KR Ö NIKA LAND - Judisk Krönika

JUDISK
K R Ö N I K A
JUDISK KRÖNIKA 2/2017
LAND
50 år efter sexdagarskriget,
50 år av ockupation
PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten
YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa
Att tillhöra ett land eller att äga det? ANNA VEEDER på besök hos bosättarna
SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn
2
2017
ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017
SIVAN 5777 • PRIS 100 KR
BILDEN
Jerusalem 1967
En något utsmyckad
berättelse om den
israeliska militärens
chefsrabbin Shlomo
Goren placerar honom i
bräschen för de israeliska
trupperna när de intar
Jerusalem 7 juni 1967.
Med en symbolisk
shofar och Torarulle
ledde Goren trupperna
till Västra muren. Där
tackade de Gud för
segern, blåste i shofaren
och kallade hem det
judiska folket till det
enade Jerusalem.
Genom att positionera sig
i truppernas främsta led
placerade Shlomo Goren
religionen i förgrunden
till israelisk politik i
decennier framöver.
FOTO GETTY IMAGES
LEDARE
Anneli Rådestad
I
Yovel – ett sabbatsår för
politisk övertygelse
FOTO: KARL GABOR
dagarna firas 50 år sedan sexdagarskriget och
Jerusalems enande. Kriget blev en viktig händel­
se i Mellanöstern och ett avgörande ögonblick
för den unga staten Israel. En till synes mira­
kulös seger förvandlade israeler och judar runt
om i hela världen. Många kände stolthet och ett
nytt slags självförtroende.
Kriget lämnade också mycket olöst. Många av prob­­
lemen som det idag talas om på nyheterna, som
tvåstatslösningen, bosättningarna och Jerusalems
framtid kan härledas tillbaka till sexdagarskriget.
Journalisten och författaren Yossi Klein Halevi me­
nar att man kan förklara polariseringen i Israelfrågan
utifrån sexdagarskriget och den milsvida skillnaden
mellan maj 1967 och juni 1967. Maj präglades av mass­
demonstrationer på gatorna i Kairo och Damaskus där
folkhopar skanderade ”död åt Israel, död åt judarna!”
och ledare för arabländerna som talade om den ”slut­
liga uppgörelsen” med den judiska staten. Maj 1967
har nästan glömts bort i den segeryra som rådde i juni
1967.
Dessa två verklighetsuppfattningar har skapat två
sorters ståndpunkter bland judar, menar
Yossi Klein Halevi: maj ’67-juden, som
lever i väntan på nästa katastrof och
hela tiden ser existentiella hot och
så juni ’67-juden som segervisst
hävdar att Israel är starkt nog att
ge palestinierna en egen stat.
För författaren och skriben­
ten Peter Beinart handlar sex­
dagarskriget om en annan
slags förvandling – av den
judiska traditionen. Under
2000 år utvecklades
judendomen till en idé­
tradition för de stats­
lösa och maktlösa
och den innehåller
många fina princi­
4
per om rättvisa och hur vi ska förhålla oss till främlin­
gen. När Israel nu har makten över ett annat folk testas
vår tradition, säger Peter Beinart.
YOSSI KLEIN HALEVI och PETER BEINART är två rös­
ter i samtalet om Israel, som förs i det här numret av
Judisk Krönika. Tillsammans med bland andra författa­
ren JONATHAN SAFRAN FOER, svensk Israel-Informa­
tions tidigare generalsekreterare LISA ABRAMOWICZ,
den palestinska konstnären LARISSA SANSOUR, bosät­
taren ELIAZ COHEN och de svenska familjerna ETTLINGER-FRAJND och ROKEM, som flyttade till Israel på
60- och 70-talet, beskriver dem livserfarenheter och vär­
deringar som har präglat deras förhållande till landet.
Den judiska traditionen markerar det 50:e året genom
yovel – friåret. Konceptet introduceras i Tredje Mose­
bok med ett poetiskt och cykliskt språk som betonar
själva räkningen: ”du skall låta det gå sju sabbatsår, sju
gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir
fyrtionio år… ”
Den portugisiske 1500-talsrabbinen, Isaac Abrava­
nel, förklarar att vi räknar för att komma ihåg livets och
tidens dyrbarhet och för att skapa en känsla av brådska
som får oss att lära av varje dag, och noga välja vad vi
gör av vår tid.
Yovel tolkas som en slags biblisk återställningsknapp
för social och ekonomisk rättvisa. En samhällelig kor­
rigering som erbjuder dem som är låsta i fattigdom
och förtryck eller – varför inte – politiska övertygelser,
chansen att börja om.
Det här numret handlar nästan uteslutande om sexda­
garskriget och Israel. Varför?
För att det i grunden förändrade landet, dess befolkning
och relationen till omvärlden och judarna i diasporan.
Med yovel i åtanke hoppas jag att du som läsare ska
finna det berikande att med öppet sinne och nyfikenhet
ta till dig nya perspektiv och livsberättelser.
Judisk Krönika Nr 2/2017
INNEHÅLL
Nr 2 • 2017
14
8
32
55
46 JUDISK
K R Ö N I K A
JUDISK KRÖNIKA 2/2017
LAND
8 MIN FÅTÖLJ och min doktorshatt. Porträtt av Natalie Lantz
32 JONATHAN SAFRAN FOER
vill prata mer om Israel
55 LISA ABRAMOVICZ om
bilden av Israel i svenska medier
16 50 ÅR efter sexdagarskriget –
har Israel blivit bättre?
38 PETER BEINART om en
judendom som talar sanning till
makten
60 UNGA PALESTINIER tappar
tron på tvåstatslösningen
50 år efter sexdagarskriget,
50 år av ockupation
YOVEL – ett sabbatsår för politisk övertygelse
PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten
YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa
SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn
2
2017
ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017
SIVAN 5777 • PRIS 100 KR
Omslaget:
Olive Tree ur
Larissa Sansours
konstprojekt
Nation Estate.
74
21 ISRAEL MAJ 1967 och juni
1967. Yossi Klein Halevi
berättar.
44 HUSET I Ramle – en sann
berättelse från 1967
62 LIVING THE high life!
Palestina i Larissa Sansours sci-fi
konst
26 OZ ELLER Alterman?
Sexdagarskriget i israelisk
litteratur
46 ATT TILLHÖRA ett land, eller
att äga det? Anna Veeder på besök
hos bosättarna.
68 DÄR JUDARNA inte finns
– Ricki Neuman recenserar Masha
Gessens nya bok
Judisk Krönika Nr 2/2017
5
JUDISK KRÖNIKA
UTGES AV Stiftelsen Judisk Krönika
CHEFREDAKTÖR OCH
ANSVARIG UTGIVARE
Anneli Rådestad
[email protected]
tel: 08-660 70 62
GRAFISK FORM
Karl Gabor & Anneli Rådestad
MEDARBETARE I DETTA NUMMER
SUZANNE
GOTTFARB
BERNT
HERMELE är
LIAM HOARE
RICKI NEUMAN
skriver om
litteratur och
politik för bl.a.
Tablet och The
Atlantic.
är journalist,
författare och
Judisk Krönikas
kulturkrönikör.
är journalist och
författare.
journalist och
författare.
NATHALIE
ROTHSCHILD
SALOMON
SCHULMAN
SARAH CLYNE
SUNDBERG är
ANNA VEEDER
SARA YARDEN
är läkare,
författare och
Judisk Krönikas
jiddischkrönikör.
frilansjournalist,
bosatt i New
York.
är guide och
frilansjournalist,
bosatt i Haifa.
skriver från
gränsen mellan
Östra och Västra
Jerusalem.
är journalist på
Sveriges radio.
REDAKTIONSRÅD
Anders Carlberg, Eva Ekselius,
Mikael Feldbaum,
Christina Gamstorp, Noa Hermele,
Annika Hermele, Ricki Neuman,
Lizzie Oved Scheja
ANNONSAVDELNING
Thomas Wolff
tel: 031-28 50 95
mobil: 0708-580451
[email protected]
EKONOMI, ADMINISTRATION OCH PRENUMERATION
Dina Markovich
tel: 08-660 38 72 ons, fred. [email protected]
Prenumerationspris 395 kr/år
Studerande 250 kr; utlandet 495 kr
Lösnummerpris 100 kr
Bankgiro 220-0244
Swish 1236333827
Prenumeration ingår i medlems­avgiften
till Judiska Församlingen. Citera oss gärna, men ange källan. Förbehåll mot elektronisk publicering
måste meddelas av artikelförfattaren.
6
EN UPPSKATTAD PRESENT.
Beställ en årsprenumeration på judiskkronika.se eller genom
att fylla i talongen nedan.
Swisha prenumerationsavgiften till 1236333827 eller
sätt in beloppet på bankgiro: 220-0244.
Glöm inte att ange vem betalningen kommer ifrån.
JUDISK
K R Ö N I K A
JUDISK KRÖNIKA 2/2017
ADRESS
Box 5053, 102 42 Stockholm
HEMSIDA judiskkronika.se
Utkommer med 4 nr per år. Nästa nummer: 25 sep 2017
Manusstopp: 1 aug 2017
Tryckt hos Grafiska Punkten Producerad av Gabor & Co
issn 0345-5580
JOHN REED är
Financial Times
redaktionschef i
Jerusalem.
LAND
50 år efter sexdagarskriget,
50 år av ockupation
YOVEL – ett sabbatsår för politisk övertygelse
PETER BEINART om en judendom som talar sanning till makten
YOSSI KLEIN HALEVI oroar sig för ett elakt och okunnigt Europa
SARAH CLYNE SUNDBERG möter JONATHAN SAFRAN FOER hemma i Brooklyn
2
2017
ÅRGÅNG 85 • JUNI 2017
SIVAN 5777 • PRIS 100 KR
GÖR SÅ HÄR: Klipp ut och sänd nedanstående talong till Judisk Krönika.
JA TACK, jag vill beställa en gåvoprenumeration på Judisk Krönika ett år (4 nr) för 395 kr (495 kr till utlandet)
GÅVOADRESS:
NAMN ...........................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................
ADRESS.................................................................................................................................................................POSTADRESS..............................................................................................................................................
JUDISK KRÖNIKA, BOX 5053, 102 42 STOCKHOLM TEL 08-660 38 72.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Unge Meyers lidanden
FOTO KATE GABOR
– en podd från
JUDISK KRÖNIKA
Välkomna på AW och LIVE-podd på Kulturhuset
15 JUNI 17.30 Foajé 3
Spännande gäster & DJ
ISRAEL ELLER ISRAHELL
AVSNITT 2
e
kkronika.s
judis
Lyssna på
ETT SAMARBETE MED FAMILJEN ROBERT WEILS STIFTELSE
PORTRÄTT
Natalie Lantz
FOTO KARL GABOR
”Nu ska
jag ha min
doktorshatt
och min
fåtölj!”
8
Judisk Krönika Nr 2/2017
Hon är så mycket – Natalie Lantz – en spröd sprakfåle
på 1,55 cm, vars personlighet rymmer såväl busig
lekfullhet som ett stort mörker. En fruktbar kombination
uppenbarligen som frambringat denna ambitiösa
doktorand i bibelexegetik. Hon forskar, undervisar, skriver
artiklar och har dessutom precis avslutat översättningen av
David Grossmans nya roman från hebreiska till svenska.
Av SUZANNE GOTTFARB
h
on har ett sätt att
uttrycka sig som impo­
nerar. Hennes språk
är pregnant, skarpt,
drastiskt, dramatiskt som om hon vässar varje ord och
sedan kryddar sina fraser med en
gnutta eld. Hur definierar hon sig
själv?
– Intensiv, ordningsam, ana­
lytisk och passionerad, säger
hon, då hon slår sig ner i fåtöl­
jen, ivrigt framåtlutad med kaf­
fekoppen i handen. Passionerad
är nog det ord som beskriver
mig bäst, för då får man med det
aggressiva.
Hon skrattar.
– Jag är svår att samarbe­
ta med, eftersom jag är så kom­
promisslös. Jag vill ha min egen
struktur och estetik.
Natalie växte upp på en häst­
gård i Roslagen med gräs och djur,
en idyll på ytan, men på högsta­
diet utsattes hon för en svår mob­
bingupplevelse, följd av en hjälte­
modig insats från hennes mor.
Allt detta satte djupa avtryck.
– Det var sju killar som gav sig
på mig och kastade mig i en con­
tainer. Efteråt trodde jag att lära­
ren skulle tvinga dem att be om
ursäkt, men det blev tvärtom.
Läraren sa att jag hade retat poj­
karna och att det var jag som skul­
le säga förlåt. Men då kom min lil­
la kortväxta mamma rusande till
klassrummet med kolsvarta ögon
och klädd i minkpäls. Hon skäll­
Judisk Krönika Nr 2/2017
de ut killarna i en timme tills alla
grät. Sedan tog hon mig därifrån,
för gott.
Den opålitliga omvärlden, orätt­
visor och utanförskap men också
kärlek och civilkurage från de all­
ra närmaste kom att prägla Nata­
lie. Hennes judiska mamma blev
en naturlig förebild av en stark
och känslosam kvinna, och hen­
nes svenska intellektuella pap­
pa hennes bästa samtalspartner,
som tidigt introducerade henne
för litteraturen och det analytis­
ka betraktelsesättet.
– Pappa högläste i timmar för
mig och min bror, avancerad lit­
teratur. En gång grät han, och då
insåg jag litteraturens oerhörda
kraft och påverkan på en männ­
iska. Han fick mig också att redan
som sexåring själv gå till bibliote­
ket och leta upp svar på de frågor
jag ställde. Uppslagsböckerna blev
mina bästa vänner.
Familjen flyttade till Stock­
holm, och Natalie började besöka
Jeschurun, den ortodoxa synago­
gan på Nybrogatan, inte av reli­
giösa skäl utan av nyfikenhet på
själva liturgin. Hennes judiska
identitet och lust att utforska mer
om judendomen gjorde att hon
efter studenten valde att plugga
judaistisk i Lund. Steget till att
läsa hebreiska i Jerusalem tyck­
tes självklart. Där blev hon kvar
i två år.
– Jag var vildare på den tiden,
mer av en globetrotter som grep
efter olika halmstrån och inte
riktigt visste vad jag ville eller var
jag hörde hemma. Men Jerusalem
blev en plats jag ständigt skul­
le återvända till. Jag har faktiskt
fortfarande mitt namn i guldbok­
stäver på en brevlåda i Nachlaot,
nära marknaden där jag bodde.
Området är ett konstnärskvarter
och hem till en lustig blandning
av ortodoxa judar och hippies.
Efter två år och en spruck­
en relation med en israel med
marockanska rötter återvände
Natalie till Sverige och började
läsa en Master i klassisk hebreis­
ka vid Uppsala universitet.
– Jag älskar de gamla språken. I
skolan läste jag latin. På universi­
tetet läste jag förutom hebreiska
även arameiska och akkadiska. Ja,
jag är en nörd.
Hon skrattar och stryker undan
det stora burriga håret med sina
duvblåmålade naglar.
Efter ett års chevrutastudier
på Paideia – the European Institute for Jewish Studies in Sweden,
blev Natalie år 2008 anställd och
ansvarig för de kulturella akti­
viteterna på Judiska Museet i
Stockholm. Hon ordnade tema­
kvällar om allt från psykoanalys
till öknens inneboende symbolik.
Under en av dessa kvällar diskute­
rades översättningar från hebre­
iska till svenska, där de stora för­
lagen hittills alltid låtit översätta
Israels författare via omvägen
över engelska till svenska. Bland
NATALIE LANTZ
Född: 15 mars
1982
Gör: doktorand i
Hebreiska bibelns
exegetik vid Uppsala universitet.
Bästa bibelcitat:
”Ständigt slår vinden om, slår om
och vänder igen.”
(Predikaren).
Aktuell som:
översättare av
David Grossmans
roman En häst går
in på en bar och
som bibelexpert
i Judisk Krönikas
podd Unge Meyers lidanden.
Om romanen:
Stand up-komikern Dovale Gee
varvar gammal
hederlig slapstick
med ohyggliga
obsceniteter tills
publiken inte
längre kan skilja
på vad som tillhör
föreställningen
och vad som
är en desperat
människas publika
sammanbrott.
Om podden: Vi
utforskar samtidens saftigaste
judiska frågor i ljuset av biblisk och
rabbinsk litteratur.
Ingenting är för
perverst, för futtigt eller för heligt
för att podda om.
9
PORTRÄTT
Natalie Lantz
”
De två professorerna slog sig ner i varsin skön fåtölj,
medan jag fick stå upp i elva centimeters klackar
i en och en halv timme. Efteråt kom folk fram till
mig och sa att jag var charmig. Det blev droppen!
publiken råkade en redaktör från
Bonniers förlag befinna sig. Hon
erbjöd Natalie att börja arbeta
som lektör för dem.
– Jag var listig, berättar Natalie.
När jag skrev mina omdömen om
böckerna passade jag på att göra
provöversättningar som exempel,
och påpekade att jag själv gärna
skulle vilja översätta direkt från
hebreiska till svenska.
Det ledde till att Natalie anlita­
des som sakkunnig för att granska
översättningen av David Gross­
mans roman: På flykt från ett sorgebud, som hade översatts från
engelska till svenska.
– Jag jämförde med det hebre­
iska originalet. Det är så myck­
et som går förlorat på vägen, när
man översätter från ett språk till
ett annat. Det är också viktigt
att känna till det judiska. Annars
10
finns det risk för att till exempel
engelskans graveyard översätts till
”judisk kyrkogård” och andra lik­
nande anomalier.
Snart fick Natalie sitt första
egna översättningsuppdrag med
romanen Falafelkungen är död
av Sara Shilo. Den handlar om
en änka och sexbarnsmor med
marockanskt ursprung i en liten
stad i norra Israel på gränsen
till Libanon, som utsätts för en
raket­attack.
Åren i Jerusalem med den
marockansk-judiske pojkvännen
och hans familj blev till stor hjälp
i detta översättningsuppdrag.
– Jag kände igen allt, jag hade
själv levt allt det där. Varit på
begravningar där gråterskor slet
sitt hår och vrålade, sett mor
och döttrar gräla vid köksbordet,
upplevt dofterna, tonfallen. Det
blev ett lätt och lustfyllt uppdrag
för mig.
En kväll, då Natalie skulle vara
moderator för två samtalan­
de professorer i Sessionssalen i
Stockholm, fick hon nog.
– De två professorerna slog sig
ner i varsin skön fåtölj, medan
jag fick stå upp i elva centimeters
klackar i en och en halv timme.
Efteråt kom folk fram till mig och
sa att jag var charmig. Det blev
droppen. Jag hade ordnat allt,
läst fem böcker, skrivit alla frå­
gor. Nej, nu ska jag ha min dok­
torshatt – och min fåtölj, beslu­
tade jag.
SAGT OCH GJORT. Natalie sluta­
de på Judiska museet och börja­
de plugga igen. Åter gick flyttlas­
set till Jerusalem, där hon först
måste läsa teologi för att kun­
na doktorera i bibelexegetik, det
vill säga bibeltolkning. Hon ville
forska och skriva en jämförande
avhandling om tempelsymboliken
i Dödahavsrullarna i den tidigaste
rabbinska litteraturen.
– Det handlar om tidiga judis­
ka topografier, både fysiska och
mentala. Öknen som andlig plats
eller det judiska äktenskapet.
Tidigare ansåg man att dessa sym­
boliska ersättningar för Temp­
let uppstod ur en katastrof, men
min tes är att den judiska kreati­
viteten inte nödvändigtvis upp­
står ur katastrofer utan finns där
ändå. Därför ville jag undersöka
alternativ tempelsymbolik i tex­
ter från tiden före förstörelsen av
det andra templet i Jerusalem och
jämföra med rabbinsk litteratur.
I Jerusalem hyrde hon rum av
en jemenitisk lyxprostituerad,
medan hon funderade på att göra
alija.
– Jerusalem kan inspirera till
evig rotlöshet, något jag älskar
och saknar, men jag valde ändå
att skapa mig ett hem och försö­
ka rota mig. Jag flyttade tillbaka
till Sverige. Idag känner jag mig
rotad här – på alla plan.
Natalie visar fram sitt vänstra
ringfinger. Hon är nyförlovad.
– Vi träffades på Tinder av alla
Judisk Krönika Nr 2/2017
ställen. Under sin bild hade han
skrivit:
”Skribent som älskar ord”. Han
är från forna Jugoslavien med
muslimsk bakgrund. Ett krigs­
barn från Bosnien. Första gång­
en vi sågs kom han försent i
snöstorm och gav mig boken:
Underkastelse av Michel Houelle­
becq. Sedan dess befinner vi oss i
ett oavbrutet samtalsflöde.
sin doktorshatt har hon hunnit
med ännu ett prestigefyllt upp­
drag, nämligen översättningen
av David Grossmans nya roman:
En häst går in på en bar som kom­
mer ut på svenska i augusti i år.
Den handlar om en stand-up-ko­
miker, Dovaleh G (samma initi­
aler som David Grossman) som
på en comedy club i Netanya inför
publiken börjar avslöja sina vul­
gäraste tankar och pinsammaste
ögonblick i livet.
– David Grossman bjöd in oss
alla översättare att tillbringa en
vecka med honom i en liten söm­
nig by i Tyskland. Vi representera­
de tio olika språk.
Från klockan åtta till fem var­
je dag högläste Grossman ur bok­
en, och vi fick möjlighet att ställa
frågor. Grossman har ett förflu­
tet inom radion, och nu gestalta­
de han sina karaktärer. Han res­
te sig upp, gestikulerade, vrålade,
viskade. Efter några dagar levde vi
romanen. Det var ett äventyr. Det
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO KARL GABOR
MEDAN NATALIE VÄNTAR på
är den största andliga upplevelse
jag haft i mitt liv.
Det tog ett år för Natalie att
översätta boken. Det behövs mer
ord på svenska, eftersom hebreis­
ka är ett mer kärnfullt språk.
Jag har läst hela Grossmans för­
fattarskap och tittade dessutom
mycket på stand-up för att förbe­
reda mig. Grossman korrumperar
läsaren att bli en del av publiken.
Det är skickligt gjort. Boken kän­
des lätt att översätta. Blandning­
en av lekfullhet och svärta kun­
de jag identifiera mig med liksom
huvudpersonens – och även för­
fattarens – kortväxthet.
Om tio år. Vad gör Natalie Lantz
då?
– Jag är en fri spelare som vill till­
höra olika världar. Och jag hoppas
att jag fått översätta fler intres­
santa böcker. Jag vill vara kvar på
Uppsala universitet och i samarbe­
te med Paideia planera och under­
visa. Jag tror att chevrutastudier,
där man går i dialog med en studie­
kamrat om litteraturen och samti­
den, kan få en viktig plats i vår tids
Europa. Jag vill även skriva popu­
lärvetenskapliga artiklar för att föra
vidare min forskning.
Naturligtvis har jag fått min
doktorshatt – och min fåtölj!
Suzanne
Gottfarb
är journalist
och författare.
11
j! judisk kultur i sverige
“en stark kulturinstitution” (dn)
Vi tackar Våra
medlemmar, Vänner
och samarbetspartners
för en fantastisk säsong
och önskar alla
en härlig sommar
foto : k arl gabor
maestro daniel barenboim &
west-eastern divan orchestra
konserthuset 28 april 2017
TEMA
Land
Ni skall helga det femtionde året och
utropa frihet över hela landet för alla
dess invånare. Det skall vara ett friår för
er: var och en skall få tillbaka sin egendom
och få komma tillbaka till sin släkt.
3 Mos 25
Judisk Krönika Nr 2/2017
13
UPPTAKTEN TILL SEXDAGARSKRIGET 1967
ONSDAG 17 MAJ Egypten uppmanar FN att dra tillbaka sina styrkor från
Gaza. Egyptiska, syriska och jordanska trupper står beredda inför ”den
slutliga uppgörelsen” med Israel.
TORSDAG 18 MAJ FN:s generalsekreterare U Thant bifaller Kairos krav
att dra tillbaka FN-styrkan.
FREDAG 19 MAJ I Kairos moskéer manar religiösa ledare till ”heligt krig”.
Egyptiska radion sprider samma budskap.
LÖRDAG 20 MAJ Egypten tillkännager mobilisering, och som en följd
av att egyptiska förband gått i ställning på Sinai-halvön vidtar Israel
erforderliga försvarsåtgärder.
SÖNDAG 21 MAJ Egypten mobiliserar styrkor ur sin reserv. Ahmed
Shukeiry förkunnar att ”befrielsekriget” står för dörren.
MÅNDAG 22 MAJ Inför israeliska parlamentet uttalar sig premiärminister
Levi Eshkol för en ömsesidig nedskärning av styrkorna vid Sinai-gränsen.
Egypten spärrar Akabaviken för sjöfart till Israel.
TISDAG 23 MAJ Israel förbehåller sig rätten att vidta motåtgärder med
anledning av Akabablockaden.
ONSDAG 24 MAJ FN:s säkerhetsråd sammanträder. Brittiska regeringen
förklararsig beredd att stödja en eventuell internationell aktion för fri
passage genom Tiransundet.
TORSDAG 25 MAJ Sovjet avvisar ett franskt förslag om toppkonferens
mellan de fyra stora men uppges enligt officiösa källor vara emot krig i
Mellersta Östern.
FREDAG 26 MAJ Tidningen Al Ahram förklarar, att krig mellan Egypten
och Israel är oundvikligt. På israeliskt håll hävdas, att normala förhållanden
kan återställas om Tiranblockaden upphävs, truppstyrkorna vid Sinaigränsen skärs ned och den arabiska sabotageverksamheten upphör.
LÖRDAG 27 MAJ I Washington misslyckas Israels utrikesminister Abba
Eban med att vinna USAs stöd, om krig utbryter. På officiellt håll i Israel
anser man, att endast ett mirakel nu kan hindra ett krigsutbrott mellan
Egypten och Israel.
Det israeliska flygvapnet skaffade sig luftherravälde
på krigets första dag.
SÖNDAG 28 MAJ USA och Sovjet uppmanar var för sig Israel att avstå
från drastiska åtgärder.
MÅNDAG 29 MAJ Kritik riktas i Israel mot premiärminister Eshkol för
hans avvaktande hållning i Akabafrågan. President Nasser påstår sig ha
fått budskap från Moskva med försäkringar om ”krigsstöd”.
TISDAG 30 MAJ Kung Hussein av Jordanien, undertecknar ett femårigt
försvarsavtal med Egypten.
ONSDAG 31 MAJ Sex sovjetiska örlogsfartyg passerar Dardanellerna på
väg till Medelhavet. I Israel vidtages förberedelser för tillsättandet av en
samlingsregering.
TORSDAG 1 JUNI Den israeliska regeringen utökas med tre nya
medlemmar Moshe Dayan (Rafipartiet) övertar premiärminister Eshkols
försvarsministerportfölj, och till ministrar utan portfölj utses Menachem
Begin (högerpartiet Cherut) samt Josef Sapir (liberala partiet).
FREDAG 2 JUNI President de Gaulle förklarar, att Frankrike intar en
neutral hållning gentemot båda parterna i krisen.
LÖRDAG 3 JUNI Som svar på en not från ryske regeringschefen Kosygin
till Israel att iaktta återhållsamhet uppmanar premiärminister Eshkol
Sovjetunionen att tillsammans med andra stormakter trygga freden i
Mellersta Östern. I sammanhanget erinrar Eshkol också om att Israel
eftersträvat fred med sina arabiska grannar.
SÖNDAG 4 JUNI I en dagorder uppmanar egyptiske generalen Mortaga
sina trupper att vara redo för strid, inte bara för att skydda ett egyptiskt
herravälde över Akabaviken utan även för att ”återupprätta Palestina”.
För att stärka sin försvarsbudget beslutar Israel höja inkomstskatten från
genomsnittligt 33 till 43 procent.
KRIGSUTBROTTET
Strider till land och i luften.
Rapporter i Tel Aviv om förödande slag mot Egyptens, Syriens och Jordaniens flygvapen.
Syriska uppgifter om bombardemang av israeliska städer.
Kairo uppger, att den egyptiska
huvudstaden och andra egyptiska städer bombats, vilket förnekas av Israel. I FN:s säkerhetsråd
anklagar de stridande parterna
varandra för att ha öppnat fientligheterna. I rådsdebatten om en
eldupphör-resolution kräver Sovjet, att Israel villkorslöst inställer
alla sina militära aktioner. USA
och England förklarar sig inta
en neutral hållning i konflikten.
MÅNDAG 5 juni Israeliska trupper rycker fram
på Sinaifronten och erövrar
Gaza och El Arisch. Det israeliska luftherraväldet uppges
vara i det närmaste totalt,
men syriska luftangrepp mot
Netanya rapporteras. I ett
personligt budskap till Sovjets premiärminister Kosygin
vädjar Levi Eshkol om rysk
förståelse för ”det judiska
folket i prövningens stund”.
Egypten och Syrien bryter de
diplomatiska förbindelserna
med USA och England.
TISDAG 6 juni TILLBAKABLICK
ur JK Nr 6 1967
Kartorna visar Israel vid
krigsutbrottet respektive
strax efter sexdagarskriget.
Framflyttning av
libanesiska styrkor
Israeliskt territorium
före sexdagarskriget
Libanon
Golanhöjderna
Ur Israels uppkomst och
historia av Patrik Öhberg,
Hillelförlaget, 2003.
Framflyttning av
syriska styrkor
Golanhöjderna
Territorium under israelisk
kontroll efter sexdagarskriget
Syrien
Haifa
Medelhavet
Libanon
Israeliskt territorium
före sexdagarskriget
Syrien
Haifa
19 maj 1967:
På Egyptens begäran
lämnar FN-styrkorna Sinai
Västbanken
Ramallah
Tel Aviv
Jerusalem
Medelhavet
Samarien
Framflyttning av
irakiska styrkor
Tel Aviv
Ramallah
Jerusalem
Judeen
Gaza
Suezkanalen
Gaza
Beer Sheba
El Arish
Beer Sheba
Abu Aweigila
Framflyttning av
jordanska styrkor
Suezkanalen
Framflyttning av egyptiska styrkor
Jordanien
Jordanien
Kuntilla
Sinaihalvön
Sinaihalvön
Ras Al-Nagb
Eilat
Under ssexdagarskriget
pågick ett av de största
pansarslagen i historien.
Framflyttning av
saudiarabiska styrkor
Egyptisk blockad
Egypten
En soldat och ett litet barn 0
vid Västra muren efter
0
sexdagarskriget.
Israeliska pansartrupper vid Suezkanalen. Akabavikens lås, Scharm el-Scheik,
bryts upp. Delar av jordanskt område
ockuperas, och Jerusalems gamla del
befinner sig i israeliska händer. Från
Damaskus rapporteras, att syriska enheter under våldsamma strider trängt
in på israeliskt område och att israeliska styrkor befinner sig på flykt mot
Nasaret. ”Fienden besegras nu på alla
fronter i Galileen, till land och i luften”,
uppger Damaskusradion. Från israelisk
sida hävdas, att landets trupper behärskar hela området från Jordanfloden
till Suezkanalen. FN:s säkerhetsråd
antar enhälligt en sovjetisk resolution
om fientligheternas upphörande.
ONSDAG 7 juni Eilat
Saudiarabien
40 km
Under pågående sammanträde i säkerhetsrådet
– och medan de egyptiska
frontrapporterna förklarar,
”att Israel går mot fullständig förintelse” – meddelar
Kairoregeringen, att Egypten är villigt att lägga ner
vapnen, om även Israel
inställer fientligheterna,
vilket Israel redan dagen
före sagt sig berett att
göra. I Damaskus tillkännages, att Syrien ”kommer
att fortsätta striden, tills
den palestinska flaggan
vajar över Tel Aviv”.
TORSDAG 8 juni Saudiarabien
10 juni 1967:
Israel efter
sexdagarskriget
Upptakten
till sexdagarskriget 1967
Egypten
Sharm el
Sheikh
Tiransundet
Röda havet
0
40 km
Efter hårda syrisk-israeliska
strider ger även Syrien upp.
I Kairo tillkännages, att
president Nasser avgått.
Ett senare meddelande
förklarar,att presidenten
uppskjutit sitt avgörande
i saken till lördagen. Vid
ett toppmöte i Moskva
mellan östblockets stater
förklarar sig samtliga utom
Rumänien vilja stödja
arabvärlden ”i dess svåra
stund”; en aktion från alla
”fredsälskande och prog­
ressiva makter” ställs i utsikt för att bistå araberna.
FREDAG 9 juni Röda havet
Nasser kvarstår som president
efter ”en enträgen vädjan” från
den egyptiska nationalförsamlingen och på folkmassornas
önskan. Sovjet avbryter sina
diplomatiska förbindelser med
Israel och riktar i FN skarpa
beskyllningar mot USA för att
ha ”anstiftat Israels aggression”. Rapporter föreligger om
östeuropeiskt sanktionshot
mot Israel. I säkerhetsrådet
meddelar U Thant, att såväl
Israel som Syrien accepterat
militära FN-observatörer längs
den syrisk-israeliska frontlinjen.
LÖRDAG 10 juni
TEMA
Land
ARTUR FRAJND OCH
MIRIAM ETTLIN­­
GER-FRAJND VÄXTE
UPP I SIONISTISKA
HEM I STOCKHOLM.
ÅRET EFTER
SEXDAGARSKRIGET
TILLBRINGA­DE
DE I ISRAEL OCH
BESTÄMDE SIG FÖR
ATT GÖRA ALIJA.
50 ÅR, FYRA
BARN OCH ELVA
BARNBARN SENARE
TYCKER DE ATT
LANDET HAR BLIVIT
MYCKET BÄTTRE.
ANNA VEEDER
BAD DEM BLICKA
TILLBAKA, OCH
FOTO YAEL ILAN
FRAMÅT.
16
Judisk Krönika Nr 2/2017
ISRAEL
EN LYCKAD BALANSAKT
PÅ KATASTROFENS RAND
Ö
ver ett fulldukat frukost­
bord i en ljus, hemtrevlig
lägenhet i Bakka i Jerusalem träf­
far jag paret Mirjam Ettlin­gerFrajnd och Artur Frajnd. Väggen
i vardagsrummet pryds av bilder
på barn och barnbarn. 1973 bröt
de upp från Stockholm för att ta
aktiv del i det sionistiska projekt
som kallas staten Israel – ett val
de aldrig ångrat.
– Vi kom i mars 1973, berättar
Mirjam. I oktober bröt jom kip­
purkriget ut. På den tiden fanns
inga mobiltelefoner och även van­
liga telefoner var sällsynta. Folk
stod i kö hos grannarna för att
ringa. Som socialarbetare träffade
jag oroliga anhöriga som inte vis­
ste vad som hänt deras inkallade
söner vid fronten. Vi rådde dem
att åka till ett ställe i Tel Aviv, där
man satte upp utländska nyhets­
bilder på israeliska krigsfångar så
att familjerna skulle kunna iden­
tifiera sina barn. Artur jobbade
som frivillig på Hadassa­sjukhuset,
där soldater med svåra brännska­
dor behövde vändas regelbundet
i sängen.
Vad visste ni om Israel innan ni
flyttade hit?
– Jag fick en väldigt sionistisk upp­
fostran, förklarar Mirjam. Vi barn
som gick i Hillelskolan togs varje
jom ha’atzmaut till ambassaden för
att se filmer med glada och tjusi­
ga ungdomar som plockade apel­
siner och dansade horra runt läge­
relden. Tjejerna var soldater och
allting verkade så positivt. Att se
film var en stark upplevelse då, vi
Judisk Krönika Nr 2/2017
hade ju inte fått TV än. Dessutom
var vi generationen efter andra
världskriget. Även om vi inte vis­
ste exakt vad som hänt så begrep
vi att vår existens byggde på någon
slags katastrof. Men i Israel såg
framtiden väldigt ljus ut.
– Efter sexdagarskriget i juni
1967 rådde en stor eufori, speci­
ellt efter att man i maj sett med
fasa på hotet mot Israel, minns
Artur. När den israeliske ambas­
sadören i Stockholm, Itzhak Shi­
moni, talade på ett stort möte i
Stockholms stora synagoga pre­
cis före kriget blev jag så impo­
nerad att jag gav bort hälften av
mina pengar till Israel!
Under läsåret 1968-1969 deltog
Mirjam och Artur i ett program
som organiserades av World Union of Jewish Students i Jerusalem
tillsammans med andra judiska
studenter från hela världen.
– Vi hade intressanta lektioner
vid universitetet, gjorde utflyk­
ter och besökte kibbutzer, berät­
tar Mirjam. Samtidigt insåg jag
att Israel hade enorma sociala
problem. Väldigt få människor
dansade horra runt lägerelden på
kvällarna. Det blev faktiskt något
av en chock för mig. Plus att Isra­
els styre över områdena (Väst­
banken och Gaza) kändes väldigt
problematiskt. När min mamma
Charlotte kom på besök åkte vi
till Nablus och Hebron. Jag blev
oroad och tänkte: hur ska vi kla­
ra det här?
Varför? Vad såg ni där?
– Ett annat folk. En annan kul­
tur, ett annat språk, ett annat
sätt att leva. Jag förstod inte hur
vi skulle kunna behålla områdena
utan att det skulle leda till kon­
flikt. Vi gick faktiskt på några av
de första demonstrationerna som
organiserades emot att behålla
områdena.
När året var över beslöt sig Mir­
jam och Artur för att åka tillbaka
till Sverige för att fortsätta sina
studier och förbereda sig för flyt­
ten till Israel.
-När vi gjorde alija våren 1973
kom vi snabbt in i en vänkrets
med andra unga familjer, berät­
tar Mirjam. Vi firade helger till­
sammans, tog hand om barnen
tillsammans... det var en oerhört
skyddad miljö mitt i alltihop. Och
väldigt positiv, väldigt glad.
På vilka sätt är det Israel som era
barn- och barnbarn växer upp i
annorlunda än det Israel ni kom
till?
– För det första är Israels exis­
tens en självklarhet för våra barn
och barnbarn. Samtidigt finns en
idé bland ungdomar om att värl­
den utanför är så oerhört mycket
bättre. Å andra sidan har vi ung­
domar med en ultranationalistisk
attityd. Visst har Israel inre och
yttre problem, men med tanke på
de utmaningar landet ställts inför,
som integrationen av en miljon
ryssar på 90-talet, så har Israel
inte alls gjort så dåligt ifrån sig.
– Samhället har blivit mycket
mer välfungerande, säger Artur.
Förr behövde man stå i tre köer
för att ta ut pengar på banken,
17
TEMA
FOTO YAEL ILAN
Land
”Israel är en stabil demokrati, full av liv, och kommer till slut att lösa sina problem” säger Artur Frajnd. T.h. Mirjam Ettlinger-Frajnd.
och ett besök på inrikesministe­
riet tog hela dagen. Att gå på bus­
sen var krig.
– Människor från olika kulturer
hade olika uppfattning om många
saker, bland annat hur det offent­
liga rummet skulle se ut, berättar
Mirjam. Vi tyckte att Jerusalem
var så fult...det fanns inga blom­
mor då, inga träd. Jag kommer ald­
rig glömma när Jerusalems borg­
mästare Teddy Kollek bestämde
sig för att sätta upp rosor i mitt­
remsan på Ruppin Boulevard. Folk
kom dit på kvällarna för att klip­
pa blommor att ta med sig hem
till sabbaten. Så Teddy Kollek åkte
där, fram och tillbaka, för att haffa
eventuella blomtjuvar!
Det skrala livsmedelsutbudet
– två sorters bröd, en sorts kaf­
fe, omelett och grönsakssallad
till middag – störde dem inte alls.
Alla levde så, ingen hade peng­
ar. Vad som var svårt var att leva
under ständigt hot.
– När vår äldste son var näs­
tan ett år så kallades Artur till
militärtjänst i sex månader för
18
grundutbildning, berättar Mir­
jam. Så jag var ensam. Han kom
hem varannan vecka på shabbat
och då var han helt slut. Sedan
gjorde han otroligt mycket
reservtjänst, från 1977 till mit­
ten av 90-talet. Inte bara han
utan alla. Idag förstår jag varför:
Israel hade ockuperat hela Sinai­
halvön, hela Västbanken och
senare även en bit av Libanon.
När Artur inte gjorde reserv­
tjänst så jobbade han på State
Comptroller’s Office (motsvarar
Riksrevisionsverket), en institu­
tion vars kritiska rapporter inte
alltid setts med blida ögon av
israeliska myndigheter. Han ser
en tydlig förändring till det bätt­
re under sina många år i ämbetet.
– I början när vi gjorde revision
på olika myndigheter var folk inte
alls glada, berättar han. Men genom
åren har allt fler insett hur viktig
vår institution är. Att vi hela tiden
hör om nya korruptionsskandaler
beror på att man numera upptäck­
er dem. Visserligen finns det fortfa­
rande stora problem, men klimatet
är ett annat. Folk förstår att detta
är oehört viktigt för att Israel ska
bli ett bra land.
Hur ser ni på Israels utmaningar i
framtiden – inre och yttre?
– Om våra fiender går ihop emot
oss kan det bli katastrof, konsta­
terar Mirjam. Om Jordanien eller
Egypten skulle bli dysfunktionel­
la stater som sina grannar runt­
omkring kan det bli mycket svårt.
Spänningarna i samhället mellan
den sekulära vänstern, bosättarna,
de ultraortodoxa och den arabiska
befolkningen är också en utmaning,
liksom de stora ekonomiska skillna­
derna mellan befolkningsgrupper­
na. I princip balanserar livet här
hela tiden på randen till en möjlig
katastrof, som kan komma inifrån
eller utifrån eller bäggedera.
– Men det är trots allt ändå
oerhört vad landet har lyck­
ats åstadkomma under sin
69-åriga existens, tillägger
Artur. Israel är en stabil demok­
rati, full av liv, och kommer till
slut att lösa sina problem.”
Judisk Krönika Nr 2/2017
”REGERINGEN TAR
STRYPGREPP PÅ
STATEN”
R
östen i datorn är
lätt avlägsen men
tydlig och välfor­
mulerad. Teater­
vetaren Freddie
Rokem, professor
emeritus från Tel Avivuniversi­
tetet och sedan 52 år bosatt i ett
litet hus i Naiotkvarteret i Jeru­
salem, befinner sig just nu i Chi­
cago som gästprofessor. Född och
uppvuxen i Stockholm i en judisk
traditionell familj som höll kos­
her i stan och åt skaldjur på lan­
det engagerade han sig tidigt i
judiskt kulturliv, ”främst kun­
skap, mindre i trosfrågor”. 1960
reste han som femtonåring för
första gången till Israel tillsam­
mans med familjen.
Ett år
under gymnasietiden som utby­
tesstudent i en amerikansk
highschool i Beverly Hills gav
honom en ny inblick i judiskt liv.
– Pappan i familjen där var rab­
bin och av eleverna i skolan hade
ungefär 80 procent judisk bak­
grund, berättar Freddie. De var
inte religiösa utan levde snara­
Judisk Krönika Nr 2/2017
re ett högborgerligt liv, men där
fanns en förståelse för vikten av
att kunna leva ett judiskt liv i galut,
diasporan. Att gå på Norra Latin i
Stockholm där det fanns två eller
tre andra judar var en helt annan
upplevelse än i Amerika.
Efter att ha tagit studenten
1965 reste han själv till Israel,
”mer nyfiken än sionist”. Först
blev det äppelplockning på en
kibbutz i Galileen, sedan hebre­
iska på Hebreiska universitetet
i Jerusalem och därefter studier
i engelsk litteratur och filosofi.
Successivt närmade han sig ock­
så den israeliska kulturen med
tyngdpunkten på teater.
– 1965 var Israel ett väldigt
litet land, berättar Freddie. Man
besökte folk till fots - ingen hade
telefon – och man kunde knacka
på dörren när som helst.
1967 bodde han i studentbostä­
derna i Givat Ram, universitets­
området i västra Jerusalem som
upprättades på 50-talet efter­
som Hebreiska universitetets
campus på Scopusberget låg i en
Freddie Rokem. Foto: privat
enklav inne på jordanskt territo­
rium. Tillsammans med de andra
utländska studenterna fick han i
uppgift att göra iordning student­
bostäderna till ett slags fältsjuk­
hus, som skulle tjäna som akut­
mottagning för sårade om kriget
skulle bryta ut.
– Plötsligt en morgon när jag
satt och åt frukost hördes ett fly­
galarm, berättar Freddie. Jorda­
nierna bombarderade södra Jeru­
salem i riktning mot parlamentet,
Knesset, som bara ligger ett par
hundra meter ifrån Givat Ram. En
av bomberna föll i ett hus några
hundra meter öster om campus,
byggt av Jewish Agency för bulga­
riska immigranter på 40-talet. I
»
19
TEMA
Land
det huset har jag nu bott i 52 år,
och där har mina barn växt upp.
Sexdagarskriget innebar en stor
omvälvning vars politiska konsek­
venser han inte fullt insåg förrän
ett par år senare.
– En av mina första upplevelser
när jag kom till Jerusalem 1965
var en natt på Notre Dame-klost­
ret, som då låg på en sidogata
där staden tog slut. På morgonen
vaknade jag av röster och tutan­
de bilar. Först trodde jag att jag
drömde. Men när jag såg ut från
balkongen förstod jag att det kom
från Sultan Suleimangatan, på
andra sidan muren, vid Damas­
kusporten – en annan värld, full
av liv men utom räckhåll.
OMEDELBART EFTER sexda­
Anna Veeder
är guide och
frilansjournalist
i Israel.
20
garskriget blev Jerusalem, som
känts som en tydligt definierad
och något instängd stad, plöts­
ligt öppen. Nu kunde man gå till
Gamla staden med alla kristna
platser, Tempelplatsen och Västra
muren. Det tog åtminstone två år
innan jag förstod att mycket star­
ka politiska krafter hade satts
igång i och med ockupationen av
Västbanken, Gaza och Sinai.
När oktoberkriget bröt ut 1973
forskade Freddie i Stockholm men
åkte snabbt hem till Jerusalem, job­
bade på sjukhus och hjälpte såra­
de soldater som tog de första ste­
gen tillbaka till livet. Först efter det
gjorde han militärtjänst. Grundut­
bildningen skedde på en bas utan­
för Nablus på Västbanken.
– Vi var utrustade med väldigt
primitiva vapen – tjeckiska gevär
som den unga staten Israel fått
1948 för att kämpa i självständig­
hetskriget, berättar Freddie. En av
övningarna som vi upprepade fle­
ra gånger var att marschera nat­
tetid genom små palestinska byar
utanför Nablus. Vi skulle stam­
pa med fötterna i marken. Sena­
re insåg jag att detta var en del av
en planerad närvaro i palestinier­
nas mardrömmar.
Under 80-talet vägrade Freddie
att tjänstgöra i Libanon, och han
är mycket kritisk till Israels fort­
satta ockupation av Västbanken.
– De områden som Israel fort­
farande har kontroll över på Väst­
banken är de som den israeliska
högern tydligt har markerat som
en del av ”vårt land”, säger Fred­
die. Nästa steg blir troligen annek­
tering av bosättningen Maale Adu­
mim, vilket i praktiken skulle dela
Västbanken i två delar.
Högern för en politik som leder
till ytterligare annektering, vilket
jag ser som en katastrof eftersom
man inte planerar att upprätthålla
det demokratiska systemet inom
en enstatslösning. En tvåstatslös­
ning vore bättre förutsatt att man
upprättar en fullvärdig palestinsk
stat, inte något som Israel kontrol­
lerar. Jag tror att Israels militär­
makt är så pass stark på det strate­
giska planet att man inte behöver
oroa sig för en palestinsk stat.
Utvecklingen i det israeliska
civilsamhället, inklusive ökat poli­
tiskt tryck på media och domstols­
väsende, oroar honom mycket.
– Ett av den nuvarande högerre­
geringens viktigaste mål är att för­
söka styra radio, TV och tidningar.
När det gäller lagstiftningen upple­
ver jag att man har gått alldeles för
långt med antidemokratiska lagar.
Utbildningsminister Naftali Bennet
har planer på hur skolor och univer­
sitet ska likriktas, och hur man på
olika sätt ska utesluta de 20 procent
av befolkningen som är palestinier
eller talar arabiska som modersmål.
Akademiker med uttalade vän­
stersympatier har på senare år
utsatts för skarp kritik och kal�­
lats landsförrädare av grupper
som högersionistiska Im Tirzu.
– De första tecknen på detta
fanns redan i början av 70-talet,
säger Freddie. Det är inte någon­
ting nytt, men det har blivit stör­
re. Tzachi Hanegbi som är minis­
ter ledde som student gruppen
”dikui bogdim”, ungefär ”ned med
förrädarna”.
DEN PÅGÅENDE POLISUTREDNINGEN av premiärminister
Netanyahu angående korrup­
tionsmisstankar kan eventuellt
leda till en positiv förändring,
anser han. Förutsättningen är att
polisen och domstolarna verkli­
gen har det mod och får det stöd
som behövs för att bringa klarhet
i anklagelserna.
– Den regering vi har idag kom­
mer att sitta kvar, konstaterar
Freddie. Vänstern har inte det stöd
i befolkningen som behövs för en
politisk förändring. Det är därför
som institutionerna som attacke­
ras just nu – media, domstolarna,
undervisningen, polisväsendet – är
så livsviktiga. Men om den nuva­
rande trenden med likriktning och
avdemokratisering av lagar och
försvagande av domstolar får fort­
sätta i femton år till finns det ing­
en chans mer, då är korruptionen
institutionaliserad.
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO ANNELI RÅDESTAD
ETT ELAKT OCH OKUNNIGT
EUROPA MOTVERKAR FRED
V
årens sista regn strilar ner
för fönstren i journalis­
ten och författaren Yossi
Klein Halevis arbetsrum.
Grålila moln kastar skug­
gor över dalen nedanför.
Genom den ringlar säkerhetsmuren. Den
grå betongen klyver ökenlandskapet och
lämnar det judiska French hill, där vi befin­
ner oss, överblickandes den palestinska byn
Anata, på andra sidan muren.
– Mitt liv har präglats av murar som
byggs och rivs, säger Yossi Klein Halevi och
gör en gest mot fönstret.
Det spektakulära året 1989 tillbringade
han som journalist i Europa och blev vitt­
ne till Berlinmurens fall och den optimism
som präglade kontinenten efter det. Yossi
Klein Halevi är barn till en överlevare från
Förintelsen och att tillbringa tid i Tyskland
var svårt men också läkande, säger han.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Dagens Europa upplever han som mycket
komplicerat.
– Idag trängs Europas judar av flera olika
krafter: högerextrema antisemiter, vänster­
extrema antisemiter och militanta islamis­
ter. Varje gång det sker ett terrorattentat är
frågan vilken av de här krafterna som lig­
ger bakom. Jag oroar mig särskilt för små
judiska församlingar som den i Sverige. Där
verkar antisionismen extra våldsam, nästan
som en religion i vissa cirklar.
FRENCH HILL LIGGER i den del av Jerusa­
lem som befriades eller ockuperades, bero­
ende på hur man ser det, av Israel i sexda­
garskriget 1967. En händelse som Yossi
Klein Halevi beskriver i boken Like dreamers
som kom ut 2013. I boken följer han sju
fallskärmsjägare som deltog i Jerusalems
enade 1967. Några av dem fick sedemera
ledande roller i två av Israels utopiska och
YOSSI KLEIN
HALEVI
Yossi Klein Halevi föddes
i New York 1953.
Han har en bachelor i judiska
studier från Brooklyn College
och en master i journalistik
från Northwestern University.
Han flyttade till Israel 1982.
Han arbetar på Shalom Hartman
Institute och skriver för flera
av USA:s ledande amerikanska
tidningar. Han är författare till
flera böcker bland andra At
the Entrence to the Garden of
Eden – a Jew´s search for God
with Christians and Muslims
in the Holy Land. Yossis första
bok, Memoirs of a Jewish
Extremist, berättar historien om
hans tonårsattraktion till den
militanta ledaren Meir Kahane.
21
TEMA
FOTO ANNELI RÅDESTAD
Land
rivaliserande rörelser: bosättarrö­
relsen och Fred nu.
I boken Like dreamers beskri­
ver Yossi Klein Halevi hur de oli­
ka argument som rörelserna ännu
debatterar, väcks omedelbart
efter sexdagarskriget.
- Bara dagar efter kriget somma­
ren 1967 intar författarna Natan
Alterman och en ung Amos Oz de
positioner som fortfarande präg­
lar debatten om Israel. Oz förkas­
tar ockupationen av ett annat folk
medan Alterman argumenterar
för en annektering av de erövra­
de områdena för att Israel aldrig
igen ska vara så utsatt som inför
sexdagars­kriget.
- Det är samma argument som
vi har diskuterat i 50 år nu. Med
samma pas­
sion som av
Oz och Alter­
man, och med
Genom att vinna
samma obe­
sexdagarskriget lär
nägenhet att
lyssna och ta
sig judarna leva och
in den andres
överleva i en värld där
argument.
”
Auschwitz fortfarande är
möjligt.
22
Låt oss ta ett
steg tillbaka.
Kan du beskriva skillnaden mellan Israel i maj 1967 och Israel i
juni 1967?
Minnet av maj 1967 har för­
svunnit i den extraordinära seger
som Israel upplevde i juni 1967. I
maj var Israel, för första gången
sedan självständighetskriget 1948
och bara 22 år efter Förintelsen,
hotat i sina grundvalar och fann
sig plötsligt ensam, utan någon
internationell uppbackning.
De fredsbevarande trupper som
FN etablerade i Sinai efter kriget
1956 packade plötsligt ihop och
reste hem för att Egyptens presi­
dent Abdel Nasser sa att de skul­
le det – helt utan motstånd eller
diskussion i FN. Det var den för­
sta chocken.
– DEN ANDRA chocken kom när
Frank­rike, som var Israels främsta
vapenleverantör och allierade, vän­
de oss ryggen för att stärka sina
relationer med arabländerna. När
Israel drog sig tillbaka från Sinai
1957 garanterade USA:s dåva­
rande president Dwight D. Eisen­
hower att om Egypten någonsin
skulle blockera Israelisk tillgång till
Akabaviken så skulle USA leda en
internationell flotta mot Egypten.
Det visade sig vara ett tomt löfte.
När Israel i maj 1967 vänder sig till
Lyndon B. Johnson för att be om
hjälp uttrycker han sina sympa­
tier, men säger att det är omöjligt
för USA att bidra med någon hjälp,
eftersom landet redan för ett myck­
et impopulärt krig i Vietnam.
Samtidigt pågår det massde­
monstrationer i Damaskus och
Kairo där stora folkhopar skande­
rar ”död år judarna, död åt Israel”.
Två decennier efter Förintelsen
visar omvärlden att garantier inte
betyder något, att FN:s fredsbeva­
rande trupper inte betyder något
och att det inte spelar någon roll
om Israel försvinner.
I maj 1967 inser israelerna och
judarna i diasporan att världen
efter Förintelsen inte har blivit
bättre. Auschwitz-världen är den­
samma. Det är judarna och inte
världen som förändras, vilket de
gör i juni 1967. Genom att vin­
na sexdagarskriget lär sig judar­
na leva och överleva i en värld där
Auschwitz fortfarande är möjligt.
– MÅNGA AV oss lever fortfaran­
de mellan maj och juni 1967. Mel­
lan rädslan för ytterligare en kata­
strof och upplevelsen av judisk
Judisk Krönika Nr 2/2017
makt och det ansvar som kom­
mer med det.
– Det som placerar mig i mitt­
fåran politiskt är att jag insisterar
på att hålla båda dessa upplevel­
ser i huvudet samtidigt.
En vänstermänniska lever efter
juni 1967 och menar att vi inte är
svaga längre, att vi har råd att ge
palestinierna en egen stat.
Maj 67-juden säger: är du
galen?! Titta på Mellanöstern. Vi
lever i en av världens farligaste
och mest instabila regioner. Våra
grannar accepterar fortfarande
inte att vi bor här och världen har
inte blivit bättre.
FOTO ANNELI RÅDESTAD
Varför tror du att ett judiskt hemland är problematiskt för många?
Just den reaktionen skapade en
djup kris för sionismen. Om man
läser de tidiga sionistiska tänkar­
na kunde de inte föreställa sig att
det skulle bli reaktionen på ett
judiskt självstyre. De föreställde
sig att antisemitismen skulle för­
svinna med en egen stat och flag­
ga. En av de tidiga sionisterna,
Leon Pinsker, utvecklade en teo­
ri om ”spökantisemitismen”. Den
uppstod när judarna fördrevs i
exil och blev rotlösa för 2000 år
sedan. De borde ha dött ut som
folk utan ett hemland ofta gör
och när de inte gjorde det kän­
de sig nationerna hemsökta, som
av spöken. Pinsker menade att så
snart judarna skulle få ett eget
hemland skulle antisemitismen
försvinna.
Sionismen var medicinen. Det
enda problemet med Pinskers teo­
ri var att den var fel, vilket vi vet
idag då Israel har blivit målet för
en ny sorts antisemitism.
Varför tror du att omvärlden reagerade så starkt på Israels seger
i sexdagarskriget? I Polen, till
exempel, inleddes en häxjakt på
landets judar. Och 1975 röstade FN igenom en deklaration som
jämställde sionism med rasism.
– FN:s ”Sionism är rasism”-reso­
lution röstades fram på initiativ
av Sovjetunionen 1975. Det är
en intressant resolution som ock­
så blev vändningen för dagens
bosättarrörelse. Sovjet hade redan
före sexdagarskriget motsatt sig
att ta avstånd mot antisemitism
och menade att om antisemitism
skulle ses som rasism, då skulle
sionism också göra det.
Sovjetunionen hade stöttat
arab­
länderna i sexdagarskriget
och det sved när Israel vann.
”Sionism är rasism”-resolutio­
nen blev en liten seger i alla bak­
slag. Men världen förstod nog inte
konsekvenserna av att resolutio­
nen röstades igenom.
När israeler känner sig uteläm­
nade och pressade så tenderar de
”Sionism
är rasismresolutionen”
10 november
1975 antog FN
resolution 3379
som definierade
sionism som en
typ av rasism.
Resolutionen
lades fram av
Sovjetunionen
med
uppbackning av
flera arabländer.
1991 röstade
FN:s general­
församling för
ett tillbaka­
dragande av
resolutionen.
»
Judisk Krönika Nr 2/2017
23
TEMA
Land
”
att bli ännu mer höger. Samtidigt
som diskussionen om ”sionism är
rasism”-resolutionen pågick i FN
försökte den begynnande bosät­
tarrörelsen att mobilisera massor­
na i Israel.
-Sett i backspegeln lyckades de
nog mycket på grund av den här
FN-resolutionen. Även om majo­
Även om Rabbin inte hade
mördats tror jag inte för ett
ögonblick att vi hade en verklig
chans till fred. Det var inte
Rabbin som var problemet utan
Yassir Arafat.
riteten av israeler inte stöttade
bosättarnas ideologi så ställde de
upp för dem. På ett filmklipp från
en demonstration för bosättarrö­
relsen tre veckor efter att resolu­
tionen har röstats igenom syns
en ung Ehud Olmert som säger
till reportrarna: ”det här är vårt
svar på sionism är rasism – trots!”
Hur ersatte den religiösa sionismen och bosättarrörelsen så lätt
den vänster-idealistiska kibbutzelit som byggde landet?
Vänstern förlorade sin kraft pre­
cis när den religiösa sionismen
upptäckte sin egen kraft. Efter
sexdagarskriget 1967 hände det
inte så mycket. Det etablerades
några få bosättningar men Arbe­
24
tarregeringen höll ett hårt koppel
om de religiösa sionisterna, som
blev allt mer frustrerade.
Det avgörande ögonblicket för
bosättarrörelsen var jom kippur­
kriget 1973 som grusade förhopp­
ningen om att segern i sexdagar­
skriget innebar slutet på alla krig.
Istället blev det ett krig med stora
förluster som sköttes dåligt av det
sittande Arbetarpartiet.
Det ledde till att högerns Mena­
chem Begin vann valet 1977.
Begins regering initierade eko­
nomiska incitament för judar att
flytta till Judéen och Samarien
(Västbanken). Planen var att stär­
ka Israels grepp om det som anses
vara det bibliska landet Israel och
motverka en palestinsk stat.
I Like dreamers föreslår du dock
att bosättarna har misslyckats
med att förankra rörelsen hos den
stora massan israeler, hur då?
– Bosättarrörelsen misslyckades
redan under den första intifadan.
Israelerna blev varse om priset
de betalar för att vara en ockupa­
tionsmakt. De insåg att en ocku­
pation aldrig kan vara godhjärtad.
Andra intifadan blev också slu­
tet för Fred nu-rörelsen och idén
om att byta ”fred mot land”. Den
värsta terrorismen i Israels histo­
ria tog fart efter erbjudandet om
en verklig territoriell kompromiss
vid Camp David 2000.
Så verkligheten har diskrediterat
både högern och vänstern?
– Ja, vinnaren i höger-vänster­
debatten är mittenpolitiken. Det
är där jag själv befinner mig. Det
är en kombination av höger och
vänster­idéer.
Mitten håller med vänstern om
att ockupationen är en katastrof
och den håller med högern om
att det är omöjligt att åstadkom­
ma fred med en palestinsk natio­
nell rörelse som inte ser oss judar
som en del av landet utan som en
vit kolonialmakt.
Vad innebär det för samhället?
– Den lämnar mig och det israe­
liska samhället i en slags förlam­
ning, ett dödläge där status quo
känns som det bästa alternativet.
Samtidigt tyder allt på att när ett
trovärdigt fredsfördrag väl pre­
senteras kommer majoriteten av
israelerna att rösta för det. Så
var fallet i fredsfördraget mel­
lan Anwar Sadat och Menachem
Begin 1977.
Om du före det hade frågat isra­
elerna om de stödde ett tillbaka­
dragande från Sinai hade de fles­
ta nog sagt nej med argumentet:
vi har tvingats till krig i Sinai tre
gånger, vi behöver området som
buffertzon.
Något liknande hände med
Osloavtalet. Många av oss som
stödde Oslo kände oss samtidigt
obekväma med avtalet. Många av
oss tittade på direktsändningen
av handskakningen mellan Rabb­
in och Yassir Arafat på Vita husets
gräsmatta och kände att vi hade
Judisk Krönika Nr 2/2017
begått historiens största misstag.
Arafat och PLO hade aldrig en rik­
tig fredsintention. Även om Rab­
bin inte hade mördats tror jag
inte för ett ögonblick att vi hade
en verklig chans till fred. Det var
inte Rabbin som var problemet
utan Yassir Arafat och det faktum
att varken han eller någon annan
palestinsk ledare kunde garantera
en varaktig fred.
KONCEPTET LAND FÖR fred är
problematiskt menar Yossi Klein
Halevi. Han vill istället tala om
uppoffringar på båda sidor: judar­
na ger upp sin rätt till ett Storisra­
el som sträcker sig från Medelha­
vet till den jordanska gränsen och
palestinierna ger upp sin rätt till
ett Storpalestina som sträcker sig
över exakt samma område.
- Enligt palestinierna är hela
territoriet mellan havet och flo­
den, inklusive Israel, Palestina.
Enligt mitt sätt att se det är hela
territoriet mellan havet och flo­
den Israel. Jag blir inte upprörd
när jag i skolor på Västbanken
ser kartor över Mellanöstern, där
Israel inte finns med. Eftersom
Palestina inte finns med på min
karta heller.
- Jag godtar hundraprocentigt
att för en palestinier är det land
jag kallar Israel, Palestina. Nyck­
eln till fred ligger i att båda sidor
talar rakt och ärligt med varandra:
jag förstår att du tycker att hela
det här området är Palestina. För
mig är samma område Israel och
Judisk Krönika Nr 2/2017
vi israeler kommer inte att flyt­
ta på oss. Jag önskar att du inte
vore här, men nu är du det, och
jag förstår att vi måste dela lan­
det itu, vilket jag hatar. Jag hatar
en delning av Israel. Jag hatar
tvåstatslösningen. Det är därför
människor som jag är en bra part­
ner för palestinierna, för de hatar
också tvåstatslösningen, och jag
förstår det hundraprocentigt. Men
internationellt verkar folk ha svårt
att förstå att tvåstatslösningen är
både djup orättvis och en enorm
uppoffring, för båda parter.
Vad behöver Sverige och Europa
förstå om Israel, tycker du?
Många välmenande européer ver­
kar ha svårt att förstå att vi lever
i en paradox. Jag har två sorters
mardrömmar om en palestinsk
stat. Den första handlar om att
det aldrig blir en palestinsk stat
och att status quo fortsätter i all
evighet. Den andra mardrömmen
handlar om att Palestina etable­
ras på Västbanken och att Israel
inte kan försvara sig i ett framti­
da krig.
Kan en europé ens föreställa sig
hur det är att vakna varje morgon
och inte ha en enda vettig lösning
och veta att hur det än utvecklas
så kommer det att vara dåligt för
landet.
När fransmännen diskuterade
om de skulle dra sig ur Algeriet,
befarade ingen att Frankrikes
existens skulle hotas.
Israel är litet och många här
undrar om vi ens kommer klara
nästa krig. Samtidigt undrar jag
om vi kommer att klara av flera
generationer av ockupation?
Svenska och europeiska ledare
kan hjälpa till genom att påminna
israelerna om att om de vill till­
höra de demokratiska nationerna,
då kan inte ockupationen fortsät­
ta ytterligare 50 år.
”
Kan en europé ens föreställa
sig hur det är att vakna varje
morgon och inte ha en enda
vettig lösning och veta att hur
det än utvecklas så kommer
det att vara dåligt för landet.
Men för att israelerna ska lyss­
na måste de vara övertygade om
att ni verkligen förstår vår situa­
tion. Om Sverige och Europa vill
spela en konstruktiv roll i den här
konflikten måste ni kunna kriti­
sera båda parter.
Ni måste kritisera palestinska
ledare som uppfostrar genera­
tion efter generation fylld med
hat mot Israel. Ni måste utma­
na de palestinier som förnekar
en judisk koppling till Israel pre­
cis som ni kritiserar Israel för
bosättningarna.
För närvarande framstår ni
mest som en livsfarlig kombina­
tion av okunnighet och arrogans
med en underton av elakhet.
Anneli Rådestad
är chefredaktör
för Judisk
Krönika.
25
TEMA
Land
LIAM HOARE:
HUR SEXDAGARSKRIGET PÅVERKADE ISRAELISK LITTERATUR OCH DESS FÖRFATTARE
NATAN ALTERMAN
Sexdagarskriget splittrade israeliska för­
fattare. På den ena sidan fanns poeten
Natan Alterman och Rörelsen för hela lan­
det Israel som ansåg att Israel bara skulle
Natan Alterman
O
medelbart efter sexdagarskriget
var det poesi och sång som fång­
ade segern och glädjeruset. Sång­
erskan Naomi Shemers omskriv­
ning av balladen Jerusalem of Gold
sägs ha skrivits medan israeliska
trupper ännu firade med shofar-blåsning vid Västra
muren.
Källorna är åter fyllda med vatten
och på torget samlas lyckliga människor
På Tempelberget i Gamla staden
Hörs ljudet av shofarn
Och i stengrottorna skiner tusen solar
Vi skall återvända till Döda havet på Jerikovägen
Sången är fortfarande populär och har
bidragit till bilden av sexdagarskriget
som ett ögonblick av jubel och för­
ändring för israelerna.
Men i euforin hörs också var­
sel. Poeten Yehuda Amichai till­
hör en generation israeliska män
som gått ut i krig efter krig. Han
dras inte med i de översvallande
känslorna:
I nitton år var staden delad,
En ynglings ålder.
Längtansfullt minns jag stillhet och längtan.
Galningar överskred det skiljande stängslet,
Fiender bröt sig igenom det,
Som cirkusakrobater prövar nätet
Före sina vågsamma hopp.
Där låg ingenmansland som lugna fjärdar.
Och på himlen där upp drev längtan
Likt skepp vilkas ankare fastnat i oss
Och smärtade ljuvt.
(…)
Om sommaren kommer folken
till varandra
För att spionera
Var landet ligger skyddslöst.
Hebreiska och arabiska,
Är som stenar i strupen och
sand mot gommen,
Har mjuknats upp till olja för
turisterna.
Yehuda Amichai
Muslimers och judars heliga krig
exploderar som fikon.
(översättning från hebreiska
av Anita Goldman/Jerusalem och jag)
Naomi Shemer
26
Judisk Krönika Nr 2/2017
ELLER AMOS OZ?
överleva och blomstra om man behöll hela
landet. På andra sidan mobiliserade det
som skulle bli Israels fredsrörelse med en
ung Amos Oz i spetsen.
Amos Oz
1960-talet och tidigt 70-tal präglas av en slags ner­
vositet i förhållande till den nya nationella situatio­
nen. En del författare hanterade ångesten genom att
sluta skildra det samtida Israel och förlägga hand­
lingen någon annanstans. Andra återvände till sin
egen barndom som Haim Gouri i The Crazy Book
(1972) eller Hanoch Bartov i Whose are you, Son?
(1970).
Andra, som Amalia Kahana-Carmon i And Moon
in the Valley of Ayalon (1971), skildrar tiden för sex­
dagarskriget, men i förbigående – kriget nämns helt
flyktigt. Författaren A.B. Yehoshua använder dock
kriget som bakgrund och sammanhang i sina berät­
telser, till exempel i romanen Early in the summer of
1970.
Enligt Warren Bargad, författare till Israeli Poetry,
är Early in The Summer of 1970 en slags stilföränd­
ring hos Yehoshua som i början av sin karriär mest
skrev surrealistiska allegorier. Det är först med sex­
dagarskriget som Yehoshua börjar beskriva samti­
dens verklighet och utmaningar, säger Bargad.
Också i Amos Oz författarskap märks en föränd­
ring efter sexdagarskriget. Hans tidiga berättelser
Where the Jackals Howl och Elsewhere, Perhaps hand­
lar om kibbutzen som ett slags fort, en belägrad
institution omgiven av fiender antingen i form av
vilda djur, beväpnade arabiska styrkor eller främling­
ar på besök som störande inslag i gemenskapslivet.
I boken Min Michael – som gavs ut 1968 men som
skrevs före kriget – beskrivs Hannah Gonens gradvi­
sa mentala förfall och flykt in i fantasin.
Med novellsamlingen Unto Death märks en
anmärkningsvärd utveckling i Oz’ stil och ämnes­
val. Samlingen innehåller två noveller där Crusadors,
den mindre lyckade av dem, är en historisk berättelse
om självdestruktiva korsriddare som dödar judar och
förstör byar på sin väg mot det Heliga landet. Den
mästerliga Late Love är en paranoid monolog med
fokus på en förintelsekomplott som beskrivs med
en obehaglig omedelbarhet. Ett av de sista styckena
– något av det bästa Oz har skrivit – är fängslande
både i stämning och andemening:
”För de andra, ägna en tanke åt nätternas lukt här
i Tel Aviv. (…) Det finns ingen annan stad i hela
världen, Hugo, där så många människor drömmer
så hemska drömmar varje natt(….) hur hela denna
judiska stad skriker i sömnen. Det är mardrömmarnas läten, Hugo, mardrömmar om skräcken i det
förflutna och skräcken i det kommande, allt komprimerat under dessa torra, heta nätter. Vi är inte
förunnade mer än ett kort andrum. (…) Det judiska
folket, Hugo, är totalt ur stånd att en gång för alla
A.B. Yehoshua
Judisk Krönika Nr 2/2017
27
TEMA
Land
dra sig ur spelet. Hoppades vi verkligen kunna ta vår tillflykt hit och bygga ett nytt land och låtsas att det var ett
Bulgarien eller ett Nya Zeeland? (…) All vrede, allt elände,
all entusiasm, all hysteri, all galenskap i världen, alla revolutioner och ideologier, och allt lidande och all skräck, allt
detta är riktat mot oss.”
(översättning från engelska
av Mårten Edlund ur boken Sen kärlek)
När jag, förra året, intervjuade Amos Oz, berättade han
att Crusadors inte hade kunnat skrivas utan medveten­
heten om Förintelsen. I novellen finns ett visst perspek­
tiv av fanatism, antisemitism, judehat och fördomar som
han aldrig hade kunnat få fram om inte Förintelsen hade
ägt rum. På liknande sätt är både Crusadors och Late love
präglade av tiden som ledde fram till sexdagarskriget. Det
var en period av existentiell ångest och rädslor frammana­
de av verkliga hot från de arabiska grannländerna och en
utbredd känsla av att israelerna stod inför en ny Förintelse.
Till skillnad från Shemers Jerusalem of Gold porträtterar
israelisk litteratur inte sexdagarskriget som en triumf. Kri­
get blev heller inte något som genom seger och territoriell
utvidgning kunde fördriva ångest och rädslor. När man
läser Late love förstår man att rädslan aldrig försvann.
Sexdagarskriget blev snarare en bro som förde Israel från
en sorts oro till en annan. På andra sidan sexdagarskriget
fanns inte fred, utan bara andra orsaker till oro, problem,
trauman och mardrömmar.
LANDET ISRAEL ELLER FRED NU?
En dag, strax efter stridigheternas slut, samlade dåtidens
ledande poet, Natan Alterman, till möte på Författarnas
hus i Tel Aviv. Närvarande var de författare och intellektu­
ella som hade svarat på hans uppmaning att agera.
Tillsammans med Nobelpristagaren och författaren Sam­
uel Agnon, poeten Uri Zvi Greenberg, Haim Gouri och Mos­
he Shamir från arbetarrörelsen grundade Natan Alterman
Rörelsen för hela Landet Israel. I programförklaringen från juli
1967 förklarade de att de på samma sätt som de inte hade
rätt att ge upp staten Israel, var de skyldiga att behålla de
territorier de hade befriat under kriget. De deklarerade sin
lojalitet till hela landet Israel och menade att ingen israelisk
regering hade rätt att avstå den helheten.
Ungefär samtidigt drog Amos Oz en helt annan slutsats
i den numera nedlagda socialistiska dagstidningen Davar.
En yngre generation författare, som A.B. Yehoshua och
Yehuda Amichai, delade hans åsikter.
”Jag är sionist i allt som rör befrielsen av judar, men inte
befrielsen av det Heliga landet, skrev Oz. ”Ordet ”befriel­
se” gäller folk, inte damm och stenar.
28
Oz ingick i en generationsrevolt mot 1948 års författare,
mot de mytiska sionistiska huvudtankarna om förstörelse
och återfödelse. På ledig hebreiska skrev Oz och hans unga
författarvänner om den palestinska tragedin och kibbutzi­
dealismens nedgång.
Men Oz kände väl till den miljö som Alterman kom ifrån.
Amos Oz växte upp i ett revisionistiskt sionistiskt hem i
Jerusalem. Föräldrarna var anhängare till Jabotinskys poli­
tik, en – enligt Oz – unik kombination av mycket käns­
losam nationalism och mycket äkta liberalism och plura­
lism. De var också fullkomligt sekulära till skillnad från
Menachem Begin, ledaren för den revisionistiska rörelsen
1967, där Jabotinskys idéer blandades med en del östeu­
ropeiska religiösa tankar.
I ett samtal med Ari Shavit om boken My promised land
förklarar Oz hur han blev medveten om det farliga läget
för Israel när han strax efter sexdagarskriget återvände till
barndomsstaden. Hans känsla var motsatsen till den tri­
umfalistiska anda som präglat kriget. Han förstod att Jeru­
salem var en främmande stad, även om det var hans stad.
”Jag insåg att jag inte kan bestämma över staden, att
Israel inte får göra det. Gamla staden i Jerusalem är vår
historia, men det är inte vår nutid och det utgör en fara
för vår framtid.”
Alterman, däremot, ansåg att Jerusalem och de återeröv­
rade territorierna var det judiska folkets historia, nutid och
framtid. Det skulle tillhöra judarna både av säkerhetsskäl
och moraliska och historiska skäl. Han ansåg att hela lan­
det hade en andlig och praktisk betydelse och att det skulle
innebära att man klippte bandet mellan det judiska folket
och Landet Israel om man avstod en del av det. Alterman
hade en grundläggande tro på det judiska folkets upphöjda
öde och det sionistiska företagets uppdrag.
Schismen mellan Oz och Alterman skulle med tiden
komma att dela och definiera israelisk politik och samhäl­
le. Ingen av lösningarna som förespråkades av någon av
författarna kom att genomföras. Alterman dog 1970 utan
att hans dröm om en judisk massinvandring hade slagit in.
Rörelsen Hela landet Israel misslyckades som oberoende
parlamentarisk rörelse och slukades av Likud. Israel annek­
terade inte Västbanken och tankarna på att befria hela lan­
det föll undan och gav vika för en utdragen ockupation.
Naturligtvis genomfördes inte heller Oz’ vision om poli­
tisk separation. På 1980-talet och tidigt 90-tal var freds­
rörelsen en massrörelse i Israel, men med cykler av pales­
tinskt våld och terror vissnade även den bort. Israelerna
är mer höger idag än vad de var för tjugo år sedan men de
skulle fortfarande stödja en tvåstatslösning, tror Amos Oz.
Översättning från engelska Agneta Sederowsky
Artikeln har tidigare publicerats i Fathom Journal, vår 2017.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Utställning • Försäljning
Textkompletteringar • Omförgyllningar
Gravvårdsleverantören som värnar
om svensk kvalitet och hantverk.
- Det lilla företaget med personlig service
Kyrkogatan 15
172 32 Sundbyberg
Tel 08-564 802 00
Fax 08-28 95 90
E-post: [email protected]
Judisk Krönika och Paideia
folkhögskola bjuder in till kurs
Kreativt skrivande: judiska perspektiv
Lärare är författaren Stephan Mendel-Enk
Kursen ges en kväll i veckan med start i september 2017.
Vill du skriva ur ett judiskt perspektiv? Det kanske handlar om
familj, antisemitism, att vara en minoritet eller förhållandet till
Israel?
Den här kursen hjälper dig att skapa litteratur av judiska erfarenheter. Genom att diskutera
texter av judiska författare får du en bild av hur typiskt judiska teman kan tacklas litterärt.
Genom skrivövningar, diskussioner och respons ger kursen dig möjlighet att utveckla ditt språk
och hitta din personliga stil. Vi går igenom hur man får till intressanta personbeskrivningar,
en fängslande dramaturgi och en levande dialog.
Allt för att få fram nya, spännande judiska berättelser för 2000-talet.
För mer information och anmälan: www.paideiafolkhogskola.se
folkhögskola
Judisk Krönika Nr 2/2017
29
Välkommen hem!
Vi värnar om livets olika skeenden. För våra
äldre kan vi erbjuda ett bekvämt äldreboende
eller ett seniorboende i moderna lägenheter.
Förutom ett tryggt boende i en stimulerande
miljö finns här även den sociala samvaron
och möjligheter till god mat. Allt för att du skall
känna dig som hemma.
Allan Stutzinsky
AdvoKAT
Mobil 070-517 20 43
E-post: [email protected]
För ytterligare information kontakta
Helén Berndtsson, 031 –741 15 30 eller
besök vår hemsida www.nbhemmet.se
Advokatfirman SJS KB,
Kristinelundsg. 16, 411 37 Göteborg
Tel 031-708 59 90
www.advokatfirmansjs.se
GÖTEBORG
Kalkonprodukter
Förmögenhetsplanering på ditt sätt
Det israeliska företaget SharingAlpha har rankat europeiska
investeringsrådgivare och här är resultatet
från Israel • Of Tov
Vill också du ha det bästa?
Daniel Rock
Europeiska Försäkringsmäklarna
Nybrogatan 6
1
Telefon 08 5460 1715
0041 22 776 70 10
[email protected]
STOCKHOLM
Alexander Grünfeld AB • Riddargatan 10 • 114 35 STOCKHOLM
Tel 08-614 18 80 • [email protected] • www. grunfeld.se
30
Judisk Krönika Nr 2/2017
”Ingen stad i världen, inte ens Athen eller Rom, har någonsin
spelat en så stor roll under så lång tid i en nations liv, som
Jerusalem har gjort för det judiska folket. David Ben-Gurion
Jerusalem
firar 50 år som Israels odelade huvudstad
Ge en jubileumsgåva till Keren Kajemets
arbete att få hela Israel att grönska!
Under 1 000 år var Jerusalem huvudstad i Israel, efter att kung David för drygt 3000 år sedan gjorde
staden till landets andliga och politiska centrum. Efter Jerusalems förstöring för knappt 2000 år bad
judar i förskingringen varje år bönen ”Nästa år i Jerusalem” i samband med påskhögtiden. Jerusalem
utan en judisk överhöghet blev därefter en stad i förfall och var aldrig en huvudstad i ett annat land.
När staten Israel återbildades år 1948 ockuperades halva staden av Jordanien, som skändade
synagogor och judiska gravplatser. Alla som inte var muslimer utestängdes från stadens historiska
och religiösa platser.
Sätt in din gåva på bankgiro 5816-5515 – märk
talongen ”Jerusalem”.
Nu firar vi att det är femtio år sedan Jerusalem, i samband med sexdagarskriget, blev Israels odelade huvudstad. Vi firar också att staden därmed blev en öppen
stad och att samtliga historiska och religiösa platser nu
är öppna för alla.
Keren Kajemet har en mängd projekt kring Jerusalem som syftar till att få staden och dess omgivningar att grönska. I dag ifrågasätts det judiska folkets långvariga och historiskt välförankrade
relation med Jerusalem, utifrån historielösa och ibland även direkt antisemitiska utgångspunkter.
Inför detta 50-årsjubileum vill vi ge dig möjlighet att uttrycka din solidaritet
till det judiska folkets självklara förbindelse med Jerusalem genom en jubileumsgåva till Keren Kajemets arbete i och omkring Israels huvudstad.
Sätt in din gåva på bankgiro 5816-5515 – märk talongen ”Jerusalem”.
Tack för Ditt stöd och Ditt engagemang!
Max Federmann, ordförande Keren Kajemet Sverige
Keren Kajemet Israelfonden • Adress: Box 5053 10242 Stockholm • Tel: 08-661 8686 • Hemsida: www.kkl.nu • E-post: [email protected] • Bankgiro: 5816-5515
JONATHAN SAFRAN FOER:
Relationen till Israel
hänger på en skör tråd
32
Judisk Krönika Nr 2/2017
I sina två första romaner skrev Jonathan Safran Foer om otänkbara, men
verkliga, katastrofer på ett språk som lyser upp historiens fasor genom sin egen
uppfinningsrikedom och känslighet. I hans senaste bok Här är jag gör han det
motsatta. Med hjälp av en påhittad katastrof – Israels förstörelse – tar han tempen
på sin egen generation.
SARAH CLYNE SUNDBERG och fotografen KATE GABOR träffade honom hemma i Brooklyn.
J
onathan Safran Foers fyravåningshus ligger
på en lugn gata i Brooklyn. Inne är det ljust,
rymligt, och fullt av konstverk, böcker, och
barnteckningar. Han bjuder på te och vi sät­
ter oss i soffan för att prata, medan hans två hun­
dar tuggar på ben. På det enorma soffbordet ligger,
utöver en stapel konstböcker under ett blomsterar­
rangemang, en tummad pocketutgåva av en Agatha
Christie deckare och en vegansk kokbok. Vid sidan
om står en uppsättning talmudvolymer.
Han är lågmäld och eftertänksam när han svarar
på frågor och vill ogärna prata om någon djupa­
re mening bakom Här är jag, hans första roman på
10 år. Den förra, Extremt högt och otroligt nära (Nor­
stedts) kom ut 2006, sedan dess har han både blivit
far till två barn och hunnit skilja sig.
va förstörelse, och amerikanska judars förhållande
till det ”judiska hemlandet” samt till Förintelsen –
två grundpelare i en mer eller mindre sekulär ameri­
kansk-judisk identitet.
”Här är jag” – eller hineni på hebreiska, är som bekant
Abrahams svar när Gud kallar honom att offra sin
son Isak. Romanen ställer också frågan vad det inne­
bär att ställa upp för någon eller något, vad man är
beredd att offra för det man tror på. Det kan kanske
också läsas som ett existentiellt ångestskri, utstött
av romanens bekväma, välutbildade och aningen
riktningslösa huvudpersoner.
KANSKE ÄR DET inget sammanträffande att frasen
– Här är jag tog inte mer än två år att skriva, att hitta
viljan till det tog längre. Att bli författare var aldrig
min dröm. Skrivande är viktigt för mig i den mening
att det är mitt leverne, men å andra sidan föreläser
jag också på universitet och får lön därifrån. Under­
ligt nog känner jag mig mer manad nu. Kanske för
att den här boken ligger mig närmare än mina tidi­
gare. Inte på så sätt att den är självbiografisk, men
för att berättarrösten i stort sett är min egen, säger
Safran Foer.
hineni även förekommit i en annan skildring av kri­
sande judiskt övremedelklassliv: i TV-serien Transparent, som handlar om en judisk familj i Los Angeles
vars patriark kommer ut som kvinna. Familjens
unga rabbin, Raquel, kämpar med att entusiasmera
sina församlingsmedlemmar. Ett initiativ, en sorts
urvattnad shabbatsammankomst, heter just hineni.
Rabbinen blir i slutändan less på det hela, hon tyck­
er att det är för flummigt och representativt för ett
synsätt på judendomen där man inte längre frågar
sig vad man kan göra för andra, utan hur man kan
forma religionen för att passa ens personliga smak
och behov.
Romanen rör sig på olika sätt kring temat hem och
tillhörighet, något Safran Foer säger att han funderat
mycket på. I centrum står familjen Bloch, i synnerhet
föräldrarna, Jacob och Julia, deras medelålderskris
och skilsmässa. Den handlar även om Israels fikti­
Safran Foer utforskar liknande territorium i Här är
jag. Jacob och Julia är fästa vid sin judiskhet, men är
inte särskilt praktiserande i traditionell bemärkelse.
Istället har de skapat sina egna traditioner, ”en reli­
gion för två” som de kallar det. Dock insisterar de på
Judisk Krönika Nr 2/2017
33
INTERVJU
Jonathan Safran Foer
”
ATT BLI
FÖRFATTARE
VAR ALDRIG
MIN DRÖM.
att Sam, den äldsta av deras tre söner, ska lära sig sitt
Toraavsnitt och sjunga det i synagogan, trots att han
egentligen inte vill och trots att de inte kan svara på
varför han bör göra det.
Att vara judar är något de känner utmärker dem,
men de verkar osäkra på vad det egentligen har för
personlig betydelse. Deras osäkerhet ställs i kontrast
till deras israeliska släktingars till synes bergsäkra
identitet. Irv, Jacobs koleriske och höger-sionistiske
far tycker om att säga att ”en judisk näve kan annat
än att onanera och att hålla i en penna.” Om detta
stämmer in på familjen Bloch är oklart – samtliga
medlemmar är djupt försjunkna i en ängslig själv­
upptagenhet som många läsare nog känner igen från
Woody Allen och Philip Roth.
Tamir, Jacobs israeliske kusin, är å andra sidan allt
Jacob inte är: viril, handlingskraftig, och solbränd.
Vid ett tillfälle frågar berättarrösten varför Tamir
inte kan vara mer som Jacob och vice versa. ”Om de
kunde mötas någonstans i mitten skulle de utgöra
34
en mer rimlig jude.” Ett eko av gamla stereotyper om
otillräckliga och omanliga diasporajudar och överdå­
digt starka israeler.
– Tamir och Jacob är extrema typer och i viss mån är
de båda karikatyrer. Men de är karikatyrer som visar
på generella sanningar, nämligen att israeler tenderar
att vara hämningslöst uttrycksfulla medan amerikan­
ska judar har något… neurotiskt över sig.
DET AMERIKANSK-JUDISKA förhållandet till Israel
är något Safran Foer inte tycker dryftas så mycket
som det borde.
– Amerikanska judar är på väg bort ifrån Israel, i alla
fall unga judar, eller liberala judar, för det finns även
en motrörelse bland politiskt konservativa judar,
vilket i stort sett är det republikanska partiet. Men
republikanernas förhållande till Israel är mycket
mer skört än vad folk tror. Min poäng är att det hela
hänger på en tråd.
Judisk Krönika Nr 2/2017
HAT ELLER DJUPT IFRÅGASÄTTANDE AV ISRAELISK
POLITIK KAN LEDA TILL
FÖRÄNDRING MEN APATI
ÄR EN TYST DÖD.
Romanen är skriven innan Donald Trump blev pre­
sident. Oron över amerikansk inrikespolitik lyser
med sin frånvaro, med undantag av Irvs ständiga
utbrott över hur allt annat än hundraprocentigt ame­
rikanskt stöd för Israels regering är antisemitism.
En vanligt förekommande tankegång på den judiska
högerkanten som nu ställts på sin spets. Hur tänker
Safran Foer kring den judiska högerns vurmande för
Trumps flört med både Israel och antisemitiska tan­
kegångar?
– Den ”alternativa” högern och evangelikala kristna
älskar Israel, men inte judar – en intressant motsä­
gelse. De gör i princip skillnad mellan hebréer och
judar. Judar är de som styr media och hebréer är de
som tar hand om hemlandet. Jag tror att det är del­
vis den splittringen man märker av när man ser både
en ökande antisemitism och en ökning av pro-israe­
liska uttalanden från Trumps regering.
Överlag menar han att avsaknaden av personlig erfa­
renhet av antisemitism hos den yngre generationen är
Judisk Krönika Nr 2/2017
ytterligare en orsak till bristen på intresse för Israel.
– Hot om utrotning är delvis det som uppehållit
judisk lojalitet till Israel under nittonhundratalet.
Idag tror jag inte att många amerikanska judar oro­
ar sig särskilt mycket för antisemitism eller sin per­
sonliga säkerhet.
HAN TROR INTE heller att det är särskilt sannolikt
att antisemitism kan bli en betydande kraft i USA,
även om han tillstår en ökning i antisemitiskt klot­
ter och telefonhot mot judiska institutioner nyligen.
Han ser det judiska som helt och hållet mainstre­
am i USA och som en «älskad del av amerikansk kul­
tur». Han är mer oroad över det som han ser som den
judiska bristen på intresse för Israel.
– De i min föräldrageneration som inte var särskilt
engagerade skänkte ändå pengar till Israel och för­
svarade dess politik på cocktailpartyn. Oengage­
rade unga judar idag är apatiska och kanske lite
generade över Israel. De står inte utanför Hillel på
»
35
Jonathan Safran Foer
föddes 21 februari
INTERVJU
Jonathan Safran Foer
1977 i Washington.
Han började arbetet med
sin första roman Allt är
upplyst som en del av
sitt examensarbete vid
Princetonuniversitetet.
Som handledare hade
han författarinnan Joyce
Carol Oates. Hans andra
romaner är Extremt högt
och otroligt nära och Här
är jag. Han har också
skrivit fackboken Äta djur.
Jonathan Safran Foer
bor i Brooklyn tillsammans
med sina två barn och
undervisar i kreativt
skrivande vid New York
University.
36
Judisk Krönika Nr 2/2017
”
JAG ÄR INTE KRITISK TILL ANNE
FRANKS DAGBOK OCH FÖRINTELSEN SOM CENTRALT TEMA
INOM MODERN AMERIKANSK
JUDENDOM MEN DET ÄR
ETT PROBLEM OM DET ÄR PÅ
BEKOSTNAD AV GRUNDLÄGGANDE JUDISKA TEXTER.
universitets­campus och protesterar mot regeringen
Netanyahu. De vill distansera sig. Hat eller djupt ifrå­
gasättande av israelisk politik skulle kunna leda till
förändring. Apati är en tyst död.
Den apatin är något han kopplar till avståndet från
Förintelsen – ett annat centralt tema i Här är jag,
Jacobs farfar Isaac, en förintelseöverlevare från
Galicien, begår självmord inför sin stundande flytt
till det judiska ålderdomshemmet. På hans begrav­
ning håller rabbinen ett tal där han kritiskt kallar
Anne Franks dagbok för sekulära amerikanska judars
”bibel”.
– Jag är inte kritisk till Anne Franks dagbok och
Förintelsen som centralt tema inom modern ame­
rikansk judendom i sig. Det är däremot ett problem
om det får huvudrollen på bekostnad av kännedom
om grundläggande judiska texter. Anne Franks dag­
bok är ett kulturellt dokument som berättar en spe­
cifik historia. En av de viktigaste historierna, men
inte den enda historien.
Figurerna i Här är jag har alltså ett djupt ambivalent
förhållande till judendom och kanske även till sin
judiskhet. Även om Safran Foer betonar att roma­
Judisk Krönika Nr 2/2017
nen inte är självbiografisk är det svårt att inte undra
över hans eget förhållande till det judiska. Han säger
att han inte tillhör någon församling och inte går i
synagogan, förutom på jom kippur och rosh hashana
men att han funderar mycket över vad det innebär
att vara jude.
– Judendom är något jag främst förhåller mig till
genom mina barn. Vilket är ett förvånansvärt rikt
förhållande. Som barn gick jag i religionsskola som
jag tyckte var hur tråkig som helst, men jag lärde mig
den judiska kalendern och judisk bön. Mina barn har
en lärare som kommer hit och ger dem privatlektio­
ner. Med min äldsta son brukade vi läsa ur första
Mosebok tillsammans. Jag vill att det ska vara något
levande för dem.
Han säger att hans barns utbildning inte skulle var
möjlig om hans föräldrar inte tvingat iväg honom till
religionsundervisning.
– Det är något de gav mig. Och om syftet med evolu­
tion är att föra vidare gener är syftet med judendom
att föra vidare värderingar. Det är som en apparat
för arv av lagar, beteenden och koder som har testats
och beprövats genom århundraden.
Sarah Clyne
Sundberg är
frilansjournalist
bosatt i New York.
37
TEMA
Land
JUDENDOMEN TALAR
Sionismen som före­
språkas av den israe­
liska regeringen står
i strid med liberala
idéer, säger journa­
listen och författa­
ren Peter Beinart.
Det gör att många
unga amerikanska
judar vill klippa ban­
den med Israel.
2012 kom han ut
med boken The Crises of Zionism som
anklagats för att
så split i relationen
Israel och diaspora­
judarna.
Anneli Rådestad
träffade honom i
New York.
38
P
eter Beinart är en av de mest
tongivande judiska rösterna i
kritiken mot Israels ockupation
och bosättarrörelsen. Han skri­
ver i flera tidningar både i Isra­
el och USA och är ofta inbjuden
att ”ta debatten” i synagogor och på uni­
versitetscampus. När vi möts visar han sig
vara minst lika engagerad och snabbtänkt
som han verkar i sina spalter. Under den
korta promenaden från lobbyn till hans
kontor på City University of New Yorks jour­
nalistskola, hinner han ställa en uppsjö av
frågor om antisemitismen i Malmö, det
första många amerikanska judar associe­
rar med Sverige.
– Har du drabbats? Vilka
drabbas? Hur är situatio­
nen i resten av landet?
Beinarts bok The Crises of Zionism är en lika
modig bok som den är
kontroversiell. I den
beskriver Peter Bein­
art sina åsikter om den
israelisk-palestinska
konflikten och den
ökande fientligheten
mot Israels politik
bland unga amerikanska judar.
Du anklagar Benjamin Netanyahus sionism
för att stå i strid med liberala värderingar.
Vad är du själv för slags sionist?
Sionismen är idén om att judiskt liv stärks
genom att ha en judisk närvaro i Staten Isra­
el men det finns flera olika sorters sionism.
Enligt kultursionisten Ahad Haam kunde
den judiska staten lika gärna ha etablerats i
det osmanska riket eller den kunde ha inne­
burit en konfederation i det brittiska Pales­
tina. Liksom Ahad Haam definierar jag mig
som kulturell sionist. Jag tror att skapan­
det av ett hebreisktalande judiskt samhäl­
le i Israel påverkar judendomen i diasporan
på ett positivt sätt. Jag definierar mig också
som en politisk sionist med övertygelsen ​​att
det behövs en stat vars uppgift är att skydda
den judiska befolkningen.
Är det viktigt att majoriteten i Israel är judisk?
Jag skulle föredra att majoriteten i Israel
är judisk men jag skulle aldrig stöd­
ja lagar eller policys som krän­
ker icke-judars rättigheter, för
att garantera en fortsatt judisk
majoritet. Att främja judisk
invandring till Israel ser jag som
ett icke påtvingat sätt att främja
en judisk majoritet i landet men
som liberal är min övertygelse att
demografi inte är något man kan
kontrollera.
Upplever du att det ju­disk-amerikanska samhället har blivit mer
polariserat i förhållandet till Israel?
Så är det absolut. I den ameri­
kansk-judiska communityn växer
gruppen unga assimilerade och progressi­
va med universella värden och de ortodoxa
som tenderar att vara mer tribalistiska med­
an mitten, den konservativa masorti-rörel­
sen, har kollapsat. De politiska skillnaderna
i synen på Israel är på sätt och vis en kon­
sekvens av det här nya judiska landskapet.
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO ANDREW TOBIN
SANNING TILL MAKTEN
Peter Beinart promenerar genom Hebron på Västbanken tillsammans med aktvister från The Center for Jewish Nonviolence.
I den äldre generationen är det annorlunda. De har ofta upp­
levt en rädsla för assimilering och antisemitism och även om
de inte har fått en judisk utbildning är de så kallade sekulä­
ra tribalister. Deras barn däremot, har aldrig upplevt anti­
semitism. De ser sig själva som en självklar del av det ameri­
kanska samhället.
Samtidigt har den ortodoxa gruppen blivit mer iso­
lerad och högerorienterad. När före detta senatorn Joe Lie­
berman var barn gick han i en kommunal skola. Nästan alla
ortodoxa barn gjorde det på den tiden. Idag går de i egna sko­
lor och efter det tillbringar de ett eller ett par år i Israel, vilket
också påverkar samtalet om Israel.
Egentligen kan man inte längre tala om en amerikansk-ju­
disk community då det inte längre finns någon gemensam vär­
degrund.
[
]
Tribalist - En förespråkare eller utövare av stark
lojalitet mot ens egen stam eller social grupp.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Det finns en klyfta mellan en äldre generation amerikan­
ska judar som upplever världen som ett ”vi mot dem” och
upprörs när man kritiserar Israel eller judendomen öppet
inför icke-judar och en yngre generation progressiva judar
som i övervägande majoritet lever i blandäktenskap, och
som undrar vad de menar med att man inte kan kritisera
inför icke-judar, de är ju familj – äkta makar, svärföräldrar
och svägerskor.
Samtidigt är det fortfarande svårt att vara öppet kritiskt till
Israel inom flera större judiska institutioner och församlingar i USA.
De stora judiska institutionerna är ofta beroende av en liten
grupp äldre och mer konservativa givare som har en ”vi mot
dem”-syn på världen. De upplever att judar ständigt är under
attack och vill bevara institutioner som till exempel studentor­
39
TEMA
Land
tionen i världen och finns på över 550 högskolor
och universitet, främst i USA.
]
har vuxit upp med Israel efter sexdagarskriget 1967
– ett land som militärt är väldigt starkt.
Jag önskar att det skapades möjligheter att stude­
ra tillsammans, progressiva och ortodoxa. Jag tror
att vi skulle kunna skapa en ny gemensam grund
tillsammans genom studier. Ju starkare relation du
har till judendomen desto starkare relation får du till
Israel. Jag tror att bristen på kunskap om judendo­
men är en orsak till att progressiva judar inte kän­
ner att de kan relatera till Israel. Om du kan din bibel
känner du förmodligen annorlunda.
När min son och jag besökte Jaffa för första
gången påpekade han att det var staden som Jona
avseglade ifrån. För honom var det relevant och
spännande. Man bryr sig om en plats som man
kan relatera till.
FOTO: JODIE SHUPAC
[
Hillel - är den största judiska studentorganisa-
Peter Beinart, Mira Sucharov, Yossi Beilin och Emanuel Adler vid
Bronfman Debate on the Future of Israel.
ganisationen Hillel som en slags fästning. Och när
folk är beroende av en lön håller de tyst.
Du har fått kritik för din bok The Crisis of Zionism
som vissa anser ifrågasätter och skadar unga judars
relation till Israel. Känner du dig rädd eller hotad?
Jag är så van vid att vara en offentlig person att jag
inte bryr mig om vad folk tycker. Jag är journalist
och undervisar vid CUNY och är inte utsatt på sam­
ma sätt som en rabbin med en församling. Jag kän­
ner mig lyckligt lottad över att få skriva om ämnen
som jag bryr mig om och som uttrycker vem jag är
och vad jag står för.
[
Birthright - en
organisation vars
vision är att stärka
judisk identitet,
judiska communitys
och judisk solidaritet
med Israel genom att
ta med unga judar på
en 10-dagars resa till
Israel.
]
40
Bryr du dig inte om kritiken att boken bidrar till polariseringen i den judiska världen i förhållande till Israel?
Visst bryr jag mig om det. Jag tycker att det är vär­
defullt att föra samman människor men inte om du
tvingas ljuga eller överge din moral och rättvisepatos.
Polariseringen i frågan om Israel kommer att fortsät­
ta öka då det är resultatet av olika världsåskådningar
och livserfarenheter. Den yngre generationen judar
Hur blev du en engagerad röst mot ockupationen?
Var det en särskild upplevelse som fick dig att vakna?
Första gången jag tillbringade tid på Västbanken var
för 15 år sedan då jag besökte Qalqilya, Tulkarm och
Ramalla. Det var en mäktig upplevelse. Många judar
till höger och i mitten på den politiska skalan säger:
visst är det problematiskt med ockupationen men
det är palestiniernas eget fel. De har röstat fram ett
odugligt ledarskap. På marken ser det annorlunda
ut. Att förstå hur livet är när det genomsyras av res­
triktioner som reseförbud och vägspärrar och hur
det är att sakna rättigheter i den stat man lever i,
är ett brutalt uppvaknande. Om de tio dagar långa
Birthright-resorna skulle ägna en eftermiddag till
besök på Västbanken tror jag att deras statistik över
unga diasporajudars relation till Israel skulle se väl­
digt annorlunda ut.
Ett annat uppvaknande skedde när Avigdor Lieber­
man utnämndes till utrikesminister i Israel 2009.
Attityden från det judiska ledarskapet i USA var att
Lieberman är okej, inte någon att bekymra sig över.
Men om man försvarar Lieberman, var drar man
sedan gränsen? Många amerikansk-judiska ledar­
es position är att försvara Israel oavsett vilken linje
regeringen förespråkar. Det är oerhört skrämman­
Judisk Krönika Nr 2/2017
FAKTARUTA
Peter Beinart, 46, är född i en konservativ familj men blev ortodox
i 20-årsåldern.
Han stödjer aktivt en liberal typ av sionism och är starkt kritisk till
den israeliska bosättarrörelsen.
Han har tidigare varit redaktör för The New Republic och skriver
för tidningar som Time, The New York Times, The New York Review
of Books, The Atlantic och Haaretz. Beinart undervisar i journalistik
och statsvetenskap vid City University of New York.
Han har gett ut tre böcker, senast: The Crises of Zionism (2012)
om den ameriansk-judiska relationen till Israel.
AIPAC – en
[
lobby­­­­organisation
vars uppdrag är
att stärka, skydda
och främja
förhållandet
mellan USA och
Israel på sätt som
förbättrar Förenta
staternas och
Israels säkerhet.
]
de att man inte har en oberoende moralisk hållning
– hur kan man då avgöra när det har gått för långt?
Hur representativt är ledarskapets förhållningssätt
till Israel för amerikanska judar i stort?
Jag tror att de flesta amerikanska judar är öppna för
kritik mot Israel men de tillhör inte de judar som
räknas. Progressiva judar tenderar att vara mindre
involverade och fattigare och därför också ha min­
dre makt. De som räknas är de som kan mobilisera
massorna, som AIPAC. Bland AIPAC:s medlemmar
hittar du många äldre, engagerade och välbärgade.
Privat kanske de tycker att bosättningarna är onödi­
ga och Benjamin Netanyahu frustrerande men deras
förhållningssätt är ofta: ”vi bor inte där och det mås­
te finnas en bra anledning till att israelerna röstade
fram Netanyahu”. Den generationen har också dåligt
samvete över att de inte mobiliserade till de europe­
iska judarnas försvar under Förintelsen. Nu ger de
sig sjutton på att alltid ställa upp för Israel.
I slutet av förra året uppmanade du offentligt, tillsammans med bland andra Michael Walzer och Peter
Brooks, till ekonomisk bojkott av varor från bosättningarna på Västbanken. Vad tror du att er röst spelar för roll?
Tyvärr tror jag inte att vi har någon större inverkan.
Förre presidenten Barack Obama var vårt bästa kort.
Han är genuint progressiv när det kommer till Israel
men J Street, som stöttade honom, kunde inte för­
svara honom. Till slut gav han upp.
Ockupationen är inne på sitt 50:e år – hur ser framtiden ut?
I slutändan kommer situationen på marken diktera
vad som händer näst. Jag känner mig kluven inför
det. Å ena sidan vill jag verkligen inte att israelis­
ka judar ska fara illa. Jag vill att de ska ha ett bra liv
och njuta av det fantastiska judiska samhälle de har
byggt upp. Det är på många sätt storartat och jag äls­
kar att vara där.
Den amerikanske aktivisten och statsmannen Fre­
derick Douglass sa att makten aldrig ger upp själv­
Judisk Krönika Nr 2/2017
mant. För att ockupationen ska upphöra måste något
hända som gör att priset för att behålla Västbanken
blir allt för högt. Jag hoppas att det inte kommer
innebära att människor dör.
Har tvåstatslösningen fortfarande en chans?
I USA tror de flesta judar på en tvåstatslösning. För
mig är skiljelinjen inte mellan dem som är redo att
ta sig an en tvåstatslösning och dem som inte är det.
Vattendelaren går mellan dem som tycker att den
moraliska orättvisan är så stor och farorna för Israel
så överhängande att de är beredda att sätta press på
den israeliska regeringen, och dem som inte är det.
Om man säger att man är för en tvåstatslösning men
inte reagerar när israels regering antar lagar som för­
svårar tvåstatslösningen, som AIPAC till exempel, då
spelar det ingen roll vad man säger.
Det som är fascinerande med Israel är att det är
ett experiment med judisk makt. Vi har inte haft
den här typen av makt på över 2000 år. Vi kan lära
oss mycket om oss själva som folk, och om vår tra­
dition genom hur vi svarar på makt. Vår tradition
säger att vi ska utmana makten, också judisk makt,
för en bättre moralisk vision. Det ser vi bland annat
genom profeten Natan som utmanar kung David när
han inleder ett utomäktenskapligt förhållande med
Batsheva. Om det visar sig att vår tradition inte kan
inspirera folk att göra just det, då kommer juden­
domen att förändras, för min del på ett väldigt trå­
kigt och skrämmande sätt. Judendomen utveckla­
des till stor del när judar var statslösa och maktlösa
och den innehåller väldigt fina idéer och flera vikti­
ga texter om rättvisa och hur vi ska förhålla oss till
främlingen. Nu när vi har makt testas vår tradition.
Om judiska israeler och judar i diasporan inte fixar
den moraliska prövning som en ockupation innebär,
om vi inte lever upp till det vår tradition förespråkar,
kommer vi inte kunna förhålla oss till den på samma
sätt i framtiden.
[
J Street – är en lobbyorganiation och ett
politisk hem för pro-Israel, pro-fred amerikaner
som vill att Israel ska vara säkert, demokratiskt
och det judiska folks nationella hem.
]
Anneli Rådestad
är chefredaktör
för Judisk
Krönika.
41
JIDDISCHKRÖNIKAN
Salomon Schulman
Jiddisch – en utslagen
strykpojke som reser sig på tio
D
et finns två förlorare i Israels korta historia. te att oförtrutet kämpa för sitt tungomål tills den Hebreiska
Araberna och jiddischvännerna. Ända sedan Staten släppte efter.
hebreiskan vann mark har jiddischen behand­
När jag idag kommer till Israel är det så gott som jiddisch­
lats som landets strykpojke. En gång vid tiden fritt på gatorna. Enbart i enklaver som Bnei Brak och Mea
för första världskriget besökte Yehoash Tel Shearim språkas ett för mig begripligt tungomål. Jag brukar
Aviv i vardande. Han var känd som stor bibelöversättare – förbereda mina promenader bland chassidernas heliga kvarter
överföringen till jiddisch av heligheten anses av många vara genom att odla mina payes, mina tinninglockar, ta på mig en
den förnämsta. Vid sitt besök märkte han
svart hatt och se heligare ut än en Rebbe.
hur människorna kämpade med ivriten
Min försåtlighet till trots blir jag
och stakade sig fram mening för mening
obarmhärtigt avslöjad. Red nisht mit im,
UNDRENS TID ÄR
medan deras jiddisch var lika obefläckad
prata inte med honom, skriker de äldre
som förbjuden hos dessa nynationalister.
skarpsynta Gudsbejakarna. De genomskå­
INTE FÖRBI, GOT ZAY
Plötsligt rör sig en arab från Jaffa med
dar att jag är en tsadik in pelts, en ulv i fåra­
DANK! JIDDISCHEN
åsna och kärra in bland de prudentliga
kläder, som vi uttrycker oss på svenska.
nyspråklingarna och vrålar obesvärat:
På Författarföreningen för jiddische
ÄR NÄRMARE SIN
”Koyf shmates, koyf gute shmates”. Den­
shreiber un zhurnalistn finns bara någ­
ÅTERFÖDELSE ÄN DEN
ne lumphandlare lyckades briljant i sina
ra enstaka nittioåringar att förnöja sig
affärer medan hebraisternas språkstrid
med. Jag minns att när jag för nästan
HEBREISKA YEHOASH
skulle få sig ytterligare några år på nack­
tjugo år sedan höll en välbesökt föreläs­
LYSTRADE TILL.
en – de föredrog tyska framför jiddisch.
ning för dessa ännu kvarlevande legender
Vem ville tala Europas mest förtryck­
strödde de sina böcker över mig. Jag vil­
ta språk när man var på väg att skapa
le göra rätt för mig men skrattande tack­
den nya Människan? Det utopiska tänkandet krävde också ade de nej åt mitt svenska rättvisepatos. ”S´iz faran mer
en tradition för att framstå som fullödigt. Den gamla hebre­ shrayber vi leyener”, gnäggade de med en
säll­
iskan, jämväl i Ben Yehudas tappning, kom åter till heders sam sorg. Det fanns fler författare än
för att legera en gången storhetstid med ett kommande läsare. drömrike.
Undrens tid är inte förbi, Got zay
Språkstriden skärptes under det brittiska mandatet. dank. Jiddischen är närmare sin återfö­
Hebraisterna kastade sura ägg på biodukar som visade jid­ delse än den hebreiska Yehoash lyst­
dischfilm medan jiddischisterna kunde glädja sig åt att tala en rade till. Vem vet: Kanske man
oförfärad jiddisch med hebraisterna, ty de senare inte behärs­ redan inom en nära framtid
kade sitt heliga språk med samma bravur och nyansrikedom kan höra ovan nämnda
som sin mameloschn (jiddisch).
författares verk stakas
När väl staten föddes förbjöds till och med dagstidningar fram på någon uni­
på jiddisch till en början. Enbart enstaka bundister fortsat­ versitetskurs.
42
Judisk Krönika Nr 2/2017
Paideia folkhögskola
Kurser hösten 2017
Språk Hebreiska, Jiddisch (Kurserna ges på flera olika nivåer)
Kultur
Text
Liv
Judisk musik, Kreativt skrivande, Hebreisk litteratur
Talmud, Judisk-muslimska texter
Jewish Holidays, Grundkurs i judendom, Tora-läsning
Historia Judarnas historia i Sverige
Kurser i Malmö och Göteborg är på gång!
Mer information och anmälan: www.paideiafolkhogskola.se
Paideia folkhögskola är en mötesplats för judiskt lärande, tänkande och
kreativitet och verkar för att stärka den judiska kunskapen i Sverige.
folkhögskola
‫שהתלמוד מביא לידי מעשה‬
Foto:David Gauffin
För att lärande leder till handling
Judisk Krönika Nr 2/2017
43
LITTERATUR
Novellen
Huset i Ramle
av Anan Safadi
d
enna berättelse är baserad på en verklig händelse
från junikriget 1967. Endast namnen är fingerade.
Det var första morgonen efter sexdagarskrigets slut.
Från Jeriko begav sig fortfarande många människor
österut för att fortsätta flykten över Jordanfloden. Men denna
morgon flydde de inte längre i panik. Trötta israeliska soldater
sökte förmå dem att återvända hem. Några gjorde det också.
En arabkvinna på närmare fyrtio år, Salma Abu Rajab, var på
väg i motsatt riktning. Hon var ensam, ty hon hade ingen familj.
Nu syntes ingen rök mer, de stora metallfåglarna kretsade inte
längre över trakten. Ekot av explosionerna hade dött ut.
Salma hade bott i utkanten av Gamla Jerusalem. I nitton långa
år hade hon väntat på en möjlighet att fara till Ramle i Israel, staden hon flytt ifrån 1948. På gården utanför sitt hus hade hon gömt
de få turkiska mynt hennes man efterlämnat.”Må Gud välsigna
honom i hans grav. Utom guldmynten är mitt minne av honom
av renaste guld”, tänkte hon. ”Men allting blev kvar i Ramle . . .”
Det var dessa guldmynt - och också något annat, som hon inte
ens vågade tänka på - som förmådde Salma att vända tillbaka till
Jerusalem för att försöka få tillstånd att gå till Ramle. Hon undvek huvudvägen men måste passera många platser, där såren efter
striderna ännu var alldeles färska. På en kulle såg hon en man,
som låg vid sidan av en utbränd tank. Hon vågade inte gå alltför nära. Då han inte rörde sig, stannade hon dock ett ögonblick
och vände sig till den utsträckta gestalten i uniform för att fråga,
om hon tryggt kunde passera området. ”O, broder, hör du mig?”
ropade hon och gick några steg närmare, men plötsligt slog hon
händerna för ansiktet och sprang.
Solen höll redan på att sjunka bakom bergen, när Salma blickade ned på Jerusalem från Oljeberget, och tiden för utegångsförbudet skulle strax vara inne. Bilar patrullerade på de övergivna
gatorna. Det skulle ta henne ytterligare en halvtimma, innan hon
kom hem. Hon tvekade om den bästa vägen, när hon hejdades
av ett strängt tillrop att stanna. Soldaten bakom ratten sade åt
henne att följa med i jeepen, men mannen vid hans sida vinkade
bort henne. Salma bönföll att få gå hem till sig men fick befallning
att omedelbart söka skydd i närmaste hus. Darrande rusade hon
44
till första bästa hus och knackade på, men dörren öppnades inte
förrän soldaterna givit sig av.
Hon hann knappast berätta för värdfolket, att hon gått ända
från Jeriko, förrän hon föll i sömn sittande på en matta med ryggen mot en länstol, med huvudet vilande på armarna och ansiktet
strimmigt av tårar.
Nästa morgon ställde Salma sig i kön framför militärförvaltningens byggnad för att be om en passersedel, så att hon kunde
bege sig till Ramle.
”Har ni hört på maken”, sade vakten skrattande till sina kamrater, ”just nu när alla vill till andra platser på västsidan om Jordan,
vill den här kvinnan fara till Ramle. Bästa lilla frun, låt oss få några dar på oss, så att Ramle hinner förbereda sig på er ankomst”,
fortsatte han sarkastiskt.
Salma undrade, varför den unge, blonde soldaten behövde vara
så ovänlig, och svarade att hon var gammal nog att vara hans
mor. ”Har ni själv inte någon mor, som ni måste visa respekt för?”
frågade hon.
Vaktens ansikte mulnade, och han röt åt henne att ge sig i väg.
”Har aldrig haft någon mor eller far, alla är borta”, mumlade
han och lutade sig mot järngrinden, medan han med slutna ögon
drog ett bloss på sin cigarrett.
På vägen till sin bostad gick Salma och funderade på om det
ändå inte varit ett misstag av henne att återvända från Jeriko.
Hade det inte varit för guldmynten i Ramle, kunde hon ju begivit
sig vart som helst. ”En duktig tjänstekvinna behövs alltid, där det
finns folk med pengar”, tänkte hon. Hushållsarbete var nämligen
vad hon försörjt sig på ända sedan hon flydde hemifrån för nitton
år sedan. De två åren i Ramle hade gått fort, men de var det enda,
som var värt att minnas. Hon gifte sig 1946 vid knappa sjutton
års ålder, och två år senare hade hon förlorat både man och son.
Den 29 juni 1967 – ett förenat Jerusalem utan gränser. Nu kunde
Salma fritt fara till Ramle.
När taxin från Jerusalem susade ned på väg mot Ramle, undgick ingenting Salmas uppmärksamma blick. Denna trakt med
sina vägar och byar föreföll alldeles främmande. Allting var så
olika den bild hon gömde i sitt minne, men ändå var allting så
Judisk Krönika Nr 2/2017
bekant. Till och med vinden, som blåste in genom de öppna bilfönstren, verkade ny och ändå densamma.
Hennes hand fattade redan om dörrhandtaget, när bilen saktade in framför den gamla järnvägsstationen i Ramle. Det tog
henne endast ett par minuter att korsa stadens huvudgata och
passera några små gränder, innan hon blev stående och betraktade en äldre kvinna, som gick och vattnade blommor i den lilla
trädgården utanför hennes forna hem.
Kvinnan bad Salma komma med in och frågade, vad hon ville. Lättad över att bli tilltalad på sitt eget språk, förklarade Salma,
att hon kommit från Gamla Jerusalem till Ramle för att besöka
platsen, där hon en gång bott.
Efter några minuter avslöjade hon hemligheten med sin lilla
guldgömma och frågade, om hon kunde få hämta pengarna. Judinnans nyfikenhet och förvirring växte, och hon försvann in i ett
annat rum, medan Salma gick ut på gården och flyttade undan
en stor sten. Då judinnan kom tillbaka med ett beslutsamt leende på sina läppar, berättade Salma lyckligt, att hon funnit sina
sexton turkiska lira.
”Så roligt”, sade den andra kvinnan. ”Nu ska vi ha oss en kopp
kaffe, och sen måste ni berätta, vad som hände er här.”
”Å, den gången var det rena paniken”, sade Salma. ”Alla gick
ut för att hålla utkik efter de irakiska soldaterna, som man sa skulle
komma hit till Ramle. Men plötsligt började alla springa i en helt
annan riktning och skrika, att det inte var irakierna som kom utan
judiska soldater ur Hagana. Själv hade jag också gått ut, och när
jag kom hem igen, kunde jag inte hitta mitt barn, som just lärt
sig gå. Jag letade efter honom överallt, medan folk knuffades och
trängdes på gatorna. De ropade åt mig att också fly. En granne
talade om att arabiska soldater hade kört bort med en lastbil full
med arabiska barn. Jag sprang och sprang, men jag fann aldrig
mitt barn . . .”
Den gamla kvinnan fick tårar i ögonen. Vid avskedet bad hon enträget, att Salma skulle komma igen fredag eftermiddag. Det måste
vara på fredag. Salma tackade sin nyvunna vän och lovade komma.
På fredagseftermiddagen höll judinnan på med att laga till
sabbats­måltiden. Hennes son, som var soldat, hade kommit hem
på permission över veckoslutet och höll just på att göra i ordning
ett bad åt sig. Salma hade kommit tidigare än väntat.
”Det här är Schalom”, sade judinnan och pekade på pojken,
medan hon försökte få Salma att göra sig hemmastadd.
Så satte de sig till bords. Nu började judinnan berätta, att hennes son var adoptivbarn. Salma skruvade på sig.
”Var inte orolig, han vet det redan”, sade den judiska kvinnan.
”Han vet allt, till och med att hans föräldrar är spårlöst försvunna. Han är allt jag äger. Min man är också död.”
”Men, mamma, det vet vi ju, varför måste du prata om det
nu?” avbröt sonen.
”Du har ju jämt bett mig berätta det om och om igen”, sade
modern. ”Men en sak visste du inte, och det var att vi flyttade hit
för din skull från Petach Tikva.”
”Vad menar du?” frågade pojken.
”Medan striderna pågick i Ramle, hittade min man dig just
i det här huset. Han var en av de judiska soldaterna, som kom
till Ramle den gången. Du var alldeles ensam och övergiven, så
han tog dig med sig hem till Petach Tikva. Men vi förstod, att
om man sökte efter dig, skulle man först komma hit. Om du inte
fanns här i huset, skulle det inte finnas stor utsikt att få tag i dig”,
snyftade den gamla kvinnan. Och här säger nu Salma, att det var
just från det här huset hennes pojke försvann.”
Den gamla judinnan dolde ansiktet i händerna, medan Salma
och Schalom såg på varandra. Den unge mannen reste sig upp.
”Vad ska jag göra?” frågade han och lade handen på sin fostermors skuldra.
Den gamla kvinnan lyfte huvudet och såg på Salma som för
att läsa svaret i hennes ögon. Salma kastade sig ned framför sonens fötter och slog armarna om hans knän.
”Vad tycker du, mamma?” sade Schalom och vände sig till
den gamla kvinnan.
”Be henne att stanna här, så ska jag dra försorg om er båda”,
svarade hon.
Då böjde sig Schalom ner och omfamnade kvinnan vid sina
fötter.
Novellen har tidigare publicerats i Judisk Krönika Nr 1 1968
Judisk Krönika Nr 2/2017
45
TEMA
Land
ATT TILLHÖRA ETT LAND
Vilka är egentligen bosättarna?
Finns det en gemensam ideologi och syn på
framtiden? Femtio år efter sexdagarskriget besöker
ANNA VEEDER och fotografen JOHANNA GERON
tre olika bosättningar i Gush Etzion på Västbanken.
L
ogotypen för Gush Etzions
kommun är en stor, friståen­
de ek, ett sjuhundra år gam­
malt träd som länge tjänade
som riktmärke för gränsen
mellan Betlehem och Hebron.
Efter de judiska bosättningarnas fall i kri­
get 1948 blev den ”ensamma eken” en
symbol för de forna Gush Etzion-bornas
längtan tillbaka. Idag står den skyddad i
en liten park nära Allon Shvut, överskug­
gad av den nya bebyggelse som slagit rot
i det vackra landskapet.
46
Femtio år efter sexdagarskriget är
Gush Etzion-området söder om Jeru­
salem ett israeliskt mikrokosmos på
Västbanken. Eller med kommunens
egen slogan bayit israeli, ett israeliskt
hem. Här bor alla: liberal anglosaxisk
medelklass, religiösa hippies, radikala
ultranationalister och vanliga israelis­
ka Svensson-bosättare i andra och tred­
je generationen. Vänstersympatisörer
finns också, fast inte den sekulära, ide­
ologiskt renläriga sort som befolkar Tel
Aviv utan mer den religiösa variant som
vill sluta fred med palestinierna utan att
flytta någonstans. Men flest av alla är
faktiskt de ultraortodoxa. Över 50 000
bor i staden Beitar Illit alldeles utanför
gröna linjen, Västbankens snabbast väx­
ande israeliska stad. Två tredjedelar av
invånarna är under 18 år.
- Vi är inte en ideologisk bosättning,
betonar Moshe Glaser från Beitar Illits
kommunkontor. Vi är en lösning på
bostadsproblemen. Hit flyttar ultraor­
todoxa som inte har råd att bo i Jeru­
salem.
Judisk Krönika Nr 2/2017
ELLER ATT ÄGA DET?
I ultraortodoxa Beitar Illit, strax söder om Jerusalem, bor över 50 000 invånare. Samhället är Västbankens snabbast växande israeliska stad.
Beitar Illit är en fattig stad. Åttio pro­
cent lever på bidrag. Arbetsmöjlighe­
terna är få, men många pendlar med
buss till Jerusalem. Vägen går förbi
den palestinska byn Hussan, igenom en
checkpoint och in i tunnlarna. På runt
30 minuter är man framme.
- Om ett par år bor här ytterligare 10
000 personer, säger Moshe Glaser. Där­
för behöver vi bygga mer, både bostäder
och skolor.
I dalen nedanför ligger den pales­
tinska byn Wadi Fuqin. Vid ett besök
Judisk Krönika Nr 2/2017
för några år sedan såg vi hur den till
bristningsgränsen ansträngda avlopp­
sanläggningen i Beitar Illit svämmat
över. Odlingarna i Wadi Fuqin täcktes
av avloppsvatten. Inte avsiktligt, men
inte heller främjande för grannsämjan.
VÄGEN FRÅN BEITAR Illit till kibbutz
Kfar Etzion slingrar sig genom ett kul­
ligt landskap fyllt av olivlundar, terras­
sodlingar, senapsblommor och glimtvis
med röd vallmo. Israeliska och pales­
tinskskyltade bilar om vartannat. Ing­
en mur, ingen militär i sikte. Den stora
gula grinden vid infarten till Kfar Etzion
finns också i många judiska samhällen
i norra Israel för att stoppa ovälkomna
gäster. Kfar Etzion var den första av fyra natio­
nalreligiösa kibbutzer som grundades
här i mitten av 40-talet, på mark som
köpts upp av den judiske entreprenö­
ren Holzmann. Av de första husen står
bara ett kvar. De andra jämnades med
marken 1948 efter att jordanska armé­
47
»
TEMA
Land
Kfar Etzion var den första av fyra nationalreligiösa kibbutzer som grundades i mitten av 40-talet, på mark
köpt av den judiske entreprenören Holzmann. Av de första husen står bara det här kvar. De andra jämnades
med marken av jordanska armén 1948.
”Vi måste förstå att palestinierna tillhör landet precis som vi” säger Eliaz Cohen, en av initiativtagarna till
rörelsen Två stater – ett hemland.
styrkor och beväpnade palestinier från
byarna omkring intagit kibbutzen och
dödat nästan alla av de 157 kvarvaran­
de försvararna. Ett museum med arkiv
och film berättar Kfar Etzions historia
för skolelever, soldater och turister på
besök.
Redan en vecka efter sexdagarskri­
get kom jeshivastudenten och solda­
ten Hanan Porat hit för att besöka den
plats han evakuerats ifrån som fyraår­
ing. Trots viss skepsis i det politiska
etablissemanget gentemot Porat och
hans gelikars krav på att återuppbygga
Kfar Etzion – ”jag förstår era känslor,
men med all respekt, man kan inte byg­
ga policy på nostalgi”, sade försvarsmi­
48
nister Moshe Dayan – så lyckades grup­
pen i september 1967 få regeringens
godkännande att flytta in i de övergiv­
na jordanska militärbarackerna på plat­
sen. Kfar Etzion var tillbaka på kartan,
men Porats aktivism hade bara börjat.
Som Knessetledamot för det religiösa
Mafdalpartiet och en av grundarna till
bosättarrörelsen Gush Emunim var han
en ståndfast motståndare till alla för­
slag om territoriell kompromiss med
palestinierna och trägen initiativtaga­
re till nya bosättningsprojekt.
UNDER SENARE ÅR har Kfar Etzion
blivit centrum även för en annan slags
aktivism. I ett nybyggt radhusområde
omgivet av prydliga rabatter träffar vi
poeten Eliaz Cohen, en av initiativta­
garna till rörelsen ”Två stater – ett hem­
land” som betonar det judiska och det
palestinska folkets tillhörighet till lan­
det och även deras separata nationella
aspirationer. Två stater ska existera i
federation, med öppna gränser. Bosät­
tarna får bo kvar, medan palestinier kan
flytta innanför gröna linjen.
Eliaz föddes i Petach Tikva men väx­
te upp i bosättningen Elkana. Efter mili­
tärtjänsten kom han till Kfar Etzion. Han
hyste stor respekt för Hanan Porat men
deltog också i rabbin Menachem Fro­
mans interreligiösa, judisk-palestinska
dialoginitiativ.
Judisk Krönika Nr 2/2017
”
Vi i Bnei Akiva uppfostrades
i generationer enligt devisen
”Eretz Israel tillhör Israels
folk”, säger Eliaz. Detta hör
vi fortfarande från många
tongivande politiker i den
nationalreligiösa rörelsen. Men
rabbin Froman vände på det:
Israels folk tillhör Eretz Israel.
Det är en enorm skillnad. Att
tillhöra landet, inte äga det.
Rabbin Menachem Froman var chefsrabbin i Tekoa. Han är känd för sina dialogprojekt mellan judiska israeler och palestinier. Froman gick bort 2013.
- Vi i Bnei Akiva uppfostrades i gene­
rationer enligt devisen ”Eretz Israel till­
hör Israels folk”, säger Eliaz. Detta hör
vi fortfarande från många tongivande
politiker i den nationalreligiösa rörel­
sen. Men rabbin Froman vände på det:
Israels folk tillhör Eretz Israel. Det är
en enorm skillnad. Att tillhöra landet,
inte äga det.
Båda principerna går att härleda från
Toran. ”Dig ska jag ge detta land”, till
Abraham, Isak och Jakob. Samtidigt står
det också ”landet är mitt; ni är främling­
ar och gäster hos mig”. Rabbin Froman
föredrog den senare varianten.
- Vi måste förstå att palestinierna till­
hör landet precis som vi, säger Eliaz.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Det är vad vi pratar om i ”Två stater, ett
hemland”: båda folken har en religiös,
känslomässig tilllhörighet till hela lan­
det som inte stannar vid gröna linjen.
FÖR DEN ISRAELISKA sionistiska mit­
ten-vänstern, som hellre vill se en sepa­
ration mellan israeler och palestinier, är
detta ofta svårsmält.
- Som [Arbetarpartiets ledare] Boji
sade för ett tag sedan: ”Jag vill skiljas
från så många palestinier som möjligt
så snabbt som möjligt (...) och bygga en
hög mur mellan oss”. Var är ansvaret,
samarbetet? Freden? Istället för att dela
landet (hebreiska lehalek), låt oss båda
ha del i det (lahalok).
Att bygga murar är nog lättare,
åtminstone på kort sikt. Ett halvår efter
att dialogcentret Shorashim-Judur (”Röt­
ter”) i Gush Etzion öppnat sina portar
kidnappades tre judiska tonåringar från
korsningen alldeles i närheten och mör­
dades brutalt i juni 2014. Strax därefter
bröt kriget i Gaza ut.
- Men då var banden mellan deltagar­
na redan starka, berättar Eliaz. Några
palestinier från gruppen bad att få göra
ett kondoleansbesök hos tonåringar­
nas föräldrar. En av familjerna gav sitt
medgivande, och vi - en grupp bosätta­
re och palestinier - anlände till sorge­
tältet. För många närvarande var det
helt surrealistiskt.
49
»
TEMA
Land
Rav Yossi Froman bor i Tekoa som grundades av religiösa och sekulära bosättare 1975.
Som sin far har han regelbundna kontakter med palestinier i byarna omkring.
Synen på palestinier som likvärdiga
delas inte av alla i området. Intill Kfar
Etzion ligger bosättningen Bat Ayin, en
högborg för ultranationalistisk religi­
ös extremism med rasistiska övertoner
som grundades av den kontroversielle
Chabadrabbinen Yitzhak Ginsburg. Hit
är araber och andra icke-judar inte väl­
komna. Från Bat Ayin opererade på 90och 00-talet en judisk terrororganisation
som bland annat sköt mot palestinska
bilar och ägnade sig åt att plantera bom­
ber i palestinska skolor. Stenkastning
mot polis och israelisk militär har också
förekommit.
Vi kör ner mot Gush Etzion-korsning­
en. Grå betong­stolpar skyddar busshåll­
platserna. Några beväpnade soldater
står på vakt. På andra sidan ligger den
stora bosättningen Efrat med över 8 000
50
invånare. Hit flyttade flera av mina
anglosaxiska nationalreligiösa vänner
under 90-talet, lockade av närheten
till Jerusalem och ortens välorganise­
rade, modernt ortodoxa karaktär. Från
Efrat löper en väg österut, mot de sprid­
da bosättningarna i östra Gush Etzion
sydöst om Betlehem. Gush Etzions yta
är idag mångfalt större än på 40-talet.
I DEN JUDEISKA öknens gränsland lig­
ger Tekoa, vackert beläget nära Herodi­
um där kung Herodes fick sin sista vila.
1975 upprättades en militär utpost på
platsen, som två år senare blev en per­
manent bosättning. Idag bor här 3 400
invånare. På en bänk med hänförande
utsikt över en floddal träffar vi rabbin
Yossi Froman, ett av Menachem Fromans
tio barn. Sex av dem har stannat i Tekoa.
- Tekoas speciella atmosfär beror
mycket på att vi är ett blandat samhälle,
säger Yossi Froman. Min religiösa värld
kvävs av att enbart vara med religiösa.
Vad som ger den syre är dialogen med
det som finns utanför den. Här utveck­
las en annan slags religiositet.
Som sin far har han regelbundna kon­
takter med palestinier i byarna omkring.
- Deras situation är mycket svår, säger
Yossi Froman. De lever i stor fattigdom
och har svårt att försörja sig. Tillgången
på sjukvård är dålig, och för att få till­
gång till israelisk sjukvård behöver de
massor av hjälp.
2002 upprättades Tekoa Dalet, en
utpost på en kulle några kilometer öst­
erut. Här ligger spridda baracker i ett
öppet, nästan vilt landskap. Inga staket
i sikte. David Harel, en vänlig man i tret­
Judisk Krönika Nr 2/2017
Med ”bosättning” avses ett samhälle som judar med israeliskt medborgarskap byggt upp utanför gröna linjen på ett område som staten Israel inte
har annekterat men som sedan sexdagarskriget styrs av israelisk militär.
På Västbanken (Judéen och Samarien) bor 421 000 israeliska medborgare.
60 procent bor i något av de ”bosättningsblock” som Israel kräver att annektera i en fredsuppgörelse. 180 000 bor utanför ett sådant block.
Källa: Israel Central Bureau of Statistics
2002 upprättades Tekoa Dalet, en utpost på en
kulle några kilometer öster om Tekoa.
Tekoa Dalet är en illegal bosättning både enligt
israelisk och internationell lag. Alla bosättningar är illegala enligt internationell lag.
tioårsåldern, tar emot oss i sin frus kera­
mikverkstad.
- Tekoa Dalet är fortfarande inte lega­
liserat, förklarar David Harel. Vi bygger
långsamt och sparsamt för att behål­
la platsens naturliga prägel och för att
leva i harmoni med omgivningen. Ekolo­
gi är viktigt för oss, och att folk kan ska­
pa. Förutom keramik finns träsnideri,
järnsmide, en kvinna syr bröllopsklän­
ningar... vi försöker understödja dem så
gott det går.
Området är klassat som statlig mark.
En plan för framtida utveckling ligger
hos Civiladministrationen men är ännu
inte underskriven.
- Det kan hända att någon herde från
grannbyn hade sina djur här på bete och
tycker att vi har tagit hans betesmark,
säger David Harel. Men vi vet att vi byg­
Judisk Krönika Nr 2/2017
David Harel växte upp i Judéen och
vill leva sitt liv där.
Han tror att israeler och palestinier
kan leva tillsammans.
ger våra hus på mark som ingen privat­
person kan hävda som sin. Vissa skulle
säga att det är viktigt av tekniska skäl,
för att slippa trassel. För oss är det vik­
tigt principiellt.
Som Eliaz tillhör David den genera­
tion som växt upp i bosättningarna och
aldrig bott någon annanstans.
- Jag föddes och växte upp i Efrat. Det
är också Judéen, säger David och ler.
Det här är min värld. Jag känner mig
inte som en främmande fågel, att imor­
gon kan de komma och flytta mig. Men
det är komplext.
- Kanske håller inte alla med om vad
jag säger nu, men vi hoppas att Tekoa
kan vara en slags pilotprojekt för hur
vi kan leva i äkta samexistens. Bosät­
tare som kom hit för fyrtio år sedan
med eller utan statens uppmuntran,
och de invånare som bodde här innan
oss, araberna. Precis som vi så bygger
och utvecklas de också. Vi tror att vi kan
leva här tillsammans.
TILLBAKA MOT JERUSALEM. Längs
vägen står de välbekanta röda skyl­
tarna och varnar israeler för att åka
in i palestinska byar i område B. Till
vänster ligger staden Betlehem, skymd
bakom kullen och säkerhetsbarriären.
De flesta palestinier jag känner gör
ingen skillnad på olika sorters bosät­
tare. De ser dem som inkräktare, lag­
brytare, som ska bort från deras mark.
Men femtio år är en lång tid. Rötterna
har hunnit borra sig djupt ner i jorden.
Är visionen om det delade landet en
dröm, eller en illusion?
Anna Veeder
51
52
Judisk Krönika Nr 2/2017
JERUSALEMKRÖNIKAN
Sara Yarden
Barnens sorg och glädje
går Hand i Hand
P
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO JULIA LINDEMALM
esach är förbi i Jerusalem.Vi har firat att et vägledning, tolerans och tålamod av lärarna.
Israels barn blivit ett fritt folk och lämnat
I slutet av minnesdagen kommer alla barnen, och många
slaveriet i Egypten. Framför oss ligger de av deras föräldrar, tillsammans för en symboliskt gemen­
nationella helgdagarna: Förintelsedagen, sam samling, för att lämna smärtan och uppdelningen
Minnesdagen för de som fallit i Israels krig bakom sig, för att blicka framåt.
och Självständighetsdagen. Vi minns Förin­
För försoning är det viktigt att historiska fakta erkänns.
telsens offer och de som gav sina liv för att bygga landet. Det är också nödvändigt att människors subjektiva
Vi firar att vi blivit ett fritt folk i vårt eget land - Israel.
berättelser, på båda sidor, blir respekterade. Fred i dju­
För lärarna i min sons skola är perio­
pare mening kräver en dialog där min­
den från Pesach till Självständighetsda­
nen, glädje och trauman får komma till
gen den svåraste tiden på året. Sonen går
uttryck; utan klander, fördömanden och
i Hand i hand-skolan där hälften av bar­
utmätande av skuld. Att erkänna lidan­
FÖR FÖRSONING
nen, och personalen, är palestinier och
ÄR DET VIKTIGT ATT de och att lyssna till den andres berättel­
hälften judar. För judarna är staten Isra­
se behöver inte vara att jämföra lidande
HISTORISKA FAKTA
el kulmen på tvåtusen år av längtan. För
eller undergräva sin egen rätt. Ibland kan
palestinierna innebar den al-Nakba, för­
det till och med vara nödvändigt att vara
ERKÄNNS. DET ÄR
lusten av Palestina. Hur kan hälften av
separerade för att kunna samexistera.
OCKSÅ NÖDVÄNDIGT Inte av bristande respekt, utan för att kla­
barnen fira medan hälften sörjer?
Under den mesta tiden på året fort­
ra av att låta den andre ha sin berättelse.
ATT MÄNNISKORS
går samexistensen på Hand i hand-sko­
Hur kan jag då förena att min glädje är
SUBJEKTIVA BERÄT- någon annans sorg? En välkänd midrash
lan förvånansvärt bra. Barnen studerar,
TELSER, PÅ BÅDA
leker och bråkar tillsammans, på hebre­
om 2 Mosebok 14:28 kan hjälpa oss. Gud
iska och arabiska. Men en dag om året SIDOR, RESPEKTERAS. befriade Israels barn från slaveriet och
är det annorlunda: den fjärde i månaden
förde dem ut ur Egypten och över Röda
Iyyar, minnesdagen för de som fallit i Isra­
Havet torrskodda. Vattnet vände tillbaka
els krig. Sirener ljuder under en annars
och dränkte vagnarna och hela faraos här
tyst minut. Barnen delas upp. De judiska
som hade följt efter israeliterna ut i det
bär vita skjortor och lyssnar till berättelserna om krigen, delade havet. Inte en enda återvände. Midrashen
om en farfar som kämpade mot Syrien på Golanhöjderna fortsätter att lägga ut texten: Israels folk
1967. De palestinska barnen har en samling kring förlus­ stämde upp i glädjesång och änglarna
ten 1948. För dem är perspektivet ett annat, bilden av de ville vara med. Då tillrättavisade Gud
fallna israeliska soldaterna en annan. De minns släktin­ dem och sa: ”Hur kan ni sjunga för
gar i exil och kanske farfars by som inte längre existerar.
mig när mina skapelser drunknar?”
Personalen utför ett fantastiskt arbete under perio­ Fastän att Gud har räddat oss, och
den. De ägnar mycket tid åt diskussion i klassrummen. fastän vi har all rätt att känna gläd­
Perspektivet är på individnivå. En fröken jag pratade med je, måste vi samtidigt komma ihåg
sa att det viktigaste är att eleverna står ut med att höra att vår fiendes sorg är en annan sida
berättelsen om den andres lidande och se människan bak­ av samma mynt.
om nationaliteten. För att komma dit krävs oändligt myck­
Sara Yarden
53
www.brosoft.se | [email protected] | 08­668 66 08
Vårens boksuccé
bland psykologer!
Psykologi har aldrig tidigare
varit så underhållande
paketerat! Med mustiga
färgillustrationer och
träffande liknelser ger
Ödlan i huvudet: KBT i bilder
sin läsare inspirerande
insikter i psykologi och tar
samtidigt död på flera psykologiska myter. Ett måste
för psykologiintresserade och behandlare!
Boken finns att beställa hos
bokus.com och adlibris.com
Grafiska Punkten
Dan Katz är psykolog och psykoterapeut
och en av Sveriges mest kända auktoriteter
inom KBT.
54
Judisk Krönika Nr 2/2017
INTERVJU
Lisa Abramowicz
Bilden av Israel i svenska medier
FOTO KARL GABOR
I 15 år var Lisa Abramowicz general­
sekreterare för Svensk Israel-Information.
Organisationen, som lade ner sin verksamhet
vid årsskiftet, hade som syfte att ”bidra till
en mer balanserad bild av Israel i Sverige”.
NATHALIE ROTHSCHILD har träffat henne.
I
september år 2000 bröt den
andra intifadan ut efter att
den dåvarande israeliske oppo­
sitionsledaren Ariel Sharon
besökt Tempelberget i Jerusa­
lem tillsammans med en hand­
full Likud-representanter och en
1 500 man stark poliseskort. Bara
några månader tidigare hade Camp
David-förhandlingarna kollapsat.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Israel-Palestinakonflikten tog en
blodig vändning med terroratten­
tat och militära ingrepp.
Under den här tiden följde Lisa
Abramowicz intensivt rapporte­
ringen från Mellanöstern. Hon
jobbade på Regeringskansliet som
handläggare med fokus på utbild­
ningsfrågor, men gjorde själv någ­
ra inspel i debatten kring Isra­
el-Palestinafrågan, då hon blev
mer och mer frustrerad över det
hon ansåg vara en orättvis medial
behandling av Israel och en ”total
brist på förståelse” för landets
situation.
- Media var inte bara kritiska
utan direkt oförskämda mot Isra­
el. Man tolkade allt landet gjor­
de negativt. Man brydde sig inte
»
55
Lisa Abramowicz om:
ockupationen: ”Den kan jag absolut förstå.” Israel drog sig tillbaka från den ockuperade delen av Södra
Libanon år 2000. År 2005 utrymde Israel hela Gaza, och varenda soldat och bosättare fick lämna området.
Dessa tillbakadraganden sågs som ”svagheter” från Hizbollah i Libanon och Hamas på Gaza och ledde till
fyra krig. De länder som Israel har fredsavtal med, Jordanien och Egypten, har inte startat några krig. Att
ge upp områden, som Västbanken, utan ett fredsavtal, kan innebära att krig bryter ut även på en tredje
front, det vill säga inte bara från norr och söder utan även från öster.
bosättningarna: ”Det är inget som jag personligen ställer mig bakom. Jag tycker dessutom att det är
kontraproduktivt att bygga ut dem. Samtidigit bör man komma ihåg att bosättningarna endast utgör
några procent av område C på Västbanken, där endast drygt fem procent av Västbankens palestinier bor.”
Bosättningarnas framtid kommer att avgöras i framtida fredsförhandlingar.”
Gazakrigen under tvåtusentalet: ”De har alla startats av Hamas som liksom andra militanta grupper
placerar både vapenförråd och avskjutningsramper i civila områden. Därmed tar de bort det folkrättsliga
skyddet av dessa områden.”
Nathalie
Rothschild är
journalist och
medarbetare på
Sveriges radio.
56
överhuvudtaget om den roll som
den Palestinska Myndigheten
hade i det här. Intifadan var ju
faktiskt planerad redan somma­
ren 2000 medan förhandlingarna
fortfarande pågick i Camp David,
säger Lisa Abramowicz.
Vintern 2001 bestämde hon sig
för att ta tjänstledigt från Reger­
ingskansliet i ett halvår då hon
blivit ombedd att tillträda som
generalsekretare för Svensk Isra­
el-Information(SII).
Under i stort sett hela nittiotalet
och under Oslo-processen var det
rätt lugnt i svensk media, säger
Lisa Abramowicz. Israel och freds­
samtalen skildrades på ett ganska
schysst sätt. Men under andra inti­
fadan vände det, menar hon.
liskt håll; både hur man diskuterar
bland majoriteten av israeler och
hur den israeliska regeringen reso­
nerar och försvarar sin politik.
Men andra har uppfattat hen­
ne som ett israeliskt språkrör och
anklagat henne för att syssla med
propaganda. Sådana kommenta­
rer förekommer särskilt i sociala
medier där Lisa Abramowicz upp­
lever att debattklimatet kan vara
väldigt hätskt.
- Det finns ju en hel del galning­
ar som skriver mejl eller otrev­
ligheter i sociala medier. Några
gånger har jag polisanmält folk,
när det varit fråga om ren antise­
mitism. Till exempel en som skrev
att ”Hitler borde gjort färdigt job­
bet” och sådana saker.”
Varför, tror du?
Troligen på grund av att svensk
media och den svenska regering­
en lade hela skulden på den pla­
nerade och igångsatta Intifadan
på Israel. Intifadan måste bero på
palestiniernas frustration, tycks
man ha menat.
I sin roll som SII:s generalse­
kreterare har det inte varit hen­
nes uppgift att i alla sammanhang
försvara Israels officiella politik,
insisterar Lisa Abramowicz.
- SII var inte Israels ambassads
förlängda arm. Vi kunde välja vad
vi ville ta upp, vad vi ville bely­
sa. Jag försökte förklara hur man
ser på saker och ting från israe­
LISA ABRAMOWICZ BERÖRS inte
särskilt mycket av sådana hän­
delser, säger hon, men i andra
debattforum har hon ofta känt
sig orättvist behandlad.
- Ibland (men inte alltid) har det
i radioprogram och TV-soffor där
jag medverkat, känts som att jag
har haft alla emot mig, att även
programledaren står på motdebat­
törers sida. Ja, det har ofta känts
ensamt. Jag begär inte att någon
ska ge mig några fördelar. Jag vill
bara att de ska behandla mig som
de andra debattdeltagarna.
Varför bemöttes du på det viset,
tror du?
- Jag tror att man uppfattar Israel
och de som vill försvara eller förkla­
ra Israels position som den starka­
re parten, och därför ska man sär­
skilt gå hårt åt dem. Jag tror också
att många ser judar som en resurs­
stark grupp och att det inte ӊr synd
om dem”. Därför kan sådana frågor
som den antisemitiska fråga som
ställdes av en medarbetare på Stu­
dio Ett, komma med utan att någon
på redaktionen reagerade förrän
den hade uttalats.”
- I små länder som Sverige är vi
ju inte så många som skriver om
Israel, eller som försöker förkla­
ra eller försvara. Och tänk på vad
vi har att kämpa mot: Till exem­
pel svenska UD, Utrikespolitiska
Institutet (UI) och Mellanöstern­
institutionerna på de stora uni­
versiteten, som inte haft någon
balanserad syn på den israe­
lisk-arabiska konflikten på många
år. En annan institution är Svens­
ka kyrkan, eller åtminstone dess
ledning, som för att uttrycka det
milt, varit mycket Israelkritisk.
Obalansen består i att media
och olika statliga institutioner näs­
tan uteslutande ger en pro-pales­
tinsk syn på konflikten. Hur länge
sedan är det som UI hade en kon­
ferens där deltagare hade en israe­
lisk eller pro-israelisk uppfattning
eller hade en neutral inställning till
konflikten? I den mån israeliska
ståndpunkter redovisas i media, så
sker det med en negativ eller för­
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO KARL GABOR
S L U T R E P L I K
dömande snäsning eller så ger
man möjligen röst åt extrema
individer på höger- eller vän­
sterkanten. Typ, en osympatisk
bosättare på Västbanken eller
journalister som Ha’aretz Gide­
on Levy vars åsikter sannerligen
inte är representativa för israe­
ler i gemen.
Var tycker du att gränsen går
för att vara Israel-kritisk och
att vara Israel-hätsk?
- Självklart får och ska Israel
kritiseras. Men det är balan­
sen som saknas. Därför är det
inte acceptabelt att ifrågasätta
Israels existens, däremot helt
legitimt att kritisera den poli­
tik som förs. Dessutom så får
den palestinska sidan sällan
samma negativa behandling
som Israel. Media ger utförli­
ga och känslomässigt laddade
”förklaringar” till deras upp­
förande. När det gäller Isra­
el är det sällan media på ett
seriöst sätt anstränger sig för
att ge en förklaring till Israels
handlingar. Då blir en naturlig
följd att mediekonsumenter
och allmänhet upplever Isra­
el och israelerna som ”onda”.
DNs Nathan Shachar hade en
poäng i en chatt med läsarna
2010, där han skrev:
”Om konflikten är en tävling
i elände och smärta så vinner
palestinierna och pressen har
Judisk Krönika Nr 2/2017
fog för sin fördelning av upp­
märksamheten. Mer allvar­
ligt tycker jag är att inte alla
rapportörer lyckas göra Isra­
els agerande - också när det
är förkastligt - begripligt för
läsarna. En läsare vill inte
bara att rapportören skall för­
dela uppförandebetyg åt par­
terna, hon vill också sätta sig
in i hur de är funtade, hur de
resonerar.”
Under de senaste två åren
har det inte blivit många
medieframträdanden för Lisa
Abramowicz. Man är som mest
populär när det är krig, säger
hon med sarkastisk ton. I och
med allt annat elände som hän­
der i Mellanöstern har rappor­
tering från Israel avtagit.
Men hur har mediabevak­
ningen förändrats under åren?
Inte särskilt mycket, enligt Lisa
Abramowicz som menar att 60och 70-talens vänstervåg satte
djupa spår i journalistkåren.
- På den tiden skulle hela
världen ses ur ett imperialismoch kolonialismperspektiv och
man utmålade Israel som ett
”vitt” (europeiskt) land som
hade gett sig på urinvånarna.
Att Israels judiska befolkning
bestod och består av en majo­
ritet med rötter i Mellanöstern
var inget man kände till eller
brydde sig om. Det här märkte
jag själv den vecka jag gick på
Journalisthögskolan år 1976.
Jag hoppade av för jag orkade
inte med vänstervågen och då
var jag ändå rätt vänster själv.
LISA ABRAMOWICZ MENAR att
Israel mäts med andra mått­
stockar än andra länder, men
utanför Sverige är situationen
något annorlunda.
- Av det lilla jag läst av nord­
iska tidningar så märker jag
ändå att de är mer nyansera­
de i frågan och i engelsksprå­
kig press finns så klart en helt
annan bredd.
Hon läser själv inte hebre­
iska, men har flera favoriter
bland Israels engelskspråkiga
publikationer.
- Times of Israel tycker jag är
mycket bra. De har plockat de
bästa journalisterna från Jerusalem Post och Haaretz och pre­
senterar väldigt många olika
perspektiv från Israel och även
från den palestinska sidan,
säger hon.
De skribenter hon beund­
rar – Benny Morris, Ari Shavit,
Amos Oz – utmärker sig, säger
hon, genom att vara kunniga
och kritiska ”utan att tappa
huvudet”.
- De kan vara kritiska mot
alla sidor och det är bra. Jag gil­
lar inte propaganda – man ska
vara så klar, tydlig, saklig och
icke-emotionell som möjligt.
FAKTA ELLER
ALTERNATIV
TILL FAKTA?
Vårt kritiska inlägg
i JK 4/2016 om hur
Judisk Krönikas
ko­lum­nister hanterar Israelfakta har
träffande nog USA:s
nye president på
omslaget. Denne
har blivit en symbol för att ge ordet
fakta en helt ny
innebörd men han
är tyvärr inte ensam
om att på fullt allvar
påstå saker som inte
kan beläggas. När
det gäller rapportering om Israel är det
lätt att hitta slående exempel i annars
seriösa media och
som vi visade i vårt
inlägg även i JK.
Fanns det några faktafel i vår debattartikel? De utpekade
kolumnisterna och
redaktören har varsitt
långt svar men utan
att tillbakavisa eller
dementera de sakfel
vi påpekat.
En positiv utveckling
av detta meningsutbyte skulle vara om
JK kunde bredda
urvalet av kolumnister till sådana
som även är kritiska
till de Israelkritiker
som nu dominerar
utrymmet. Josef Milerad
MD,
docent,
medicinsk redaktör
57
TEMA
Land
FOTO OSNAT KRASNANSKI
Rädslan
ska inte
få styra!
Västbanken och att staten snarast ska etablera en
ny ”legal” bosättning.
I romanen På flykt från ett sorgebud beskriver David
Grossman hur ockupationen påverkar unga israeler,
som tidigt i livet släpper familjens värderingar – och
istället anammar arméns och det långt innan de
påbörjar sin värnplikt.
Ziad Abu Zayyad en av chefredaktörerna för The Palestine-Israel Journal.
I ett slitet arbetsrum, två
trappor upp
från gatan i
Jerusalems
östra arabiska delar,
ligger The
Palestine-Israel Journals redaktion. RICKI
NEUMAN
är där för
att intervjua
tidningens
ena chefredaktör, Ziad
Abu Zayyad.
58
FÖR 20 ÅR sedan träffade jag Ziad Abu Zayyad i sam­
ma slitna arbetsrum.
Då skröt han med att det bara tog tio minuter
med bil från hemmet i al-Eizariya på Västbanken. På
grund av separationsbarriären och vägspärrarna tar
samma resa till jobbet numera upp till två timmar.
Idag måste han lämna bilen vid vägspärren och ta
taxi resten av vägen till jobbet. Också mycket annat
har blivit sämre sedan vi sågs sist.
Ziad Abu Zayyad berättar upprört om en pågående
braindrain, om mängder av unga, välutbildade pales­
tinier som utvandrar till väst eller andra arabstater.
Av hans egna åtta barn bor fem utomlands, varav
en i Hawaii.
– Men när ockupationen tar slut och det blir fred
och ett självständigt Palestina då kommer alla mina
barn tillbaka, det vet jag säger han men utan över­
tygelse i rösten.
50 år efter sexdagarskriget finns det inga teck­
en på att Israels ockupation av Västbanken är på
väg att upphöra. Tvärtom. Det blir allt fler bosät­
tare och de får allt större politisk makt i Knes­
set. Dagen efter vårt möte meddelar den israelis­
ka regeringen att man nu fortsätter bygga ut på
Finns det något liknande hos unga palestinier?
– Ja, och den förändringen ägde rum före den för­
sta intifadan 1987. Det upproret var ett resultat av
att unga palestinier hade fått nog. De hade tappat
respekten för sina fäder, sina klaner och sina poli­
tiska och religiösa ledare som inte gjorde något åt
ockupationen, utan bara anpassade sig och backade.
Det är den generationen som initierar och leder den
första intifadan.
ZIAD ABU ZAYYAD är en av The Palestine-Israel Jour-
nals två chefredaktörer, och det ska alltid vara en
israel och en palestinier. Även redaktionsrådet har
ungefär lika många från varje sida, och detsamma
gäller läsekretsen.
I en tid av polarisering och separation står The
Palestine-Israel Journal för pluralism och dialog.
Första numret kom ut 1994. Det var en mer hoppfull
tid, efter den uppmärksammade överenskommelsen
i Oslo, ”som vi alla hoppades så mycket på, och som
blev till intet”, säger Ziad Abu Zayyad, och slår ut
med händerna igen.
– Då var vi uppfyllda av det som hade ägt rum i
Norge, och övertygade om att vi själva skulle klara
fortsättningen. Israeler och palestinier skulle till­
sammans åstadkomma ett återlämnande av den
ockuperade marken, och därefter skapa fred och en
Judisk Krönika Nr 2/2017
FOTO OSNAT KRASNANSKI
På trendiga Kasho i östra Jerusalem dricker unga palestinier kaffe och röker vattenpipa
självständig palestinsk stat.
Idag säger Ziad Abu Zayyad att det enda som kan
få igång förhandlingar mellan israeler och palestini­
er är om den judiska staten känner sig rejält pres­
sad av omvärlden. Därför välkomnar han Sveriges
erkännande av staten Palestina, och berättar att fle­
ra andra länder överväger att följa efter, till exempel
Irland, och därför hoppas han mycket på den anti-is­
raeliska bojkottrörelsen som har sina starkaste fäs­
ten i Västeuropa och USA.
– Tanken är att man kan skada israeliska export­
företag, och indirekt hela näringslivet, vilket skulle
sätta press på regeringen i Jerusalem.
ISRAEL HAR REDAN börjat förbereda sig för det­
ta scenario, och några dagar senare läser jag om
en israelisk handelsdelegation som har åkt runt
i Sydostasien och träffat överenskommelser med
företag i Japan, Sydkorea och Taiwan. Resan var
understödd av regeringen – och hade bland annat
som syfte att ”parera effekterna av en växande boj­
kott från EU”.
Vi sitter en timme på redaktionen, får med oss
några äldre nummer av tidskriften och möter några
redaktionsmedlemmar. Efter att ha sagt adjö till vår
värd går vi runt i östra Jerusalem, och äter en sen
lunch på trendiga Kasho, där uppklädda och smin­
kade unga kvinnor dricker kaffe och röker vatten­
pipa. De ler och skrattar, fast varken de eller några
andra vill svara på frågor, när jag berättar att jag är
journalist.
Jag tänker att kanske hör denna försiktighet ihop
med det som Ziad Abu Zayyad berättade för oss tidi­
gare på redaktionen:
– Vi har försökt skapa en dialog mellan unga pales­
Judisk Krönika Nr 2/2017
tinier och israeler som bor här i samma stad och som
har en del gemensamt. Vår tanke var att få ihop ett
rundabordssamtal som sedan kunde tryckas i tid­
skriften. Men de palestinska ungdomarna ville inte
sitta i samma rum som de israeliska, och ville inte
heller ha med sina namn i artikeln. De var rädda för
att bli attackerade av israeliska myndigheter för kri­
tik mot den judiska staten, särskilt de ungdomar som
studerade på israeliska universitet eller arbetade i
västra, judiska Jerusalem.
Det är den ena rädslan, förklarar Ziad Abu Zayyad,
och den är befogad, lika mycket som den andra, som
handlar om vad familj och vänner kommer att säga.
Risken är att de palestinska ungdomarna blir ankla­
gade för att ”normalisera ockupationen”, och för att
samarbeta med fienden.
För att underlätta dialogen skickades ungdomarna
till Sevilla i Spanien, neutral mark för bägge parter.
Under fyra dagars tid möttes 10 palestinier och 10
israeler – samt 10 andalusiska ung­domar, de sena­
re för att ytterligare underlätta dialogen och mild­
ra tonen.
Det blev resultat, man kom varandra närmare, och
kunde till exempel diskutera hur den unga palestin­
ska generationen, den som föddes efter Oslo, har
kommit till världen ”i en tid av politiska misslyck­
anden”, och misstror den politiska processen, som
ännu inte har åstadkommit något.
Efteråt frågade man deltagarna vad de hade lärt
sig, och många svarade att ”inte låta rädslan styra
livet”. Det låter som en lyckad konferens. Det går att
se ljus, och tro på en väg till samtal, och kanske för­
handling, och kanske fred.
Men det tycks kräva extraordinära omständighet­
er…
Ricki Neuman
är journalist,
författare och
Judisk Krönikas
kulturkrönikör.
59
TEMA
Land
Allt fler palestinier ger
upp tanken om
en tvåstatslösning
Av JOHN REED
S
tudentpolitik vid Birzeituniversitet, Västbankens högst rankade
institution för högre
utbildning, tas på största allvar. Det är en ventil för unga
palestinier att vädra sin frustration över livet i de ockuperade områdena. Det anses också vara en barometer för hur
det står till i nationen över lag.
När universitetet gick till val
i april vann en Hamasallierad
organisation för andra året i
rad.
Ramallah. Birzeit, vars campus
ligger utspritt bland kullarna,
finansieras till stor del av rika
palestinier från USA och gulf­
staterna, och många barn ur det
palestinska toppskiktet stude­
rar där. Universitetet har länge
60
ansetts spegla hur det palestinska
samhället mår och idag, när eko­
nomin vacklar och hoppet om en
palestinsk stat krymper, är stäm­
ningen bland studenterna uppen­
bart dyster.
Utsikten om att palestinierna
skulle kunna få ett eget land verka­
de drabbas av ytterligare ett bakslag
när USA:s president Donald Trump
nyligen förklarade att hans admi­
nistration inte känner sig bunden
vid en tvåstatslösning i konflikten
mellan Israel och Palestina.
Han säger sig vara öppen för en
enstatslösning, eller snarare för
den lösning som konfliktens par­
ter till slut väljer.
Kommentarerna togs emot
med ilska av palestinska politi­
ker som under snart tre decennier
har investerat sina diplomatiska
ansträngningar i drömmen om en
tvåstatslösning. Men för många
av studenterna vid Birzeit möttes
kommentarerna med en axelryck­
ning. För dem har Israels femtio­
åriga ockupation av Västbanken
och tillväxten av illegala bosätt­
ningar i realiteten redan skapat
en enstatssituation. Studenter­
na talar allt oftare om konflikten
med Israel som en kamp om allt
land mellan Medelhavet och Jor­
danfloden. ”Om vi talar om lega­
litet, så är detta vårt land,” säger
Mohammad Makhalfeh, 21, som
studerar statsvetenskap. ”Varför
ska man behöva kompromissa om
något som tillhör en själv?” Sådana
känslor illustrerar hur det palestin­
ska stödet för den tvåstatslösning
som ritades upp med Osloavtalet
1993 har avtagit, medan stödet för
en enstatslösning är på uppgång
även om denna är dåligt definierad
och inte har stöd från ledarskapet
på någon av sidorna.
EN UNDERSÖKNING BLAND isra­
eler och palestinier som genom­
fördes i februari visade att 44
procent av palestinierna säger sig
stödja en tvåstatslösning. Det är
en minskning från 51 procent i
juni förra året och kan jämföras
med 55 procent bland israeler­
Judisk Krönika Nr 2/2017
VAD ÄR TVÅSTATSLÖSNINGEN OCH ENSTATSLÖSNINGEN?
Tvåstatslösningen skulle skapa ett oberoende Israel och Palestina, sida vid sida.
Idén är att israelerna och palestinierna vill sköta sina länder på olika sätt. Israelerna
vill ha en judisk stat och palestinierna en palestinsk stat och eftersom ingen sida
kan få det de vill ha i en gemensam stat är lösningen att separera folken.
Enstatslösningen skulle slå samman Israel, Västbanken och Gazaremsan till ett stort
land. Den kommer i två versioner: den ena versionen, stöttad främst av palestinier och
en del israeler på vänsterkanten, skulle skapa ett enda demokratiskt land. Farhågan
för många israeler är att när palestinierna överträffar judarna demografiskt kommer de
rösta för att Israel ska upphöra att vara en judisk stat. Den andra varianten som stöttas
av en del israeler på högerkanten, skulle innebära att Israel annekterar Västbanken
och antingen tvingar ut palestinierna eller förnekar dem rösträtt. Nästan alla avvisar
dock detta alternativ som en oacceptabel kränkning av mänskliga rättigheter.
De flesta undersökningar tyder på att både israeler och palestinier föredrar en tvåstatslösning.
Källa: Everything you need to know about Israel-Palestine/vox.com
na. Det lägsta stödet för tvåstats­
lösningen, och det starkaste stö­
det för enstatslösningen, fanns
i åldersgruppen 18-22, där man
hittar de flesta studenterna vid
Birzeit. Opinionsundersökaren
Kahlil Skikaki, som är en av dem
som ligger bakom enkäten, kallar
gruppen för ”Oslogenerationen”.
Trumpadministrationens starkt
pro-israeliska hållning har bara
ytterligare förstärkt den pales­
tinska åsikten att premiärminis­
ter Benjamin Netanyahus höger­
regering aldrig kommer att vidta
några åtgärder som leder till fred,
om den inte tvingas till det.
Många palestinska studenter som
växt upp i de ockuperade område­
na bakom israeliska stängsel och
murar säger till och med att deras
enda hopp ligger i en öppen kon­
flikt med Israel eller i en radikal
enstatslösning. I det senare fallet
skulle palestinierna avstå från att
driva frågan om en stat i Västban­
ken och Gaza och istället agitera
för lika rättigheter med israelerna
i det historiska hemlandet.
”Israelerna ger oss aldrig någon­
ting utan konfrontation,” säger
Hassan Manasar, en annan stu­
dent. ”Om deras intressen inte
hotas på riktigt, så kommer de inte
Judisk Krönika Nr 2/2017
att göra något.” Birzeits studenter
ur ”Oslogenerationen” ger ofta svä­
vande besked när de pressas på svar
om vad det är de vill, förutom för­
klaringen att det nuvarande recep­
tet har befäst den israeliska ocku­
pationen. Mohammad al-Ahmad,
som är dekan för studentangeläg­
enheter vid universitetet, säger
att många av studenterna har for­
mats av ”dåliga erfarenheter”, vilket
inbegriper att bevittna vänner som
arresteras eller att ytterligare land
går till judiska bosättningar.
EN DEL AV studenterna vid Birzeit
arresteras med jämna mellanrum
för brott mot säkerhetsreglerna.
Under varje läsår brukar det saknas
runt sjuttio av skolans elever, efter­
som de sitter bakom lås och bom.
Universitetet arbetar med pa­­
les­tinska företag hemma och i
Gulfstaterna för att hitta jobb åt
studenterna efter examen, men
på grund av den dåliga ekonomin
lyckas bara cirka hälften verkligen
få ett jobb. Det är en miljö i vilken
islamistiska studentaktivister har
lyckats skaffa sig stöd genom att
sälja subventionerad studentlit­
teratur och agera förhandlare åt
studenter som har problem med
att betala terminsavgiften. Till
skillnad från många andra pales­
tinska universitet tillåter Birzeit
Hamas att ställa upp i student­
valet. En organisation som väg­
rar erkänna Israel och som vägrar
samarbeta med Mahmoud Abbas
palestinska myndigheter
Professor Ghassan Khatib talar
med stolthet om universitetets
demokratiska traditioner och
”civiliserade debattklimat”. Men
han tillägger att studenter ibland
”överdriver” sin aktivism och att
studierna blir lidande. Han avfär­
dar allt tal om en enstatslösning
och säger att valet ligger mellan
två stater eller i ett fortsatt status
quo. ”En stat ligger inte framme
som ett erbjudande, och det är inte
realistiskt,” säger professor Khatib.
”Valet är antingen två stater eller
att Israel fortsätter som det gör –
mer av detsamma – vilket jag tror
är vad Netanyahu föredrar.” Andra
har tappat tron på tanken om en
fredlig lösning. ”Allt prat handlar
om två stater eller en stat, men det
vi bryr oss om är Palestina,” säger
Wa’d, en studentrepresentant från
det islamistiska blocket. ”Varför
skulle vi kompromissa?”
Texten har tidigare publicerats i
Financial Times. Översättning från
engelska Erik Gribbe.
John Reed är
chef för Financial
Times Jerusalem-redaktion.
61
KONST
Larissa Sansour
PALESTINA RESER
Main Lobby
Nation Estate, från 2013, är ett film- och fotoprojekt som presenterar ett kliniskt, dystopiskt om än
humoristiskt förslag till dödläget i Israel-Palestinakonflikten.
Verket utforskar en vertikal lösning på en palestinsk stat – en kolossal skyskrapa som rymmer hela
den palestinska befolkningen, som nu äntligen får leva ”the high life”.
62
Judisk Krönika Nr 2/2017
SIG MOT SKYN
Larissa Sansour om Nation Estate:
Jag använder mig av science fiction för att folk ska se Palestina på ett nytt sätt. Konflikten har
pågått så länge att människor har tröttnat. De har utvecklat en slags immunitet mot bilder av
krig och förstörelse.
Nation Estate utforskar ett framtida Palestina om ockupationen får fortsätta.
Verket är en kommentar på bosättningarna som fortsätter ta mark på Västbanken.
I Nation Estate har alla palestinier flyttat in i en gigantisk skyskrapa. Med hiss kan de ta sig mel­
lan olika städer som Jerusalem, Ramallah och Betlehem. Det kan verka bekvämt men egent­
ligen lever de i ett fängelse, likt Gaza idag. Verket är absurt och om ockupationen fortsätter
kommer också verkligheten bli absurd.
Det känns oerhört tragiskt.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Om konstnären:
Larissa Sansour, 44,
växte upp i Betle­
hem och flyttade som
15-åring till London
för att studera konst.
Hon arbetar främst
med film och foto. Ett
återkommande tema i
hennes konst är Isra­
el-Palestinakonflikten.
63
Manger Square
Jerusalem Floor
64
Judisk Krönika Nr 2/2017
Tack för att ni stödjer vårt ideella arbete
genom att köpa våra matzeprodukter.
På vår hemsida www.auserdalim.se
kan du ta del av vår verksamhet.
Gå gärna in under fliken ”Bli medlem”
Det är enkelt och vi behöver ditt stöd.
www.auserdalim.se
VEM KAN MAN LITA PÅ?
Västkust-Tomter AB
VI HJÄLP
HJÄLPER ER ATT BYGGA FÖRTROENDE
Odinslundsgatan 11, 412 66 Göteborg
KONTAKTA
EVA STEIN - AUKTORISERAD REVISOR
Tel 031-40 02 10 • Fax 031-40 05 29
08-5224 9042 • www.allegretto.se
[email protected]
www.kommunicera.net
Etablerad 1987
KVINNOHÄLSAN SÖDER
s
Dr Stanislaw Rodau
Högdalens Läkarhus
Önskehemsgatan 22 • Tel: 08-686 60 58
Vi ger systrar och
bröder 20% rabatt
Judisk Krönika Nr 2/2017
[email protected]
Här inspirerar vi dig till matchning
av det senaste i trendkulörer, tapeter,
tillbehör, inredningsdetaljer och nya
tekniker. Eller det genuina, strikt
traditionella – om det är visionen för
ditt hem. Vi hjälper dig att utmana
och utveckla din smak.
Beställ vinet från Israel
och Galil Mountain
Winery genom oss på
Sam & Jenny Wine.
Del av tavlan
Fest på restaurang?
VEM UTVECKLAR DIN SMAK?
Efterlysning -Vem
är konstnären?
Dan-Louis Schneider
[email protected] FIN GAMMAL TAVLA SÄLJS
tel. 08-6679270
www.galilmountain.com Kohen. Mailar signerad bild.
Alkohol i samband med arbete
ökar risken för olyckor.
Gärna judisk härkomst?
´K Pagrotsky´ 070-265 63 45
65
TEMA
Land – Samtalet
Nedan erbjuds tre tolkningar av 3 mos 25: ”utropa frihet över hela
landet för alla dess invånare.” Kommentatorerna – en palestinier,
en bosättare och grundaren av The Center for Jewish Nonviolence –
diskuterar hur de förhåller sig till ockupationens komplexitet.
Vad tycker du själv? Hur tänker din familj och dina vänner?
Av Munir Fasheh:
Jag ser på samhällen som om de vore mänskliga kroppar. Om något är fel
med lillfingret, känns obehaget i hela kroppen. Om jag ignorerar det eller
behandlar det som obetydligt, kommer jag i längden att förstöra min häl­
sa. Likväl som kroppens måste vi även se samhällets välmående som holis­
tiskt. Varje försök att segregera, ignorera, eller utesluta delar av samhället
är kontraproduktivt, minst sagt.
Jag önskar att den sionistiska rörelsen hade tagit Andalusien som före­
bild. Av alla Europas ledare är Alfons X av Kastilien den jag finner mest
inspirerande. Han var kung i Galicien, León och Kastilien från 1252 till
1282. Först ville han utvisa alla araber och judar, men när han besökte väl­
mående mångkulturella städer som Toledo bestämde han sig för att eta­
blera en mångkulturell stat.
En stat där kristna, muslimer och judar levde under statens skydd och
hade möjlighet att förvalta det gemensamma humanistiska arvet.
Av de tidiga sionistiska ledarna är Ahad Haam den som tydligast motsät­
ter sig segregationens ideologi. Om Alfons och Ahad Haams visioner hade
tagits till vara hade de kunnat skapa ett samhälle styrt av visdom istället
för kontroll och herravälde. Friheten är inkluderande, aldrig exkluderan­
de som det står i den bibliska versen: ”förkunna frihet över hela landet till
alla dess invånare.”
Är det för sent att arbeta mot en sådan vision?
Vi har inget val. En sådan vision är det klokaste alternativet för en värld
som villigt rör sig mot självförstörelse.
Munir Fasheh föddes 1941 i ett hus i Bakka i västra Jerusalem. Han har
en doktorsexamen i Education vid Harvard University och är grundare av
Arab Education Forum.
66
Av Hanan Schlesinger:
”Den som förvärvar en slav förvärvar
en herre över sig själv”, säger babylonis­
ka Talmud (Kiddushin 20a). Kontexten
är att judisk lag lägger en tung börda på
slavägaren när det kommer till fysiskt
och ekonomiskt ansvar för slaven. Men
det går djupare än så: slaveri förslavar
både slavar och mästare. Den sistnämn­
da måste ständigt hävda sitt herravälde
enbart för att gradvis förlora sin känsla
för ödmjukhet och rättvisa och förvand­
las till en tyrann vars gudomliga avbild är
skadad. Det kanske är därför friåret yovel
proklamerar frihet ”till alla dess invåna­
re”. När slavar frigörs, frigörs också deras
herrar. Slavar vet att de är slavar. Mäs­
tare är ofta blinda för hur de behandlar
sina slavar, men också vad de utsätter sig
själva för.
Jag ser inte Judéen och Samarien som
ockuperad mark. (Ockuperad mark är
land som kontrolleras av en part medan
den andra parten är en internationellt
erkänd stat. Vad gäller Västbanken var
den sista internationellt erkända sta­
ten det brittiska mandatet 1948.) Men
palestinierna lever samma verklighet
Judisk Krönika Nr 2/2017
Ni
skall helga det
femtionde året och
utropa frihet över
hela landet för alla dess
invånare. Det skall vara ett
friår för er: var och en skall få
tillbaka sin egendom och få
komma tillbaka till sin
släkt.
3 Mos 25
Rabbin Hanan Schlesinger har
undervisat i bibelstudier vid högskolor
och seminarier i Jerusalem och Gush
Etzion. Han är medgrundare till Shorashim-Judur-Roots, ett lokalt pales­
tinskt-israeliskt initiativ för förståel­
se, icke-våld och förändring. Han bor i
Gush Etzion.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Av Ilana Sumka
En palestinier sitter i sin bil vid en vägspärr i regnet och väntar
på tillstånd att passera. En israelisk soldat står i regnet och kon­
trollerar palestiniern som sitter i bilen. Vem är fri?
Styrkan i fredliga metoder vid konfliktlösning, säger den
palestinske ledaren Sami Awad, är möjligheten att lyfta för­
trycket både från de förtryckta och förtryckaren samtidigt. ”För­
kunna frihet över hela landet för alla invånare”, säger versen i
3:e Mosebok, för friheten är inkluderande, inte exkluderande,
och det enda sättet att helga yovel, det 50:e året, är befrielsen
av alla, inte några.
Nu är tiden för denna befrielse. 50 år har gått sedan 1967, när
ockupationen började. Det här är det bibliska 50-års jubiléet, då
landet ska ligga i träda, då skulder ska avskrivas, slavar friges och
land återbördas till dess rättmätiga ägare. Detta är vad Israel nu
måste göra med Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza: erkänna
de förluster som palestinierna har genomlidit och frigöra dem från
ett liv där de förvägras medborgerliga rättigheter, lever med stora
rörelsebegränsningar och blir förtryckta av en militärockupation.
50-årsjubileet av ockupationen är ett avgörande ögonblick i
den judiska historien. Aldrig tidigare har begreppet yovel varit
så relevant för vår samtid och aldrig har frågan om judisk makt
krävt ett svar så desperat.
Idé & texter: Sh’ma Now A Journal of Jewish Sensibilities/The Forward
som ett ockuperat folk. Vi israeler är ett
ockuperande folk som själva också är
ockuperade av ockupationen. Allt fler
israeler och de flesta judiska invånarna
i Judéen och Samarien bor i en bubbla,
och vill inte erkänna ockupationen eller
dess tragiska effekter. En av de många
väsentliga nycklarna till att avsluta ock­
upationen av det palestinska folket och
börja läka landet och dess invånare kan
vara mänsklig kontakt: israelerna måste
möta sina palestinska grannars ögon. Vi
behöver lära känna deras mänsklighet,
deras berättelser och deras smärta – ta
in det helt och fullt - och sedan titta oss
i spegeln och se ockupanten. Kanske blir
reflektionen av oss själva en tillräckligt
stor chock för att förkunna ”frihet över
hela landet till alla dess invånare”.
Ilana Sumka undervisar i judendom vid en progressiv syna­
goga i Bryssel. Hon är medgrundare till Een Andere Joodse Stem/Another Jewish Voice och rektor för The Center for
Jewish Nonviolence.
67
LITTERATUR
Recension
Birobidjan – det röda Israel
RICKI NEUMAN har läst Masha Gessens Where the Jews Aren’t (Schocken Books)
D
et är så den judis­
ka autonoma repu­
bliken i Birobid­
jan grundas, nära
gränsen till Kina,
i ett kargt område
befolkat av främst koreaner, kine­
ser och kosacker. Dit ska judarna
flytta, föreslår någon i Moskva.
Där ska de få utveckla sin kultur,
och så gör vi jiddisch till områdets
officiella språk.
Partiet skickar en expertgrupp
till Birobidjan med syfte att utre­
da om detta är möjligt. Deras
80-sidiga rapport säger nej – ett
krävande klimat med långa kalla
vintrar och heta torra somrar, och
dålig jord, stora svampmarker,
farliga insekter och en befolkning
som inte skulle välkomna judar­
na, tvärtom. Men partiet bryr sig
inte. Projektet sätter igång ändå,
och från slutet av 1920-talet
strömmar judiska nybyggare till
denna avlägsna del av världen,
lockade av affischer och före­
drag. De flesta är idealister som
vill skapa nytt, som vill förverk­
liga socialismen och samtidigt
bevara det judiska, unga besjäla­
de människor som är övertygade
om att det går att vara både kom­
munist och jude, att det går att
både uppskatta Marx och Sholem
Aleichem.
Denna skara påminner om de
judiska invandrarna till Palestina
vid denna tid, och de sovjetiska
myndigheterna var medvetna om
konkurrensen. I flera reklamaffi­
scher lanserades Birobidjan som
68
Judisk Krönika Nr 2/2017
”det röda Israel”, välkomnande,
frodigt och fullt av ”mjölk och
honung”.
Framför allt i New York och
Buenos Aires försöker man vär­
va unga judar. Under den sto­
ra depressionen i början av
1930-talet ökar framför allt anta­
let amerikanska judar som vill till
Birobidjan. Flera är från arbetar­
klassen. De känner sig desillusio­
nerade och vill pröva något annat
än den västerländska kapitalis­
men.
Det sägs att Stalin tyckte om
idén med Birobidjan, bland annat
för att han då kunde få bort judar­
na från Europa, där han var osä­
ker på vilken sida de skulle väl­
ja, om det blev krig, och istället
få dem samlade på ett enda stäl­
le, en plats lätt att bevaka och ta
över, om man så önskade.
Om denna märkliga och fasci­
nerande konstruktion har Masha
Gessen skrivit en tunn bok, Where
the Jews Aren’t, som rymmer flera
intressanta kapitel, men som ock­
så lider av att författaren tyvärr
slösar merparten av utrymmet på
två personer som hade lite med
Birobidjan att göra. Den ena, his­
torikern Simon Dubnow var ald­
rig ens där,och den andra, poeten
David Bergelson, besökte området
en enda gång.
1937 bor det över 18 000 judar
i Birobidjan. Det är en låg siffra,
med tanke på att projektet nu har
varit igång i ett decennium. Vi
den tidpunkten borde den judis­
ka republiken ha lockat till sig
Judisk Krönika Nr 2/2017
en miljon nybyggare, enligt den
ursprungliga tioårsplanen.
Det är en fascinerande tan­
ke – ett Birobidjan befolkat av
en miljon jiddischtalande judar
i mitten av 1930-talet. Dessa
människor skulle alltså ha und­
gått Förintelsen, och försett
efterkrigstiden med ännu ett
rikt judiskt centrum, förutom
Israel och USA, med jiddisch
som huvudspråk.
Just mitten av 30-talet blir gyl­
lene år för Birobidjan, och skild­
ras väl i Gessens bok, som berät­
tar om skolor, bibliotek, tidningar
och bokförlag, många beroen­
de av amerikansk-judiska peng­
ar. Mycket är av hög klass, som
den stora judiska teatern, ritad
av Hannes Meyer från konstsko­
lan Bauhaus.
Sedan kommer den stora ter­
rorn, och flera av de judiska led­
arna i Birobidjan fängslas och
deporteras. Därefter det stora kri­
get, under vilket hälften av Sov­
jets fem miljoner judar mördas.
De som överlevde återvände ofta
till hem som inte längre var deras,
skriver Gessen, bebodda av främ­
lingar eller grannar, som vägrade
att flytta, och till platser där de
inte längre fanns några judar kvar
men där det fortfarande pyrde av
antisemitism.
En del av dessa hemlösa och
drabbade östjudar, främst från
Ukraina och Vitryssland, reser till
Birobidjan, för att där kunna bör­
ja om, och medverkar till en tunn
och kortvarig renässans.
1948 bor det hela 30 000 judar
i området, den högsta siffran
någonsin, och det judiska livet
berikas. Men Stalins ökande para­
noia, hans rädsla för ”rotlösa och
opålitliga kosmopoliter”, utlöser
en ny våg av antisemitism. Judar­
na anklagas för att samarbeta
med Amerika, och från 1948 med
Israel, och 1950 arrangerar Scho­
lem Aleichem-biblioteket i Biro­
bidjan ett stort bokbål med syfte
att bränna alla regionens böcker
på jiddisch. Det blir en symbolisk
final på historien om den judiska
republiken.
1953 stegras förföljelserna
mot judar, och det finns histori­
ker som menar att om inte Stalin
plötsligt hade dött i mars samma
år, då hade världen fått uppleva
ännu en judisk katastrof, endast
åtta år efter den senaste.
Idag lever cirka 1 500 judar i
Birobidjan, varav ett tiotal pratar
jiddisch, och där finns fortfaran­
de ett judiskt liv, om än tunt, och
helt beroende av stöd från Israel
och judiska organisationer i USA.
Staden rymmer ett församlings­
hus, en förskola, ett museum, ett
bibliotek, ett soppkök - och så
den nya synagogan på Leninga­
tan, byggd 2004.
När Gessen gör ett besök går
hon på restaurang och bestäl­
ler Schnitzel a la Birobidjan. Den
visar sig vara gjord på fläsk.
För den som vill läsa en mer fokuserad
bok rekommenderas Lars Åhlanders lågmälda och sakliga Birobidzjan från 2010.
69
LITTERATUR
Recension
Lätt att avfärda tvåstatsmodellen
RICKI NEUMAN recenserar Vem säger vad? (Rabble)
U
nder många år har det pågått
en internationell debatt om
den israeliska ockupationen av
Västbanken, östra Jerusalem och
Gaza, om framtiden för dessa
områden och för den judiska
staten.
Denna pågående diskus­
sion har till stor del hand­
lat om tvåstatslösningen, och
hur möjlig eller omöjlig den är.
Därutöver har man tagit upp
olika enstatslösningar, sta­
tus quo, total israelisk annek­
tering, palestinsk federation
med Jordanien med mera.
Förra året kom ännu ett
inlägg, i form av en ny fredsrö­
relse. One Home Country, Two
States är ett gemensamt isra­
eliskt och palestinskt initia­
tiv, som förenklat går ut på att
skapa två självständiga stater,
sida vid sida, men med synner­
ligen öppna gränser, och med
ett utvecklat samarbete ifrå­
ga om säkerhet och mänskli­
ga rättigheter. Och i december
satte historikern Daniel Pipes
igång en debatt i USA, när han
skrev att det mest konstruktiva,
på lång sikt, är ett nytt krig, som
Israel vinner, överlägset. Först då
finns förutsättningen för reella
förhandlingar och fred.
Rickie Neuman
är journalist,
författare och
Judisk Krönikas
kulturkrönikör.
70
I Vem säger vad? introducerar
Martin Blecher flera betydelse­
fulla röster i detta offentliga sam­
tal, från bägge sidor, och har delat
upp sina 16 skribenter (varav
endast en kvinna) i tre grupper.
En grupp förespråkar tvåstatslös­
ningen och i den ingår före detta
politikern Avraham Burg och för­
fattaren Edward Said. En annan
grupp är emot denna modell, och
där återfinns statsvetaren Amal
Jamal och historikern Benny
Morris. Den tredje ”relativistis­
ka” gruppen består endast av två
personer, politikern Sari Nussei­
beh och författaren Leon Pinsker.
Det går att invända mot urvalet,
och denne läsare saknar flera rös­
ter, bland andra historikern Tony
Judt, som förespråkade enstats­
lösningen i en uppmärksammad
essä i New York Review of Books
år 2003.
Under läsningen blir jag gång
på gång påmind om hur lätt
det är att avfärda tvåstatsmo­
dellen, till exempel genom att
säga att chansen fanns men
nu är det för sent, eller: det
framtida Palestina blir för
litet och för svagt för att kun­
na överleva, eller: vi har inga
politiska ledare som är till­
räckligt modiga och starka för
att förverkliga denna lösning.
Därutöver blir jag påmind
om hur svårt det är att före­
slå andra hyfsat realistiska
modeller.
I ett kapitel lägger Benny
Morris ut texten om en fram­
tida palestinsk konfederation
med Jordanien, grannen får ta
över problemet, men det blir
knappast övertygande (och
mellan raderna går det till och
med att utläsa att inte heller för­
fattaren tror på detta).
Blecher har ställt samman en läs­
värd antologi, med både moderna
och gamla texter (Pinskers bidrag
är från Självbefrielse som kom
1882) – och dessutom försett
texterna med resonerande inled­
ningar, där författarna sätts in i
ett större sammanhang.
Judisk Krönika Nr 2/2017
En uppgörelse med
bokstavsvänstern
BERNT HERMELE recenserar Med skuldkänslan som drivkraft
– Om svenska Israelvänner och västfiender (Timbro )
D
avid Andersson gör upp med
den svenska bokstavsvän­
stern. Det är 60- och 70-tal.
Anderssons förebilder är Her­
bert Tingsten och Per Ahlmark,
måltavlorna är Jan Myrdal,
Göran Palm, Olof Lagercrantz
och Göran Rosenberg.
Bokens skärningspunkt går
genom Israel-Palestina-konflik­
ten, närmare bestämt sexda­
gars-kriget 1967. Andersson
menar att den svenska borger­
lighetens och socialdemokra­
tins stöd för Israel, åtminsto­
ne fram till 1967, bottnar i en
skuldkänsla för Förintelsen. Bok­
stavsvänstern, däremot pla­cerar
sin skuldkänsla i Tredje Världen,
till stor del sprunget ur motstån­
det mot USA:s krigföring i Viet­
nam.
Davidsson menar att Israels
existens var hotad 1967 och att
kriget splittrade de intellektu­
ella i Sverige och att ännu idag
utgör Israel en splittrande fråga i
svensk debatt.
Utifrån Mellanöstern-konflikten
målar Andersson upp två världs­
bilder på kollisionskurs, på den
ena sidan de borgerliga, med
undantag för Per Gahrton, och en
del socialdemokrater som är ”för
demokrati och väst”. På den andra
sidan extremvänstern, inklusive
Olof Lagercrantz, chefredaktör
för Dagens Nyheter.
Judisk Krönika Nr 2/2017
Andersson gör ett mycket nog­
grant utgrävningsarbete av vän­
sterns gamla försyndelser. Han
följer Myrdals klassiska uppma­
ning - ”Gå till läggen” och där hit­
tar han många grodor från den
tidens ledande vänsterdebattörer;
Myrdals Pol Pot-kramande, Göran
Palms hyllande av enpartivälde
och Olof Lagercrantz Mao-hyll­
ningar, för att bara ta några exem­
pel i en alltför stor hög. För all del
inga nyheter, men ändå värda att
upprepa.
Han gör också en poäng av att
den borgerlige debattören Her­
bert Tingsten, chefredaktör på
DN, var statsvetare och profes­
sor, medan vänsterns debattörer
var poeter och författare. Myr­
dal, Lagercrantz och Palm klarade
inte av att vara neutrala. Givetvis
sant, men Tingsten och Ahlmark
gjorde sig inte heller kända för
någon kall neutralitet. Och var­
för skulle de vara det?
När det gäller Israel-Palesti­
na-konflikten har Andersson
inte mycket nytt att komma
med. Han beskriver, helt rätt,
att många debattörer kopplade
Förintelsen med bildandet av
staten Israel och tycks själv inte
ha något att invända. För egen
del skriver jag under på histori­
kern Dan Diners hållning:
”Man bör diskutera konflik­
ten Israel-Palestina som om
Förintelsen inte ägt rum, och
Förintelsen som om den kon­
flikten inte pågick”.
Det är uppenbarligen lättare
sagt än gjort, men en hopbland­
ning skymmer sikten.
Anderssons värld är den vite
mannens, helst statsvetarens.
Jag saknar kvinnornas röster i
den här boken. Jag saknar också
de drabbades, de som debatten
rör. Den här typen av intellektu­
ella övningar på molnfri höjd, blir
i långa loppet syrefattiga. Männ­
iskorna på marken hamnar aldrig
i fokus, trots att det är de som får
betala politikens pris. Han är inte
heller intresserad av att vrida på
sin egen världsbild, vilket gör bok­
en förutsägbar.
Bernt Hermele
är författare och
skriver på en bok
om Sveriges
assimilerade
judar.
71
Vi har bredden av tjänster och kompetenser
som behövs för att företag ska växa. Om du
vill ha en partner som ser möjliheterna för ditt
företag är vi rätt för dig.
Kontakta gärna John Osser för mer information,
08 120 116 00 eller www.bdo.se.
ER
SLIPP KÖ
boka
e
VIP servic
Ta med familjen till Israel
Ta med familj och vänner, barn och
barnbarn på en unik rundresa
tillsammans med en svensktalande
guide.
[email protected] | tel:08-661 25 00
| israeltours.se
Gör kontoret till en strategisk resurs
för medarbetarna och verksamheten
Affärslogik Svenska AB, Hammarby Allé 91, 120 63 STOCKHOLM
Telefon: 08-555 770 00 | www.affarslogik.se | [email protected]
Välkommen till vår
färska e-handel
Det är med stor portion glädje
vi välkomnar dig till Lisa Elmqvists
nya hemsida och e-handel,
där du även finner varor från vårt
systerföretag Husmans Deli.
Tandläkarna
Roman Gotlib
Tel & Fax: 042-13 64 14
Stortorget 13 Helsingborg
FASTIGHETSFÖRVALTNING
FASTIGHETSMÄKLERI
Kontakta Marton Grünbaum
Besöksadress: Upplandsgatan 35, Postadress: Box 6018, 102 31 Stockholm
Telefon: 08-32 74 60 Fax: 08-32 40 71
www.botema.se
e-mail: [email protected]
Behöver du optimera din eller ditt
bolags ekonomiska situation?
Kontakta Managent AB, 070-3375767
för SwedSec-licensierad rådgivning.
ÖSTERMALMS SALUHALL | 114 39 STOCKHOLM
TEL: 46 8 553 40 400 | FAX: 46 8 553 40 405
WWW.LISAELMQVIST.SE
72
Judisk Krönika Nr 2/2017
KULTURKRÖNIKAN
Ricki Neuman
Jude i Sverige år 2017
FOTO KARL GABOR
J
ag orkar inte läsa ännu en israelisk eller
amerikansk artikel om hur hemskt det är i
Sverige, och hur svårt vi judar har det.
I verkligheten har vi det bra, och har haft
det så länge (även om Judiska Föreningen i
Umeå tvingades lägga ned).
Inte minst i Stockholm, där mer än hälften av oss bor.
Förra året invigde vi Bajit, som utgör två stora hus
mitt i staden, ”prime location”, och som är försam­
lingens största satsning sedan synagogan byggdes på
1880-talet.
Förra året firade man 15 år på Forum för Levande His­
toria, som är en resursstark statlig myndighet, direkt
under regeringen och med syfte att sprida upplysning
om Förintelsen, framförallt i våra skolor. Inget annat
land har en liknande institution.
Varje december samlas många av oss i Kungsträdgår­
den, för att uppmärksamma chanuka, och då med en
ljusstake som är högre än parkens egen julgran.
Och förra månaden satt jag på en lunchrestaurang i
Stockholm, tittade ut genom fönstret och såg ett dussin
ortodoxa judar passera förbi, på väg från shul på Sankt
Paulsgatan till en barmitsva-lunch.
Låter det som om jag skryter?
Ok, jag vet, det finns problem.
Ett är en ny typ av antisemitism, åt­mins­
tone för oss. Den förekommer bland
annat i Malmö, där en stor del av landets
500 000 muslimer bor, och är en orsak till
den judiska utflyttningen därifrån, fast
kanske inte den avgörande. Man bryter även
upp av andra skäl, tar sig vidare till Stock­
holm, England eller Israel, för att där
kunna leva ett mer judiskt liv.
Var får de sin information ifrån,
undrar jag, alla dessa journalister
som skriver att Sverige har drab­
bats av omfattande terrorism, och
att massinvandringen har förstört
landet?
Judisk Krönika Nr 2/2017
I själva verket rymmer Sverige flera goda exempel på
anpassning och accepterande, men det skriver ingen om.
Under efterkrigstiden har vi i tur och ordning tagit
emot chilenare, iranier, bosnier och kurder, och på det
hela taget har dessa immigranter blivit framgångsrika i
sitt nya hemland, så även de judar som kom från Polen
i slutet av 60-talet.
Låter det som om jag skryter?
Ok, jag vet, det finns problem.
Utöver den nya mus­
limska antisemitismen
(från ett fåtal personer) I EN RAPPORT FRÅN I ÅR FRÅN
kämpar vi mot den gam­
INSTITUTE FOR JEWISH POLICY
la, hederliga höger-anti­
semitismen, och den RESEARCH I LONDON FRAMGÅR
något yngre och ohe­
TILL EXEMPEL ATT VÅRT LAND
derliga från vänstern,
den som ofta gömmer LIGGER ABSOLUT BÄST TILL,
sig bakom anti-israelis­ OCH UNGERN SÄMST, OM MAN
ka positioner - plus det
ohämmade judehatet på JÄMFÖR ANTISEMITISMEN I ÅTTA
nätet.
EUROPEISKA LÄNDER.
Detta är oroväckande
och kräver åtgärder, och
arbete pågår, men att
jämföra med Europa under 30-talet, vilket allt fler gör,
det blir överdrivet. Då fanns nästan inga institutioner
eller personer som ville försvara judarna.
Så är det inte i dagens Sverige.
I en rapport från i år från Institute for Jewish Policy
Research i London framgår att vårt land ligger absolut
bäst till, och Ungern sämst, om man jämför antisemitis­
men i åtta europeiska länder.
I dokumentärfilmen Judagölen berättar Staffan
Lamm om ett av de sista ”judedråpen” i Sverige. Året
är 1874. Gårdfarihandlare Isak Goldstein dödas ute på
landsbygden i Småland - och förövaren infångas och
döms till avrättning.
Inget liknande mord sker under 1900-talet.
Och så kommer det att förbli…
Ricki Neuman
73
TILL SIST
Moshe David HaCohen
74
Moshe David HaCohen
– ny rabbin i Malmös judiska församling
FOTO PETER KROON
4
FRÅGOR TILL
Judisk Krönika Nr 2/2017
1
Hej, vem är du?
Jag är Moshe David, ny
rabbin i Malmö. Min
familj och jag bor en kvart
söder om Jerusalem, vid
gränsen till öknen, strax
ovanför Tekoadalen där
David rymde från Shaul,
enligt bibeln. Tekoa är en väl­
digt speciell bosättning som
grundades av både religiösa
och icke-religiösa människor.
De ville leva och lära tillsam­
mans, gå bortom ”jag kastar
inte sten på nån som kör på
shabbat” och faktiskt bo till­
sammans. Det skapar myck­
et intressanta samtal, exem­
pelvis om den gemensamma
poolen.
Vi ville inte ha enbart sepa­
rerade simtillfällen för kvin­
nor och män, utan också
gemensamma. För att alla
skulle känna sig bekväma och
respekterade var vi tvungna
att lyssna på varandras tan­
kar, känslor och åsikter.
Vi använder numera våra
erfarenheter från de samta­
len i dialogen med våra pales­
tinska grannar.
Mina andliga lärare är rabbi
Froman, välsignat vara hans
minne. Han lärde mig zohar
och kabbalah. Min andra lära­
re är rabbin Adin Steinsaltz
och i bakgrunden finns Shlo­
mo Carlebach, som jag skriver
en avhandling om.
2
En del av ditt arbete i
Malmö handlar om dialog med muslimska le­
dare och samfund, berätta
mer om det.
Jag kommer att arbeta till­
sammans med imam Sala­
huddin Barakat. Vi har en
fin relation och är båda djupt
rotade i våra respektive tradi­
tioner. Tillsammans kommer
vi besöka skolor, studera, och
fira helger tillsammans.
Vi har precis gett projek­
tet namnet AMANAH - The
Muslim-Jewish Faith and
Trust Project.
Namnet kommer från det
hebreiska ordet för tro - emunah (som i amen) och betyder
förbund på hebreiska och att
infria ett förtroende på ara­
biska. Namnet bär förhopp­
ningarna om vad vårt projekt
ska innebära – ett växan­
de förtroende och förbund
mellan den judiska och mus­
limska gruppen i Malmö.
3
Vad hoppas du är resultatet 5 år från nu?
Jag hoppas att synen
på Malmö kommer att änd­
ras. Att Malmö blir känt för
den nya dialogmodellen vi
hoppas skapa.
Min förhoppning är att de
muslimska och judiska sam­
funden ska lära känna var­
andra genom textstudier och
personliga möten och att vi
lyckas utbilda ledare i att
hantera de svåra situationer
som uppstår när läget i Isra­
el blir spänt.
Jag hoppas också att vi ska
lära oss mer om vårt gemen­
samma förflutna. Muslimska
och judiska samfund brukade
dela kunskap och traditioner.
Maimonides skrev på arabis­
ka eftersom det var det språk
han kände sig hemma på.
Jag har föreslagit för
imam Barakat att vi kan stu­
dera en responsa på frågan
om handskakning med det
motsatta könet, som skrevs
för 120 år sedan, av en rab­
bin i Lübeck. Kanske finns
det något dagens europe­
iska muslimer kan lära av
halachan som utvecklats
under judarnas tusenåriga
möte med kontinenten?
4
2017 markerar 50 år
sedan sexdagarskriget
och 50 år av ockupation. Hur kan vi förhålla oss
till det genom det judiska konceptet yovel?
Tack vare segern i sexdagar­
skriget fick vi möjligheten
att återvända till flera delar
av det bibliska Israel. Mina
egna barn fick möjligheten
att växa upp på en plats där
de plockade sina egna oliver
och mjölkade våra getter. De
känner till granatäpplet, inte
utifrån bibelklassen i sko­
lan, utan från trädet som de
plockar det från. Vart sjun­
de år infaller shmita då lan­
det ska ligga i träda. Det är
jordens sabbat och påminner
oss om två saker: att respek­
tera jorden, vikten av att den
får möjlighet att återhäm­
ta sig, och att det är en gåva
från Gud att vara tacksam för
snarare än att ockupera med
våld.
Yovel är kulmen av denna
process. När vi har genom­
fört sju cykler om sju år, åter­
går landet till dess rättmätiga
ägare och våra slavar friges,
vilket påminner oss om att
landet aldrig var vårt att ta,
snarare en möjlighet att dela
i djup respekt och kärlek.
ANTECKNAT AV ANNELI RÅDESTAD
Judisk Krönika Nr 2/2017
75
POSTTIDNING B
Returadress:
Judisk Krönika
Box 5053
102 42 Stockholm
UR INNEHÅLLET
Yovel – ett sabbatsår för politisk övertygelse • Suzanne Gottfarb porträtterar Natalie Lantz • Oz eller Alterman? Sexdagarskriget i israelisk litteratur • Lisa Abramowicz och synen på Israel i svenska medier • Sara Yarden
om Hand i handskolan • Unga palestinier tappar tron på tvåstatslösningen
• 4 frågor till Moshe David HaCohen, ny rabbin i Malmö