2. HÅLLBAR TILLVÄXT
121204 Mikael Malmaeus, Svenska Miljöinstitutet (IVL)
Hållbar tillväxt finns inte
Ekonomisk tillväxt hyllas i samma andetag som demokrati, mänskliga rättigheter,
jämställdhet och hållbar utveckling. Ofta beskrivs ekonomisk tillväxt som en förutsättning
för att lösa miljöproblemen. Men hållbar tillväxt är ett begrepp som snubblar på sin egen
omöjlighet. Det är dags för de ekonomiska vetenskaperna att på allvar intressera sig för
det som är kärnan i deras ämne – hushållning, skriver miljöforskaren Mikael Malmaeus.
Mikael Malmaeus
När Världsbanken inför klimattoppmötet i Doha släpper en ra pport som varnar för att vi
är på väg mot fyra graders uppvärmning av jorden vet vi att det är allvar.
Om den globala medeltemperaturen stiger så mycket skulle livet på jorden knappast
längre vara möjligt. Det skulle med all sannolikhet innebära flera mete r högre havsyta,
ökenspridning på kontinental skala och kollapsade ekosystem världen över.
Risken att passera ekologiska trösklar med katastrofala följder ser ut att vara
överhängande på ytterligare en rad områden. Inom naturvetenskapen finns en rad
ramverk som på olika sätt definierar vilket ekologiskt utrymme som existerar om vi
framöver ska leva hållbart. Konceptet med planetära gränsvärden som etablerats av
bland andra Johan Rockström vid Stockholms universitet är ett exempel.
Det brukar sägas att vi människor lever som om vi hade 1,5 jordklot till vårt förfogande. I
Sverige lever vi som om vi hade 3.
Att hushålla bättre med jordens resurser är den största utmaningen som mänskligheten
står inför. Men den vetenskap som har att hantera vår hushållning – samhällsekonomin
(ekonomi betyder just hushållning på grekiska) – är inne på en helt annan linje.
En gång i tiden handlade ekonomi faktiskt om hur vi bäst skulle hushålla med våra
resurser: jorden, kapitalet och arbetskraften. För de tidiga nationalekonomerna – som
Adam Smith, Thomas Malthus och David Ricardo – var detta centrala frågeställningar.
Men med industrialismen kom överflödet, och de frågor ekonomer numera sysslar med är
de motsatta. Det finns så gott om kapital att det riskerar att bli värdelöst. Efterfrågan på
arbete är inte tillräcklig för att skapa jobb åt alla. De ekonomiska teorier som utvecklats
under 1900-talet – keynesianismen, monetarismen och den neoklassiska ekonomin –
intresserar sig inte för hushållning. De centrala frågorna är i stället: Hur skapar vi jobb
och lönsamma investeringar? Hur kan vi gynna konsumtionen och hålla hjulen igång? Det
heliga receptet är ekonomisk tillväxt, det vill säga ständigt ökande produktion och
konsumtion.
Miljöfrågornas inträde på 1960-talet stimulerade visserligen utvecklingen av
miljöekonomin, som undersöker hur olika typer av ekonomiska styrmed el kan användas
för att undvika miljöskador. Men så länge grundteorin förutsätter maximalt
resursutnyttjande och tillväxt förblir nationalekonomin illa rustad att hantera de stora
miljöfrågorna.
Ekonomisk tillväxt uppstår när det samlade värdet av produktionen – BNP – ökar. Och
just sättet att bestämma ekonomiska värden är nationalekonomins akilleshäl. Det
moderna teoribygget kretsar helt kring utbud och efterfrågan – att producenter och
konsumenter möts på en marknad och kommer överens om värdet på alla varor och
tjänster. Men eftersom den samlade efterfrågan bestäms av konsumenternas köpkraft,
som i sin tur bestäms av deras inkomster från produktionen, är teorin oanvändbar för att
bestämma BNP – det samlade utbudet. Marknaden kan inte värdera sig själv. Vi får gå
tillbaka till 1800-talet för att hitta tänkare som på allvar sysselsatt sig med frågor kring
hur ekonomiska värden i grunden ska pas. Det visar sig då att det är mängden resurser
som sätts in i produktionen som avgör det samlade värdet. I förlängningen betyder detta
att ekonomisk tillväxt bara kan uppnås med ökade insatser. Hållbar tillväxt blir därmed
en självmotsägelse.
Den neoklassiska ekonomin kommer aldrig i närheten av dessa frågor, och den
ekonomiska tillväxten fortsätter att tas för given. Uppslutningen kring tillväxten omfattar
betydligt fler än ekonomer. Den hyllas ofta i samma andetag som demokrati, mänskliga
rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Inte sällan antas ekonomisk tillväxt
rentav vara en förutsättning för att lösa miljöproblemen. Utan tillväxt, hävdas det,
kommer vi aldrig ha råd att ta oss an miljöproblemen. Det är dock inte klokare än att
försöka släcka en eld med bensin.
Utan en bredare, djupare och mer mångsidig forskning än den som idag bedrivs på de
ekonomiska institutionerna är ingen hållbar utveckling möjlig.
HÅLLBAR TILLVÄXT 121221 Per Krusell, professor i nationalekonomi vid IIES, Stockholms universitet
Nationalekonomin ger oss verktyg att
styra resursanvändningen
Jag håller inte med Malmaeus och Sandström om att den neoklassiska ekonomiska teorin
kommer till korta i frågor om hushållning av naturresurser. Utifrån centrala resonemang
om hur marknadsmekanismerna fungerar kan vi argumentera för vad som krävs för att
tvinga fram en lägre användning av sådana naturresurser som orsakar klimatförändringar,
skriver nationalekonomen Per Krusell.
Per Krusell
Mikael Malmaeus och Christian Sandström delar åsikten att den neoklassiska ekonomiska
teorin brister i beskrivningen av hur ekonomin hushållar med våra naturresurser.
Malmaeus perspektiv är miljöforskarens; Sandströms är teknologens. Eftersom jag är
(national)ekonom och har jobbat med klimatfrågor de senaste åren vill jag ge min syn på
saken. Nationalekonomisk analys handlar om att förstå hur marknader fungerar och, när
de inte fungerar så bra, om att analysera hur ekonomisk politik skulle kunna bota eller
lindra marknadens misslyckanden. Det centrala i hållbarhetsfrågan är att jordens
naturresurser är begränsade. Malmaeus menar då att eftersom vi inte kan expandera mer
än våra naturresurser tillåter, borde vi ha en mindre tillväxtorienterad ekonomisk politik.
Sandström genmäler att tillväxt i hög grad handlar om att använda naturresurser mer
effektivt, och att vi därför bör främja innovationer i ny teknik.
Huvudproblemet, att vi har begränsade resurser, kan vare sig marknad eller stat göra
något åt. Frågan är om dessa begränsningar leder till marknadsmisslyckanden. Med andra
ord, behöver marknaden hjälpas på traven på något sätt? Här är vare sig Malmaeus eller
Sandström tydliga i sina resonemang.
En central marknadsmekanism är att när det råder brist på någonting så går priset upp
och detta leder till incitament för en mer effektiv hushållning – det blir mer kostsamt att
slösa på den knappa resursen. Detta gälle r också över tid. Om man tror att en resurs
kommer att bli väldigt knapp i framtiden skapas incitament att spara den för framtida
användning. Högre pris skapar också incitament att hitta alternativ som inte kräver den
resurs som det råder brist på eller at t återanvända resursen.
Ibland fordrar en mer effektiv resursanvändning ny kunskap – innovationer. Väldigt
många av våra innovationer, stora som små, har historiskt kommit till utan statliga
incitament. I den nationalekonomiska litteraturen finns ändå starka argument för statligt
stöd. Innovativ verksamhet genererar ofta vinster som innovatören inte kan dra nytta av
själv eller ta betalt för, och därför får man för lite innovation om man inte ger ett visst
statligt stöd
Detta argument gäller all innovativ verksamhet och inte särskilt den som inriktas mot
hushållning med våra naturresurser. Kanske bygger Malmaeus syn på att vi borde lämna
framtida generationer en större del av kakan än de skulle få utan statliga ingrepp för att
bromsa tillväxten. Men hur vet vi att vi tar för mycket eller för lite av kakan?
Säg att vi håller med Malmaeus och att vi borde vara mer altruistiska i förhållande till
framtida generationer. Av detta följer att det inte specifikt är naturresurser vi ska ge
dessa, utan att vi borde tänka lika mycket på den kunskap och infrastruktur vi ger dem
och de pensionsskulder vi lämnar efter oss. Egentligen skulle vi kanske till och med vilja
”skjuta upp tillväxten” från oss själva till framtida generationer, om man följer denna
logik.
Ett tungt argument för att tvinga fram en lägre användning av vissa naturresurser –
fossila bränslen – är att de ger upphov till negativa externa effekter. När jag kör min bil
på bensin orsakar jag en klimatförändring som, enligt tillgänglig forskning, är skadlig för
oss människor. Och detta betalar jag inte för – om inte användningen av bensin beskattas.
Sådan beskattning finns i Sverige och det är en välmotiverad skatt. Men skatten är
motiverad av externa effekter och inte av det faktum att vi har begränsat med olja i
världen! Knappheten på olja är mycket större än den på kol, men det finns all anledning
att beskatta kol minst lika högt som olja.
Min slutsats är att klassisk nationalekonomisk teori verkligen hjälper oss att tänka klart i
dessa frågor. Jag vill därför uppmana er som förespråkar statliga ingrepp att så tydligt
som möjligt basera dem på argument om varför marknaden misslyckas och varför era
föreslagna ingrepp gör situationen bättre.
Publicerad 2011-02-15 11:32
I den animerade kortfilmen "The impossible hamster" visar tillväxtens gränser.
Skribent: Tim Jackson Titel: ”Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle.”
Översättare: Stefan Lindgren Utgiven av: Ordfront
Hur kan samhället bryta sig ut ur konsumismen? Sverker Lenas följer den brittiske
miljöforskaren Tim Jacksons väg mot det goda nedväxtsamhället.
En framstående matematiker har sagt att mänsklighetens största brist är vår oförmåga att
förstå den exponentiella funktionen. Det kan illustreras med tankeexperimentet ”Den
omöjliga hamstern”. Från födelsen till puberteten dubblerar en hamster sin vikt varje vecka.
Om den inte slutade att växa vid sin mognadsålder skulle hamstern på sin ettårsdag väga nio
miljarder ton och vara kapabel att sluka världens samlade årsproduktion av majs på en enda
dag, utan att bli mätt.
I en animerad kortfilm låter brittiska New Economics Foundation denna jättehamster
symbolisera den exponentiellt växande världsekonomin. Vem som helst förstår att det inte är
hållbart att ha en nio miljarder ton tung bärsärkahamster som klampar runt i världen och
slukar allt den ser. Ändå tror vi oss kunna ha en ekonomi som beter sig likadant. Sedan 1950
har världsekonomin femdubblats. Om den fortsätter att växa i samma takt, ifall det vore
möjligt, skulle den vara 80 gånger större år 2100 än 1950. Evig tillväxt i en ändlig värld.
Kanske är det den moderna trossats som är närmast besläktad med magiskt tänkande.
Om så utgångspunkten är ekologisk, geologisk, sociologisk eller psykologisk finns i dag ett
smörgåsbord av böcker, bloggar och tidskrifter som kritiskt undersöker tillväxtmytens
illusioner och skadeverkningar. Miljöekonomen Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt”,
som Ordfront nu ger ut på svenska, anses av många vara det främsta uttrycket i sin genre.
Med tanke på att tillväxtkritik länge ansågs vara en paradgren för drömmare och dårar, en
nidbild som började spridas efter Romklubbens i dag kusligt profetiska rapport ”Tillväxtens
gränser” från 1972, är ”Välfärd utan tillväxt” ovanligt djupt förankrad i etablerade
institutioner. Boken bygger på en analys från den brittiska kommissionen för hållbar
utveckling SDC, som också bedrev ett visst samarbete med den förra brittiska regeringen.
Det är en väl underbyggd, måttfull och lite torr studie, skriven i ett enkelt och klart tonläge
som påminner om fjolårets ”Jämlikhetsanden” (som för övrigt förekommer som flitig
referens). Till styrkorna hör för det första en omsorgsfull punktering av myten om grön
tillväxt, som också kallas myten om frikoppling efter föreställningen att man kan koppla loss
tillväxtekonomin från dess skugga av ekologisk förödelse. Alltså färre varor och fler tjänster.
Bort med olja och kol, in med sol och vind. Energisparåtgärder och revolutionerande teknik.
Tanken om frikoppling präglade inte bara Sternrapporten från 2006, som med sin
optimistiska syn på tillväxt och klimatpolitik gjorde klimatfrågan mer lättsmält för ekonomer,
och därmed banade väg för klimatfrågans mediala genombrott, utan är också sedan länge en
självklar premiss för varje miljökonsult, miljöchef och miljöminister som vill komma i
närheten av köttgrytorna. En av Tim Jacksons invändningar mot frikopplingstanken är att
grönare produktion ständigt äts upp av ökad produktion. Visst gör vi saker mer effektivt i
dag, men framför allt gör vi fler saker. Det kan illustreras med vår egen regerings skryt om
påstådda utsläppsminskningar i Sverige, som helt och hållet kan förklaras med ett räknefel:
man bortser från att våra konsumtionsvaror tillverkas i Kina.
När hamstern växer blir den hungrigare, trots allt.
Men om grön tillväxt är vår moderna kolartro och krympande ekonomier samtidigt skapar
massarbetslöshet, vad ska man ty sig till? Det är den andra styrkan med Tim Jacksons bok, att
han utan att blunda för bieffekterna av nedväxt (eller vad som ibland kallas ”negativ tillväxt”)
lanserar ett alternativ som gör anspråk även på social och ekonomisk hållbarhet.
Delvis handlar det om att omdefiniera välståndsbegreppet, från BNP per capita till en måttenhet som tar utgångspunkt i en banbrytande essä av Amartya Sen om levnadsstandard, där
människans ”möjlighet att blomstra” står i centrum. Att uppnå välstånd genom att ändra
själva måttenheten för välstånd kan låta cyniskt, men handlar i realiteten om mer fritid i
stället för shopping, fler gemensamma parker i stället för inglasade gallerior, bättre
kollektivtrafik i stället för privatbilism – knappast revolutionerande idéer, men därför också
desto svårare att avfärda som utopiska. Stukade socialdemokrater som i likhet med Tony Judt
tycker att tiden far illa kan nog ha ett och annat att hämta hos Tim Jackson.
Hans resa till det goda nedväxtsamhället går i en trestegsraket med ett miljötak för
konsumtionssamhället, en omställning av ekonomin och en förändring av den sociala logik
som stänger in människor i konsumistisk statustävlan. På konkret nivå ter sig åtgärderna mer
eller mindre välbekanta: grön skatteväxling, tjänstebaserad ekonomi, offentliga gröna
investeringar, höjda kapitalreserver i bankerna, förnyat välståndsmått, arbetstidsförkortning,
ökad jämlikhet, starkare reglering av kommersiella medier och utbyggnad av det offentliga,
gemensamt ägda rummet i form av etermedier, museer, bibliotek, parker och friluftsområden.
En tebjudning i det gröna alltså? Tim Jackson klär gärna sina förslag i stillsamt reformistisk
färgskala. Ekonomin är något som ska ”rättas till”. Han ser nedväxtekonomin som fullt
kompatibel med fortsatt kapitalism, även om han medger att den skulle bli ”mindre
kapitalistisk”. Det ter sig som en lätt underdrift, inte minst i ljuset av ett förslag om 100
procents kapitaltäckning i bankerna – något som skulle släcka det globala finansiella systemet
över en natt.
Och nog anar man att ”Välfärd utan tillväxt” ibland underskattar de massiva
intressekonflikter som står i vägen för en grön välfärdspolitik. Idéerna vann också föga gehör
hos sin ursprungliga målgrupp i den brittiska Labourregeringen. Samtidigt säger det intrycket
kanske mer om vår egen inbäddning i tillväxtmyten än om nedväxtvisionens markkontakt.
För vad är egentligen mest realistiskt: en ekonomi som fortsätter att växa i samma takt som
i dag, och därmed blir 80 gånger större år 2100 jämfört med 1950, eller en grön
välfärdspolitik som också innebär att en och annan bubbelspekulant och riskkapitalist blir
tvungna att söka riktiga jobb ? Sverker Lenas
HÅLLBAR TILLVÄXT 2012-12-12
Christian Sandström, tekn dr Ratio
Hållbar tillväxt är visst möjlig
Det behöver inte råda någon motsättning mellan miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt.
Men för att förena dessa två krävs mer insikt i vilka problem de företag möter som idag
introducerar gröna teknologier. Vi behöver ta reda på hur kapitalmarknader kan
stimulera nya företag och bättre förstå samspelet mellan miljöregleringar och
miljöinnovationer. Med mer kunskap om innovationsprocesser på såväl företags- som
samhällsnivå kan vi bereda väg för en hållbar utveckling, skriver Christian Sandström,
tekn dr på Ratio.
Christian Sandström
Foto: Labe Allwin
Mikael Malmaeus skriver i Curie den 4:e december att hållbar tillväxt är en omöjlighet.
Han baserar sitt resonemang på en i vissa avseenden riktig kritik av neoklassisk
nationalekonomisk teori. Malmeus menar att ekonomernas och samhällets fokus på
tillväxt inte är förenlig med en hållbar utveckling eftersom tillväxt förutsätter att mer
resurser tas i anspråk.
Men nationalekonomi handlar faktiskt om hushållning med resurser. Modeller av
exempelvis utbud och efterfrågan utgår från att resurser är knappa, vilket i sin tur speglas
i prisbildningen. Ett högt pris indikerar att det finns små mängder i relation till vad som
efterfrågas medan ett lågt pris innebär att en vara eller tjänst finns i överflöd. Prise r ger
information om resursernas relativa knapphet. Därmed sänder priser också ut signaler till
samhället om behovet av mer resurser eller alternativa lösningar.
Nationalekonomin har dock, precis som Malmaeus påpekar, haft svårt att förklara hur
välstånd egentligen uppstår. Forskningen antog länge att marknader befinner sig i
jämvikt. Viktiga faktorer för att skapa välstånd betraktades som exogena. Enkelt uttryckt
innebär detta att nationalekonomer inte inkluderade teknologi, kunskap och institutioner
i sina modeller av samhället. Därmed blev det svårt att förklara hur välstånd skapas på
annat sätt än genom en ökad användning av resurser.
Den här kritiken har dock förts fram förut och faktum är att den har fått mer gehör på
senare tid. Joseph Schumpeter var den förste ekonomen som på allvar introducerade
innovation och entreprenörskap i nationalekonomin. I hans bok The Theory of Economic
Development (1911), menade Schumpeter att existerande teori inte kunde förklara hur
välstånd skapas eftersom den var alltfö r statisk. Om man antar att jämvikt råder i en
ekonomi och att innovation och entreprenörskap är exogena faktorer blir det svårt att
förstå hur välstånd uppstår.
Med en statisk teori blir det också helt logiskt att ekonomisk tillväxt måste ske på
bekostnad av miljön. Om det inte finns någon förnyelse kan den totala produktionen bara
ökas genom att mer resurser tas i anspråk, vilket i förlängningen är ohållbart. Därmed är
det inte konstigt att miljö och tillväxt ofta har ställts mot varandra.
Att ekonomer under en längre tid ignorerade annat än input -baserad tillväxt betyder dock
inte att tillväxt alltid förstör miljön. Tillväxt kan ske utan att mer resurser används. I
vissa delar av ekonomin blir detta oerhört tydligt. För att skapa datorkraft motsvarande
en smartphone med hjälp av 1940 -talets elektronik hade det krävts en dator som tar mer
än 200 byggnader i anspråk. Anläggningen hade krävt 50 terawatt energi. Med en sådan
energikonsumtion hade ett telefonbatteri tagit slut på mindre än en nanosekund.
Malmaeus har rätt i att dagens syn på ekonomisk tillväxt är alltför ensidig. Problemet är
dock inte vårt fokus på tillväxt utan vår bristfälliga förståelse av fenomenet och hur det
kan förenas med miljöhänsyn. Nyckeln till en hållbar utveckling är därmed en förd jupad
kunskap om innovationsprocesser och de institutionella förutsättningar som krävs.
På det här området finns det mycket att göra. Vilka företag är det som introducerar gröna
teknologier och därmed effektiviserar användningen av resurser? Vilka utmaning ar möter
de? Hur behöver kapitalmarknader utformas för att stimulera framväxten av nya företag?
Hur kan miljöregleringar utformas för att skapa incitament att utveckla
miljöinnovationer? Vilken innovations - och forskningspolitik främjar utveckling och
kommersialisering av ny teknik? De ekonomiska vetenskaperna bär en del av skulden till
att miljöfrågor har ställts i motsats till ekonomisk tillväxt. Många ekonomer trodde länge
att tillväxt endast sker genom att mer resurser tas i anspråk. Vi behöver lämna d en här
debatten och istället fokusera på hur ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn kan kombineras.
Mer kunskap om innovationsprocesser på såväl företags - som samhällsnivå kan ta oss en
bit på vägen.
Teknik och tillväxt kan aldrig lösa miljöproblemen
Publicerad: 2010-11-04 09:11, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Pratet om det
hållbara samhället är ohållbart, skriver Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds
universitet.
Ur vårt europeiska och nordamerikanska överflöd växer en allt mer utbredd övertygelse om det
ohållbara i våra livsmönster. Men det blir samtidigt allt mer uppenbart att världssamhällets överklass
inte är beredd att lämna ifrån sig sina privilegier frivilligt. Tjugo års retorik om "hållbar utveckling"
må ge sken av konsensus, men nu tvingas dess motstridiga budskap obönhörligen upp till ytan.
Polariseringen mellan tillväxtvisioner och överlevnadsfrågor är åter tydlig. Själva vårt prat om
"hållbar utveckling" är ohållbart.
Så sent som i december 2007 belönades en amerikansk före detta vice-presidents systemkritiska film
om den annalkande klimatkatastrofen med Nobelpris samtidigt som Svenskt Näringsliv drev en
grandios kampanj för att få oss att konsumera mera. Timbros ständigt närvarande budskap är att det
är ökad konsumtion som kommer att rädda världen. Överallt möter vi samma argument: Sluta för
Guds skull inte att köpa kinesernas varor! Det är ju deras chans att utvecklas och betala för en renare
miljö! Inför detta argument står många av oss tysta. Att leva i överflöd är alltså att visa solidaritet
med världens fattiga? Men varför känns tanken så kusligt välbekant? Påminner den inte om Rudyard
Kiplings egendomliga resonemang om "den vite mannens börda"? Kolonialism som välgörenhet!
Eller till och med om de vita plantageägarnas reaktion i den amerikanska södern, när det föreslogs
att slaveriet skulle avskaffas? Vad skulle slavarna ta sig till utan sina herrar?
Den franske antropologen Maurice Godelier har påpekat att samhällen i alla tider har varit benägna
att framställa ojämnt utbyte och exploatering som om det vore ett rättvist byte av tjänster. Slavarna
skulle vara tacksamma mot sina ägare, medeltidens livegna mot sina feodalherrar, inkahärskarens
undersåtar mot sin gudomliga kejsare... De som alstrar överflödet skall vara tacksamma för de
smulor som kommer dem till del. Är det därför vi idag pratar om "arbetsgivare" och "arbetstagare"?
Är det därför vårt budskap till de fattiga länderna i Syd är att de bör vara tacksamma för att få sälja
sina underbetalda arbetstimmar och naturresurser till det kapitalstinna Nord?
Innerst inne förstår vi nog alla att det fossilbränsledrivna industrisamhället närmar sig vägs ände.
Irakkriget och klimatkrisen är två sidor av samma mynt. Problemen med att fortsätta importera billig
energi och att fortsätta exportera entropi (materiell oordning till exempel i form av koldioxidutsläpp)
blir allt mer ohållbara. Men vi glömmer lätt att vår historiska erfarenhet av "billig energi" är
lokaliserad i rummet såväl som i tiden. Fossil energi har upplevts som "billig" endast inom
världssamhällets kärnländer. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit "billig" - folkflertalet har
helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de
globala ojämlikheterna i nuets värld som om de vore olika stadier i tiden. Därför ler vi åt tanken att
svenskar ännu en gång skulle kunna bli hänvisade till vedbränsle och dragdjur, trots att det är den
verklighet som folkflertalet i världssamhället idag befinner sig i. Den oljedrivna tekniken ser vi som
ett "nu" snarare än som ett "här".
Den goda miljö som Sverige idag stoltserar med har möjliggjorts av ett sekel av massiv import av
fossila bränslen. Det är så vi har kunnat avlasta våra skogar från det urgamla kravet att erbjuda ved
till våra hem, foder åt våra betesdjur och störar till våra gärdsgårdsbyggen, samtidigt som våra
åkermarker har tillförts näringsämnen och andra förbättringar som alla bygger på oljan. Därför har vi
idag 60% mera skog och bördigare åkrar i Sverige än för hundra år sedan, medan exporten av
skogsprodukter blivit en av våra viktigaste inkomstkällor. Men är det detta recept på "utveckling" vi
nu vill föreslå de s.k. utvecklingsländerna, som uppmanas gå i våra fotspår? Varifrån ska de i så fall
hämta sin olja?
I ett par seklers tid har de industrialiserade delarna av världen levt på fossila bränslen och därmed
också kunnat utveckla en ekonomisk teori som hävdar att vi har befriats från den produktiva
jordytans begränsningar. Detta innebar ett förkastande av den s.k. fysiokratin, som på 1700-talet
betraktade jorden som den enda produktionsfaktorn som alstrade ett nettovärde. Sedan den
industriella revolutionen har vi européer levt på forna tiders solinstrålning, lagrad i jordskorpan. Nu
inser vi att fossilbränsleåldern utgör en historisk parentes men tänker oss s.k. biobränslen (till
exempel etanol) som ersättning för oljan. Vi utgår alltså ifrån att den teknologi som hittills drivits
med koncentrerad energi från miljontals år av solinstrålning i framtiden skall kunna vidmakthållas
med samma årliga mängd solinstrålning som våra agrara förfäder (och våra medmänniskor i nuets
Syd) haft tillgång till. Men då upptäcker vi att enbart den svenska drivmedelsförbrukningen, översatt
i biobränslen, skulle kräva mer än dubbelt så stor åkerareal som det finns i Sverige, alternativt nästan
hela vår årliga skogsavverkning. Ändå tillhör Sverige de mest gynnsamt lottade industriländerna, när
det gäller tillgång till ekologiskt produktiv areal. Är det dags för ekonomerna att damma av
fysiokratin?
Den senast hägrande lösningen på detta dilemma är att vi hämtar våra biobränslen från Brasilien,
Mozambique och andra stora, fattiga länder i Syd. Trots att vi får höra att etanolproduktion kan ge
upphov till minst lika mycket växthusgaser som fossilbränsleanvändning, att den leder till ökad
avverkning av tropisk regnskog och minskad biodiversitet, att den förmodligen kan försörja färre
hästkrafter per hektar än vanligt hästfoder och - allvarligast av allt - att den leder till högre
livsmedelspriser och ökad undernäring bland de fattiga i Syd. Vi tvingas skärskåda vår "teknomassa" den teknologiska infrastruktur som vi har ackumulerat i ett par seklers tid och som nu konkurrerar
med mänsklig biomassa om livsutrymmet på vår begränsade planet. Nu skall det odlas majs inte för
att försörja hungrande människor utan för att driva våra stadsjeepar. Men landsbygdsbefolkningen i
Mozambique bör vara tacksam för att vi tar deras billiga mark och billiga arbetstimmar i anspråk, och
erbjuder dem en väg mot "utveckling".
Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst
håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. Det har man bittert fått erfara i
de numera avindustrialiserade delar av det forna Sovjetunionen, där man tvingats återgå till dragdjur
därför att man inte har haft råd med reservdelar och bränsle till sina traktorer. Vilken framtid går vi
européer själva till mötes? Kommer "hållbar konsumtion" och "hållbar produktion" att rädda oss? Är
det med andra ord etik och teknik vi ska tro på? Vi bör nog inte ha alltför höga förhoppningar om
någondera. De oundvikliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska
finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan
upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs:
drömmen om maskinen. Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår
maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till
varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.
Maskinen som fetisch
När portugisiska sjöfarare på 1400-talet seglade söderut längs Afrikas västkust påträffade de folk
som dyrkade avgudar av trä och sten. Dessa besjälade föremål kallade portugiserna feitico, vilket
blev roten till vårt begrepp "fetisch". Begreppet har fått flera användningar, men gemensamt för
dem är människors benägenhet att ladda döda föremål med magiska egenskaper. Fetischer kan till
exempel betraktas som källor till fruktbarhet och andra övernaturliga krafter. För tidiga
religionshistoriker kom fetischism att betyda primitiv avgudadyrkan.
För Karl Marx stod det på 1840-talet klart att även vi européer ägnade oss åt fetischism. De pengar
och varor som cirkulerade i 1800-talets Europa var dödaföremål, men laddade med egenskaper som
sade mindre om föremålen i sig själva än om det samhälle som producerade dem. Förhållanden
mellan människor, skrev Marx, framstod i våra ögon som förhållanden mellan ting. Varorna på
butikshyllorna var prydligt lösgjorda från utarmade arbetare och landskap. Föreställningen om ränta
fick mynten och sedelbuntarna att verka produktiva i sig själva, och därmed dölja den
bakomliggande sanningen att pengarnas tillväxt på bankkontona var ett uttryck för ojämna
utbytesrelationer. Vad ränta egentligen uttryckte var att de som ägde pengarna gjorde vinst på
ojämnt utbyte. Förlorarna var de som sålde sin arbetskraft och sina naturresurser till priser som låg
mycket långt under priserna på de produkter som de omvandlades till.
Pengarna behåller än i dag sitt grepp om vår fantasi. När barnet på sin femårsdag får sin första
bankbok brukar någon släkting kärleksfullt förklara att den insatta hundralappen växer med tiden.
Barnet förundras med all rätt, men vi lär inte erbjuda det en fullständig förklaring. ("Jo, du förstår,
banken lånar ut dina hundra kronor till kluriga människor som tjänar pengar på att folk i andra
länder är beredda att sälja sitt arbete och sin natur jättebilligt!") Lika lite var David Ricardo och andra
tidiga nationalekonomer betjänta av att förklara sina framgångar på börsmarknaden - eller Englands
ekonomiska tillväxt - med hänvisning till slavarbetet på bomullsplantagerna och markförbrukningen i
kolonierna. Och i dag har hela svenska folket kollektivanslutits till den kapitalägande klassen. Vi lever
alla i hoppet om att kapitalförvaltarna ska se till att vi kan se fram emot en god pension.
Penningfetischismen är ett av många exempel på hur magiska föreställningar om fysiska föremål
döljer ojämna utbytesrelationer. Ibland kan även levande varelser bli fetischer. Inkahärskaren i 1500talets Peru uppfattades av sina tio miljoner undersåtar som solgudens son. Det var hans offergåvor
till solguden Inti som tryggade majsskörden och fyllde härskarens lagerlokaler. Det var honom
folkmassorna hade att tacka för frukterna av sitt slit med bevattningskanaler och jordbruksterrasser.
Härskarens egen gyllene gestalt var så helig att den aldrig fick beröra marken. Den var utan tvivel en
fetisch, så till vida att den tillskrevs magiskt produktiva egenskaper som dolde välståndets egentliga
ursprung.
Att ting kan ha en förmåga att avleda vår uppmärksamhet från lurendrejeri har magiker alltid vetat.
Och alltid har det funnits någon som genomskådat dem. Bland europeiska folksagor finns ingen som
tydligare avslöjar fetischismens grundväsen än den om luffaren som kokade soppa på en spik.
Luffaren knackar på hos bondfrun och ber att få låna en gryta vatten för att koka soppa. Frun ser att
luffaren saknar ingredienser och undrar hur det ska gå till. Luffaren plockar fram en magisk spik som
han påstår sig kunna koka en utmärkt soppa på. Frun blir alltför nyfiken för att kunna förvägra
honom grytan. Efter att ha kokat och rört i grytan ett tag avsmakar luffaren sin soppa med stor
belåtenhet, varpå frun förbluffat frågar om den är färdig. Nästan, svarar luffaren, men det är klart att
lite salt skulle inte skada. Frun hämtar lite salt, och därefter lite potatis, morötter, selleri, och så
vidare - tills hon förundrad själv kan konstatera att luffaren faktiskt har lyckats koka soppa på en
spik!
Vad har pengar, inkahärskaren och soppspiken gemensamt? De är alla fysiska föremål som tillskrivs
magiskt produktiva egenskaper genom att dölja det ojämna utbyte som ligger till grund för
produktionen. I dag tror vi oss kunna genomskåda sådan magi. Ingen skulle längre duperas av en
härskare som påstår sig vara solgudens son eller en luffare som påstår sig kunna koka soppa på en
spik. Innerst inne vet vi nog också att pengarna inte är fruktbara i sig själva. Men vi är förblindade av
en annan fetisch, som inte ens Marx genomskådade, nämligen tekniken. Vi omger oss med tekniska
apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som
framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa
oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka. Men precis
som människor har kunnat stirra sig blinda på sedelbuntar, gudomliga härskare och magiska spikar
står vi därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som
framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.
Våra maskiner fortsätter att förundra oss bara så länge världsmarknadspriserna möjliggör dem. Den
teknologiska infrastruktur som lyser på nattliga satellitfoton över jorden har samma
utbredningsmönster som kapitalet. Den är i stor utsträckning utom räckhåll för arbetare i
latinamerikanska koppargruvor och sockerrörsfält. Och när köpkraften i centrum sviktar - som i stora
delar av det en gång mäktiga sovjetiska teknikimperiet - så stannar maskinerna. Om Marx hade fått
uppleva Berlinmurens fall 1989 hade han kanske till penning- och varufetischism lagt en tredje och
ännu mera svårgenomskådad illusion, nämligen maskinfetischism.
Men för att blottlägga maskinfetischismen behöver vi förena perspektiv från tre olika håll, som i dag
oftast håller sig på långt avstånd från varandra. Alla tre perspektiven kan ytterst spåras till Marx,
men lever i dag skilda liv i separata fakulteter. Vi behöver förstå hur det bakom prislapparna på de
globala varuströmmarna döljer sig ojämna nettoflöden av energi, material, hektaravkastning och
arbetstid. Vi behöver förstå att alla jordens länder tillsammans utgör ett världssystem - ett globalt
samhälle i vilket den enskilda nationens ekonomi, teknik och miljö formas av dess utbytesrelationer
med övriga nationer. Och slutligen behöver vi förstå hur vi i dess centrum låter oss duperas av våra
kulturella glasögon, så att döda föremål runt omkring oss framstår som laddade med förunderliga
krafter hämtade ur deras magiska inre.
Alf Hornborg
