Populärvetenskaplig sammanfattning
Det inflammatoriska svaret (immunsystemets försvar mot sjukdom) och blodets
koagulation (blödningskontroll och läkning av sår) är två funktioner som på skilda
30
sätt är absolut centrala för människokroppens överlevnad. Vi kan här presentera data
som antyder att dessa två system är mycket mer integrerade än man från början trott.
Sjukdomen sepsis, orsakad av bakterier som infiltrerat kroppen och färdas i blodet, är
både ekonomiskt resurskrävande att behandla och potentiellt dödlig. Sjukdomen
karakteriseras av mycket kraftig inflammatorisk aktivitet tillsammans med minskad
kontroll över hur blodet skall levra sig. I jakten på bättre förståelse av sepsisförloppet
har man försökt identifiera processer i kroppen som är gemensamma för både
inflammationen och koagulationen, då sådana gemensamma punkter skulle utgöra
mycket attraktiva angreppspunkter för behandling av sjukdomen. Ett exempel på
sådana gemensamma funktioner man funnit är enzymet Protein C. Man har ända
sedan 1960-talet varit medveten om detta proteins roll i reglerandet av blodets
koagulation: att hålla blodet tillräckligt lösligt för att det inte skall stelna i kroppens
kärl men samtidigt inte så lösligt att vi spontant börjar blöda i organ och vävnader.
Man har dock mer nyligen och allt tydligare kunnat visa att detta protein även är
centralt vid kontrollen av kroppens inflammatoriska svar och att proteinet där främst
agerar för att reglera kroppens motangrepp mot bakterier och virus för att hålla det på
en lämplig nivå. De specifika detaljerna kring denna senare funktion är dock
fortfarande inte helt kända.
Vi ville med denna studie ytterligare tydliggöra hur Protein C interagerar med vita
blodkroppar, en av kroppens viktigaste och mest aktiva inflammatoriska celler. Mer
specifikt så ville vi undersöka om den s.k. RGD-sekvensen, en del av proteinet som
är
inblandad i många andra kända interaktioner med celler, var inblandad i denna
eventuella bindning. Vi ville även undersöka vilken receptor på den vita blodkroppen
31
som var inblandad, där vi hypotiserade att det skulle kunna röra sig om den s.k.
integrinreceptorn som rapporterats vara aktiv vid många andra liknande interaktioner.
Genom att ändra kroppens egna tillverkningsinstruktioner kunde vi få celler från
njuren på apor att producera två olika sorters proteiner: rPC, som är funktionellt
identiskt med kroppens eget Protein C, och rmPC, där vi lyckats mutera den s.k.
RGD-sekvensen och göra den ickefungerande. Vi lät sedan dessa två proteiner
interagera med vita blodkroppar i miljöer som antingen uppmuntrade eller
omöjliggjorde aktivitet i integrinreceptorn. Vi kunde sedan räkna antalet vita
blodkroppar som interagerat med proteinerna. Genom att jämföra värdena för rPC
med värdena för rmPC kunde vi sedan även utröna konsekvensen av vår mutation.
Vi kan med data från dessa experiment bekräfta att Protein C kan binda till vita
blodkroppar, samt att denna bindning sannolikt sker via blodkroppens
integrinreceptor. Vi kan även visa att proteinets RGD-sekvens är främjande, men ej
nödvändig, för denna inbindning. Kunskap från denna och liknande studier kan
bidraga till att tydliggöra kopplingen mellan två av kroppens viktigaste system,
koagulation och inflammation, samt till att klargöra om strukturer däri, såsom Protein
C, kan användas i behandlingen av sjukdomar där dessa system inte fungerar
korrekt.
