Västra Götalandsregionens
kompetenscentrum om
våld i nära relationer
Könsforskning pågår! (I)
Rapport från heldagskonferens
onsdagen den 24:e mars 2010 arrangerad av
nätverket Gender and Sexuality in Social Work (GESS)
rapport 2010:3
Layout: Daniel Cederberg, Västra Götalandsregionens kompetenscentrum
om våld i nära relationer (VKV), 2010
Tryck: Västra Götalandsregionen, Göteborg, 2010
Rapport 2010:3 i VKV:s rapportserie
URN:NBN:se-2010-52
Ytterligare exemplar kan laddas ner genom:
www.valdinararelationer.se/vkv
Västra Götalandsregionens
kompetenscentrum om
våld i nära relationer
Könsforskning pågår! (I)
Rapport från heldagskonferens
onsdagen den 24:e mars 2010 arrangerad av
nätverket Gender and Sexuality in Social Work (GESS)
rapport 2010:3
Innehållsförteckning
Introduktion
1
Upplevd konflikt mellan arbete och familjeliv i svenska
tvåförsörjarfamiljer
4
När den goda viljan inte finns – om frånvarande fäder i kontaktfamiljsinsatsen
7
Kvinnor och män med intellektuella funktionshinder – prostitution och liknande verksamheter
12
När män säljer och köper sex av män
16
Avslöjandets tid. Kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp.
23
Våldsamma kvinnor? Den akademiska diskussionen om kvinnors användande av våld i
heterosexuella relationer
29
Linda Lane & Margareta Bäck-Wiklund
Margareta Regnér
Jari Kuosmanen och Mikaela Starke
Anneli Siring
Ninni Carlsson
Viveka Enander
Introduktion
Gender and Sexuality in Social Work (GESS) är en samverkan mellan Institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet, och Västra Götalandsregionens kompetenscentrum
om våld i nära relationer (VKV). GESS stöds också av Socialstyrelsen. GESS verkar för
möten mellan forskning och praktik, främst genom att anordna seminarieverksamhet.
Seminarierna har tre huvudsakliga fokus:
- Kön/genusforskning med relevans för socialt arbete
- Mäns våld mot kvinnor/våld i nära relationer
- Sexualitet och sexuell hälsa
GESS består även av ett nätverk av forskare vid Institutionen för socialt arbete med intresse
för dessa frågor. Några av dessa forskare presenterade sin forskning vid endagskonferensen
Könsforskning pågår!, onsdagen den 24 mars 2010 (se program sidan 3). Dagen hade tre
övergripande teman: familj, prostitution och våld i nära relationer. Konferencier var Barbro
Lennér Axelsson, universitetslektor i psykologi vid Institutionen för socialt arbete och som
sedan många år också arbetar med genus och sexualitetsfrågor i den globala styrelsen för
”internationella RFSU”: International Planned Parenthood Federation. Barbro inledde
med en samtidigt allvarlig och dråplig introduktion av dagen i vilken hon konstaterade att
programpunkterna tycktes vara organiserade enligt principen att det skulle bli ”värre och
värre” under dagens lopp. Det är svåra frågor som hanteras inom socialt arbete, såväl inom
akademin som i praktiken, men dessa frågor berör också människor liv på ett direkt vis och
är därför ”livs-viktiga”, menade dagens konferencier.
Under Tema familj berördes olika former av familjer med olika slags konflikter kring fördelning av arbete och omsorgsansvar. Ämnet rörde sig från tvåförsörjarfamiljers konflikter
kring arbetsfördelning till situationen för ensamma mödrar i konflikt med frånvarande
fäder. Under rubriken Jämställdhet och konflikter i familjen presenterade Linda Lane resultat från
en delstudie inom ett större europeiskt forskningsprojekt. Linda disputerade i ekonomisk
historia 2004 med avhandlingen Trying To Make A Living: Studies in the economic life of women
in interwar Sweden. I det aktuella projektet arbetar hon tillsammans med professor Margareta
Bäck-Wiklund. Margareta Regnér presenterade utifrån sin avhandling från 2006: Familjebilder
– Om klientfamiljer, kontaktfamiljer och idealfamiljer. Rubriken på hennes anförande var När den
goda viljan inte finns – om frånvarande fäder i kontaktfamiljsinsatsen.
Under Tema prostitution presenterade forskarna olika slags röster kring olika former av
prostitution. Jari Kousmanen och Mikaela Starke presenterade ”röster från fältet” kring kvinnor
och män med intellektuella funktionshinder och deras erfarenheter av prostitution och
prostitutionsliknande verksamheter. Jari disputerade 2002 med avhandlingen Finnkampen
– en studie av finska mäns liv och sociala karriärer i Sverige. Mikaela disputerade 2003 med
avhandlingen A different parenthood?. Annelie Sirings presentation, När män köper och säljer
sex av män, behandlade diskurser kring manlig prostitution, vilket också är temat för hennes
kommande avhandling.
Under Tema våld i nära relationer berördes såväl olika former av våld i nära relationer som
diskurser och akademiska kontroverser kring dessa. Ninni Carlsson presenterade först sin
avhandling Avslöjandets tid – kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp (2009) under samma
rubrik. Därefter presenterade Viveka Enander en kommande artikel: Våldsamma kvinnor?
Den akademiska diskussionen om kvinnors användande av våld i nära relationer. Viveka disputerade
1
2008 med avhandlingen Women Leaving Violent Men: Crossroads of Emotion, Cognition and Action.
Slutligen presenterade Siv-Britt Björktomta sin kommande avhandling om hedersrelaterat våld
under rubriken Att växa upp som kvinna och symbol för familjens heder – våldets olika former.
Konferensen avslutades med en slutdiskussion och en elegant summering av dagen av dess
konferencier.
Könsforskning pågår! var ett välbesökt arrangemang: Hörsalen Sappören var fylld till
bristningsgränsen. Vidare var konferensen uppskattad, vilket framgår av utvärderingen. Några
kommentarer från denna:
En mycket bra dag med olika intriktning men en röd tråd. Spännande att
få vet vad institutionen arbetar med, känns ibland som skola och praktik är
två olika system.
Härlig blandning av både kvinnors och mäns utsatthet i sann genusanda!
Mkt givande och intressant dag! TACK:-)!!
Mycket intressant innehåll som presenterades på ett roligt och inspirerande
sätt. För mig mycket nytänkande och överraskningar. BRAVO!
I denna konferensrapport presenteras sammanfattningar av föredragen, skrivna av föredragshållarna. Den uppmärksamme läsare som jämför programmet för konferensen med denna
rapport kommer dock att märka vissa skillnader. Två presentationer på programmet saknas:
Ulla-Carin Hedin fick förhinder och presenterade ej vid konferensen, och Siv-Britt Björktomta
avstod av tidsskäl från att skriva en sammanfattning av sin presentation till denna rapport.
Vidare skiljer sig rubrikerna på några bidrag från rubrikerna på presentationerna i programmet.
Jag har dock valt att låta författarna sätta den rubrik på texten de funnit mest relevant. Detta
är i linje med den princip jag använt genomgånde vid min redigering: denna har skett med lätt
hand, och jag har bland annat låtit de olika presentatörerna/författarna själva välja om de skall
ha med referenser och i vilken form dessa i så fall skall presenteras. Jag har också valt att kalla
denna rapport Könsforskning pågår! (I). Det är den romerska siffran inom parentes som är det
viktiga här. Min förhoppning är att detta skall vara den första av flera sådana konferenser och
konferensrapporter, och att könsforskningen vid Institutionen för socialt arbete skall fortsätta
att pågå.
Ytterligare en förhoppning från min sida har redan infriats: samverkan mellan Institutionen
för socialt arbete och Västra Götalandregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer
kommer att fortsättas såväl som stärkas; vilket markeras av att denna Könsforskning pågår! (I)
ges ut som den tredje rapporten i VKV:s rapportserie.
Viveka Enander, forskningsansvarig vid VKV samt samordnare för GESS.
2
Gender and Sexuality in Social Work
Heldagskonferens
Könsforskning pågår!
Program onsdag 24 mars 9.15-15.00
Hörsal Sappören, Campus Haga, Sprängkullsgatan 25
Inledning av dagen: Barbro Lennér Axelsson
Tema familj
Jämställdhet och konflikter i familjen: Linda Lane
När den goda viljan inte finns – om frånvarande fäder i
kontaktfamiljsinsatsen: Margareta Regnér
Kaffepaus
Tema prostitution
Kvinnor och män – intellektuella funktionshinder – prostitution:
röster från fältet: Jari Kousmanen och Mikaela Starke
När män köper och säljer sex av varandra: Annelie Siring
12.00-13.00 Lunch
Tema våld i nära relationer
Avslöjandets tid – kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp:
Ninni Carlsson
Våldsamma kvinnor? Den akademiska diskussionen om kvinnors
användande av våld i heterosexuella parrelationer: Viveka Enander
Att växa upp som kvinna och symbol för familjens heder – våldets
olika former: Siv-Britt Björktomta
Villa Karin – en utvärdering av jourplatser för misshandlade och
missbrukande kvinnor: Ulla-Carin Hedin
Slutdiskussion och avslutning av dagen: Barbro Lennér Axelsson
Det finns fortfarande några platser kvar. Anmälan senast
onsdag 17 mars till: [email protected] Först till kvarn!
3
Upplevd konflikt mellan
arbete och familjeliv i svenska
tvåförsörjarfamiljer
Linda Lane & Margareta Bäck-Wiklund
Inledning
Förändringar i arbetsliv och familjeliv under det senaste århundradet har gjort livet allt mer
stressande för familjer. Nu när tvåförsörjarfamiljer har blivit den vanligaste försörjningsmodellen
i Sverige uppmärksammas det faktum att en allt större del av svenska familjer finner det svårt
att hitta en tillfredsställande balans mellan kraven från arbetet och kraven i familjelivet.
Syftet med vår forskning har varit att analysera och förklara svenska tvåförsörjarfamiljers
upplevelser av så kallad arbete-familj konflikt och att ge insikt i varför konfliktnivån bland
svenska i tvåförsörjarfamiljer ökar.1 Vi inleder med en kort presentation av begreppet arbetefamilj konflikt följd av en översikt över forskning kring ämnet och det svenska institutionella
kontexten. I de följande avsnitten presenterar vi och diskuterar våra resultat och avslutar med
några avslutande kommentarer.
Arbete-familj konflikt
Arbete-familj konflikt uppstår när det finns höga krav på arbetet och i familjen och det
samtidigt inte finns tillräckligt med tid till förfogande för att uppfylla alla dessa krav på ett
tillfredställande sätt (Higgins och Duxbury 1992). Arbete-familj konflikt har visat sig leda till olika
stressrelaterade konsekvenser samt att påverka individens förmåga att uppfylla roller i familjen
och som föräldrar. De kumulativa kraven på balansering av roller i arbets- och familjedomäner
kan resultera i två typer av konflikter: konflikter från arbete-till-familj och konflikter från familjtill-arbete. Arbete-till-familj konflikt uppstår när arbetets krav stör familjelivet. Omvänt uppstår
familj-till-arbete konflikt när familjens krav stör individens förmåga att utföra sitt arbete.
Tidig forskning om arbete-familj konflikt utgick till stor del från den traditionella synen
på arbete och familj som två separata autonoma sfärer, där män tagit på sig rollen som
familjeförsörjare och kvinnor rollen som hemmafruar. Allt eftersom fler kvinnor trätt in på
arbetsmarknaden har forskning om arbete-familj konflikt i större utsträckning börjat omfatta
studier av förändrade könsroller och arbetsmönster.
Forskning som undersökt heterosexuella par visar att samhällets förväntningar på
könsuppdelningen i arbetslivet leder till att män och kvinnor upplever arbete-familj konflikt
olika: män erfar mer arbete-till-familj konflikt medan kvinnor upplever mer familj-till-arbete
konflikt (Higgins och Duxbury 1992). På så sätt kan man säga att individens upplevelse av
arbete-familj konflikt är relaterad till hur individer förstår och värdesätter uppgifter som tilldelats
dem som män och kvinnor.
Med förändrade arbetsmönster och könsroller, har det blivit allt svårare att upprätthålla
tydliga uppdelningar mellan arbete och familj. Gränserna har blivit suddigare och både kvinnor
och män rapporterar att arbetet inskränkt på deras förmåga att fullt ut delta i familjeaktiviteter
och omvänt att familjelivet påverkat deras möjligheter att göra ett bra jobb på arbetet.
I tvåförsörjarfamiljer är en viktig aspekt huruvida paret upplever att de har en rättvis
arbetsfördelning (Coltrane 2000). Bidragande till arbete-familj konflikt är inte bara vem som
1 Papret i sin helhet publiceras 2010 med titeln: Perceived work-life conflict among Swedish women in dualearner families, i de Villota, P., Addis, E., Eriksen, J. Degavre, F. and Elson, D.(eds.) �����������������������
Well-being and Institutions: a gender approach, London: Ashgate.
För mer information om Project Quality besök vår website: www.projectquality.org
4
gör vad, hur och när, utan också huruvida paret uppfattar fördelningen av arbetet mellan
dem som rättvist (Major 1993). I fördelningen av hushållsarbetet är vilken typ av uppgift som
utförs till exempel viktigt för upplevelse av rättvisa. Blair och Johnson (1992) fann att ju oftare
män utför traditionella kvinnosysslor såsom städning, matlagning och barnomsorg, desto mer
rättvis uppfattas fördelningen av hushållsarbete av kvinnor. Generellt gäller att ju mer jämlik
fördelningen av hushållsarbete är mellan paret, desto större är också känslan av rättvisa. Omvänt
gäller att om en part gör mer än sin beskärda del av hushållsarbetet är detta förknippad med
oenighet, hög stressnivå, äktenskapliga missnöje och lägre nivåer av välbefinnande (Lavee och
Katz 2002).
Det sätt oenigheter och dispyter uttrycks och deras potential för att påverka arbete-familj
konflikt beror på partnernas förhandlingsförmåga. Med hänvisning till kvinnors dubbla börda
av betalt arbete och hushållsarbete, hävdar Hobson (1990) att kvinnor har tre alternativ: 1) att
utgå - sluta arbeta och koncentrera sig på hemarbete eller alternativt lämna relationen, 2) att
vara lojala - acceptera förhållandet som det är och utstå den dubbla bördan av betalt och obetalt
arbete, eller 3) att ge röst - uttrycka missnöje och förhandla fram en mer jämlik fördelning av
hushållsarbete. Gershuny et al. (2005) hävdade att valet av att utgå, vara lojal eller ge röst beror
på faktorer såsom den institutionella kontexten, var man befinner sig i livscykeln samt tillgång
till rättsliga, ekonomiska och sociala resurser.
Sverige har i ett halvt sekel drivit en politik för jämställdhet som ger både kvinnor och män
möjlighet att kombinera arbete och familj. Svensk familjepolitik uppmuntrar till ekonomiskt
oberoende för båda parter. Men för att dra full nytta av välfärdssystemet måste man delta på
arbetsmarknaden, där heltidsanställning ger det bästa stödet och den högsta inkomsttryggheten.
På dagens svenska arbetsmarknad arbetar de anställda fler timmar, upplever ökad
arbetsintensifiering, längre pendeltider och ökade krav på flexibilitet från arbetsgivaren. Kraven
på arbetet och i hemmet har ökat. Familjepolitiken har släpat efter och har inte kompenserat
löntagare för strukturella förändringar på arbetsmarknaden, och jämställdhetspolitiken har inte
heller lyckats göra stora förändringar i könsuppdelningen i hemmet. Följaktligen erfar svenska
tvåförsörjarfamiljer problem med att balansera arbete och familjeliv och rapporterar ökad
arbete-familj konflikt (Bygren et al. 2004).
Resultat och slutsatser
De data vi använt är en undersökning av 448 gifta/sammanboende svenska tvåförsörjarfamiljer
från fyra organisationer i tjänstesektorn. Undersökningen genomfördes mellan december 2006
och juni 2007 som en del av Quality of life in a changing Europe, ett projekt som finansieras
av Europeiska unionens sjätte ramprogram.
Våra resultat visade ingen skillnad i medelvärdet mellan kvinnors och mäns erfarenheter
av arbete-familj konflikt. Men vissa skillnader framkom mellan de manliga och kvinnliga
respondentgrupperna. De manliga respondenterna bodde i hushåll med högre inkomster
tillsammans med en partner med jämlik utbildningsnivå. De kvinnliga respondenterna levde
däremot med en partner som hade lägre utbildning, vilket ledde till att de i genomsnitt hade
lägre inkomster i hushållet. De manliga respondenterna upplevde högre karriär krav, medan
de kvinnliga respondenterna upplevde större anställningsotrygghet. Vidare tillbringade
kvinnorna fler timmar med att utföra hushållsarbete än männen - och dessutom uppfattade de
kvinnliga respondenterna (i högre grad än de manliga) att de gjorde mer än sin beskärda del av
hushållsarbetet.
Den statistiska analysen visade att 19,6 procent av kvinnorna som uppfattade att de gjorde
mer än en skälig andel av hushållsarbetet rapporterade meningsskiljaktigheter eller dispyter kring
fördelningen av hushållsarbetet mycket ofta och 42,7 procent rapporterade detsamma ganska
ofta. Att jämföra med att ingen av de män som angivit att de utförde mer än en skälig andel
5
av hushållsarbetet rapporterade sådan oenighet. Av de män som angett att de utförde mindre
än en skälig andel av hushållsarbetet rapporterade däremot 33,0 procent att de mycket ofta
hade meningsskiljaktigheter eller dispyter med sin partner kring fördelningen av hushållsarbetet
medan 41,3 procent rapporterade detsamma ganska ofta. Vår analys visade att när både kvinnor
och män utfört vad de ansåg vara en rimlig och skälig andel av hushållsarbete rapporterade 92,1
procent kvinnor och 89,2 procent män att de sällan eller aldrig upplevde meningsskiljaktigheter
eller dispyter kring fördelning av hushållsarbetet.
Vi drar slutsatsen att hur parterna i tvåförsörjarfamiljer delar och fördelar arbetet i och
utanför hemmet beror på vilken könsideologi de omfattar; par som stöder en jämliksoch jämställdshetsideologi har också en mer jämlik fördelning av arbetet. Vidare beror
arbetsfördelningen också på vilken makt och möjlighet respektive part har att kräva en rättvis
del av arbetet från den andra. I dagens Sverige erfar kvinnor skillnaden mellan de förväntningar
som uttrycks i jämställdhetspolitiken och den vardagliga fördelningen av könade arbetsuppgifter
som en källa till frustration vilken bidrar till deras upplevelse av arbete-familj konflikt. Men
eftersom de värdesätter jämlikhet, är svenska kvinnor jämförelsevis mer benägna att rapportera
oenigheter till följd av att deras partner utför mindre än sin beskärda del av hushållsarbete
(Nordenmark och Nyman 2003). I sin strävan att ge röst åt sitt missnöje stöds svenska kvinnor
av svensk jämställdhetspolitik, av en familjepolitik som minskar risken för fattigdom och av
progressiva sociala normer, vilket sammantaget hindrar kvinnor från att tvingas välja mellan
arbete och familj. Det svenska jämställdhetspolitikens mål har ännu inte realiserats och det
finns fortfarande en stark traditionell könsuppdelning i arbetslivet och i hemmen. Svenska
män och kvinnor är inte jämställda men tillräckligt har ändrats för att svenska kvinnor skall
våga uttrycka sin önskan om en alternativ fördelning. Kanske blir allt frid och fröjd när
jämställdheten är uppnådd, men vår forskning pekar på att vägen dit kommer att vara kantad
med bråk. Jämställdheten har ett pris, javisst har den det.
Referenser
Blair, S. and Johnson, M. 1992. Wives’ perceptions of the fairness of the division of household labor: the intersection
of housework and ideology. Journal of Marriage and the Family, 54(2), 570–581
Bygren, M., Gähler, M. and Nermo, M. 2004. Familj och arbete, Stockholm: SNS förlag.
Coltrane, S. 2000. Research on household labor: Modelling and measuring the social embeddedness of routine
family work. Journal of Marriage and Family, 62(4), 1208–1234.
Gershuny, J., Bittman, M., and Brice, J. 2005. Exit, Voice and Suffering: Do Couples Adapt to Changing Employment
Patterns. Journal of Marriage and Family, 67(3), 656–665.
Higgins, C.A. and Duxbury, L.E. 1992. Work–family conflict: a comparison of dual-career and traditional-career
men. Journal of Organizational Behaviour, 13(4), 389–411.
Hobson, B. 1990. No Exit, No Voice: Women’s Economic Dependency and the Welfare State. Acta Sociologica,
33(3), 235–250.
Lavee, Y. and Katz, R. 2002. Division of Labor, Perceived Fairness, and Marital Quality: The Effect of Gender
Ideology. Journal of Marriage and Family, 64(1), 27–39.
Major, B. 1993. Gender, entitlement and the distribution of family labor. Journal of Social Issues, 49(3), 141–159.
Nordenmark, M. and Nyman, C. 2003. Fair or unfair? Perceived fairness of household division of labour and
gender equality among women and men: The Swedish case. European Journal of Women’s Studies, 10(2),
181–209.
6
När den goda viljan inte
finns – om frånvarande fäder i
kontaktfamiljsinsatsen
Margareta Regnér
Mitt anförande byggde framför allt på en artikel i min avhandling som har samma rubrik som
föredraget dvs. När den goda viljan inte finns - om frånvarande fäder i kontaktfamiljsinsatsen. Rubriken på
avhandlingen som var klar 2006 är Familjebilder – Om klientfamiljer, kontaktfamiljer och idealfamiljer.
Det viktigaste innehållet i anförandet var följande:
Varför ensamstående mödrar ansöker om kontaktfamilj och något om synen på moderns
egna behov
Ensamstående mammor är sedan lång tid i total majoritet som sökande av insatsen kontaktfamilj.
Det har i denna studie liksom i andra studier visat sig att mammorna framför allt söker avlastning
från ett konstant och ensamt omsorgstagande om sina barn.2 Gemensamt för mammorna var att
de saknade funktionellt stöd i sina nätverk. Detta betyder också att fadern inte deltar eller deltar
mycket knapphändigt i omsorgen om barnet. De hade också en knapp ekonomi. Det vanligaste
uttryckta hjälpbehovet när mammorna sökte kontaktfamilj var alltså den egna avlastningen.
Den frånvarande fadern tillsammans med brist på kontinuerligt stöd från släktnätverket
påverkar att den ensamma mamman har väldigt lite tid för sig själv. Att ständigt ha ensamt
ansvar för sitt/sina barn ledde i många fall till isolering. Tiden för umgänge med gamla vänner
var bristfällig och till slut tappade flera mammor kontakten även med dessa. På detta sätt
saknade mammorna också tillfällen att kunna knyta nya kontakter. De saknade också tid för
mer ”grundläggande behov”, som en mamma uttryckte det, t ex att kunna få vara ensam och
kunna sova och äta när man vill.
Det som gjorde att mödrarna ansökte om kontaktfamilj (ofta väl sent uttryckte de i efterhand)
var en livssituation där familjen blivit allt mer isolerad och där den ensamma mamman inte
såg någon möjlighet till vila, distans eller eftertanke. Michael Gähler talar om ”task-overload”
som svårigheten att ta hand om alla uppgifter den ensamma mamman både kräver av sig själv
liksom blir avkrävd omgivningen. Utan en annan vuxen i hushållet måste mamman dessutom
vara tillgänglig hela tiden, då många av barnets behov eller krav från barnen inte går att skjuta
upp eller negligera.3 Forskare har också beskrivit hur vardagliga bekymmer, om de är flera, kan
vara lika belastande som dramatiska krishändelser, men att det ofta är svårare att få stöd.4 Flera
mammor talade om vikten av ett andningshål. Men samtidigt var det vanligt att mödrarna
hade skuldkänslor för att de lämnade bort sina barn och satte sina egna behov främst i och
med detta, även om det bara var ett eller två veckoslut i månaden. Dessa skuldkänslor delar
mödrarna med mödrar över lag. Elwin Novak skriver:
Och den kvinnlighet som bygger på att ta ansvar för barn är speciellt känslig
för mammors egna behov. En sådan kvinnlighet bygger på anpassning och
2 Studiens urval var inriktat på mammor som typfall även om en pappa fanns med som jämförelse. Hans situation och behov liknade mammornas. Se t ex Andersson, Gunvor. & Bangura Arvidsson, Maria (2001). Vad
vet vi om insatsen kontaktperson/-familj? Lunds universitet: Meddelanden från socialhögskolan 2001:1.
3 Gähler, Michael (1998) Life After Divorse. Economic, social and psychological well-being among Swedish
adults and children following family dissolution. Stockholm University. Doctoral dissertation. Departement of
Dociology. Swedish Institute for Social Research 32.
���������������������������������������������������������������������������������������������������������
Lazarus, R (1999) Stress and Emotion. A new synthesis. New York: Springer Publishing Company. �������
I: Lennéer Axelsson, Barbro (2010) Förluster. Om sorg och livsomställning. Sthlm Natur & Kultur (utges hösten
2010)
7
största möjliga tillgänglighet för barnet, och inte på ett behov av att det ska
finnas någon annan där och dela, och kanske till och med befria mamman
från ansvaret.5
Eftersom mödrarnas situation i majoriteten av fallen påverkades av fäders umgängesvägran (se
mer nedan) synliggjordes i denna studie hur mäns valfrihet och handlingsutrymme kan bidra till
att kvinnor nödgas ställa in sig på ett mycket litet handlingsutrymme. Att begära jämställdhet
för egen del kan dessutom ses som ett hot mot barnets bästa.6 Det är socialsekreterarnas
uppgift att se till barnets bästa, men den förvaltningsmässiga registreringen på barnet betyder
faktiskt att mammans behov av avlastning inte kan erkännas i insatsen utom möjligen som
en bakgrundsförståelse hos den enskilda socialsekreteraren som gör att hon blir mamman
behjälplig i att finna motiveringar för beslutet. Men här riskerar mammans och barnets familj
att överproblematiseras i utredningen för att bevilja biståndet.
Kontaktfamiljsinsatsen belyser umgängesvägran och hur mödrar söker att skapa
faderskontakt
Det gemensamma föräldraskapet uppmuntras i samhället även om föräldrar inte lever tillsammans
och gemensam omsorg antingen man sammanbor eller inte (via vårdnad, boende och umgänge).
Detta motiveras med tanken om ”barnets bästa”, i nutiden uttolkat i föräldrabalken som
barnets behov av båda sina biologiska föräldrar. Dessutom har skett en förstärkning i synen på
mödrar och fäder som jämställda. Men… myndigheterna talar olika till mödrar och fäder: Trots
jämställdhetspolitikens tal om likhet - att det inte spelar roll om en förälder är mamma eller
pappa - finns ett särartstilltal från myndigheterna som bygger på att pappor är en annan sort än
mammor. Pappan förväntas idag vara viktig i sig själv som pappa, men jämfört med mamman
(som i tilltalet anses ha moderskapet naturligt) måste han ”läras upp” och i detta vädjar man till
mannens goda vilja (t.ex. i föräldraförsäkringen).
Vidare exempel på detta är propositionen 1997/98:7 i skrivningarna om umgängesvägran och
umgängessabotage. För umgängesvägran (när en förälder undandrar sig umgänge med sina barn)
föreslås inga sanktioner mot den vägrande föräldern, med motiveringen att ”det finns risk att
umgänge som tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning vad gäller relationerna” (s. 62).
Bristen på rättsliga lösningar i detta fall kallar juristen Nordborg ett rättstomt rum.7
I fallet umgängessabotage (när en förälder hindrar en annan från umgänge) skriver
propositionen att det finns ”skäl att inta en sträng hållning” (s. 62) med föreslagna sanktioner
i form av böter, verkställighet via polis och prövning av vårdnadsfrågan. Ett par jurister skrev:
”Umgängesrätten kan alltså beskrivas som en frivillig aktivitet för föräldern, men en plikt för
barnet. Umgängesrätten är inte en barnrätt men en föräldrarätt”.8
Skillnaden i ordval (vägran och sabotage) och sanktioner kan bidra till att det ena agerandet
kan uppfattas så mycket värre än det andra. Det vill säga att barn som hindras av föräldern det
bor hos att träffa (oftast) pappa far mer illa än barn som hindras att träffa pappa utifrån hans
eget val. Det kan till och med gå så långt att fäders vägran att träffa barnen skylls på mödrarna
eftersom debatten i stort sett enbart handlat om s.k. umgängessabotage. Genom att enbart
det ena agerandet (umgängessabotage) kan hanteras i rättsprocessen synliggörs detta, men det
betyder inte att det är mer vanligt förekommande. Det finns det ingen statistik som pekar
5 Elvin Nowak, Y (2005) Världens bästa pappa? Om mäns relationer och strävan att göra rätt. Stockholm:
Albert Bonnier förlag.
6 Bekkengen, L. (2003) Föräldralediga män och barnorienterad maskulinitet. I Johansson, T. & Kousmanen,
J. (Red.) (2003) Manlighetens många ansikten – fäder, feminister, frisörer och andra män. Malmö: Liber. s.
181-202.
7 Nordborg, Gudrun. (1997) Om juridikens kön. I Nordborg, G. (Red.) Makt & kön. Tretton bidrag till feministisk
kunskap. Stockholm/Stehag: Symposion.
8 Bergman, E. & Högberg, C. (2002). Inrätta barndomstolar! Socialpolitik. Mars 2002: nr 1, s. 16-17.
8
på. Kontaktfamiljsinsatsen är antagligen ett område där inflytandet av denna lagstiftning och
problemet umgängesvägran synliggörs.
Vid intervjuerna med mödrarna beskrev dessa ofta förhållandet till barnafadern redan innan
frågor om honom ens hade hunnit ställas. Det visade sig att de flesta av mödrarna hade förväntat
sig delad omsorg eller åtminstone ett regelbundet umgänge mellan far och barn även fast de
inte levde tillsammans med barnets far. Istället beskrev de både fäder som inte alls träffade sina
barn och fäder som träffade barnen sällan och så oregelbundet att mor och barn inte kunde
förlita sig på när kontakten skulle bli av.
Ett par exempel från mammorna:
Oregelbundet umgänge – att skapa en far?
Mamman märkte tidigt att den blivande pappan inte ville flytta ihop. Men han ville gärna ha
barn, säger hon. De pratade mycket om hur det skulle fungera om parrelationen tog slut och
pappan lovade ”att ställa upp till 100 %”. Mamman hade samtidigt upplevt en mycket traumatisk
händelse och var ”väldigt noga med att få veta att jag inte skulle bli ensam med barnet för jag
kände mig svag”.
Annars var hon osäker på om hon skulle behålla barnet, säger hon. Pappan sökte jobb
utomlands och for när pojken var ett par månader. Han skulle vistas hemma regelbundet, men
så har det inte blivit. Han var hemma utan att höra av sig och har talat om att flytta utomlands.
Mamman vet aldrig när han kommer hem: ”Säger han att han ska komma i maj kan han komma
i augusti”, säger hon. ”Jag vet inte var jag har honom.” På senare tid har de dock kunnat tala
om scheman på en familjemottagning. Mamman saknar att ha fått dela pojkens utveckling med
pappan, men tror inte på kärnfamiljen. Då hon inte vill att barnet ska ha föräldrar som hatar
varandra säger hon ”aldrig ett ont ord om pappan, fast jag skulle kunna, för jag tycker han
har varit vidrig”. Istället säger hon att pappan tycker om pojken och ”ljuger och säger att han
längtar efter pojken fast jag inte vet om det är sant”. Hon pratar ofta om pappan för att pojken
inte ska glömma honom och kommenterar detta: ”Så tror jag att jag är bra faktiskt. När jag
jämför med några andra kan jag verkligen säga att jag jobbar med det här.” Men hon kommer
aldrig att kunna lita på pappan sedan han lovade att vara pappa till 100 %: ”För jag litade på
honom då.” Idag, när pojken är fem år, har pappan vistats mer hemma och för första gången
har pojken sovit över hos honom. Mamman ser att han är förtjust i pojken och är glad för det.
Mammans övertygelse om vikten av pojkens kontakt med fadern är orubblig.
Inget umgänge – pappa med fjärrkontroll
Pappan pluggar på annan ort men mamman anser att hon vet att han är oftare hemma än
han säger. Hon säger: ”Jag har bett honom om regelbundenhet även om det bara är en gång i
månaden eller en helg varannan månad. Då hade jag åtminstone en helg varannan månad som
jag visste och kunde planera saker, men han går inte med på det.” Hon vet inte om umgänget
kommer till stånd förrän kvällen innan och även när det varit mer regelbundet är det bara
ett tag framöver. Hon vet inte när regelbundenheten tar slut. Att pappan inte tagit barnen
regelbundet har gjort att mamman är sjukskriven 25 % nu, menar hon. Mamman uppger att
5 åringen träffat fadern sammanlagt 5 timmar i sitt liv. Hon har också bett pappan att träffa
de äldre barnen samtidigt som kontaktbarnet är i kontaktfamiljen men har inte fått svar. Även
socialsekreteraren beskriver hur hon har gått bet i sina försök att diskutera med pappan.
Inget umgänge – den ”kränkte” fadern?
Två mammor har svårt att förstå sig på pappan som avvisar kontakt men de tror båda att
orsaken ligger i att de själva tagit initiativ till separationen, det vill säga att mannen känt sig
9
”kränkt”. Deras önskan är att barnet får kontakt med pappan som identifikationsobjekt.
Så när jag var i 5:e månaden, då så delade vi på oss totalt… och det har han
ju inte kunnat glömma. Så han är ju rätt bitter och jättearg. Så det är därför
han inte vill ha med barnet att göra. Antar jag… (…) Men jag kontaktar
honom ideligen, ideligen. (Men han vill inte?) Nej han vill inte prata med mig.
(…) Och jag väntar mig inte heller att han ska fungera som nå´n avlastning
utan jag är ute efter att barnet ska få veta vem pappan är. Och få en bild av
honom.
Kontaktfamiljsinsatsen som emancipatorisk kraft
En motbild mot dessa beskrivningar är att kontaktfamiljsinsatsen (även om den är komplicerad
att hantera) innebar att mammorna inte behöver vara utlämnade till godtycke när det gäller
umgänge och avlastning.
Liljeström & Kollind beskrev 1990 förändringen av kvinnornas familjeposition i samhället.
De menade att förutom rollerna maka och mor, har moderna kvinnor också rollen som
försörjare, medborgare och individer med egen tid. Kvinnor har idag ”tillgång till egna, från familjen
avskilda livsvärldar”, sade de.9 Kontaktfamiljsinsatsen kan tillerkänna också mödrar som inte
har avlastning rätt till egen tid (utöver arbetstiden), vilket för studiens mödrar framstod som
utopiskt innan insatsen.
Några mammor beskriver vad som kan tolkas som frigörelse ur ett mentalt underläge. Den
första mamman ovan beskriver hur pappan nu är hemma och umgås mer med barnet, men
säger att han är irriterad över att barnet ska vara i kontaktfamiljen kommande helg istället för
med honom och tillägger: ”vi kan ju inte anpassa efter när hans pappa behagar dyka upp”, och
menar att ”det måste ju vara kontinuitet”. I det fall där inget umgänge med kontaktbarnet och
endast ett oregelbundet umgänge med de äldre barnen fanns, berättar mamman på liknande
sätt hur hon efter kontaktfamiljsinsatsen har ”vant sig vid oregelbundenheten” och planerar nu
som om fadern inte skulle ha barnen. Passar det inte henne får han inte träffa dem ”för jag kan
inte hänga upp mitt liv på att han ska höra av sig. Jag har kommit så långt nu efter fem år.”
Det finns ibland farhågor bland socialsekreterarna att kontaktfamiljsinsatsen skulle motverka
faderns möjlighet till deltagande runt barnet, en tanke som verkar bygga på bilden av fadern
som icke handlingskraftig. Bangura Arvidsson menar att socialsekreterare ser fäder som ”offer”:
”Socialsekreterarna förväntar sig att fäder vill vara delaktiga, men att de måste stödjas, ’peppas’,
och hjälpas i sin fadersroll eftersom den inte uppfattas falla sig lika naturligt som modersrollen
gör” (s. 283). 10
Ett resultat av denna studie är att en förändring mot ökat umgänge har inletts genom att
mammorna (ofta via kontaktfamiljsinsatsen) har blivit starkare och brutit sig ur den situation
som den tidigare isoleringen och den bristande kontrollen innebar. En mamma säger som
förklaring till att umgänget har ökat att både pappan och hon själv har ändrat sig: ”Han har
mognat och jag själv har blivit starkare och mer bestämd.”
Insatsen har gett mödrarna större oberoende och styrka och därmed bidragit till ett
bättre förhandlingsläge eftersom de inte behöver pappans stöd på samma sätt längre.
I propositionen 1997/98:7 finns en tendens till att se fadern som maktlös. Fadern ska lockas
in i sitt ansvarstagande och förväntas inte naturligt ta sin plats. Om han lockas, peppas och lärs
upp antar man att ”den goda viljan” kan växa fram. Ett sådant synsätt leder till att kvinnor i den
situation, som mina informanter beskriver, ensamma får ta konsekvenserna av föräldraskapet
liksom ensamma får bära ansvaret för barnets behov av umgänge med den andre föräldern.
9 Liljeström, Rita & Kollind, Anna-Karin (1990) Kärleksliv och föräldraskap. Stockholm: Carlssons bokförlag, s. 13.
10 Bangura Arvidsson, Maria (2003) Ifrågasatta fäder. Olika bilder av fäder till socialt utsatta barn. Akademisk
avhandling. Socialhögskolan, Lunds universitet. s. 283.
10
Bilden av den maktlöse fadern kan starkt ifrågasättas och ger en vrångbild när det gäller
umgängesvägrande fäder, menar jag. Denna studie visar att det snarare är mödrar och barn som
löper risk att bli maktlösa vid umgängesvägran. Kontaktfamiljsinsatsen kan dock medverka till
förändring av detta mönster. Mödrar kan genom kontaktfamiljsinsatsen minska sin utsatthet
och sitt beroende. När de dessutom upplever mer egenmakt och visar sitt oberoende, tycks
vissa fäder i större utsträckning vilja ta sitt fadersansvar!
Weiss har liknat det ensamstående föräldraskapet med ett kontor. Liksom på ett underbemannat
kontor är det för det mesta inga problem. Men då och då ställs det krav på alla på kontoret att
de höjer sin kapacitet. Allihop måste rycka in för att utföra det som behövs, oberoende av titel
och officiell position. En del saker måste avklaras snabbt och annat kan inte utföras alls. Vid
dagens slut är folket på kontoret förmodligen utmattade: de känner kanske att det har ställts
för stora krav på dem; de är kanske förbittrade över att de behövde göra så mycket. Weiss
fortsätter:
”And yet, simultaneously, they may be pleased with themselves, think better
of themselves, because they have, after all, kept the enterprise going. The
great majority of single parents, I think, will recognize their own lives in this
analogy. To be a single parent is to head a family that is often understaffed.
Being a single parent is not quite an either-you-are-or-you-aren’t condition.
Rather, it admits of more or less.” (s. xi-xii) 11
Livet som ensamstående är ofta inte så tydligt eller ensidigt negativt. Precis som beskrivs ovan
är föräldrarna ofta nöjda med sitt eget föräldraskap som innebär att vara ”150% förälder”, dvs.
”because they have, after all, kept the enterprise going”. Samtidigt upplevs den regelbundna
avlastningen som kontaktfamiljen erbjuder, trots att det kanske bara rör sig om ett veckoslut
i månaden, som en oerhörd lättnad. Flera föräldrar beskriver hur det skulle vara närmast en
”katastrof ” om den upphörde. Bara vetskapen om att en sådan helg kommer medför trygghet.
Det föräldrarna beskriver är med andra ord inte statiskt utan växlar, något som analogin med
det underbemannade kontoret ger uttryck för.
Själva avlastningen innebär en vila från en tät relation, men också ett erkännande av mammans
rätt till ett eget liv utanför moderskapet. Någon mamma beskriver dessutom hur kontaktfamiljen
avlastar den skuld hon känner för att barnet inte får leva i en hel familj. En annan menar att
kontaktfamiljen avlastar den skuld som uppstår när hon ber om hjälp från personer i det egna
nätverket (se mer i avhandlingen).
Avlastningen är antagligen i högsta grad mental. Själva regelbundenheten och möjlighet till
framförhållning påverkar mammans möjlighet att planera och hon blir inte utlämnad till att
söka ändra på bristande eller inget umgänge från fadern.
11Weiss, Robert S. (1979) Going it Alone. The Family Life and Social Situation of
the Single Parent. New York: Basic Books, Inc., Publishers.
11
Kvinnor och män med intellektuella
funktionshinder – prostitution och
liknande verksamheter
Jari Kuosmanen och Mikaela Starke
Syfte
Studiens övergripande syfte har varit att kartlägga förekomsten och formerna av personer med
intellektuella funktionshinder och deras deltagande i prostitution och prostitutionsliknande
verksamheter i Västra Götalandsregionen. Syftet har vidare varit att undersöka hur olika
verksamheter bemöter och arbetar med frågorna.
Metod och material
De huvudsakliga metoder som använts för att inhämta empiri har varit sökning av nationell
och internationell litteratur på området, fokusgruppsintervjuer med professionella från olika
verksamheter i Västra Götaland och samtal med referensgruppen. Totalt har sex fokusgrupper
genomförts varav tre var kollegiala och genomfördes på Dubbelt utsatt inom Bräcke diakoni,
Prostitutionsenheten och Vuxenhabiliteringen centrum. De övriga tre fokusgrupperna
var tvärprofessionella från olika verksamheter: särskola, LSS-boenden, Stadsmissionen,
substitutionsenheten SU, LSS-handläggare, Dubbelt utsatt, vuxenhabiliteringen och
prostitutionsenheten. Sammanlagt har ett tjugotal yrkesverksamma deltagit i samtalen.
Resultat
Omfattning av fenomenet
När det gäller frågan om förekomst blev det tidigt tydligt att prostitution och övrig sexuell
utsatthet är speciellt komplex när det handlar om kvinnor med intellektuella funktionshinder.
Det har bland annat att göra med olika definitioner och gränsdragningar. Utifrån tidigare
forskning, och de diskussioner vi fört i fokusgrupperna, har vi utvecklat en preliminär modell
för att vidareutveckla analysen kring frågorna.
12
I botten av denna figur finns sexuella erfarenheter av psykiskt och fysiskt sexuellt tvång. I flera
studier uppfattas det inte som determinerande, men som ett slags predisponerande riskfaktorer
för vidare sexuell utsatthet.
På nästa ”nivå” finner vi situationer och förhållanden där sexualitet används som ett slags
utbyte för bekräftelse, gemenskap och relationer. Inom forskning om intellektuella funktionshinder används begreppet ”desire to be partnered”, i detta sammanhang.
Nästa nivå benämns som ”gråzonsprostitution” och betyder att ersättningen för sex handlar
om exempelvis droger, varor och boende. I de prostitutionsliknande verksamheterna sker
utbyten som kan falla inom sexköpslagens ramar, men är svårdefinierade och kan även uppfattas
som vanliga relationer.
I toppen av modellen återfinns tydliga avtal och betalningen sker ofta med pengar.
Transaktionerna är lättare att definiera som prostitution i lagens mening och köpet är
kriminaliserat. Denna verksamhet förekommer i både synliga former som gatan, och i mer
dolda sammanhang som t.ex. på hotell.
Resultaten från fokusgrupperna visar att kvinnor och även män med intellektuella funktionshinder har i varierande grad erfarenheter av olika typer av sexuell utsatthet. Det har också
framkommit att gränserna mellan olika ”nivåer”, till exempel mellan utbytessexualitet och
gråzonsprostitution, är i verkligheten mer flytande än i vår figur. Det framkom också i intervjuerna
att målgruppens sexuella utsatthet främst handlade om erfarenheter på de två nivåerna. De
yrkesverksamma hade även iakttagit sexuellt tvång och tydliga former av prostitution. Hur skall
detta förstås? Det är en del som tyder på att det finns en underrapportering av förekomsten av
mer tydlig prostitution bland kvinnor och män med utvecklingsstörning. En av de professionella
inom habiliteringen, som i sin yrkesutövning hade specialiserat sig inom området, hade till
exempel noterat flera kvinnor och män som sålde sexuella tjänster. Andra däremot hade svårare
att upptäcka förhållandena.
Organisations- och systembrister
I resultaten från fokusgrupperna är det tydligt att ingen av verksamheterna hade fördjupat
sig i denna kombination, kognitivt funktionshinder och prostitution. Detta har dels att göra
med hur olika verksamheter definierar prostitution respektive intellektuellt funktionshinder,
dels handlar det om myndigheternas och verksamheternas olika uppdrag, samt variationen av
yrkesgrupper som arbetar inom området.
För de professionella som arbetar inom verksamheter där kvinnorna och männen tillhör en
av LSS personkretsar, kan det vara svårt att uppmärksamma sexuell utsatthet med kopplingar
till prostitution. Yrkesgrupper som befinner sig närmast målgruppen, bland annat de som
arbetar med samtal och på boenden, verkar ha en bättre insyn jämfört med andra.
De som arbetade på prostitutionsgruppen i Göteborg var däremot osäkra på om kvinnan
och i vissa fall mannen hade ett intellektuellt funktionshinder. Detta har att göra med att det
i prostitutionsmiljöerna finns flera kvinnor och män med andra problem, som till exempel
missbruk och/eller psykisk sjukdom. Dessutom ingår det inte i verksamheten att utgå från eller
göra olika diagnoser. I de fall där det tydligt framkommit att personen har kontakt med en LSShandläggare har man lättare kunnat definiera problematiken.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att kunskaper om förekomsten av prostitution bland
målgruppen inte sällan hamnar mellan två verksamheters ansvarsområden. De organisatoriska
svagheterna bidrar till okunskapen om fenomenet och till att utsattheten för de här kvinnorna och
männen förstärks. Erfarenheterna från studien visar dock att organisations- och systembristerna
sällan kan förklaras med att de professionella är ovilliga att utveckla verksamheterna. Vi togs
emot med både nyfikenhet och engagemang. Det blev tydligt att många av de professionella,
som relativt ensamma arbetat med målgruppens sexuella utsatthet, uppfattar vår forskning
13
som en viktig plattform för att uppmärksamma fenomenet. Det framkom också önskemål om
att kunna fortsätta utveckla detta arbete och inte minst den samverkan och kontakter som de
tvärorganisatoriska fokusgrupperna innebar.
Resursbrister hos individer
Diskussioner med dem som arbetade med målgruppen gav intressant information och kunskap
om både styrkor och resursbrister hos individerna. Studiens problemorienterade design har
dock bidragit till att det främst är olika svårigheter som har belysts. Ett område som diskuterades
handlade om olika faktorer hos individerna som bidrar till utsatthet.
Till stor del handlar det om flickor och pojkar, kvinnor och män som har liknande tankar och
drömmar om livet som alla andra. De skillnader som kan uppstå handlar om hur de förverkligar
sina drömmar. En viktig fråga i sammanhanget är vad funktionshindret egentligen innebär.
Flera beskriver personerna som ”lättlurade” och ”naiva”. Detta innebar bland annat att de
relativt oreserverat litar på personer som de inte känner. Svårigheter med abstrakt tänkande
bidrar till svårigheter att ana onda avsikter bakom budskap. Denna goda tro i kombination
med en stark längtan efter relationer och bekräftelse bedöms vara bidragande orsaker till att
kvinnorna och männen mer eller mindre medvetet använde sex som medel att skapa relationer.
Framförallt beskrivs att sexköparna har lätt att manipulera de här kvinnorna och männen.
Förutom dessa faktorer framkommer även att sociala och ekonomiska förhållanden spelar
en viktig roll. Bidragsnivåerna är relativt låga vilket innebär att pengarna helt enkelt inte räcker
till allt man önskar sig. Dessutom har personer med intellektuella funktionshinder ofta ett
långvarigt bidragsberoende med stora svårigheter att få tillgång till lönearbete. Lösningen har i
vissa fall varit att skaffa materiella resurser i utbyte med sex.
I forskning och i empirin från fokusgrupperna framträder det individuella perspektivet och
detta skymmer sikten för problem på andra nivåer. Det handlar bland annat om föreställningar,
diskurser, om funktionshinder. Exempelvis förekommer föreställningar om personer med
intellektuella funktionshinder som asexuella, tillsammans med uppfattningar om dem som
sexuellt överaktiva med en mycket hög fertilitet. Det är inte heller ovanligt med tankar om att
individernas sexualitet inte bör ”väckas”, vilket har bidragit till att de inte heller erbjuds sex- och
samlevnadsundervisning. Förmodligen kan en del av den ”naivitet” som beskrivs i intervjuerna
helt enkelt förstås som en kunskapsbrist, man saknar helt enkelt tillräcklig information om
sexualitet och relationer. I fokusgrupperna fanns en del goda erfarenheter av utbildningsoch diskussionsgrupper kring frågorna. Det beskrivs att deltagarna visade stort intresse och
nyfikenhet för frågorna.
Rättslöshet
Vi tolkar att kunskapsbrist bland yrkesverksamma, samt gränser mellan olika verksamheter är
bidragande faktorer till att kvinnor och män med intellektuella funktionshinder inte får full
tillgång till samhällets stödfunktioner. Detta bidrar till en ökad utsatthet.
Ett ytterligare område som har diskuterats berör målgruppens förhållande till rättsväsendet,
som offer för brott som t.ex. sexuellt utnyttjande, våldtäkt och koppleri. Vid intervjuerna har
ett antal exempel framkommit där de professionella varit med som experter och stöd för den
som blivit utsatt för brottet. Även i tidningar har vi kunnat läsa om rättsfall där kvinnor med
intellektuella funktionshinder utnyttjats i prostitution i Sverige.
Om trovärdighetsfrågan är komplicerad i alla sexbrottsfall, där det inte finns andra vittnen
än offret, så är trovärdigheten i de fall där offret har ett intellektuellt funktionshinder än mer
problematisk. En av de professionella som deltog i fokusgrupperna beskriver att hon har
fungerat som stöd för en kvinna, som blivit sexuellt utnyttjat. Förhören, som genomfördes
av poliser som var utbildade med att förhöra barn, fungerade bra. Men på grund av det svaga
14
bevisläget, kvinnans beskrivning i förhållande till mannens, så togs inte just detta ärende upp
av rätten. Även i svensk och internationell forskning har problemen uppmärksammats. I denna
studie har vid dock inte kunnat fördjupa oss frågan. Vi ser dock att detta är ett angeläget
forskningsområde, som berör kvinnorna och männens utsatthet.
Sammanfattningsvis har detta forskningsprojekt kommit att närma sig ett problemområde som
varit relativt osynligt för många professionella. Osynligheten har bland annat inneburit att det inte
har utvecklats några samverkansformer eller arbetsmetoder som tar hänsyn till kombinationen
sexuell utsatthet och prostitution. Gemensamma kunskaper och samverkan mellan olika
verksamheter är intressanta frågor vid utvecklandet av detta arbete. I detta sammanhang är det
också viktigt att inte bara rikta uppmärksamheten på de professionellas utveckling. Kvinnor och
män med intellektuella funktionshinder bör vara med i diskussionerna.
15
När män säljer och köper sex av män
Anneli Siring
Inledning
Med utgångspunkt i en svensk myndighetskontext12 kan man se betydelsebärande skillnader i
synen på manlig prostitution och systerfenomenet, den heterosexuella prostitutionen där män
köper sex av kvinnor (se t.ex. Eriksson, 2004 och Eriksson & Knutagård, 2005). Bland flera
teman som framträder när man betraktar dessa båda former av prostitution ur ett jämförande
perspektiv, är det framför allt beskrivningar av hur osynlig den manliga prostitutionen uppfattas
vara. Myndigheterna menar också att manlig prostitution pågår på helt annorlunda arenor och
kontaktsätten anses skilja sig betydligt från hur kontakter tas eller förmedlas i den heterosexuella
prostitutionen. Så här förklarar en polis varför de inte har någon kännedom om män som säljer
och köper sex av män:
Vi har inga stråk och vi har heller inga ärenden. Så att alltså hur, hur
kontakterna förmedlas där det vet jag inte. Men det är ju klart att det är
ju en liten kundkrets så det kan hända att det sprids via tjattsidor som är
dolda för oss, det kan hända att det sprids via telefonnummer, mun-mot-mun
metoden.
Men några av de kontaktsätt som poliserna här menar särskiljer manlig prostitution används
sannolikt även i den heterosexuella – telefon och Internet till exempel (Siring, 2008:348). När
det gäller Internet visade Suzanne Larsdotter (2010) nyligen i sin rapport om män som säljer
sex till män, att annonser från sexsäljande män inte i något avseende var svårare att finna på
nätet än när kvinnor annonserar om sexuella tjänster.
Ur ett diskursanalytiskt perspektiv betraktas föreställningar av olika fenomen som avhängiga
de gränsdragningar som görs och de karaktäristika som för tillfället ges företräde (Laclau &
Mouffe, 1985/2008). Förutom att fungera som en slags skillnadsmarkör, så kommer myndigheternas beskrivningar av manlig prostitution att sätta gränser för hur man uppfattar fenomenet
och dess aktörer, vilket i sint tur kommer att påverka synen på såväl denna som andra former av
prostitution. Inte minst kommer det att få betydelse för vilka maktanalyser eller maktperspektiv
som att anses angelägna i förhållande till olika aktörer, kanske framför allt med avseende på kön
och jämställdhet.
Att tala om manlig prostitution som dold, osynlig och därför annorlunda, är bara ett exempel
på flera olika diskurser om män som säljer och köper sex av män. En viktig fråga syns därför
vara att belysa vilka föreställningar som omgärdar manlig respektive kvinnlig prostitution, där
män köper sex av kvinnor. I diskussionen här ges några historiska och samtida exempel på hur
myndigheterna har talat om män som säljer och köper sex av män liksom funderingar kring
vilka betydelser vissa specifika framställningar kan få.
Bakgrund och material
Utgångspunkten för att undersöka diskurser om manlig prostitution tas i förslaget om att
avkriminalisera homosexualitet, en motion som lades i riksdagen år 1933. I samband med
förslaget blev manlig prostitutionen en angelägen fråga på den sexualpolitiska agendan, eftersom
lagstiftningen inte längre skulle ha samma möjligheter till kontroll över manlig samkönad
12 Med myndighetskontext avses här de uppfattningar om manlig prostitution som uttrycks i statliga offentliga
utredningar samt vad som framkommit i intervjuer under år 2008 med socialarbetare och poliser som arbetar
mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
16
sexualitet. I prostitutionen, som av myndigheternas sades bestå av unga ”asociala, arbetsskygga
och parasiterande” heterosexuella män, som sålde sex till äldre homosexuella ”skötsamma
och ordentliga samhällsmedlemmar”, överskreds generations-, klass- och sexualitetsgränser
(SOU 1941:3, s 19). Om homosexualitet skulle avkriminaliseras, kunde förekomsten av manlig
prostitution alltså innebära att detta var en fråga med potential att beröra många, och inte bara
en liten klick män som ansågs abnorma eller avvikande.
Sedan förslaget om att avkriminalisera homosexualitet har det producerats ett antal offentliga
utredningar fram tills idag som på olika sätt talar om manlig prostitution, även om denna inte
alltid, snarare mer sällan, har varit huvudfokus. Även ett intervjumaterial med socialarbetare och
poliser i prostitutions- och människohandelsgrupperna analyseras. Intervjuerna genomfördes
de tre första månaderna år 2008 i yrkesmässigt homogena grupper. Sammantaget har elva
socialarbetare och nio poliser intervjuats gruppvis, vid åtta tillfällen. Syftet är att få såväl en
historisk som samtida överblick över hur manlig prostitution har diskuterats och framställts av
myndigheter.
Oro över sexualiteten: natur eller kultur? Exempel på en historisk diskurs där manlig
prostitution ingår
Inför avkriminaliseringen presenterades tre statliga betänkanden som alla hade i stort sätt
samma titel Homosexualitetens samhällsfarliga yttringar (se SOU 1935:68; 1941:3 och 1941:32). Den
stora frågan var hur samhället skulle kunna skyddas från den samhällsfara som homosexualitet
kunde utgöra, vilket i princip innebar farhågor över hur den naturliga, ibland omnämnd som
”den vanliga heterosexuella utvecklingen” bland män skulle säkerställas. En tvistefråga vid den
här tidpunkten var nämligen om manlig homosexualitet kunde smitta, vilket orsakade en hel del
diskussioner bland de sakkunniga som ombads yttra sig över avkriminaliseringsförslaget.
De sakkunniga ha till stöd för den av dem föreslagna principiella straffriheten
främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna
och ansvariga personer i regel vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes
emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan
medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även om den äger
rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska
verkningar för båda parterna eller endera av dem, liksom den även kan
innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella ofta
för att tillfredställa sin drift förmå heterosexuella personer, att mot vederlag i
en eller annan form, stå dem till tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt
vara likgiltigt (SOU 1941:32, s 11. Min kursivering)
Man kunde helt enkelt inte vara säker – föddes man eller gjordes man till homosexuell? Ungefär
samma fråga som Simone de Beauvoir ställde år 1949, om kvinnor. Hur som helt så var grunden
för att avskaffa strafflagen emellertid synen på homosexualitet som organiskt betingad, alltså
biologiskt determinerad och följaktligen ”omöjlig att förändra genom vare sig straff eller
andra inflytelser” (SOU 1941:32, s 14). Ur det här perspektivet blev strafflagen och framför
allt fängelsestraff inte särskilt verkningsfullt. Man resonerade nämligen som så, att om den
homosexuella ”driftsinställningen” var resultatet av en biologiskt determinerande funktion, så
skulle sannolikt en homosexuell man inte vara mindre homosexuell efter avtjänat fängelsestraff.
Då fanns det mer effektiva sätt att övervaka mäns sexualitet:
Som redan framhållits är emellertid en reaktivåtgärd, som består i
omhändertagande i fängelse under en viss till dagen från början bestämd tid utan
17
efterföljande skydddsåtgärd absolut irrationell, när fråga är om en utpräglat
homosexuell, om en person alltså, vilkens abnorma sexualdrift är medfödd
och sålunda kvarstår oförändrad den dagen han lämnar fängelset för att
återfå sin fulla frihet. Att den enda rationella behandlingen i dylika fall är
omhändertagande å lämplig anstalt på obestämd tid, vilken bestämmes efter
individuell prövning i varje särskilt fall, med efterföljande skyddsåtgärd i form
av lämplig tillsyn, därom torde det inom vår sinnesjukläkarkår numera råda
en ganska enig mening (SOU 1941:3, s 8. Kursiv i original).
I de här diskussionerna om att födas eller göras till homosexuell, med fokus på om
homosexualitet kunde smitta, alltså en slags smittodiskurs, blir manlig prostitution ett fält som
ådrar sig myndigheternas intresse. Tidigare hade män som sålde sex uppmärksammats som ett
moraliskt, ett sedlighets- och ett ordningsproblem, men nu var det fråga om ett hot mot vad som
uppfattades som ”den naturliga” heterosexualiteten. Detta kan i någon mån tyckas märkligt,
för man verkade utgå ifrån att heterosexualitet var någonting som naturen själv skötte om,
åtminstone för de flesta män. Det finns till exempel åtskilliga och mycket detaljerade exempel
på hur homosexualitet uppkom, men i princip så saknas motsvarande explicita diskussioner
om heterosexualitet. Ingen tycktes egentligen ha intresserat sig för om heterosexualitet var
biologiskt betingad och medfödd, eller tillägnad genom heterosexuella erfarenheter, alltså
smittsam i samma mening som homosexuell sexualitet.
Oförutsedda effekter av smittodiskursen
I smittodiskursen tänkte man sig alltså homosexualiteten som en smittsam sexualitet och
manlig prostitution som en arena för denna typ av sexuell smitta. Och som påpekats tidigare,
i prostitutionen sågs män mötas för sexuella möten, där gränser som kom av ålder, klass
och framför allt sexuell läggning ständigt överskreds. Smittodiskursen kunde innebära att
en enda homosexuell erfarenhet var tillräcklig för att hindra ”den naturliga utvecklingen” till
heterosexualitet hos ungdomar eller psykiskt smitta äldre med homosexualitet. Det var inte bara
sexuella erfarenheter som ansågs smittsamma. Blotta anblicken av samkönade handlingar i det
offentliga rummet kunde smitta ner heterosexuella. Även tal om homosexuella handlingar, alltså
berättelser, rykten eller sexuella skandaler ansågs innebära risk för smitta, och myndigheterna
uppmanade till återhållsamhet i vad som sades och publicerades om homosexualitet.13 Om
homosexualitet avkriminaliserades, förutspåddes den manliga prostitutionen att öka av dem som
motsatte sig strafflagens avskaffande, eftersom färre skulle avskräckas att begå homosexuella
handlingar. Och oavsett om man trodde att homosexualitet kom av naturen eller var ett reslutat
av kulturen, så ansågs det oerhört angeläget att bekämpa manlig prostitution, då denna ansågs
uppmuntra till homosexuella handlingar.
I analysen av dessa diskussioner om hur homosexualitet blev till, uppstår en spänning mellan
föreställningar om å ena sidan en slags ursprunglig sexualitet som kopplades till naturen, och
å andra sidan en sexualitet som präglats av socialt inflytande, och som i stället placerades i
kulturen. Intressant nog verkar det inte vara heterosexualiteten som kvalificerar sig som den
naturliga sexualiteten, den vanliga, den som alla ansågs vara menade för. Istället framställs
heterosexualiteten som ytterst sårbar för ickeheterosexuella influenser. En enda homosexuell
erfarenhet ansågs ju tillräcklig för att den naturliga heterosexuella utvecklingen skulle utebli. Att
se en samkönad handling, att höra berättelser eller rykten om homosexuella ansågs smittsamt
och kunde riskera att ”omstämma” en heterosexuell läggning. Heterosexualiteten å andra sidan,
ansågs uppenbarligen inte vara tillräckligt kraftfull för att kunna smitta någon, varken genom
13
För en queerteoretisk diskussion om homosexualitet som smittsam, se t.ex. Butler (2005:219). För en
diskussion om ”tystnadspolitiken” om homosexualitet i offentliga dokument, se Söderström (1999:414).
18
tal eller sexuella handlingar. Det blir alltså homosexualiteten som framställdes som en ur-natur
kraft, omöjlig att påverka, vare sig med straffhot eller annat. Irreversibel till sin karaktär –
inte i en enda utredning finns ett enda exempel på en person som har haft homosexuella
erfarenheter och sedan ägnat sig åt heterosexuellt sex, medan det finns flera exempel på det
omvända förhållandet.
Sammanfattningsvis kan sägas att smittodiskursen, där manlig prostitution är av central
betydelse, egentligen vänder upp och ner på den heterosexuella världsordningen, eftersom
det framgår att myndigheterna inte alls tänker sig heterosexualiteten som särskilt naturlig eller
att den uppstår av ”sig själv”. Istället framstår heterosexualiteten som ett oerhört angeläget
myndighetsprojekt som noga måste övervakas för att inte fallera.
I nästa stycke ges exempel från diskussionerna som förekom på 1970- och 80-talen och vilka
frågor som då var centrala för manliga prostitutionen.
1970-tal – likhet, jämlikhet och ömsesidighet
Den homosexuella prostitutionen mellan män är betydligt mindre omfattande
än den heterosexuella prostitutionen och den kan knappast sägas utgöra
något större problem, varken beträffande antalet prostituerade eller de sociala
konsekvenserna. I den homosexuella prostitutionen saknas vidare i stort sett
det traditionella könsrollsspel som präglar den heterosexuella prostitutionen.
Parternas ”likhet” motverkar inslag av förakt och övergrepp, vilket dock
förekommer. Köparna är åldersmässigt spridda, medan de prostituerade
vanligen är unga, oftast under 25 år. Koppleri förekommer i ringa omfattning.
Typisk hallickverksamhet liksom alkohol- och narkotika missbruk är sällsynt
(SOU 1981:71, s 92).
Så här uttryckte man sig om manlig prostitution i 1977 års Prostitutionsutredning. Sammantaget
kan sägas att den här beskrivningen inte ger något vidare utrymme för att betrakta manlig
prostitution som särskilt bekymmersam. Möjligen skulle man kunna ha tänkt sig att det faktum
att de prostituerade uppfattades vara unga, i princip alltid yngre än köparen, skulle ha setts som
ett problem, men så framställdes det inte här. En motsvarande diskussion i en statlig utredning
om män som köper sex av kvinnor, skulle sannolikt ge uttryck för att åldersskillnaden mellan
unga sexsäljare och äldre sexköpare, sågs som en del i det som konstituerar själva problemet.
Istället pratar man här om parternas ”likhet”, kanske som ett slags vaccin mot eventuella
maktrelationer eller maktordningar. Riktigt vad den här ”likheten” handlar om förklaras aldrig.
Klart är emellertid att manlig prostitution på 1970- och 1980-talen konstruerades som en
mer eller mindre jämlik och framför allt ömsesidig relation, och i princip helt befriad från
de bekymmer som ansågs drabba aktörerna i den heterosexuella motsvarigheten. Vad som är
intressant att fundera över här, är hur man kan fram till just den här synen på manlig prostitution.
Sannolikt finns det vissa specifika förklaringar till detta, bland annat vilket ingångsperspektiv
man valde för att närma sig fenomenet.
I avsnittet om homosexuell prostitution redogörs bl.a. för de kontaktmöjligheter
som de homosexuella har (utan prostitution, min anmärkning). Deras sätt att
söka nya partners påminner ofta om heterosexuella prostitutionskontakter.
[…] Manlig prostitution motsvarar i stort sätt de vanliga möjligheter till
kontaktknytande mellan homosexuella män som finns (SOU 1971:81, s 13).
I samma Prostitutionsutredning klargjorde man alltså manlig prostitution på det här sättet.
Det innebar, att när man skulle beskriva och utreda manlig prostitution började man med
19
att fundera över män som har sex med män, utan att prostitution förelåg. Resultatet av dessa
funderingar gav vid handen att män som har sex med män är ett fenomen förvillande likt
den heterosexuella prostitutionen, alltså där män har sex med kvinnor mot betalning. Detta
ledde Prostitutionsutredningen till slutsatsen att manlig prostitution var ungefär samma sak
eller motsvarade sexuella kontakter mellan män utan att prostitution förelåg. Minst sagt något
förvirrande. Men nu har vi fått en slags formel för myndigheternas sätt att tänka när det gäller
manlig prostitution, allt sedan 1970-talet och en bra bit in på 2000-talet. Följande kan då sägas:
den manliga prostitutionen är ungefär som vanliga homosexuella kontakter mellan män, vilka
i sin tur liknar den heterosexuella prostitutionen. Värt att notera är att man inte gör någon
skillnad mellan manlig prostitution och andra sexuella kontakter mellan män, alltså det framställs
i princip som samma typ av fenomen, vilket gör det svårt för myndigheterna att veta när det
skulle vara fråga om prostitution eller ej. Dessutom konstrueras sexuella kontakter mellan män
överhuvudtaget som lika den heterosexuella prostitutionen, utan att prostitution föreligger.
Sammantaget kan sägas att det finns en mycket stark koppling i myndigheternas föreställningar
mellan manlig prostitution och män som har sex med män. I nästa avsnitt undersöks denna
koppling i det intervjumaterial med socialarbetare och poliser som samlades in år 2008, för att
se hur den här formeln om manlig prostitution tar sig uttryck i samtiden.
2008 – med fokus på sexualiteten
Om män som köper och säljer sex av män ger myndigheterna idag en ganska så entydig bild.
Dessutom understryker både socialarbetare och poliser att dessa män är deras målgrupp i
lika stor utsträckning som aktörerna i den heterosexuella prostitutionen. Vad säger man då
idag? Att manlig prostitution är ett osynligt fenomen. Detta är i särklass den vanligaste utsagan från
myndigheterna. Dessa män uppfattas inte synas och de flesta av myndighetsinformanterna
menar att fenomenet inte kommer till deras kännedom. En förklaring som anges handlar om
skillnader mellan heterosexuell prostitution och manlig prostitution. Skillnadernas uppges vara
annorlunda arenor, annorlunda kontaktsätt, att kulturens stigma är värre, att det går väldigt
mycket snabbare när män har sex med män vilket gör det svårt att upptäcka, män som säljer
sex hör inte av sig till prostitutionsenheterna och polisen får inte in några tips. Men den största
skillnaden som framgår av intervjumaterialet är myndigheternas beskrivning av en annorlunda
sexualitet. Män som har sex med män uppfattas som oerhört promiskuösa. En socialarbetare
svarar följande, på frågan om vad de vet om manlig prostitution:
Men jag, lite grand som du sa, jag tycker det är lite spännande det, för att
jag har jobbat med sexualupplysning i hela mitt liv mer eller mindre, jag
kommer ihåg hur noga vi var i början med att nå ut, när man skulle prata
om homosexualitet med skolklasser, att det var ingen skillnad på om man
var bög eller heterosexuell utan det var väl…, ni är väl inte rädd för, för
man har ju liksom woaa (visar upp en skrämd min), här kommer en bög
så, men om ni ser en kvinnlig lärare, ni är väl inte rädda för att hon skall
kasta sig över er och så här. Men sedan, i massa sammanhang var jag ute på
sådana här konferenser, där bara män träffades som jobbar med killar under
ganska många år, och där var ju mycket bögar med. Jag bodde till och med
i samma hus under en konferens, bara jag och massa bögar, vilket var en
upplevelse i sig kan man säga, som man kan prata mycket om. Men alltså, det
väldigt entydiga budskapet som jag fick av dem var att det är jättestor skillnad,
alltså bögar är mycket mer promiskuösa och vill ha mycket mer, alltså vill ha
mycket så här tillfälliga sexkontakter, knull i buskar och överallt så. Glöm allt
annat, det är så, det är liksom, snacka inte om att det liksom inte är någon
20
skillnad, då blir man ju liksom, vad fan har jag gått och snackat om i alla år,
vad i helvete…?
Den här beskrivningen av män som har sex med män delas av flera socialarbetare och verkar
smitta av sig på beskrivningar av manlig prostitution. Eller rättare sagt, när socialarbetarna får
frågan om vad de vet om män som säljer och köper sex av män, beskriver de hur de uppfattar
homosexuella män. Män som säljer och köper sex av män uppfattas göra det för sexets skull, och
den sexsäljande parten beskrivs oftast som föga intresserad av pengar. Den här diskussionen
om homosexualitetens annorlundaskap, med ett ensidigt fokus på promiskuitet och många
och anonyma möten, ger då att myndigheterna idag, liksom på 1970-talet, menar att det blir en
slående likhet mellan manlig prostitution och män som har sex med män. Myndigheterna gör i
princip ingen skillnad – de här männen uppfattas ha sex hela tiden och ibland utväxlar man lite
pengar. Den homosexuella promiskuiteten ses som en drivkraft i den manliga prostitutionen,
och både socialarbetare och poliser uppger till exempel att män säljer sex till män för att de är
homosexuella eller omvänt, att män köper sex av män för att de är homosexuella.
Avslutande kommentar
I samband med förslaget om att avkriminalisera homosexualitet mellan vuxna personer år 1933,
ägnades flera diskussioner i statliga offentliga utredningar åt den manliga prostitutionen. Denna
betraktades då som ett sexuellt, snarare än ett socialt problem, eftersom det fanns en rädsla för
att homosexualitet kunde smitta. En effekt av smittodiskursen, när den ställs mot uppfattningen
att homosexualiteten var biologiskt determinerad, var att heterosexualitet blev framställd som
en sårbar sexualitet som kunde påverkas av sexuella erfarenheter eller övrigt inflytande, medan
homosexualitet uppfattades som den sexualitet som kunde komma av naturen och inte alls lät
sig påverkas av vare sig sexuella erfarenheter eller annat inflytande.
På 1970-talet framställdes den manliga prostitutionen som bestående av mer eller mindre
jämlika och ömsesidiga relationer, och det gjordes i princip ingen skillnad mellan manlig
prostitution och män som hade sex med män utan att prostitution förelåg.
I de uppfattningar som myndigheterna uttrycker om manlig prostitution år 2008, anses den
homosexuella sexualiteten vara den mest framträdande drivkraften. Det verkar alltså finnas
en oerhört stark koppling, precis som under 1930- och 1940-talen samt 1970- och 1980-talen,
mellan vad man uppfattar som sexuell läggning och prostitution, när det gäller män. Denna
koppling saknas i princip helt i diskussioner om den heterosexuella prostitutionen. Hittills har
jag inte stött på, vare sig i dokumenten eller i intervjuerna, någon som uttalat att kvinnor
säljer sex till män för att de är heterosexuella eller att män köper sex av kvinnor för att de är
hetero- eller bisexuella. En skillnad i myndigheternas sätt att problematisera manlig respektive
heterosexuell prostitution (med kvinnor som säljare) blir då att den heterosexuella sexualiteten
egentligen aldrig tillåts bli särskilt bekymmersam, medan den manliga samkönade sexualiteten
hela tiden står i fokus. Och kanske mest framträdande – heterosexuell sexualitet konstrueras
sällan som promiskuös i de här sammanhangen. Heterosexuella människor anses inte ”knulla i
varenda buske” hur som helst, och det verkar finnas en tydlig gräns mellan vad myndigheterna
uppfattar som prostitution och andra sexuella möten när de talar om heterosexuella personer.
När myndigheterna diskuterar heterosexuella personer som finns i prostitutionen handlar
det istället om bristande jämställdhet, män som utnyttjar sin strukturella makt över kvinnor
och/eller kvinnor som är sexuellt traumatiserade. Heterosexuella aktörer anses i långt mindre
utsträckning befinna sig på prostitutionsarenan för att ha sex, till skillnad från aktörerna i den
manliga prostitutionen. Poängen är att diskurser om manlig prostitution samtidigt producerar
en diskurs om den heterosexuella prostitutionen som i princip helt avsexualiserad.
21
Referenser
Butler, Judtih (1997) ”Smittsamma ord. Paranoia och »homosexualitet» i det militära”. I: Könet brinner. Judith Butler.
Tiina Rosenberg (red) (2005). Stockholm: Natur och Kultur
Eriksson, Niklas & Knutagård, Hans (2005) Sexmänssäljer.se/x – nöje blir funktion. Rapport 2005:1. Malmö: RFSL
Rådgivningen Skåne
Eriksson, Niklas (2004) Hidden Stories, Konferensrapport: RFSL Rådgivningen Skåne
Larsdotter, Suzanne (2010) De osynliga männen som säljer sex. Kvantitativa studier över män som säljer sex och säkrare sex samt
män och transpersoner som säljer sex på nätet. Magisteruppsats i sexologi: Malmö högskola
SOU 1935:68 Promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m.m
SOU 1941:3 Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar
SOU 1941:32 Strafflagberedningsutlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar
SOU 1981:73 Prostitution i Sverige. Bakgrund och åtgärder
Siring, Annelie (2008) ”Sexhandel, sexköpslagstiftning och myndighetsförståelse: Ett svenskt exempel”. I: Prostitution
i Norden. Holmström, Charlotta & Skilbray, May-Len (red). Forskningsrapport. Köpenhamn:
Tema Nord
Söderström, Göran (1999) ”Homosexaffärernas och rättsrötans tid”. I: Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms
homosexuella 1860-1960. Silverstolpe, Fredrik (red). Stockholm: Stockholmia
22
Avslöjandets tid. Kvinnors
bearbetning av sexuella övergrepp.
Ninni Carlsson
Inledning
I detta föredrag berättar jag om min egen läroprocess i arbetet med min doktorsavhandling.14 Jag
diskuterar hur jag har kommit att förstå den offentliga medvetenheten om sexuella övergrepp
mot barn, och dess betydelse för utsatta flickors och kvinnors personliga medvetenhet om, och
bearbetning av, sådana övergrepp. Syftet med avhandlingen har varit att explorativt undersöka
bearbetning av sexuella övergrepp såsom fenomen betraktat, och dess förutsättningar och
villkor. Min avhandling är den första i Sverige av just detta problem och den första inom socialt
arbete över huvudtaget om sexuella övergrepp med de brottsutsatta i fokus.
I ett internationellt perspektiv är bearbetning av sexuella övergrepp inte särskilt väl utforskat.
Tidigare studier har främst gjorts inom medicin och psykologi i USA. I dessa tycks det finnas en
gemensam bild av bearbetningen som en personlig förändringsprocess knuten till identitet och
självet. Den uppstår när det blir möjligt att tala om övergreppen och man blir trodd av andra.
Något sker då med upplevelser av övergreppshändelser, sig själv och förövaren. Skuld och
skam förflyttas till förövaren, samtidigt som känslor av maktlöshet och värdelöshet omvandlas
till egenvärde, självbestämmande och styrka. Tidigare forskare har däremot inte djupare
studerat hur medvetenheten förändras. Inte heller tidigare har man undersökt hur personliga
förändringar kan sättas in i ett bredare socialt, historisk och samhälleligt perspektiv.15 I min
avhandling har jag gjort just detta. Jag har närmare undersökt vad det är som sker både på ett
individuellt, socialt och strukturellt plan och vilka förändringar det medför i utsatta flickors och
kvinnors liv.
Avhandling bygger på 30 intervjuer med åtta kvinnor som var utsatta under sin egen uppväxt.
Intervjuerna har innehållit frågor om relationer, händelser och förändring under barndom och
vuxenliv, med särskilt fokus på avslöjanden och hantering av övergreppen, och med avsikt att
skapa trygghet och utrymme att berätta om sina liv. Mellan den äldsta och den yngsta kvinnan
skiljer det 40 år. De är födda mellan 1934 och 1976. Deras ursprungsfamiljer representerar både
arbetar-, medel- och överklass. Alla utom en har varit utsatta av sina fäder (biologisk-, styv- eller
fosterpappa) och flera har utsatts av mer än en förövare. I materialet finns också andra former
av bakgrundsmaterial om dem, såsom brev och bilder men även dokumentation från sociala
myndigheter, barnpsykiatri och rättegångar.
Vid sidan om intervjustudien har jag undersökt debatterna om sexuellt våld åren 1970-1996.
Syftet var att förstå det sammanhang av tid och rum och det handlingsutrymme flickorna/
kvinnorna hade under den period i deras liv då de först började aktivt avslöja och hantera
sina övergreppserfarenheter. För att förstå materialet har jag använt narrativ teori, diskursoch könsteori16 men går inte närmare in på det här utan tänker istället kasta mig rakt in i
handlingen.
Tystnadens tid och Avslöjandets tid
Jag skriver i boken om en Tystnadens tid och en Avslöjandets tid och jag ska förklara de
begreppen genom att berätta om den första intervjun jag gjorde i projektet.
Det är mitten av juni 2003 och jag träffar Anna för den första av fyra intervjuer som vi gör
tillsammans under ett och ett halvt år. Drygt fem år senare, när jag börjar närmar mig slutet,
14 Se Carlsson 2009.
15 Den som ytterligare vill fördjupa sig i tidigare forskning, se avhandlingens kapitel 1.
16 För definitioner av teoretiska begrepp och metodfördjupning, se avhandlingens kapitel 2 och 3.
23
kan jag se att det som händer redan under början av vårt samtal på flera olika sätt kommer att
få stort inflytande över mitt arbete och mina tolkningar.
Anna är född på 1940-talet men det dröjer ända tills hon är vuxen på 1970-talet innan hon
gör sitt första avslöjande, och ytterligare tio år till innan det blir möjligt för henne att hitta
människor som är beredda prata om övergreppen. När vi träffas har hon bearbetat sina minnen
i nära 20 års tid och det är en av anledningarna till att jag har kontaktat henne för en intervju.
Jag vill börja med någon som jag har hört ska ha lång erfarenhet.
Vi möts på en plats som Anna har valt, en kvinnojour. Jag har gjort kaffe till oss och känner
mig förväntansfull. När vi har utbytt några inledande ord säger jag:
Jag skall börja med att be dig att fundera en stund och dra dig till minnes
en person som har varit betydelsefull för dig i ditt liv och berätta om den
personen.
Utan någon betänketid börjar Anna berätta om sin mormor. Det blir en lång historia om det
hon kallar ”min bästa sommar, någonsin”; en sommar då hon känt sig fullständigt omtyckt,
stöttad och beskyddad. Sommaren hon bor hos mormor och morfar är fylld av lika mycket
äventyr som trygghet. Mormor är en gladlynt kvinna som låter Anna vara med i ladugårdens
vardagssysslor, på cykel ner till byn, sitta i knäet när åskan slår ner och eldklot far genom spisen.
Med mormor i åtanke funderar Anna högt över hur hon har det hemma hos mamma och
pappa. Hon kallar det ”ett helvete”. Jag frågar om hon tror att mormor förstod det, men hon
svarar: ”Nej, jag tror inte att hon begrepp allt som hände med mig.”
Ninni: Försökte du berätta för henne?
Anna: (mycket tyst) Nej. (starkare) Alltså vi gjorde, det skulle vara så fruktansvärt
att utsätta. Jag vet att ja, det skulle ju vara så hemskt för mamma då, eller hon
skulle få veta att det var så hemskt hos oss. Jag skulle skämmas för det för
henne också. Alltså, det tror jag att det fanns. Jag ville inte solka ner det. Det
var som om det skulle förstöra i så fall våran relation också tror jag. Hon var
ljuset och där skulle det vara ljust. Dit ville jag inte ta nån skit. Det hade ju inte
hon med att göra. Vad skulle hon göra? Jag visste ju att hon kunde ju inte göra
någonting åt det. (…) Dom tankarna fanns inte någon gång hos mig, då. Inte
för nån. För mig var det bara solklart att det var omöjligt. Det var inte möjligt
att tala med nån! (3s.) Det var som en vetskap men det var inte färdiga tankar
om det. Jag kan inte komma ihåg att jag tänkte det ens.
Jag minns min egen förvirring medan vi pratar. Samtidigt som jag lyssnar försöker jag tolka
och begripa det hon säger: Menar hon att hon tänkte att hon ville be om hjälp men inte vågade?
Tänkte hon att det var omöjligt eller tänkte hon inte över huvudtaget på att berätta?
Medan vi fortsätter tala om olika personer under Annas uppväxt återkommer jag gång på
gång till frågan om hon försökt avslöja övergreppen för någon. Anna svarar nästan irriterat:
Nej, men det var ju, alltså, det var aldrig tänkbart över huvudtaget under hela
min uppväxt att be om hjälp av någon. Det var inte det.
Fortfarande förstår jag inte men samtalet utvecklar sig snart på ett sådant sätt att jag börjar se
Annas tystnad i en kontext utöver de relationer hon hade som barn, och utöver de miljöer hon då
levde i. För att förstå hennes möjligheter att tala behövdes något ytterligare, något avgörande,
bli introducerat i samtalet. Förändringen sker när jag säger:
24
Ninni: Men du, skulle du säga att det finns någon (3s.) som har brytt sig om, att du har
varit utsatt? Vem var den första som (2s.) du upplevde brydde sig om att du varit utsatt för
sexuella övergrepp?
Anna: (8s.) Den första som brydde sig om det, det var ju (3s.) en kollega som
jag hade då, som jag berättade det för. (N: Mm., 3s.) Det var ju när det här hade
började komma upp då. (N: Mm.) Då var jag ju, 40, drygt 40.
Ninni: Mm. Det hade börjat. Minn…(2s.). Det hade kommit upp till dig som, på vilket
sätt kom det upp till dig?
Anna: Nej, men det var ju så att jag eh, börja mer och mer fundera på att jag,
alltså att det här med sexuella övergrepp hade med mig att göra, att det var
det, det kallades för. (N: Mm.) Det var ju när det började skrivas om det och,
(N: Mm.) synas någonting om det på 80-talet då. (N: Mm.) Jag kommer inte
exakt, men jag tror att det var nåt som gick på TV eller (N: Mm., 2s.) ja, det
kom böcker.
Som svar på min fråga förtydligar sig Anna på fem sätt, som jag tolkar det:
1. För det första beskriver hon hur hon börjar reflektera medvetet kring sexuella
övergrepp.
2. För det andra gör hon det i relation till sig själv.
3. För det tredje följs reflektionerna av att hon språkliggör de händelser som hon varit
med om i termer av sexuella övergrepp: ”det var det, det kallades för”.
4. För det fjärde placerar hon reflektionerna till en öppning i tiden. Det är på 1980-talet
som övergreppen kommer upp och blir föremål för medveten tanke; när de börjar
synas i offentligheten, i TV och böcker. Ett skifte i tiden omkring henne medför ett
skifte sker inom henne själv.
5. För det femte presenterar hon en person i sin närhet som möjlig att avslöja övergreppen
för; hennes kollega som bryr sig.
Tre väsentliga förändringar sker därmed i Annas liv. De sammanfaller med varandra,
förutsätter varandra och finns inte närvarande i den period då hon lever i tystnad:
1. ett offentligt samtal om sexuella övergrepp
2. en medveten tanke om sexuella övergrepp, och om möjligheterna att be om hjälp
3. och en person som visar sig beredd att gå in i ett personligt samtal om sexuella
övergrepp
När jag under den följande hösten börjar intervjua de övriga kvinnorna visar det sig att de
berättar likartade historier. Samma mönster upprepar sig. Oavsett kvinnornas skilda åldrar blir
deras avslöjanden hörda och besvarade först efter att den andra vågens kvinnorörelse vaknar i
Sverige i början av 1970-talet och en debatt om sexuellt våld dragit igång. Den tid då de börjar
hantera och avslöja sina upplevelser av sexuellt våld sammanfaller med en tid då kvinnors och
barns mänskliga rättigheter hamnar i offentligt fokus, både i Sverige och världen, och medierna
exploderar i ett tydligt fördömande av sexuella övergrepp på barn genom artiklar, böcker och
TV-inslag.
Med denna gemensamma historiska epok blir flickorna/kvinnorna medvetna om en
möjlighet, och ett pockande behov av, att sätta ord på det som hänt och kommunicera det med
andra. Carina och Barbro till exempel, som är födda med 35 års mellanrum, talar om slutet av
1980-talet:
25
Ninni: Hur kom det sig att hela klassen visste det?
Carina: Nej jag, prata, jag fick ju inte prata innan och nu pratade jag med allt
och alla. (N: Ja.) Jag var som en öppen…
Barbro: Då var jag så full av det så det var ju den tiden som jag pratade om för
allt och alla, som, vare sig dom ville höra eller inte.
På liknande sätt uttrycker sig Birgitta och Linda, som är födda med cirka 30 års mellanrum,
om 1990-, respektive början av 2000-talet:
Birgitta: Jag tror det var så att jag var så upptagen av det här ibland så jag har
en känsla av att jag bara måste säga det till vissa personer. Man liksom, det
är avslöjandets tid på nåt sätt, och jag tror att man uppfattas då, eller att jag
uppfattades som ganska jobbig, även om jag inte själv tyckte det. Det var bara
det som fanns.
Linda: Alltså nu är jag ju mera så där att nu vill jag ju skrika ut det (skrattar).
Från att befinna sig i en Tystnadens tid med rädsla för våld av olika slag, främst från den
förövande pappan, och utan en tanke på att berätta för någon,17 förmedlar kvinnorna en
gemensam upplevelse av en Avslöjandets tid då det blir tillåtet och oerhört viktigt att få säga
att de varit utsatta. Längtan att tala, när tillåtelsen uppstår, blir så stark att det ibland bara måste
sägas, även om andra inte vill höra.
Sexuellt våld på den politiska agendan
Hur många av er som är här idag var vuxna på 1970-talet? Hur många minns våldtäktsdebatten?
För att friska upp minnet ska jag säga något om vad det var som hände i Sverige.
Vid inledningen av denna tid, närmare bestämt år 1976, kommer våldtäkt upp på den politiska
dagordningen. Det sker genom att en offentlig sexualbrottsutredning18 publiceras som vill lätta
upp lagstiftningen. Utredningens förslag, som är influerat av den tidens sexualliberala anda,
leder till kraftiga protester. Privatpersoner, enskilda opinionsbildare och 13 kvinnoförbund,
med företrädare för cirka en halv miljon kvinnor i Sverige, enas på initiativ av kvinnorörelsen
och organisationen Grupp 8. Man uppvaktar Justitiedepartementet och kritiken är så massiv att
man lyckas få lagförslaget nedlagd. Året därpå tillsätter regeringen en ny kommitté.19 Den arbetar
fram till 1982,20 med ny lag 1984. Genom dessa politiska förändringar skärps bestämmelserna
mot våldtäkt. Barn och unga ges ökat skydd och grunden läggs till den lagstiftning mot
sexuella övergrepp som gäller idag.21 Samtidigt övergår våldtäktsdebatten i en allt mer intensiv
incestdebatt. Det innebär en kraftig våg av tidningsartiklar, böcker och TV-inslag. Pådrivande,
utanför och i medierna, är en ideell förening som startar 1981, drivs av sexuellt utsatta kvinnor
och är sprungen ur kvinnorörelsen; nuvarande Riksorganisationen Stödcentrum mot incest i
Stockholm.
Vid samma tid utkristalliserar sig en tydlig könad konflikt mellan två diskurser som tävlar om
utrymmet i medierna. Båda är centrerade kring mänskliga rättigheter som blir kränkta genom
brott och orättvisa men på helt olika sätt, beroende av hur det sexuella våldet knyts till offrets
respektive förövarens kön, ålder och släktskap. Jag ska visa hur det ser ut i några tidningsrubriker
från dagspressen. De första refererar till kvinnors och barns rättigheter:22
17 Tystnadens tid innebär en epok då det ännu inte fanns en sådan kollektiv medvetenhet, med språk och
bestämda begrepp, som krävdes för att kunna börja tala om sexuella övergrepp på barn. Som en röd tråd
genom Tystnadens tid går dessutom hotfulla händelser och stark rädsla, där flickors tystnad delvis också kan
förstås som ett sätt att skydda sig själva, sina syskon eller mammor från värre fara (se även Carlsson 2008).
18 SOU 1976:9
19 Se Isaksson 2007 och Eduards 2005.
20 SOU 1982:61
21 Se Mellberg 2002.
22 Se Boëthius 1988, Rönström 1985 samt Agebjörn & Hellman 1988.
26
Övergrepp mot barn i ”de bästa familjer”: Problemet är den manliga sexualiteten
Barnen totalt rättslösa
Våldtagna kvinnor rättslösa
Min tolkning är att dessa rubriker konstruerar en diskurs om kvinnors och barns utsatthet.
Problemet blir definierat som sexuellt våld och orättfärdig behandling i rättssystemet. I nästa
grupp rubriker konstrueras en helt annan förståelse som refererar till mäns och fäders rättigheter
och till helt andra problem.23
Barn kan ljuga om incest!
Incest nytt vapen i vårdnadstvister
”Häxprocesser mot män!”: under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolarna utan
bevis
”Våldtäktsmän är själva offer”: Hon har forskat i vad som driver personer till sexuellt
ofredande
Dessa rubriker konstruerar istället en diskurs om mäns och fäders utsatthet. Problemet blir
framför allt förtal och orättfärdig behandling i rättssystemet men också förövandes mäns egen
utsatthet för övergrepp i barndomen. Vem som uppfattas som offer respektive förövare blir
helt olika i de båda diskurserna: När kvinnor/barn är offer blir män/fäder förövare, när män/
fäder är offer blir kvinnor/barn förövare.
Med dessa debatter och diskurser blir sexuellt våld, och speciellt incest/sexuella övergrepp
mot barn, synligt i offentligheten, och synligt som brott och kränkning av kvinnors och
barns rättigheter. Det sker ett kraftigt fördömande som får en avgörande betydelse för mina
intervjupersoner. De får nu utrymme att börja kritisera och protestera - mot män och fäder. 24
Personliga och sociala förändringar
När kvinnorna talar om samhället och sina liv är det främst inom en politisk, feministisk
diskurs - diskursen om kvinnors och barns utsatthet. De kritiserar ojämlika och ojämställda
förhållanden i samhället. Idealet är jämlika och jämställda relationer där människor har ett värde
för varandra – ett lika människovärde - och visar omsorg om och solidaritet med varandra.
De berättar om hur de organiserar sig i sådana relationer i sin vardag. Ett ömsesidigt talande
och lyssnande uppstår mellan vänner, älskande, i professionella relationer och i kvinnojourer.
Kvinnorna talar också om hur de förändas av olika mediehändelser; genom böcker, TV och
filmer. I möten med medier finner de ny medvetenhet, kontakt med minnen, språk för det som
sker eller har skett, en längtan efter att tala och gemenskap med människor som lyssnar. Några
talar också om att polisanmäla brotten.
Bekräftelse
Ett ord som återkommer är bekräftelse. Hur kan man förstå det och vad innebär det för mina
intervjupersoner?
Den norska psykologen Halldis Leira25 skriver om tabuiserade trauman – att våld mot barn
upphör att ”existera” när det inte finns någon som kan bekräfta att det sker. För att bli verkligt
i subjektiv mening måste det bli giltiggjort av andra som ser, hör och tror på barnet.
I min avhandling handlar detta behov av bekräftelse inte bara om övergreppen. På ett mycket
djupare existentiellt plan handlar det också om att den som blivit utsatt själv, som person och
kropp, blir verklig. När andra tror på berättaren, och berättelsen blir sanning, medför det
23 Se Ottosson 1985, Ohlsson 1985, Svensson 1992 samt Arbetet 1989.
24 För fördjupning om debatterna, se avhandlingens kapitel 4 (Carlsson 2009).
25 Se Leira 2002.
27
personliga förändringar. Att bli hörd och trodd, att det som sägs giltiggörs av andra, innebär en
starkt förvandlande kraft. Betydelse och värde blir förknippat med den som avslöjat övergrepp
som blir en värdefull och trovärdig person. Hon kan därigenom börja lita till sin egen kropp,
sina sinnesintryck och minnen. Det som då erövras är inte bara övergreppens existens utan hela
livssituationen och den egna personen - en förkroppsligad person med en egen livshistoria och
ett människovärde. För kvinnorna i min avhandling har det skett genom solidaritet från och
med andra - offentligt via medier, personligen i jämlika och jämställda relationer och med hjälp
av sina egna förändrade sätt att tänka om, uppleva och agera i världen.
Avslutning
I detta föredrag har jag diskuterat den offentliga medvetenhetens betydelse för bearbetning av
sexuella övergrepp. Min tolkning är att förändringarna i utsatta flickors och kvinnors liv har
skett i ett specifikt historiskt sammanhang. Ett solidariskt ”vi” uppstår i det offentliga rummet
när sexuellt våld synliggörs och fördöms. Medvetna tankar om övergreppen som övergrepp
formas samtidigt med medvetna tankar om möjligheten att tala, och en stark längtan efter att
tala. Samtidigt uppstår ett socialt utrymme att lyssna. Den engelske sociologen Ken Plummer
skriver:
For narratives to fluorish there must be a community to hear.26
För att berättelser ska blomstra måste det finnas ett samhälle som hör.
Referenser
Arbetet (1989) ”Våldtäktsmän är själva offer”: Hon har forskat i vad som driver personer till sexuellt ofredande. 89-03-05.
Agebjörn, Annika & Hellman, Birgitta (1988) Våldtagna kvinnor rättslösa. Aftonbladet, 88-01-06.
Boëthius, Maria-Pia 1988) Övergrepp mot barn i ”de bästa familjer”: Problemet är den manliga sexualiteten. Arbetet,
88-10-22.
Carlsson, Ninni (2008) En ”dålig” flicka. Könsdiskriminering vid sexuella övergrepp. Socialvetenskaplig Tidskrift, 15(3–
4), 257-275.
Carlsson, Ninni (2009) Avslöjandets tid. Kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp. Doktorsavhandling. Institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet.
Eduards, Maud (2005) Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber.
Isaksson, Emma (2007) Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen. Doktorsavhandling.
Stockholm: Bokförlaget Atlas.
Leira, Halldis (2002) From tabooed trauma to affirmation and recognition – An explanatory model to understand
and work with children who have experienced violence in the family. I: Eriksson, Maria, Nenola, Aili & Muhonen
Nilsen, Marika (red.) Kön och våld i Norden. Rapport från en konferens i Køge, Danmark, 23-24 november 2001. Köpenhamn:
Nordiska Ministerrådet.
Mellberg, Nea (2002) När det overkliga blir verklighet. Mödrars situation när deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder.
Doktorsavhandling. Umeå: Boréa.
Ohlsson, Sven-Olof (1985) ”Incest nytt vapen i vårdnadstvister”. Dagens Nyheter, 85-01-24.
Ottosson, John-Erik (1985) Barn kan ljuga om incest! Göteborgs-Tidningen, 85-04-10.
Plummer, Ken (1995) Telling Sexual Stories – Power, Change and Social Worlds. London: Routledge.
Rönström, Anita (1985) Barnen totalt rättslösa. Aftonbladet, 85-01-09.
SOU 1976:9 Sexuella övergrepp: förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Betänkande avgivet av
Sexualbrottsutredningen. Stockholm: Justitiedepartementet.
SOU 1982:61 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Betänkande av 1977 års sexualbrottskommitté. Stockholm:
Justitiedepartementet.
Svensson, Pelle (1992) ”Häxprocesser mot män!”: under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan
bevis. Dagens Nyheter, 92-06-28.
26 Se Plummer 1995:87.
28
Våldsamma kvinnor? Den akademiska
diskussionen om kvinnors användande
av våld i heterosexuella relationer
Viveka Enander
Inledning
På Dagens Nyheters debattsida kunde man den 27 Januari 2005 läsa följande rubrik: “Kvinnor
lika våldsamma som män i parförhållanden”. Det var gävleforskarna Peter Gill och Carita
Remahl som presenterade resultat från en studie om våld i heterosexuella parförhållanden.
Studien visade enligt Gill och Remahl att ”dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger
att de slog först”. Tonläget i inlägget var högt: dels ifrågasatte författarna resultaten i Slagen
dam, Sveriges första nationella omfångsundersökning om mäns våld mot kvinnor (Lundgren,
Heimer, Westerstrand, & Kalliokoski, 2001). Dels menade de att det var ”naivt och fjäskigt att
påstå att kvinnor inte använder våld mot män” (Gill & Remahl, 2005, s. 6). Med detta inlägg
kan man säga att författarna introducerade en akademisk diskussion eller debatt som varit livlig
i USA och till viss del i Storbritannien, men i stort lyst med sin frånvaro i de nordiska länderna.
I den engelskspråkiga litteraturen talar man om ”the gender symmetry debate”. Debatten har
alltså handlat om huruvida mäns och kvinnors användande av våld är symmetriskt eller inte.
Med symmetriskt menas här likställt eller likadant och eftersom könssymmetribegreppet är
så centralt i denna debatt kommer jag att använda mig av det nedan, trots att det är ganska
otympligt i direktöversättning till svenska.
Resultat som pekar på att kvinnor använder våld mot män i nära relationer innebär en
utmaning för feministiska våldsforskaret och väcker intressanta frågor. Syftet med min studie
är att beskriva den akademiska diskussionen om könssymmetri, med fokus på hur feministiska
forskare hanterat denna utmaning och besvarat dessa frågor. Studien också är tänkt att fungera
som en introduktion till könssymmetridebatten för en nordisk läsekrets.27 Mitt material består
av litteratur inom området, främst vetenskapliga artiklar i tongivande tidskrifter vilka har ett
explicit fokus på diskussionen om kvinnors våld och könssymmetri. Metodologiskt har jag låtit
mig inspireras av området kontroversstudier, där ett forskningsområde just är kontroverser
mellan forskare (Hallberg & Bragesjö 2003). Min studie är dock ingen renodlad eller renlärig
kontroversstudie. Jag har bland annat gjort avsteg från en central princip inom klassisk
kontroversstudiemetodologi: att forskaren skall inta en neutral position, och vidare ge lika stor
utrymme åt debattens båda sidor. Dels eftersom jag inte tror på ett en sådan ”neutral” position
existerar, dels eftersom jag är en feministisk forskare och på så sätt redan är positionerad.
Vidare är det sistnämnda just min utgångspunkt och mitt intresse: vad jag vill studera är hur
mina feministiska kolleger har hanterat empiriska och teoretiska utmaningar.
Bakgrund till debatten
I slutet av 70-talet ställde sociologen Murray Strauss och hans kolleger det amerikanska samhället
och välden i stort framför två kontroversiella forskningsfynd: att våld förekom i hög omfattning
i amerikanska familjer och att ”fruar” var lika våldsamma som ”äkta män”. Dessa första fynd
följdes av fler av samma slag från samma forskargrupp (Straus, 1997; Straus, Gelles & Steinmetz,
1980; Straus & Gelles, 1990), och med detta var en akademisk debatt som ännu pågår inledd.
Idag existerar enligt Kimmel (2003) mer än 100 empiriska studier i vilka hävdas att kvinnor
27 Artikeln, som har titeln Violent women? The challenge of women’s use of violence in intimate heterosexual
relationships to feminist analyses of partner violence kommer att publiceras 2011 i tidskriften NORA – Nordic
Journal of Feminist and Gender Research.
29
använder våld i parrelationer i samma uträckning som män. För feministiska våldsforskare,
vilka teoretiskt kopplar våld i heterosexuella parrelationer till mäns våld mot kvinnor och en
övergripande könsmaktsordning, är detta självfallet utmanande. Flera feministiska våldsforskare
har också antagit utmaningen; de har på olika sätt bemött och sökt avvisa den forskning som
hävdar att våld är ”könssymmetriskt”. Sålunda har två motsatta forskningsläger utvecklats, vilka
Dobash och Dobash (2004) kallar familjevåld respektive våld mot kvinnor. Här bör noteras att
forskare inom det senare området ofta är detsamma som feministiska våldsforskare, och i denna
svenskspråkliga framställning kommer jag främst att använda mig av denna beteckning.
Diskussionen mellan familjevåldsforskarna och de feministiska våldsforskarna har till stor
del rört metodologi. De senare har på olika sätt ifrågasatt den metodologiska grund utifrån
vilken de förra hävdar att våld i parrelationer har en jämn könsfördelning. Vidare har man
utifrån en mer teoretisk utgångspunkt ifrågasatt om mäns och kvinnors våld i heterosexuella
parrelationer är likadana och jämförbara fenomen. Nedan redogör jag för några av de mest
centrala kritikpunkterna.
Könssymmetri: ett oklart begrepp och tveksamma fynd
Sociologen Michael S. Kimmel (2000) vidgår att rapporter om kvinnors våld väcker svåra
frågor för feministiska våldsforskare. Men han ifrågasätter också vad som egentligen menas
med könssymmetri:
Betyder till exempel könssymmetri att kvinnor slår män lika ofta som män
slår kvinnor? Eller betyder det att ett lika stort antal män och kvinnor slår
varandra? Syftar symmetri på kvinnors och mäns motivation för sådant våld,
eller menar man att konsekvenserna av detta våld är symmetriska? (Kimmel
2002, s. 1334, min översättning)
Sådana här frågeställningar är ofta sammanblandade i forskningsöversikter som understöder
att våld är könssymmetriskt, hävdar Kimmel, vilket gör det högst osäkert att avgöra vad det
egentligen är för fynd man rapporterat.
Kimmel är den feministiska våldsforskare som kanske mest grundligt har behandlat
familjevåldforskarnas anspråk på att våld är könssymmetriskt. I artikeln ”Gender Symmetry”
in Domestic Violence: A Substantive and Methodological Research Review beskriver Kimmel (2002)
två former av större kvantitativa studier, vilka ger olika resultat vad gäller könssymmetri:
brottsofferundersökningar och familjekonfliktstudier. Medan brottsofferstudier ”entydigt finner
en dramatisk könsasymmetri vad gäller förekomsten av våld” (Kimmel, 2002, s. 1338,
min översättning) – alltså att män använder våld mer än kvinnor ­– så gäller detsamma ej
familjekonfliktstudier, vilka ofta finner könssymmetri. Skillnaderna i resultat kan hänföras till
skilda metodologier menar Kimmel.
Brottsundersökningar har stora urvalsgrupper och inkluderar många former av våld och
övergrepp, vilka kan vara förövade av såväl nuvarande som före detta partner/s. Men enbart
händelser som respondenterna uppfattas som brottsliga efterfrågas, vilket kan vara en förklaring
till att brottsofferundersökningar generellt visar på lägre förekomst av våld i parrelationer än
familjekonfliktstudier.
Familjekonfliktsstudier är i jämförelse med brottsofferundersökningar småskaliga: de bygger på
mindre enkätundersökningar riktade till hushåll, och har alltså ett mycket mindre urval att dra
slutsatser ifrån. Men skillnaden i metodologi går utöver detta: jämfört med brottsofferstudier
både ”utvidgar” (expand) och ”krymper” (contract) familjekonfliktstudier frågehorisonten,
skriver Kimmel:
30
Å ena sedan frågar de efter alla möjliga erfarenheter av fysiskt våld, inklusive
de som inte leder till skada – det vill säga de erfarenheter som kanske inte
rapporteras eller ens ses som brottsliga. Å andra sidan ställer de bara frågor
om sammanboende par (och exkluderar därigenom våld från f.d. makar och
partners) och exkluderar sexuellt våld, medan våld i parrelationen bäddas in
i en kontext av konflikt i familjen. (Kimmel, 2002, s. 1339, min översättning)
Att sexuellt våld och våld från f.d. partners exkluderas i familjekonfliktstudier har kritiserats
av feministiska forskare, inklusive Kimmel, vilka menar att detta leder till snedvridna resultat.
Exempelvis hävdar Daniel G. Saunders (2002) att könsskillnader i våldsförövande skulle
framkomma om sexuellt våld inkluderades, eftersom sexuellt våld i stort sett är synonymt
med manligt våld. Vidare argumenterar Saunders för att mycket av mäns våld mot kvinnor
utesluts ur familjekonfliktstudierna då “en högre andel kvinnor blir fysiskt misshandlade,
trakasserade och förföljda efter att relationen har avslutats”(2002: 1430).28 Men kritiken av
familjekonfliktstudierna stannar inte här. Inte minst har den gällt det mätinstrument, som
främst används inom dessa studier.
The Conflict Tactics Scale: ett bristfälligt mätinstrument
The Conflict Tactics Scales (CTS, CTS2) är ett mätinstrument (bestående av ett antal enkätfrågor)
som används för att mäta förekomsten av våld i parrelationer. CTS utvecklades ursprungligen
av Murray Straus (1979). Ända sedan dess introduktion har CTS utsatts för omfattande kritik,
i vilken Straus delvis instämt. (Till följd av denna kritik modifierade även Straus instrumentet
något, och skapade CTS2.)
Del av kritiken rör inramningen av frågorna i enkätens inledningstext:
Oavsett hur väl ett bra ett par kommer överens, så finns det tillfällen när de
har olika åsikter, blir irriterade på den andra personen, eller bara bråkar eller
grälar för att de är på dåligt humör eller trötta eller av någon annan anledning.
De försöker också lösa sina oenigheter på olika sätt. Jag kommer att läsa upp
några saker som du eller din (make/maka/partner) kanske gör när ni grälar
med varandra. Jag skulle vilja be dig att berätta hur många gånger under de
senaste tolv månaderna som du har… (Min anmärkning: här följer sedan
en lista på en rad handlingar såsom att kasta något, knuffa till, örfila, osv..)
(Straus, 1990, s. 33, min översättning)
Här kan man skönja ett tydligt antagande vilket genomsyrar CTS: att våld i parrelationen är
kopplat till konflikt. Detta har ifrågasatts av feministiska forskare på såväl metodologiska som
teoretiska grunder. Exempelvis menar Saunders (2002) att inledningstexten ovan kan ge intryck
av att det bara är våldshändelser som är relaterade till konflikt som efterfrågas. Våldshändelser
som ej sker i samband med gräl, utan mer är en del av ett systematiskt kontrollbeteende,
riskerar att lämnas utanför menar Saunders. Vidare argumenterar Kimmel (2002) för att
12-månadersbegränsningen är problematisk. Med en sådan tidsram, hävdar Kimmel, blir det
svårt att urskilja mönster av kontroll och dominans som utvecklas över tid.
Kritikerna lifter också fram bristen på kontext:
CTS mäter bara våldshandlingar men tar ingen hänsyn till under vilka
omständigheter dessa skett. Vem som först har använt våld, den relativt sett
28 Vad gäller denna typ av separationsvåld, se Ekbrand, H. (2006). Separationer och mäns våld mot kvinnor.
Göteborg: Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.
31
olika storleken och styrkan hos de personer som är inblandade, samt hur
relationen mellan dem ser ut; allt detta påverkar naturligt nog upplevelsen
av våld, men inte poängsättningen på CTS. Sålunda, om hon knuffar undan
honom efter att ha blivit allvarligt misshandlad, skulle detta räknas som en
konflikttaktik var. Och om hon slår till honom för att få honom att sluta
misshandla deras barn, eller puttar bort honom efter att han våldtagit henne,
skulle detta räknas som 1 för henne och inget för honom. (Kimmel 2002, s.
1341, min översättning)
Vad som mäts är därför, enligt kritikerna, bara (vissa) “konflikttaktiker”, vilka är svåra att
tolka utanför sitt sammanhang. Detta gör det exempelvis omöjligt att urskilja om kvinnors
våldshandlingar sker i självförsvar (Dobash & Dobash, 2004). Murray Straus har också medgett
att det inte räcker med att räkna konflikttaktiker för att ge en adekvat bild av våld i parrelationer
(Straus, 1997).
Ytterligare en punkt på vilket CTS kritiserats är dess oförmåga att mäta vilken slags intention
som ligger bakom våldsanvändningen. Att män och kvinnor har väldigt olika motiv för att
använda våld, åtminstone dödligt våld (mot maka/make), har föreslagits av Wilson and Daly
(1992):
Män söker ofta upp och dödar en äkta hälft som har lämnat dem; kvinnor
beter sig nästan aldrig likadant. Män dödar hustrur som del av planerade
mord-självmord; liknande handlingar av kvinnor är i det närmaste okända.
Män dödar som reaktion på äktenskaplig otrohet; kvinnor reagerar nästan
aldrig på samma vis, trots att deras makar oftare är otrogna. Män dödar ofta
fruar efter att under lång tid ha utsatt dem för tvingande våld och övergrepp;
rollerna i den typen av fall är sällan om ens någonsin de omvända. Män utför
familjemassakrer, dödar makan och barnen tillsammans; kvinnor gör det
inte. Vidare verkar det vara tydligt att en stor del av de mord som begås av
hustrur, men nästan inga som begås av äkta män, är självförsvarshandlingar.
Till skillnad från män, dödar kvinnor sina manliga partners efter att i åratal ha
utsatts för fysiskt våld, efter att ha uttömt alla tillgängliga hjälpresurser, när de
känner sig fångade, och för att rädda sina egna liv. (s. 206)
Medan bilden kanske inte är lika entydig vad gäller icke-dödligt våld (Saunders 2002), hävdar
dock kritikerna att kvinnor väldigt sällan använder våld mot män med intentionen att skrämma
eller underkasta, samt att den välkända konstellation av icke-fysiska kontrollbeteenden som ofta
följer med mäns våldutövande, inte på liknande vis följer med kvinnors våldsutövande (se till
exempel Dasgupta, 2002; Dobash & Dobash, 2004).
Att CTS vidare inte mäter varken allvarligheten eller konsekvenserna av våld har också varit
föremål för kritik, och här har man understrukit att kvinnor generellt utsätts för väsentligt
allvarligare våld, vilket leder till svårare fysiska skador, samt också erfar mer negativa psykologiska
konsekvenser. Kimmel (2002) påminner här om att när våld graderas efter allvarlighetsgrad, så
finner man att könssymmetri bara återfinns vid de lägst graderade våldsformerna. Alla former
av allvarligare våld är liktydigt med mäns våld mot kvinnor.
“Kvinnor lika våldsamma som män”: kontextlös tolkning
Dobash & Dobash (2004) hävdar att anledningen till att familjevåldsforskare och feministiska
våldsforskare får så motstridiga resultat beror på att de förra fokuserar på våldsamma handlingar
de senare på våldsamma händelser, och – kanske än viktigare – deras kontext och konsekvenser.
32
Medan familjevåldsforskare mäter antal örfilar och knuffar, söker feministiska våldsforskare
sätta dessa i sitt sammanhang. Ett större sammanhang som här lyfts fram är mäns våld mot
kvinnor. Om mäns våld mot kvinnor som vidspritt globalt samhällsproblem och hot mot
folkhälsan (World Health Organization, 2002) lämnas utanför analysen, blir tolkningen av
våld i heterosexuella parrelationer såväl kontextlös som skev, menar feministiska våldsforskare.
Exempelvis hävdar Kimmel att:
De som insisterar på könssymmetri måste förklara två statistiska anomalier.
För det första är det en dramatisk överrepresentation av kvinnor på
jourboenden och akutmottagningar. Hur kommer det sig att när vi börjar vår
analys vid våldets yttersta punkt – när vi betraktar de allvarliga skador som
ofta är dess konsekvens – så är förekomsten så dramatiskt asymmetrisk? För
det andra, så måste anspråken på könssymmetri i parrelationer ställas mot
det empiriska faktum att i varje annan social arena är män i mycket högre
grad benägna att använda våld. Varför är kvinnor så mycket mer våldsamma i
hemmet att förekomsten av deras våld uppnår, eller till och med överskrider,
mäns – medan män i alla arenor utanför hemmet använder ungefär nio gånger
mer våld än kvinnor?
(Kimmel 2002, s. 1336, min översättning)
När kön – i en vidare bemärkelse än antal män och kvinnor som använder våld i parrelationen –
läggs till analysen, reser feministiska forskare vidare andra frågor kring könssymmetribegreppet.
Könsroller, eller konstruktioner av kön med ett mer (post)modernt språkbruk, kan forma vad
som uppfattas som våld. Något som kan förklara varför män tenderar att underrapportera sin
egen våldsanvändning, medan kvinnor tenderar att rapportera sin våldsanvändning mot män
mer korrekt; eller till och med överrapportera (Dasgupta, 2002; Dobash, Dobash, Cavanagh
& Lewis, 1996). Om detta inte tas med i beräkningen, kommer fynden att feltolkas, menar
feministiska våldsforskare.
Ytterligare ett argument mot att våld är könssymmetriskt återstår att nämna. Kimmel
(2002) visar att de studier som har funnit att kvinnor utövar våld i samma utsträckning som
män antingen har använt CTS som enda mätinstrument, eller har haft ett urval bestående av
unga, ofta gymnasie- eller högskolestudenter. Enligt Kimmel reser båda dessa omständigheter
frågor kring vad som egentligen har uppmätts. Argumenten mot CTS har jag redan beskrivit.
Huvudargumentet mot att dra slutsatser vad gäller förekomsten av kvinnors våld mot män
utifrån ett urval bestående av unga, är att ungas parrelationer skiljer sig från parrelationer
i allmänhet. Våld är mer förekommande i ungas parrelationer, skriver Kimmel, men det är
samtidigt också mindre allvarligt; det våld som de unga rapporterar är av mindre fysiskt skadlig
art, som knuffar och örfilar. Och det må så vara att det också är mer “könssymmetriskt”. Men
att generalisera resultat från studier av ungas parrelationer till parrelationer i allmänhet är inte
möjligt, menar Kimmel.
Denna primärt amerikanska diskussion har paralleller i Sverige. Som nämndes inledningsvis
rapporterade Gill och Remahl (2005) att de funnit könssymmetri och ifrågasatte utifrån detta
resultaten av den nationella prevalensstudien Slagen dam (Lundgren m. fl. 2001). Responsen från
de feministiska Slagen dam-forskarna Eva Lundgren och Jenny Westerstrand återspeglar vad
som presenterats ovan. I sitt genmäle kritiserar de sålunda användandet av CTS och beskriver
mätinstrumentets brist på kontextualisering: ”Hot om att anmäla en misshandel blir med denna
mätmetod exempel på en våldshandling” (Lundgren & Westerstrand, 2005, s. 14). Vidare
kritiserar de urvalet i Gill och Remahls studie där respondenterna (900, varav 630 kvinnor, att
jämföra med Slagen dams 7000, alla kvinnor) bestod av universitetsstudenter vilka fritt hade
valt att delta. Lundgren och Westerstrands kritik återspeglar Kimmels (2002) huvudpoäng: om
33
mätinstrumentet är CTS och urvalet består av unga, är grunden för att hävda att könssymmetri
föreligger klen. Kontroversen mellan familjevåldsforskare och feministiska forskare är därför
levande – och långt ifrån löst – också i Sverige.
Slutligen kan det för klarhetens skull vara angeläget att påpeka att de flesta feministiska
våldsforskare tillstår att kvinnor likaväl som män kan vara våldsamma. Som Shamita Das
Dasgupta (2002) uttrycker det: ”Frågan är inte huruvida kvinnor kan vara våldsamma utan
om deras våld mot heterosexuella partners är jämförbart med mäns vad gäller kontext, motiv,
resultat och konsekvenser” (s. 1369, min översättning). Svaret från de feministiska våldforskarna
är: ”Nej”.
Referenser
Dobash, R. P., & Dobash, R. E. (2004). Women’s violence to men in intimate relationships: Working on a puzzle.
British Journal of Criminology, 44, 324-349.
Ekbrand, H. (2006). Separationer och mäns våld mot kvinnor. Göteborg: Sociologiska institutionen, Göteborgs
universitet.
Enander, V. (2011). Violent women? The challenge of women’s use of violence in intimate heterosexual relationships
to feminist analyses of partner violence. NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender
Research, under publicering.
Gill, P., & Remahl, C. (2005). Kvinnor lika våldsbenägna som män i parförhållanden. Dagens Nyheter, 27 Januari
2005.
Hallberg, M., & Bragesjö, Fredrik (2003). Konflikt eller konsensus? Om kontroversstudier som forskningsfält. Stockholm:
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Kimmel, M. S. (2002). “Gender symmetry” in domestic violence: A substantive and methodological research review,
Violence Against Women, 8, 1332-1363.
Lundgren, E., Heimer, G., Westerstrand, J., & Kalliokoski, A. (2000). Slagen Dam: mäns våld mot kvinnor i det
jämställda sverige – en omfångsundersökning. Umeå: Brottsoffermyndigheten.
Saunders, D. G. (2002). Are physical assaults by wives and girlfriends a major social problem? Violence Against Women,
8,1424-1448.
Straus, Murray A. (1979). Measuring intra family conflict and violence: The Conflict Tactics Scale. Journal of Marriage
and the Family, 41, 75Straus, M. A. (1997). Physical assaults by women partners: A major social problem. In M. Roth Walsh (Ed.), Women,
Men and Gender: Ongoing Debates (pp. 294-221). New Haven, CT: Yale University Press.
Straus, M. A., & Gelles, R.J. (Eds.). (1990). Physical Violence in American Families. New Brunswick, NJ: Transaction
Publishing.
Straus, M. A., & Gelles, R.J., & Steinmetz, S. K. (1980). Behind Closed doors: Violence in the American Family. Newbury
Park, CA: Sage.
World Health Organization (2002). World report on violence and Health. WHO: Geneva
34
35
36
37
Västra Götalandsregionens
kompetenscentrum om våld i nära relationer
Kungsgatan 12, vån 6
SE-411 19 Göteborg
www.valdinararelationer.se/vkv
[email protected]
