Predikan i S:t Hans kyrka Påskdagen 2013
Predikan i Påskdagens högmässa i S:t
Hans kyrka den 31 mars 2013
härar hann upp oss vid stranden,
F araos
just som vi kommit till Pi-Hahirot. Framför
låg havet, och bakom stod hären, så dödsdömda stod vi och ängslades stort. ”En enda
möjlighet”, så ljöd oss ropet, ”är vägen till(!)
havet”, en omöjlig möjlighet. Men då, i den
sista förtvivlade stunden, brast för Guds vindar
de väldiga vattnens hav. Vägen låg öppen, ty
vattnet vek undan och vi som var dömda gick
liksom ut ur vår grav. ”Se, här är din möjlighet”,
så ljöd oss ropet, nämligen ”vägen från döden
till livet genom dopet – Halleluja.”
Vägen genom havet med inte en meter
vatten på ömse sidor, utan hundratals meter –
det skvätte väl en del – är Jesu väg genom
döden till livet på Påskdagens morgon. Vägen
genom havet hand i hand med Jesus är vår
räddningsväg genom livet. Vandringen börjar i
dopet, när vi blev frälsta och både dog och
uppstod med Jesus i den osynliga delen av
verkligheten.
Nu ska vi präster stänka vatten på er. Vi gör
det med stort allvar (även om det också är rätt
roligt). Men vi vill att ni ska känna på era kroppar att det som den här högmässan firar berör
också er alldeles på riktigt. Det stänker på
räddningsvägen genom havet och livet.
Och det stänker från Jesus. En gång sade
Han faktiskt, typ, ”över den som håller sig till
mig stänker det goda livets vatten” (Johannes
7:38)
Och om vi hade tid skulle vi säga till
varenda en av er när dopvattnet blöter ner er:
Gud Fader har skapat dig
Jesus Kristus är din Frälsare
Guds Helige Ande ska leda dig på alla dina
vägar.
Vi säger det inte, men vattenstänket säger i
alla fall:
Gud Fader har skapat dig
Jesus Kristus är din Frälsare
Guds Helige Ande ska leda dig på alla dina
vägar.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
Predikan i stilla mässa i S:t Hans kyrka
Påskdagens kväll den 31 mars 2013
G
ud kommer ibland i eld och stormvind och
med sådan kraft att dörrtrösklars fästen
darrar och människor kastar sig till marken.
Men Gud kan också komma stilla, fördold och
knappt förnimbar. På Påskdagen mötte den
uppståndne Jesus Maria Magdalena, de elva
apostlarna och, på Påskdagens kväll, de båda
Emmauslärjungarna enkelt och stilla, närmast
lite skyggt. De kände först inte igenom Honom
och begrep först efteråt att Han varit där också
när de inte förstod att det var Han.
Emmauslärjungarnas ögon öppnades när
Han tog brödet, tackade, bröt det och gav åt
dem i den första mässan efter nattvardsinstiftelsen. Kvinnorna som sprang från graven kom
Han till mötes och hälsade; de stannade upp,
gick fram och tog om Hans fötter(!) för att förstå. Andra var, berättas det, så glada och förvånade att de inte(!) kunde tro – förrän sanningen så småningom gick upp för dem.
Vi firar nu denna stilla mässa på Påskdagens kväll i tron att den Uppståndne Jesus
Kristus är här, i stillheten och tystnaden, i
Ordet, bönen och nattvardens sakrament, allt i
och genom den Helige Ande, Hjälparen som
kan öppna våra hjärtan för Honom, vår levande
Herre Jesus Kristus.
Vi kan bli tysta någon minut inför Honom, i
stillhet inför det oerhörda att Han uppstod, i
glädje över att segern är Hans och i tillit till
Hans löfte att vara mitt ibland oss när vi är
samlade i Hans namn.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
