UTKAST
Näringsdepartementet
Jakobsgatan 26
103 33 Stockholm
Nationell strategi för regional utveckling
Synpunkter på sammanhållningspolitiken 2007 – 2013
1. NÅGRA UTGÅNGSPUNKTER
Det är dags att etablera en politik för lokal utveckling på landsbygden. Det är nödvändigt att
bygga en struktur som kan effektuera en sådan politik. Landsbygdspolitiken (LBUprogrammet), sammanhållningspolitiken och den nationella regionala utvecklingspolitiken
ska alla vara verktyg för detta.
Viktiga målgrupper är småföretagarna och den sociala ekonomins aktörer. De drygt 4000
lokala utvecklingsgrupperna (LUG), som vuxit fram de senaste decennierna runt om i
landet är betydelsefulla för landsbygdens utveckling. De tar ett allt större ansvar för miljön,
servicen och den ekonomiska utvecklingen i bygden.
Aktörerna på de etablerade samhällsnivåerna – nationen, regionen och kommunen – har alla
viktiga roller. De kompletteras idag av de lokala utvecklingsgrupperna, som svarar för
helheten på den lokala nivån, närmast medborgarna, och de utgör i praktiken det verkligt
lokala utvecklingspartnerskapet. Denna roll måste tydliggöras och grupperna tillförsäkras
både status och resurser för att vidareutveckla sin verksamhet. Dessutom finns partnerskapen i
Leaderområdena. Dessa områden utgör en ny geografisk arena som experimentfält för att
utveckla politiken.
Ett folkligt engagemang som leder till företagande och utveckling i lokalsamhället är en
viktig förutsättning för all tillväxt och utveckling. De lokala utvecklingsgrupperna mobiliserar
medborgarna, organiserar utvecklingsarbetet och integrerar den lokala nivån i samhället i
övrigt. Byn/bygden ska lyftas fram tydligt i politiken och de lokala utvecklingsgrupperna ska
systematiskt stärkas. De ska delta i beslutsprocessen för att påverka fördelningen av resurser,
ansvar, urval organisation och ledning av olika program. De ska bli ännu bättre på att skapa
de kreativa miljöer som stimulerar entreprenörskap och samlar det lokala kapitalet. De ska
planera för bygdens utveckling och bidra till att organisera förvaltningen av bygdens
resurser – inte minst naturresurserna och kulturlandskapet.
LBU-programmet bör kunna användas för att etablera och stödja den rikstäckande strukturen
med både ”LAGs och LUG:s”. Det ligger helt i linje med EU:s ambition. Men LBU-medlen
räcker inte till för att täcka hela landsbygden och fylla strukturen med resurser. Därför måste
också medel inom sammanhållningspolitiken användas för lokal utveckling och integreras
med LBU-medlen.
De båda politikområdena och programmen måste ovillkorligen samordnas. Sannolikt bör
själva strukturen riggas med medel från både landsbygds- och sammanhållningspolitiken.
1
Framtida mål 2-pengar skulle då användas till att etablera program för lokal utveckling i
områden som inte täcks av Leader. Även andra finansieringskällor skulle kunna användas för
sådana territoriella partnerskap. Det skulle bli en utveckling av de kommunala ramprogram
som för närvarande finns inom främst mål 1 men också inom mål 2, och där
kommunbygderåden på sina håll haft viktiga roller i väl fungerande trepartnerskap.
Kommunerna får alltså inte dominera partnerskapet. (Jämför med POMO+ programmet i
Finland innevarande programperiod.)
Sammantaget bör betydande resurser avsättas i leaderbudgetar och kommunramar för att få
till stånd en effektiv koordinering av olika insatser anpassade efter lokala förhållanden.
Program ska finnas på olika nivåer - länet, leaderområdet, kommunen - där resurser slussas
till den lokala nivån med minimala ”läckage” på högre nivåer.
Trepartnerskapet ska finnas på alla nivåer av samhället. Även på regional och kommunal
nivå är det viktigt att partnerskapen finns och fungerar bra. Representationen av andra än de
traditionella aktörerna måste tillgodoses. På många håll i landet har exempelvis
länsbygderåden haft svårt att göra sig gällande i de regionala partnerskapen. Samma är fallet
för byarörelsens representation på den kommunala nivån, alltså i vissa kommunala
ramprogram.
Några grundläggande värderingar
Den nationella strategin för regional utveckling ska bygga på följande grundläggande
värderingar om vårt samhälle:
Vi ska ta tillvara alla våra resurser på ett skonsamt och uthålligt sätt för den enskilda
bygdens och hela samhällets bästa.
Vi ska sträva efter ett ”komplett” samhälle med mångfald och valfrihet i bosättning och
livsstil. Det ger en minskad sårbarhet och en beredskap för olika utvecklingslinjer –
mångfalden är en tillgång när framtiden ter sig oviss. Stad och land ska utvecklas hand i
hand. Det finns ett starkt ömsesidigt beroende – och det är inte staden som ska leda
landsbygden.
Vi ska bygga på solidariteten mellan människor och bygder och rättvist fördela
samhällets resurser. Lika villkor är en rättviseaspekt som är självklar, men ibland har den
också kommit att stå för likformighet och förmynderi och omöjliggjort de lokala
lösningarna.
Vi ska utgå från den enskilda människan och bygdens behov och möjligheter. Principen
”ingen by (och ingen människa heller) är för obetydlig att satsa på, att få chansen”, ska
vägleda. Samhällen kommer att växa och gå tillbaka, dynamiken måste finnas. Men ingen
ort eller bygd ska förvägras chansen på grund av litenhet eller ”fel” läge.
En politik för landsbygdens utveckling ska vara en hela folkets politik. Den måste utgå från
de enskilda människornas engagemang och ha ett underifrånperspektiv. Men den ska också
vara en alla sektorers politik. För att den ska bli det krävs en stark central samordning. Det
handlar alltså både om lokal mobilisering och centrala strategiska beslut!
Varför lokal utveckling?
En satsning på lokal utveckling:
stärker den lokala ekonomin och skapar en motvikt till de starka ekonomiska krafter som
verkar i centraliserande riktning. Stimulerar entreprenörskap och ger nya jobb.
ger en trygghet åt medborgarna och ökade möjligheter att påverka sin försörjning och
livsmiljö. Ger ökad livskvalité.
2
stärker individers självkänsla, engagemang och inflytande och ger plats till sådana som
annars har svårt att göra sig gällande. Stärker därmed lokal demokrati och delaktighet.
ger möjlighet att på ett hållbart sätt ta tillvara både mänskliga och naturgivna resurser,
som annars skulle lämnas outnyttjade eller dåligt utnyttjade i de storskaliga strukturerna.
ger möjligheter att tillfredsställa behov som annars inte täcks av marknaden eller det
politiska offentliga systemet, till exempel behålla eller utveckla vissa servicefunktioner.
ökar attraktionskraften och ger ekonomisk tillväxt i hela landet inklusive bygder med
ekonomisk stagnation och kanske avfolkning. Det är särskilt viktigt i glesbygden och i
storstädernas förorter med de specifika problem som finns i dessa samhällstyper.
Byarörelsen
Det finns idag drygt 4000 lokala utvecklingsgrupper runt om i landet som kämpar hårt för
sin bygds utveckling. Omkring 100 000 personer är direkt verksamma i dessa grupper och
åtminstone en tredjedel av Sveriges befolkning berörs av aktiviteterna. De satsar årligen upp
emot en miljard kronor i ideellt arbete och kapital i sin bygd. Allt fler bedriver ett avancerat
arbete och tar ansvar för den ekonomiska utvecklingen och jobben i bygden. På många håll är
de självklara aktörer i tillväxtarbetet.
Byarörelsen är en ny företeelse i det svenska samhället, och den har egentligen inte någon
motsvarighet. Det är en folkrörelse, men ändå ingen vanlig sådan. Den har offentlig karaktär
men är ingen myndighet. Den är politisk men inte partipolitisk. Byarörelsen är ett nätverk av
lokala utvecklingsgrupper där Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva som riksorganisation
utgör plattform för att tillvarata och utveckla den folkliga kraften. En stor del av
folkrörelserna samlas också inom Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, för att stödja den
lokala utvecklingen och landsbygden.
Det som skiljer denna rörelse från stora delar av folkrörelsesverige i övrigt är – frånsett att
den växer kraftigt – att den hanterar helheten lokalt. Byarörelsen verkar över gränser mellan
samhällssektorer, föreningar och politiska partier och bildar på så sätt ett kitt mellan olika
intressegrupperingar. Det gör byarörelsen unik.
Byarörelsen bygger vårt hållbara samhälle. Den skapar en lokal miljö för entreprenörskap
och ekonomisk tillväxt. Den kompletterar en samhällsstruktur i förändring med alla sina
lokala grupper. De utgör den första samhällsnivån, som ett mellanting mellan en lokal
förening och en liten kommun. De verkar i det tomrum som stat och kommun ibland lämnar
efter sig och tar över viktiga samhällsfunktioner.
2. SYNPUNKTER PÅ SAMMANHÅLLNINGSPOLITIKEN
Några erfarenheter från den pågående programperioden:
Det behövs en gemensam utbildning och bättre information om strukturfondsarbetet.
Förstärkt samverkan och en gemensam plattform är nödvändigt
Gemensamma strategier bör utvecklas.
Partnerskapet behöver utvecklas och stärkas – Leadermetoden förordas.
Indikatorerna måste förändras för att bättre spegla olika parametrar.
Bättre förutsättningar för att ta del av programmen efterlyses – t ex ramprogram.
Värderingar och attityder behöver ändras till förmån för landsbygden och den lilla
skalan.
3
Den sociala ekonomins möjligheter och roll för utvecklingen måste förstärkas och
förtydligas - delaktigheten är beroende av tillgängliga resurser.
Byarörelsens synpunkter har hörsammats dåligt, förutom vad gäller förskott till ideella
aktörer som beviljats projektstöd.
För övrigt kan noteras att ÖK-arbetet har skapat kontakter, ökad insikt och viss status.
Det har också präglats av öppenhet och oftast positiva möten.
Nästa programperiod ska ha en mer strategisk ansats. Vi anser att det är rätt och vill
framhålla att strategiska åtgärder på landsbygden lämpligen skall kunna ske inom
ramprogram för en eller flera kommuner.
De här synpunkterna förde vi fram på Högdals organisationsutredning om regional tillväxt:
”Vi instämmer i kritiken om bristen på tydliga och långsiktiga resultat av
strukturfondspolitiken och mot en alltför komplicerad förvaltning. Vi ser positivt på
utredarens ambitioner att betona underifrånperspektivet och stärka det politiska inflytandet
regionalt och lokalt samt att samordna insatserna och därigenom förenkla för projektägarna.
Det är också bra att utredaren, utanför regeringens direktiv, ägnat uppmärksamhet åt
landsbygdspolitiken och LBU-programmet. Det är vår uppfattning att en mycket nära
samordning bör ske mellan sammanhållningspolitiken och LBU-programmet för att etablera
en politik som stödjer lokal utveckling på landsbygden.
Vi vill särskilt framhålla betydelsen av att EU-programmen verkligen uppfyller sin
strukturbyggande funktion även på lokal nivå. De senaste decenniernas reträtt från
landsbygden av staten och kommunerna ställer krav på nya och okonventionella lösningar på
infrastrukturen i vid bemärkelse. De strukturella insatserna ska ge långsiktiga effekter och en
grund för en hållbar utveckling. Här har som vi ser det byarörelsen med alla 4 000 lokala
utvecklingsgrupper en nyckelroll.
På några viktiga punkter drar vi andra slutsatser och gör andra bedömningar av den förda
politiken. Utredaren påstår att stödmedlen fördelats till ”alltför många små projekt utan
enhetligt mål och sammanhang”. Det kan stämma om kritiken riktas mot bristen på
utvecklade strategier och mot ett ineffektivt beslutsfattande om små projekt högt upp i
hierarkierna. Riktar sig kritiken i huvudsak mot storleken på projekten är det däremot en
allvarlig felsyn som dessutom rimmar illa med utredarens betoning av underifrånperspektivet.
Vi menar att små projekt ofta är effektiva från många olika utgångspunkter. Bättre smått
och smart än stort och ståtligt tycker vi. De små projekten ger lokala aktörer – medborgare,
företag och kommuner – möjlighet att delta och bidra till sysselsättning och tillväxt genom en
mängd initiativ och verksamheter. De är ofta innovativa och visar vägen för större satsningar.
De är kostnadseffektiva och tar en liten del av EU-budgeten i anspråk. Tyvärr sker alltför
sällan en kompetent analys av resultatet av de komplexa processer som alla dessa små projekt
ger upphov till och de omsätts därför alltför sällan i den generella politiken.
De administrativa problemen med beslutsfattandet avhjälps enkelt genom ramprogram där
den praktiska hanteringen samlas i mellanhandsorganisationer av olika slag och på olika
nivåer. Exempel är kommunramar för lokala projekt i mål 1 och 2, LAG-grupperna inom
Leaderprogrammet och de regionala beredningsgrupperna i mål 3.
Vi vänder oss mot utredarens uppfattning att politiken ska ”koncentreras till innehåll och
geografi”. Det tolkar vi som att insatserna ska förbehållas stora centra medan landsbygden
och definitivt de glest befolkade bygderna i norra inlandet ska lämnas utanför. En sådan
inriktning på politiken kan vi givetvis inte acceptera. Vi ser den som både otidsenlig och
orättvis och menar att den står i strid med statsmakternas ambition om en hållbar
samhällsutveckling.”
4
Fokus
IM-gruppen har formulerat en modell, där man utgår ifrån gjorda erfarenheter och väljer fyra
väsentliga kvalitéer som omsätts i lika många insatsområden. Vi vill instämma i att detta är en
bra ansats för regionala och lokala strategier för utvecklingsarbetet.
1. Människans förhållningssätt
Entreprenörskap
2. Människans förmåga
Kompetens
3. Social organisering
Livsmiljö
4. Teknisk organisering
Tillgänglighet
Insatsområdena speglar fyra viktiga förutsättningar för utveckling som överlappar och
förstärker varandra. Det viktiga underifrånperspektivet som byarörelsen representerar måste
också mötas av ett ovanifrånperspektiv som i ett växelspel säkerställer och tydliggör idéer och
förankring inom insatsområdena.
Vi vill också fokusera och lyfta fram några viktiga frågor som har betydelse för en långsiktigt
hållbar utveckling och därför ska ingå i strategin för regional utveckling.
Social ekonomi är ett växande område för ekonomisk verksamhet och på väg att bli ett eget
politikområde. På landsbygden kan den sociala ekonomins företag komma att spela en stor
roll på den lokala arbetsmarknaden. De blir allt vanligare, särskilt inom servicesektorn. De tar
över när den »traditionella« marknadsekonomin och samhällets (den offentliga) ekonomi inte
förmår längre. Idrottsanläggningar, butiker, barn- och äldreomsorg mm sköts allt oftare av
föreningar eller kooperativ. Verksamheterna drivs inte av rent ekonomiskt vinstintresse utan
av samhällsintresse. Företagen är att jämställa med allmännyttiga företag. Det måste skapas
nya och bättre förutsättningar och starkare incitament för de som engagerar sig inom den
sociala ekonomins område oavsett om det är i form av privata företag, föreningar eller
kooperativ.
Delaktighet. Det är viktigt och nödvändigt att använda den kunskap och det lokala
engagemang som finns inom byarörelsen. Planering och beslut som rör den lokala nivån ska
fattas så nära människorna som möjligt. Attityder och förhållningssätt om hur man ska möta
människor från den lokala nivån för att tillvarata kompetens måste utvecklas. Möjligheterna
att delta i partnerskap och i samverkan med andra aktörer måste ges på villkor som både är
inbjudande och långsiktiga.
Företagande. Utveckling av nya företag bygger i huvudsak på att »hitta« och stimulera de
entreprenörer som är motiverade att arbeta vidare med sin idé. En kreativ och tillåtande miljö
är en av nyckelfrågorna. På landsbygden finns ofta ett alltför traditionellt tänkande när det
gäller försörjning. Kraftfulla ansträngningar måste göras för att stödja alla som har idéer och
vill starta eget. Särskilt viktigt är det att vända sig till »nya« grupper av blivande företagare.
Löntagare, ungdomar, kvinnor och invandrare utgör en stor potential.
Kapitalförsörjning. Kapitalmarknaden tillgodoser inte kreditbehovet hos mikro- och
småföretag på landsbygden. Glappet mellan det kapitalbehov som dessa företag har och det
utbud av krediter som finns är ett stort hinder för deras utveckling. Marknadsmisslyckandet
blir ännu tydligare för den sociala ekonomins företagande. Vi behöver därför utveckla
alternativa finansieringsmöjligheter för den sociala ekonomin och landsbygdens företagande, i
linje med den nationella handlingsplanen för tillväxt och sysselsättning.
Under kommande period bör vi använda oss av de finansiella möjligheter som föreligger inom
ramen för ERDF. Möjligheter bör finnas att kombinera det sk Jeremie-programmet med
kapital från den regionala fonden och LBU-programmet i Sverige.
5
Servicenivå. En förutsättning för utveckling är en fungerande service. Ett gemensamt ansvar
måste tas för en fungerande grundservice, vilket förutsätter samarbete över sektorsgränser och
mellan nivåer. För landsbygdsborna spelar det inte så stor roll om den utförs inom den
offentliga sektorn eller av lokala privata entreprenörer eller föreningar. Däremot ska staten
och kommunerna ha det övergripande ansvaret.
Infrastruktursatsningar på landsbygden ska inte ses som ett »stöd« utan som en
»investering« för att ta tillvara landets totala utvecklingsmöjligheter. Infrastruktur ska vara
tillgänglig på likvärdiga villkor i hela landet, både fysiskt och ekonomiskt. Avregleringarna
innebär att staten måste ta ett särskilt ansvar för den infrastruktur som marknaden inte är
intresserad av, men som kan åtgärdas genom strukturfondsprogrammen, speciellt för
bredband och det finmaskiga vägnätet.
Leader visar vägen
Leaderprogram ska kunna genomföras på hela Sveriges landsbygd – alltså även Norrland
som för närvarande inte inkluderas. Grupperna ska arbeta med egna resurser men även ta till
sig verksamhet och finansiering från de andra tre axlarna samt från sammanhållningspolitiken
och även nationella politikområden. I vissa bygder finns inte förutsättningar och intresse för
att bilda leadergrupper. Landsbygdsutvecklingen kan i dessa områden hanteras med medel
antingen i ramprogram inom mål 2 eller med projektmedel direkt från länsstyrelsen. Om 10 %
av budgeten i LBU-programmet satsas på Leader bedömer vi att det ger utrymme för ett 80-tal
LAG-grupper totalt i landet.
Partnerskap
Vi konstaterar den komplexitet som uppstått på grund av att olika processer som berör
landsbygden pågår med olika aktörer och tidsplaner samtidigt. Vi anser att det måste finnas
gemensamma partnerskap för att samordna både planeringen och genomförandet av
politiken på de olika arenorna. Det bör finnas ett rådgivande partnerskap på länsnivå där de
viktigaste aktörerna ingår. Detta partnerskap bör likna LAG med representation från den
offentliga, privata och ideella sektorn. Det ska även hantera sammanhållningspolitikens olika
målprogram för att undvika dubbelarbete och öka koordineringen programmen emellan. Det
regionala partnerskapet och länsstyrelsen har ett särskilt ansvar för landsbygdsutvecklingen i
områden som inte vill/kan vara leaderområden. Den ideella sektorn eller den sociala
ekonomins aktörer måste ges utrymme och goda förutsättningar för att delta.
Vi vill betona av underifrånperspektivet och den politiska förankringen. Lokala och regionala
skillnader och behov måste kunna få uttryckas och en flexibilitet måste därför finnas i
programmen.
Förvaltningen
En bättre samordning av sammanhållningspolitiken och den nationella regionala
utvecklingspolitiken är nödvändig. Vi har förordat en ansvarig förvaltningsmyndighet på
nationell nivå med långt gående delegering till regionala organ och hävdat att NUTEK bör
kunna få denna roll.
En effektiv samordning mellan sammanhållningspolitiken/den nationella regionala
tillväxtpolitiken och landsbygdspolitiken är också synnerligen angelägen men inte enkel att
få till med de olika förvaltningslösningar som tillämpas. Både nivåer och ansvariga
myndigheter skiljer sig politikområdena emellan. Vår grundinställning är att
landsbygdspolitiken bör nära knytas till den regionala utvecklingspolitiken och sortera under
Näringsdepartementet.
Kriterier
6
Utöver bedömning av enskilda projekt anser vi att ansvariga myndigheter och beslutande eller
rådgivande partnerskap bör göra en sammantagen bedömning av alla projekt så att de har en
välavvägd balans mellan ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.
Några förslag till urvalskriterier för ersättningar/projekt i programmet.
Hur bidrar projektet till bygdens ekonomi?
Syftet är att resurserna i högre grad ska stanna i bygden. Tjänster och varor ska produceras,
förädlas, köpas och säljas inom bygden i högre utsträckning.
Skapar projektet arbetstillfällen i bygden?
Lokala strategier för social organisering, entreprenörskap, kompetensutveckling, stärkande av
livsmiljön och ökad tillgänglighet till social och kommersiell service kan skapa nya
arbetstillfällen och bör gynnas. Arbetstillfällen som är mer bestående bör premieras.
Passar projektet in i de regionala/lokala strategierna för hållbar utveckling?
Projektet ska bedömas i relation till de utvecklingsstrategier som finns på olika
samhällsnivåer, bland annat den lokala utvecklingsplanen/-strategin.
Sker projektet i samverkan med andra lokala parter?
Samverkan bör minst ske med de aktörer som vill att projektet ska genomföras, helst med alla
som berörs av projektet. Samverkansprojekt och arbete i nätverk bör prioriteras.
Bidrar projektet till att hejda avfolkning / öka folkmängden i bygden?
Projektet bör medföra förnyelse och utveckling genom åtgärder på lokal nivå som stärker
bygdens attraktivitet, inte minst för ungdomar och barnfamiljer, och lockar inflyttare och
besökare.
Indikatorer
Det är angeläget att indikatorerna formuleras så att de verkligen svarar mot intentionerna med
programmet. I tidigare program är indikatorerna för trubbiga, och speglar inte alltid de
positiva resultat som programmen många gånger har åstadkommit. Risken finns att
framgångsrika projekt sågas för att utfallet inte hållit vad som lovats i de mätbara enheterna,
trots att andra positiva kringeffekter kan konstateras. Inom den sociala ekonomin förs ett
sådant resonemang. Där är det positiva resultatet ofta de startade processerna, den lokala
samverkan, människors kompetenshöjning, ökade engagemang och framtidstro. Dessa typer
av indikatorer är önskvärda värderingsinstrument. Det är påtagliga effekter som också har
långtidsverkan, men som sällan avspeglas i några utvärderingar eller rapporter. Med andra ord
är det med nuvarande metod lätt att redovisa kvantitet, men inte alltid de kvalitetsmässiga
effekterna.
3. SAMMANFATTANDE FÖRSLAG
Sammanhållningspolitiken bör som vi ser det innebära:
att en övergripande struktur etableras för att effektuera långsiktig lokal utveckling på
landsbygden
att fokus sätts på folkligt engagemang, entreprenörskap och miljö
att en övergripande strategi för delaktighet av lokala utvecklingsgrupper innefattas
att programmen inkluderar utbildning och rådgivning för att möjliggöra lokala
utvecklingsstrategier
7
att den sociala ekonomins roll för utvecklingen förstärks och att resurser finns tillgängliga
för deltagande på lika villkor i partnerskapen.
att strategin stöder inrättande av kommunala ramprogram och att samverkan etableras med
LBU, inklusive Leader
att programmen skall ha indikatorer som avspeglar både kvalité och kvantitet
att under- och ovanifrånperspektiven möts i ett växelspel som säkerställer och tydliggör
idéer och förankring i programgenomförandet
Med vänlig hälsning
Åke Edin
ordförande
Staffan Bond
kanslichef
8
