Sjätte söndagen efter Trettondedag Jul

Predikan i S:t Hans kyrka Sjätte söndagen efter Trettondedag Jul den 13 februari 2000
Jesaja 43:15-21 * Filipperbrevet 2:12-13 * Johannes 5:16-23
Fader verkar ännu i denna stund, och
M indärför
verkar också jag", sade Jesus.
Hur verkar då Gud?
Det kan den här söndagens plats i kyrkoåret
hjälpa oss att förstå. Vi befinner oss fortfarande i
Trettondedagstiden. Trettondedagstiden handlar
om hur Gud uppenbarades i Jesus, alltså om att
Gud blev människa, blev kött, som det står, i
Jesus. Gud valde alltså att ingripa och verka
genom att bli synlig och hörbar, mänsklig, till det
yttre enkel och "vanlig".
Att Gud blev människa kallas på teologiskt
språk för "inkarnationen", ordagrant betyder det "in
i köttet". Gud Fader handlade "inkarnatoriskt". Eller
"sakramentalt" som är ett annat ord för samma
sak, ty med sakrament menas att Gud tar enkla,
synliga ting till medel för att handla och för att förmedla det osynliga, heliga och eviga. När Gud blev
människa i Jesus handlade Gud "sakramentalt".
Så verkar Gud.
Det är ett mönster som Gud använde redan
före Jesu födelse. När Han bestämt sig för att en
gång krossa ondskan och förbannelsen var Han
redan då klar över att det skulle ske inte bara i
himlarymderna eller i någon osynlig verklighet utan
genom en människa. När Han började gå till verket
utvalde Han Abraham och Abrahams ättlingar till
det folk, i vilket alla människor på jorden ska bli
välsignade. Han använde ett konkret folk, som i sig
inte var särskilt stort eller märkvärdigt, för att ge
hela världen välsignelse. Det är att handla sakramentalt eller inkarnatoriskt.
Och det är alltså så Gud fortfarande handlar,
säger kristen tro. När Gud verkar i oss så att vi i
både vilja och gärning förverkligar Hans syfte gör
Han det genom sina nådemedel, inkarnatoriskt.
Det är lätt hänt att vi tänker oss något annat. Vi
kan inte se Gud, och Hans egentliga väsen övergår allt mänskligt förstånd. Han är förstås inte heller bunden till något synligt eller konkret – och
därför kan det verka konstigt eller fånigt att Gud
skulle använda sig av enkla, vanliga saker när Han
verkar. Det känns för enkelt. Så var det också när
Jesus var synlig på jorden; människor tog inte
emot Honom, för Han var för vanlig; vi hörde ett
exempel på det i evangeliet. Den risken finns fortfarande, värt att notera.
Kristen tro är alltså en nådemedelstro för att
tala lutherskt, kyrkan nådemedelsförvaltare.
Kristenlivet är sakramentalt, för att tala katolskt,
Kyrkan är själv ursakramentet.
Nådemedlen är Guds Ord Bibeln, bönen och
sakramenten. Sakramenten är dopet och nattvarden, så långt är alla överens. Just de båda finns
för övrigt antydda i den gammaltestamentliga texten idag, där det stod om den väg Gud gjorde för
sitt folk genom Röda Havet – vilket alltid setts som
en bild för dopet – och om de strömmar i öde-
marken som tillhör nattvardens gammaltestamentliga förebilder.
Om sedan den enskilda syndabekännelsen,
konfirmationen, äktenskapet, prästvigningen och
de sjukas smörjelse är sakrament eller inte kan
man diskutera. Det beror på vad man menar med
sakrament. Det viktiga är rimligen att Gud använder alltihop som nådemedel. Han verkar inkarnatoriskt och sakramentalt och använder då alla dessa
heliga handlingar.
Den enskilda syndabekännelsen, bikten, förekommer också hos oss och är till det yttre inte
konstigare än den enskilda förbönen; skillnaden är
bara den att man i stället för att be om förbön bekänner sin synd och i stället för förbön under
handpåläggning får syndernas förlåtelse under
handpåläggning.
Äktenskap har vi ju också – onekligen – och om
man betraktar äktenskapet som ett sakrament,
alltså något som Gud använder som medel för sin
nåd och sitt handlande, betyder det att man värdesätter det så mycket mer och vill ta vara på det
desto bättre. Bibeln säger att det finns ett samband
mellan äktenskapet och frälsningen; på ett sätt
som jag bara antyder nu kan äktenskapet förmedla
andliga gåvor, som frälsning och försoning, och
alltså vara något mycket mer än bara ett sätt att
leva tillsammans på.
Att prästvigningen är ett sakrament och prästen
alltså någon som Gud använder är till inte så lite
tröst både för prästen och för församlingen. Det är
inte min förlåtelse eller min välsignelse ni får, utan
Guds – om det nu är sant att prästvigningen är ett
sakrament och prästen därför är ett medel för Gud
och inte gör så mycket av egen kraft.
De sjukas smörjelse slutligen är märkligt kraftfullt; det verkar vad Gud vill, raskt och resolut, och
även om det inte alltid är vad vi vill kan vi lugnt lita
på att det i slutänden ändå blir rätt och till godo.
Jag tycker att vi ska kalla alla de sju sakramenten för just sakrament. Fast det är förstås inte
vad vi kallar dem som är det viktiga, utan vad vi
håller dem för. Och det är det viktiga den här söndagen, den sista i Trettondedagstiden om hur Gud
verkar inkarnatoriskt och sakramentalt genom
Jesus och genom sina nådemedel, att vi inte blir
"hemmablinda" utan tar vara på nådemedlen. Gud
gör något nytt NU – det spirar redan, märker ni det
inte?, som profeten sade.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst