Daisy Kintu
Invandring och mångkultur – några reflektioner
Året är 2014. I en villaförort till Stockholm förbereder sig en familj på 5 personer för
dagen. De tre barnen ska till skolan, en av skolorna med bäst skolresultat i landet, medan
föräldrarna är på väg till sina respektive välbetalda jobb.
På andra sidan staden, i en annan förort, är det en till familj som förbereder sig för
dagen. Hissen i det 10-våningar höga huset har varit sönder i två dagar nu och de tre
barnen springer ner för trapporna för att hinna till skolan som ligger precis runt hörnet.
Mamman är på jobbet, ett städjobb, sedan många timmar tillbaka, och kommer inte hem
förrän barnen ligger och sover. Trots att hon är utbildad socionom i Sverige och pappan
har jobbat som läkare i 20 år i det krigsdrabbade hemlandet, så har ingen av dem ett
jobb som motsvarar deras kompetens.
Det här är två fiktiva men inte alls ovanliga situationer. På ena sidan staden bor den
svenska medelklassfamiljen, och på andra sidan invandrarfamiljen från arbetsklassen.
Det finns andra skillnader mellan dessa familjer mer än att de har olika stora inkomster.
Generellt sätt så har människor med invandrarbakgrund mycket svårare att komma ut
på arbetsmarknaden, och det beror inte på lathet. På samma sätt som de patriarkala
strukturerna bidrar till att kvinnor inte är lika självklara kandidater till många jobb på
det sätt som män är, och att kvinnoyrken fortfarande tjänar mindre än yrken som är
mansdominerade, så bidrar andra strukturer till att invandrare på samma sätt får
mindre förmåner än etniska svenskar, i vårt samhälle.
Jag tror att det handlar om samma strukturer som gör att det är okej att skylla på någons
etnicitet för diverse samhällsproblem, d.v.s. de rasistiska strukturerna i samhället, som
bidrar till att det är på det här sättet. Att invandrare generellt sätt har svårare att få jobb
kan inte bero på lathet, för den förklaringsmetoden bygger på att invandrare är en
homogen grupp. Det kan inte heller vara en slump från tomma intet att alla invandrare
råkar vara lata. Det enda sättet att lösa de här problemen på är att man först och främst
måste få samhället att inse att det inte är invandrare som är problemet, utan
strukturerna. Många lägger stort fokus på vilket problem det är att en stor andel
invandrare inte jobbar, men problemet är inte det, utan att det är att invandrare inte har
samma möjligheter till att få jobb. Det måste vi ändra på. Nu.
I radioprogrammet ’’Kris, förändring och ömhet: Nya Vågen’’ i P1 tisdagen den 19
november 2013 så diskuterar man varför människor inte ändrar på sig när alla ser att
något är fel, och man kom fram till att det är för att människor är så bekväma. Det
behövs en form av katastrof eller ett kaos för att folk ska reagera och vilja ändra på
saker och ting. Man kan tänka sig att det är så det kommer gå till i framtiden, till slut
kommer bägaren rinna över och en förändring kommer att ske.
Daisy Kintu
I radioprogrammet nämner man även hur det i de flesta fall där förändringar skett har
berott på att man tvingat fram förändringar. De som inte anser att det finns något
problem i samhället där vissa grupper inte har lika många förmåner, kommer inte ändra
sig om en ändring inte blir framtvingad.
Att uppnå utopivärlden där någons bakgrund är det minst relevanta vid sökande av
jobb, och i samhället i stort, kräver mycket jobb och vägen dit är lång. Först och främst
så behöver vi bli mer medvetna om de samhällsstrukturer som ligger bakom problemet
som vi har i samhället just nu. Att lära ut kommande generationer om att det inte är
jämställt eller jämlikt borde bli en självklarhet, för det är omöjligt att lösa ett problem
om man inte vet om att det existerar.
Det är viktigt att tänka på att brist på jämställdhet och jämlikhet innebär så mycket mer
än det som redan är självklart, d.v.s. att vårt samhälle inte blir rättvist då visa har fler
privilegier än andra, utan det är även ett hot mot demokratin. Om minoriteter,
invandrare i det här fallet, känner sig exkluderade från samhället så kommer en stor
andel av dem inte delta i de allmänna valen, då de kanske känner att deras röst inte
spelar någon roll, och en demokrati är inte hållbar om valdeltagandet är lågt. Ju fler
röster som kommer till tals desto mer hållbar är demokratin, för hur demokratiskt är
det om bara en minoritet av befolkningen röstar?
Året är nu 2074 och två familjer förbereder sig för att ta sig till sina skolor och jobb. Den
ena familjen har invandrarbakgrund, men till skillnad från 60 år tidigare så är det här
ingenting som betyder mer än att familjen har en annan bakgrund.
Barnen från de två olika familjerna går i samma skola, och just idag har skolan en
temadag med fokus på hur det såg ut i samhället för olika minoriteter förut. Man börjar
prata om tiden innan valet 2014. Situationen för invandrare, kvinnor och andra
minoriteter blev sakta men säkert sämre än någonsin, men de protesterande var i
minoritet och därför brydde sig inte politikerna eller resten av allmänheten särskilt
mycket om deras röster, men i samma takt som saker och ting blev ännu sämre så blev
protesterna allt fler och då kunde man inte längre ignorera dem. Man ville att alla skulle
ha samma förutsättningar, att segregationen skulle vara mindre, att klasskillnader inte
skulle existera och att etnicitet inte skulle vara relevant.
Det har hänt väldigt mycket på 60 år, både i Sverige och i andra delar av världen.
Kvinnors och homosexuellas rättigheter är självklara i de flesta av världens hörn,
invandring är en naturlig del av samhället och vi förfaras över hur våra samhällen kunde
se ut som de en gång gjorde. Numer är orden ’’jämställdhet’’ och ’’jämlikhet’’ något som
bara återfinns i historieböckerna, för nu är vi äntligen jämställda och jämlika allihop.
