PN_PM Västervik_1

__________________________________________________________________________________________
Kulturhistoriskt planeringsunderlag inför ny sydlig infart till Västervik från E22:an.
Västerviks kommun Kalmar län Småland.
PM UV Öst 2012: 6
Dnr 424-532-2012
Britt Ajneborn
RAÄ UV Öst
Foto från söder över omgivningarna vid Vassbäcks Gård.
__________________________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________________________
1
Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV, är en uppdragsfinansierad
del av Riksantikvarieämbetet som i huvudsak genomför arkeologiska undersökningar efter
beslut enligt lagen om kulturminnen mm (1988:950). Uppdragsverksamheten utför även
konsultuppdrag i form av utredningar, kulturmiljöanalyser och planeringsunderlag. Den
arkeologiska uppdragsverksamheten har ingen myndighetsfunktion
Sammanfattning
Riksantikvarieämbetet UV Öst har på uppdrag av Vectura utfört ett kulturhistoriskt planeringsunderlag
inför en ny sydlig infart till Västervik. I uppdraget har ingått en sammanställning och analys av
historiskt kart- och övrigt arkivmaterial samt en genomgång av relevant litteratur. Dessutom har en
översiktlig besiktning skett. Arbetet, som presenteras i denna PM, sammanfattar de kulturhistoriska
värdena och den kända fornlämningsförekomsten.
Och ska ligga till grund för vilka delar inom området som eventuellt behöver utredas vidare ur
fornminnes- eller kulturmiljöhänseende.
.
Områdesbeskrivning
Analysområdet ligger mellan E22:an i väster och friluftsområdet Karstorp i öster, samt som en smal
korridor upp mot Lysingsberget och Utsikten i nordöst (se bilaga 1). Korridoren är ca 3 km lång och 12 km bred, vilket motsvarar drygt 3 000 000 m2, eller drygt 300 ha. Till stora delar ligger
analysområdet i kuperad skogsmark, men vid Lysingsberget passerar korridoren genom
landskapsbildskyddet för Västerviks skärgård. I norr löper korridoren söder om jön Kvännaren. Söder
om Kvännaren finns ett antal sumpskogar och våtmarker. Öster om sjön Kvännarens sydspets finns en
motionsanläggning med löparspår (elljusspår), Karstorps motionscenter. En golfbana och ett
koloniområde ligger ytterligare något österut, inom området (se bilaga 2). Också ett flertal
promenadslingor, som sträcker sig från Kvännarens södra strand via Amerika söderut mot
Björkmossen respektive Stora Hörtingerumsviken ligger inom analysområdet.
Öster om E22:an, inom den planerade vägkorridoren, ligger en bergtäkt som nås från E22:an.
Kvännaren
Kvännaren är en långsmal sjö sydväst om Västervik. Sjön är 4 kilometer lång och som bredast 800
meter. Största uppmätta djupet ligger på 5,4 meter. På 1950-talet var Kvännaren en populär badsjö
men på grund av övergödning har vassen tagit över allt mer. Tidigare förekom fritidsfiske i sjön men
även det har minskat till följd av övergödningen.
2
Figur 1. Sjön Kvännaren syns i söder, med Jenny station i förgrunden. Utredningsområdet ligger söder om sjön
och ses på bilden som en kuperad skogsridå. Foto från norr.
Historisk markanvändning
Västervik flyttades omkring 1430 från sitt ursprungliga läge längst inne i Gamlebyviken till ett område
strax söder om Stegeholms slott, där staden alltjämt ligger. År 1433 tillkännagav kung Erik att
borgarna i Västervik i enlighet med hans vilja två gånger flyttat sin egendom för att bygga och bo
utanför Stegeholm och där anlägga sin köpstad. Kungen och hans fogde på Stegeholm hade till stadens
och slottets behov anslagit tre torpställen (= medeltida nybyggen) med tillhörande ägor som skulle
uppröjas till åker och äng och i övrigt vara stadens allmänning med fägång, skog och fiskevatten,
närmare bestämt Stäk, Sjöhult och Örserum. Torpet Stäk har legat invid Stegeholm, Sjöhult strax öster
om Kvännarens norra ände – där Jenny nu ligger – medan Örserum finns utsatt på moderna kartor. År
1458 lämnade kung Kristian Målsrum som vederlag till borgarna i Västervik istället för Örserum som
dragits in till kronan. Samtliga torp har tagits upp på ett utmarksområde som före stadens flytt
räknades till Törnsfalls socken. Någon gammal by med rötter i järnåldern finns inte i anslutning till
Västervik. Närmaste byar med förhistoriskt ursprung finns i dalgången vid infarten från E22
(Mommehål och Källsåker).
Vid Hermanstorp, norr om analysonrådet finns ett fornlämningsrikt område med många rösen och
stensättningar från bronsåldern och äldre järnåldern (ingår i riksintresseområde 91). Fornlämningarna
ligger på en höglänt och bergig mark som kantas av låglänta marker som i historisk tid varit
slåtterängar. I början av 1700-talet fanns här tre torp som beboddes av anställda ängsvaktare.
På västra sidan om Kvännaren ligger den lilla byn Rössle som i äldre tid bestod av två hemman, varav
det ena under medeltiden ägdes av domkyrkan i Linköping och det andra av det världsliga frälset. I
samband med Gustav Vasas reduktion drogs det förra in till kronan. På sjöns östra sida utbredde sig
3
Västerviks stads ägor, dvs jord som brukades av stadens borgare. I anslutning till Kvännarens södra
ände vidtar ägorna till den lilla byn Kilmare om två hemman och det enstaka hemmanet Vassbäck. På
den senare orten fanns alltsedan medeltiden en vattenkvarn och ett ålfiske i det vattendrag som
avvattnar Kvännaren och mynnar i Örserumsviken, en del av Saltsjön (se bilaga 3)
Topografi- och Fornlämningsbild
Analysområdet ligger i det gamla folklandet Tjust vars gränser i stort sett motsvarar dagens Västerviks
kommun. Tjust är ca 8,5 mil långt från norr till söder och är ca 5 mil brett och ligger i den nordligaste
delen av länet och gränsar i norr till Östergötland. Tjust karaktäriseras av sin skärgård, men även av
sina långa dalstråk som för länge sedan utgjordes av havsvikar. Berggrunden består av graniter och
kvartsiter som ofta har spruckit sönder i förklyftnings- eller förkastningssprickor och det är i de
sprickorna man hittar de karaktäristiskt långa dalstråken. Urberget är mestadels täckt av morängrus
men har blottlagts på de högre partierna som har legat under högsta kustlinjen, som i Tjust centrala
delar har legat ca 135 m över dagens havsnivå (Sarnäs 1994).
Tjustbygden är ett av de fornlämningsrikaste områdena i Sverige. Inom Tjust är det socknarna
Gamleby, Västra Ed och Törnsfall som har flest fornlämningar. Lämningarna domineras av gravar
från bronsålder – äldre järnålder. Men den period som är den mest karaktäristiska för bygden är
bronsåldern, dvs. 1800 – 500 f.Kr. I fornlämningsregistret för de olika socknarna finns sammanlagt
1000-tals gravrösen och stensättningar registrerade, liksom ett stort antal skålgropsförekomster och
hällristningar. Antalet fornlämningar från bronsålder är så stort att området räknas till en av Sveriges
rikaste bronsåldersmiljöer.
I analysområdets sydvästra del finns ett mindre område med fornlämningar som ligger relativt
koncentrerade till området norr om avfarten mot Gunnebo och söder om befintlig bergtäkt (se bilaga
4). I den östra delen är det betydligt glesare med registrerade fornlämningar. Området kring gården
Böljerum, strax norr om Verkebäcksviken, innehåller ungefär hälften av alla registrerade
fornlämningar inom undersökningsområdet. Böljerum ligger i det inre av en mindre dalgång som
omges av skogsbeklädda höjder på vilka gravar och gravfält ligger utspridda. Troligen är tanken med
placeringen att de skulle synas vida omkring i landskapet. Dalgången mot Böljerum har tidigare
utgjort en havsvik och där den gamla E22:an går fanns en gång en lagunliknande förgrening av
havsviken, vilket skapade de bästa förutsättningarna för människor att bosätta sig tidigt i området.
Inom, eller i nära anslutning till, analysområdet finns flera hemman med medeltida ursprung. De
presenteras kortfattat nedan. Förekomsten av dessa medeltida enheter visar, tillsammans med de i dag
kända fornlämningarna, tydligt att analysområdet var bebott och brukat sedan förhistorisk tid, med en
intensifiering från järnålder och medeltid.
Begreppsförklaring finns i bilaga 8 med förklaring till vissa nedan använda begrepp av kameral natur
samt med förklaring av vissa fornlämningsbegrepp.
Böljerum: 11/2 frälse är nämnt 1453 som ”bwlgardanom” och tillhörde under senare delen av 1400talet Fågelviksgodset. 1544 fanns här två frålsegårdar vilka 1562 ägdes av Elsa Axelsdotter (Posse) till
Nygård, resp Gabriel Christiensson (Oxenstierna). Den förra gården ägdes i början av 1700-talet
fortfarande till Nygård, medan den senare år 1710 såldes till hans de Rees. 1750 fanns här tre gårdar
och 1809 hade antalet stigit till fem. 1841 sammanslogs allt till en gård (Petersen 2001).
Hörtingerum: ½ skatte+frälse är nämnt 1382 som ”hirtingarum” och frälsegården ägdes då av Bo
Jonssom (Grip). Skattegården var 1544 en dekangård under Kålåkers rättardöme. 1560 fanns ett
”Ålehuus” i Hörtingerum. Dekangården skatteköptes 1709 för 150 daler silvermynt och delades i två
delar. Året innan hade en knipphammare här previligierats.(Knipphammare, är en äldre typ av lätt
fallhammare med hastig gång, som användes vid smidning av produkter med finare dimensioner som
4
tex spik). Språkforskare menar att ortnamnet Hörtingerum kan knytas ända tillbaka till bronsålder
(Ericsson 2008 sid 221ff).
Frälsegården såldes 1562 till Erik XIV och år 1612 till Blekhemsgodset. 1750 kallas gårdarna nr 1 och
2. En kvarn är omnämnd 1802, och 1816 kallades den Hörtingerums kvarn. 1821 tillkom också
Skånekvarn. 1895 består gård nr 1 av två gårdar och fyra lägenheter, samt ett stensliperi, medan gård
nr 2 består av en gård och två lägenheter (Petersen 2001).
Kilmare: 1+1 skatte är nämnt 1250 som ”kilhambrar” och köptews 1383 av Bo Jonsson (Grip). 1544
fanns här två frälsegårdar som var anslagna som ”ladugård” till Stegeholms slott. De byttes 1678 mot
en gård i Torsfall och en i Västrums by. De kallades 1750 för nr 1 och 2. Ett båtmanstorp nr 87
Lillbäcken finns omnämnt 1895 (Petersen 2001).
Vassbäck: 1 skatte är nämnt 1405 som ”wadzbeck” och hade då en kvarn. Gården hade ägts av Bo
Jonsson (Grip). 1544 var gården en kronogård som var anslagen som ”ladugård” till Stegeholms slott.
Från 1750 har här funnits två gårdar och 1826 fanns det fyra gårdar. 1871 var det åter en ensamgård.
1895 finns fem lägenheter på ägorna varav det f.d. grenadiertorpet nr 92 Lilla Vassbäck (Petersen
2001).
Trumphult: omnämnt 1380 som ”trumphultrum” (Petersen 2001).
Vad är skillnaden mellan ”fornlämning” och ”övrig kulturhistorisk lämning”, och hur
påverkar det projektet?
Innan vi går vidare i analysen kan det vara idé att klargöra vad en fornlämning är. Den stora skillnaden
är att fornlämningar har status ”fast fornlämning” och skyddas av lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. (KML), medan de övriga kulturhistoriska lämningarna inte gör det. Dessa kan i stället skyddas
av Skogsvårdslagens hänsynsparagrafer, främst § 30, av Miljöbalken och av Plan- och bygglagens
hänsynsparagraf. Åtgärdsförlaget blir ofta annan skyddsåtgärd.
Vanligen handlar skydd eller inte skydd inom KML om lämningarnas ålder, men andra faktorer kan
spela in. En annan skillnad av betydelse för fortsatt planering är att till de lagskyddade
fornlämningarna alltid hör ett så kallat fornlämningsområde. Detta område är både till för att skydda
de delar av fornlämningarna som inte syns ovan mark, men ofta finns i anslutning till de synliga
lämningarna (det kan handla om gravar och boplats- eller odlingslämningar), och för att
fornlämningen ska kunna upplevas i sin miljö och i sitt sammanhang. Hur stort fornlämningsområdet
ska vara varierar, beroende på lämningens typ, sammanhang och på topografiska förhållanden.
Områdets storlek fastställs av länsstyrelsen.
Här presenteras en tabell över de registrerade fornlämningar som ligger inom, eller i närområdet till
utredningsområdet, med åtgärdsförslag i de fall lämningen berörs av den planerade vägen.
Beskrivningarna sammanställs i en tabell (figur 2) och lämningarna presenteras därefter var för sig. Se
bilaga 5 för en kort beskrivning av det uppdragsarkeologiska systemet inom KML.
5
Gunnebo socken
RAÄ 136:1
Lämningstyp
Stensättning
Status
Fast fornlämning
RAÄ 257:1
Husgrund. Historisk tid
RAÄ 181:1
Lägenhetsbebyggelse
RAÄ 261:1
Pest/kolera kyrkogård
RAÄ 273:1
Boplats, delvis borttagen
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Fast fornlämning
RAÄ 273:2
RAÄ 273:3
RAÄ 178:1
Boplats. Borttagen
Boplats. Borttagen
Stensättning
Fast fornlämning
Fast fornlämning
Fast fornlämning
RAÄ 274:1
Ugnar. Borttagna
RAÄ 271:1
Stensättning
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Fast fornlämning
RAÄ 271:2
Stensättning
Fast fornlämning
RAÄ 189:1
Husgrund. Historisk tid
RAÄ 116:1
Jordkulle. Fonlämningslik
bildning
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Övrig
kulturhistorisk
lämning
Åtgärdsförslag
Arkeologisk
förundersökning FU
Annan skyddsåtgärd
Annan skyddsåtgärd
Arkeologisk utredning AU
Arkeologisk
förundersökning FU
Borttagen
Borttagen
Arkeologisk
förundersökning FU
Borttagen
Arkeologisk
förundersökning FU
Arkeologisk
förundersökning FU
Annan skyddsåtgärd
Annan skyddsåtgärd
Figur 2. Tabell över de lämningar som enligt fornminnesregistret är kända inom analysområdet.
Inför ombyggnaden av E 22:an mellan Verkebäck och Västervik år 1992, genomförde Kalmar läns
museum ett antal arkeologiska undersökningar i området (Sarnäs 1992). Dessa berörde RAÄ 273:1,
RAÄ 273:2, RAÄ 273:3 och RAÄ 274:1, som omnämns i tabell och text nedan.
RAÄ 136:1: Hörtingerum. Stensättning. Rund 9 m i diameter och 0,4 m hög, övermossad. I mitten en
grop 0,8 m i diameter.
RAÄ 257:1: Hörtingerum. Torplämning bestående av 1 husgrund och 1 källargrund. Rest efter torpet
Klintemåla som byggdes 1780 och revs 1860. Platsen är skyltad.
RAÄ 181:1: Torplämning bestående av 1 husgrund och 1 uthusgrund. Rest efter torpet Rom, omtalat
första gången 1760. Revs 1920. Platsen är skyltad.
RAÄ 261:1: Kolerakyrkogård, benämnd Romgärdet. Begränsningen är inte klarlagd.
Kolerakyrkogården omtalas 1886.
RAÄ 273:1: Böljerum. Boplats som är delundersökt och borttagen i den södra delen. En datering finns
från sen mesolitikum-tidig neolitikum, dvs stenålder, ca 3 900 – 3 300 f.Kr.
6
RAÄ 273:2: Böljerum. Boplats som är undersökt och borttagen.
RAÄ 273:3: Böljerum. Boplats. Borttagen.
RAÄ 178:1: Böljerum. Stensättning. 5-6 m i diameter och 0,4 m hög, övermossad. Något utriven i den
norra kanten.
RAÄ 274:1: Böljerum. Två låga rösen som tolkades som ugnar, vilka är undersökta och borttagna. En
datering finns från sen vikingatid/tidig medeltid.
RAÄ 271:1 Böljerum. Stensättning. Röseliknande 5-7 m i diameter och 0,5 m hög, övermossad.
RAÄ 271:2: Böljerum. Stensättning. 3 m i diameter och 0,15 m hög, övermossad.
RAÄ 189:1: Torplämning bestående av 1 husgrund. Rest efter torpet Ängalund som byggdes år 1850
och revs 1936. Platsen är skyltad.
RAÄ 116:1: Jordkulle ca 4 m i diameter och 0,5 m hög. I mitten finns en grop 0,8 m i diameter. Enligt
1943 års inventering, bedömd som sannolikt en gammal myrstack.
Utvärdering och åtgärdsförslag
Efter avslutad analys har två områden med särskilt stor potential för fornlämningar avgränsats. I den
fortsatta planeringen kan man alltså räkna med att om dessa ytor berörs, kommer fler lagskyddade
lämningar än de redan kända att påträffas.
Det ena området ligger i analysområdets sydvästra del, (bilaga 7). Här finns ett mindre antal
registrerade fornlämningar. Ett flertal av dessa är redan undersökta och borttagna, men tre
stensättningar (gravar) och två torplämningar samt en plats som är bedömd utgöra rest efter en
pest/kolerakyrkogård, ligger inom analysområdet. En lämning RAÄ 116 som finns i områdets östra
del är bedömd som osäker lämning. En fördjupad utredning förväntas bidra till att ytterligare
lämningar identifieras. De topografiska förhållandena indikerar, tillsammans med de redan
registrerade fornlämningarna att det sannolikt finns odlingslämningar från förhistorisk tid och
medeltid, sannolikt även boplatser och gravar från yngre järnålder. Om dessa lämningar kommer att
komma i konflikt med det planerade arbetet föreslår UV Öst att kompletterande utredningar eller
undersökningar krävs (se åtgärdsförslag i tabellen, figur 2).
Det andra området ligger i analysområdets nordöstra del (bilaga 6). Mitt emot koloniområdet och på
den östra sidan av Trollstigen, finns en torprest efter torpet ”Mellan Örserum”. Den ligger i
vägkorsningen Trollstigen-Hornsvägen. Lämningen är skyltad av Tjust kulturförening och har Nr 120.
Torprruinen finns inte registrerad i fornminnesregistret (Fmis). Lämningen består av ett oregelbundet
stenröse ca 4 meter i diameter, troligen resterna efter ett spismursröse. Det saknas historiska kartor
över Örserum som kan ge mer information om torplämningen. Norr om torpet är ett vackert
kulturlandskap med långa stenmurar, som följer områdets topografi, se figur 3 a och b. Området löper
från järnvägsspår i norr till Hornsvägen i söder, och bör utredas vidare i form av inventering och
kartering om området berörs av den fortsatta planeringen, (se bilaga 6). Beroende på
odlingslandskapet med husgrund och stenmurar i området, bör det utredas om det finns andra
lämningar inom området som inte kunde ses vid analystillfället då marken var belagd med snö.
Vid ett senare skede, när vägkorridoren är fastställd, föreslås korridoren bli föremål för särskild
utredning, efter beslut av Länsstyrelsen.
Linköping i februari 2012
Britt Ajneborn
7
Figur 3 a och b. En del av stenmurarna inom området öster om Trollstigen, samt skylten efter torpet ”Mellan
Örserum” Nr 120. Foton från väst.
8
Figur 4. På bilden syns det vackert kuperade landskapet vid vägen mot Hörtingerum och Verkebäcksviken i norr.
9
Referenser
Litteratur
Axelsson, R. Det medeltida Småland 4. 5 Tjust, Tjust härad. Västervik s stad .2008.
Ericsson, A. 2008. Hjortekrog, Skvagerfall och Hörtinge – finns det ortnamn från bronsålder. Gropar
& monument. En vänbok till Dag Widholm. Kalmar Studies in Archaeology 2008.
Petersen, C-G. Socknar och gårdar i Tjust. Västervik 2001.
Sarnäs. P. 1992. Vägar i tid och rum. Om de arkeologiska undersökningarna inför ombyggnaden av
E22:an vid Västervik 1992. En skrift från Kalmar läns museum.
Sarnäs. P. 1994. Hermanstorp under Bronsålder. Herrhagen 1:1, Rössle 4:1, Stg 1, Västerviks och
Törnsfalls socknar Småland. Rapport 1994:6 Kalmar läns museum.
Arkiv
Lantmäteriet
Det digitala fornminnesregistret (fmis)
Kartor
LMS_ Västervik 1707_G111_1_3
08-GLA-83_Ägobyte 1819
08-GLA-74_Storskifteskarta 1807
08-GLA-31_Storskifteskarta 1768
08-GLA_Hörtingerum nr 1 och 2 Laga skifte 1847
Bilagor
Bilaga 1.Utredningsområdet
Bilaga 2. Nordöstra delen av utredningsområdet
Bilaga 3. Historiska kartan LMS Västervik 1707_G111_1_3
Bilaga 4. Utredningsområdet med den sydvästra delen med fornlämningar markerad
Bilaga 5. Det uppdragsarkeologiska systemet
Bilaga 6. Åtgärdsförslag sydvästra delen av utredningsområdet
Bilaga 7. Åtgärdsförslag nordöstra delen av utredningsområdet
Bilaga 8. Begreppsförklaring
__________________________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________________________
10
Bilaga 1. Utredningsområdet
11
Bilaga 2. Den sydvästra delen av utredningsområdet, med fornlämningar.
12
Bilaga 3. Historiska kartan från 1707 (LMS_ Västervik 1707_G111_1_3)
13
Bilaga 4. Utredningsområdets nordöstra del.
14
Bilaga 5. Det uppdragsarkeologiska systemet
Arkeologiska undersökningar enligt lagen om kulturminnen mm (SFS 1988:950), vanligen
kallad Kulturminneslagen (KML), görs generellt i upp till tre steg, beroende på
fornlämningens utbredning och vetenskapliga innehåll liksom på exploateringens omfattning.
De tre stegen benämns särskild utredning, förundersökning och särskild undersökning, även
kallad slutundersökning. De olika stegen är led i en process som i första hand går ut på att
bevara fornlämningarna, vilket är grundtanken i KML.
Den särskilda utredningen (AU) görs vanligen i två etapper. Etapp 1 innebär att befintligt
underlagsmaterial sammanställs och en noggrann inventering görs i fält, i syfte både att
identifiera samtliga synliga lämningar ovan mark och att avgränsa områden där sannolikheten
för dolda fornlämningar bedöms vara stor. Etapp 2 i den särskilda utredningen sker med
sökschaktsgrävning.
Om det vid utredningen konstateras att lagskyddad fornlämning berörs, så är arkeologisk
förundersökning (FU) nästa steg i det uppdragsarkeologiska systemet. FU syftar till att
avgränsa fornlämningen och bedöma dess karaktär och bevarandegrad. De första stegen,
arkeologisk utredning och arkeologisk förundersökning, utgör beslutsunderlag till
länsstyrelsen inför prövning av tillstånd till ingrepp i, eller borttagande av, fornlämningen.
Även om fornlämningen efter avslutad förundersökning bedöms ha vetenskaplig potential,
kan Länsstyrelsen besluta om att häva dess lagskydd under förutsättning att lämningen
undersöks, dokumenteras och tas bort genom en särskild undersökning (SU).
Ovanstående är en summarisk beskrivning av systemet. En mer fullständig information finns
att läsa eller hämta under följande länk: www.raa.se/kml. Här finns en vägledning för
tillämpning av kulturminneslagen (2-4 kap) samt en ”handbok” för det uppdragsarkeologiska
systemets tillämpning.
Ansökan om tillstånd enligt Lag (1988:950) om kulturminnen mm ska av exploatören ställas
till länsstyrelsen i aktuellt län, och det är länsstyrelsen som inför varje steg i ärendet beslutar
och avgör om, och vilka, arkeologiska insatser som krävs.
15
Bilaga 6. Förslag på inventeringsområde i den nordöstra delen är markerad med svart streckad linje.
X:et markerar platsen för torprest efter torpet ”Mellan Örserum”.
16
Bilaga 7. Förslag på inventeringsområde i den sydvästra delen av utredningsområdet är markerad med
svart streckad linje.
17
Bilaga 8 Begreppsförklaring
Dekangods : gårdar som tillhörde dekanet inom Linköpings stift. Dekanet bildades i princip redan
1275 och stadfästes av biskop Karl år 1309. Dekangårdar var i princip skattebefriade. Efter
reformationen drogs de flesta gårdarna in till kronan.
Frälsegård : är en gård som ägdes av en Frälseman, vilken i princip var ”frälst” från skatt enligt
Alnsöstadgan från år 1280. Dessa gårdar fick endast ägas av frälsemän. Frälsegårdarna drogs in i stort
antal till kronan under reduktionen vid 1600-talets senare hälft. Från 1700-talets mitt kunde ofrälse
personer i praktiken köpa frälsegårdar och bli sk. frälseskattebönder.
Skattegård : är en gård som ursprungligen ägts av en bonde som betalade skatt till kronan.
Stensättning: är en typ av gravöverbyggnad som i Skandinavien förekommer från yngre bromsålder
till yngre järnålder dvs, tiden mellan 1100 f.Kr. – 1050 e.Kr, vilket är en lång tidsperiod.
Gravöverbyggnaden består av packad sten i några få lager, de är oftast runda till formen. En
stensättning har ingen hög topp, utan en låg, flack profil. Ganska ofta är de övertorvade, vilket innebär
att packningen av sten har täckts av ett lager jord eller sand som idag är gräsbeväxt. Ibland finns en
kantkedja av stenar runt om. Det förekommer också ofyllda stensättningar som består av enbart en
kantkedja av stenar. Det finns också olika typer av stensättningar:
Runda stensättningar är den vanligast förekommande, de finns från bronsålder ända in i vikingatid.
Sedan finns det kvadratiska stensättningar, de är vanligast under äldre järnålder, dvs tiden runt Kr.f.
Rektangulära stensättningar är vanligast under sen vikingatid och de innehåller oftast skelettgravar
och även kristna begravningar. Treuddar är en ovanligare variant, de ser ut som en liksidig triangel
med insvängda sidor. Slutligen finns den skeppsformade stensättningen som har en stenlagd yta där
relingen utgörs av kantkedjan. De är vanligast under folkvandringstid-vendeltid, dvs 400-800 e.Kr.
Det fanns samtidigt andra gravformer än bara stensättningar, men eftersom det bara finns
stensättningar inom utredningsområdet är det inte relevant att gå djupare in på andra gravformer.
Gravfynden i stensättningar kan utgöras av brända ben, rester av lerkärl, personliga ägodelar som
spännen osv.
Gravskick
För att förstå varför graven är utformad på ett visst sätt är det viktigt att känna till hur gravskicket sett
ut över tid. Sättet man begravde sina döda har ändrats över tid beroende på sedvänjor och
trosuppfattning.
Vid övergången till yngre bronsålder dvs ca 1100 f.Kr. började man kremera de döda (brandgravar),
vilket blev den dominerande gravformen i Skandinavien ända fram till kristendomens införande runt
1000 e.Kr. Detta innebär att stensättningarna som nämnts ovan innehåller kremerade rester efter
människor, men även ibland efter djur. Enstaka skelettgravar förekom dock samtidigt som
brandgravarna, främst under järnålder.
I samband med övergången till kristendomen upphörde kremering av de döda helt, eftersom det var
förbjudet av den katolska kyrkan att bränna sina döda.
18