Luk 10:17-20 ”Änglarna”
Under veckan som gick så la jag ut ett inlägg om änglarnas söndag på min blogg. Min
förhoppning var att få lite respons från andra om på temat änglar. Det har jag också fått. Inte
så mycket just på bloggen, men det har i alla fall startat en del samtal.
Och precis som jag misstänkte fanns det fler änglaerfarenheter i min närhet än jag visste om.
Det är lite dubbelt det här att vi vanligtvis inte delar den typen av erfarenheter i livet. Jag vill
inte påstå att det enbart är en svaghet. Det beror på vilket perspektiv vi har.
I dagens evangelietext så kommer ett gäng glada lärjungar tillbaka till Jesus med en massa
spännande erfarenheter i bagaget. Jesus hade sänt ut dem två och två – det kan man läsa
tidigare i samma kapitel – för att bota sjuka och för att berätta om att Guds rike snart skulle
vara hos dem. Man skulle kunna säga att de var ute på en praktikresa.
Och det verkar som sagt ha gett mersmak. De kom tillbaka glada och lyfter fram hur till och
med demonerna lydde dem.
Jag vet inte hur ni uppfattar Jesu svar till dem. Min upplevelse är att han ser ett behov av att
korrigera deras fokus. De är inne på vad vi kanske skulle kalla ”andliga upplevelser” men
Jesus påminner dem om att det inte är sådana upplevelser i sig som är det viktiga i vår tro.
Det är istället det faktum att vi får ha en relation till Gud, att vi får vara Guds barn och ha en
plats i Guds rike.
Den här texten handlar ju inte specifikt om änglar. Men tron på änglar, synen på vilka
änglarna är och vad de gör, och upplevelser som har med änglar att göra kan absolut hamna i
en slags livsåskådning med ett annat fokus än det Jesus talar om.
Det finns stråk av andlighet, både inom och utanför den kristna tron som i hög grad lyfter
fram speciella upplevelser, som ger dem ett egenvärde och som mäter allt annat i relation till
dem.
En sådan slags andlighet kan hämma dem som inte har samma slags erfarenheter.
Sådana möten kan få mig att undra vad det är för fel på min tro, varför inte jag får göra
samma slags storslagna upplevelser eller möten.
Eller så skapar de ett slags främlingskap inför andlighet överhuvudtaget därför att jag tycker
mig stå med båda fötterna på jorden, brottas med väldigt konkreta livsfrågor och inte har nåt
behov av ett möte med en änglakör för att få hjälp med dem.
Å andra sidan kan de också leda mig in i en ond cirkel av strävan efter att på olika sätt söka
upplevelser när det i själva verket är något helt annat än andliga kickar som är svaret på mina
livsfrågor.
Det är därför sunt och riktigt med en viss urskiljning när det gäller hur och när vi delar
erfarenheter av typen änglamöten.
Men att vi strör för många berättelser om änglar omkring oss är knappast det största
problemet i vårt sammanhang. Snarare är vi återhållsamma i överkant när det gäller såväl
änglar, bönesvar, som hur vi upplevt Guds tilltal eller ingripanden och så vidare.
Nu spekulerar jag – men jag tror inte att omsorg om andras andliga väl är orsaken till det. Jag
tror att vi alla saknar något av den trygghet och tillit som Jesus lyfter fram i sin respons till de
72 lärjungarna. Vi är rädda för att våra erfarenheter och upplevelser inte duger. Att de är
konstiga, barnsliga för vardagliga eller nåt annat.
”Gläd er över att era namn är upptecknade i himlen”. Gläd er över att ni är Guds barn, att er
identitet är grundad i Guds kärlek till er. Gläd er över att det är en grund för resten av livet.
Om vi är trygga i den identitet som Jesus gett åt oss då kan vi också känna större frimodighet
att bjuda på våra egna livserfarenheter.
Då hamnar vi inte i den situation då vi behöver använda våra erfarenheter för att försöka
bevisa något, hålla uppe en fasad, eller få nån slags position.
Vi behöver heller inte jämföra oss med andra, tycka att våra erfarenheter är sämre än andras
och av den anledningen hålla dem för oss själva för att vi inte ”tycker att det är nåt”.
Det finns en stor fara med att de personliga berättelserna om våra Gudserfarenheter tystnar.
Även om det finns starka röster i vårt samhälle som talar mot religion, och i synnerhet den
kristna tron, så betyder inte det att den andliga längtan i vårt land har försvunnit.
Någon analyserar t.ex. den ganska utbredda tron på änglar som en i grunden djup längtan efter
att bli sedd och få vara i någons omsorg.
Vi befinner oss i ett ganska akademiskt sammanhang, det gäller både om vi ser till vår kyrka
och till vår stad. Här finns ganska många som ställer frågor om Gud och den kristna tron, som
på ett intellektuellt sätt både ställer frågor om Jesus och hämtar sin näring för tron.
Men allas väg tillsammans med Gud börjar inte med fundera över livets och trons frågor på
ett intellektuellt sätt.
Det kan likaväl börja med att man möter en ängel. Eller att man på ett konkret och påtagligt
sätt hör Guds röst i en tillspetsad livssituation. Men om jag gör det, vem hjälper mig då att
sätta in den upplevelsen i en ram som hjälper mig att tolka den? Och med vem delar jag mina
erfarenheter så att jag blir bekräftad och kan gå vidare?
Om vi som kristna inte delar med oss av hur ett liv i gemenskap med Gud ser ut, att vi också
delar den här längtan, bär på samma behov och mött en Gud som inte bara ser oss utan delar
våra liv – ja, då finns det andra berättelser på marknaden. Jag säger ”marknaden” därför att
det i hög grad profiteras på människors djupaste längtan.
Jag vill lyfta fram två sammanhang som viktiga arenor för delandet av detta. Den ena är de
små grupperna i kyrkan. Bönegrupper, samtalsgrupper; smågrupper överhuvudtaget oavsett
vad vi kallar dem. De är en fantastisk plats för att dela de berättelser som vi kanske inte
känner att vi vill dela med hundratals människor i en gudstjänst.
Jag vill uppmuntra er som finns med i en smågrupp att plocka fram de där erfarenheterna du
har av bönesvar, änglamöten, drömmar, Guds tilltal eller det där som du såg som ”märkliga
sammanträffanden” och så uppmuntras av hur Gud verkar ibland oss idag.
Just nu är det dessutom så att vi i vår kyrka har fler som gärna vill vara med i en liten grupp
än det finns grupper som säger ”välkommen till oss”. Kanske är det så att din grupp är den
som ska ta emot fler, eller kanske finns ni här idag som tillsammans ska starta en ny grupp.
Kom gärna och prata med mig efteråt om du vill vara med i en grupp eller om ni vill ta emot
någon i er grupp.
Det andra sammanhanget jag tänker på är familjen. Dels att som livskamrater dela relationen
till Gud, dels att föra berättelserna vidare till barn och barnbarn. Jag kan inte nog betona
värdet av det. Idag finns det inget annat självklart sammanhang i vårt land där barn får veta
något om andras livsvandring med Jesus. Inte skola, inte kyrka eller andra kristna
organisationer. Det enda sammanhang där alla barn och ungdomar faktiskt finns och det är ok
att dela med sig av sin tro är i familjen.
Nu kan det verka som att vi hamnat långt ifrån änglarna. Men faktiskt inte. Kom ihåg Jesu ord
om barnen och änglarna – det finns ett klart samband. Dessutom är en av änglarnas viktigaste
uppgifter utifrån det vi kan se i bibeln att vara Guds sändebud eller budbärare. Och om vi nu
uppmuntrar varandra till att hitta sammanhang där vi också kan vara det, ja då får vi både
räkna med att vi också kan få vara.
