miljöfaktor i interaktioner mellan arter är
förekomst eller avsaknad av rovdjur (predatorer). Många akvatiska organismer har förmågan
att förändra sin kroppsform som svar på närvaro av rovdjur. Man har tidigare t ex påvisat att
sötvattensfisken ruda blir mer högryggad i närvaro jämfört med i frånvaro av rovfisken gädda.
Abborre, gädda och mört är de vanligast förekommande fiskarterna i Sveriges sötvatten
och finns i sjöar över hela landet utom i fjällkedjan. Deras stora utbredning är i sig intressant,
för att veta hur dessa fiskarter påverkar varandra inom och mellan arterna. Abborre och mört
är viktiga bytesfiskar för såväl gädda som större abborre. Både abborre och mört uppvisar
ganska stor variation i utseende såväl i tid och rum inom samma sjö, som mellan sjöar.
Variationen har visat sig bero på både vilken typ av miljö dom befinner sig i och val av föda.
I den här studien ville jag testa om kroppsformen och tillväxten hos abborre och mört
påverkas av närvaro av gädda. Jag utförde ett sex veckor långt akvarieförsök där små abborrar
och mörtar (2,0 0,5 g) hölls i akvarium med och utan gädda och analyserade sedan om deras
kroppsform och tillväxt utvecklats olika i närvaro jämfört med i frånvaro av gädda.
Jag fann att både abborre och mört uppvisade en skillnad i kroppsfrom mellan
behandlingarna. Abborre hade en relativt högre kroppsform i närvaro jämfört med i frånvaro
av gädda. Abborrens huvudsakliga försvar mot rovfisk är dess kryptiska färg som gör den väl
kamouflerad till sin omgivning, samt dess taggiga fenstrålar vilka gör den svårhanterlig för en
rovfisk. Eftersom gädda begränsas i sitt bytesval av att den måste svälja sina byten hela, kan
en högre kroppsform hos abborre göra dom än mindre attraktiva som byte för gädda. En högre
kroppsform kan även öka abborrens chans att undkomma under hanteringen om den fångats.
Mört uppvisade en annorlunda fenplacering i närvaro jämfört med i frånvaro av gädda.
Mörten är en mer snabbsimmande fisk jämfört med abborren och dess huvudsakliga försvar
mot rovfisk är att försöka simma ifrån dessa. Skillnaderna i fenplacering kan vara en
anpassning till att minska simmotståndet och därmed öka chansen för mört att undkomma en
attackerande rovfisk.
Den här studien visar att anpassningar i kroppsform som en respons på närvaro av
rovfisk kan vara vanligt förekommande hos fiskar. Man har sett att arter som har någon form
av kroppsligt försvar, i jämförelse med arter som inte har något sådant försvar, uppvisar
mindre beteendeförändringar i närvaro av rovdjur och i mindre grad undviker farliga
områden. Ett försvar skulle således ge möjlighet för en organism till utökat utnyttjande av
områden där det finns rovdjur. Eftersom fenotypiskt plastiska anpassningar mer troligt
utvecklas i varierande miljöer än i stabila miljöer, och artinteraktioner varierar i tid och rum,
har evolutionen av artinteraktioner med all säkerhet resulterat i fenotypisk plasticitet. Olika
typer av adaptiv plasticitet är antagligen ett mer vanligt förekommande fenomen än man
tidigare trott. Trots det vet man fortfarande ganska lite om vilka processer som reglerar
fenotypisk plasticitet och hur det påverkar interaktioner mellan arter.
Examensarbete i biologi, 20 p, 2003
Avdelningen för Limnologi
Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala universitet
Handledare: Peter Eklöv
