DEN NYA
VÄRLDSORDNINGENS
NÄTVERK
AV LARS ADELSKOGH
DEL ETT (AV TVÅ)
"Enstaka dåd av tyranni kan skyllas den för tillfället rådande
opinionen, men ett ständigt ökande förtryck, som inletts vid en
urskiljbar tidpunkt och inte går att stoppa, hur ministrar är byts ut,
visar alltför tydligt en medveten, systematisk plan att förslava
oss." Thomas Jefferson
STRÄVAN EFTER VÄRLDSHERRAVÄLDE
På 1900-talet yppas för första gången i historien möjligheten att samla
alla världens länder och folk under en enda världsmakt, en världsstat eller
världsregering. Det är knappast en långsökt tanke att just detta är vad en
liten grupp ytterligt maktgiriga människor drömmer om som sitt yttersta
mål. Vi vet av historien att det tidigare har funnits sådana människor. Vi vet
att det endast var den tidens begränsade resurser och kunskaper som
hindrade män som Alexander och Djingis Khan (Temudjin) att erövra hela
världen: viljan saknade de i alla fall inte. I vår tid kunde Lenin och Hitler
mer realistiskt planera för världserövring. Särskilt anmärkningsvärt är att
av de fyra nämnda makthungriga endast Alexander föddes till makt,
rikedom och därmed resurser att realisera drömmen. Såväl Temudjin som
Lenin och Hitler föddes i enkla förhållanden och måste själva slå sig fram
på vägen mot maktens tinnar. Antag att exempelvis Lenin och Hitler kom
till makten icke enbart av egen kraft, genom den egna gruppens,
bolsjevikernas respektive nazisternas, åtgärder. Antag att de båda fick
betydande, för maktövertagandet avgörande hjälp från finansmagnater.
Oerhört rika och högt kultiverade män, som inte ville solka sina namn
genom att öppet liera sig med oborstade politiska banditer men som gärna
utnyttjade dessa för sina egna syften. Numera vet vi att det var just så det
gick till.
Ingen ensam människa har hittills förmått samla så stor rikedom och
makt att hon ensam skulle kunna genomföra världsherraväldet eller
världsstaten. Män, som ruvat på sådana planer, har hittills tvingats söka
samarbete med andra, likasinnade. Sådant samarbete måste givetvis hållas
hemligt fram till dess planerna skall förverkligas. Så uppstår
konspirationer, och vi känner några sådana från historien, till exempel flera
från romarriket. De uppstår aldrig i små, obetydliga nationer. För att ha
utsikt att lyckas måste de ta kontroll över någon stormakt, som är eller kan
bli den ledande i världen.
På 1900-talet har många tänkare ifrågasatt den härskande eliten och dess
anspråk. Gaetano Mosca har sagt: "Alla politiska regimer behärskas
nödvändigtvis av ... en organiserad minoritet som styr en desorganiserad
majoritet ... Den förstnämnda klassen, som alltid är den minst talrika,
fyller alla politiska funktioner, monopoliserar makten och åtnjuter de
förmåner makten medför, medan den andra, talrikaste klassen styres och
leds av den förstnämnda på ett sätt som nu är mer eller mindre lagligt, nu
mer eller mindre godtyckligt och våldsamt." Noam Chomsky har sagt
att"de som tillhör den specialutbildade klassen får lov att sköta den
offentliga förvaltningen tack vare att de underordnar sig dem som har den
verkliga makten i våra samhällen, dominerande affärsintressen... Dessa
ideer ... har en omisskännlig likhet med Lenins tanke om ett elitens parti
som leder massorna till ett bättre liv de inte själva kan föreställa sig eller
bygga..."
Det har inte saknats kritiska röster mot den nya världsordningen. I The
Open Conspiracy, Blue Prints for A World Revolution propagerade den
berömde brittiske författaren H. G. Wells för världsregering. G. K.
Chesterton analyserade hans verk och skrev: "Internationalismen är i alla
händelser fientlig mot demokratin... Det enda sant folkliga styrelseskicket
är lokalt och grundat på lokalbefolkningens kunskap... Att göra all politik
kosmopolitisk
är
att
skapa
en
aristokrati
av
globetrotters." Konsumentkämpen Ralph Nader vittnade inför en
underkommitté
i
amerikanska
representanthuset
om
att
GATT formaliserade en världsekonomi, som domineras att jättelika bolag,
utan någon motsvarande demokratisk rättsordning, som kunde ställa denna
ekonomiska makt till ansvar."
ILLUMINATERNA
I nyare tid kan den konspirativa strävan efter världsherravälde tydligt
skönjas från 1700-talet och framåt. År 1717 organiserades i England det
politiskt inriktade frimureriet. Logernas slutenhet mot omvärlden och deras
koncentration av inflytelserika män, som stod under tystnads- och
lydnadsplikt gentemot sina stormästare, gjorde frimureriet till en idealisk
struktur för infiltration och maktövertagande.
1700-talet kännetecknades av en kamp, som utspelades mellan
rosenkreuzare och politiska äventyrare om det frimureriska logesystemet.
Rosenkreuzarna, som förvaltade arvet från Pytagoras och gnostikerna, ville
att frimureriet skulle förbli en uteslutande andlig rörelse för människans
frigörelse.
Andlighetens fiender ville förvandla frimureriet till ett redskap för sin
strävan till världsherravälde.
Den 1 maj 1776 bildades i bayerska Ingolstadt en frimurarorden, som
några år senare kallade sig Illuminaterna (av det latinska ordet illuminati,
"de upplysta"). Ledd av juridikprofessorn Adam Weishaupt fick den en
häpnadsväckande snabb utbredning och hade inom tio år lagt under sig
stora delar av frimureriet i Europa. Illuminaternas politiska program
omfattade fem punkter, som tillsammans utmynnade i det hägrande målet:
novus ordo saeclorum, den nya världsordningen, en världsstat (Weishaupt
använde uttrycket "världsrepublik") styrd av enbart illuminater och med
alla andra människor som illuminaternas undergivna slavar. Detta politiska
program och medlen att förverkliga det hölls strängt hemliga för alla
utomstående liksom även för de egna bröderna i lägre grader. Endast de
högsta gradernas invigda fick veta sanningen. Hemligheterna kom ändå ut
genom att den bayerska regeringen rannsakade illuminaternas arkiv,
beslagtog viktiga dokument och publicerade dem i två böcker.
I den nya republik, som var årsbarn med illuminaterna, Amerikas förenta
stater, var ledarna splittrade i sin hållning till illuminaterna. Washington
och Franklin var avgjorda motståndare, Jefferson och Hamilton var
positiva. Men alla var de frimurare. Av de 56 män, som undertecknade den
amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776, var det endast två som icke
var frimurare. I sammanhanget skall framhållas att många, som i början var
positiva till illuminaterna och rentav gick med i orden, senare
genomskådade den, lämnade den och blev avgjort fientliga i stället. En
sådan var den store diktaren och naturforskaren Johann Wolfgang von
Goethe
Viktigast att förstå om illuminaterna är att de utgör utgångspunkten och
grundstrukturen för den strävan mot att upprätta en världsdiktatur som
under 1900-talet samordnats genom en rad sinsemellan besläktade
organisationer. En del av dessa är mycket hemlighetsfulla, andra är mer
öppna, några har ett slags officiell status. Men de går alla tillbaka på
Weishaupts illuminater, vilket framgår av dels vilka som är de agerande
individerna och/eller finansierande företagen, dels av dessa individers
personliga relationer med varandra (ofta släktingar, ingifta eller beroende),
dels av hur det ursprungliga fempunktsprogrammet genomförs, dels av de
agerande individernas egna uttalanden och medgivanden. Andra tydliga
tecken på ett inbördes sammanbang och gemensamt ursprung är bruket av
vissa symboler, däribland symboliska tal såsom 3, 13, 33 och 666. Det kan
visas att också grupperingarna har ett organiskt samband med varandra, det
vill säga: de yngre sammanslutningarna har uppstått ur äldre, ungefär som
celler förökar sig genom delning. Och urcellen, åtminstone beträffande de
senaste 223 åren, är Illuminatorden. Träffande kallade den brittiska
tidningen Economist illuminaterna för "alla nätverks moder". Utan tvivel
var professor Weishaupt ett geni ifråga om organisations- och
manipulationsförmåga. Vi lämnar nu illuminaterna och går över till
nutiden.
Illumina'torden grundades 1776 av jur. prof. i Ingolstadt A. Weishaupt.
Uppfostrad av jesuiter hade denne dock tidigt kommit i strid med dessa,
och fylld med äregiriga planer ville han upprätta en orden, vilken med
jesuiterna som förebild skulle kämpa för andlig frihet. Särsk. ville den
vända sig till unga akademiker, som skulle få sin utbildning, obehindrade
av alla traditionella band. I. hade 3 huvudgrader, som sedan bestodo av
flera undergrader: 1} förberedelsen el. plantskolan, 2) mureriet, det
symboliska och skotska, 3} mysterierna. I 1:a huvudgraden ville man få in
ungdomen så fort som möjligt för att uppfostra den till sedlig fullkomning
och vidsynt bildning. I. anslöt sig mycket nära till frimureriet och värvade
sina anhängare huvudsakl. i dess kretsar; flera tyska hertigar och prinsar
slöto sig också till den. Den fick dock snart även fiender, icke minst bland
rosenkreutzarna, vilka jämte jesuiterna kraftigt bidrogo till ordens fall.
Redan 1784 utfärdade kurfurst Karl Theodor av Bayern ett förbud mot
hemliga sällskap. En störtflod av skrifter, huvudsakl. förf. av
rosenkreutzare, anföll I. och pådiktade den allehanda politiska
förbrytelser. Weishaupt måste fly, och medl. häktades el, försvunna. 1906
grundades en ny illuminatorden i Tyskland, som utgav sig för att vara en
forts. av den gamla, utan att dock några verkliga föreningsband dem
emellan finnas. Efr.B.
Ur Svensk Uppslagsbok band 14, Malmö 1950 av Efraim Briem, professor
och frimurare
BILDERBERGGRUPPEN
Tänk dig att så där 120 av världens mest berömda filmstjärnor var
samlade några dagar varje år på något avsides liggande lyxhotell, under ett
massivt polis- och säkerhetspådrag, så att inga utomstående skulle få se en
skymt av celebriteterna. Vilken journalist eller fotograf skulle då inte
riskera att bryta nacken för att komma någon av berömdheterna inpå livet
för en intervju eller ett foto? Vad håller de på med egentligen tillsammans?
Ett sådant möte hålls faktiskt några dagar varje år, i maj eller juni. Men
det handlar inte om de mest berömda filmstjärnorna, utan om våra mest
inflytelserika makthavare: stats- och regeringschefer, topparna inom EUkommissonen och NATO, framstående politiker, finansmagnater och
megabankirer, storbolagschefer, ledande tidningsägare, chefredaktörer för
de största dagstidningarna, fackföreningspampar. Kort sagt: ett tvärsnitt
genom makteliten. Och det intressanta är att mörkläggningen i
massmedierna är i stort sett hundraprocentig. Det är som om dessa årliga,
hemliga möten för planetens maktelit aldrig hade ägt rum. De flesta
människor har aldrig hört talas om dem. Den nyligen
fullbordade Nationalencyklopedin nämner dem inte med ett enda ord. Och
ändå har de hållits, på ett undantag när, regelbundet varje år sedan 1954.
Jag syftar på Bilderberggruppen.
Namnet kommer av Hotell Bilderberg i nederländska Oosterbeek, där
gruppen officiellt samlades första gången 28-30 maj 1954. Den förste
ordföranden var prins Bernhard av Nederländerna, men initiativtagaren var
den polske socialisten Joseph Retinger. Retinger bodde i London, där han,
mitt under andra världskriget, lyckades ordna informella möten mellan
representanter för många länders regeringar. Detta förvånade många
bedömare, eftersom inte ens den brittiska regeringen hade möjlighet att
arrangera något sådant. Under läsningens gång kommer nog den
uppmärksamme läsaren att förstå hur detta var möjligt. Retinger var
frimurare av 33:e graden, den högsta.
I den mån bilderbergare uttalar sig offentligt, hävdar de naturligtvis att
gruppen inte har någon makt. Det är bara en oförarglig diskussionsklubb,
heter det. Tillräckligt mycket har läckt ut under åren för att ge den rakt
motsatta bilden: det är här de verkliga besluten fattas, de beslut som berör
hela planeten. Det var till exempel på Bilderberggruppens möte i
Garmisch-Partenkirchen 1955, som man först beslöt om de två
Romfördragen, som bildade grunden till EEC, ursprunget till EU. Detta
framgår av det hemliga mötesprotokoll, som forskaren Robert Eringer kom
över (se min artikel i NEXUS Nya Tider, nr 1, 1998). Detta medgav även
George McGhee, som satt i Bilderberggruppens styrkommitté. EEC
bildades ett och ett halvt år senare, i maj 1957. Också de senare etapperna i
EEC-EG-EU-projektet förbereddes inom Bilderberggruppen eller någon
dottergrupp, innan de förelades de folkvalda politikerna för att verkställas
av dem, så att den demokratiska fasaden kunde upprätthållas. Projektet EUs
inre marknad, till exempel, utarbetades inom dottergruppen Europeiska
Runda Bordet för Industriidkare (ett namn som inte valts på måfå, vilket vi
snart skall se) i form av en hemlig vitbok, som förelades EUkommissionen. EU-kommissionen bara verkställde vitbokens instruktioner.
Om detta berättade Pehr G. Gyllenhammar, som länge var Runda Bordets
ordförande, i Sveriges Radio i januari 1994, sedan han avgått som Volvochef.
Bilderberggruppen är en avskjutningsramp för politikens karriärraketer.
Bill Clinton, Tony Blair, Gerhard Schröder, Denis Healey, Mary Robinson,
Gerald Ford, Henry Kissinger och många andra presidenter,
premiärministrar och andra viktigare ministrar var bilderbergare långt innan
de fick sina maktpositioner. Särskilt Bill Clintons karriär är mycket
intressant som belysning av hur den dolda makten utövas, så jag
återkommer
till
honom
strax.
NATOs
fem
senaste
generalsekreterare – Josef Luns, Peter Carrington, Manfred Wörner, Willy
Claes och Javier Solana – har alla varit bilderbergare.
Vad Bilderberggruppen skapar kan den också förgöra. I maj 1989
meddelade den amerikanska populistiska veckotidningen Spotlight, som
många gånger lyckats penetrera bilderbergmöten, att det just avslutade
mötet på La Toja utanför Spanien hade beslutat att Margaret Thatcher
skulle avlägsnas från sin post som Storbritanniens premiärminister på
grund av hennes "vägran att uppge den brittiska suveräniteten till förmån
för den europeiska superstat som skall börja framträda efter 1992". Det var
just vad som senare hände, när hon under pågående ämbetsperiod 1990
avlägsnades av sina egna, det brittiska konservativa partiet. Det var
ingenting mindre än en kupp det hemliga brödraskapet gjorde för att jämna
vägen för Europas Förenta stater.
Bilderbergarna driver ofta fram sina projekt genom att hantera kriser,
som de själva skapar. Ett exempel är ett av deras älsklingsprojekt, en
gemensam europeisk valuta och en europeisk centralbank. Minns du
George Soros? Mångmiljardären och valutahandlaren, som hösten 1992
hårdspekulerade mot flera västeuropeiska valutor och försökte knäcka både
det brittiska pundet och den svenska kronan? På några dagar sög han 180
miljarder kr ur Sverige och åsamkade därigenom hela svenska folket en
oerhörd skada. I Storbritannien var finansministern Norman Lamont
skenbart huvudmotståndaren, som "hjältemodigt försvarade pundet". Efter
denna allvarliga kris fick vi höra att det enda försvar Europas stater kunde
sätta upp mot dylika valutahajar var en gemensam valuta och centralbank.
Vad vi däremot inte fick höra är att både Soros och Lamont är
bilderbergare. Soros är även frimurare (logen Magisterium) och har öppet
donerat miljontals dollars till organisationer, som har till syfte att driva
propaganda och korridorpolitik för legalisering av narkotika.
Vi har väl alla som barn fängslats av Kasperteaterns skådespel och med
de andra småttingarna jublat när Kasper pucklat på den elaka Krokodilen. I
upphetsningen föll det oss aldrig in att fundera på om Kasper och
Krokodilen kunde vara dockor på vardera handen av en och samma
regissör. Vi får nog lära oss att skåda igenom kulisserna, fasaderna,
myterna, lögnerna och sedan rösta bort politiker som tar order av hemliga
brödraskap. Endast så får vi en framtid värdig fria människor.
RUNDA BORDET
Givetvis uppstod Bilderberggruppen inte ur intet. Dess förhistoria går
tillbaka åtminstone till 1890-talet.
Cecil Rhodes hette en engelsman, som gjorde sig en sagolik förmögenhet
på diamantbrytning i Sydafrika. Men trots att hans privata inkomst i slutet
av 1800-talet uppgick till för den tiden enorma en miljon pund per år, var
hans konton nästan alltid övertrasserade. Han plöjde nämligen ner sina
pengar i ett antal storslagna projekt, som de flesta människor idag inte har
en aning om. Ändå har ett av dessa projekt, som fortfarande lever vidare,
fått ett inflytande över det totala skeendet på vår planet som knappast kan
överskattas. Jag syftar på Runda Bordet.
Runda Bordet började som en mycket exklusiv frimurarloge. Cecil
Rhodes, som själv var frimurare, invigde denna nya loge tillsammans med
sina vänner William Stead, Reginald Balliol Brett (lord Esher) och Alfred
Milner den 5 februari 1891 i London.
Rhodes dog 1902, men i en rad testamenten hade han förordnat hur
Runda Bordet skulle verka. Logen skulle utgöra kärnan i ett växande
nätverk. Detta skulle ha till sitt yttersta syfte att upprätta en världsstat med
en världsregering, som skulle domineras av Storbritannien och Förenta
staterna. Rhodes hängav sig åt överspända fantasier om hur "den engelska
rasen" skulle härska över alla andra folk. Om man i någon sådan text av
Rhodes byter ut "engelsk" mot "tysk", får man ett dokument, som Adolf
Hitler utan vidare skulle ha kunnat sätta sitt namn under. Inom Runda
Bordet rådde det dock först oenighet om huruvida Storbritannien skulle
underordna sig Förenta staterna eller tvärt om Storbritannien skulle vara
den dominerande parten.
Efter Rhodes' död övertog Alfred Milner ledningen över Bordet, blev
dess stormästare. Milner var stormästare även i det "officiella' brittiska
frimureriet, som idag har c:a 700 000 medlemmar, alla män. År 1916 blev
Milner ledamot av Arthur Balfours krigskabinett. Premiärminister Balfour
var medlem av Bordet även han. Det är därför inte så svårt att inse vem det
var som egentligen styrde regeringen. Ingen bestrider heller att Milner hade
ett enormt starkt inflytande över Storbritanniens utrikespolitik vid denna
tid.
Amerikanen Carroll Quigley var professor i historia vid universitetet i
Georgetown. Han ägnade en stor del av sin historikergärning åt att forska
om Runda Bordet, dess förgreningar och dess inflytande. I en bok han gav
ut 1966 på ansedda Macmillans förlag skrev han:
"Det finns faktiskt, och det har under en generation funnits ett
internationellt engelskvänligt nätverk, som i viss mån opererar på det sätt
de högerradikala anser att kommunisterna agerar. Detta nätverk, som vi
kan identifiera som Runda Bordets grupper, har faktiskt inget emot att
samarbeta med kommunisterna eller med någon annan grupp, och gör det
även ofta. Jag känner till detta nätverks operationer, eftersom jag har
studerat det i tjugo år och fick tillstånd att under två år i början av 1960talet studera dess handlingar och hemliga arkiv. Jag hyser ingen motvilja
emot nätverket eller emot de flesta av dess syften, och jag har under en stor
del av mitt liv stått det nära... Jag har rest invändningar, både nyligen och
tidigare, mot en del av dess politik... men allmänt sett består min
huvudsakliga invändning i att det önskar förbli okänt, medan jag anser att
dess roll i historien varit tillräcklig betydelsefull för att det skall bli känt.
" (C. Quigley, Tragedy and Hope, s. 950)
Tragedy and Hope är en bok om 1900-talets historia. Här och var i sin
framställning visar Quigley Runda Bordets agerande och inflytande. Det
står fullt klart att Runda Bordet bestämde Storbritanniens politik då freden
efter första världskriget skulle slutas i Versailles, liksom det bestämde
imperiepolitiken ifråga om Irland, Indien, Palestina och många andra
länder. Om Quigley alls kritiserade Bordet, var det mycket måttfullt och väl
inlindat. Men det blev ändå för mycket för nätverket. Hemligheten var ju
röjd. Trots art boken höll på att bli en bästsäljare, drogs upplagan in från
bokhandeln och makulerades, tryckplåtarna förstördes. (En piratupplaga,
utgiven med Quigleys tillstånd, finns dock alltjämt att tillgå.) Professor
Quigley, som tydligen var en hederlig forskare och välmenande människa,
fick se sin karriär förstörd. I en bok han senare skrev hade han ingen
anledning att skräda orden:
"Bilden är skrämmande, ty en sådan makt är för stor för att tryggt kunna
anförtros en ensam grupp, vilka mål denna än har... Ingen nation som
värderar sin säkerhet borde tillåta vad Milners grupp åstadkom – det vill
säga att en liten grupp män skulle utöva en sådan makt inom förvaltningen
och politiken, skulle få en nästan fullständig kontroll över utgivningen av
dokument som beskriver deras verksamhet, skulle kunna öva ett sådant
inflytande över de informationsvägar som skapar den allmänna opinionen
och skulle kunna så fullständigt monopolisera historieskrivningen och
-undervisningen om sin egen tid. " (C. Quigley, The Anglo-American
Establishment, New York 1981, s. 197)
Inemot år 1915 hade Runda Bordet "grupper" förutom i Storbritannien
även i Sydafrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Indien och Förenta
staterna. I Förenta staterna hette det inte Round Table Group utan Inquiry
Group. Denna loge bestod av sju män ledda av överste Edward Mandell
House. Överste House var en nära personlig vän med och rådgivare åt
president Woodrow Wilson. George Sylvester Viereck, som skrev en bok
om de båda männens vänskap, ansåg att det var House som styrde Wilson.
Runda Bordets viktigaste agenter och finansiärer i USA var Carnegie
United Kingdom Trust, bolag och truster omkring familjerna Rockefeller, J.
P Morgan och Whitney liksom andra, som var knutna till internationella
bankirer i London, däribland Rothschilds och Lazard Frères (Brothers).
Runda Bordet hade också nära band med andra hemliga sällskap inom
makteliten, däribland andra grenar av frimureriet, och i USA den så kallade
Skull and Bones Society (Dödskalle-och-benknotor-sällskapet) vid Yaleuniversitetet, där den förre amerikanske presidenten George Bush och även
hans far Prescott Bush varit medlemmar. Skull and Bones är egentligen
kapitel 322 av en tysk hemlig orden (förmodligen täckorganisation för
illuminaterna), som år 1832-33 infördes i USA av general William
Huntington Russell och Alphonso Taft, som sedermera blev krigsminister
under president Ulysses S. Grant. Orden är starkt rasistisk och byggdes upp
på inkomster av olaglig narkotikahandel.
Tiden omedelbart efter första världskriget var ett skede av intensivt
arbete på nästa fas i brödraskapets plan. Fredskonferensen i Versailles
styrdes av Runda Bordet. Den brittiska delegationen bestod av Milners män
och den amerikanska delegationen dominerades av överste House och hans
Inquiry Group. Vid sidan om de officiella förhandlingarna träffades de båda
grupperna den 30 maj 1919 på Hotel Majestic i Paris. Där kom de överens
om att bilda två nya dotterorganisationer till Bordet på var sin sida om
Atlanten. Den brittiska, som grundades vid detta tillfälle, fick namnet
Institute for International Affairs (Institutet för internationella frågor). År
1926 blev den Kungliga Institutet (Royal Institute for International Affairs,
förkortat RIIA), när den brittiske monarken blev dess officiella chef. Den
amerikanska motsvarande sammanslutningen grundades först 1921 och fick
då namnet Council on Foreign Relations (Utrikespolitiska rådet, förkortat
CFR. Strax efter art CFR grundats togs den löpande förvaltningen över av
överste House och hans vänner, däribland Rockefellers och i synnerhet
John Pierpoint Morgan. CFRs grundare och förste president var John W.
Davis, J. P. Morgans egen advokat. Grundare och förste vicepresident var
Paul Cravath från en advokatfirma som företrädde Morgan och CFRs förste
ordförande var Morgans kompanjon Russell Leffingwell. J. P. Morgan själv
var medlem i moderorganisationen Runda Bordet redan år 1899.
Överste House var en nyckelperson bakom planeringen av den Nya
Världsordningen. Han skrev en roman, Philip Dru: Administrator, som
utkom 1912. Boken utgavs anonymt, men senare medgav House att han var
författaren. Philip Dru: Administrator är mycket avslöjande läsning. Boken
handlar om en konspiration, som omfattar både regerings- och
oppositionspartierna och utnyttjar dem för att skapa en världsregering.
Vidare sägs att det i planen ingår att få en president vald genom att använda
"bedrägeri ifråga om hans verkliga åsikter och avsikter". Boken pläderar
för en progressiv inkomstskatt (en av illuminaternas fem punkter) och en
centralbank. House propagerade vidare för en världsarmé och ett enda
världsomfattande ekonomiskt system, styrt av en anglosaxisk finansoligarki
(oligarki = fåmannavälde). På maktpyramidens topp tänkte han sig ett råd
av tolv män lett av en världsdiktator. Där har vi talet 13 igen. Det
samhällsskick, som skulle råda i denna framtida världsdiktatur, var enligt
House "socialismen såsom Marx drömde om den".
År 1945 hade det ursprungliga Runda Bordet två huvudsakliga
avläggare: Kungliga institutet för internationella frågor (RIIA) i Chatham
House i London (med förgreningar i andra delar av världen), och RIIAs
motsvarighet i Förenta staterna, Utrikespolitiska rådet (CFR) i New York
(med grenar överallt i USA och numera även i Kanada). Efter kriget skulle
ytterligare tre tillkomma: Bilderberggruppen (Bil) 1952-54, Romklubben
1968 och Trilaterala kommissionen (TC) 1972-73. Därmed skapades ett
högeffektivt nätverk för manipulation, ett nätverk som utgör ett mycket
betydande inslag i den hemliga världsregeringen – en regering som är långt
mäktigare än någon folkvald myndighet.
Medlemmarna i dessa organisationer finns inom den globala eliten såsom
politiker och dessas "rådgivare", personer inom bankväsendet, oljebolagen,
andra transnationella företag, massmedieägare och -direktörer, journalister,
militärer, jurister och professorer. De arbetar inom befintliga organisationer,
infiltrerar sina inflytelseområden och befordrar så den globala elitens
planer. De flesta av deras kolleger och underordnade vet mycket litet om
vad som pågår eller hur de utnyttjas. Liksom med Runda Bordet finns det
bestämda yttre och inre cirklar av medlemmar i dessa täckorganisationer.
Det finns en elit, en kärna som arbetar på heltid för saken. Närmast utanför
denna kärna finns en krets av medlemmar, som känner planerna och arbetar
inom sina egna organisationer för att genomföra sin del av dem. Därnäst
kommer den stora cirkeln av medlemmar, som inte är medvetna om det
verkliga och fullständiga innehållet i planerna men som är nyttiga såsom
manipulerare i mindre skala. Långt ifrån alla medlemmar av dessa
organisationer är medvetna manipulerare.
Amerikanen
Gurudas,
som
skrivit en av de bästa, mest
avslöjande böckerna om den nya
världsordningen, Treason:
The
New World Order, säger att de som
arbetar
för
den
nya
världsordningens införande grovt
kan indelas i fyra kategorier: 1)
ägare av och direktörer för
storbolag och storbanker osv, 2)
chefer för underrättelse- och
säkerhetstjänster,
3)
opportunistiska
maktmänniskor
inom politik, massmedier och
fackföreningar, 4) välmenande men
godtrogna
idealister
(oftast
akademiker), som uppriktigt tror
att världsregering är lösningen
(professor Quigley var en sådan
tills han kom till insikt). Några få,
verkliga nyckelpersoner agerar i flera kategorier (t.ex. George Bush: 1, 2
och 3).
Bill Clintons karriär är mycket belysande. I slutet av 1960-talet studerade
han historia och statskunskap vid universitetet i Georgetown. Hans lärare i
nutidshistoria var den tidigare nämnde professor Quigley. Quigleys
föreläsningar om maktens hemliga nätverk, som han ägnat 20 års
forskning, måste ha fascinerat Clinton. Det var detta nätverk han måste
komma in i, om han ville nå maktens högsta tinnar. Troligen var det
Quigley som hjälpte unge Clinton att få ett Rhodesstipendium vid Oxforduniversitetet. Runda bordets grundare Cecil Rhodes hade nämligen avsatt
en del av sin enorma förmögenhet till stipendier för unga begåvade män
(numera även kvinnor), som på detta sätt vill bli införda i den nya
världsordningens "tänkande". Till Bilderberggruppens möte i maj 1991 i
tyska Baden-Baden var en amerikansk guvernör inbjuden. Utanför sin
hemstat Arkansas var han praktiskt taget okänd. Knappt två månader senare
var han utsedd till demokraternas presidentkandidat och ytterligare sexton
månader senare var han USAs president: William Jefferson Clinton. Undra
sedan på att den nytillträdde presidenten i tidskriften Newsweek i mars
1993 berättade att professor Quigley var den människa som betytt mest för
att forma hans politiska världsbild.
RIIA
RIIAs tre presidenter är numera lord Carrington, f.d. konservativ minister
(däribland utrikesminister), f d generalsekreterare för NATO, medlem av
Trilaterala
kommissionen
och
sedan
1991
ordförande
för
Bilderberggruppen; lord Callaghan of Cardiff; tidigare premiärminister
(labour) och utrikesminister, bilderbergare; och lord (Roy) Jenkins of
Hillhead, medlem och en av grundarna av Trilaterala kommissionen,
tidigare finansminister (labour). Socialdemokraten lord Jenkins har varit
president för Europeiska kommissionen och är liksom den konservative
förre premiärministern Edward Heath (bilderbergare och trilateralist även
han) en lidelsefull anhängare av Europeiska unionen. RIIAs ordförande är
förre (konservative) parlamentsledamoten Christopher Tugendhat,
styresman för Ditchley-stiftelsen, som enligt många forskare är en
täckorganisation för den nya världsordningen. Lord Tugendhat betecknar
Europeiska unionen som "den mest hoppingivande och välgörande
politiska utveckling som genomförts i denna del av världen i detta
århundrade ... det är ett djärvt och ädelt företag, som jag är stolt över att
kunna tjäna". Institutet nämner "presidenter och premiärministrar för
Förenade kungariket och andra samväldesländer" som sina
"hederspresidenter". Presidenter, premiärministrar och politisk elit från hela
världen talar vid Institutet, ofta i skydd av den hemlighet som "Chatham
House-regeln" ger dem. Denna regel lyder:
"När ett möte eller en del därav hålls enligt Chatham House-regeln, får
deltagarna fritt använda den information de fått men inte röja vare sig
talarnas eller de övriga deltagarnas identitet eller tillhörighet, ej heller
yppa att informationen erhållits under ett möte vid Institutet. "
Institutet är ytterst hemlighetsfullt och lämnar inte ut några namn på
individer som är medlemmar. För att bli medlem måste man föreslås av två
medlemmar, som väl känner kandidaten, men inte ens då är det säkert att
denne godkänns i urvalsproceduren. Institutet finansieras idag, liksom från
starten, av stora globala bolag och banker. Dess "energi- och miljöprogram"
betalas
av
stora
oljebolag,
koloch
elproducenter
och
atomenergimyndigheten. Viktigare bolag, som är medlemmar av RIIA, är
Morgan Guaranty Trust Company of New York (J. P Morgan), S. G.
Warburg Group plc (innan det togs över), Barings plc (före dess gåtfulla
storkrasch), brittiska utrikes- och samväldesministeriet, försvarsministeriet,
Förenta staternas ambassad, Rio Tinto Zinc Corporation (Rothschild),
Anglo-American Corporation of South Africa, British Petroleum, Shell
International, Bank of England, Barclays Bank, Lloyds Bank, National
Westminster Bank, Lazard Brothers, TSB Group, Abbey National, Midland
Montagu, Coopers and Lybrand, Unilever, British American Tobacco
Industries, British Aerospace, tidskriften Economist, Gerard Atkins & Co
Ltd, John Swire and Sons Ltd, och Ente Nazionale Idrocarburi (ENI).
Övriga medlemsorganisationer utgör en lång lista på världens ledande
företag, massmedier och opinionsskapare. Engelska statskyrkan finns med,
liksom Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Amnesty International.
Medieorganisationer som stöder RIIA är bland andra ABC News
International Inc, CBS News, NBC News Worldwide Inc, brittiska Channel
Four TV och Independent Television News (ITN), Fuji Television,
tidskrifter och dagstidningar som Spiegel, European, Financial Times,
Guardian, Independent och Independent on Sunday, Observer, Daily
Telegraph, Times, Scotsman, Yorkshire Post, Reuters (den internationella
telegrambyrån), New York Times, Washington Post, Wall Street Journal,
Reader's Digest (Det Bästa) och BBC World Service, BBC Monitoring
Service och BBC Radio. Undra sedan på att massmedierna aldrig nämner
något om RIIA och dess oerhörda inflytande.
Brittiska labourpartiets internationella avdelning är organisationsmedlem
liksom brittiska landsorganisationen Trades Union Congress (TUC).
Detsamma gäller många andra företag och sammanslutningar såsom Chase
Manhattan Bank (den efterkrigstida fusionen av Rockefellers Chase Bank
och Rothschilds och Warburgs Bank of Manhattan), Morgan- och
Warburgföretag och -sammanslagningar, N. M. Rothschild and Sons Ltd, J.
Henry Schröder, Ford Motor Company och Hambros Bank Ltd.
Skapandet av ett Europas Förenta stater under central kontroll är ett
betydande steg på vägen mot den nya världsordningens mål. Därför stöds
RIIA också av Kommissionen för de europeiska gemenskaperna,
Europaparlamentets brittiska kontor, European Policy Advisors (UK) Ltd,
Europeiska runda bordet för industriidkare (där Pehr G. Gyllenhammar var
ordförande) samt Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken
ledd av frimuraren Jacques Attali (se NEXUS Nya Tider, nr 2,1998).
Institutet fungerar som elitens privata forum för utbredning av dess ideer
om den nya världsordningen. Utvalda personer, som har inflytande inom
medierna, politiken, utbildningsvärlden och näringslivet, får åhöra
föreläsningar, som ska påverka dem i önskad riktning. RIIA är i själva
verket en lobbyorganisation för den nya världsordningen och ett medel
(utanför det "officiella" regeringsmaskineriet), med vilket avtal kan träffas
och händelser ordnas utan allmänhetens eller folkvalda församlingars
vetskap.
CFR (UTRIKESPOLITISKA RÅDET)
CFR är Kungliga institutets amerikanska motsvarighet. Den enda viktiga
skillnaden dem emellan är att CFRs medlemsmatrikel är allmänt tillgänglig
och att en del medlemmar blivit så bekymrade över vad de fått se och höra
att de talat ut mot organisationen, inte många men några. De flesta av de
"hemligheter", som kommit fram i Storbritannien, är sådana man avsiktligt
läckt för att undergräva en politiker, person eller grupp. Denna allmänna
regel gäller också i USA, men i de brittiska maktkretsarna har man haft
längre tid på sig att fullända metoderna för tätning av läckor. Sedan CFR
grundades 1921 har varenda amerikansk president utom Ronald Reagan
varit medlem. Men så var också Reagan president endast till namnet.
Vicepresidenten, CFR-medlemmen George Bush, skötte ämbetet åt honom.
CFR dirigerar Förenta staternas politik, vilken parti som officiellt än
sitter vid makten. I en artikel i septembernumret 1992 av tidskriften New
American påpekade Robert W. Lee att sedan CFR grundades år 1921, har
åtminstone 14 av 18 amerikanska utrikesministrar varit CFRare, däribland
Lawrence Eagleburger, som var utrikesminister då artikeln trycktes. Den
nuvarande utrikesministern Madeleine Albright är medlem inte bara i CFR
utan även i Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen.
De senaste åtta cheferna för CIA, George Bush inräknad, hade varit
medlemmar av CFR, och under det senaste fyrtiotalet år har följande
demokratiska och republikanska president- eller vicepresidentkandidater
varit (eller blivit) CFRare: Dwight D. Eisenhower, Adlai Stevenson, John F.
Kennedy, Henry Cabot Lodge, Richard Nixon, Hubert Humphrey, Edmund
Muskie, George McGovern, Jimmy Carter, Walter Mondale, Gerald Ford,
Nelson Rockefeller, George Bush, Michael Dukakis, Geraldine Ferraro och
Bill Clinton.
CFR OCH FN:S TILLKOMST
Det var Utrikespolitiska rådet, som skapade Förenta nationerna
(efterträdaren till Nationernas förbund). FN-stadgan antogs officiellt av
representanter för femtio nationer vid ett möte i San Francisco den 26 juni
1945. Men detta var endast den för allmänheten synliga höjdpunkten i ett
fixande, som i flera år pågått bakom kulisserna under CFRs ledning. I sin
bok The Shadows of Power: The Council on Foreign Relations and the
American Decline, som utkom 1988, avslöjade James Perloff bakgrunden
till FNs tillkomst:
"7 januari 1943 bildade utrikesminister Cordell Hull en styrkommitté
bestående av honom själv, Leo Pasvolsky, Isaiah Bowman, Sumner Welles,
Norman Davis och Morton Taylor. Med undantag av Hull själv tillhörde
alla dessa män CFR. Denna grupp av män, som senare blev känd som den
informella planeringsgruppen, utformade det ursprungliga förslaget till
Förenta nationerna. Det var Bowman - en av CFRs grundare och medlem i
överste Houses gamla 'Inquiry' - som först lade fram idén. De kallade in
tre advokater, alla CFRare, som avgjorde att den var författningsenlig.
Sedan dryftade de den med Franklin D. Roosevelt den 15 juni 1944.
Presidenten godkände planen och kungjorde den för allmänheten samma
dag."
USA-delegationen vid den sammankomst där FN grundades var som ett
CFR i miniatyr. Däri ingick Isaiah Bowman, Hamilton Fish Armstrong,
Sumner Welles, Norman H. Davis, James T Shotwell och Leo Pasvolsky.
De var alla medlemmar av CFR. Allt som allt ingick 74 CFR-medlemmar i
delegationen. Detta var det redskap varmed Förenta nationerna
manipulerades fram.
I sammanhanget bör nämnas att president Franklin D. Roosevelt var
frimurare av 32:a graden. Vicepresident Harry S. Truman, som tog över
presidentskapet år 1945 efter Roosevelts död, var frimurare av 33:e graden.
I juni 1941, dagarna efter Tysklands anfall på Sovjetunionen, fällde
vicepresident Truman följande minnesvärda ord, som är mycket avslöjande
om det strategiska tänkande som ligger bakom arbetet på den nya
världsordningen och om illuminaternas värdering av människoliv: "Om vi
ser att Tyskland håller på att vinna, bör vi hjälpa Ryssland och om
Ryssland håller på att vinna, bör vi hjälpa Tyskland, för att på så sätt låta
dem döda så många som möjligt. " (Citerat av prof. Noam Chomsky i hans
bok Man kan inte mörda historien, Göteborg 1995, sidan 503.)
USAs delegation vid konferensen i San Francisco räknade också John J.
McCloy, CFRs ordförande åren 1953-70, ordförande för Fordstiftelsen och
styrelseordförande i Rockefellers Chase Manhattan Bank samt vän och
rådgivare till nio presidenter från Roosevelt till Reagan. John Foster Dulles,
som var med om att grunda CFR, stödde Hitler och var USAs
utrikesminister 1953-59. John J. McCloy var finansrådgivare åt Benito
Mussolinis fascistiska regering, och han spelade en viktig roll för
Nazitysklands framväxt genom sitt inflytande över Harrimans och Bushs
bank, som finansierade Hitler. På inbjudan av Rudolf Hess och Hermann
Göring satt McCloy i Hitlers egen loge under 1936 års olympiska spel i
Berlin. McCloy blev senare medlem av Bilderberggruppens styrkommitté,
den samling av 39 (13+13+13) män som styr Bilderberggruppen.
FN skvallrar om sitt ursprung också genom sitt emblem, som erbjuder
flera exempel på frimurarsymbolik och -talmystik. Två kvistar med vardera
13 blad flankerar en världskarta som är genomkorsad av ett grad-nät, så att
33 fält bildas. Det internationella frimureriet har 33 grader.
EUROPEISKA UNIONEN
Planen att upplösa alla Europas nationer och ersätta dem med en enda
kontinentstat går minst 700 år tillbaka i tiden. Detta var ett av
tempelriddarnas mål. Medlet var att slå under sig penninghandeln och
bankväsendet i hela Europa och så göra nationerna beroende av
tempelriddarnas övernationella makt. Tempelriddarna byggde upp sin
penningmakt under två hundra år, men misslyckades skändligen med sina
planer. Påven Clemens V och Frankrikes kung Filip den sköne gjorde
gemensam sak mot tempelriddarna, och år 1314 avrättades deras ledare
Jacques de Molay jämte ett stort antal riddare. Många överlevande
tempelriddare flydde till Skottland, där de omgrupperade under ett nytt
namn, frimureriets skotska rit. Frimureriets skotska rit har idag många
medlemmar på höga maktställningar i världen, icke minst i USA och
Storbritannien. Detta frimureri kännetecknas bland annat av de 33
invigningsgraderna. Bland amerikanska presidenter, som innehaft 33:e
graden i skotska riten, kan nämnas Harry S. Truman, George Bush och
William Clinton. Clinton blev frimurare redan som gosse (Jacques Molay's
Order for Boys). Hans styvfar Wo Vaught har 32:a graden.
Som EUs skapare på 1900-talet framstår tre män: Jean Monnet, greve
Richard N. Coudenhove-Kalergi och Joseph Retinger. Retinger (33:e
gradens frimurare) grundade en organisation, som hette Europarörelsen och
skulle driva propaganda om centralt styre av Europa. Monnet var född i
Frankrike men flyttade till Kanada år 1910, vid drygt 20 års ålder. Där gick
han in i den internationella storbanken Lazares Frères. Han blev, liksom
senare Retinger, betrodd hos presidenter och premiärministrar och fick
mycket vinstgivande internationella handelskontrakt under första
världskriget. Efter kriget blev han ledamot av de allierades högsta
ekonomiska råd och blev rådgivare åt gruppen omkring lord Milner och
överste House. Det var denna grupp, som förberedde Versaillesfördraget
och skapandet av Nationernas förbund. År 1919 utnämndes han till vice
generalsekreterare för NF. Åter igen ser vi hur allt sker inom en mycket
liten krets män. År 1925 flyttade han tillbaka till Amerika och blev vice
ordförande i styrelsen för ett bolag som ägdes av Bank of America. Monnet
är mest känd för den plan för skapandet av den europeiska superstaten som
bär hans namn. Monnetplanen innebär att nationernas suveränitet
undergrävs gradvis med ekonomiska och finansiella medel. Han förstod att
Europas folk aldrig frivilligt skulle överge sina nationella identiteter. Därför
fick man tillgripa det som brukar kallas de små stegens tyranni – eller
rättare sagt: med de små stegen mot tyranniet. Först kol- och stålunionen
med sex medlemsländer (1952), sedan europeiska ekononomiska
gemenskapen EEC (1957), presenterat såsom enbart en ekonomisk
sammanslutning av suveräna nationer. Sedan stryks ordet ekonomiska ur
benämningen och från 1970-talet har vi Europeiska gemenskapen (EG).
Sedan Maastrichtfördraget 1992, som förvandlade "gemenskapen" till
"unionen", EG blev EU. Så planen att ställa hela unionen under en enda
centralbank, ECB, en plan som förverkligades den 1 maj 1998, exakt 222 år
efter illuminatordens grundande 1 maj 1776 (222 är tredjedelen av 666 och
666 är tredjedelen av 1998 - knappast tillfälligheter, frimurarna är mycket
svaga för talmagi). Tempelriddarnas gamla plan att bankvägen skapa den
europeiska superstaten är på väg att förverkligas.
Frimuraren greve Coudenhove-Kalergi förberedde allt detta med den
rörelse han grundade, Pan-Europa-rörelsen. Om detta skrev han i Wiens
frimurartidning redan på 1920-talet, och det finns ett brev från 1925 där
stormästaren för storlogen i Wien dr Richard Schlesinger uppmanar alla
Europas frimurare att stödja broder Coudenhove-Kalergis rörelse (brevet
finns avtryckt på s. 334 i Jüri Linas bok Under Skorpionens tecken (andra
uppl., Stockholm 1999).
I sin självbiografi berättar Coudenhove-Kalergi hur frimurarbankirer
redan 1924 stödde hans rörelse:
"I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal från baron Louis de
Rothschild. En vän till honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst min bok
och ville lära känna oss. Till min stora förvåning erbjöd sig Warburg på
stående fot att skänka oss 60 000 guldmark för att finansiera rörelsen de
första tre åren... Max Warburg, som var en av de mest distingerade och
klokaste män jag någonsin kommit i kontakt med, hade till princip att
finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt intresserad av PanEuropa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg arrangerade sin resa 1925 till
Förenta staterna så, att han kunde presentera mig för Paul Warburg och
Bernard Baruch. "
På tal om "att finansiera dessa rörelser" finns anledning att återkomma
till dessa män. I del 2 av denna artikelserie skall vi se vilka som
finansierade de s.k. ryska revolutionerna 1917, ett gigantiskt "socialt
experiment", som till sist skulle kosta 62 miljoner ryssar, ukrainare,
kaukasier, balter etc. livet. Det var ingen revolution av det ryska folket. Det
var en kupp mot det ryska folket, en kupp som finansierades och leddes av
bankirer i New York, London, Berlin och Stockholm. Rysslands historia
under 1900-talet erbjuder ett enda oavbrutet exempel på hur den nya
världsordningen brödraskap systematiskt bryter ner en nation som gör
motstånd mot dess planer. Den som tror att brödraskapets olika projekt,
som exempelvis EEC-EG-EU är "fredsprojekt", förväxlar mål och medel.
Målet är centralisering av all makt på planeten. Medlet är ibland fred, men
när det gynnar planerna bättre är medlet revolutioner och krig. Det sista
kvarvarande argumentet för EU - att organisationen är ett fredsprojekt - föll
slutgiltigt i mars 1999, då de mäktigaste av EUs medlemsländer utan
krigsförklaring och i strid med vedertagen internationell rätt anföll
Jugoslavien, en suverän stat som inte utsatt något EU-land för aggression.
Ett av syftena med fjärde balkankriget från mars till juni 1999 var att
driva fram bildandet av en Europa-armé enligt principen "funktionen
skapar organet". Detta försökte Monnet och hans sammansvurna
genomföra redan år 1952. De krävde att nationerna avrustade och en enda
"gemensam" krigsmakt skapades. Representanter för kol- och stålunionens
sex medlemsländer undertecknade avtalet, men det kom inte till utförande,
då Frankrikes parlament avvisade det. Kom detta ihåg: målet är inte fred,
målet är makt, och ibland är medlet fred, ibland krig.
TRILATERALA KOMMISSIONEN (TC)
Den 23 och 24 juli 1972 var 17 män samlade på megabankiren David
Rockefellers gods vid Tarrytown i delstaten New York för enskilda
överläggningar. Dessa resulterade i bildandet av en ny organisation för
främjandet av den nya världsordningen, Trilaterala Kommissionen. Namnet
kommer av det latinska ordet för "tresidig" och syftar på de tre polerna i
den industrialiserade världens ekonomi – Nordamerika, Västeuropa och
Japan. Organisationen var hemlig fram till våren 1973. Kommissionen
kallar till medlemmar ett drygt hundratal individer från vart och ett av de
tre områdena. Redan detta urval är avslöjande för hur man ser på världen.
Som om något annat än ökade motsättningar och konflikter kan bli
resultatet, när större delen av mänskligheten är utestängd: Östeuropa, så
gott som hela Asien, hela Afrika och Latinamerika. En permanent
uppdelning av världen i en liten industrialiserad del och resten som skall
fungera som råvaruleverantör. Den kommande världsordningens finansiella
struktur vill man se ännu mer segregerad. Man tänker sig fem-sex
"kärnländer" (förebilden till det ursprungliga EG) med hela den övriga
världen passivt undergiven.
De 17 män som i juli 1972 grundade TC är numera alla identifierade
(grundarmedlemmen George Franklin Jr berättade om detta i en
tidningsintervju). En av de viktigaste deltagarna var dr Zbigniew
Brzezinski, som då var professor vid Columbia University men som
Rockefeller utnämnde till direktör för den nya kommissionen. Rocky hade
blivit förtjust i Zbig efter att ha läst dennes bok Between Two Ages:
America's Role in the Technetronic Era (1970). I denna bok ser Brzezinski
fram mot en kommande värld, där nationerna utplånats och vi alla förenats
i en enda världsstat. Denna styrs naturligtvis av de superrika, som håller
alla oss andra i schack med elektroniska och andra futuristiska medel.
Andra exempel på Brzezinskis "fina ideer" kan du läsa om i artikeln om
HAARP i NEXUS Nya Tider, nr 1 1999.
Redan 1973 satte sig TC målet att snarast möjligt sätta en av de egna
medlemmarna som president i Vita huset. Det uppnådde man redan 1976,
då Jimmy Carter blev vald till USAs president. Det är inte rätt uttryckt att
Carters regering ("administration" på amerikanska) stod under inflytande
av TC. Den var Trilaterala kommissionen. Alla viktiga poster i den besattes
med trilateralister. Den ledande trilateralisten, dr Brzezinski blev Carters
rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, liksom Kissinger hade varit åt
president Nixon (Kissinger var för övrigt med på mötet i juli 1972).
Sedan Carter har alla amerikanska presidenter varit trilateralister utom
outsidern Reagan, som fick finna sig i att ta trilateralisten Bush (som han
personligen avskydde - Bush hade offentligt förolämpat Reagan) till
vicepresident för att alls bli vald. Givetvis var både president William
Clinton och vicepresident Gore trilateralister när de tillträdde 1993.
Utrikesminister Madeleine Albright, är trilateralist, liksom försvarsminister
William Cohen (var det redan som senator på 80-talet).
Trilaterala kommissionen är öppnare än Bilderberggruppen, vilket gör
den lättare att genomskåda. Bland annat ger den ut en serie utredande
skrifter, där den närmare förklarar sina syften. TCs åsikt om hur världen
borde styras (av TC själv) är en egen ideologi, som kan kallas trilateralism.
TCs skrift The Crisis of Democracy (Demokratins kris, som författare står
Crozier, Huntington och Watanuki) hävdar vissa nyckelideer: det
demokratiska politiska systemet har inte längre någon mening; ideerna om
jämlikhet och individens rätt innebär problem för maktutövningen;
medierna är inte tillräckligt lydiga mot makteliten; centralregeringens
auktoritet och makt måste stärkas. Här kommer några direkta citat ur denna
avslöjande skrift:
"Medierna har sålunda blivit en självständig kraft. Vi bevittnar nu en
avgörande förändring hos yrkeskåren. Det vill säga, medierna tenderar att
reglera sig själva på sådant sätt att de motsätter sig påtryckningar från
finans- och statsintressena. " (The Crisis of Democracy, s. 35)
Vidare: "Något liknande verkar nu behövas i avseende på medierna... det
finns också ett behov av att tillförsäkra staten rätten och förmågan att
undanhålla information vid källan." (s. 82). Författarna hävdar sedan
vidare att om journalisterna inte anpassar sig till dessa nya, mer inskränkta
ramar, så "kan alternativet mycket väl bli statlig reglering."
Fram till för några år sedan var Peter Wallenberg den ende svenske
trilateralisten. Efter det möte som TCs europasektion höll 6-8 november
förra året i Stockholm är bilden en annan. Följande svenska trilateralister är
kända: Carl Bildt, Carl-Johan Åberg, Erik Belfrage, Björn Svedberg med
flera. En fullständigare förteckning ger jag i min artikel "Trilaterala
kommissionen i Sverige",NEXUS Nya Tider, nr 1, 1999.
TC har särskilt drivit projekt för att avveckla den nationella
självständigheten ifråga om ekonomi, försvar, livsmedelsförsörjning och
energi till förmån för övernationella organisationer, sådant som brukar
kallas internationalisering eller globalisering. Med "åtstramning" som
förevändning har kommissionen bemödat sig om att undergräva
nationstaternas förmåga till social omsorg, näringspolitik och försvar. TC
lanserade tidigt det samlande begreppet "kontrollerat ekonomiskt
sönderfall" för detta. TC uttalar sig konsekvent för mer reglering av
nationella, demokratiskt styrda samhällsinstitutioner och mindre eller
obefintlig reglering av de transnationella storbolagen. Det övergripande
målet för all denna strävan är världsstaten. Det är svårt att se att detta
tillgodoser några andra intressen än ett antal superrika familjers.
Ändock: det går inte allt väl i händer för TC. MAI (NEXUS Nya Tider, nr
1 1998 och nr 1 1999) havererade, främst tack vare det massiva motståndet
från engagerade vanliga medborgare. Det finns en möjlighet att Europeiska
centralbanken och euron blir ett fiasko, som leder till EUs upplösning.
Hoppas kan man alltid... Själve Zbigniew Brzezinski misströstade en gång:
"Jag hyser inga illusioner om att världsregeringen framträder i vår
livstid... Vi kan inte övergå till världsregering i ett enda snabbt steg...
Förutsättningen för en slutgiltig och äkta globalisering är en fortskridande
regionalisering, ty därigenom går vi mot större, stabilare, mer
samarbetande enheter. "
Med "regionalisering" menar Brzezinski här inte detsamma som det som
för närvarande är på modet inom EU: splittring av nationstaterna i mindre
enheter – "regionernas Europa" – enligt det klassiska receptet "söndra och
härska", utan bildandet av kontinentomspännande block såsom EU,
NAFTA för Nord- och Sydamerika och APEC för Stillahavsregionen.
Denna plan och process, som Brzezinski beskrev, var tydligen känd för
Sovjetunionens grymme diktator Josef Stalin, eftersom han skrev följande:
"Dela upp världen i en grupp regioner såsom ett övergångsstadium på
vägen till världsregering. Folken kommer att visa sig mer beredda att
uppge sin nationella lojalitet till förmån för en obestämd regional lojalitet
än för en världsmyndighet. Senare kan regionerna slås samman att bilda
en enda världsdiktatur. " (J. Stalin, Marxismen och den nationella
frågan, 1942)
ATT TÄNKA KLART OM DEN NYA VÄRLDSORDNINGEN
Det finns många hinder mot att tänka klart om den nya världsordningen.
En del människor reagerar spontant med "Sånt där tror jag inte på. Det där
är bara konspirationsteorier." Som om världen rättade sig efter vad vi tror.
Vi behöver förstå att vi måste gå från konspirationsteorier till
konspirationsfakta. Man kan i och för sig ifrågasätta om "konspiration" är
rätta ordet. Så många öppna, icke hemlighållna fakta finns tillgängliga, så
många medgivanden har gjorts av maktspelarna själva, så många exempel
på hur de ledande massmedierna mörklagt omfattande brottslighet i
samband med nya världsordningen finns dokumenterade, att det inte längre
går att avfärda detta skeende med ytliga och okunniga floskler. Här följer
endast ett litet exempel på "konspirationen i öppen dag".
I september 1995 stod den kommunistiske ex-diktatorn Gorbatjov och
hans stiftelse som värdar för ett världsforum i San Francisco. Detta forum
skulle främja en ny världsordning och ett råd av "visa män" som skulle lösa
världsproblemen. Gorbatjov-stiftelsens chef Jim Garrison yttrade i San
Francisco Weekly 31 maj-6 juni 1995 att det yttersta syftet med mötet var
att forma "nästa skede i den mänskliga utvecklingen... under de kommande
tjugo till trettio åren kommer vi till sist att få en världsregering. Det är
ofrånkomligt."
Vad det handlar om ifråga om dem som förnekar fakta om nya
världsordningen är psykologiska försvarsmekanismer (vill inte att världen
skall vara sådan), ideologiskt betingad förblindelse (avvisar fakta som inte
kan passas in i en enkelspårig marxistisk eller lika enkelspårig liberal
världsbild) och opportunistiskt tänkande (vill inte tänka i banor som kan
skada karriären), vilket allt är raka motsatsen till ärligt sanningssökande
och rättsinne.
Wilhelm von Humboldt iakttog att vetenskapliga revolutioner vanligen
går igenom tre stadier. Först förnekar auktoriteterna det revolutionerande
nya. Sedan erkänner man dess verklighet men frånkänner det all betydelse.
Slutligen erkänner man dess stora betydelse men hävdar "det där har vi
alltid vetat". Beträffande insikten om nya världsordningen kan detta
modifieras så: Många är på väg in i andra stadiet: "Jovisst,
Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen existerar, men de är bara
oförargliga diskussionsklubbar." När ytterligare fakta trängt igenom,
tvingas man erkänna de globala elitorganisationernas oerhörda makt, men
hos dem som har mycket att förlora träder det opportunistiska tänkandet in
och avgör att den nya världsordningen med dess allt häftigare globalisering
av allt mänskligt samhälle är något mycket positivt. De som inte har så
mycket att förlora, kan kosta på sig att se klarare på saken. Och dessa är de
flesta människor och en allt större del av medborgarna i takt med att
medelklassen sjunker ner till underklass och den tidigare underklassen blir
en verklig fattigklass.
Det gäller att klart inse detta: den nya världsordningens maktspelare vill
inte vårt bästa, de flesta människors bästa. De är intresserade av makt och
pengar. De vill omge sig med ett tunt skikt av högt kvalificerade
medarbetare. I takt med den allt snabbare automatiseringen blir det skiktet
tunnare och antalet "överflödiga människor" allt större. Maktspelarna ser
oss som "onödiga ätare", som helst borde elimineras. Som Henry Kissinger
sade en gång på tal om framtidens värld: "Det blir inte så många kvar, men
de får det mycket bra."
Den nya världsordningen är en komplott mot mänskligheten, mot alla
sant mänskliga värden. Fakta om denna kan vi ta emot på två sätt. Vi kan
sjunka ner i modlöshet, vilket är exakt vad makten vill. Vi kan ännu mer
bestämt och beslutsamt stå upp för sanning och rätt, frihet och
medmänsklighet. Vi skapar vår verklighet, om vi vill. Vi är många, nya
världsordningens herrar och tjänare är få. Vi har tillsammans enorma
resurser till kreativitet, lösningar på problem, möjligheter som vi i vår
undervärdering av oss själva inte prövar. Res dig upp från knästående, känn
i ditt hjärta att du är en odödlig själ, hävda din gudomliga rätt till frihet och
människovärde! Mot en sådan anda hos en växande massa förmår den nya
världsordningen absolut ingenting.
I nästa nummer går vi vidare med information om hur den nya
världsordningens hantlangare vållar krig och revolutioner. Denna artikel
har sammanställts av information som hämtats främst ur följande böcker:
David Icke, ...och sanningen ska göra er fria (1998) Gurudas, Treason:
The New World Order (1996) Antony Sutton: Trilaterals over
America (1995) Jüri Lina, Under Skorpionens Tecken (2:a upplagan 1999).
Copyright © by Lars Adelskogh 1999.
Först publicerad i NEXUS Nya Tider nr 5 1999.
Utlagd på internet den 14 februari 2007.
Senast ändrad den 6 mars 2008.
DEN NYA
VÄRLDSORDNINGENS
NÄTVERK
AV LARS ADELSKOGH
DEL TVÅ (AV TVÅ)
"En avslöjad frimurare är en frimurare berövad halva sin makt."
Leonid Ratajev, rysk polischef, 1912
Vem har egentligen råd med krig? Också de rikaste nationer har ständigt ont
om pengar, heter det, för de mest nödvändiga behoven. Skolväsendet och
sjukvården, socialförsäkringarna och infrastrukturen, centralförvaltningen och
kulturen, ingen sektor får tillräckligt. Det råder ständig brist – ända tills det är
dags att föra krig. Då plötsligt finns det pengar! Är det inte märkligt?
BANKREVOLUTIONEN
När det stora europeiska kriget bröt ut i augusti 1914, var finansiella bedömare eniga
om att det inte skulle pågå mer än sex månader. Därefter skulle de krigförande
staterna göra bankrutt, hävdades det. Bedömningen var riktig, men endast inom en
mycket snäv uppfattning av vad pengar är för något. Vi vet ju att kriget rasade på allt
fler fronter i drygt fyra år, till vapenstilleståndet i november 1918.
På 1700-talet inleddes tre betydelsefulla "tekniska" revolutioner. Den industriella
revolutionen och införandet av nya, revolutionerande metoder inom jordbruket
beskrivs i alla historieböcker. Men den tredje revolutionen nämns sällan, trots att den
fått minst lika stor betydelse för världen av idag: bankrevolutionen eller skapandet av
krediter ur tomma intet.
Fram till slutet av 1600-talet var pengar reella värden, närmare bestämt kvantiteter av
värdemetaller, t.ex. guldmynt och kopparplåtar. Dessa var besvärliga att handskas
med vid större affärer. Med tiden nöjde man sig med att deponera sina mynt och
plåtar hos guldsmeden och i stället handla med depositionskvittona. Mottagaren av ett
dylikt kvitto kunde ju gå till guldsmeden när han ville och hämta ut ädelmetaller till
det värde som fanns angivet på kvittot. Allt oftare struntade man också i detta och lät
kvittot göra tjänst som fullgott betalningsmedel. Så uppstod föregångarna till vår tids
sedlar, och varje guldsmed, som hade ett kraftigt kassavalv, kunde vara
"sedelutgivande bank".
Guldsmederna-bankirerna upptäckte snart ett intressant faktum. Det var bara sällan,
som depositionskvittonas innehavare hämtade ut metallvärdena eller ens brydde sig
om att kontrollera att de fanns. Bankirerna vågade därför utfärda "sedlar" till ett
mycket större värde än de hade täckning för. Så inleddes bankrevolutionen, som
enkelt uttryckt innebar upptäckten att man kan skapa pengar ur ingenting och lura
folk att betala ränta på dessa obefintliga pengar. När Bank of England grundades år
1694, stod i det kungliga brev, som stadfäste William Patersons och de andra
bolagsmännens rätt att driva banken, att denna "har förmånen av ränta på alla
penningar som den skapar ur intet" ("hath benefit of interest on all moneys which it,
the bank, creates out of nothing"). I sin bok The Gods of Eden skriver William
Bramley:
"Vid denna tid brukade bankirer trycka sedlar till ett värde, som var fyra till fem
gånger större än värdet av de ädelmetaller de hade i sin ägo. Bank of England
tryckte emellertid sedlar till svindlande 16 2/3 gånger det metallvärde banken ägde.
Brittiska staten samtyckte till att låna dessa papperspengar och låta dem gälla som
lagligt betalningsmedel vid sina inköp. Staten godtog denna plan, eftersom den inte
behövde betala igen själva lånet, endast
räntan på lånet. Skulle då inte Bank of
England förlora pengar på en sådan
överenskommelse?
Inte alls.
"De lånade sedlarnas nominella värde
översteg många gånger värdet på de
faktiska tillgångar sedlarna representerade.
Räntan på lånet efter bara ett år översteg
det totala värdet på de ädelmetaller Bank of England ägde! Närmare bestämt hade
finansmännen gemensamt skjutit till ett totalkapital på 72 000 pund i verkligt guld
och silver. Genom att utge sedlar, som sammanlagt representerade ett värde som var
16 2/3 gånger större än realkapitalet, kunde banken ge lån på sammanlagt 1 200 000
pund i papperspengar. Årslåneräntan var 8 1/3 procent eller 100 000 pund. Det
betydde alltså en vinst på 28 000 pund eller 39 procent på ett enda år!" (Bramley,
anf. arb., s. 229f)
Penningvärdet vid denna tid var sådant att man för 9 pund fick 1 kg lödigt guld.
VI TAR ARISTOTELES TILL HJÄLP
För att fullt förstå innebörden av denna bankrevolution, som egentligen borde kallas
"införandet av räntesvindeln", måste man inse skillnaden mellan två diametralt
olika slags ekonomisk verksamhet, en skillnad, som den grekiske filosofen
Aristoteles (384-322 fvt) och många andra framstående tänkare understrukit. Å ena
sidan har vi sådan ekonomisk verksamhet, som bygger på verkliga naturliga värden
och genom insiktsfullt arbete, ändamålsenlig tillämpning av naturlagarna, ökar dessa
värden.
Ett exempel. Med 10 kg sättlök, fyra sträckrader jord på vardera 150 m, några
veckors arbete och tur med vädret erhåller man en skörd på 500 kg god och nyttig
lök. Jord, arbete (skicklighet), kapital (sättlöken) är verkliga värden. Analogt gäller
motsvarande
all
sådan
ekonomisk
verksamhet,
som
Aristoteles
kallade oikonomia (därav vårt ord "ekonomi"). Det grekiska ordet betyder
"hushållning", ty det handlar om att hushålla med ändliga resurser. Naturlagarna
sätter här bestämda gränser för det möjliga.
Mot detta ställde Aristoteles chrematistiké, ett ord som kan översättas med
"penninghantering". Det avser all verksamhet, som förutsätter att penningen har en
egen värdeskapande kraft. Sådana uttryck som finansbolagens lockande, "Låt
pengarna arbeta åt dig!" suggererar oss att tro detta. Men är det sant? Ett naturligt
kapital, som sättlök, kan på fyra månader växa 50 gånger, som vi såg av exemplet.
Ädelmetaller som guld, silver och koppar är verkliga värden, då de har fysikaliska
och kemiska egenskaper, som gör dem nyttiga för oss, och dessutom estetiska värden,
som vi uppskattar, visserligen subjektivt och individuellt olika. Men vi känner inga
naturlagar, enligt vilka ett guldmynt någonsin ökar 50 gånger i vikt och blir en
guldtacka. När detta ändå sker i bildlig mening genom räntesystemet, kan det endast
förklaras med att vi är utsatta för en gigantisk svindel.
DE ÄLDSTA EXEMPLEN PÅ RÄNTESVINDELN
Låt oss något studera hur räntesvindeln först uppstod. De äldsta exemplen har vi i
Mesopotamien. För fyra tusen år sedan var detta fortfarande ett mycket bördigt land,
som gav rikliga skördar tack vare ett förgrenat system av bevattningskanaler. De
talrika småbrukarna hade emellertid svårt att få spannmålen att räcka till för både
utsäde och livsmedel åt familjen. När våren kom och det var dags att så, hade många
svältande familjer ätit upp utsädet. Mesopotamiens bankirer stod emellertid till tjänst
med lån. Säkerheten var jorden och den kommande skörden, och ur skörden togs
också räntan. I Sydlandet, Babylonien, var den lagstadgade räntan 30 procent på
pengar och 50 procent på spannmål. I Nordlandet, Assyrien, verkar det inte ha funnits
någon övre gräns för laglig ränta. Det betydde att bönderna ofta var djupt skuldsatta,
satt fast i en ond cirkel. Många gånger måste de ha gjort konkurs – vilket på den tiden
betydde att de svalt ihjäl med sina familjer. Det hårda trycket på bönderna drev dessa
till hänsynslös utsugning av jorden. När man idag färdas genom det gamla
Mesopotamien, nutidens Irak, kan man på en dagsresa utan vidare korsa trettio gamla
kanalbäddar, alla numera uttorkade. I gryningssolen skiner det överallt som av frost,
men det är inte frost, det är salt, som med felaktiga, intensiva jordbruksmetoder i
forntiden trängt upp och lagt sig på jordytan. Jorden är för all framtid förstörd. Det är
ett skakande exempel på vad vi människor i vår livsokunnighet kan åstadkomma.
Namnet på just denna form av livsokunnighet ärchrematistiké, vanföreställningen att
pengar är ett värde, som kan fås att växa liksom en lök växer i jorden. Undra på att
Aristoteles visar öppet förakt för chrematistiké. Men det är inte bara hellenens förakt
för barbarernas förvända metoder. Det är framför allt en djup insikt i naturens lagar,
som samtidigt är lagarna för varje livskraftigt och sunt balanserat mänskligt samhälle.
Mot fiktionen att pengar är ett värde, som kan fås att växa, ställs sanningen att detta
"växande" endast är en omfördelning. Detta betyder: växer rikedomen för de få,
måste armodet växa för de många. Räntesystemet ökar ju inte de reella värdenas
förekomst, endast kapitalägarnas anspråk på andel i dessa värden. Ett exempel på
detta från vår egen tid är från Västtyskland 1989. Då beräknade man att det anspråk
på utdelning av insatt kapital, som enbart landets miljardärer ägde, tvingade 1,3
miljon löntagare att arbeta tre timmar extra varje dag, varje vecka, varje månad, år
ut och år in. Och nu talar vi enbart om ett åttiotal miljardärer. De långt fler
miljonärerna lämnas här åsido.
KAPITALISERING – DEKAPITALISERING
Vi återvänder nu till Bank of England och "bankrevolutionen". Eftersom
räntesvindeln förutsätter ett fåtal vinnare och många förlorare, måste vi fråga oss
vilka dessa var i 1690-talets England. Vinnarna var ju tydligtvis bolagsmännen, som
kammade hem en ohygglig profit (flera hundra miljoner kr per år i dagens
penningvärde) på pengar, som aldrig hade funnits och aldrig kom att finnas. Vinnaren
var också kungen, Vilhelm av Oranien, som utfärdade det kungliga privilegiebrevet
till banken. Han var ivrig protestant och ville föra krig mot det katolska Frankrike.
"Vem har egentligen råd med krig?" frågade jag inledningsvis. I varje fall inte kung
Vilhelm – inte förrän Bank of England plötsligt fanns där 1694 och ställde upp med
de nödvändiga krediterna. Men vem fick till sist betala lånet? Vilhelm gjorde om
lånereversen till ett skattedekret och lät Englands redan hårt skattetyngda folk betala.
Vilket underbart system! Det måste ha framtiden för sig! Det hade det också, vilket vi
strax skall
Om man kapitaliserar, det vill säga tvingar folk att hela tiden betala mer och mer i
ränta på obefintliga pengar, måste man med jämna mellanrum dekapitalisera, det vill
säga slå hela ekonomin sönder och samman. Varför? Därför att vi människor är
naturliga varelser, som lever under naturlagarnas obönhörliga välde, och detsamma
gör allting annat i vår naturliga värld. Det är också därför som inga träd växer upp i
himlen. Endast räntesystemet växer i trots mot naturlagarna. Ett känt exempel är att
någon sätter in 1 öre på bank år 0. År 2000 har kapitalet med ränta på ränta vuxit till
att motsvara åtta tusen jordklot i solitt guld. Det finns institutioner som är ungefär så
gamla, till exempel romersk-katolska kyrkan, men intressant nog inga banker, trots att
räntesystemet är minst fyra tusen år gammalt. Vad beror det på? Det beror just på
dekapitaliseringen, systemets självförstörande kraft.
Det effektivaste sättet för dekapitalisering är kriget. Det förvånar oss knappast att de
som ivrigast kapitaliserar, dvs de internationella storbankirerna, också är mycket
intresserade av att dekapitalisera, styra dekapitaliseringen så, att de uppnår maximalt
profitabel effekt för sig själva. Att detta också innebär maximalt skadlig effekt för de
flesta av oss andra, är inte svårt att förstå. Nu kan vi besvara den inledande frågan.
"Vem har egentligen råd med krig?" Svaret är enkelt: De internationella
storbankirerna inte bara har råd, de måste ha råd med krig, ty kriget –
dekapitaliseringen – är helt enkelt ett nödvändigt inslag i ränteekonomins process.
Därför ser vi dem ständigt i verksamhet med att finansiera krigförande stater;
finansiera revolutioner, som också innebär dekapitalisering, och vidare kan övergå i
krig; finansiera och bygga upp vapenindustrier, handla med vapen, kontrollera
massmedier och telegrambyråer som hetsar till krig, rättfärdigar krig och förklarar
varför krig är nödvändigt osv.
DE INTERNATIONELLA BANKIRERNA
I samband med "bankrevolutionen" på 1700-talet uppstår också en annan ny
företeelse: de internationella storbankirerna. I sin bok Tragedy and Hope nämner
prof. Carroll Quigley ett antal särskilt mäktiga bankirsläkter, som han anser alla borde
känna till: Baring, Lazard, Erlanger, Warburg, Schröder, Seligman, Speyers,
Mirabaud, Mallet, Fould och framför allt Rothschild och Morgan. Senare tillkom
släkten Rockefeller, varmed antalet blir 13. Quigley påpekar att dessa bankirer redan
från början tydligt skilde sig från det vanliga slagets bankirer. De viktigaste
punkterna: De var kosmopolitiska och internationella. De stod regeringarna nära och
lånade dem mycket stora pengar. De var starkt intresserade av att i hemlighet använda
sitt finansiella inflytande för politiska ändamål (Quigley, anf. arb., s. 50ff).
Den mäktigaste av dessa bankirsläkter var ättlingarna till Mayer Amschel Rothschild
(ursprungligen Bauer, 1743-1812). Han har utpekats som finansiär av Adam
Weishaupt och hans illuminater, och det var på hans slott i Wilhelmsbad som den
frimurarkongress hölls den 16 juli 1782, där frimurarna och illuminaterna fullständigt
allierades (Jüri Lina, Under Skarpionens tecken, s. 34). Också enligt forskaren
Stephen Knight har de manliga medlemmarna av huset Rothschild varit frimurare i
generationer.
Här skall jag inte gå in i detalj på huset Rothschilds uppstigande till finansiell
världsmakt; jag hänvisar till en kommande artikelserie, Banksterväldet. Några
uppgifter skall jag dock lämna. Rothschilds byggde upp sin ofantliga förmögenhet på
bedrägliga spekulationer i samband med napoleonkrigen. Senare finansierade de,
vanligen genom bulvaner, alla viktigare krig. I Empire of the City skriver E. C.
Knuth, "Att huset Rothschild tjänat sina pengar i historiens stora krascher och
historiens stora krig, i just de skeden då andra förlorat sina pengar, är utom all
fråga. "(Knuth, anf. arb. s. 71) Ett intressant exempel är amerikanska inbördeskriget.
I sin auktoriserade biografi, The Rothschilds, the Financial Ruters of Nations, återger
John Reeves ett yttrande Benjamin Disraeli fällde vid bröllopet mellan Lionel
Rothschilds dotter Leonora och James Rothschilds son Alphonse i London
1857, "Under detta tak är överhuvudena för släkten Rothschild församlade – ett
namn som är berömt i varje europeisk huvudstad och varje världsdel. Om ni så
önskar, skall vi dela Förenta staterna i två delar, en för dig, James, och en för dig,
Lionel. Napoleon kommer att göra exakt och allt som jag skall råda honom. " När
sedan amerikanska inbördeskriget bröt ut fyra år senare, finansierades nordstaterna av
Rothschilds agent August Belmont (egentligen Schönberg) och sydstaterna av
bröderna Erlanger, likaledes agenter för och dessutom släktingar till Rothschilds.
I del ett av denna artikel berättade jag om det nätverk som uppstod kring den
exklusiva frimurarlogen Runda bordet: Kungliga institutet, Utrikespolitiska rådet,
Bilderberggruppen osv. Jag uppmanar nu mina läsare att läsa om denna första del av
artikeln, så att jag kan förutsätta att vissa väsentliga fakta redan är kända, när jag nu
lämnar ytterligare uppgifter.
Rothschilds hade ett allsmäktigt inflytande över Runda bordet från första början. Inte
nog med att lord Rothschild var Cecil Rhodes' bankir och finansiär, han var
detsamma för lord Alfred Milner, som tog över ledningen av Bordet efter Rhodes' död
1902. Det var med Rothschilds pengar som Rhodes och Milner kunde bygga upp sitt
gruvbrytningsimperium i Sydafrika (DeBeers Consolidated Mines). Lord Rothschild
var även tidigt medlem i Bordet.
I sin bok Tragedy and Hope avslöjar prof. Quigley att den s.k. Balfour-deklarationen
var helt och hållet en affär inom Bordet. Brittiske utrikesministern Balfour var
medlem av Bordet, liksom Lionel Rothschild, till vilken utfästelsen gjordes.
Deklarationens författare var emellertid inte Balfour utan Runda bordets ledare,
stormästaren i brittiska frimureriet lord Alfred Milner. Lord Rothschild måste ha
blivit nöjd, eftersom han senare utsåg Milner till styrelseordförande för Rio Tinto
Zinc. Det var Balfour-deklarationen år 1917, som möjliggjorde skapandet av staten
Israel med alla de krig och folkfördrivningar det fört med sig.
Cecil Rhodes' stora plan var ju att driva fram en världsregering, ledd av
Storbritannien och Förenta staterna ("den engelska rasen"). Projektets finansiärer
tolkade väl "den engelska rasen" som syftande på dem själva, en finansoligarki med
centrum i London City och ett underordnat centrum i New York. Men då gällde det
först att eliminera alla konkurrerande makter. Medlet därtill var ett europeiskt storkrig
och de s.k. ryska revolutionerna.
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET FRAMKALLAS
Det europeiska storkriget (1914-1918) utbröt, ytligt sett orsakat av konflikten mellan
två allianssystem: trippelententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och
trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien; Italien bytte dock sida redan
i maj 1915). Rivaliteten var dock främst ekonomisk och finansiell. Englands nedgång
som världsmakt hade börjat redan före kriget; på stark uppgång var däremot såväl
Tyskland som Ryssland. Tyskland var på god väg att bli en ekonomisk världsmakt.
Tyskland hade rentav skaffat sig kolonier i både Afrika och Asien. (Det tyska
Tanganjika var en spärr mot Rhodes' plan på en obruten kedja av brittiska kolonier i
Afrika från Kap till Kairo.) Tyskland var det största hindret för genomförandet av
Runda bordets plan om en världsstat styrd från London och New
Carroll Quigley skriver, stödd på 20 års forskning och tillgång till Bordets hemliga
arkiv,
"Ett inflytande, som arbetade för att skapa och stärka trippelententen, var det
internationella bankbrödraskapets. Detta var till stor del utestängt från den tyska
ekonomiska utvecklingen men hade växande förbindelser med Frankrike och
Ryssland. Blomstrande företag som Suezkanalbolaget, Rothschilds koppargruvebolag
Rio Tinto i Spanien... skapade talrika otvungna förbindelser, som både föregick och
stärkte trippelententen. Rothschilds, nära vänner till Edward VII och Frankrike, var
förknippade med den franska investeringsbanken Banque de Paris et des Pays Bas.
Denna var i sin tur huvudinflytandet vid försäljningen av ryska statsobligationer för
nio miljarder rubler före 1914. Den mest inflytelserike av London-bankirerna, sir
Ernest Cassel, en stor och gåtfull gestalt (1852-1921), hade kommit från Tyskland till
England vid 17 års ålder, byggt upp en ofantlig förmögenhet, som han skänkte bort
med frikostig hand, var nära förbunden med Egypten, Sverige, New York, Paris och
Latinamerika, blev en av kung Edwards närmaste personliga vänner och
arbetsgivare åt den störste intrigmakaren vid detta skede, den allestädes närvarande
mullvaden lord Esher [en av de fyra ursprungliga grundarna av Runda bordet.
L.A.]. Dessa på det hela taget tyskfientliga inflytanden kring kung Edward spelade
en betydande roll i att bygga upp
" (Quigley, Tragedy and Hope, s. 215f.)
trippelententen
och
stärka
den...
Med på noterna var även Runda bordets ledande representant på andra sidan Atlanten,
överste Edward M. House. Flera månader före världskrigets utbrott, den 29 maj 1914,
skrev House till USAs president Wilson: "så snart England ger sitt samtycke,
kommer Frankrike och Ryssland att kasta sig över Tyskland och Österrike. " Vad
betydde här "England"? Frimureriet, bankbrödraskapet eller Runda bordet? Hugget
som stucket!
FEDERAL RESERVE MANIPULERAS FRAM
Det gyllene tillfälle till dekapitalisering, som första världskriget erbjöd, skulle
emellertid inte ha fungerat utan Förenta staternas medverkan. Den blivande
ekonomiska världsmakten måste först och främst göra tjänst som penningspruta men
senare också som aktiv deltagare – bådadera givetvis på den rätta sidan, ententen.
Men det fanns enorma svårigheter att övervinna för dem som ville få USA att spruta
ur sig pengar och soldater. Låt oss först se på det första problemet. I början av 1900talet hade USA ingen centralbank, varmed den federala regeringen kunde sätta det
amerikanska folket i skuld. Följaktligen var också statsskulden högst obetydlig, år
1910 endast 12 dollars och 40 cents per medborgare. (Idag är den drygt 5000 gånger
större.). Högst på dagordningen stod därför att skapa en centralbank och sätta folket i
skuld för att finansiera kriget – samma recept som 1694 i England – därnäst att
manipulera in nationen i kriget.
Detta krävde omfattande förberedelser. Redan år 1902, samma år som lord Alfred
Milner tog över Runda bordet, skickades Rothschild-agenterna Paul och Felix
Warburg från Tyskland till Amerika för att "omorganisera" USAs banksystem. En
tredje broder, Max, stannade kvar hemma i Hamburg för att där driva familjens bank.
I USA gifte sig Paul Warburg med Nina Loeb, dotter till Solomon Loeb, som
tillsammans med Abraham Kuhn grundat Rothschilds amerikanska bankfilial, Kuhn,
Loeb & Co. Felix fick det inte sämre ordnat för sig. Han blev gift med Frieda Schiff,
dotter till Jacob Schiff, som tagit över ledningen för Kuhn, Loeb & Co. Båda
bröderna blev delägare i den bank de gift sig in i. Jacob Schiff hade tidigare anlänt till
USA från tyska Frankfurt, där familjen Schiff redan i början av 1800-talet hade delat
hus med Rothschilds. Jacob Schiff gifte sig med Loebs dotter Therese.
Bröderna Paul och Felix Warburg skulle spela nyckelrollen i att "skänka" det
amerikanska folket en centralbank. Redan på 1890-talet hade storbankiren John
Pierpoint Morgan jr lärt sig hur man framkallar finansiell panik på konstlad väg.
Senator Robert Owen vittnade om hur omedelbart före 1893 års finanspanik det
utgått ett cirkulär från Nationella bankirförbundet till alla anslutna bankirer. Däri
hade stått: "Ni skall genast dra tillbaka en tredjedel av de medel ni har i omlopp och
återkalla hälften av era lån." Historikern Fredrick Lewis Allen avslöjade 1949 att
1907 års finanspanik hade framkallats av Morgan och att banker inom Morgankretsen därmed kunnat befästa sin dominans. Allen fortsätter: "Den läxa man skulle
lära av 1907 års panik var tydlig, men det skulle dröja sex år innan den ledde till
lagstiftning. Förenta staterna var i allvarligt behov av ett centralbanksystem..." År
1907 började också Paul Warburg ägna nästan all sin tid åt att skriva och föreläsa om
behovet av en "bankreform" för det allmänna bästa. Hans arbetsgivare Kuhn, Loeb &
Co. hade tydligen så varma känslor för detta "allmänna bästa", att man ändå lät
honom behålla sin årslön från banken på 500 000 dollars (med den tidens köpkraft!).
År 1910 organiserade Paul Warburg tillsammans med Nelson Aldrich (som senare
blev morfar till David och Nelson Aldrich Rockefeller) en hemlig resa för den
amerikanska grenen av "bankirbrödraskapet" till Jekyl Island. Frank Vanderlip, som
deltog i mötet såsom John D. Rockefellers ombud, erkände senare att det var vid
detta möte som Federal Reserve System bildades. Den 22 december 1913 skedde det
officiellt genom beslut i amerikanska kongressen. Tidpunkten var noga vald. Många
kongressmän hade då redan åkt hem för att fira jul med familjen. Detta var den
synliga höjdpunkten i ett manipulerande som då pågått i sex år.
Två dagar senare, på julaftonen 1913, skrev Jacob Schiff till överste House: "Min
käre öv. House. Jag vill säga ett ord till Er för det tysta men otvivelaktigt effektiva
arbete Ni gjort till valutalagstiftningens fromma och gratulera Er för den åtgärd som
slutligen gjorts till lag. Jag önskar Er allt gott. Er förbundne Jacob Schiff. "
Här påminner jag om att överste House året innan, 1912, hade anonymt givit ut en
framtidsroman, Philip Dru: Administrator, som handlar om införandet av en
marxistisk världsdiktatur. Däri hade han också talat för införandet av en centralbank
(se första delen av denna artikel).
Namnet till trots är USAs centralbank Federal Reserve inte i federal dvs statlig ägo.
Den är en kartell av privatbanker, varav Bank of New York är den viktigaste.
Liknande förhåller det sig med centralbanker runt om i världen: Bank of England,
Deutsche Bank och – givetvis – den nya Europeiska Centralbanken (ECB), som
grundades den 1 maj 1998, exakt på 222-årsdagen av Illuminatordens grundande. De
är alla karteller av privatbanker. Detta innebär att när staten eller den federala
regeringen säljer obligationer för att exempelvis finansiera krig eller rustningar för
krig, är det inte bara till de obligationsköpande medborgarna som staten sätter sig i
skuld, ty staten är endast en förmedlare av lånet. Det är centralbanken, dvs kartellen
av privatbanker, som ger krediterna, så att hela folket skuldsätts via skattsedeln.
Formellt är det Förenta staternas regering, som utser presidenten för Federal Reserve.
Jag ber er nu, kära läsare, att gissa vem det var USAs regering utsåg att handplocka
män till styrelseposterna i Federal Reserve 1913. Rätt svar: Edward Mandel House.
Det var väl inte så svårt att lista ut?
När det stora europeiska kriget sedan bröt ut sju månader senare, "så snart England
(läs: bankirbrödraskapet i London City) ger sitt samtycke" (House), kunde
obligationspressarna rulla. Det ena statslånet efter det andra gick till ententen trots att
Förenta staterna officiellt var neutralt. Det hjälpte föga att utrikesminister William
Jennings Bryan protesterade, "Pengar är det värsta av alla kontraband." År 1920 och
två år efter krigsslutet hade den amerikanska statsskulden 24-faldigats på 10 år.
FÖRENTA STATERNA MANIPULERAS IN I KRIGET
Det amerikanska folket hade inget reellt intresse av att delta i ett krig i det avlägsna
Europa, och om man ändå gjorde det, så var det inte utan vidare givet att det skulle
ske på ententens sida. Nära hälften av amerikanska folket hade tyska rötter, och
folkopinionen 1914 var snarare pro- än antitysk. Tidigare hade det tyska inflytandet
varit ännu större. Vid 1787 års konstituerande församling för den nyfödda republiken
hade frågan tagits upp, vilket som skulle bli Förenta staternas officiella språk. Det var
med endast några få rösters övervikt som engelskan vann över tyskan.
Dessutom hade president Wilson blivit omvald 1916 på slagordet "han höll oss
utanför kriget". Nationen fick alltså manipuleras in i kriget. Denna manipulation
samordnades genom tre lobbygrupper: Nationella försvarsrådet, Marinförbundet och
Förbundet för framtvingandet av fred. I Nationella försvarsrådet ingick Rothschilds
agent Bernard Baruch. Sedan USA väl gått med 1917, blev Baruch chef för
krigsindustristyrelsen och fick, med hans egna ord, "...förmodligen större makt än
kanske någon annan i hela kriget..." Marinförbundet dominerades av J. P Morgan.
Bland ledarna för Förbundet för framtvingandet av fred märktes J. P. Morgans
advokat Elihu Root, Rothschilds agent Perry Belmont och vår gamle bekant Jacob
Schiff från Rothschilds Kuhn, Loeb & Co.
Sedan gällde det att hitta en förevändning för krigsförklaring mot Tyskland. Man
fastnade för tyskarnas sänkning av det amerikanska "passagerarfartyget" Lusitania
två år tidigare, 1915. Problemet var att Lusitania var officiellt klassad som
"hjälpkryssare" och förde krigskontraband avsedda för britterna, vilket var ett klart
neutralitetsbrott. Bevis för detta fanns dokumenterat i amerikanska
utrikesdepartementet. Men president Wilson lät gömma undan dessa bevis. Vid
sänkningen av Lusitania följde tyskarna krigets lagar. I stället var det kriminellt av de
amerikanska myndigheterna att tillåta att ett fartyg förde flera hundra civila
passagerare som täckmantel för vapentransport till en krigförande part.
För att driva folkopinionen till att hata tyskar och österrikare fabricerades mängder av
propagandalögner. I franska tidningar publicerades ett fotografi av människomassor i
Berlin som påstods jubla vid underrättelsen om Lusitanias undergång. Fotot var i
själva verket taget från de första mobiliseringsdagarna i augusti 1914. Det förekom
uppgifter om att tyskarna drev "likfabriker", där man utvann smörjolja ur döda
soldaters kroppar. I mars 1916 meddelade den brittiska tidningen Daily Telegraph att
österrikare och bulgarer hade gasat ihjäl 700 000 civila serber. Efter kriget bad en
brittisk minister faktiskt de tidigare fienderna om ursäkt för denna osmakliga lögn.
De internationella bankirerna har naturligtvis förstått propagandans betydelse för
"dekapitaliseringen" – det profitabla kriget. Kent Cooper, som var styrelseordförande
för telegrambyrån Associated Press, skrev, "Före och under första världskriget ägdes
den ledande tyska telegrambyrån Wolff av huset Rothschild, som hade sitt centrala
högkvarter i Berlin. En av de största delägarna i firman var kaiser Wilhelms
personlige bankir Max Warburg. Vad som faktiskt hände i Tyska riket var att kaisern
använde Wolffs förmedling av 'nyhetstelegram' till de tyska tidningarna för att piska
upp krigsstämningen... " I sin självbiografi Barriers Down skrev Cooper,
"Internationella bankirer under huset Rothschild förvärvade intressen i de tre
ledande europeiska byråerna," (anf. arb. s. 21) med andra ord Reuters i London,
Havas i Frankrike och Wolff i Tyskland. I sin tur styrde dessa tre nyhetsflödet i hela
Europa.
En ytterligare bekräftelse på att första
världskriget framkallats för bestämda syften
kom
1954.
En
amerikansk
kongresskommitté,
den
s.k.
Reecekornmitten för granskning av skattebefriade
stiftelser, framlade då sitt betänkande. Man
hade
granskat
Carnegiestiftelsen
för
internationell fred och funnit att den var en
organisation, som ägnat sig åt att framkalla
krig. Den ingick i ett nätverk av s.k.
skattebefriade stiftelser, vilket byggts upp av
familjerna Carnegie, Rockefeller och Ford.
Reece-kornmittens utredningschef Norman
Dodd omtalade vad en av hans utredare,
Kathryn Casey, funnit: Vid ett styrelsemöte i
Carnegiestiftelsen hade man ställt sig
frågan: "Finns det något känt medel som är
effektivare än krig, om man vill förändra
livet för ett helt folk?" Man avgjorde att det
inte fanns något, så följdfrågan för styrelsen
blev: "Hur drar vi in Förenta staterna i kriget?"Dodd fortsatte:
"Och sedan ställde de frågan: 'Hur får vi kontroll över USAs diplomatiska
maskineri?' Och svaret blev: 'Vi måste få kontroll över UD.' Här anknyter vi till det vi
redan hade funnit... att Carnegiestiftelsen genom en organisation den särskilt bildat
kontrollerade alla högre tjänstestillsättningar i utrikesdepartementet. Vid ett
sammanträde någon gång år 1917 hade styrelseledamöterna övermodigt hyllat sig
själva för klokheten i det ursprungliga beslutet, eftersom det redan var tydligt att
kriget fick en sådan inverkan att det skulle förändra livet i USA... De var rentav så
övermodiga att de författade och skickade ett telegram till mr Wilson med varningen
att han skulle se till att kriget inte avslutades för snart." (Ur en intervju med Norman
Dodd i boken The Tax Exempt Foundations av William McIlhany II, 1980)
Dodd uppgav att Kathryn Casey funnit också andra detaljer, som handlade om hur
Carnegiestiftelsen arbetat för att förhindra att livet i USA återgick till vad det hade
varit före kriget. Att förändra människornas levnads- och tänkesätt var ju
huvudmotivet för kriget. Dodd sade:
"... de drog slutsatsen att man för att hindra en återgång måste kontrollera
utbildningen. Och sedan tog de kontakt med Rockefellerstiftelsen och frågade dess
styrelse: 'Vill ni åtaga er att förvärva kontroll över utbildningen, då denna innefattar
ämnen som har inrikespolitisk betydelse?' Och det ville man. Sedan avgjorde man
gemensamt att nyckelfrågan var undervisningen i Amerikas historia, och att denna
måste förändras. Därefter tog de kontakt med dem som då var de mest framstående
experterna på amerikansk historia och diskuterade med dem tanken på hur man
skulle förändra sättet att framställa ämnet." (Källa som ovan.)
DE "RYSKA" REVOLUTIONERNA
Med Förenta staterna väl med i kriget på rätt sida såg det ganska ljust ut för
"bankirbrödraskapets" planer. Tyskland skulle besegras och, viktigast, krossas
ekonomiskt, så att det inte kunde stå i vägen för "det engelskvänliga nätverkets"
(Quigleys term) planerade nya världsordning. Men det fanns ett problem, och det var
inte litet: Ryssland, en verklig stormakt och blivande ekonomisk gigant. I början av
1900-talet var ekonomiska bedömare eniga om att Ryssland med sin hastiga
industrialisering, enorma råvarutillgångar, snabba befolkningstillväxt med flera
gynnsamma faktorer skulle vara världens dominerande makt inemot år 1950. På
längre sikt var Ryssland ett ännu större hinder för genomförandet av den angloamerikanska världshegemonin än Tyskland. Ryssland måste alltså knäckas. Men det
väldiga imperiet kunde inte utmanas på slagfältet, det var ju en allierad i kriget mot
Tyskland och Donaumonarkin. Utåt måste skenet om Ryssland som västmakternas
vapenbroder upprätthållas.
Vi, som står på tröskeln till det tredje årtusendet och har facit för det tjugonde
århundradet, vet hur det gick med Ryssland. Den förstörelse av ett stort land med
många folk, som sattes igång år 1905, gick in i en ny fas 1917 och ännu idag inte har
avbrutits, är 1900-talets stora europeiska tragedi och den verkliga Förintelsen, med
minst 62 miljoner avsiktligt dödade människor. Den som skriver detta, kan inte tänka
på detta ohyggliga utan att känna en djup sorg, som förvärras snarare än mildras av
vetskapen om att detta inte skedde bara genom händelsernas mekaniska gång utan
framkallades med avsikt. Det torde vara 1900-talets värsta kriminella handling.
Utrymmet räcker inte för någon mer inträngande behandling av ämnet; den som vill
veta mera hänvisas till Jüri Linas bok Under Skorpionens tecken – Sovjetmaktens
uppgång och fall. Den är oöverträffad i sitt slag och en av de bästa böckerna om Den
Nya Världsordningen över huvud.
En ganska utbredd missuppfattning är att bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland
i november 1917 var ett förtryckt folks resning mot tsarens tyranni. I själva verket
hade tsaren abdikerat redan i mars 1917 i samband med den s.k februarirevolutionen
och överlämnat makten åt en liberal regering (den s.k provisoriska regeringen), vars
samtliga ministrar var frimurare (äldre uppgifter, av bland andra Dagens
Nyheters journalist Staffan Skott, om att samtliga utom utrikesminister Pavel
Miljukov var frimurare, kan nu rättas. Enligt nyligen offentliggjort arkivmaterial var
Miljukov generalsekreterare i Rysslands frimureri, som stod under Grand Orient.).
Denna regering följdes av tre andra, varav de två sista leddes av Alexander Kerenskij.
Kerenskij var stormästare i Rysslands Grand Orient. Denna frimurarorganisation, som
styrdes av Grand Orient de France i Paris, hade 28 loger i Ryssland. När
bolsjevikerna, ledda av frimurarna Lenin och Trotskij, tog makten den 8 november
1917, var det en fredlig maktväxling frimurarbröder emellan. Någon stormning av
Vinterpalatset ägde aldrig rum annat än i den senare sovjetiska mytologin. Beslutet att
överlämna makten till bolsjevikerna den 8 november fattades minst sex veckor
tidigare, eftersom planen vid det laget var känd i New York, Washington och London,
vilket bland andra professor Antony Sutton uppger i sin bok Wall Street and the
Bolshevik Revolution. Detta var ingen rysk revolution. Ryska folket hade ingenting
med dessa verksamheter att göra. Det var en kupp mot Ryssland och det ryska folket,
en kupp som finansierades och dirigerades av frimurarbankirer i London, New York,
Berlin och Stockholm.
REVOLUTIONERNAS FÖRHISTORIA
De två ledande bolsjevikerna, Vladimir Iljitj Lenin (egentligen Uljanov) och Lev
Trotskij var båda höga frimurare. Lenin blev frimurare 1908. Trotskij blev frimurare
redan 1897, vid endast 18 års ålder. Då hette han emellertid Leiba Bronstein. Fem år
senare antog han namnet Trotskij. Under de två år Bronstein satt i fängelse i Odessa,
studerade han flitigt frimureriets hemligheter. Det var genom detta studium han kom
till bolsjevismen, medger motvilligt Internationales Freimaurer-Lexikon (1932, s.
204). Senare blev han medlem i Art et Travail, samma loge som Lenin tillhörde.
Lenin och Trotskij bevistade en internationell frimurarkongress i Köpenhamn 1910.
Enligt den österrikiske statsvetaren dr Karl Steinhauser blev Trotskij medlem även i
frimurarorganisationen B'nai B'rith.
Den som förde in unge Bronstein i frimureriet var Israel Gelfand (Helfand,
Helphand). Denne växte upp i Odessa och tillhörde revolutionära grupper redan på
1880-talet. Gelfand antog det självironiska namnet Alexander Parvus ("Alexander
den Lille") och blev en mycket framgångsrik bankir – ytterligare en i raden av dessa
egendomliga män, som på en gång är frimurare, bankirer och revolutionära
socialister. Genom Parvus kom Trotskij till insikt om att frimureriets verkliga strävan
består i att förinta nationstaterna med deras kulturer och i deras ställe upprätta en
världsstat.
Även Winston Churchill bekräftade att Lenin och Trotskij var frimurare och
illuminater (Illustrated Sunday Herald, den 8 februari 1920).
I sin exil i Tyskland utgav och finansierade Parvus flera tidskrifter. I tidskriften Aus
der Weltpolitik skrev han redan år 1895 att det i framtiden skulle bli ett krig mellan
Ryssland och Japan och att det ur detta krig skulle födas en revolution. Var detta
förutseende eller vetskap om en plan? När det rysk-japanska kriget sedan kom 1904,
uppmanade han ryska soldater att skjuta sina officerare bakifrån.
Internationella bankirer finansierade starkt Japans krigsinsats – viktigast var Jacob
Schiff, som lånade Japan 200 miljoner dollars. Samtidigt hade man avskurit Ryssland
från alla krediter. I samband med Rysslands nederlag i kriget mot Japan ville de
internationella bankirerna sätta i gång en "revolution" i Sankt Petersburg.
Huvudorganisatören Parvus fick två miljoner pund från Japan (Igor Bunitj, Partiets
guld, s. 33). Man satsade totalt 50 miljoner dollars på "revolutionen" år 1905 (Oleg
Platonov, Rysslands törnekrona – Ryska folkets historia på 1900-talet, del 1, s. 171.)
Den första "revolutionära" aktionen var planerad till den 22 januari (9 januari enligt
gamla stilen) 1905. En obeväpnad, fredligt inställd folkmassa, ledd av prästen Gapon,
ville uppvakta tsaren med en petition. I den officiella, tillrättalagda historien har man
hittills påstått att soldaterna framför Vinterpalatset skulle ha oprovocerat öppnat eld
mot de fredliga demonstranterna. Sedan kommunistpartiets arkiv blivit tillgängligt för
historikerna, vet vi nu bättre. Frimurarna Parvus och Pjotr (egentligen Pinchas)
Rutenberg hade i hemlighet placerat terrorister (framför allt socialrevolutionärer) i
träden i Alexandrovsk-parken och befallt dem att skjuta mot soldaterna. Sålunda
provocerade besvarade soldaterna elden. I denna provokation dödades 130 människor
och sårades 300. Tsaren blev djupt bestört, uttryckte offentligt sympati med de
dödades och sårades familjer. Den tilltänkta "revolutionen" kom av sig.
I stället satte revolutionärerna i gång med en fruktansvärd terror mot alldeles
oskyldiga ryssar. Enbart åren 1905-06 krävde den revolutionära terrorn i Ryssland 20
000 offer i dödade och lemlästade. Inrikesminister Pjotr Stolypin ingrep resolut med
ståndrätter. Sedan han låtit avrätta 600 terrorister, flydde resten i panik utomlands
(där de hyllades som hjältar), och Ryssland fick en tids lugn. Men nu hade Stolypin
och hans medarbetare fått korn på vad det var för en mot Ryssland fientlig makt de
hade emot sig: det internationella frimureriet, närmare bestämt Grand Orient de
France. En rysk polisagent, Aleksejev, sändes till Paris att infiltrera Grand Orient. År
1911 kunde han i en hemlig rapport uppge att Stolypin stod överst på listan över
personer som Grand Orient planerade att likvidera. Den 1 september 1911 sköts Pjotr
Stolypin (han hade då överlevat tio attentat – vid ett av dessa dödades 27 personer)
av Mordekai Bogrov på operan i Kiev i tsarens närvaro. Bogrovs kumpan Alexander
Kerenskij (egentligen Aaron Kürbis) flydde hals över huvud utomlands. Samme
Kerenskij blev i augusti 1917 Rysslands premiärminister. Efter mordet på Stolypin
avtog tyvärr Rysslands motståndskamp mot det destruktiva och kriminella
frimureriet.
DET TYSKA STÖDET TILL BOLSJEVIKERNA
Även för tyskarna stod det klart att de genom att finansiellt stödja bolsjevikerna
skulle kunna effektivt försvaga Ryssland. Även kejsar Wilhelms rådgivare Walther
Rathenau var av samma åsikt, liksom Tysklands ambassadör i Köpenhamn, greve
Ulrich von Brockdorff-Rantzau, som var 33:e gradens frimurare och illuminat. Det
var Brockdorff-Rantzau som slutligen avgjorde frågan med ett brev till tyske vice
statssekreteraren den 14 augusti 1915. År 1916 föreslog Alexander Parvus (Israel
Gelfand) den tyska regeringen att ge Lenins parti ett än kraftigare stöd. I ett strängt
hemligt telegram till inrikesministeriet i Berlin den 2 april 1917 skrev von
Brockdorff-Rantzau:
"Vi måste genast försöka att i Ryssland åstadkomma ett så omfattande kaos som
möjligt. Samtidigt måste man undvika att synligt blanda sig i den ryska revolutionens
gång. Men i hemlighet borde man göra allt för att utöka motsättningarna mellan de
moderata och extrema partierna, ty vi är ganska intresserade av de sistnämndas
seger, eftersom statskuppen då bleve en oundviklighet."
När den första "ryska" revolutionen, den i mars 1917 (februari gamla stilen) utbröt,
befann sig Lenin i landsflykt i Schweiz. Han blev fullkomligt tagen på sängen och
vägrade först tro på nyheterna, vilket visar att Lenin var en andraplansfigur utan
verkligt inflytande på händelseutvecklingen. Den 4 april meddelade Lenin tyska
regeringen att han var beredd att återvända till Ryssland. Hans resa godkändes av
kaiserns rådgivare, kanslern Bethmann-Hollweg (frimurare, medlem av bankirsläkten
Bethmann i Frankfurt och kusin med Rothschilds), och statssekreterare Arthur
Zimmermann (frimurare). Dessa ämbetsmän organiserade sedan Lenins resa
tillsammans med greve von Brockdorff-Rantzau och Parvus. Resan planerades att gå
genom Sverige och Finland. I Petrograd skulle Lenin och hans följe av 32
revolutionära kumpaner förena sig med Trotskij, som var på väg från USA. För
Lenins resa genom Tyskland iordningställdes ett särskilt tåg. Lenins resa ansågs så
viktig, att kronprinsens tåg fick göra ett två timmar långt uppehåll i Halle för att låta
Lenins tåg passera. I Berlin gjorde man ett uppehåll varunder Lenin fick nya
instruktioner från tyska UD. Den tyske kejsaren fick vetskap om denna operation,
som bekostades av hans regering, först sedan Lenin anlänt till Ryssland.
Den 3 december 1917 skrev den tyske utrikesministern Richard von Kuhlmann till
kejsaren: "Först när bolsjevikerna började få penningbidrag av oss genom olika
kanaler och under olika förevändningar kunde de grunda sitt huvudorgan Pravda
och organisera en hetspropaganda och därigenom utvidga partiets mycket bräckliga
bas."
SVERIGE SOM RESERVBAS
Konspiratörernas syfte var att i Ryssland införa det illuministiska styret efter modell
av Weishaupt och Marx. Om maktövertagandet i Ryssland misslyckades, hade man
en reservplan för en kommunistisk bas. Denna bas var Sverige (Alexander
Solzjenitsyn, Lenin i Zürich, s. 168). De svenska socialisterna med frimuraren
Hjalmar Branting i spetsen gjorde sitt bästa för att ge Lenin ett god start för hans
planerade massterror mot hela det ryska folket. Man hjälpte Lenin och hans
medbrottslingar att utnyttja Sverige som basområde. Man hjälpte till att organisera
bolsjevikernas fjärde partikongress, som hölls i Folkets hus i Stockholm i april-maj
1906. Branting höll där hälsningstalet.
En fixare, som skötte kontakterna mellan de tyska finansiärerna och bolsjevikerna,
var Olof Aschberg (egentligen Obadja Asch), som kallades bolsjevikernas bankir.
Han ägde Nya Banken, som han grundat i Stockholm 1912. Om socialdemokraten
och frimuraren Olof Aschberg kan vidare omtalas att han på 1920-talet vistades i
Moskva, där han samlade på sig hundratals mycket värdefulla ikoner (de äldsta från
1400-talet), som bolsjevikerna rövat från ryska kloster och kyrkor. Senare fick
Aschberg tillstånd av folkkommissarien för kulturfrågor, frimuraren Anatolij
Lunatjarskij (egentligen Bailich-Mandelstam) att föra sin kollektion ut ur landet och
hem till Stockholm. (O. Platonov, Rysslands törnekrona – ryska folkets historia på
1900-talet, del 1, s. 764. 1997.)
I förbigående kan frågan ställas, huruvida de internationella toppilluminaterna
någonsin övergivit planen om Sverige som reservland.
Sedan bolsjevismen nu havererat, framstår talrika oförnuftigheter och naturvidriga
åtgärder i vårt lands officiella politik än klarare som dikterade inte av omsorg om
landets och folkets välgång utan av iver att genomföra illuminaternas
fempunktsprogram. (Se NEXUS Nya Tider, nr 4, 1999, s. 24).
BOLSJEVIKERNAS ÅTERKOMST TILL RYSSLAND
Det var justitieminister Alexander Kerenskij i den provisoriska regeringen, som direkt
inbjöd Lenin och Trotskij till Ryssland. Han lät premiärminister furst Lvov och
utrikesminister Pavel Miljukov (alla tre frimurare) skicka motsvarande instruktioner.
Hur var detta möjligt? frågar du dig kanske. Lenin och Trotskij hade ju det uttalade
syftet att störta den borgerliga regeringen och införa sin egen kommunistiska regim.
Ännu märkligare blir det sedan ryska tidningar den 5 juli 1917 publicerade uppgifter
om att Lenin och bolsjevikerna finansierades av Tysklands regering. Ryssland var ju i
fullt krig med Tyskland. Genom ryska historikers insatser på 1990-talet vet vi numera
att den provisoriska regeringen mycket noga kände till hur Lenin och Trotskij
finansierades av tyskarna, men den vidtog inga som helst åtgärder för att stoppa dessa
landsförrädare, inte förrän i augusti 1917 då det till Kerenskijregimens oerhörda
förlägenhet blev allmänt känt i Ryssland. Det mest sensationella var väl ändå att den
provisoriska regeringens beskickning i Stockholm hjälpte bolsjevikerna att med
kurirpost smuggla en del av de tyska pengarna till Petrograd. (Hans Björkegrens
bok Ryska posten, s. 137.)
Dessa svårbegripliga sakförhållanden blir med en gång begripliga, när vi inser att
såväl Kerenskij och hans frimurarregering som Lenin och hans bolsjeviker (dessa
kallade sig fortfarande socialdemokrater, först 1918 bytte de namn till kommunister)
var marionetter som styrdes med trådar (läs: pengar) från utlandet. Den provisoriska
regeringen fick sitta kvar endast så länge toppilluminaterna ansåg lämpligt. När tiden
var kommen för Lenin att ta över, fick Kerenskij och hans regering snällt avgå.
En sådan toppilluminat var naturligtvis Jacob Schiff. Den 24 mars 1917
avslöjade New York Times att Jacob Schiff hade finansierat spridandet av revolutionär
propaganda bland ryska krigsfångar redan under rysk-japanska kriget 1904-05.
Tidningen citerade ett telegram, där Schiff hyllade Trotskij, "han var den vi hade
hoppats på och strävat efter alla dessa år". Det var också Schiff, som i januari 1916
ordnade så att Trotskij kunde komma till USA, och när Trotskij i mars 1917 gav sig
av från New York mot Ryssland hade han med sig en penninggåva på 10 000 dollars
från Schiff. I kanadensiska Halifax kvarhölls det fartyg Trotskij och hans
revolutionärer kamrater reste med. Det hade nämligen utfärdats en internationell
arresteringsorder på Trotskij. Men efter diplomatiska påtryckningar från amerikanska
utrikesdepartementet fick Trotskij resa vidare på ett amerikanskt pass.
Londontidningen Times korrespondent i Washington Arthur Willert uppgav att
överste House sagt åt honom att det var president Wilsons önskan att Trotskij skulle
friges. Det anmärkningsvärda i det som skedde framgår om man betänker följande.
Storbritannien och dess dominion Kanada deltog vid denna tid i första världskriget på
Rysslands sida mot Centralmakterna. Bolsjevikerna Lenin och Trotskij gjorde ingen
hemlighet av sina planer att gripa makten i Ryssland och därefter villkorslöst avsluta
kriget. Om så skedde, skulle Tyskland sluta separatfred med Ryssland och därmed
kunna föra över tjogtals med divisioner till västfronten och sålunda förstärkt fortsätta
kriget mot de västallierade, däribland britter och kanadensare. Det skulle förlänga
kriget med flera månader och medföra tiotusentals allierade soldaters död. Det var
alltså ingenting mindre än förräderi som House och hans kumpaner ägnade sig åt.
Rothschilds hjälpte till att finansiera bolsjevikernas maktövertagande via Jacob
Schiffs bank Kuhn, Loeb & Co. i New York. I en artikel i den amerikanska
tidningen New York American Journal av den 3 februari 1949 uppgav Jacob Schiffs
sonson John Schiff att farfar Jacob betalade de två revolutionärerna 20 miljoner
dollars. Pengarna betalades ut av Kuhn, Loeb & Co:s advokat Elihu Root genom en
särskild krigsfond, vilket bekräftas av amerikanska kongressens handlingar av den 2
september 1919. Det var en fin investering, eftersom Lenin mellan 1918 och 1922
återbetalade Schiffs bank motsvarande 450 miljoner dollars. Man bör betänka att
under samma tid miljoner människor i Ryssland svalt till följd av inbördeskriget och
bolsjevikernas vansinniga ekonomiska åtgärder, icke minst ifråga om jordbruket.
I amerikanska UD:s arkiv finns det ett dokument (nr 861.00/5339), vilket avslöjar att
Jacob Schiff, som var en mycket inflytelserik person inom frimurarorganisationen
B'nai B'rith, och hans kumpaner Felix Warburg, Otto Kahn, Mortimer Schiff, Isaac
Seligman och andra redan i februari 1916 gjorde upp planer att störta den ryske
tsaren.
Givetvis var de internationella bankirerna och deras lakejer oerhört rädda för att
sanningen om deras stöd till Lenin och hans bolsjeviker skulle komma fram. Den 28
november 1917, bara tre veckor efter bolsjevikernas maktövertagande, skickade
överste House ett telegram till president Wilson, där han enträget uppmanade honom
att tysta ner all kritik av bolsjevikerna: "Det är utomordentligt viktigt att sådan kritik
tystas." Detta telegram hemligstämplades, och innehållet blev känt först sex år senare.
SLUTORD
Ämnet Den Nya Världsordningens Nätverk är nära nog outtömligt. Jag har inte haft
möjlighet att göra mer än att ta upp några borrkärnor här och var för att visa en totalt
annan verklighet än den vi får oss itutad genom den tillrättalagda versionen av
historien. Den ryske filmregissören Stanislav Govoruchin sade i sin skakande
dokumentär om fosterlandets 1900-talshistoria, Vårt förlorade Ryssland, att
"Rysslands historia är skriven av dess mördare". Detta kan ges en allmängiltig
innebörd. Världens historia är skriven av dess mördare. Hur länge skall vi tillåta detta
att fortgå? Den som vet men tiger gör sig medskyldig.
Ännu fler fakta finns för den som vill veta. Men att drunkna i detaljer är inte vår
uppgift. Vår uppgift är i stället att genom sanningen få ett rättesnöre i livet, få en
klarare uppfattning om rätt och orätt, och sedan mer beslutsamt än förut handla
därefter. Endast så kan vi bli fria, från propagandamyterna frigjorda människor.
Någon gång måste vi lära oss att sluta upp att tro på alla dessa enfaldiga lögner, som
Den Nya Världsordningens herrar och undergivna tjänare bygger sin makt över
sinnena på.
Vid sammanställningen av artikeln använd litteratur
Gary Allen, None Dare Call It Conspiracy (1971)
Dr Smilja Avramov, Trilateralna komisija (1998)
William Bramley, The Gods of Eden (1993)
Gurudas, Treason - The New World Order (1995)
David Icke, ...och sanningen ska göra er fria (1998)
Jüri Lina, Under Skorpionens tecken, andra uppl.(1999)
Eustace Mullins, The Secrets of the Federal Reserve (1993)
Eustace Mullins, The World Order, Our Secret Rulers (1992)
Dr Oleg Platonov, Ternovyj venets Rossii - Istorija russkogo naroda v XX veke, vol. 1
(1997)
Dr Oleg Platonov, Ternovyj venets Rossii - Tajnaja istorija masonstva 17311996 (1996)
Dr Carroll Quigley, Tragedy and Hope (1964)
Dr Antony Sutton, Trilaterals over America ( 1995)
Copyright © by Lars Adelskogh 1999.
Först publicerad i NEXUS Nya Tider, nr 6, 1999.
Utlagd på internet den 14 februari 2007.
Senast ändrad den 6 mars 2008.
"Förvärvet av nyttigheter är alltså, som vi sagt, av två
slag: det ena, som är nödvändigt och godtaget, har med
hushållning att göra; det andra, som har med handel
och beror på byte, betraktas rätteligen med ogillande,
då det icke uppkommer ur naturen utan ur människors
vinster av varandra. Mycket illa ansett är också bruket
att taga ränta; och det dåliga anseendet är fullt
berättigat, ty vinsten uppstår där ur själva penningen,
inte som ett resultat av det som framställdes med
penningen. Penningen avsågs vara ett medel för
varubytet, medan däremot räntan utgör en ökning av
själva penningen. Därav dess namn [det grekiska ordet
för ränta, tokos, betyder "avkomma"], ty varje djur ger
avkomma som liknar det, och räntan är penning som
avlats av penning. Och därför är av allt slags handel
detta det mest naturvidriga."
Aristoteles, Politiken, bok 1, kapitel 10.
