Predikan i S:t Hans kyrka Palmsöndagen 2004-04-04
Jesaja 56:6-8 * Efesierbrevet 2:12-16 * Matteus 21:1-11
om Jesus i Getsemane.
N uDetskastårjagintepredika
om Jesus i Getsemane i dagens
texter. Däremot var stunden i Getsemane en del av
"Vägen till korset" för Jesus, det som är denna
dags särskilda tema. Fast det stora skälet till att jag
tänker predika om Getsemane är att stunden där
dels var ett viktigt steg i frälsningshistorien, dels är
väsentlig för vårt andliga liv. Så många andra
tillfällen att predika kring Getsemane har man inte.
Därför tänker jag göra det nu.
Jesus och Hans apostlar gick till Getsemane
"när de sjungit lovsången", som det står, när de
alltså hade fullbordat påskmåltidsliturgin med dess
psaltarpsalmer. Väl i Getsemane kom sorg och
ängslan över Jesus. "Min själ är bedrövad intill
döden", sade Han, kastade sig till marken och bad:
"Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är
möjligt. Men inte som jag vill, utan som Du vill."
Lärjungarna Han tagit med sig till sin bönekamp
orkade inte hålla sig vakna. Jesus fick be själv, tre
långa gånger. Sedan kom aposteln som förrådde
Honom, Judas Iskariot, och en stor folkhop med
svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och
folkets äldste, och grep Honom.
Det kanske är vackert i Getsemane trädgård;
jag vet inte. Ändå är Getsemane en motpol till
Edens lustgård, det paradis som Adam och Eva
fick att bo i.
I Eden var allt mycket gott. I Getsemane var
det mörkt, inte främst i bokstavlig mening utan på
djupet. När de grep Jesus, sade Han: "Detta är er
stund, nu har mörkret makten." (Luk 22:53). I Getsemane omgav ondskan Jesus, den fick till och
med makten över Honom. När Han något senare
bad "Min Gud, min Gud, varför har Du övergett
mig" var Han i den yttersta motpolen till det liv som
vi egentligen är skapade för: I stället för att vara
Guds avbild och leva i Hans närhet, lever människan utan Gud. I det gick Jesus in, där i Getsemane.
När Adam och Eva i paradiset svek Gud, var
olydiga mot Honom och gömde sig för Honom,
blev marken förbannad, står det (Gen 3:17). Den
förbannelsen kom i Getsemane över Jesus som
sorg och ängslan, sorg över att Guds goda skapelse blivit fördärvad, ängslan över allt det ställt till
med.
Genom Adam kom döden in i mänskligheten,
står det (1 Kor 15:21-22). Till och med på Jesu själ
las där i Getsemane hela mänsklighetens dödlighet; Han var bedrövad intill döden.
Den Guds trädgård där Adam och Eva svek
fick sin motpol i den mörka trädgård där Jesus var
trogen. Han frestades att gå därifrån, men gjorde
frestelsen till bön, "låt denna bägare gå ifrån mig",
som mognade till bönen "Låt Din vilja ske". Han
blev inte olydig, som vi människor, utan var lydig
ända till döden på korset (Fil 2:5-11).
I Getsemane var alltså Jesus, på djupet, mitt
inne i det mörker och den olydnad och därmed
också det fördärv och den död som förgiftat och
präglat mänskligheten och världen ända från det vi
kallar syndafallet, i början på mänsklighetens historia. Han var ytterst ensam. Inte ens de allra närmaste förmådde ens hålla sig vakna. De svek, som
Adam och Eva och alla vi andra.
När folkhopen kom, sade Jesus: "Som mot en
rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att
fängsla mig". På Golgota korsfästes samtidigt med
Jesus två rövare. Egentligen var de alltså tre. Ty i
Getsemane blev också Jesus en rövare. Inte för att
Han egentligen var det, men Han blev gjord till det,
när Han "drack bägaren" och lät vår
skuld/missgärning drabba Honom (Jes 53:6).
I profeten Jesajas bok kallas bägaren i Getsemane för "Guds vredes bägare" (Jes 51:17,22).
Guds vrede är kärlekens avsky för orätt och
ondska. Den vreden är helig och rättvis och drabbar bara den som sviker Hans kärlek. Den vredens
bägare, Guds vrede över synden, drack Jesus i
Getsemane. Han blev fängslad och dömd (Jes
53:8) som rövare – men det var alltså vårt röveri
Han bar.
"Låt Din vilja ske", bad Jesus i Getsemane.
Det fanns, tror jag, ingen uppgivenhet i den bönen,
utan bara en vilja att det Gud tänkt och velat skulle
bli verklighet.
Gud vill att vi ska bli frälsta (1 Tim 2:14). Han
utgav sin Son inte för att döma världen utan för att
världen skulle räddas genom Honom (Joh 3:17).
Eller, som Jesus sade en gång (Joh 6:39-40):
"Detta är Hans vilja som har sänt mig: att jag inte
skall låta någon gå förlorad av dem som Han har
gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.
Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen
och tror på Honom skall ha evigt liv."
Jesus vill detsamma som Gud Fader. Strax
före stunden i Getsemane bad Han: "Fader, jag vill
att de som Du har gett mig skall vara med mig där
jag är, för att de skall få se min härlighet, den som
Du har gett mig." (Joh 17:24)
För oss gäller det att lyssna till att detta är vad
Gud vill. Om Gud lät Getsemane ske, då är sveket
och olydnaden sonad; då är förbannelsen i världen
bruten och mörkret utan makt. Guds vilja, bevisad i
Getsemane, är att vår missgärning inte ska räknas,
att vi ska leva hos Honom efter döden, att vreden
inte ska finnas. Jesus har köpt det åt oss, ty så
ville Gud.
Och då är det så. Det hänger inte på oss, inte
på vad vi känner, inte på vad vi gör. Utan på Hans
vilja och Hans gärning.
Tro det, och du har evigt liv.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
