Kolumn i Katrineholms-Kuriren julafton 2011
Julen är barnets högtid. Det är regressionens högtid då vi får gå bakåt i vårt livs historia och
möta barnet. Vi får minnas barndomen, men framför allt bejaka barnet och det sköra inom
oss. Låt mig återge ett barndomsminne. Eftersom det gått mer än fem decennier sedan
händelsen utspelades, så ligger berättelsen någonstans mitt emellan myt och verklighet.
Det är tidig vinter. Jag är fyra år, min kamrat är sex år. Utan vuxnas vetskap är vi båda på väg
ned mot byns lilla å. Isen har lagt sig sedan någon vecka tillbaka. Jag vet att vi inte får gå ned
till ås. Men lockelsen att gå ut på den tunna isen är för stark. Plötsligt brister isen och min
kamrat hamnar i vaken. Han försöker kämpa sig upp ur det mörka vattnet. Jag går ut till
honom för att dra upp honom. ”Kom inte hit” ropar han. Så klok en sexåring kan vara! Kall
och frusen tar han sig själv upp. Hur det sedan förlöpte minns jag inte. Men han lever än idag.
Jag med.
Att leva är ibland som att ta sig fram på nattgammal is. Vi tror att vi behärskar livet, men
plötsligt kan allt vara förändrat. Vi har nog lite till mans sådana erfarenheter. Idyllen brister.
Julen skall också vara idyll. Så var det inte den första julnatten. Så behöver det heller inte vara
idag, för att det skall vara jul på riktigt. Livet är som det är. Sällan är det idyll, mer likt den
första julen i Betlehem. Utanför samhällsgemenskapen tar två ungdomar emot ett nyfött barn.
Julen rymmer både fasthet och skörhet. Fastheten består i ett faktum, ett barns födelse som
ändrade tideräkningen för större delen av jordens befolkning. Skörheten består i att julens
budskap kommer till oss i form av en berättelse, vars kärna heller inte väjer för skörheten. Det
är berättelsen om Gud som tar gestalt i ett spädbarn. Berättelsen handlar om att Gud själv gått
vår väg från födelse till död och öppnat en hoppets dörr. Detta är den kristna trons centrum:
ett barn, ett kors, ett möte – skört som nattgammal is. Men det ger hopp som bär genom
skörheten. Här ges mer än identifikation av svaghet, nämligen en obändig uppståndelsekraft
som burit människor genom djupaste nöd. En närvaro av ljus mitt i mörkret.
God Jul önskar jag er läsare
Hans-Erik Nordin
