Benen berättar
susanna eklund
V
id många utgrävningar är ben den absolut
största fyndkategorin, oavsett om det är en
gravplats eller en boplats som undersöks. Därför har osteologerna (os = latin för ben) en viktig roll i
tolkningen av platsen. De kan ofta identifier vilka
arter benen kommer från.
Vid Påljungshage deltog de två osteologerna Emma
Sjöling och Ylva Bäckström redan i fältarbetet. Det var
oerhört värdefullt att de kunde göra preliminära
bedömningar direkt på plats och säga om det var människoben eller djurben. De påbörjade en första basregistrering och valde ut lämpliga benbitar att skicka för
datering. Den stora delen av analysen utfördes sedan
inne på kontoret.
Fågel, fisk eller mittemellan?
Den första frågan arkeologerna brukar ställa till osteologen är: Är det människa eller djur? Om det visar sig
vara djurben undrar man naturligtvis från vilken djur-
Figur 67. Osteolog i fält. I Påljungshage deltog arkeologer med osteologisk
specialkompetens redan under fältarbetsfasen. Foto: Ann Lindkvist, SAU.
86
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
art de kommer. För att kunna göra benbestämningar
har de tillgång till en stor referenssamling ben med alla
tänkbara djurarter. Därför behöver osteologerna ett
ganska stort arbetsrum där de får plats med hela kranier och skelett av olika arter att jämföra de tillvaratagna benfragmenten med. Vid Påljungshage hittade
osteologerna ben från människor i 36 av stensättningarna och ben från djur i 18 av dem. I de fall där djurbenen har gått att artbestämma har de härstammat
från får eller getter, vilka troligen utgjorde en mycket
viktig del i den dåtida ekonomin (fårets och getens
skelett är så likartade att de är mycket svåra att skilja
åt, men vi vet från litterära källor att fåren brukar
dominera).
Ben från får/get är vanliga i bronsålderns gravar.
Man kan fråga sig varför? Exempel finn även från
Irland och Kartago, där tolkas de som rester efter
lamm kopplade till en fertilitetskult som hållits om
våren. Djuren deponerades där aldrig som hela kroppar utan i mindre delar. Även i Påljungshage uppträder
benen från får/get som enstaka fragment, det är absolut inte fråga om kompletta skelett.
Figur 68. Under rapportfasen gjorde Emma Sjöling en
detaljerad analys av benmaterialet. Foto: Susanna Eklund,
SAU.
Små förbrända smulor
Benen som hittades vid Påljungshage var väldigt fragmenterade; de flest bitar var mindre än 25 mm. Med
ett så finfö delat material kan det vara mycket svårt att
hitta de karakteristiska benbitar som avslöjar information om kön, ålder och annat. Självklart ställer det
oerhörda krav på ostelogerna som har utfört ett mycket tidskrävande arbete.
En osteolog kan avgöra hur hårt brända benen är
eftersom olika förbränningstemperaturer ger olika färg
på benen, och riktigt hög temperatur gör att benen blir
sköra och spricker. Det här kan vara av intresse när
Benen berättar
man funderar över hur själva kremeringen gått till. Vid
Påljungshage var de flest benen gulvita, vilket innebär
att de hade utsatts för förhållandevis hög temperatur.
Huvud, axlar, knä och tå
Vilken del av människan eller djuret är det man har
hittat? Är det fingerspetsen kraniet eller lårbenet? Det
är ganska vanligt att man hittar extra många fragment
från skalltak och lårben. Men frågan är om man faktiskt har begravt mest av just dessa ben, eller om de
helt enkelt är lättare att identifiera Vid Påljungshage
hittades fragment från kranium, bål, extremiteter,
hand och fot i de flest gravar som innehåller en större mängd ben. Däremot hittade vi nästan aldrig benen
från hela individen. Den sammanlagda volymen efter
en vuxen individ varierar mellan 1,5 och 3 kg. Benmängden i de undersökta gravarna varierade mellan
0,18 gram och drygt 2 kilo, och bara i fyra av dem
översteg benvikten ett kilo. Detta väcker naturligtvis
frågor kring den dåtida begravningsritualen (se mer i
kapitlet Gravfältet vid Påljungshage)
Gammal eller ung?
Utifrån skelettresterna kan man göra en ungefärlig
uppskattning av hur gammal personen blev. Människor är inte som träd med årsringar, men man kan
undersöka tändernas slitage (om man nu hittar tänder)
Åldersgrupp
Ålder
Fetus
0–9 månader i uterus
Infant
0–1 år
Infans I
1–6 år
Infans II
7–14 år
Juvenilis
15–19 år
Yngre adult
20–34 år
Medelålders adult
35–49 år
Äldre adult
50 år +
Adult
20 år +
Figur 69. De osteologiska analyserna kan inte visa de
avlidnas exakta ålder. Istället görs bedömningar av vilka
ungefärliga åldersgrupper som de tillhör.
och morfologiska förändringar på leder. Man tittar
också på kraniedelarnas sammanväxning. Det blir
ingen exakt åldersanalys, men osteologerna brukar
dela in livet i olika ålderskategorier.
Vid Påljungshage fanns det 16 gravar som innehöll
vuxna, 10 som innehöll barn, 5 i kategorin ungdom/
vuxna och en ungdom. En tredjedel av de gravlagda
var alltså barn. Oftast saknas spädbarn nästan helt, och
om de förekommer brukar de sakna gravgåvor. Barnadödligheten var störst under första levnadsåret. Vi vet
från den antike romerske författaren Plinius att ett
barn där inte ansågs ha någon själ förrän det fic sina
första tänder. Om barnet dog tidigare skulle det därför
inte kremeras. I sju av de nio stensättningar vars storlek understeg 2 meter i diameter var de gravlagda barn.
Endast tre barn låg i gravar som var över två meter i
87
88
Figur 70. Plan
över begravningar
där de avlidnas
ålder varit möjlig
att bedöma utifrån benmaterialet. Det förefaller
som att barngravarna anlagts i de
centrala delarna.
Digital bearbetning: Susanna
Eklund, SAU.
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Åldersgrupper
Okänd ålder
Barn
Ungdom
Ungdom/Vuxen
Vuxen
Medelålders vuxen
Äldre vuxen
Stensättning utan begravning
0
10
20
30
40 m
Benen berättar
diameter. Dessa tre hör till ålderskategorin infans II,
d v s åldern 7–14 år. Det verkar alltså finna ett visst
samband mellan den gravlagdes ålder och gravöverbyggnadens storlek – de små gravarna verkar ha varit
vikta för barnen, sånär som på två undantag.
Två vuxna människor har också begravts i en mindre grav. Var de småvuxna eller hade det på något
annat sätt status jämbördigt med ett barn? Hursomhelst verkar det vara ett mönster att små människor
begravs i små gravar.
Kvinna eller man?
De gravlagdas kön är betydligt svårare att fastställa
utifrån det hårt fragmenterade benmaterialet i brandgravarna. Det har varit svårt att hitta de könsindikerande bitarna såsom ögonbryn och delar av höften,
men i 14 fall har osteologerna lyckats göra en könsbedömning, även om den är något osäker. De lyckades
identifier sex troliga kvinnor och åtta troliga män.
Inom samtliga tre delområden på gravfältet finns
såväl män som kvinnor i alla olika åldersgrupper. Hursomhelst: vi har såväl barn som vuxna, ungdomar och
riktigt gamla, män och kvinnor. Alla kategorier finn
representerade vid Påljungshage.
Inga köns- och åldersgrupper var begränsade till
något särskilt delområde eller någon viss gravgrupp,
men när det gäller samband mellan de gravlagda och
specifik gravgåvor kunde vissa mönster skönjas.
Metallföremål, keramik, harts och djurben hittades i
såväl barngravar som begravningar med vuxna män
och kvinnor. Djurbenen var dock betydligt vanligare
i vuxengravar. Endast i en barngrav fanns det djurben.
Flinta har bara påträffat i mansgravar.
Hur ska olika grupperingar på ett gravfält egentligen förstås och vad representerar de olika grupperna?
Har invånarna från en viss by, en familj, eller en viss
samhällsgrupp begravts tillsammans? Vid Åbygravfältet vid Västerhaninge i Södermanland har man med
hjälp av den osteologiska analysen kunnat identifier
ett spännande genetiskt särdrag (suturalben) hos fler
av de begravda som visar att de troligen var släkt. Den
sociala identiteten kan ha varit viktig också efter
döden. Eftersom de olika gravgrupperna vid Påljungshage verkar ha existerat samtidigt, sida vid sida, så
ligger det nära till hands att anta att de representerar
olika byar, gårdar eller släkter.
Personliga livsöden
Ibland kan osteologerna också upptäcka sjukdomar,
åldersförändringar, ledsjukdomar eller genetiska
betingade sjukdomar som t ex dvärgväxt. Man kan
också se spår av närings- eller vitaminbrist. Vid
Påljungshage visade det sig, föga förvånande, att de
personer som uppnått en hög ålder verkar ha haft problem med sina kroppar. Flera av de gamla hade spår av
osteofyter, bentillväxt som bildas som resultat av förslitningar i brosket. Beroende på var de sitter kan de
hindra ledens rörelseförmåga eller orsaka smärta.
89
90
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 71. Köns­
bedömda individer på gravfältet.
Det kan skönjas
en tendens till att
mansgravarna
ligger i söder och
kvinnogravaran i
norr. Man måste
dock betänka att
könsbedömningar
inte varit möjliga
att göra på alla de
gravlagda. Digital
bearbetning
Susanna Eklund,
SAU.
Könsfördelning
Man?
Kvinna?
Stensättning
Grav
0
10
20
30
40 m
Benen berättar
Osteoporos eller benskörhet var också ganska vanligt
förekommande hos de äldre. Någon individ hade synbara ledförändringar på fötter och händer och även
artrit förekommer. En kvinna led av upprepade beninflammatione .
Hos en av de begravda hittade osteologerna helt
sammanväxta alveoler, det vill säga hålrummen i käken
för tändernas rötter. Personen måste alltså ha varit
tandlös under en längre tid och lyckats överleva utan
att ha ätit fast föda.
Hos en annan individ har man noterat förändringar i ögonhålorna, nålfin perforeringar eller hål,
vilka associeras järnbristanemi. Järnbristanemi kan
uppkomma av olika anledningar men ofta samverkar
en eller fler faktorer. Undernäring, omfattande blodförlust, diarrésjukdomar, och parasitinfektioner anses
dock vara bland de främsta orsakerna.
Genom den osteologiska analysen kommer vi således närmare individerna i det annars ganska opersonliga arkeologiska materialet. Tillsammans med den
arkeologiska tolkningen kan man också komma fram
till spännande slutsatser. Trots att de skelettrester som
tillvaratogs vid Påljungshage utsatts för höga temperaturer vid kremeringen, samt att benen var hårt fragmenterade lyckades våra osteologer ändå utvinna en
hel del matnyttig information.
Lästips
Figur 72. Bilden visar en ovanligt väl bevarad kremation
från en bronsåldersurna till vänster och ett nästan helt,
obränt skelett av människa till höger. Foto: Gabriel Hildebrand, RAÄ.
During, Ebba. 1992. Osteologi: Benens vittnesbörd.
Gamleby, Arkeo-förlaget.
91
Påljungshage
– forntid i Nyköpingstrakten
r edakt ör: jonas wikbor g
omsl agsbild: gö te göransson
omsl aget s baksida: måns sjöber g
sa u skrifter
22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014
SAU Skrifter nr 22
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist,
Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk
Tryckår: 2014
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala
Bilder: © respektive upphovsman
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter
alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslagets baksida: Måns Sjöberg
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-8-8
