Släktforskning bland vargar som bor i Norra

Examensarbete i biologi, 20p, VT2001
Avdelningen för Evolutionsbiologi, Uppsala Universitet
Handledare: Carles Vilà
Släktforskning bland vargar från Norra Europa
Kristin Eliasson
För drygt tjugo år sedan fanns det inga vargar i Skandinavien. De hade – tror man i alla fall
– varit utrotade i nästan femton år. Men så plötsligt upptäcktes i början av 80-talet ett par
vargar i Värmland. De fick valpar och stammen fortsatte att växa. Totalt finns det i Sverige
och Norge idag mellan 60 och 70 vargar, som ofta lockar till debatt i lokaltidningar och TV i
sina försök att skaffa mat för dagen. En fråga som har ställts gäller förstås var vargarna
kommer ifrån. Vår Skandinaviska halvö omges ju till stor del av vatten utan lämpliga
vandringsstråk för rovdjuren, och i norr finns inte heller några bra möjligheter att vandra in i
Skandinavien. En allmänt spridd uppfattning var att vargarna hade blivit utsläppta från
svenska djurparker. Denna teori avfärdades dock i samband med en undersökning som
gjordes av vargarnas arvsmassa – de genetiska likheter som skulle ha setts om de fria vargarna
varit nära släkt med djurparksvargarna fanns inte. För att närmare ta reda på varifrån de
skandinaviska vargarna kommer, och särskilt han-vargarnas inblandning, har jag undersökt
arvsmassan hos vargar från norra Europa. För att bättre förklara vad jag har gjort följer här en
kort beskrivning av DNA:t och hur det utvecklas.
Arvsmassan är uppbyggd av fyra olika kemiska byggstenar som kallas baser. I DNAspiralen sitter baserna sammanfogade i par. Däggdjurens arvsmassa består av ca 3 miljarder
baspar. Under tidens gång sker då och då mutationer i DNA:t. Det kan vara till exempel
enstaka baser som ändras, omflyttningar av DNA-bitar eller flera tusen baser som helt
plötsligt försvinner. Oftast är det små förändringar, eftersom arvsmassans funktion lätt störs
av stora förändringar. Vad jag ville göra i mitt examensarbete var att leta reda på enstaka
baser som är olika i olika vargar, och försöka se ett mönster i skillnaderna. Nära släktingar har
mer lika DNA än två familjelinjer som skildes åt för flera tusen år sedan, och på så sätt kan
man se om de svenska vargarna troligast har sitt ursprung i ryska eller spanska vargar, till
exempel. Jag koncentrerade mig på Y-kromosomen, som finns hos alla hannar bland
däggdjur, för att undersöka hur många han-vargar som var med i grundandet av den
skandinaviska vargstammen och, som sagt, varifrån dessa vargar kom ifrån från början.
För att öka chanserna att hitta variabla baser letade jag först i DNA hos vargar från hela
världen, och också i hundar och prärievargar. Totalt hittade jag sju baser som skilde sig åt
mellan några av djuren. När jag sedan undersökte 99 DNA-prover från nord-europeiska
vargar, var det bara en av dessa baser som var olika i några djur. Alla de djuren kom från
Skandinavien, och den variant som de bär på fanns inte någon annanstans. Uppenbarligen har
det skett en mutation i denna bas hos en varghanne, som sedan fört den annorlunda varianten
vidare till sina söner. Tyvärr säger detta inte så mycket om de skandinaviska vargarnas
ursprung, eftersom mutationen måste ha uppstått efter grundandet av vår vargstam. Trots detta
var mina försök lyckade, eftersom de talar för att det är möjligt att hitta fler variabla baser,
som förhoppningsvis kan säga något mer om de skandinaviska vargarnas släktskap med andra
länders vargar.