PREDIKAN-JULDAGEN 2016
Jes. 9:1a,2-7,Heb.1:1-6,Luk.2:1-20
Ett barn är fött
I många dagstidningar kan man se bilderna på ett litet nyfött barn
och hens föräldrar. För det är ju vad julen handlar om. Två föräldrar
och ett litet barn. Det händer hela tiden, överallt i världen, och
många av oss har varit med om det; ett barns födelse. Kanske det är
därför så många av oss som annars inte brukar gå i kyrkan gärna
kommer hit när det är advent och jul. För att höra sångerna, den
vackra musiken och så säger ju prästen förhoppningsvis något bra
om Jesu födelse. Jag ska försöka nu.
Jag börjar med undret; för det är ett under varje gång ett barn förds
till världen.
Det börjar med två vuxna; en man och en kvinna som bestämt sig
för att de vill ha barn; eller kanske inte alls.
Så var det för Josef och Maria. Visst, de var trolovade som det hette
på den tiden, och det betydde att de var så gott som gifta, men det
var då det gick fel. Maria blev med barn innan de var gifta. Idag en
ren bagatell, om det inte är en tonåring som blir med barn, men
Maria var med all sannolikhet just det; en tonåring. Ändå är det inte
det som var problemet, då. Utan att hon blev gravid för tidigt. Både
min farmor och min mormor blev det och de berättade det utan att
skämmas för oss barnbarn, men då var det en katastrof.
Maria visste hur det hade gått till men det visste inte Josef.
Han trodde förstås att hon hade varit otrogen och han kunde
ha gjort som vi ser utspela sig på suddiga TV-bilder från olika
håll i världen än idag; ställt henne inför domstol och fått
henne dömd och kanske stenad till döds. Men Josef var
rättsinnig berättar Matteus och ville skilja sig från henne i
tysthet. Det är då Gud griper in; så här skriver han
Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig
Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids
son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty
barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda
en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall
frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det
som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas:
Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge
honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När
Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och
förde hem sin trolovade. Han rörde henne inte förrän hon
hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.
Jag minns min förstfödde sons födelse; det är en av de största
upplevelserna i mitt liv, och för hans mamma var det säkert
en ännu mer omvälvande erfarenhet. Liksom Josef kunde jag
ju bara stå bredvid och försöka vara ett stöd, halvt skrämd
och inte så lite tafatt. Gode Gud, låt det nu gå bra, bad jag,
och kanske Josef också viskade en liknande bön till Gud, där
han låg på knä i halmen i det kalla stallet i Betlehem, och såg
sin unga trolovade kämpa för att föda fram barnet.
Både han och Maria visste ju att den här lille gossen som nu kom till
världen inte var ett vanligt barn, även om han nog såg helt vanlig ut
när han föddes.
Och om vi moderna föräldrar tar för givet att vi kan räkna med
modern sjukvård och förlossningskliniker när barnen ska födas, så
undrade nog de två den gången om inte Gud kunde ha ordnat det
lite bättre för dem när hans egen Son skulle födas.
Även om de inte kunde drömma om BB, så var den här miljön rent
livsfarlig både för mor och barn.
Tänkte de att det måste vara en grym och hård Gud som utsätter
dem för det här? Det tror jag inte. Det var ingen idyll som julkorten
ofta har gjort det till; men det var heller inte värre än att föda i ett
av de överfulla husen inne i Betlehem, eller kanske till och med ute
på gatan. Och Jesu födelse är ett underbart bevis på vem Gud är.
När han ska komma till världen beställer han inte plats i något
rikemanshus och låter sig födas på sidenkuddar; han nöjer sig med
stallet i Betlehem. Han kommer som den minste av oss, i fattigdom
och utsatthet. Guds son, som trots att Gud har insatt honom till att
ärva allting liksom har också har skapat världen genom honom,
kommer stilla och obemärkt till världen, bara annonserad av en
änglakör, som bara några herdar får höra och se.
Och i Jerusalem Post veckan efter fanns det ingen bild på Josef och
Maria och barnet med texten; Idag har en Frälsare fåtts åt er I
Davids stad, han är Messias, Herren.
Herdarna fick vara budbärare, men frågan är om de blev trodda.
De var ju kända för att hitta på stolliga historier.
Gud har ingen känsla för PR och marknadsföring. Men han
har en annan känsla som är viktigare; medkänsla.
Om man går några kapitel tillbaka i Jesaja från det ide kapitlet
som vi alltid läser på juldagen till det sjunde, så skriver
profeten>; Den unga kvinna är havande och skall föda en son
och hon ska ge honom namnet Immanuel; Gud med oss.
För att vi ska förstå att Gud inte kommer till världen för att
döma oss eller härska över oss, kommer han så här; i ett stall i
Betlehem, född av en liten tonårsflicka som var förlovad men
inte gift med en man som antagligen var änkeman och mycket
äldre än hon. Kanske blev hon änka ung, det vet vi inte, men
Josef nämns inte efter Jesu tolvårsdag. Gud delar våra liv,
sådana de är och han älskar oss, inte för att vi är så duktiga
och skötsamma, utan därför att vi är hans barn. Så som goda
föräldrar älskar sina barn, även när de ställer till med problem
och förstör för sig själva och andra.
Det finns ingenting i en människas liv som Gud inte känner
och förstår. Han vet hur det är att vara spädbarn, att växa upp
i ett fattigt hem med många barn, att lära sig gå och tala, läsa
och skriva, säkert också att bli mobbad för att han är udda och
annorlunda. Att bli älskad och hatad, ledsen och glad, ensam
och tillsammans, växa upp och vara tonåring, bli kär, lycklig
och olycklig, ta på sig en kallelse, bli snickare och predikant
samtidigt, välja ut ett gäng unga män som han ska lära hur
man lever i Guds rike, killar som bara skulle ha bråkat om han
inte var där.
Men han får lite hyfs på dem, och här i Lyrestad har vi dem allihop
utom Judas Iskariot på läktarbarriären. All tolv, de som levde med
honom. Och det är hela poängen med att Gud föds till världen.
Han kommer för att födas, leva och dö med oss och för oss.
Tillsammans med oss, dela allt med oss.
Sådan är Gud. Han vill frälsa oss och hjälpa oss genom att se oss i
ögonen, vandra vid vår sida, dela lust och nöd med oss och ta på sig
allt som gått snett i livet och i världen. Inte som ett fribrev för oss
att fortsätta gå snett, utan för att lyfta av våra bördor, befria oss
från skuld och skam, ge oss kraft att resa oss och gå vidare.
Julen är glädjens högtid. Någon har kommit som verkligen förstår
oss. Är det inte det vi alla längtar efter?
