elsas b o k h ylla
Skilda världar förenas i bok
om försoningsläran
Försoning behövs
Sofia Camnerin och Arne Fritzon,
Verbum förlag (2012)
Inom svensk kyrklighet rasade den
så kallade ”Försoningsstriden” under
1870- och 1890-talet. Striden handlade
om vägen till försoning mellan Gud och
människa, vem som är subjekt respektive objekt i handlandet. Striden ledde till
splittring och nya kyrkobildningar. Själva
ordet ”försoningsstrid” känns som en
anomali. Hur kan en önskan om att förstå
hur försoning mellan Gud och människa
är möjlig, orsaka strid och splittring? Man
kan ju tycka att det borde falla på sin egen
orimlighet, men istället säger det något
om oss människor.
Både Sofia Camnerin och Arne Fritzon,
teologer och författare, kommer ur den
tradition, som i försoningsstriden, förespråkar att det är Gud som är subjekt, den
som handlar och tar initiativ till försoning med människan. Författarna skriver
i inledningen att ”vår gemensamma utgångspunkt är att försoning behövs”, och
”en nyckelfråga är hur man ska förstå den
fasansfulla berättelsen om Jesu lidande
och död på korset”, och ”hur vi ser på Gud
och Guds makt”, i formulerandet av en
försoningsteologi. Sofia Camnerin tolkar
utifrån ett befrielse- och feministteologiskt perspektiv och Arne Fritzon utifrån
ett hermeneutiskt och skapelseteologisk
perspektiv. De har en gemensam utgångspunkt – att försoning behövs – men därifrån tar deras fortsatta väg mycket olika
inriktningar, men de för ett samtal om
hur en bärkraftig försoningsteologi kan
formuleras och diskuteras utan strid, och
de upphöjer samtalet till en dygd, för att
nå dit. Författarna presenterar sina respektive försoningsteologier men det finns
ingen förväntan att man som läsare ska
välja sida, eller bekänna sig som lärjunge
till den ena eller den andre. Bokens tanke
är att uppmuntra till fortsatt samtal och
diskussion. Det lyckas de med.
14 Elsa nr 1 2013
Boken är en dialog där respektive teolog
får formulera sig fritt, och där de sedan får
ge respons på varandras texter i nästkommande kapitel. Det är ett mycket sympatiskt förhållningssätt eftersom det ger
varje teolog möjlighet att tala till punkt
och man behöver inte sträva efter en konsensus. Varje författare får odla sin egenart och sin teologi men i relation till den
andre, likheter men framförallt skillnader
blir belysta och konkreta. Det blir tydligt
hur olika författarna är och hur olika deras respektive försoningsteologi utvecklas
och tar form. I bokens avslutande del skriver de att ”beroende på var man står ser
man olika saker” och det framgår med all
tydligt i den här boken.
Ganska tidigt in i boken noterar jag att
det är skillnad på vilka andra tänkare det
refereras till; främst teologer, men också
författare, psykologer, med flera. Vid en
snabb genomräkning visar det sig att Sofia
hänvisar till 34 kvinnor och 34 män. Arne
refererar till 24 män och 2 kvinnor, varav
en av kvinnorna är medförfattaren Sofia
Camnerin. Spelar det någon roll? Tittar
man ännu närmare ser man att Sofia refererar till, framför allt bland teologerna,
personer som kommer från hela världen;
Europa, Asien, Nord- och Sydamerika,
ja, jag tror varje världsdel. I Arnes fall är
alla européer, vad jag kan bedöma. Spelar det roll att Arne enbart refererar till
(vad man närmast föreställer sig) enbart
vita, europeiska män i en dominerande
kristen – till och med kanske protestantisk – kultur? Ja, det säger något om den
plats han står på och ser ut ifrån. Gör det
hans teologi icke trovärdig? Nej, absolut
inte, men han kan inte räkna med att beröringspunkterna blir lika många mellan
honom som författare och mig som läsare.
I Sofias fall hämtas inspiration från kvinnor och män med andra erfarenheter, t ex
från kolonialismen och en annan religiös
kontext än den egna, från mer våldsamma
och förtryckande samhällen. Här blir det
klassiskt: Arnes försoningsteologi har ett
individperspektiv, som känns ren och fin,
lite från ovan, en idealiserad värld, och
Sofias försoningsteologi är som hämtad
från gatan, ett nedifrånperspektiv, som
upplevs smutsig och våldsam. Arne befinner sig i det manliga centrum och Sofia i
den kvinnligt marginaliserade periferin.
Vad är då sanningen? Antagligen någonstans mittemellan ytterligheterna, i mellanrummet.
Det är ett spännande samtal man får vara
delaktig i som läsare. Sällan har så många
utropstecken och frågetecken klottrats i
marginalerna. Samtalet är teologiskt på
en akademisk nivå men utan att tappa
fästet i verkligheten. Författarna skriver
själva att ”trots alla böcker och texter är
det i det praktiska livet vi prövar, erfar och
lever försoning” och här har kyrkan och
församlingen en central roll.
Annika Damirjian
K y r ka o c h sa m h ä l l e u r k v i n n o r s p erspe k tiv
