2
• nationalnyckeln till sveriges flora och fauna
ordning
Chordata
Craniata
infrastam
Vertebrata
ranglös Gnathostomata
ranglös Chondrichthyomorphi
klass Chondrichthyes
underklass
Elasmobranchii
infraklass
Euselachii
avdelning
Neoselachii
underavdelning Batoidea
Rajiformes – äggrockeartade rockor
stam
understam
Ordningen äggrockeartade rockor (Rajiformes) om­
fattar 340 arter fördelade mellan fyra familjer: Rhi­
nidae (hajrockor) med en art som till formen mer
liknar en haj än en typisk rocka samt Rhynchobati­
dae, Rhinobatidae och Rajidae (äggrockor), med mer
runda arter. Alla äggrockeartade rockor är ovipara
(äggläggande), medan alla övriga rockor är vivipara
(föder färdigutvecklade ungar). Stjärtpartiet är rela­
tivt smalt, men inte piskliknande som hos s­ pjutrockor
(Dasyatididae). Mixipterygierna (hanarnas kopula­
tions­
organ) är längre och smalare än hos andra
rockor.
ordning
familj
släkte
familj
Chordata
Craniata
infrastam
Vertebrata
ranglös Gnathostomata
ranglös Chondrichthyomorphi
klass Chondrichthyes
underklass
Elasmobranchii
infraklass
Euselachii
avdelning
Neoselachii
underavdelning Batoidea
ordning Rajiformes
Rajidae – äggrockor
stam
understam
Familjen äggrockor (Rajidae) har en världsomspän­
nande marin utbredning och förekommer i huvudsak
på mjukbottnar från grunda, strandnära vatten ned
till som mest 3 000 meters djup. Det är den artrikaste
broskfiskfamiljen med omkring 280 beskrivna arter
och dessutom ett stort antal hittills obeskrivna arter.
Artantalet till trots är de morfologiskt relativt lika
sinsemellan, och fram till 1990-talet fördes de flesta
arterna till släktet Raja.
Äggrockor känns igen på att de har närmast rombisk
kroppsskiva, relativt kort och tjock svans samt för­
hållandevis liten eller helt bortreducerad stjärtfena.
Översidan har ofta rader eller fläckar med förstorade
taggar, ibland benämnda knaggar. Unikt för ägg­
rockor är bl.a. att de är äggläggande medan andra
rockor är vivipara. Vuxna hanar har så kallade ving­
kardor (grupper med taggar) längs bröstfenkanten
och vanligen dessutom liknande så kallade kind­
kardor på sidan av huvudet. Svansens sidomuskler är
hos båda könen omvandlade till elektriska organ.
Pulserna som avges från de elektriska organen är
mycket svaga, bara några tiotal millivolt. De används
sannolikt för kommunikation. Ensamma rockor ger
nämligen inte ifrån sig pulser annat än om man petar
till dem eller stör dem på annat sätt, men rockor som
lever nära varandra avger pulser, särskilt om de stö­
ter ihop. Pulserna verkar inte användas för oriente­
ring eftersom ensamma rockor som simmar omkring
inte skickar ut pulser, och de är naturligtvis alldeles
för svaga för att användas till försvar eller bytesfångst.
De svaga elektriska organen är helt annorlunda än
de mycket kraftigare elektriska organ som darrocke­
artade rockor har (se vidare under Torpediniformes).
Äggen har rektangulära, hornartade kapslar med
ett långt, smalt spröt i vart och ett av de fyra hörnen.
Många äggrockor har äggkapseln insvept i en fluf­
fig, fibrös massa. I Nationalnyckeln har vi avbildat
plogjärnsrockans ägg så, men det vanliga är att ägg­
kapslarna påträffas utan eller bara med rester av den­
na massa. Varje äggkapsel innehåller ett ägg. Äggkaps­
larnas längd och bredd mäts med spröten (hornen)
borträknade. Spröten är raka eller svagt böjda, till
skillnad från de långa, spiralformiga spröten på röd­
hajarnas äggkapslar. Bukfenorna är d
­ ifferentierade i
en främre och en bakre lob, varav den främre används
familj
släkte
Hane av en äggrocka.
ILLUSTRATION: KARL JILG
vingkardor
kindkardor
batoidea: rajiformes •
som ben vid förflyttning. Man har liknat rockornas
rörelser på bottnen vid tvåbent gång.
Utöver de nio arter som tas upp här finns om­
kring 25 arter rapporterade från nordöstra Atlanten.
Väldigt få arter finns ute i Nordsjön, däremot finns
åtskilliga längs norska kusten och längs den västeuro­
peiska kontinentalsockelkanten.
Artbestämningen av äggrockor är genomgående
svår. Nosens längd, färgteckningen och fördelningen
släkte
3
av taggar på ryggsidan går oftast att använda på vuxna
exemplar, men noslängden varierar mellan olika indi­
vider, färgteckningen har också en viss variation och
skiljer inte så mycket mellan närbesläktade arter, och
taggarna kan vara olika väl utvecklade. I arttexterna
nedan beskrivs inte hanarnas ving- och kindkardor,
eftersom de ser ungefär likadana ut hos samtliga
svenska arter.
Dipturus
Chordata
Craniata
infrastam
Vertebrata
ranglös Gnathostomata
ranglös Chondrichthyomorphi
klass Chondrichthyes
underklass
Elasmobranchii
infraklass
Euselachii
avdelning
Neoselachii
underavdelning Batoidea
ordning Rajiformes
familj Rajidae
stam
Släktet Dipturus omfattar långnosiga rockor varav
de flesta har svartmarkerade slemporer (dvs.
röröppningarna till de lorenzinska ampullerna, syns
bäst på undersidan). Det finns vanligtvis relativt få,
förstorade taggar längs svansen och stora släta partier
på kroppen. Släktet omfattar ca 50 arter, av vilka fem
har påträffats i eller nära svenska vatten. Tre arter är
säkert belagda med bevarade exemplar. Det har visat
sig att slätrocka Dipturus batis i själva verket utgörs
av två distinkta arter: en mindre och en större. De
båda arterna skiljer sig från varandra både i fråga
om morfologi och DNA. Under arbetet med texten
till denna volym av Nationalnyckeln (2010) var
inte arternas vetenskapliga namn fastställda. Bland
svenska och skandinaviska beläggexemplar verkar
båda arterna förekomma. I väntan på en systematisk
revision behandlas därför dessa arter tillsvidare under
Dipturus batis
Slätrocka
Känns igen på den långa, spetsiga nosen, den
relativt släta kroppen och de svartmarkerade slem­
porerna på den i övrigt ljusa under­si­dan. Består
egentligen av två arter, se släktesbeskrivningen.
kännetecken Totallängd 145 cm (den mindre
arten), 250 cm (den större), hanarna är mindre
än honorna. Kroppsskivan är brett rombisk med
tillspetsade ytterhörn, tydligt konkava framkanter
och närmast raka bakkanter. Nosen är mycket lång
och spetsig, vanligen något längre hos den större
arten. De två ryggfenorna sitter tydligt åtskilda,
men avståndet dem emellan är markant större hos
den större arten jämfört med den mindre. Tänderna
är spetsiga; hos hanarna aningen större samt med
längre spets och bredare bas än hos honorna. Både
över- och undersidan är slät hos unga individer, vilka
slätrocka D. batis. En framtida revision kommer att
knyta namnet batis till den ena arten – den andra
erhåller då det äldsta tillgängliga namnet under vilket
den arten beskrivs. Eftersom man antagit att det bara
funnits en art av slätrocka är det i varje enskilt fall
oftast inte möjligt att veta vilken art som tidigare
studier egentligen handlar om. Beskrivningen av
slätrockans levnadssätt och utbredning är följaktligen
baserad på data från två arter.
Dipturus Rafinesque, 1810. Caratteri di alcuni nuovi generi e nuove specie di animali e piante della
Sicilia: 16.
Etymologi: Dipturus = dubbelsvansad; diptykhos (gr.) =
dubbel; oura (gr.) = svans. Syftar eventuellt på de två
ryggfenorna långt bak på svansen och avsaknaden av
stjärtfena.
namngivning
l i t t e r at u r
Iglésias m.fl. 2009.
dock kan ha enstaka förstorade taggar längs ögonens
underkant. Hos vuxna individer finns ett begränsat
antal småtaggar vilkas utbredning varierar mellan
olika individer. Taggarna är begränsade till en mittrad
bestående av 12–18 taggar längs svansens översida,
och ytterligare 1–2 taggar sitter som regel mellan
ryggfenorna – vanligen en tagg hos den mindre och
två taggar hos den större arten. Ofta finns också
sidorader med taggar på svansen. Hos den mindre
arten är dessa relativt små, riktade åt sidan eller något
framåt, medan den större arten har kraftigare och mer
framåtriktade taggar.
Färgen varierar kraftigt med storleken och mellan
olika individer. Översidan är gråbrunaktig med
gulvita fläckar som varierar i antal, täthet och kontrast.
Unga individer är något mörkare och har ett flertal
mindre ögonfläckar samt ofta en särskilt stor, oval
ljusmarmorerad fläck vid basen av vardera bröstfenan.
Den mindre arten saknar marmorering på de mörka
ögonfläckarna. Den har också ljusgul i stället för
mörkt olivgrön iris. Undersidan är ljus, från vitaktig
understam
släkte
