Lunds universitet
Statsvetenskapliga institutionen
Freds- och konfliktvetenskap
FKV K01
Vt 2008
Handledare: Jan Teorell
Stormakternas roll för en koreansk
återförening
”När valar slåss, får hummern skador” (Koreanskt ordspråk)
Linda Larsson
Abstract
Uppsatsen består av beskrivning och analys av USA:s, Kinas, Rysslands och
Japans inställningar till en koreansk återförening, samt dessa inställningars
bakomliggande orsaker. Hegemoniskolan och neorealistisk teori används för att
förklara staternas ageranden i det anarkiska systemet. Ryssland och Kina ställer
sig direkt negativa till en koreansk återförening, främst av säkerhetspolitiska och
maktpolitiska skäl. Hegemonen USA är i teorin positivt men i har praktiken inte
någon policy. Främst önskar de öka sin egen makt i regionen, medan Kina och
Ryssland önskar minska den för att bibehålla maktbalansen. Japan är mer
ambivalent, men ställer sig bakom USA, även det främst av säkerhetspolitiska
skäl. Även ekonomiska aspekter spelar in för ländernas position i frågan.
Nyckelord: Sydkorea, Nordkorea, återförening, maktbalans, stormakter
Innehållsförteckning
1
2
3
4
Inledning .................................................................................................................. 1
1.1
Syfte och frågeställning...................................................................................... 2
1.2
Metod och material............................................................................................. 2
1.3
Disposition ......................................................................................................... 3
Teori ......................................................................................................................... 4
2.1
Neorealismen...................................................................................................... 4
2.2
Hegemoniskolan................................................................................................. 5
Intentioner och intressen i Korea .......................................................................... 6
3.1
Historik............................................................................................................... 6
3.2
Förutsättningar för återförening ......................................................................... 7
Stormakterna – avsikter och interventioner. ..................................................... 10
4.1 USA.................................................................................................................. 10
4.1.1
Amerikansk position ................................................................................ 11
4.1.2
Amerikanska intressen ............................................................................. 11
4.1.3
Betydelsen för ett återförenat Korea ........................................................ 12
4.2 Kina .................................................................................................................. 13
4.2.1
Kinesisk position ...................................................................................... 13
4.2.2
Kinesiska intressen................................................................................... 14
4.2.3
Betydelsen för ett återförenat Korea ........................................................ 14
4.3 Ryssland ........................................................................................................... 15
4.3.1
Rysk position............................................................................................ 15
4.3.2
Ryska intressen......................................................................................... 15
4.3.3
Betydelsen för ett återförenat Korea ........................................................ 16
4.4 Japan................................................................................................................. 17
4.4.1
Japansk position ....................................................................................... 17
4.4.2
Japanska intressen .................................................................................... 17
4.4.3
Betydelsen för ett återförenat Korea ........................................................ 18
5
Analys..................................................................................................................... 20
6
Konklusion............................................................................................................. 22
7
Källförteckning ..................................................................................................... 24
1
Inledning
Idrottsmän från Nord- och Sydkorea gick vid OS i Sydney 2000 i samma
uniform och bakom samma flagga, som representerade ett enat Korea. Man
signalerade att oavsett om ens land var kommunistiskt eller kapitalistiskt var man
ett folk, med en kultur, och en historia. Under nära 1 300 år var Korea ett land.
Vid Japans nederlag under andra världskriget delades det mellan Sovjet och USA,
varpå det spända läget supermakterna emellan under kalla kriget gjorde att en
planerad återförening inte skedde. 1948 etablerades istället Republiken Korea i
syd, och Demokratiska Folkrepubliken Korea i nord.
En återförening länderna emellan har sedan dess varit ett gemensamt mål.
Dock är frågan om en återförening inte begränsad till de interna aktörerna utan är
även av intresse för flera andra stater. Skulle Korea enas skulle det kunna bli en
farlig konkurrent om makten för världens stormakter, och vem ett enat Korea
skulle välja att samarbeta med skulle ha stor betydelse för den internationella
arenan, inte minst säkerhetspolitiskt.
Frågan om ett enat Koreas varande eller icke varande är intressant av flera
anledningar. Dels är Sydkorea en lyckad, ung demokrati som på kort tid tagit sig
upp bland de rikaste i världen, medan Nordkorea är fattigt, diktatoriskt och av
USA:s president George W Bush utsedd till en av såkallade ondskans axelmakter
(http://www.whitehouse.gov/news/releases/2002/01/20020129-11.html). De båda
är väldigt olika och har var för sig högst olika inflytande internationellt, samtidigt
som folket ser sig som ett och samma, och en återförening alltid varit högt önskad
av människor på båda sidor om gränsen. Även själva företeelsen av en
återförening är intressant i sig, eftersom länder ofta splittras men sällan växer
samman, och när de så gör beror det normalt sett på erövring. En frivillig och
fredlig återförening sker mycket sällan.
Hur en återförening skulle gå till eller vilka konsekvenser den skulle få, både
nationellt och internationellt, är svårt att förutspå. Vad som går att se är att
inflytelserika länder som USA, Ryssland, Japan och Kina, trots de olika intressen,
faktorer och uppfattningar som styr de olika länderna, alla har något att vinna
såväl säkerhetspolitiskt och maktpolitiskt som ekonomiskt på eget ökat inflytande
i Korea. Valet att analysera just de ovanstående staternas inställning till
återföreningsfrågan bygger på att det är dessa stater som dominerar, politiskt och
militärt såväl som ekonomiskt, och det är de som har mest att säga till om, mest
att vinna och även mest att förlora.
1
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med min uppsats är att utifrån den neorealistiska skolan och
hegemoniskolan beskriva och analysera utvalda aktörers position, inställning och
agerande i fråga om en möjlig koreansk återförening. Neorealismen är en
systemnivåteori som begrundar staters valmöjligheter och beteende i olika
säkerhetspolitiska processer, utformad för att förklara staters agerande under
internationell anarki utan globalt ledarskap. Enligt hegemoniskolan, vilken jag
använder för att komplettera neorealismen, har stater olika status i systemet där
alltså en stat dominerar över en annan. De båda skolorna knyts ihop i och med
tanken om det internationella systemets polaritet, som går ut på att stater går ihop
i allianser för att undvika en alltför dominerande stormakt.
Mina frågeställningar:
• Vad har USA, Ryssland, Kina och Japan för position i
återföreningsfrågan?
• Vilka intressen styr de ovanstående staterna i frågan?
• Vad innebär frågan om ett enat Korea för maktfördelningen och
stabiliteten i regionen?
1.2 Metod och material
Uppsatsen är i huvudsak beskrivande med vissa analytiska inslag, och är
baserad på relevant litteratur. Teorin är främst representerad av Kenneth N Waltz
Theory of International Politics från 1979. Waltz är professor i statsvetenskap vid
Berkeley och en av grundarna för neorealismen. Information gällande
hegemoniskolan kommer främst från antologin Makt och Internationella
Relationer (2001) av Björn Hettne och Leif Eriksson, aktiva inom freds- och
konfliktforskningen vid Göteborgs universitet.
Empiriskt material består bland annat av Suzanne M Tovars How Will
External Powers Affect Korean Unification? från 2005. Tovar är löjtnant i United
States Navy och verksam vid Naval Postgraduate School i Montery, California.
Korean Unification: How Painful and How Costly? från Journal of Peace
Modeling (2007) av Donghyun Park och Mario Arturo Ruiz Estrada, verksamma
vid University of Malaysia respektive Nanyang Technological University i
Singapore kommer också att användas. Så även Sukyong Chois Divided States:
2
Unifying without Conquest ur antologin Preventive Negotiation: Avoiding Conflict
Escalation av William Zartman från 2000. Choi är verksam vid Chungnam
National University i Sydkorea. Takayuki Onozuka är överste i Japan Ground Self
Defense Force. Hans Security of Japan and Korean Unification från 2006 används
specifikt till delkapitlet om Japan. Frank Ching är journalist från Hong Kong och
specialiserar sig på Östasien. Hans Korean Peninsula: Separate Agendas är en av
få icke-akademiska källor jag använt. Andra mer frekvent använda källor
inkluderar Jae-Suk Lees doktorsavhandling, Rethinking the Korean Unification
Question från Stockholms Universitet 1996, och Derek J Mitchells A Blueprint for
US Policy toward a Unified Korea. Mitchell är chef för CSIS International
Security Program vid Center for Strategic and International Studies i Washington
DC. Fei-Ling Wang, vars Joining the Major Powers for the Status Quo: Chinas
Views and Policy on Korean Reunification jag använder främst för delkapitlet om
Kina, är professor vid Sam Nunn School of International Affairs i Atlanta.
Materialet kommer med få undantag från akademiska källor och torde vara
objektivt, men jag kommer ändå att vara vaksam för vinklingar.
1.3 Disposition
Uppsatsen inleds med en kort beskrivning av de relevanta idéerna hos
neorealismen och hegemoniskolan. Det efterföljande kapitlet handlar om Syd- och
Nordkoreas delning, hur utländska makter spelade in i den, samt anledningar för
de båda staterna till att sträva efter återförening. Stormakterna USA, Kina,
Ryssland och Japans nuvarande linje avseende Koreas återförening samt
bakomliggande orsaker och analyser av dessa, behandlas sedan. Det näst sista
kapitlet innehåller en analys av hur teorierna spelar in för förståelsen av
stormakternas positioner. På det följer konklusionen.
3
2
Teori
2.1 Neorealismen
Neorealismen är en utveckling av realismen, och är en statscentrerad teori
avsedd att förklara staters beteende mot varandra. Realismen ser staterna som den
internationella arenans viktigaste aktörer, och är grundad på staters ständiga
strävan efter makt och säkerhet i den internationella anarkin. Världspolitiken ses
som en konstant maktkamp där krig är en naturlig konsekvens och politik bara
handlar om egenintressen. Krigsutbrott såväl som upprättandet av
handelsrelationer ses alla som hårt knutna till staten. Neorealismen, till skillnad
från realismen, inkluderar även kulturella och ekonomiska faktorer såväl som
stater (Hettne 2001 s 44) . Neorealismen lanserades under 1970-talet i ett försök
att göra den realistiska teorin mer enhetlig och strukturerad. Det internationella
systemet beskrevs som bestående av stater, och struktur, det vill säga staternas
relation till varandra. Staterna ses som självständiga och utan globalt ledarskap,
ingen är formellt underordnad en annan. Detta leder också till att det utan globalt
ledarskap inte går att lita på någon annan.
För att kunna överleva och behålla sin suveränitet i ett osäkert, anarkiskt
system måste staterna hela tiden öka sin makt. Stormakternas antal avgör
systemets polaritet. Under kalla kriget, under vilket realismen dominerade,
innebar USA:s och Sovjets dominans ett bipolärt system. Anarki tvingar stater till
suveränitet, vilket leder till att effektiva, hierarkiska strukturer inte kan upprättas
internationellt, och anarkin består. Det enda som varierar är antalet stormakter.
Eftersom stater inte heller accepterar en auktoritet som står över suveräniteten,
behåller systemet sin anarkiska karaktär. Krig går i det långa loppet inte att
undvika, eftersom allas fokus ligger på den egna vinningen i den internationella
konkurrensen. ”Among states, the state of nature is a state of war” menar Waltz
(1979 s 102). Internationella politiska strukturer uppstår av självständiga staters
agerande, där de försöker gynna de egna nationella intressena.
Den globala osäkerheten begränsar internationellt samarbete, men tvingar
också stater att ge upp en del av sin suveränitet för säkerhet, genom att bilda
allianser mot hot från tredje part eller för att väga upp mot en dominerande
stormakt. Staternas beteende i det anarkiska, ledarlösa systemet föder alltså
osäkerhet hos staterna enligt neorealismen. På grund av osäkerheten agerar man
för att försäkra sin överlevnad, med konkurrens och upprustning snarare än
samarbete.
4
2.2 Hegemoniskolan
Hegemoniskolan knyter samman idéer från både realismen, neorealismen och
idealismen. Idealismen innebär att ett altruistiskt handlingssätt prioriteras framför
egenintressen. Staters agerande utåt styrs till stor del av hur den inre
organisationen ser ut. Man poängterar alltså staters olikhet på ett sätt man inte gör
inom realismen och neorealismen. Idealismen menar även att andra aktörer som
multinationella företag och andra organisationer och individer också spelar stor
roll på den internationella arenan, att stater inte tvunget är de primära aktörerna.
Hegemoniskolan är ett försök att förklara världsordningen som en hierarkisk
ordning, där en stat kan tvinga andra svagare stater att följa dess vilja (Hettne
2001 s 53). Hegemonen är den viktigaste staten i systemet, och använder bland
annat makten för att motverka de i det anarkiska systemet inbyggda hindren mot
internationell tillväxt och frihandel, och för att stabilisera ekonomin och bevara
fred. Dock innebär detta stora kostnader och hegemonen motverkas samtidigt av
andra stater.
Saknas ett globalt ledarskap uppstår ett maktpolitiskt vakuum, som skapar
behov av framträdandet av en dominerande stat. Detta ska ha legat till grund för
många av de allvarligaste maktkamperna i historien (Hettne 2001 s 47). En stark
stat försöker maximera sin makt på bekostnad av svagare stater, medan de svagare
i sin tur försöker begränsa de starkares dominans. Starka stater söker stärka sitt
inflytande, politiskt, ekonomiskt eller militärt, vilket leder till hegemonisk
stabilitet. Svagare stater försöker då förhindra underkastelse genom att försöka
spela ut de starkare mot varandra, och därigenom skapa maktbalans (Waltz 1979 s
106). Antingen dominerar en hegemon och övriga stater söker en maktbalans,
eller också är maktfördelningen multipolär och man strävar efter att uppnå
hegemoni.
5
3
Intentioner och intressen i Korea
Eftersom situationen i Korea idag och händelserna som lett upp till denna är
viktiga för förståelsen av återföreningsfrågan, tas i det här kapitlet upp en
genomgång av landets delning, hur utländska makter spelade in i denna, och vad
som föranleder till den önskade återföreningen. De koreanska förutsättningarna
för en återförening tas också upp, eftersom andra staters agerande och inställning i
frågan utgår från dessa.
3.1 Historik
Koreaner daterar sin nations födelse till 2333 f. Kr, när sex stammar på den
koreanska halvön förenades under en härskare. Den långa historien och den starka
mytologin förknippad med den fungerar som ett band mellan folket i de båda
koreanska staterna, trots över femtio år av delning. Korea har starka historiska,
kulturella och geografiska band med Kina sedan tusentals år tillbaka, och var
under många år isolerade från kontakt med andra än Kina (Tovar 2005 s 29).
Korea ockuperades dock i början av 1900-talet av Japan. Det rysk-japanska
kriget 1904 – 1905, föranlett av rivaliteten mellan länderna, slutade med ryskt
erkännande av de japanska intressena i Korea. Under andra världskriget
invaderades norra Korea av Sovjet, varpå den södra delen intogs av USA. De
allierade kom överens om att Korea skulle återfå sin självständighet och
återförenas efter krigets slut. USA och Sovjet kunde dock inte komma överens om
sammansättningen av den provisoriska regeringen, och de båda Koreanska
halvorna skildes allt mer åt politiskt. Kalla kriget medförde istället för den
planerade återföreningen att Republiken Korea, Sydkorea, och Demokratiska
Folkrepubliken Korea, Nordkorea, etablerades 1948. Ockupationen ledde till
stabiliserandet av de skilda politiska systemen, där Sydkorea formades efter den
amerikanska modellen och Nordkorea efter den ryska.
Det koreanska kriget mellan 1950 och 1953 var den enda direkta
konfrontationen mellan supermakterna under kalla kriget (Choi 2000 s 91).
Nordkorea anföll Sydkorea 1950 efter Sovjets godkännande, varpå FN tog upp
frågan i säkerhetsrådet och Nordkorea befanns skyldiga. FN överlät den militära
operationen på USA. Sovjet bojkottade vid tiden för beslutet sin plats i
säkerhetsrådet, vilket gjorde det möjligt för västmakterna att utnyttja situationen.
1953 skrevs eldupphörsavtal på, och FN-trupper har varit stationerade vid gränsen
mellan Syd- och Nordkorea sedan dess.
6
Officiella, fredliga kontakter mellan länderna upptogs under tidigt 1970-tal.
Dialog uppstod och 1972 fastslogs i en gemensam kommuniké att en återförening
skulle ske, och det oberoende av extern inblandning. Den skulle ske fredligt och
stå över alla skillnader i ideologi och system (Kim, Li, 1972 North-South Joint
Communiqué). Påståendet att Korea skulle bli självständigt motsades dock av att
landet alltid varit utsatt för starka påtryckningar av sina större och starkare
grannar, Kina och Japan, samt förstås av Sovjet och USA. Att dessa länder skulle
ställa sig utanför återföreningsfrågan är och var otänkbart (Tovar 2005 s 2).
Återföreningsförhandlingarna övergavs 1973 när dispyter över en gemensam
koreansk plats i FN och hur en återförening skulle gå till försämrade relationerna.
Efter kalla krigets slut förändrades attityden något och de båda ländernas ledare
sökte bygga upp relationerna på nytt. 1991 signerades en överenskommelse om
försoning, icke-aggression, utbyten och samarbete, för att främja ekonomiskt
samarbete och återförenandet av familjer som splittrats innan Koreas delning
(Choi 2000 s 96). Båda länderna blev också medlemmar i FN, med separata
platser.
Nordkorea leddes under och efter Koreakriget av Kim Il Sung, far till Kim
Jong Il som tog över makten 1994. Landets ekonomi har försämrats konstant
sedan 1970-talet, beroende på Sovjetunionens sammanbrott och Kinas förändrade
marknadsekonomiska inriktning. Översvämningar och torka ledde också till
problem och idag är landet beroende av bistånd för att klara
livsmedelsförsörjningen. Den största inkomstkällan är vapenexport, vilken i
kombination med innehavet av massförstörelsevapen gjort Nordkorea till mycket
farligt i västerländska betraktares ögon (Choi 2006 s 106).
Koreakriget lämnade de båda staterna sönderbombade. Sydkorea återhämtade
sig dock förhållandevis snabbt, och har sedan dess uppnått en stark position både
ekonomiskt och politiskt. Landet är demokratiskt och har snabbt utvecklats till ett
av de rikaste i världen.
3.2 Förutsättningar för återförening
Trots den storslagna symbolismen som uttrycktes i den gemensamma
uppvisningen under OS i Sydney, är Nord- och Sydkorea fortfarande långt från en
återförening. Gränsen mellan länderna är en av de hårdast bevakade i världen. På
nordsidan finns en stående armé på cirka en miljon, i syd befinner sig 660 000
sydkoreanska och 37 000 amerikanska soldater. Nordkorea betraktar Sydkorea
som ännu ockuperat av USA, och menar att det är den största anledningen till
varför länderna inte kan återförenas. Kim Dae Jung blev president i Sydkorea
1998, och arbetade direkt för samarbete med nord för att kunna nå det
efterlängtade, gemensamma målet. De båda ländernas presidenter träffades
sommaren 2000, samma år som Nordkorea och USA förbättrade sina relationer
och Kim Dae Jung fick Nobels fredspris. När George W Bush valdes till president
i USA senare under året förstördes dock mycket av det som byggts upp.
7
Nordkorea och USA avbröt dialogen och relationerna försämrades även mellan
Nord- och Sydkorea.
Läget har förbättrats sedan dess, bland annat har en järnvägsförbindelse
upprättats över den hårt hållna gränsen mellan nord och syd. Nordkorea kräver
dock ofta bistånd eller affärsuppgörelser och liknande lockbeten för att delta i
samtalen, eftersom man vill maximera de nya ekonomiska fördelarna som
relationer med Sydkorea ger. Även samtalen om militärt försvar bottnar ofta i hur
Nordkorea kan få ekonomisk vinning, och humanitära katastrofsituationer
hanteras på samma sätt. Nordkorea vägrar också lämna ut Sydkoreanska fångar,
och att vara tillmötesgående gällande information om huruvida människor från
splittrade familjer, över en miljon koreaner, ens är i livet utan att kräva ekonomisk
kompensation för besväret (Ching 2000 s 36). Sydkoreas policy går ut på att
bygga upp förtroende och fredlig samverkan mellan länderna, för att i det långa
loppet gå mot en återförening. Försöken att liberalisera Nordkorea genom
solskenspolicy har dock varit ofruktsamma.
Det nordkoreanska styret har egentligen inte mycket att vinna på en
återförening, eftersom de sannolikt kommer att förlora sin makt om eller när så
sker. Ekonomin är en viktig förutsättning, då en ekonomisk kollaps i Nordkorea
länge varit nära förestående. Bland annat har Nordkorea använt hot om kärnvapen
för att tillskansa sig bidrag från USA och andra länder (Choi 2006 s 107). Även
om en nordkoreansk kollaps skulle kunna innebära en snabbare återförening, är
man i Sydkorea oroliga för att tvingas överta ett nedbrutet samhälle och gör allt
man kan för att bistå Nordkorea. Stormakterna vill också undvika den
säkerhetspolitiska instabilitet i regionen som skulle följa av att sätta press på
Nordkorea, varpå humanitärt bistånd är en förhållandevis billig metod att skjuta
upp katastrofen. Genom att den svagare av de båda parterna tillåts sådana friheter
ökar dock spänningarna, och risken för fientligheter ökar paradoxalt nog av
försöken att minska dem (Choi 2006 s 110).
Huvudmålet just nu är för Sydkorea att upprätta en fredlig och stabil relation
med Nordkorea, medan Nordkoreas primära mål är att behålla sitt politiska
system. Nordkorea behöver dock Sydkorea för att komma över sin ekonomiska
kris, som är ett av de största problemen utöver de militära anspänningarna.
Just ekonomin är också det som mest talar mot en återförening ur koreansk
synvinkel, eftersom man i Nordkorea skulle behöva genomgå stora omställningar,
och det på bekostnad av Sydkorea. Industrin skulle behöva marknadsanpassas och
militär produktion ställas om till civil. Den avvecklade armén skulle leda till en
stor grupp före detta soldater med behov av arbete. Den nordkoreanska
befolkningen skulle få stora svårigheter att ställa om sig till demokrati och
marknadsekonomi, vilka de aldrig upplevt. Stora ekonomiska skillnader leder
också ofta till konflikter (Estrada, Park, 2007 s 98). Dock ligger Koreahalvön i en
ekonomiskt mycket intressant region, så en återförening borde inte uteslutas av
ekonomiska skäl. Problemet ligger mer i den ojämna utvecklingen, inte bara
ekonomiskt utan även socialt, politiskt och teknologiskt.
För att en återförening ens ska komma på tal krävs stora uppoffringar från
båda sidor, och även från omvärlden. Framför allt är USA:s, Rysslands, Kinas och
8
Japans agerande av stor vikt för utvecklingen på halvön, eftersom de bidrar med
bland annat politiska, ekonomiska och militära medel till de två staterna.
9
4 Stormakterna – avsikter och
interventioner.
Koreahalvöns geografiska position har varit strategiskt viktig för alla
omgivande länder, som alla på ett eller annat sätt försökt få störst inflytande under
åren. Stormakterna omringar Korea rent geografiskt med Kina i väst, Ryssland i
norr och Japan i öst. USA har trupper i landet sedan andra världskriget. Samtliga
har varit inblandade i Koreafrågan, och samtliga berörs säkerhetspolitiskt av en
koreansk återförening. Makt, säkerhet och ekonomi, Korea är av vikt för alla
faktorer.
Det finns tre alternativ för hur ett återföreningsförsök kan inledas. Antingen på
Nordkoreas initiativ, med hot om kärnvapen, på Sydkoreas initiativ vid en
nordkoreansk kollaps, eller en gemensam återförening, byggd på fred och
diplomatiska lösningar (Tovar 2005 s 5). Attityden hos Koreas grannländer och
strategiska partners är viktigt särskilt eftersom det oavsett scenario kommer att
krävas stöd, diplomatiskt, ekonomiskt och kanske även militärt. Det ledande
landet i återföreningsprocessen skulle kunna antas få störst inflytande över halvön
efter den fullbordade återföreningen, och därmed få en förstärkt position i
regionen (Tovar 2005 s 6). Vilka olika intressen och uppfattningar som styr
stormakternas inblandning och position, kommer att behandlas nedan. Global
osäkerhet begränsar, som påpekats i teorikapitlet, internationellt samarbete, men
tvingar staterna att ge upp en del suveränitet för säkerhet genom allianser mot hot
från tredje part.
4.1 USA
USA har sedan kalla krigets slut ansetts som en global hegemon. Landet
besitter enorm militär, ekonomisk och politisk styrka, och har därmed starka
medel att påverka andra stater med. Man har också varit mycket ideologiskt
framgångsrika runt om i världen (Hettne 2001 s 46). Även i fråga om en koreansk
återförening är USA en dominerande aktör, mycket på grund av sitt nära
samarbete med Sydkorea. Övriga stormakter arbetar dock mot ett alltför starkt
amerikanskt inflytande, men man tenderar att genom allianser och koalitioner
hindra även de andra inblandade staterna att dominera för mycket och inta en
hegemonisk position.
10
4.1.1 Amerikansk position
USA har i teorin ställt sig positiva till en koreansk återförening, men har ingen
policy för att aktivt sträva mot eller snabba på den. En återförening skulle kunna
förstöra det speciella band USA har med Sydkorea, vilket skulle göra det svårare
för USA att behålla sina permanent stationerade militära baser i landet då en
återförening skulle allvarligt rubba det status quo som råder i Nordöstasien.
Därmed skulle det amerikanska inflytandet kunna minska i en viktig del av Asien
(Tovar 2005 s 2). Man antar dock att Sydkoreas system skulle inkorporeras även i
Nordkorea vid en återförening, vilket skulle kunna bidra till ett starkare
amerikanskt inflytande.
4.1.2 Amerikanska intressen
När Japan koloniserade Korea gjorde de det med USA:s godkännande.
Rysslands motaktion ledde till amerikansk inblandning och Korea delades, som
man då påstod, temporärt. Delningen skedde utan att Korea hade något att säga till
om (Tovar 2005 s 71). Nordkorea kom att bli ett konstant hot mot amerikanska
intressen, men man var trots det inte beredda på det nordkoreanska anfallet mot
Sydkorea den 25:e juni 1950. 1953 var de väpnade striderna över och Sydkorea
och USA signerade en gemensam försvarsöverenskommelse i oktober samma år,
där man deklarerade att amerikanska trupper skulle förbli stationerade på
Koreahalvön. Det speciella förhållande USA skulle komma att ha med Sydkorea
hade uppstått.
Enligt KINU, Korea Institute for National Unification, går
Bushadministrationens policy för regionen ut på att hålla den generella linjen mot
terrorism, förebygga användning av massförstörelsevapen och sprida amerikanska
värderingar, medan Kina arbetar mot den amerikanska unilateralismen. Ryssland i
sin tur använder sin strategiska allians med Kina för att också motverka den
amerikanska unilateralismen och användningen av förebyggande våldsanvändning
mot länder med påstådda massförstörelsevapen (http://www.kinu.or.kr/eng/). En
svår balansakt över makten i regionen pågår således, och Korea är av stor vikt för
vem som vinner störst inflytande. Neorealisternas scenario där ett globalt
ledarskap saknas och ett maktpolitiskt vacuum uppstår, där en stark stat önskar
maximera sin makt på andras bekostnad och de svagare söker motverka den starka
och skapa maktbalans (Waltz 1979 s 106), är tydligt applicerbart.
USA är dock ännu den dominerande aktören i Korea. Utan landets stöd till
Sydkorea, militärt och i form av viktig handel, skulle Sydkorea vara utsatt för
starkt hot av en nordkoreansk invasion. Under Clinton försökte USA främja
dialog mellan Nord- och Sydkorea, emedan Bush håller en hårdare linje mot
Nordkorea vilket, som tidigare nämnts, har fått negativa konsekvenser. Talet om
Nordkorea som en ondskans axelmakt har väckt upprördhet såväl i Sydkorea som
i Nordkorea. Bush menar sig dock inte ha några avsikter att aktivt agera mot
Nordkorea, vilket skulle kunna få grava konsekvenser och leda till konflikt i hela
regionen, om det skulle leda till hot om eller användning av militära medel (Tovar
11
2005 s 78). USA:s ståndpunkt innebär ett officiellt och starkt motstånd till den
nordkoreanska regimen, och kombinerar motståndet mot kärnvapentillverkningen
med sanktioner och handelsembargo.
Oavsett omständigheter för återförening skulle det leda till stora oroligheter i
regionen, och otaliga nya svårigheter och oförutsägbara problem. Oavsett om, när
eller hur en återförening sker, vore också ett antal fundamentala strategiska
intressen för USA desamma då som de är idag (Mitchell 2002 s 123). Efter att ha
stridit i tre stora krig i Östasien det senaste århundradet är USA högst medvetna
om betydelsen av stabilitet i regionen. Mer än en tredjedel av USA:s handel sker
där och närmare en halv miljon amerikaner är bosatta där. Miljontals amerikanska
jobb är beroende av handeln med Östasien, och tillväxten och stabiliteten där är
således inte bara en fråga om makt och politik, utan om högst påtagliga
ekonomiska intressen. De ekonomiska intressena förblir alltså desamma och
räknas i hög grad som en fråga om nationell säkerhet för USA, oavsett om Korea
enas eller inte (Mitchell 2002 s 124). Ett enat, demokratiskt Korea med frihandel
skulle dock ha närmare 70 miljoner invånare, vilket är en påtaglig mängd
potentiella konsumenter även om man bortser från hur viktig stabiliteten är för
ekonomin i övrigt.
Ur militär synpunkt menar man att eftersom en multilateral organisation i stil
med NATO inte implementerats i regionen är den amerikanska närvaron i det
närmaste en förutsättning för fred (Mitchell 2002 s 125). En koreansk återförening
skulle, återigen, inte spela någon roll för avsikterna och intressena, utan bara för
hur de arbetas för. Starkt amerikanskt inflytande i ett enat Korea skulle dock vara
väldigt användbart vid formandet av allianser, särskilt förutsatt ett fortsatt
användande av landet som militär bas. Att i ett best case scenario dessutom bli av
med Nordkoreas massförstörelsevapen och diktator vore förstås en stor bonus.
4.1.3 Betydelsen för ett återförenat Korea
Alliansen med USA har för Sydkorea inneburit en förhållandevis stor frihet,
och inte minst säkerhet och ekonomisk tillväxt. Amerikansk hjälp vid en
återförening skulle krävas, inte bara för att USA är det enda land med militära och
ekonomiska möjligheter till det, utan även för att försäkra sig om att landet
fortsätter i en av Sydkorea önskad riktning. Dock skulle man säkerligen
eftersträva större frihet och mer multilateralt samarbete när landet väl stabiliserats,
även förutsatt att en återförening sker fredligt och på diplomatisk väg snarare än
genom en nordkoreansk kollaps. Det senare alternativet vore dyrare och mycket
farligare för freden i regionen, men skulle också stärka Sydkoreas band med USA,
emedan en fredlig återförening skulle kunna leda till att USA:s inblandning
betraktas som ett hinder snarare än ett bidrag till en lösning (Mitchell 2002 s 127).
Sedan Nordkoreas erkännande av kärnvapeninnehav har USA enbart bistått
landet med mat och medicin. Man kräver från amerikansk sida att alla
kärnkraftsanläggningar läggs ner innan en återförening ens kan komma på tal
(Tovar 2005 s 77). USA menar att en fredlig återförening vore att föredra, men
att militära lösningar inte går att utesluta ur amerikansk synvinkel. Bush har redan
12
gett sig på Saddam Hussein och har klargjort att Nordkorea ingår i hans såkallade
ondskans axelmakter. En amerikansk invasion av Nordkorea skulle dock få än
mindre internationellt stöd än den av Irak. Även inom USA skulle en sådan
invasion förmodligen stöta på stort missnöje, inte minst på grund av den ökade
faran med att anfalla ett land med kärnvapen. Dock finns också risken att
Nordkorea skulle sälja kärnvapen, exempelvis till Iran, Syrien eller al-Qaida. Ett
sådant scenario vore förödande för USA, likväl som en förebyggande stridsåtgärd
mot Nordkorea skulle bli för det internationella anseendet (Tovar 2005 s 78).
Rädsla för just ett sådant anfall kunde dock också leda Nordkorea till att agera.
Militär inblandning på Koreahalvön skulle dessutom beröva Kina och
Ryssland deras geografiska buffertzon, vilket skulle kunna leda till spänningar.
Dessa länder skulle även kunna använda veto för att förhindra en FN-aktion mot
Nordkorea.
Kinas, Rysslands och Nordkoreas arméer är tre av de starkaste i Asien.
Amerikansk närvaro i regionen har bidragit till att ett upprustningsrace uteblivit
och har således bidragit starkt till stabiliteten (Tovar 2005 s 89). Skulle
amerikanska styrkor försvinna från Korea skulle maktbalansen i regionen kunna
störas. Maktvacuumet skulle även ha stora effekter även på ekonomin, då länder
skulle tvingas lägga om sin budget för att fokusera på försvar. Ett enat Korea
skulle inte längre ha behov av amerikansk militär i landet. Dessutom skulle de
andra stormakterna kunna öka sina inflytanden på amerikansk bekostnad, varpå
USA skulle förlora i både diplomatiska och ekonomiska mått mätt. Vid ett enande
av Korea skulle de största svårigheterna för USA vara att undvika
upprustningshysteri i Asien, behålla sina ekonomiska intressen i regionen intakta,
och framför allt undvika att Kina eller Japan blir starka nog att utmana USA:s
dominans i Asien (Tovar 2005 s 90). Ett enat Korea skulle även det få enorma
ekonomiska konsekvenser för USA, inte bara på grund av ändrade
handelsförhållanden med USA:s sjunde största handelspartner, utan även på grund
av allt bistånd som skulle krävas för att bygga upp Nordkorea.
4.2 Kina
4.2.1 Kinesisk position
Kina är inte vidare positiva till en koreansk återförening. Trots slutet på kalla
kriget finns det fortfarande spänningar mellan blocken, och Koreas delning är
fortfarande en stor fråga i regionen. Stormakterna har som tidigare fastslagits
nyckeln till återföreningsfrågan, men bibehållet status quo menas vara viktigare
för att behålla freden än ett enat Korea. Nordkorea är dessutom på grund av sitt
geografiska läge en viktig buffertzon för Kina, som bidrar till deras nationella
säkerhet (Tovar 2005 s 2). Kina har också starka handelsförbindelser med
Sydkorea. Kina har alltså inga egna maktpolitiska fördelar av att verka för en
återförening.
13
4.2.2 Kinesiska intressen
Koreahalvön är av stor betydelse för Kina, vilket visade sig inte minst under
Koreakriget där över 366 000 kinesiska soldater dog för att hindra FN-styrkorna
under USA från att besegra de nordkoreanska styrkorna.
De nära geografiska, kulturella och historiska banden mellan Kina och Korea
har existerat i tusentals år, och alliansen institutionaliserades så tidigt som 1392
(Tovar 2005 s 29). Under det sena 1800-talet uppstod spänningar mellan Kina och
Japan, som påverkade Korea såtillvida att landet är placerat i det geografiska
centrat av konflikten. En överenskommelse mellan Japan och Ryssland
försvagade Kina och förstärkte Japans inflytande över halvön. Det sino-japanska
kriget 1894 – 95 stärkte det japanska inflytandet ytterligare. När sedan Japan
utropade Korea till japansk koloni 1910 förlorade Kina allt inflytande. Inte förrän
Nordkorea etablerades under ryskt inflytande återuppstod kontakten med Kina.
Med Sydkorea existerade inga relationer tills efter kalla krigets slut.
Det var tack vare Kinas inblandning i Koreakriget som nordkoreansk
överlevnad möjliggjordes (Tovar 2005 s 30). De historiska banden kombinerat
med nationella intressen bidrog till en stark allians mellan Kina och Nordkorea,
som dock försvagats på senare tid.
Kina har liksom de andra stormakterna intresse av ett fritt och kapitalistiskt
Korea ur ekonomisk synvinkel. Liksom andra grannar till instabila länder fruktar
man också kärnvapeninnehavet hos Nordkorea, samt risken för stora
flyktingströmningar till Kina om den nordkoreanska regimen skulle falla.
Närvaron av kärnvapen är inte bara dåligt ur ren hotbildssynpunkt, utan även
eftersom det destabiliserar regionen och kan leda till en upprustningshysteri
(Mitchell 2002 s 128).
4.2.3 Betydelsen för ett återförenat Korea
Skulle återföreningsförsök inledas skulle Kina bli tvunget att ta på sig en stor
del av bördan och försöka säkra kontroll över säkerhetsutvecklingen och den
politiska utvecklingen på Koreahalvön, eftersom ett förstärkt USA eller Japan inte
vore särskilt fördelaktigt ur kinesisk synvinkel. Ett enat Korea skulle innebära en
förlust av den nordkoreanska buffertzonen, vilket skulle lämna Kina öppet och
strategiskt sårbart. I kombination med ökad amerikansk närvaro i Korea skulle det
kunna vara förödande för Kina. Ett enat Korea utan amerikansk närvaro skulle å
andra sidan försvaga USA, och därmed stärka Kinas makt i området, vilket bland
annat skulle underlätta hanterandet av deras problem med Taiwan (Mitchell 2002
s 129).
Trots Kinas ljumna attityd till en koreansk återförening har de alltså starka
intressen på spel i frågan. Den nuvarande politiska stabiliteten och maktbalansen
är att föredra, konsekvenserna av en återförening är oförutsägbara, och man har
stort intresse av att bevara förhållandet till de båda koreanska nationerna som de
är. Å andra sidan innebär kärnvapenhotet och den allt svårare krisen med den
nordkoreanska ekonomin och flyktingströmmarna problem. Även Kinas
14
svårigheter med implementerandet av mänskliga rättigheter och spänningarna de
ger med västvärlden spelar in, eftersom band med Nordkorea lägger än mer sten
på bördan internationellt. Även mellan Kina och Nordkorea finns problem, till
exempel uppgår det ekonomiska utbytet bara till fem procent av det mellan Kina
och Sydkorea och relationerna är emellanåt mycket spända (Wang 1999 s 168).
Ett kollapsat Nordkorea vore trots det förödande, så Kina måste fortsätta stötta sin
nyckfulla och farliga men nödvändiga allierade. Ett enat Korea skulle lösa det
problemet, och med störst kinesiskt inflytande skulle det innebära en stark motpol
till Japans makt i regionen. Eftersom en multipolär maktbalans i Östasien är vad
Kina helst vill ha, vore det ett sätt att komma till rätta med problemet (Wang 1999
s 170). Ett Korea allierat med USA vore dock det sämsta tänkbara alternativet för
Kina, särskilt med goda relationer mellan USA och Japan, och man föredrar
således att behålla status quo.
Allra viktigast för Kina är att de fyra viktigaste staterna för regionen, USA,
Kina, Ryssland och Japan, är överens om att stabilitet är viktigare än ett enat
Korea, och har ett gemensamt mål att behålla freden. Amerikansk närvaro ses som
absolut nödvändig i dagsläget även av Kina. Så länge USA inte aktivt trycker på
för återförening lär en sådan inte ske, vilket passar Kinas syften bra (Wang 1999 s
177). Koreas geografiska position gör också Korea väldigt viktigt för stabiliteten
mellan Kina och Japan, som inte heller har de bästa av relationer.
4.3 Ryssland
4.3.1 Rysk position
Även Ryssland föredrar att behålla stabiliteten genom status quo, före ett enat
Korea. Även om den ryska inblandningen på Koreahalvön är mindre idag än
under Sovjettiden, har man aktiva ekonomiska och även militära samarbeten med
både Syd- och Nordkorea. Medan man stöttar Nordkorea med sitt Friendship and
Mutual Assistance Treaty, säljer man samtidigt stora mängder militär utrustning
till Sydkorea (Wang 1999 s 178).
4.3.2 Ryska intressen
Sovjet gav Nordkorea den militära och ekonomiska assistans som
möjliggjorde en nordkoreansk invasion av Sydkorea efter slutet av andra
världskriget. Under Koreakriget gav Sovjet fortsatt stöd, och var huvudansvariga
för återuppbyggnaden av den nordkoreanska ekonomin efteråt. Tillsammans med
Kina var Sovjet den nation som hade störst inflytande över Nordkorea, politiskt
såväl som ekonomiskt.
Ryssland har inga direkta politiska intressen av Korea, men ett delat Korea
föredras framför ett enat i allians med Kina eller USA (Liu 1999 s 42). Ett enat
Korea allierat med Kina skulle innebära reducerad makt för Ryssland, territoriellt,
15
ekonomiskt, och politiskt. Man föredrar också status quo före risken för en ny
stormakt på den internationella arenan. Förhållandet med Nordkorea ger dessutom
Ryssland större inflytande i en möjlig återföreningsfråga, på grund av dess
inverkan gällande påtryckningar för skrotningen av Nordkoreas kärnvapen (Tovar
2005 s 51).
Ryssland blev först involverat i Korea under 1800-talet, då Ryssland
expanderade sitt territorium ända ner till den koreanska gränsen. Rysk kontroll
över Manchuriet krävde en dominant position även i Korea. Mellan 1895 och
1904 var Rysslands viktigaste politiska mål kontroll över halvön för att hindra
Japans militära framryckningar. Det rysk-japanska kriget 1904-1905 var det första
moderna krig att utspela sig om den koreanska halvön. Japan vann och Ryssland
tvingades dra sig tillbaka. 8 augusti 1945 förklarade Ryssland åter krig mot Japan,
och fyra dagar senare landsteg man i Korea. Av rädsla för ännu en kommunistisk
nation i Asien slog USA tillbaka. Korea delades längs den 38 breddgraden, och
Nordkorea hamnade under rysk kontroll. Demokratiska Folkrepubliken Korea
blev ur säkerhetssynpunkt en viktig del av Sovjetunionens yttre territorium, som
buffertzon mot både Kina, Japan och USA. Inflytande över Nordkorea var
essentiellt för Sovjets överlevnad i Nordöstasien. Sovjet var alltså i stort sett
grundaren av Nordkorea (Tovar 2005 s 52). De båda nationerna var beroende av
varandra för sin överlevnad, Sovjet av Nordkorea ur säkerhetssynpunkt och
Nordkorea av Sovjet inte minst ekonomiskt, ideologiskt, militärt och politiskt.
De ökade anspänningarna mellan Ryssland och Kina försvårade dock
efterhand relationerna med de båda länderna för Nordkorea. Nordkorea svarade
med att försöka spela ut sina två allierade mot varandra för att vinna egna fördelar,
något som avslöjades och ledde till distansering. 1990 etablerade Ryssland
relationer med Sydkorea, och i stort sett ignorerade Nordkorea. 1996 etablerade
man åter kontakt med Nordkorea, och sedan 2000 har man försökt att modernisera
och industrialisera landet. Idag har Ryssland utbyte med både Syd- och
Nordkorea, men har inget direkt inflytande över någondera (Tovar 2005 s 55).
4.3.3 Betydelsen för ett återförenat Korea
Ryssland har alltså inga egna intressen av ett återförenat Korea. Även om ett
enat Korea skulle innebära nya möjligheter även för Ryssland i det långa loppet,
och en koreansk stormakt inte skulle bli lika problematisk för Ryssland som för
Kina och Japan, föredrar man att behålla status quo. Skulle en återförening dock
inledas föredras det även av Ryssland att den sker fredligt, långsamt och
diplomatiskt. De fördrag man har med Nordkorea staterade tidigare att Ryssland
skulle bidra militärt när än Nordkorea agerade militärt, men så skulle inte ske i
praktiken idag (Tovar 2005 s 57). Att agera mot USA, Japan och Kina genom att
intervenera på Nordkoreas sida vore lika med självmord. Oroligheter på
Koreahalvön skulle också innebära flyktingströmmar in i och stora pengasummor
i humanitär hjälp ut ur Ryssland, något de skulle få svårt att hantera (Liu 1999 s
43). Alla former av återförening där konflikt vore en risk, kommer alltså att
motarbetas av Ryssland (Tovar 2005 s 58).
16
Ryssland har också kritiserat Bushadministrationen för dess hårda linje mot
Nordkorea, vilket de menar förvärrar situationen. Skulle en återförening ske skulle
dock Ryssland tveklöst ställa sig på FN:s sida mot Nordkorea, och agera för större
inflytande över halvön (Tovar 2005 s 59).
Ryssland är inte lika rikt som de övriga stormakterna och skulle få större
problem med att finansiera en återuppbyggnad, vilket skulle minska dess
inflytande över Koreahalvön i förhållande till de andra stormakterna. Även
närvaron av de utländska trupper som skulle finnas i Korea vid en
återuppbyggnad, närmare den ryska gränsen, skulle vara problematiskt ur rysk
synvinkel. Rysslands bästa chans vid en återförening vore att agera som tredje
part, med fördelen att man har en bättre position att förhandla med Nordkorea
(Tovar 2005 s 60). Man har inte heller råd att missa chansen att till exempel bygga
järnvägar från Ryssland till Korea, och med infrastruktur öka sina möjligheter
gentemot Japan och Kina. Vid en återförening vore ökat kinesiskt eller japanskt
inflytande över Korea det absolut sämsta för Ryssland, samtidigt som ett stabilt,
enat Korea kunde innebära en motvikt till hotet från Japan och Kina (Tovar 2005 s
62). Ett neutralt Korea skulle hjälpa Ryssland att uppnå många mål. Det
potentiella hotet österifrån skulle minskas eftersom Nordkorea inte längre skulle
stötta Kina, och ett neutralt land inte kan korsas hur som helst av anfallande
trupper. Ett neutralt Korea skulle inte heller ha anledning att ha kärnvapen, och
man skulle spendera mer pengar på handel och mindre på försvar (Tovar 2005 s
63). Dessutom skulle Ryssland, med förhållande med båda länderna, ha en bättre
position att förhandla med ett neutralt Korea än de länder som valt att stötta enbart
Syd- eller Nordkorea.
4.4 Japan
4.4.1 Japansk position
Nordkorea är ett mycket reellt hot mot Japan, och har flera gånger testat
missiler över Japanska havet. Japan känner sig alltså starkt hotat av det
nordkoreanska kärnvapeninnehavet. Det huvudsakliga målet för Japan just nu är
därmed att få Nordkorea att avskaffa sina kärnvapen, varpå att ställa sig på USA:s
sida i den koreanska återföreningsfrågan är en naturlig konsekvens (Onozuka
2006 s 4). Japan har på senare år försökt närma sig Sydkorea, särskilt ekonomiskt.
Sydkorea varnar dock Japan för att vidta åtgärder mot Nordkorea.
4.4.2 Japanska intressen
Det koreanska folket upplevde år av svårigheter och förtryck under japansk
kontroll mellan 1910 och 1945, något som fortfarande präglar Japans relation med
både Syd- och Nordkorea. Kinas förlust i det sino-japanska kriget 1895 och senare
även Rysslands förlust mot Japan 1905, stärkte gradvis Japans inflytande över
17
halvön. Korea sökte hjälp från Storbritannien och USA, men fick ingen. TaftKatsuraöverenskommelsen 1905 konstaterade amerikanskt erkännande av Japans
nya territorium (http://www.usd.edu/~sbucklin/primary/taftkatsura.htm). Japan
ökade sin makt i Korea genom att låta avrätta medlemmar av den kungliga
familjen och tillsätta en egen regering av militärofficerare. Motstånd ledde till
tortyr och fängelse under fruktansvärda former. Utan internationell hjälp hade
koreanerna inte en chans. Man tvingades överge sin religion, sitt språk, till och
med sina koreanska namn under det japanska förtrycket (Tovar 2005 s 10).
Koreanska män tvingades slåss på Japans sida under andra världskriget mot hot
om att deras familjer skulle föras ut till frontlinjen. Koreanska kvinnor
tvångsprostituerades. Vissa av de överlevande skämdes så mycket att de inte
klarade av att åka hem igen (Tovar 2005 s 12).
Förtrycket avslutades till sist 1945 i och med Japans ovillkorliga kapitulation i
andra världskriget. Först tjugo år senare återupprättades diplomatiska relationer
mellan Sydkorea och Japan. Det finns fortfarande inga med Nordkorea. Japan har
officiellt bett Sydkorea om ursäkt för övergreppen, men inte tillräckligt ur
koreansk synvinkel. Sydkorea kräver att man från Japans sida måste ge en ärligt
menad ursäkt innan de har någon rätt att lägga sig i återföreningsfrågan. I
japanska skolor och historieböcker nedtonar eller bortser man från övergreppen
och man tar inget nationellt ansvar för vad som skedde, vilket leder till koreansk
rädsla för att det kan hända igen. Nordkorea anser att Japan helt ska uteslutas från
förhandlingar gällande Korea (Tovar 2005 s 15). Baserat på deras historia skulle
Japan ha mycket svårt för att få inflytande över ett enat Korea.
Japan försöker nu stärka relationerna med Sydkorea samtidigt som de
adresserar sina säkerhetsproblem med Nordkorea. Att få bort kärnvapenhotet är av
högsta prioritet, alltså speglar man USA:s position i återföreningsfrågan (Tovar
2005 s 16). Dock är man något splittrade eftersom en återförenat Korea skulle
kunna innebära en farlig konkurrent, ekonomiskt och politiskt. Japan skulle inte
heller kunna räkna med någon större öppenhet och välvillighet från Korea efter
deras gemensamma historia. För att hantera säkerhetshotet från Nordkorea kan det
dessutom finnas bättre alternativ ur japansk synvinkel. Dock skulle man samtidigt
ha svårt att motsätta sig en återförening om en sådan blev aktuell, inte minst för
att behålla den gemensamma linjen med USA (Onozuka 2006 s 3). Ett återförenat
Korea med kinesiskt inflytande och utan amerikanska trupper i landet, skulle å
andra sidan också kunna visa sig ödesdigert för den japanska stormakten (Tovar
2005 s 15).
4.4.3 Betydelsen för ett återförenat Korea
Japan anser att en möjlig återförening ska komma som en diplomatisk lösning
utan aggressioner inblandade, helst med amerikanskt stöd och därigenom japansk
backning. Om amerikanska trupper skulle behöva sändas in på grund av
oroligheter startade av Nordkorea, skulle de komma via Japan. Det skulle ge
Nordkorea ännu en anledning att sätta in sitt tunga artilleri mot Japan, såväl som
18
biologiska och kemiska vapen. Japan har alltså all anledning att undvika
konflikter (Tovar 2005 s 16).
Om väpnad konflikt inte skulle gå att undvika, vore det i Japans intresse att
verka för en förebyggande åtgärd och backa upp USA vid en attack mot
Nordkorea. Att stötta USA skulle dessutom ge Japan mer makt vid förhandlingar
med de koreanska staterna. För att stötta en återförening och en fredlig
uppbyggnad samt förbättra relationerna kunde man också se till att investera i
Nordkorea. Det skulle också hjälpa till att minska flyktingströmningar därifrån.
Genom att upplåta sina öar åt amerikanska trupper på väg in i Korea skulle man
också skaffa sig en bra position för indirekt inflytande i Korea genom USA
(Tovar 2005 s 17).
Japan har inget eget ballistiskt missilförsvar och skulle vara tvungna att
spendera enorma summor på att bygga upp sina egna förstörda städer vid en
nordkoreansk aggression. En fredlig återförening där Japan istället kunde
investera i Korea vore att föredra för alla parter. Samtidigt skulle man vid en
nordkoreansk aggression som direkt påverkat Japan, ha mer att säga till om vid
förhandlingarna. Det skulle också garantera fortsatt amerikansk militär närvaro,
vilket vore till Japans fördel. Det skulle hålla Kina i schack och fortsätta fördröja
upprustning i Östasien. Ett samarbete mellan Kina och USA resulterande i
minskande av amerikansk militär i regionen skulle däremot ställa Japan utanför
direkt amerikanskt beskydd, vilket kunde leda till snabb upprustning av Japan
eftersom landet skulle finna sig i stort sett helt utan skydd. Japan skulle i så fall
upplevas som hotfullt av Korea och Kina, som i sin tur skulle börja rusta upp
(Tovar 2005 s 18). Kinesiskt inflytande över Korea skulle också helt utesluta
japanskt sådant. En fredlig återförening med trilateralt samarbete mellan
Sydkorea, Japan och USA i ledningen vore det absolut bästa ur japansk synvinkel,
även om Korea skulle bli en stark ekonomisk och diplomatisk rival i det långa
loppet. Ett nationalistiskt Korea i samarbete med Kina vore det absolut sämsta
alternativet för Japan (Onozuka 2006 s 6).
19
5
Analys
Enligt neorealismen är frånvaron av en global regering och den internationella
anarki som uppstår därav, grunden till staters agerande. Den eviga osäkerheten i
det anarkiska systemet leder till lika evig misstro mellan staterna, systemets
huvudaktörer. Konkurrens och rivalitet präglar alla handlingar. De allianser som
bildas kommer till för att uppväga mot en starkare stat och öka den egna makten.
Staterna strävar mot maktbalans och multipolaritet.
Även i Koreas återföreningsfråga gäller dessa principer. Landets framtid är
beroende av avsikterna hos fyra stormakter, som alla agerar efter egna intressen.
Militär och ekonomisk kapacitet hos staterna är de huvudsakliga faktorerna som
styr deras agerande gentemot andra stater.
Ett enat Korea med inflytande från någon av stormakterna innebär nackdelar,
ekonomiska, maktpolitiska och säkerhetspolitiska, för alla de andra. Att förhindra
andra staters hegemoni, samtidigt öka sin egen makt och även behålla stabilitet i
regionen är en svår balansgång. Alla aktörerna arbetar också för att väga upp
varandras makt. Samtliga stormakter har och har haft stort inflytande över Korea,
ekonomiskt, politiskt och militärt. Alla har varit delaktiga i utvecklingen på
halvön, inte minst i utformandet av de olika politiska systemen. Ett enat Korea
skulle, för alla de inblandade stormakterna, innebära förändrad ställning på den
globala arenan. Deras inblandning i återföreningsfrågan är alltså av största vikt för
Koreas framtid.
Ett delat Korea ger Kina och Ryssland, genom Nordkorea, sin militära
buffertzon gentemot USA. Det ger de ekonomiska fördelarna av handel med
Sydkorea för alla stormakterna. Det behåller amerikansk militär i Östasien vilket
hindrar militär upprustning och skyddar Japan, som står utan egna anfallsstyrkor.
Bristen på support från stormakterna och skillnaden mellan de två koreanska
staterna gör att en återförening i dagsläget inte verkar aktuell. Förlusten av
Nordkorea som förhandlingsobjekt och geopolitisk buffertzon för Ryssland och
Kina, de stora flyktingströmmarna från Nordkorea, den enorma internationella
hjälp som skulle behövas för att bygga upp ett enat Korea, och osäkerheten det
skulle orsaka i regionen är alla anledning nog att behålla status quo. Lägger man
till maktbalansfrågan är det inte mycket som talar för en återförening. Kina och
Ryssland har inget intresse av ökad amerikansk makt i regionen, och ökad
kinesisk makt vore inte bra för varken USA eller Japan.
Även ur sydkoreansk vinkel vore en återförening i dagsläget inte särskilt
positivt. En ekonomisk kollaps har länge varit förestående i Nordkorea, och vid en
återförening med de premisserna skulle Sydkorea tvingas ta över ett nedbrutet
samhälle. Hur stort hot Nordkorea än uppfattas vara är humanitära bistånd och
tolerans med landets utfall ett billigt sätt att skjuta upp katastrofen och bibehålla
stabiliteten i regionen. De ekonomiska, politiska, sociala och teknologiska
20
klyftorna mellan Nord- och Sydkorea ökar dock ständigt och problemet kvarstår
och förvärras. Även ett best case scenario, ett enat, neutralt Korea utan
massförstörelsevapen och allianser, vore fortfarande ett ekonomiskt och inte minst
maktpolitiskt hot mot Kina och Japan.
I den hierarkiska ordningen som hegemoniskolans teorier förklarar, använder
starka stater sin makt för att påtvinga svagare stater att följa deras vilja. Starka
stater vill stärka sin position ytterligare och svaga stater vill förhindra
underkastelse genom att spela ut de starkare mot varandra, och skapa maktbalans.
Av de fyra stater jag studerat är USA den enda som ställt sig, åtminstone i teorin,
positiva till ett enat Korea. USA räknas idag som en hegemon, och är den
dominerande aktören även i Koreafrågan. Hegemonen är den viktigaste staten i
systemet, och använder bland annat sin makt för att motverka de i det anarkiska
systemet inbyggda hinder mot internationell tillväxt och frihandel.
Till teoriernas nackdelar hör, för att börja med det mest uppenbara, att enbart
stater räknas som aktörer på den internationella arenan. Andra aktörer som
transnationella företag och NGO får allt större betydelse, vilket leder till aspekter
som neorealismen och hegemoniskolan inte ger utrymme för. Det anarkiska
systemet ger inte heller i realiteten utrymme till riktigt vad som helst, eftersom
organisationer som FN (som förövrigt idag har sydkoreanen Ban Ki-Moon som
generalsekreterare) faktiskt har en del internationell auktoritet. Globaliseringen
och det allt större beroende av andra stater den för med sig spelar också stor roll
för internationella relationer och allianser idag. Även historiska och kulturella
aspekter spelar förstås in, inte minst i det svåröverkomligt dåliga förhållandet
mellan Japan och Korea.
Eftersom krig av neorealisterna anses som en naturlig del av det anarkiska
systemet finns det enligt dem inte heller hopp om någon förändring på den
punkten. Dock pågår en hel del krig idag inte mellan stater utom inom dem, och
startas till exempel på grund av människors önskan att vara autonoma,
likabehandlade, eller att få tillgång till allt mer sinande fiskevatten eller odlingsbar
mark (Levy 2007 s 19). Rebellgrupper och privatarméer och attacker mot civila
blir allt vanligare, medan arméer som de som vaktar gränsen mellan Nord- och
Sydkorea blir en alltmer sällsynt företeelse.
Nordkorea är på gränsen av en kollaps, och kollapsade stater leder till
inbördeskrig (Rotberg 2007 s 84). Eftersom Korea är viktigt internationellt är
frågan också hur länge man kan hålla en vacklande stat med en lidande befolkning
vid liv och komma undan med det, i en värld som alltmer fokuserar på mänskliga
rättigheter och såkallade humanitära interventioner. Ur en neorealistisk synvinkel
är än så länge stabiliteten i regionen och de ekonomiska intressen USA har i
Östasien nog för att hindra dem från att intervenera i Nordkorea och försöka
inleda en återförening. Vad framtiden och Nordkoreas allt svagare stat och
oförutsägbarhet kan leda till, är dock i realiteten högst osäkert.
21
6
Konklusion
I uppsatsens inledande del formulerade jag mina frågor såhär:
•
•
•
Vad har USA, Ryssland, Kina och Japan för position i
återföreningsfrågan?
Vilka intressen styr de ovanstående staterna i frågan?
Vad innebär frågan om ett enat Korea för maktfördelningen och
stabiliteten i regionen?
För att kort besvara frågorna ställer sig Kina och Ryssland negativa till en
koreansk återförening, främst ur säkerhetspolitiska och maktpolitiska perspektiv.
Ett enat Korea, neutralt eller allierat med USA, skulle beröva de två stormakterna
sina militära buffertzoner mot just USA. Risken att ett enat Korea allierar sig med
USA och därmed starkt minskar kinesiskt och ryskt inflytande i regionen är stor.
Dessutom skulle ett Korea i allians med USA kunna bli en ny stormakt och
därmed konkurrent på den internationella arenan. Å andra sidan skulle minskad
eller utebliven amerikansk militär makt i området kunna leda till
upprustningshysteri, framför allt i Japan som i dagsläget inte har någon egen armé
att tala om. Skulle Japan rusta upp skulle Kina följa efter, vilket skulle ge
alarmerande signaler och orsaka instabilitet i hela regionen. Ur kinesisk synvinkel
är det alltså viktigare att behålla status quo, och därmed maktbalansen, i regionen.
Ryssland har idag förhållandevis liten makt i Östasien, men har kontakter och
inflytande i och utbyten med både Syd- och Nordkorea, ekonomiskt respektive
militärt, som de vill behålla. Nordkorea är dessutom mycket praktiskt att ha som
förhandlingsobjekt med till exempel USA, eftersom Nordkorea mycket hellre
lyssnar till Ryssland än till USA.
USA är det enda landet som åtminstone i teorin ställer sig positiva till en
koreansk återförening, dock utan någon policy eller planer för en sådan. I
praktiken verkar de mer ambivalenta än i teorin. Att öka sitt inflytande i regionen
och bli av med Nordkoreas kärnvapen och diktatur vore odelat positivt, men
riskerna är stora, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Det vore inte särskilt
lyckat att utmana Kina och Ryssland och riskera sina egna stora ekonomiska
utbyten i Östasien, för att inleda en återförening som kan ta tiotals år, leda till
krig, och kanske i slutändan inte alls tar den riktning USA skulle föredra.
Japan ställer sig bakom USA av det enkla skäl att de behöver amerikanskt
militärt beskydd, och således vill hålla sig väl med USA. Nordkoreanska missiler
är dessutom ett mycket verkligt hot mot japanska städer, varför de gärna hade
blivit av med det orosmomentet. Ekonomiskt sett skulle dock ett enat Korea
kunna innebära ett hot mot Japan, särskilt som Japan haft minst sagt frostiga
relationer med de båda koreanska nationerna.
22
Maktbalansen i regionen är, för alla stormakterna, till syvende och sist
viktigare än att bemöta hotet från Nordkorea och att uppfylla det koreanska
folkets önskan om återförening. De säkerhetspolitiska riskerna med en
återförening är, för hela regionen, för stora.
23
7
Källförteckning
Litteratur
•
•
•
•
•
•
•
•
Choi, Sukyong, 2000. “Divided States: Unifying without Conquest”, i Zartman,
William (red), 2001. Preventive Negotiation: Avoiding Conflict Escalation. Oxford,
Lanham, MD: Rowman and Littlefield.
Eriksson, Leif - Hettne, Björn, 2001. Makt och Internationella Relationer.
Studentlitteratur AB .
Lee, Jae-Suk, 1996. Rethinking the Korean Unification Question. Stockholm:
Stockholms Universitet.
Levy, Jack S, 2007. “International Sources of Interstate and Intrastate War” i Crocker,
Chester A – Hampson, Fen Osler – Aall Pamela (red), 2007. Leashing the Dogs of
War .Första upplagan. Washington DC: United States Institute of Peace Press.
Onozuka, Takayuki, 2006. Security of Japan and Korean Unification. Pennsylvania:
USAWC Strategy Research Project
Rotberg, Robert I, 2007. “The Challenge of Weak, Failing and Collapsed States” i
Crocker, Chester A – Hampson, Fen Osler – Aall Pamela (red), 2007. Leashing the
Dogs of War .Första upplagan. Washington DC: United States Institute of Peace Press.
Tovar, Suzanne M, 2005. How Will External Powers Affect Korean Reunification.
Monterey, California: Naval Postgraduate School.
Waltz, Kenneth N, 1979. Theory of international politics. Första upplagan. McGrawHill Inc.
Tidskrifter
•
•
•
•
•
Ching, Frank, 2000. “Korean Peninsula: Separate Agendas”, Far Eastern Economic
Review. 19 okt.
Estrada, Mario Arturo Ruiz - Park, Donghyun, 2007. “Korean unification: How
Painful and How Costly?” Journal of Peace Modeling 2008 volume 30 issue 1.
Liu, Ming, 1999. “An Obsessed Task: Prospects, Models and Impact of Korean
Unification “. East Asia volume 17 issue 4/December 1999. Springer Netherlands.
Mitchell, Derek J, 2002. “A Blueprint for US Policy toward a Unified Korea”. The
Washington Quarterly, winter 2002-03 issue.
Wang, Fei-Ling, 1999. Joining the Major Powers for the Status Quo: Chinas Views
and Policy on Korean Reunification. Pacific Affairs 1999 vol 72
24
Internet
•
•
•
•
Bush, George 2002. President’s State of the Union Address.
http://www.whitehouse.gov/news/releases/2002/01/20020129-11.html
(20080519) United States Capitol, Washington D.C.
Kim, Yong Ju – Li, Hu Rak, 1972.
North-South Joint Communiqué.
http://www.nautilus.org/DPRKBriefingBook/agreements/CanKor_VTK_1972_07_04
_north_south_joint_communique.pdf (20080522) Pyongyang, North Korea.
Korea Institute for National Unification, 2008. http://www.kinu.or.kr/eng/ (20080519)
Seoul, South Korea.
Taft, William Howard – Katsura, Taro, 1905. Taft-Katsura Agreement.
http://www.usd.edu/~sbucklin/primary/taftkatsura.htm (20080512) Tokyo, Japan.
25
