Halkiga växter Vem hällde såpa på klippan? Klippans svarta halkbana räknades till blågröna alger för inte så länge sedan. Alger är växter, men nu vet man att det man trodde var alger i själva verket är en sorts bakterier: cyanobakterier. Kopiering av detta engångsmaterial är förbjuden enligt lag och gällande avtal. Svart bälte Cyanobakterien på klippan fick dig så lätt på fall att den kunde vara värd svart bälte i judo. Cyanobakterien kallas faktiskt också svart bältesbakterie (fast det har inte med judo att göra). Miljarder små svarta bältesbakterier sträcker sig som ett slipprigt täcke, från vattenytan och ibland flera meter upp på klippan. Men det är ett tunt, tunt täcke, bara en millimeter tjockt. I mikroskop ser man att täcket består av smala trådar som de små bakteriecellerna ligger staplade i. Trådarna omges av ett slemhölje. Svart bältesbakterie finns både i Östersjön och på Västkusten – fast bara på klippor som är vända mot söder. Men tro inte att du tagit fel på väderstrecken om du ser en svart hinna på klippor vända mot norr. Där växer saltlav, förvillande likt den svarta bältesbakterien. Saltlav är inte slemmig utan sträv. Alltså, ingen halkrisk, även om det ser så ut! Lavar är egentligen inte heller växter. Man kan kalla dem för en sorts halvväxter. Slajmigt under vattnet På klippan, strax under ytan, sitter gröna tofsar och vajar i vattnet. Det är grönalger. Två vanliga arter är grönslick och tarmtång. De finns i både sött och salt vatten. Vågar man sätta fötterna på den gröna pälsen, eller är den också hal? Det beror på vilken art man kliver på. Grönslick är sträv, men tarmtång är hal. Hur ska man veta vilken som är vilken? Både grönslick och tarmtång växer som gröna trådar, men den hala tarmtångens trådar är ihåliga, så den ser mer genomskinlig ut. Om man tar på den känns den slemmig. Mycket grönslick och tarmtång är inga bra tecken i naturen. Det betyder att det kan finnas för mycket näringsämnen i vattnet, bland annat kväve som kommer 1 från bilavgaser och från åkrarnas gödselmedel som runnit ut i vattnet. De gröna trådalgerna växer fortare när det finns gott om kväve. När någon art i naturen breder ut sig väldigt mycket, är det ofta någon annan som inte riktigt får plats. Blåstång och andra stora brunalger växer väldigt långsamt, även om det finns mycket kväve i vattnet. Därför trängs de bort av de snabbväxande trådalgerna. När blåstången försvinner, försvinner också många smådjur som hämtar mat och har sina gömställen i tången. På själva blåstången kan det också växa tofsliknande alger som tångludd, brunslick och rödslick. För att inte blåstången ska bli helt övervuxen, eller uppäten av djur, försvarar den sig genom att bilda slem. Därför kan man faktiskt halka på den också när man är på väg ut i vattnet. Så se upp! Blåstång finns både på västkusten och i Östersjön. Se upp i skogen! Kopiering av detta engångsmaterial är förbjuden enligt lag och gällande avtal. I skogen är det halkrisk på väg uppför eller nerför berg, särskilt när det regnar. På berget växer mossor och lavar, som lätt glider iväg under fötterna. Själva mossorna eller lavarna är egentligen inte hala. Men de har inga rötter och behöver inget tjockt jordlager för att kunna växa. Därför lossnar de lätt, och både du och laven eller mossan glider iväg. Mossor och lavar kan klara sig utan rötter därför att de suger åt sig regnvatten direkt genom mossbladen eller lavkroppen, som kallas bål. Regnvattnet behöver inte ta omvägen ner i jorden och upp genom rötter, som hos de flesta växter. Mossor och lavar behöver inte så mycket näring. Därför kan de växa utan riktig, näringsrik jord. På berghällar i skogen växer ofta raggmossa och tallvitmossa. Vanliga lavar på berg och klippor är renlavar. Det finns grå, gulvita och bulliga renlavar. Den bulliga, som heter fönsterlav, brukar vi ha i adventsljusstakar (det är inte vitmossa, fast många kallar den så). En annan halkvänlig lav är tuschlav. Det är en svart, platt lav med knottror på, som tillhör navellavarna. Den sitter bara fast på berget med en enda punkt, en liten ”navel”. Om berget sluttar lossnar tuschlavarna lätt när man kliver på dem, och man glider hjälplöst neråt. Hala namn Såpnejlika och såpört är två blommor med halkiga namn – fast de egentligen inte är hala. Däremot innehåller de saponiner, ämnen som gör vatten skummigt och slipprigt. Förr användes såpnejlika och såpört till tvättmedel och schampo. Det miljövänliga rengöringsmedlet såpa är för övrigt gjort av tallolja. 2 Halkiga växter