DEL 13
VIETNAMKRIGET
Den ryska björnen i Vietnams djungel
Under Vietnamkriget kom Sovjetunionen att agera mer aktivt i
Sydostasien än tidigare. Dessförinnan hade man varit mer återhållsam och den
sovjetiska hjälpen kunde ibland vara av tveksam kvalité, inte minst vid ett tillfälle
då man skickade ett stort antal tyska bytesvapen från andra världskriget.
Orsakerna till den sovjetiska omsvängningen var bland annat Vietnams
strategiska betydelse, den ideologiska konflikten med Kina och ledarskiftet
1964 då Chrusjtjov avsattes. Efter detta skedde en radikal omsvängning
i den sovjetiska inställningen till Nordvietnam och det sovjetiska
stödet ökade, främst avseende luftvärnet där man bidrog med såväl
material som personal.
av jörgen elfving, överstelöjtnant
sovjetunionen kommer till
­undsättning
Huvudsakligen inriktade man sig mot följande tre
områden;
• Förstärkt politiskt stöd till det vietnamesiska
folket i dess kamp mot den amerikanska aggressionen.
• Utveckling av de politiska
kontakterna såväl med Hanoi som med representanter
för de patriotiska krafterna i
Sydvietnam.
• Ökning av det ekonomiska,
och framför allt, det militära
stödet till den demokratiska
republiken Vietnam och de
sydvietnamesiska patrioterna.
Det sovjetiska stödet till Nordvietnam var i första hand inrik-
Utöver robotar levererades även andra
luftvärnsvapen till Nordvietnam. Här
en sovjetisk luftvärnskulspruta, med
kvinnlig besättning.
tat mot det nordvietnamesiska luftförsvaret och
omgavs av största sekretess vilket ledde till en
mängd skrönor och rykten. Om kalasjnikovbeväpnade ryssar som smög omkring i Vietnams
djungler och injagade skräck i amerikanarna eller
sovjetiska flygare som under vietnamesiska namn
i sina MiG sköt ned det ena amerikanska flygpla-
net efter det andra. Något som
också kom till uttryck i den
kända sången ”Fantom” som
handlade om en amerikansk flygare som skjutits ned av en sovjetisk kollega.
De amerikanska bombangreppen på Nordvietnam hade
tydligt visat på brister i luftförsvaret och den nordvietnamesiska regeringsdelegation som i
april 1965 besökte Moskva bad
om att få hjälp i form av sovjetiska specialister samt luftvärnsmateriel. Från sovjetisk sida
gick man de vietnamesiska
kamraterna till mötes och redan
samma månad anlände de första sovjetiska luftförsvarspecialisterna under ledning av överste Dizi till Nordvietnam och i
maj tillkom ytterligare personal.
Deras uppgift var att så fort
som möjligt få de första två
nordvietnamesiska luftvärnsrobotregementena stridsberedda
och för det ändamålet upprättades två utbildningscentra i
närheten av Hanoi, Moskovskij
och Bakinskij. Dessa hade ansvar för var sitt luftvärnsrobotregemente, 236.
respektive 238., och beteckningarna syftade på de
sovjetiska luftförsvarssektorer som instruktörerna
tillhörde. De två utbildningscentra hade iordningsställts av nordvietnameserna som också
byggde ut luftvärnsrobotställningar. Sannolikt var
det dessa som amerikanarna upptäckte våren
1965, men som inte anfölls eftersom man ansåg
att detta skulle avhålla nordvietnameserna från
att använda sina luftvärnsrobotar. robotluftvärnet byggs ut
Utbildningen vid Moskovskij och Bakinskij bedrevs i ett mycket högt tempo under 14 – 15 timmar per dag i fyrtiogradig värme med nära hundraprocentig luftfuktighet. Efter tre månader, då
man också tillförts robotar, omorganiserades respektive utbildningscentrum till luftvärnsregementen och fick order om att stridsgruppera vilket
innebar att utbildningen fortsatte under fältmässiga förhållanden. Eftersom den vietnamesiska
personalen ännu inte kunde lösa stridsuppgifter
organiserades vid varje bataljon en stomme av
Nordvietnamesiska flygvapnet använde sig av främst två sovjettillverkade modeller, MiG-17 och MiG-21. På bilden ses
den förstnämnda i strid mot en F-105 ”Thunderchief”.
sovjetisk personal, det vill säga de tidigare instruktörerna, för detta ändamål. Den 24 juli skedde elddopet för 236. Luftvärnsrobotregementet då
man sköt ned tre amerikanska F-4 Phantom. Detta kom som en chock för de amerikanska flygstridskrafterna som insåg att det varit ett misstag
att inte anfalla de robotställningar som upptäckts
tidigare under våren. Den 24 juli kom också att
bli de nordvietnamesiska luftvärnsrobotförbandens dag även om det var en sovjetisk löjtnant
som tryckte på avfyringsknappen 1965.
238. Luftvärnsrobotregementet kom i strid för
första gången i september 1965, under liknande
förhållanden som sitt systerregemente. Under den
period som den sovjetiska stommen till stor del
svarade för verksamheten vid regementet, september 1965 – april 1966, var förbandet i strid vid 61
tillfällen under vilka man bekämpade 48 mål och
avfyrade 71 robotar. De sovjetiska officerare som
särskilt utmärkte sig var;
• Major Tersjtjenko, deltog i strid vid 11 tillfällen
och sköt ned 11 flygplan.
• Major Rizich, deltog i strid vid 9 tillfällen och
sköt ned 8 flygplan.
• Kapten Bogdanov, deltog i strid vid 10 tillfällen
och sköt ned 8 flygplan.
• Löjtnant Tichomirov, deltog i strid vid 6 tillfällen och sköt ned 5 flygplan.
Efter hand växte den nordvietnamesiska personalens förmåga och antalet sovjetiska instruktörer
vid förbanden minskade till ungefär 10–15 vid
varje regemente medan övriga återgick till rena
utbildningsuppgifter. Utbildningen skedde inte enbart i Nordvietnam utan även i Sovjetunionen,
där man bara under 1966–1967 utbildade personal för hela fem luftvärnsrobotregementen, cirka
3 000 man. En inte helt enkel uppgift på grund av
språkförbistring och den generellt låga utbild-
Nordvietnamesiska piloter skyndar mot sina flygplan av typen
MiG-21.
ningsnivån hos nordvietnameserna. Men denna
personal kom att utgöra kärnan i de nordvietnamesiska luftvärnsrobotförbanden och den grund
på vilka dessa byggdes.
Trots att man på sovjetisk sida inte hade full
kunskap om de amerikanska flygplanens prestanda och taktik var luftvärnsroboten SA-2/S-75 Dvina till en början mycket framgångsrik. Inledningsvis behövdes bara 1–2 robotar för att bekämpa ett
mål vilket skall jämföras med 4,9 robotar i snitt
för perioden 1965–1972. Totalt orsakades 31 %
av de amerikanska flygplanförlusterna över Nord-
Genom tillförsel av robotar från Sovjetunionen och utbildning av sovjetiska luftvärnsspecialister fick Nordvietnam ett luftförsvar
väl värt att räkna med.
vietnam av robotluftvärn. Att det efterhand krävdes fler robotar för varje mål berodde att effekten
av den inledande överraskningen klingade av och
taktikanpassning från amerikansk sida.
inte bara robotar
Den hjälp som från sovjetisk sida gavs till det
nordvietnamesiska luftförsvaret omfattade förutom instruktörer och utbildning, 37 och 57 mm
luftvärnspjäser, 95 utskjutningsanordningar och
7658 luftvärnsrobotar av typen SA-2 samt jaktflygplan av modellerna MiG-17 och MiG-21.
Sammantaget gjorde detta det nordvietnamesiska
luftförsvaret till en formidabel motståndare. Genom kombinationen av flygstridskrafter, pjäs- och
robotluftvärn blev det nordvietnamesiska luftrummet det mest välförsvarade sedan det Tredje rikets
dagar. Vietnamkrigets karaktär innebar också att
det blev en plattform för försök och utveckling av
materiel, teknik och taktik. Detta var kanske mest
uttalat i luftarenan och innebar för de amerikanska flygstridskrafterna en taktikanpassning och
utveckling av vad som benämns SEAD, Suppression of Enemy Airdefense. Det vill säga att neutralisera, förstöra eller tillfälligt begränsa förmågan
hos motståndarens markbaserade luftförsvar. Inte
minst genom elektronisk krigföring i form av både störning och radarmålsökande robotar.
Eld! – en SA-2/S-75 har precis avfyrats mot sitt mål.
Introduktionen av SA-2 innebar också en ny
era inom underrättelsetjänsten. Att genom traditionell flygspaning inhämta underrättelser om systemet och de nordvietnamesiska robotförbandens
gruppering innebar en stor risk för förluster. Därför var man på amerikansk sida tvungen att finna
andra lösningar vilket ledde till att obemannade
flygande farkoster i stor omfattning kom att utnyttjas för underrättelseinhämtning.
slutsats
Totalt uppges det att 6359 sovjetiska officerare
samt 4500 soldater verkade i Nordvietnam mellan
1965-1974. Av dessa cirka 11 000 så stupade 13
När väl amerikanska flygplan upptäckts gällde det att vara snabb – här rusar besättningen till sin stridsgrupperade robot. Notera
även dragfordonet med ytterligare en SA-2/S-75 i bakgrunden.
till följd av stridshandlingar och tre
dog av sjukdom. Förutom personal
ur luftvärnet ingick också instruktörer vid det nordvietnamesiska flygvapnet och en grupp av specialister
ur den sovjetiska försvarsindustrin
som under ledning av GRU bland annat hade till uppgift att utvärdera
amerikansk materiel för att utveckla
egna motsvarigheter eller befintlig
materiel samt att utvärdera amerikansk taktik. Dessutom sändes stora
mängder amerikansk materiel till
Sovjetunionen för utvärdering.
Den sovjetiska insatsen i Nordvietnam var på grund av sekretess i stort
sett okänd innan Sovjetunionens fall och de som deltog fick med
stor sannolikhet inte bära de utmärkelser de fått. I dag vet vi
mer då insatsen beskrivits i att antal böcker och inte minst uppmärksammats genom en konferens som det ryska försvarsministeriets militärhistoriska institut höll i Moskva år 2000. q
En SA-2/S-75 robot på väg mot sitt mål,
ett attackflyg av modellen F-105 ”Thunderchief”.
SA-2/S-75 kom inte enbart att användas av Sovjetunionen och Nordvietnam, faktum är att den är världshistoriens mest använda
luftvärnsrobot. Bilden visar två stycken stridsgrupperade i Vietnam.
