SV SV Inledning Förverkligandet av energiunionen kräver en

EUROPEISKA
KOMMISSIONEN
Bryssel den 15.6.2015
COM(2015) 293 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET,
EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT
REGIONKOMMITTÉN
Lägesrapport om förnybar energi
{SWD(2015) 117 final}
SV
SV
INLEDNING
Förverkligandet av energiunionen kräver en grundläggande omläggning av Europas
energisystem. Förnybar energi är avgörande för att denna omläggning ska kunna ske,
eftersom den bidrar till energiunionens samtliga mål: att uppnå försörjningstrygghet, en
övergång till ett hållbart energisystem med minskade utsläpp av växthusgaser, industriell
utveckling som leder till tillväxt och sysselsättning och lägre energikostnader för EU:s
ekonomi.
En omfattande ram för EU-politiken som stöder utvecklingen och integrationen av förnybar
energi baserad på kvantifierade mål, tydlig lagstiftning och marknadsbaserade
investeringsincitament som är förenliga med reglerna för statligt stöd har funnits sedan 2009.
Direktivet om förnybar energi1 med det bindande EU-målet på 20 %, målet om att 10 % av
energianvändningen i transportsektorn ska komma från förnybar energi och de bindande
nationella målen för 2020 utgör en integrerad del av EU:s energipolitik. Direktivet blev den
avgörande drivkraften för den Europaledda globala investeringen i förnybara tekniker och
stödjande strategier för förnybar energi långt utanför Europas gränser, och har hjälpt till att
framställa förnybar energi som en konkurrenskraftig energikälla under det senaste årtiondet,
både i Europa och på global nivå. Den europeiska industrin för förnybar energi sysselsätter i
dag 1,15 miljoner personer. Genom att även främja utveckling och innovation när det gäller
teknik för energi från förnybara energikällor utgör direktivet och dess mål för förnybar energi
en integrerad del av den europeiska strategin för tillväxt, industriell innovation, tekniskt
ledarskap och konkurrenskraft samt för minskade utsläpp.
Enligt de krav som anges i direktivet om förnybar energi 2 innehåller denna rapport en
halvtidsbedömning av de framsteg som gjorts av EU och medlemsstaterna mot de mål för
förnybar energi som ska uppfyllas senast 2020. Rapporten innehåller en bedömning av
huruvida det är möjligt att nå målet om att 10 % av den energi som används inom transport
ska komma från förnybar energi, av hållbarheten för biodrivmedel och flytande biobränslen
som förbrukas i EU och av konsekvenserna av denna förbrukning enligt direktivets krav 3,4. På
grundval av en omfattande Refit-utvärdering av direktivet om förnybar energi som inleddes
2014 innehåller denna rapport också en preliminär bedömning av ändamålsenligheten och
effektiviteten hos direktivet om förnybar energi enligt kraven i meddelandet om
lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat5,6.
EU:s och medlemsstaternas framsteg och senaste utveckling bedöms på grundval av Eurostats
data från 2013 om förnybar energi, medlemsstaternas lägesrapporter om förnybar energi som
1
2
3
4
5
6
Direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.
Enligt de rapporteringsskyldigheter som anges i artiklarna 17 och 23 i direktiv 2009/28/EG ska
kommissionen vartannat år rapportera till Europaparlamentet och rådet om de framsteg som gjorts inom
utvecklingen av förnybar energi i EU och medlemsstaterna, och om hållbarheten för biodrivmedel i EU.
Denna lägesrapport om förnybar energi behandlar dessa krav och även de särskilda krav som tas upp för
omprövningen för 2014 i artikel 23.8 i direktiv 2009/28/EG.
I synnerhet artiklarna 17.7 och 23.1–23.6 och 23.8 i direktiv 2009/28/EG.
De tidigare lägesrapporterna om förnybar energi som antogs 2013 och 2011 finns tillgängliga på:
http://ec.europa.eu/energy/en/topics/renewable-energy/progress-reports.
I enlighet med Refit-programmet och bilagan till Refit-meddelandet Programmet om lagstiftningens
ändamålsenlighet och resultat (Refit-programmet): resultat och nästa steg, COM (2013) 685.
Mid-term Evaluation of the Renewable Energy Directive: a study in the context of REFIT programme,
CE DELFT et al, 2015, tillgänglig på: http://ec.europa.eu/energy/en/studies.
2
lämnades in till kommissionen under 20137, kommissionens egen forskning och forskning
som utförts för kommissionens räkning8,9. Prognoserna för 2014 och 2020 baseras på GreenX-modellering som utfördes åt kommissionen under 201410.
Med en förväntad andel på 15,3 % under 2014 av den slutliga energianvändningen
(brutto)11gör både EU och en övervägande majoritet av medlemsstaterna stora framsteg mot
att uppnå målen 2020. Eftersom utvecklingen dock kommer att gå snabbare under de
kommande åren kan vissa medlemsstater behöva intensifiera sina insatser för att hålla jämna
steg, i förekommande fall genom att dra nytta av samarbetsmekanismerna med andra
medlemsstater. Flera medlemsstater har nu tydligt uttryckt sitt intresse när det gäller att
använda samarbetsmekanismerna för att uppnå målen 2020 och förhandlingar pågår.
I EU används 46 % av den slutliga energianvändningen till uppvärmning och kylning12.
Andelen förnybar energi inom sektorn för uppvärmning och kylning uppskattades till 16,6%
under 201413. Uppvärmning som utnyttjar förnybara energikällor används alltmer i
medlemsstaterna som ett konkurrenskraftigt och säkert alternativ till fossila bränslen i
samband med fjärrvärme och lokal uppvärmning.
Redan i dag kommer 26 % av EU:s energi från förnybar energi. Cirka 10 % av EU:s totala
elektricitet kommer från variabel förnybar el (t.ex., vind- och solkraft)14.
Inom transportsektorn är målet för 2020 att 10 % av energin ska komma från förnybar energi,
varav den största delen fortfarande förväntas komma från biodrivmedel. Framstegen under de
senaste fem åren mot att nå detta mål har dock varit begränsade – prognosen visar endast
5,7 % förnybar energi inom transportsektorn under 2014. Den främsta orsaken till detta var
ovissheten till följd av förseningar i slutförandet av strategin som skulle begränsa riskerna för
indirekt ändrad markanvändning, och otillräckliga framsteg i samband med utvecklingen av
andra generationens alternativa biodrivmedel. En politisk överenskommelse om att begränsa
konsekvenserna av de indirekta verkningarna av ändrad markanvändning har dock ingåtts
under tiden15.
Halvtidsutvärderingen av direktivet om förnybar energis ändamålsenlighet som utfördes
201416 visar att alla artiklar i direktivet är relevanta med tanke på dess mål (ökad hållbarhet
för andelen förnybar energi i EU:s och medlemsstaternas slutliga energianvändning) och att
direktivet har varit effektivt för att uppnå dessa mål. Ändamålsenligheten och effektiviteten i
fråga om direktivets åtgärder varierar emellertid och beror på ett antal olika faktorer, bland
annat genomförandet på medlemsstatsnivå.
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
Medlemsstaternas lägesrapporter om förnybar energi som utkommer vartannat år (2013),
http://ec.europa.eu/energy/renewables/reports/2013_en.htm.
Renewable energy progress and biofuel sustainability, Ecofys et al, 2014, som finns tillgänglig på:
http://ec.europa.eu/energy/en/studies.
Rapporten The State of Renewable Energies in Europe 2014 (Eurobserv'ER, 2015).
Inom ramen för Renewable energy progress and biofuel sustainability, Ecofys et al, 2014.
Renewable energy progress and biofuel sustainability, Ecofys et al, 2014.
Europeiska kommissionens beräkning på grundval av Eurostat och 2014 års modelleringsuppskattningar.
Ecofys, 2014.
Vind, solceller, koncentrerad solenergi utan lagring och energi från tidvatten/vågor/havet som % av den
totala slutliga elefterfrågan.
2012/0288 (COD).
Refit-utvärderingen av direktivet om förnybar energi, CE Delft (2014).
3
Figur 1. Slutlig energianvändning i Europa: per sektor med andel förnybar energi 2014 jämfört med målet
för 2020
Slutlig energianvändning 2014
Mål om förnybar energi i den
slutliga energianvändningen
21 % (109 Mtoe)
uppvärmning och
kylning
46%
Mål om
2014 : 17%
20%
uppvärmning och
10% (30 Mtoe)
transporter*
30%
15,3%
2014 : 6%
transporter
34% (104 Mtoe)
total
energianvändni
el
24%
2014 : 26%
el
*med en korrigering för luftfart i enlighet med direktivet om förnybar energi
Källa: Europeiska kommissionen, baserat på Eurostats beräkning. Uppgifterna för 2014 är modellbaserade
uppskattningar.
1. FRAMSTEG I FRÅGA OM ANVÄNDNINGEN AV FÖRNYBAR ENERGI
Under 2013 uppgick den kombinerade andelen förnybar energi i EU till 15 % och
uppskattningen för 2014 visar på en andel på 15,3 %17, vilket är högre än vad som förväntats
för EU som helhet. Tjugosex medlemsstater uppfyllde sitt första delmål för 2011/2012 och 25
medlemsstater förväntas uppnå sitt mål för 2013/201418. Vissa har redan uppnått sina mål för
2020. Den minskade totala energianvändningen under de senaste åren har hjälpt flera
medlemsstater att öka sin andel förnybara energikällor. Det goda övergripande resultatet är
inte överraskande med tanke på att delmålen är mindre ambitiösa under de första åren.
Utvecklingsförloppet för senare år blir dock mycket snabbare.
Endast Frankrike och Nederländerna misslyckades med att uppfylla sina delmål för
2011/2012, men de var mycket nära – med en marginal på mindre än 1 procentenhet. Detta
beror på förekomsten av icke-ekonomiska hinder, långa förfaranden för beviljande av tillstånd
(i synnerhet inom vindsektorn), i kombination med tekniska hinder för vind och biomassa i
17
18
Eurostatuppgifter för 2013, uppskattningarna för 2014 och 2020 baseras på Green-X-modellering (TU
Wien) som utförts för kommissionens räkning inom ramen för studien Renewable energy progress
report and biofuel sustainability (Ecofys et al, 2014).
Baserat på data från Eurostat 2013.
4
Frankrike. Ovissheten gällande investeringsincitament till följd av reformerna av
stödsystemen var den främsta anledningen till att Nederländernas utveckling av förnybar
energi kom på efterkälken.
I många länder var en stark utveckling av sektorn för uppvärmning med hjälp av förnybara
energikällor en viktig drivkraft för att nå och överskrida dessa medlemsstaters delmål. Detta
gäller exempelvis Bulgarien, Finland och Sverige, där utvecklingen främst har drivits på av
billiga biomassaalternativ. I Estland, Italien och Portugal bidrog elsektorn mest till att dessa
länder överskred sina totalmål som planerades i deras nationella handlingsplaner för energi
från förnybara energikällor.
Användningen av förnybar energi inom transport har i regel släpat efter i de flesta länder
förutom i Sverige, Finland, Österrike, Frankrike och Tyskland.
Det är fortfarande fullt möjligt för EU som helhet och majoriteten av EU-medlemsstaterna att
uppnå målen för förnybar energi senast 2020 (figur 2). Eftersom förloppskurvan i direktivet
om förnybar energi blir allt brantare ju närmare 2020 man kommer, i synnerhet för de
medlemsstater som redan nu gör långsamma framsteg, och den lagstiftningsmässiga
ovissheten och de administrativa hindren fortsätter att påverka privata investeringar i sektorn,
kan emellertid ytterligare åtgärder komma att behövas för ett antal medlemsstater. Majoriteten
av medlemsstaterna förväntas trots detta uppnå eller överträffa sina 2020-mål för förnybar
energi baserat på en bedömning av nuvarande och planerade strategier19.
Figur 2. Förväntad utveckling av förnybara energikällor i medlemsstaterna och målen för förnybara
energikällor för 202020
60%
50%
mål för 2020
40%
30%
20%
10%
0%
förväntad användning 2020
mål för 2020
Källa: Europeiska kommissionen, baserat på TU Wiens prognoser (Green-X) (2014).
Nitton medlemsstater, till exempel Österrike, Estland, Danmark, Tyskland, Italien, Litauen,
Rumänien och Sverige, kan överträffa, vissa till och med i betydande utsträckning, sina 2020mål för förnybar energi med genomförda och planerade strategier för förnybar energi.
19
20
De bedömda strategierna inkluderar de åtgärder som beskrivs i de nationella handlingsplanerna för
energi från förnybara energikällor och i medlemsstaternas lägesrapporter från 2013.
Diagrammet ger en prognos för 2020 med nuvarande och planerade strategier (på grundval av de
nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor och medlemsstaternas
lägesrapporter från 2013) och tar inte hänsyn till strategier som införts efter 2013 eller nödvändiga
ytterligare insatser från medlemsstaternas sida för att kunna uppfylla de bindande målen.
5
Vissa medlemsstater, bland andra Frankrike, Luxemburg, Malta, Nederländerna och
Storbritannien, och i mindre utsträckning Belgien och Spanien, behöver dock utvärdera
huruvida deras strategier och verktyg är tillräckliga och effektiva när det gäller att uppnå
deras mål för förnybar energi. Det är inte heller säkert att målen för förnybar energi för 2020
kommer att uppnås av Ungern och Polen: bara med optimistiska antaganden om den framtida
utvecklingen av energiefterfrågan och landsspecifika finansieringsvillkor tycks det möjligt att
nå 2020-målen för förnybar energi.
Det bör noteras att detta antagande baseras på modellering och endast inkluderar politiska
åtgärder som vidtagits fram till slutet av 2013. Vissa medlemsstater har under tiden fattat
viktiga beslut om offentligt stöd eller politiska reformer som, om de genomförs inom rimlig
tid, skulle kunna leda till den tillväxt som krävs inom utvecklingen av förnybar energi fram
till 2020. Medlemsstaterna har också fört diskussioner om att eventuellt ingå samarbetsavtal.
Kommissionen förväntar sig ny information från medlemsstaterna mot slutet av 2015, som är
tidsfristen för nästa omgång nationella rapporter om förnybar energi.
Såsom framgår av översiktstabellen i bilaga I finns det goda utsikter för samarbete och
omfördelning av arbetet med att uppnå målen för förnybar energi mellan medlemsstaterna.
Därför kommer 2015 och 2016 att vara avgörande år för ingåendet av samarbetsavtal mellan
medlemsstaterna.
Sektorn för uppvärmning och kylning
Inom sektorn för uppvärmning och kylning var 22 medlemsstater på rätt spår och bara sex
(Danmark, Irland, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Slovakien) uppnådde inte sin
planerade utvecklingsnivå för förnybar energi för 2013 inom sektorn för uppvärmning och
kylning21.
Fast biomassa bidrog fortfarande mest till produktionen av förnybar värme under 2013 med
73 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter) producerad förnybar värme22, vilket var långt mer är
målen i de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.
Värmeproduktionen från fast biomassa var högre än förväntat i 21 medlemsstater. Under 2014
offentliggjorde kommissionen en rapport om hållbarheten för fast och gasformig biomassa för
produktion av värme och elektricitet. Rapporten innehåller information om nuvarande och
planerade EU-åtgärder för att maximera nyttan med biomassa samtidigt som man undviker att
miljön påverkas negativt23.
Cirka en sjättedel av produktionen av värme från biomassa baseras på nätanslutna
anordningar, medan majoriteten fortfarande baseras på decentraliserade enheter. I absoluta
termer ökar decentraliserad produktion av värme från biomassa också snabbare än
produktionen av värme från biomassa med hjälp av nätanslutna system. De största användarna
av värme från biomassa var Frankrike med 10,2 Mtoe och Tyskland med 8 Mtoe24.
Värmepumpar bidrog med 7,4 Mtoe till produktionen av förnybar energi för uppvärmning
och kylning under 2013, vilket är långt mer än de planerade nivåerna i de nationella
21
22
23
24
Datakällor: Eurostatdata från 2013 används för att bedöma medlemsstaternas och sektorernas resultat,
medan bedömningarna av teknik för energi från förnybara energikällor baseras på provisoriska data för
2013 från Eurostat (där sådana finns tillgängliga) eller Eurobserv'ER 2014.
Eurobserv'ER 2014.
State of play on the sustainability of solid and gaseous biomass used for electricity, heating and cooling
in the EU (SWD(2014) 259 final.
Eurobserv'ER 2014.
6
handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor. I absoluta tal är Italien ledande inom
användningen av värmepumpar med 2,5 Mtoe, följt av Frankrike med en produktion på 1,6
Mtoe och Sverige med 1,2 Mtoe25.
Biogas spelar en något mindre roll bland uppvärmnings- och kylningsteknikerna. Under 2013
producerades 2,6 Mtoe värme från biogas. Tyskland var den största producenten av värme
från biogas, med 1,3 Mtoe 201326.
Produktionen av solenergivärme, med 1,9 Mtoe under 201327, bidrar fortfarande relativt lite
till användningen av förnybar energi inom uppvärmnings- och kylningssektorn, och den
nuvarande produktionen är mindre än vad som planerats i de nationella handlingsplanerna för
energi från förnybara energikällor. Detta måste ses mot bakgrund av den låga ekonomiska
tillväxten och den stagnerade byggmarknaden. Tyskland, Österrike och Grekland är EU:s tre
främsta producenter av solenergivärme28.
Elsektorn
Inom elsektorn låg teknikutvecklingen och produktionsnivåerna för 2013 i regel i linje med
de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor29.
Femton medlemsstater (Belgien, Bulgarien, Tyskland, Estland, Spanien, Kroatien, Italien,
Cypern, Lettland, Litauen, Nederländerna, Rumänien, Finland, Sverige och Storbritannien)
överskred sina vägledande siffror för andelen använd förnybar energi 2013.
Under 2013 uppgick den totala elproduktionen från förnybar energi till 823 terawattimmar
(TWh) under 2013 och ökade med 11 % jämfört med 2012. Produktion av el från solenergi
ökade mest jämfört med föregående år (20 %). Under 2013 stod produktionen av el från
förnybara energikällor för nästan 26 % av den totala elproduktionen i EU30.
Vattenkraftverken producerar den absolut största andelen el från förnybara energikällor,
samtidigt som deras andel av den totala produktionen av förnybar el sjönk från 94 % till 43 %
under perioden 1990–2013. Detta beror på den allt snabbare utbredningen av vindkraftverk
och solcellsanläggningar31.
Produktionen av vindkraft mer än tredubblades under perioden 2005–2014 och har blivit den
näst största energiformen inom förnybar el, och har gått om biomassa 32. Preliminära data för
2014 visar att energiproduktionen från vindkraft uppgick till 247 TWh jämfört med 234 TWh
under 2013. Tyskland, Spanien och Storbritannien är EU:s tre största producenter av
vindkraft33.
Produktionen av el från solkraft har också ökat snabbt och stod under 2013 för 10 % av all
förnybar el. Under 2013 översteg också den el som producerades från energi från solceller fast
25
26
27
28
29
30
31
32
33
Eurostat 2013.
Eurobserv'ER 2014.
Eurostat 2013.
Eurobserv'ER 2014.
Datakällor: Eurostatdata från 2013 används för att bedöma medlemsstaternas och sektorernas resultat,
medan bedömningarna av teknik för energi från förnybara energikällor baseras på provisoriska data för
2013 från Eurobserv'ER 2014.
Eurostat statistics explained (mars 2015).
Eurostat statistics explained (mars 2015).
Eurostat statistics explained (mars 2015).
2014 Wind Energy Barometer, Eurobserv'ER (2015).
7
biomassa och är nu den tredje viktigaste elproduktionsformen inom energi från förnybara
energikällor34.
Fasta förnybara energikällor (trä och annan fast biomassa, exklusive förnybart avfall)
används också vid konventionella värmeproduktionsanläggningar. Deras andel inom el från
förnybara energikällor steg från 3,5 % 1990 till 9,5 % 2013. Flytande biobränslen och biogas,
som var obetydliga 1990, uppgick till 6,7 % under 201335 (figur 3).
34
35
Eurostat statistics explained (mars 2015).
Idem.
8
Figur 3. Produktion av el från förnybara energikällor i EU 1990–2013
900
800
700
GWh
600
500
400
300
200
100
0
1990
Vattenkraft
Vindkraft
Förnybart avfall
1995
2000
2005
Trä & annan fast biomassa
Solenergi
Normaliserad alstring av elektrisk energi
2010
Biogas & flytande biobränslen
Geotermisk energi
2013
Källa: Eurostat.
Den totala installerade kapaciteten för produktion av el från förnybara energikällor har ökat
betydligt under de 20 senaste åren, särskilt genom snabb tillväxt i fråga om installerad
vindkrafts- och solcellskapacitet. Jämförelsevis bör det nämnas att medan kapaciteten för
produktion av el från förnybara energikällor under 2013 uppgick till omkring 380 GW,
uppgick den befintliga elproduktionskapaciteten för anläggningar som använder fossila
bränslen i EU till runt 450 GW under 201336. Preliminära data visar att EU lyckades slå ett
nytt rekord gällande installerad kapacitet för energi från vindkraft under 2014 med 12,4 GW
nyinstallerad kapacitet. I slutet av 2014 hade EU:s vindkraftsflotta överskridit riktmärket på
130 GW och det dröjer inte länge innan EU har 10 GW installerat till havs (den totala
kapaciteten med avseende på installerad vindkraft till havs uppgick till 9,2 GW i slutet av
2014, jämfört med 7 GW i slutet av 2013)37. Utvecklingen av vindkraft till havs understiger
fortfarande målen i de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.
Transportsektorn
Användningen av förnybar energi inom transportsektorn har inte kommit lika långt som
elsektorn och sektorn för uppvärmning och kylning. EU:s andel förnybar energi inom
transport uppgick till 5,4 % under 201338. Sverige är det enda land som redan har uppnått sitt
36
37
38
Idem.
Wind Energy Barometer, Eurobserv'ER (2015).
Detta inkluderar endast biodrivmedel som uppfyller EU:s hållbarhetskriterier enligt direktivet om
förnybar energi. Enligt artikel 17.1 i direktivet om hållbar energi kan icke-certifierade biodrivmedel inte
tas med i beräkningen för uppnåendet av mål om förnybar energi på nationell nivå och EU-nivå.
9
mål för förnybar energi inom transport med en andel på 16,7 % för 2013, vilket ligger långt
över det bindande målet på 10 % för 202039.
Biodiesel förblir den mest använda formen av förnybar energi inom transport med 10,3 Mtoe
under 2013, följt av bioetanol med 2,7 Mtoe40.
Frankrike, Tyskland och Italien är de tre största biodieselmarknaderna i EU med en
förbrukning på 2,3 Mtoe, 1,9 Mtoe respektive 1,2 Mtoe under 2013 41. Även för bioetanol
rapporterades den största förbrukningen av Tyskland med 758 förväntade volymer (ktoe), följt
av Frankrike med 392 ktoe och Danmark med 387 ktoe.
En förbrukning på 1 484 ktoe el från förnybara energikällor inom transport rapporterades för
2013, och den största delen förbrukades inom transportsätt som inte inkluderar vägtransport. I
absoluta termer var Frankrike den största konsumenten med 239 ktoe, följt av Italien med 218
ktoe och Tyskland med 215 ktoe42.
Översikt över förväntad framtida utveckling
Med tanke på medlemsstaternas nuvarande och planerade politiska initiativ, deras nuvarande
genomförandenivåer och de olika hindren för utvecklingen av förnybar energi kan en positiv
trend skönjas vad gäller den förväntade användningen av förnybar energi i EU för 2014 och
för 202043. Det står dock även klart att det krävs förbättringar inom individuella sektorer och
av enskilda tekniker.
Följande tabell ger en mer detaljerad jämförelse mellan de förväntade och planerade (baserat
på de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor)
användningsnivåerna för varje teknik för energi från förnybara energikällor i EU under 2014
och 2020. Den visar även en sammanställning (per sektor och för förnybar energi totalt sett)
av de förväntade avvikelserna från målnivåerna i de nationella handlingsplanerna för energi
från förnybara energikällor – genom att jämföra förväntad och planerad användning.
39
40
41
42
43
Eurostat.
Eurostat.
Eurostat.
Eurostat.
RES progress and biofuels sustainability, Ecofys et al (2014).
10
Tabell 1. Planerad användning och avvikelse från planerad teknisk utveckling i EU 2014 och 2020
Planera
d
användn
ing 2014
Nationel
la
handling
splaner
mål
2014
Mtoe
Planerad
användning 2020
2014
2020
Min.
2020
Max.
Mtoe
%
%
%
%
94,9
103,7
2,1
-1,1
-13,0
-8,5
12,2
12,6
14,7
-8,2
-11,2
-19,3
-14,3
3,5
5,1
5,1
5,4
35,2
22,1
-7,9
-6,2
0,5
0,6
0,9
0,9
0,9
-9,5
-13,0
-21,8
-0,9
26,1
26,5
27,7
27,8
27,4
-1,0
-1,4
0,9
1,5
4,2
4,0
4,8
4,9
4,5
-1,0
4,0
6,9
9,6
7,7
3,9
10,1
10,4
7
94,2
96,8
38,8
47,6
Max.
Mtoe
Mtoe
Mtoe
72,5
73,3
91,9
9,1
10,3
Biogas
4,3
Jordvärme
El från förnybara
energikällor
Biomassa (fast
och flytande)
Storskalig
vattenkraft
2020
mål
2012
Min.
Teknikkategori
Avvikelser
Småskalig
vattenkraft
Solceller
Koncentrerad
solenergi
Vindkraft på land
0,3
0,7
0,3
0,4
1,6
-21,2
-52,6
-78,3
-76,5
18,9
20,3
28,2
30,1
30,3
-4,4
-7,0
-8,7
-0,7
Vindkraft till havs
1,3
3,4
2,4
2,6
11,5
-38,1
-62,7
-80,3
-77,0
Hav
Förnybara
energikällor
uppvärmning och
kylning
Biomassa (fast
och flytande)
0,1
0,1
0,2
0,2
0,5
-19,2
-38,9
-56,2
-54,3
87,6
80,5
105,6
107,5
108,9
10,6
8,8
-4,2
-1,3
73,7
68,1
84,9
86,5
85,3
9,6
8,3
-1,6
1,4
Biogas
2,5
2,5
3
3
4,5
16,5
0,4
-33,7
-32,5
Jordvärme
0,7
1,2
1,3
1,3
2,6
-34,4
-41,6
-50,9
-50,4
Värmepumpar
8,5
6,2
12,8
12,9
10
33,4
37,7
25,5
29,3
Solvärme
Förnybara
energikällor
transport (endast
biodrivmedel)
1:a generationens
biodrivmedel
2:a generationens
biodrivmedel
Förnybara
energikällor
totalt
2,2
2,6
3,7
3,7
6,4
-1,7
-15,3
-45,6
-41,8
16,6
18,4
18,5
19,1
29,5
-2,5
-9,7
-37,2
-35,0
14,6
17,6
16,2
16,9
27,1
-11,2
-16,9
-40,0
-37,7
2,0
0,8
2,3
2,3
2,4
211,0
143,7
-5,5
-4,9
176,7
172,3
216,0
221,5
242,1
5,7
2,6
-12,0
-8,5
Källa: Modellering från TU Wien (Green-X) (2014)
Trots att värmesektorn tycks ha kommit längst av alla sektorer för förnybar energi med en
nuvarande användning på 88 Mtoe (2013), långt över den planerade användningen (77 Mtoe
enligt vad som rapporterats av medlemsstaterna i deras nationella handlingsplaner för energi
från förnybara energikällor), visar scenarierna för den framtida användningen på en nedgång i
fråga om överskottet, som kommer att leda till ett visst underskott 2020. I synnerhet har
utvecklingen av värme från biomassa och värmepumpar varit anmärkningsvärt stark i flera
medlemsstater. Ett större bidrag än väntat från dessa tekniker förväntas också under 2020.
11
Däremot måste tekniker som biogas, solvärmepaneler och mellan- till storskaliga
jordvärmesystem förbättras. Dessa tekniska alternativ kan snart komma att kräva ytterligare
initiativ för att de ska kunna bidra till att fullgöra skyldigheterna vad gäller förnybar energi för
2020, även med tanke på deras potential att skapa flexibilitet i elsystemen, vilket blir allt
nödvändigare.
Sektorn för el från förnybara energikällor uppvisar en något större brist 2020. Tack vare den
ökade användningen av solceller i många medlemsstater låg elen från förnybara energikällor
under 2013 nästan i linje med målen i de nationella handlingsplanerna för energi från
förnybara energikällor. Eftersom utvecklingen har avtagit i flera medlemsstater kan en viss
brist noteras under 2014 baserat på modellering, och denna tendens antas fortsätta under de
kommande åren fram till 2020. På teknisk nivå uppnådde solcellerna redan 2013 de
användningsnivåer som inledningsvis planerades till 2020, medan vattenkraft och vindkraft på
land förväntas uppnå de nivåer som planeras i de nationella handlingsplanerna för energi från
förnybara energikällor under de kommande åren. Vindkraft till havs har däremot hamnat på
efterkälken.
Såsom framgår av tabell 1 är skillnaden mellan planerad och faktisk förväntad
användningsnivå högst för koncentrerad solenergi och havstekniker eftersom dessa tekniker
fortfarande kämpar för att ta sig in på marknaden och den faktiska användningstakten släpar
efter avsikterna i de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.
Totalt sett och med tanke på det planerade bidraget till den totala produktionen av energi från
förnybara energikällor 2020, behövs omfattande insatser för att fortsätta utvecklingen av de
mest konkurrenskraftiga teknikerna, och förbättrade ramvillkor för i synnerhet vindkraft till
havs är de viktigaste åtgärderna för att uppnå målen för förnybar energi.
Inom transport släpar användningen av konventionella och avancerade biodrivmedel efter
utvecklingsförloppet i de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.
2.
SKAPA EN POSITIV MILJÖ GENOM AVLÄGSNANDE AV ICKE-EKONOMISKA HINDER
Trots de konstanta framstegen visar analysen i föregående avsnitt att förverkligandet av 2020målen fortfarande i hög grad är beroende av att de nuvarande strategierna i medlemsstaterna
fortsätter och av ytterligare åtgärder som möjliggör användning av förnybar energi. För vissa
medlemsstater kommer detta att kräva samarbete med andra medlemsstater. Andra
medlemsstater kommer att behöva ta itu med icke-kostnadsrelaterade hinder för att främja
utvecklingen och användningen av förnybar energi och möjliggöra en fullständig integrering
av dessa på energimarknaden.
Fysisk planering och administrativa förfaranden och godkännandeförfaranden för
projektutvecklare är viktiga faktorer som påverkar investeringsbeslut för stora
energiinfrastrukturprojekt liksom decentraliserade projekt för förnybar energi. För att
underlätta nya deltagares tillträde till marknaden, i synnerhet små och medelstora företag, är
medlemsstaterna enligt direktivet om förnybar energi skyldiga att förenkla förfarandena, öka
öppenheten och säkerställa samordningen mellan involverade myndigheter som ansvarar för
godkännandeförfaranden för producenter av förnybar energi. Kommissionen har redan
tidigare identifierat de långsamma framstegen i fråga om att förenkla de administrativa
förfarandena för producenter av förnybar energi i medlemsstaterna som en viktig utmaning
för den förnybara energins tillväxt i Europa44.
44
COM (2013) 175 och COM (2011) 31.
12
De senaste bedömningarna45 pekar dock på vissa framsteg på området, med ett stort antal
förenklingsåtgärder som rapporterats i medlemsstaternas lägesrapporter46.
Vissa medlemsstater har infört ett system med en enda kontaktpunkt för producenter av
förnybar energi som söker godkännande för sina projekt. Ett sådant system har till exempel
inrättats i Nederländerna och har lett till betydande minskningar i projektens ledtider. I
Belgien slår Flandern och Vallonien nu ihop miljötillstånd och byggnadslov, och skapar på så
sätt ett enda tillståndsförfarande, som fortfarande involverar olika myndigheter men som man
kan ansöka om i ett enda steg. I Österrike är den enda kontaktpunkten bara delvis inrättad,
eftersom endast vissa tillstånd (t.ex. miljötillstånd och byggnadslov) kan erhållas tillsammans.
Internetbaserade informationsplattformar och applikationer används hittills bara i ett fåtal
medlemsstater (t.ex. Portugal, Ungern, Italien och Sverige). Flera medlemsstater har dock
infört förenklade anmälningsförfaranden för små installationer för förnybar energi, såsom
solcellsanläggningar på tak. I denna typ av förfarande krävs inte ett uttryckligt tillstånd från
myndigheterna, utan ett godkännande anses beviljat i samband med anmälan så länge som
projektet följer förfarandets kriterier. Storbritannien har infört en tolv månader lång tidsfrist
för planeringstillstånd, vilket inbegriper den tid som krävs för överklagande.
Förbättrad samordning och förbättrat samarbete mellan deltagande myndigheter har
rapporterats av de flesta medlemsstater. För fastställande av lämpliga platser för projekt för
förnybar energi tycks många medlemsstater föra att nära samarbete med de olika myndigheter
som deltar. Andra medlemsstater har uttryckligen försökt att samordna förfaranden eller slagit
ihop olika tillstånd.
En majoritet av medlemsstaterna erkänner dock behovet av ytterligare förbättringar i sina
administrativa förfaranden som gäller för producenter av förnybar energi. Denna slutsats stöds
också av de som utvecklar projekt för förnybar energi och ekonomiska aktörer47 och av den
djupgående analysen om effektiviteten när det gäller de olika bestämmelserna om
administrativa förfaranden och godkännandeförfaranden i direktivet om förnybar energi,
vilket framgår av avsnittet nedan.
3.
DIREKTIVET OM FÖRNYBAR ENERGI ÄR LÄMPLIGT FÖR ÄNDAMÅLET: PRELIMINÄRA
RESULTAT FRÅN REFIT-UTVÄRDERINGEN
Till följd av kraven i meddelandet om programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och
resultat (Refit-programmet): resultat och nästa steg utfördes en Refit-utvärdering av direktivet
om förnybar energi under 201448. Resultaten av denna utvärdering visar att målet om att öka
andelen förnybar energi i EU:s slutliga energianvändning på ett hållbart sätt har fått goda
resultat. De bindande nationella målen, de nationella handlingsplanerna för energi från
förnybara energikällor och rapporteringen vartannat år49 är särskilt effektiva för att öka
45
46
47
48
49
Renewable energy progress and biofuels sustainability, Ecofys et al (2014) och Refit-utvärderingen av
direktivet om förnybar energi, CE Delft (2014).
2013 års nationella lägesrapporter om förnybar energi:
http://ec.europa.eu/energy/renewables/reports/2013_en.htm.
Study on the competitiveness of the EU Renewable Energy Industry, ICF International (2014),
Geothermal District Heating potential study, (2014).
Refit-utvärderingen av direktivet om förnybar energi, CE Delft (2014).
De nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor och de nationella lägesrapporter
om förnybar energi som utkommer vartannat år är rättsliga krav som anges i artikel 4 och artikel 22 i
direktivet om förnybar energi.
13
öppenheten för investerare och andra ekonomiska aktörer, kvaliteten på informationen om
marknaderna för förnybar energi och strategierna för förnybar energi i medlemsstaterna.
De rättsliga bestämmelserna har bidragit till det övergripande förverkligandet av EU:s energioch klimatpolitiska mål, försörjningstrygghet för energi, sysselsättning, allmänhetens
acceptans och regional utveckling. De har bevisat sin relevans för EU:s övergripande mål för
energi och klimatförändring genom en omfattande användning av förnybar energi, som ledde
till att omkring 388 Mt koldioxidutsläpp (brutto) undveks under 2013 och till en minskad
efterfrågan på fossila bränslen i EU på 116 Mtoe. Än viktigare för EU:s försörjningstrygghet
är att de förnybara energikällornas ersättning av naturgas utgjorde 30 % av all användning av
fossila bränslen som undveks under 2013. Nästan hälften av medlemsstaterna minskade sin
inhemska bruttoförbrukning av naturgas med 7 %50. De kostnader som undviks genom att
man slipper importera bränsle på grund av den ökade användningen av förnybar energi
uppgick till omkring 30 miljarder euro per år.51 När det gäller kostnaderna för användningen
av förnybar energi och när man bedömer direktivets mervärde, slog utvärderingen fast att de
bindande målen har uppmuntrat medlemsstaterna att förbättra sin fördelning av resurser i
stället för att helt enkelt sänka sina ambitioner i fråga om användningen av förnybar energi.
Dessutom skulle inte de EU-omfattande hållbarhetskriterierna för världens tredje största
marknad för biodrivmedel med en förbrukning av biodrivmedel på 0,7 mboe/d52 ha inrättats
utan direktivet.
Utvärderingens preliminära resultat visar att kapaciteten för förnybar energi troligtvis skulle
ha ökat i vissa medlemsstater i samma takt utan ett obligatoriskt mål på EU-nivå, medan så
inte nödvändigtvis skulle vara fallet i andra medlemsstater. Därför har ett bindande mål varit
den huvudsakliga drivkraften bakom utvecklingen av kapaciteten för förnybar energi i de
medlemsstater som tidigare inte satsade lika mycket på att utveckla sin potential för förnybar
energi.
Medlemsstaterna har tagit fram en mängd olika nationella politiska åtgärder för att stimulera
användningen av förnybar energi, som det står medlemsstaterna fritt att utforma och
genomföra. Trots detta varierar ändamålsenligheten och effektiviteten hos de åtgärder som
fastställs genom direktivet, vilket beror på ett antal olika faktorer, t.ex. deras genomförande på
medlemsstatsnivå, tydligheten hos de uppgifter som måste utföras av medlemsstaterna,
ovisshet i fråga om kostnader, nytta eller rättsliga hinder eller bristande incitament.
När man bedömde ändamålsenligheten och effektiviteten hos direktivets bestämmelser visade
utvärderingen att det är viktigt att skilja mellan långsiktiga och kortsiktiga mål. Vanligtvis
ökar nyttan med tiden53. Ett antal bestämmelser identifierades där de administrativa
kostnaderna var relativt höga i början, men minskade väsentligen med tiden. Så är fallet om
processer och förfaranden måste utvecklas för att till fullo kunna genomföra bestämmelserna i
direktivet (t.ex. artiklarna 17–19 om hållbara biodrivmedel och de olika förfaranden som
krävs för att uppnå ett genomförande av artiklarna 13 och 14 i direktivet).
När det gäller inverkan av direktivets krav på den administrativa bördan för förvaltningar och
företag på medlemsstatsnivå drog man slutsatsen att ytterligare åtgärder behövde vidtas på
50
51
52
53
Renewable Energy in Europe – approximated recent growth and knock-on effects, Europeiska
miljöbyrån (2015).
Europeiska strategin för energitrygghet, COM (2014).
WEO (2014).
Även något abrupt vid någon tidpunkt, vilket kan vara fallet med samarbetsmekanismerna, närmare
2020.
14
nationell och lokal nivå, men att dessa åtgärder hade en begränsad inverkan på den totala
bördan, vilket främst var tydligt under de första genomförandeåren. Vissa bestämmelser i
direktivet ansågs ha bidragit till att minska den administrativa bördan för medlemsstaterna, till
exempel användningen av mallar för planerings- och rapporteringskraven i direktivet.
Refit-utvärderingen identifierade ett antal positiva exempel med anknytning till
bestämmelserna i direktivet om förnybar energi inom ramen för 2020-målen:




Bestämmelserna är som mest ändamålsenliga och effektiva om de både är obligatoriska
och väldefinierade, vilket har varit fallet med de nationella målen för förnybar energi och
de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor.
Bestämmelser som riktas mot medlemsstaterna och som kräver att mål och föreskrifter ska
säkerställas på nationell nivå har större chans att bli mer ändamålsenliga och effektiva än
de bestämmelser som kräver specifika åtgärder på lokal eller regional nivå. Detta är
uppenbart när det gäller rationalisering av administrativa förfaranden.
Bestämmelserna är som mest ändamålsenliga och effektiva om de berörda reglerna
fastställs från början (eller snart därefter) och förbli stabila under den tid som
lagstiftningen gäller (trovärdighet och öppenhet).
Deltagande på EU-nivå i hållbarhetscertifiering av särskilda varor (såsom biodrivmedel)
har visat sig vara ett effektivt sätt att uppnå de hållbarhetsmål som anges i direktivet.
Refit-utvärderingen visar också att ändamålsenligheten och effektiviteten hos nästan alla
bestämmelser i direktivet kan förbättras ytterligare genom inrättande av en stabil politisk ram
för tiden efter 2020. En stabil och långsiktig prognos skulle öka investerarnas visshet och öka
incitamenten för intressenter och statliga myndigheter (inklusive de många lokala och
regionala myndigheter som till exempel avses i artiklarna 13 och 14) att investera i den mån
som krävs.
Mot bakgrund av resultaten av denna utvärdering och medlemsstaternas resultat i fråga om
genomförandet av artiklarna 13 och 14 i direktivet om förnybar energi och de begränsade
framsteg som gjorts vad gäller administrativ förenkling och avlägsnande av icke-ekonomiska
hinder kommer kommissionen att inleda en omfattande studie av det praktiska genomförandet
av de administrativa förfarandena för projekt för förnybar energi i medlemsstaterna.
På grundval av detta och resultaten av studien inom ramen för Refit-utvärderingen54 av
direktivet om förnybar energi och de huvudsakliga resultat som ingår i denna rapport planerar
kommissionen att utfärda ett särskilt arbetsdokument om Refit-utvärdering i slutet av 2015.
4.
MÖJLIGHETEN ATT UPPNÅ MÅLET OM 10 % FÖRNYBAR ENERGI INOM TRANSPORT
OCH BEDÖMNINGEN AV HÅLLBARHETEN FÖR EU:S BIODRIVMEDEL
Direktivet om förnybar energi fastställer ett mål för 2020 om att uppnå en förbrukning på
minst 10 % förnybar energi inom transport, där huvuddelen ska komma från biodrivmedel.
Framstegen under de senaste fem åren mot detta mål har emellertid varit långsamma – en
andel på 5,4 % uppnåddes 2013 och prognosen för 2014 visar på en andel på 5,7 %. Den
främsta anledningen till detta var politisk ovisshet och ökad medvetenhet om att viss
produktion av biodrivmedel kan öka de övergripande växthusgasutsläppen när utsläppen från
indirekt ändrad markanvändning beaktas, liksom den bristande kommersiella tillgången till
andra generationens alternativa biodrivmedel.
54
Refit-utvärderingen av direktivet om förnybar energi, CE Delft (2014).
15
Tack vare användningen av förnybar energi under 2013 kunde 388 Mt koldioxidutsläpp
(brutto) undvikas i EU55,56. De högsta nivåerna uppnåddes utan tvekan inom elsektorn (75 %),
medan de lägsta utsläppsbesparingarna uppnåddes inom transportsektorn (9 %) eller cirka 35
MtCO2eq, på grund av den låga användningsnivån i fråga om förnybar energi. De flesta av
dessa besparingar kom från användningen av biodrivmedel, medan endast en viss del kom
från användningen av el från förnybara energikällor inom transport, i synnerhet inom
tågsektorn57,58. Den nuvarande metod som anges i bilaga V till direktivet om förnybar energi
ger alternativ för att förbättra växthusgasprestandan för första generationens biodrivmedel,
medan de kommande ändringarna av direktivet om förnybar energi och direktivet om
bränslekvalitet för minskning av indirekt ändrad markanvändning bör öka användningen av
avancerade biodrivmedel med högre besparingspotential avseende växthusgaser.59
Överlag producerades omkring 75 % av alla biodrivmedel som förbrukades i EU inom
unionen. Den inhemska biodieselproduktionen stod för 79 % av den totala förbrukningen i
EU, medan importen främst kom från Argentina och Indonesien. EU:s medlemsstater
producerade 71 % av den etanol som förbrukades och den återstående andelen importerades i
huvudsak från antingen Förenta staterna eller Brasilien. Livsmedelstryggheten i Afrika har
lyfts fram som ett problem i samband med förbrukningen av biodrivmedel, och nästan inga av
de biodrivmedel som förbrukades i EU importerades från Afrika förrän 2013, med undantag
av den marginella importen av bioetanol från Sudan. Exporten av biodrivmedel från Afrika
förväntas bara uppvisa en blygsam tillväxt i framtiden60.
Utöver importen av biodrivmedel som en slutprodukt utförs också en viss del av produktionen
av biodrivmedel med hjälp av importerade råmaterial. Mer än 60 % av den biodiesel som
förbrukas i EU produceras med hjälp av inhemska råvaror, i huvudsak raps. Indonesisk
palmolja och sojabönor från Argentina står för majoriteten av de råvaror som importeras och
som används i produktionen av biodiesel i Europa, där båda står för ungefär 12 % av den
totala biodieselvolymen i EU61.
När det gäller bioetanol kommer runt 79 % av den bioetanol som förbrukas på EU:s marknad
från EU-producerade råvaror, i synnerhet vete, majs och sockerbeta. De råvaror som
importerades för att producera etanol inkluderade majs från Förenta staterna och Ukraina samt
sockerrör från Guatemala62.
Inom EU görs biodrivmedlen hållbara främst genom de hållbarhetskrav som anges i direktivet
om förnybar energi. Tredjelandsproducenter av råvaror kan styrka överensstämmelse med
hållbarhetskriterierna i direktivet om förnybar energi med hjälp av bilaterala avtal,
medlemsstaternas nationella system eller frivilliga system som erkänns av Europeiska
kommissionen. Av de tre alternativen blir de frivilliga systemen alltmer den viktigaste
efterlevnadsmekanismen eftersom de försäkrar råvaruproducenter om att deras grödor
55
56
57
58
59
60
61
62
Renewable energy in Europe – approximated recent growth and knock-on effects, Europeiska
miljöbyrån (2015).
Direkta utsläppsbesparingar, inkluderar därför inte utsläpp från indirekt ändrad markanvändning.
Europeiska miljöbyrån, 2015.
Renewable energy progress and sustainability of biofuels, Ecofys, 2014.
Kommissionens förslag om indirekt ändrad markanvändning COM (2012) 595, 2012/0288 (COD).
Ecofys, 2014.
Ecofys, 2014.
Ecofys, 2014.
16
kommer att uppfylla med alla medlemsstatskrav, oavsett var råvarorna producerades. I slutet
av 2014 ökade antalet frivilliga system om kommissionen erkänner till 1963.
En fullständig redogörelse för analysen av möjligheten att uppnå målet om 10 % förnybar
energi inom transport samt bedömningen av hållbara biodrivmedel i EU ges i den tekniska
bilagan till denna rapport (åtföljande arbetsdokument).
SLUTSATSER
Förnybar energi håller på att bli en allmänt accepterad och vanlig energikälla. Direktivet om
förnybar energi med de bindande europeiska och nationella målen och målet om att 10 % av
den energi som används inom transport ska komma från förnybar energi blev den avgörande
drivkraften för den Europaledda globala investeringen i tekniker för förnybar energi och
stödjande strategier för förnybar energi långt utanför Europas gränser.
Utvecklingen måste fortsätta. Övergången till en energimix utan fossila bränslen i EU
kommer inte att vara möjlig utan betydligt större andelar förnybar energi. Större andelar
förnybar energi, i synnerhet inom uppvärmnings- och transportsektorerna, kommer också att
hjälpa EU att ta itu med de mångåriga utmaningarna kring energitrygghet, genom att i
synnerhet minska EU:s importberoende av fossila bränslen.
Med mindre än sex år kvar till 2020 är de flesta medlemsstater på rätt väg för att uppfylla de
mål om förnybar energi som fastställs i direktivet om förnybar energi. För EU som helhet
finns det goda utsikter för att 2020-målet kommer att nås. Några medlemsstater kan dock få
svårt att uppnå målen, inte minst på grund av det brantare förloppet och de ihållande
marknadshindren. Det är nödvändigt att dra så stor nytta som möjligt av de möjligheter som
erbjuds genom de samarbetsmekanismer som anges i direktivet om förnybar energi. Att uppnå
målet om 10 % förnybar energi för transport 2020 är en utmaning, men är fortfarande möjligt,
och de framsteg som gjorts i vissa medlemsstater vittnar om detta. Ett genombrott för
avancerade biodrivmedel och en heltäckande strategi för en utfasning av fossila bränslen inom
transportsektorn, inklusive beslutsamma steg mot att öka andelen el från förnybara
energikällor inom transporten, förblir avgörande.
Utvärderingen av direktivet om förnybar energi som utfördes 2014 i samband med Refitprogrammet visar att direktivet är effektivt och når sina mål, men att genomförandet i
medlemsstaterna skulle kunna förbättras.
Kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna och alla intressenter
för att säkerställa användning och integrering av ökade andelar förnybar energi i linje med
EU:s 2020-mål om förnybar energi, och för att förverkliga de framtida målen inom ramen för
klimat- och energipolitiken fram till 2030.
63
Ecofys, 2014.
17